Ännu en roman från fredsåret 1945, ännu en djup kärleksroman. Jag antar att andra världskriget, liksom krig överhuvudtaget, manade fram vård grundbehov av kärlek och medkänsla.
Författaren debuterade på 1940-talet, och Kärlekens bröd är hans andra roman, en historia som utspelar sig i ett iskallt Karelen mitt under finska vinterkriget, där författaren själv varit frivilligt inkallad. Berättarens långsamma återgivande av umbärandena i det stränga vinterlandskapet, kampen för att överleva i ställningskriget i den snö och isfyllda skogen, är sublimt trovärdighet.
Och trots att jag helst inte vill läsa om krig och mänskligt elände, så hålls mitt intresse vid liv, sida efter sida. Historien börjar när allt är över, när två av kompanikumpanerna redan dött i kriget, både den med hjälteambitioner och brodern som hellre håller sig undan i vetskap om att han ändå alltid kommer att misslyckas. Ja, båda misslyckas. Krig kan ingen vinna, det är alltid en räcka med misstag. Och nu har berättaren den tunga uppgiften att meddela bröderns mor hur hennes söner dött.
Enda ljusglimten under kriget, var återberättandet av deras ryske krigsfånges hopp om att få återse sitt livs kärlek. Hans ihärdiga kamp för att ta sig hem till henne igen. Hela detta återberättande, är en aforistiskt förtätad betraktelse över kärleken och hur den överlever döden. Vilket blir särskilt tydligt inrammat av den iskallt känslolösa krigserfarenheten.
2016-06-14
Den ärliga bedragaren - Tove Jansson (1982)
Ännu en av Tove Janssons vuxenböcker, en märklig, allt annat än lättolkad. Om hon inte bara vill tala om hur det gick till när hon lösgjorde sig från Mumindalen.
Som så ofta hos Tove Jansson, befinner sig berättelsen i ett kustnära samhälle, en fåordig landsbygd i djup vintersnö. Karaktärerna är smått obegripliga original. Prosan är klar som kristall, så rent språkligt är det en mycket lättläst bok. Det är de underliggande tankarna som ligger omlott, lager på lager.
Historien berör i första hand folkskygga Anna Aemelin, som ägnat sitt liv åt att måla 'marken'. Att hon av någon outgrundlig, men oemotståndlig anledning alltid stoppat in blommiga kaniner i dessa sina detaljerade naturstudier, gjorde att hon blev en populär skapare av barnböcker - nästan utan sin egen förskyllan, då hon själv aldrig skrev texten, det skötte förlaget. Hon hade levt större delen av sitt liv tillbakadraget, i en naiv tillit till det goda i livet, med sina föräldrar som idealisk måttstock.
Historiens andra huvudkaraktär är Katri Kling, det klipska siffergeniet, som väger varje ord på guldvåg, och aldrig litar på någon. Tvärtemot Anna, som aldrig behövt bekymra sig om pengar, har Katris liv varit strävsamt, då hon tidigt föräldralös tagit ansvar för sin bror Mats, den godsinte, vars hjälpsamhet utnyttjats av omgivningen, samtidigt som de tycks se ner på Mats som mindre vetande.
Katri anlitades av alla, pga sitt siffersinne, när man hade svåra beräkningar, men också som rådgivande vid tvister, för med Katris hjälp är man säker på att vinna fördelar. Hennes förmåga gör henne dock inte populär. Ingen tycks lita på henne, trots hennes 'fullständiga ärlighet'. Hon har märkligt gula vargögon, likt sin hund, så barnen ropar 'häxa' efter henne.
Nästan allt berättas i tredje person, så pass att jag glömt av att det redan på fjärde textsidan stått: "Jag, Katri Kling, ligger ofta och tänker om nätterna. Mina tankar är antagligen ovanligt sakliga för att vara nattankar." (Bonniers, 1982, s.10). Detta berättar-Jag återkommer bara vid några enstaka korta tillfällen. Katri är alltså den nästan helt osynliga berättaren, som ser sig själv utifrån nästan hela tiden, utom möjligen på natten.
Detta gör att jag börjar tolka berättelsen som två motstsridiga delar av samma psyke. Inte minst för att berättelsen handlar om hur Katri nästlar sig in hos Anna, flyttar hem till henne, med bror och hund. Katris vilja och förmåga att ta över Annas liv, alltifrån matinköp till upprättande av affärskontrakt, är skrämmande. Katris 'fullständiga ärlighet' blir som en ogenomtränlig vägg. Katri skriver till och med med Annas egen handstil. En av Annas betungande sysslor är att svara på alla brev från barn som läst böckerna med de blommiga kaninerna. Katri föreslår att de ska upprätta en standardmall att skicka ut till alla. Men där sätter Anna stopp. Barn måste få ett personligt svar, det kan hennes moral inte frångå.
På mig känns detta som en inre kamp mellan den skapande konstnären versus den realistiska organisatören. Konstnären är naiv och godtrogen, men måste också lära sig att vara en slipad affärskvinna. De ekonomiska realiteterna tränger in och tar död på Annas positiva tilltro till livet och omgivningen. Allt det negativa tar nästan död på hennes kreativitet. I slutet försvinner de blommiga kaninerna, hon kan inte längre måla dem. Det som återstår är marken, insekterna, realiteten.
När Katri inser att hennes ärlighet bildat ett ok av skuld och skam över Anna, blir detta ett ok även över Katri själv. Då försöker hon slipa ner sina kanter, vill avslöja sig själv som bedragare, försöker säga att hon haft fel ...
Men då är det redan för sent. Kaninerna har försvunnit ur bilden. Precis som mumintrollen ...
Som så ofta hos Tove Jansson, befinner sig berättelsen i ett kustnära samhälle, en fåordig landsbygd i djup vintersnö. Karaktärerna är smått obegripliga original. Prosan är klar som kristall, så rent språkligt är det en mycket lättläst bok. Det är de underliggande tankarna som ligger omlott, lager på lager.
Historien berör i första hand folkskygga Anna Aemelin, som ägnat sitt liv åt att måla 'marken'. Att hon av någon outgrundlig, men oemotståndlig anledning alltid stoppat in blommiga kaniner i dessa sina detaljerade naturstudier, gjorde att hon blev en populär skapare av barnböcker - nästan utan sin egen förskyllan, då hon själv aldrig skrev texten, det skötte förlaget. Hon hade levt större delen av sitt liv tillbakadraget, i en naiv tillit till det goda i livet, med sina föräldrar som idealisk måttstock.
Historiens andra huvudkaraktär är Katri Kling, det klipska siffergeniet, som väger varje ord på guldvåg, och aldrig litar på någon. Tvärtemot Anna, som aldrig behövt bekymra sig om pengar, har Katris liv varit strävsamt, då hon tidigt föräldralös tagit ansvar för sin bror Mats, den godsinte, vars hjälpsamhet utnyttjats av omgivningen, samtidigt som de tycks se ner på Mats som mindre vetande.
Katri anlitades av alla, pga sitt siffersinne, när man hade svåra beräkningar, men också som rådgivande vid tvister, för med Katris hjälp är man säker på att vinna fördelar. Hennes förmåga gör henne dock inte populär. Ingen tycks lita på henne, trots hennes 'fullständiga ärlighet'. Hon har märkligt gula vargögon, likt sin hund, så barnen ropar 'häxa' efter henne.
Nästan allt berättas i tredje person, så pass att jag glömt av att det redan på fjärde textsidan stått: "Jag, Katri Kling, ligger ofta och tänker om nätterna. Mina tankar är antagligen ovanligt sakliga för att vara nattankar." (Bonniers, 1982, s.10). Detta berättar-Jag återkommer bara vid några enstaka korta tillfällen. Katri är alltså den nästan helt osynliga berättaren, som ser sig själv utifrån nästan hela tiden, utom möjligen på natten.
Detta gör att jag börjar tolka berättelsen som två motstsridiga delar av samma psyke. Inte minst för att berättelsen handlar om hur Katri nästlar sig in hos Anna, flyttar hem till henne, med bror och hund. Katris vilja och förmåga att ta över Annas liv, alltifrån matinköp till upprättande av affärskontrakt, är skrämmande. Katris 'fullständiga ärlighet' blir som en ogenomtränlig vägg. Katri skriver till och med med Annas egen handstil. En av Annas betungande sysslor är att svara på alla brev från barn som läst böckerna med de blommiga kaninerna. Katri föreslår att de ska upprätta en standardmall att skicka ut till alla. Men där sätter Anna stopp. Barn måste få ett personligt svar, det kan hennes moral inte frångå.
På mig känns detta som en inre kamp mellan den skapande konstnären versus den realistiska organisatören. Konstnären är naiv och godtrogen, men måste också lära sig att vara en slipad affärskvinna. De ekonomiska realiteterna tränger in och tar död på Annas positiva tilltro till livet och omgivningen. Allt det negativa tar nästan död på hennes kreativitet. I slutet försvinner de blommiga kaninerna, hon kan inte längre måla dem. Det som återstår är marken, insekterna, realiteten.
När Katri inser att hennes ärlighet bildat ett ok av skuld och skam över Anna, blir detta ett ok även över Katri själv. Då försöker hon slipa ner sina kanter, vill avslöja sig själv som bedragare, försöker säga att hon haft fel ...
Men då är det redan för sent. Kaninerna har försvunnit ur bilden. Precis som mumintrollen ...
2016-06-12
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät - Paulo Coelho (1994)
Ville läsa om Paulo Coelhos roman, som alltså också använder första raden i Psaltaren 137. Frågan är väl ifall han bara anknyter till Psaltaren, eller om han även anspelar på Elizabeth Smarts bok? Romanen är ett passionsdrama, med såväl andliga som erotiska förtecken. Kärleken som en möjlig andlig väg. Man behöver inte bli präst för att göra gott.
Han återberättar i korta drag en O'Henry historia, den om den unge mannen som säljer sin klocka för att ha råd att ge sin långhåriga unga fru ett par vackra hårspännen i julklapp, samtidigt som hon klipper av sig håret och säljer det för att kunna köpa en klockskedja åt sin man. Båda två vill varann så väl, de vill verkligen ge av sig själva, men går ändå förbi varann. Hos O'Henry är det inte så konstigt, eftersom det gäller julklappar.
Temat är detsamma hos Coelho, paret som i unga år skiljs åt av livet, återfinner varann efter elva år och är då beredda att ge upp sig själva, men går därmed förbi varandra. Ett annat tema är att inse att det gudomliga har lika mycket kvinnliga som manliga egenskaper.
Desutom återberättas historien om den japanska apan som lärt sig tvätta sina potatisar innan den äter dem, det ingick i en forskares experiment. Men sedan visar det sig att alla apor runtikting tar efter detta beteende. Det märkligaste är dock att apor art, men på andra japanska öar tycks ha lärt sig samma beteende utan att ens ha träffat några som började med denna vana ...
Och så tas detta som ett bevis för att utveckling är något som sker kontinuerligt, vi behöver inte missionera muntligt och skriftligt, tro och beteenden sägs ha sin egen evolution oavsett ...
Han återberättar i korta drag en O'Henry historia, den om den unge mannen som säljer sin klocka för att ha råd att ge sin långhåriga unga fru ett par vackra hårspännen i julklapp, samtidigt som hon klipper av sig håret och säljer det för att kunna köpa en klockskedja åt sin man. Båda två vill varann så väl, de vill verkligen ge av sig själva, men går ändå förbi varann. Hos O'Henry är det inte så konstigt, eftersom det gäller julklappar.
Temat är detsamma hos Coelho, paret som i unga år skiljs åt av livet, återfinner varann efter elva år och är då beredda att ge upp sig själva, men går därmed förbi varandra. Ett annat tema är att inse att det gudomliga har lika mycket kvinnliga som manliga egenskaper.
Desutom återberättas historien om den japanska apan som lärt sig tvätta sina potatisar innan den äter dem, det ingick i en forskares experiment. Men sedan visar det sig att alla apor runtikting tar efter detta beteende. Det märkligaste är dock att apor art, men på andra japanska öar tycks ha lärt sig samma beteende utan att ens ha träffat några som började med denna vana ...
Och så tas detta som ett bevis för att utveckling är något som sker kontinuerligt, vi behöver inte missionera muntligt och skriftligt, tro och beteenden sägs ha sin egen evolution oavsett ...
2016-06-10
By Grand Central Station I sat down and wept - Elizabeth Smart (1945)
Den bok jag just läst har benämnts både roman och självbiografi. Själv skulle jag snarare kalla de 120 glesa sidorna för prosalyrik. Det är en närmast delirisk passionsutgjutelse, där såväl tid som rum har satts ur spel, alltså de två parametrar som vanligen är själva grunden för ett romanbygge. Och även om författaren använder sina egna erfarenheter för sina ordbilder, så är är det inte berättelsen om ett liv placerat i tid och rum, med gestaltade med- och motspelare, utan ett samelsurium av metaforer och litterära hänvisningar för att återskapa känslostormar.
När jag läser boken tänker jag på de buddhistiska visdomsorden:
"Före Zen var bergen berg och träden träd"
"Under Zen var bergen andarnas troner och träden visdomens röst"
"Efter Zen var bergen berg och träden träd"
Berättarjaget lyfter upp sitt kärleksdrama till en passionshistoria av andliga proportioner. Boken blev genast kontroversiell. Läsare sluter den antingen till sitt hjärta eller skuffar den ifrån sig. Jag tror det beror på var läsaren befinner sig - själsligen. Är träden träd eller visdomens röst? Om man samlar på metaforer för att medvetandegöra känslor och insikter.
Elizabeth Smart (1913-1986) laborerar med bilder ur Bibeln. Dit hör även titeln, Vid Grand Central Station där satt jag och grät (1945), som ljuder av Psaltaren 137, "Vid Babels floder där satt vi och grät". Nästan femtio år efter Elizabeth Smart, lånar Paulo Coelho samma rad till en egen boktitel, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät (1994). Psalmens judiska diktare våndas under den babyloniska fångenskapen (587-537 f Kr). 1970 skapades en reggea-version med samma inledningsrader ("By the rivers of Babylon"), men då handlar det om Västindiens svarta slavar (blev en Boney M-hit 1978). I Smarts bok är kvinnan slav under kärleken, för hennes älskade vill inte veta av henne.
Elizabeth Smart hade utnämnt poeten George Barker till sin kärlek. De fick fyra barn ihop, trots att han var gift och aldrig lämnade sin första hustru. Detta formuleras inte i ord i boken. Senare i livet förnekar Barker att boken handlar om honom. Och det är faktiskt sant, för boken handlar inte alls om honom, utan om den unga kvinnans känslor, hennes vägran att ge upp sin kärlek, trots det negativa bemötande hon får. Och trots att 'kärleken' kan ödelägga hela hennes liv. Hon känner inte att hon har något val. Utan sin kärlek förlorade hennes liv mening.
Att hon envist projicerar denna kärlek på en så motvillig partner, hade säkert psykologiska orsaker, såväl från barndom och uppväxt, till mer sociala omständigheter under 1930-talet när kvinnors påbörjade emancipation drabbats av backlash. Det var en trångsynt tid då kvinnor visserligen fått rätt både till rösträtt och utbildning, men där Depressionen satte många krokben för kvinnliga ambitioner. Kvinnor skulle fortfarande giftas bort.
Elizabeth Smart drömde om ett konstnärsäktenskap, hon skulle dela vått och torrt med 'en stor poet', en dröm hon vägrade ge upp. Men kärnan i hennes dröm rörde kanske i än högre grad den romantiska bilden av konstnären, författaren, som någon som måste 'lida' för att kunna skapa 'äkta konst'. Om kvinnors ambitioner begränsades till äktenskap och dikt, så tänkte Elizabeth Smart minsann visa att hon inte var någon vanlig dussinromanförfattare av verklighetsflykt. Inte heller tänkte hon acceptera vilken friare som helst. Hon ämnade lida, för kärleken. Den är den naturkraft hon själv vill personifiera.
Barker är bortglömd idag, men Elizabeth Smart blev kult, för att hon besjöng passionen, med livet som insats. Och vägrade hyckla om sina känslor. Högstämt och hetsigt kastar hon sig mellan högt och lågt. Utifrån kan hennes känslors toppar och dalar föra tankarna till en mano-depressiv stalker. Men det vore en alltför ensidig bild av Smart. Hon och Barker fick trots allt fyra barn ihop, vilket är ett tecken på att han gärna hjälpte till att hålla elden i henne vid liv, manipulerade henne så länge han fick ut något av situationen. Barker var inte Guds bästa barn. Han fick flera barn med flera kvinnor parallellt.
Ensam med sina fyra barn började Smart arbeta som journalist på Vogue och House and Garden. På det skönlitterära fältet förblev hon inaktiv ända till 1970-talet, och då med bara ett par tunna diktsamlingar. Vid det laget var hennes första bok närmast bortglömd, men dammades nu av, och blev återupptäckt i Kanada.
2006 utgav en av Elizabeth Smarts söner, Christopher Barker, The Arms of the Infinite, en lång essä
som tydligen handlar huvudsakligen om modern.
PS. Morrisseys albumtitel Louder Than Bombs lär vara hämtat från Smarts bok.
När jag läser boken tänker jag på de buddhistiska visdomsorden:
"Före Zen var bergen berg och träden träd"
"Under Zen var bergen andarnas troner och träden visdomens röst"
"Efter Zen var bergen berg och träden träd"
Berättarjaget lyfter upp sitt kärleksdrama till en passionshistoria av andliga proportioner. Boken blev genast kontroversiell. Läsare sluter den antingen till sitt hjärta eller skuffar den ifrån sig. Jag tror det beror på var läsaren befinner sig - själsligen. Är träden träd eller visdomens röst? Om man samlar på metaforer för att medvetandegöra känslor och insikter.
Elizabeth Smart (1913-1986) laborerar med bilder ur Bibeln. Dit hör även titeln, Vid Grand Central Station där satt jag och grät (1945), som ljuder av Psaltaren 137, "Vid Babels floder där satt vi och grät". Nästan femtio år efter Elizabeth Smart, lånar Paulo Coelho samma rad till en egen boktitel, Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät (1994). Psalmens judiska diktare våndas under den babyloniska fångenskapen (587-537 f Kr). 1970 skapades en reggea-version med samma inledningsrader ("By the rivers of Babylon"), men då handlar det om Västindiens svarta slavar (blev en Boney M-hit 1978). I Smarts bok är kvinnan slav under kärleken, för hennes älskade vill inte veta av henne.
Elizabeth Smart hade utnämnt poeten George Barker till sin kärlek. De fick fyra barn ihop, trots att han var gift och aldrig lämnade sin första hustru. Detta formuleras inte i ord i boken. Senare i livet förnekar Barker att boken handlar om honom. Och det är faktiskt sant, för boken handlar inte alls om honom, utan om den unga kvinnans känslor, hennes vägran att ge upp sin kärlek, trots det negativa bemötande hon får. Och trots att 'kärleken' kan ödelägga hela hennes liv. Hon känner inte att hon har något val. Utan sin kärlek förlorade hennes liv mening.
Att hon envist projicerar denna kärlek på en så motvillig partner, hade säkert psykologiska orsaker, såväl från barndom och uppväxt, till mer sociala omständigheter under 1930-talet när kvinnors påbörjade emancipation drabbats av backlash. Det var en trångsynt tid då kvinnor visserligen fått rätt både till rösträtt och utbildning, men där Depressionen satte många krokben för kvinnliga ambitioner. Kvinnor skulle fortfarande giftas bort.
Elizabeth Smart drömde om ett konstnärsäktenskap, hon skulle dela vått och torrt med 'en stor poet', en dröm hon vägrade ge upp. Men kärnan i hennes dröm rörde kanske i än högre grad den romantiska bilden av konstnären, författaren, som någon som måste 'lida' för att kunna skapa 'äkta konst'. Om kvinnors ambitioner begränsades till äktenskap och dikt, så tänkte Elizabeth Smart minsann visa att hon inte var någon vanlig dussinromanförfattare av verklighetsflykt. Inte heller tänkte hon acceptera vilken friare som helst. Hon ämnade lida, för kärleken. Den är den naturkraft hon själv vill personifiera.
Barker är bortglömd idag, men Elizabeth Smart blev kult, för att hon besjöng passionen, med livet som insats. Och vägrade hyckla om sina känslor. Högstämt och hetsigt kastar hon sig mellan högt och lågt. Utifrån kan hennes känslors toppar och dalar föra tankarna till en mano-depressiv stalker. Men det vore en alltför ensidig bild av Smart. Hon och Barker fick trots allt fyra barn ihop, vilket är ett tecken på att han gärna hjälpte till att hålla elden i henne vid liv, manipulerade henne så länge han fick ut något av situationen. Barker var inte Guds bästa barn. Han fick flera barn med flera kvinnor parallellt.
Ensam med sina fyra barn började Smart arbeta som journalist på Vogue och House and Garden. På det skönlitterära fältet förblev hon inaktiv ända till 1970-talet, och då med bara ett par tunna diktsamlingar. Vid det laget var hennes första bok närmast bortglömd, men dammades nu av, och blev återupptäckt i Kanada.
2006 utgav en av Elizabeth Smarts söner, Christopher Barker, The Arms of the Infinite, en lång essä
som tydligen handlar huvudsakligen om modern.
PS. Morrisseys albumtitel Louder Than Bombs lär vara hämtat från Smarts bok.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
