2016-08-31

The Casual Vacancy - J K Rowlings (2012)

J K Rowlings första 'vuxenbok' (jag har läst den på engelska, men den finns översatt som Den tomma stolen), skulle lika gärna ha kunnat kallas 'roman för unga vuxna'.  Romanen myllrar av karaktärer i alla åldersgrupper, från 3 år upp till pensionärer och död. Allt rör sig kring två fiktiva landsortssamhällen: 'idyllen' Pagford, där alla känner alla, vs den större industriorten, 'staden' Yarvil, och som slagpåse mellan dessa - lågstatuskvarteret The Fields, ett förväntat problemområde.

Rowling har skapat ett sorts genomsnitt av olika samhällsmedborgare, varav ett antal 16-åriga skolungdomar utgör en viktig länk i historien. Alla är de på olika sätt offer för sitt samhälle och kämpar för att framföra sina protesterar mot sina vuxna släktingars blinda livslögner.

Den engelska titeln, The Casual Vacancy, är en administrativ term för en vakant position, i romanen en plats i kommundelsnämnden som måste återbesättas via fyllnadsval. Jag har boken på engelska, men vet att den översatts som Den tomma stolen.

Intrigen mellan de vuxna i samhället rör alltså detta fyllnadsval. Det pågår nämligen en socialpolitisk strid. Många vill lösgöra the Fields från Pagford, i förhoppningen att så bli av med knarkproblemen, och 'slippa betala för socialfallen'. Deras motståndare propagerar för ett kollektivt socialt samvete med metadon-behandlingar och socialt stöd i olika former.

Mobbing är ett viktigt tema i romanen, såväl mellan de frustrerade skolungdomarna, som mellan de vuxna. Alla klamrar sig fast kring sina egna fantasier och livslögner, har svårt att förstå varandra och pratar förbi varandra,  Karaktärerna känns mycket trovärdiga och psykologiskt fördjupade. Men det är en svart historia. Någon har talat om 'svart humor', men den har inte trängt igenom till mig som inte har engelska som modersmål. Jag känner i stället en genomträngande smärta inför alla problem som karaktärerna brottas med.

Jag som tidigare har läst alla Harry Potter-böckerna kan sakna den humor som livade upp problemen i den fantasy-världen. Humor är ju vårt bästa försvar mot livets tuffa sidor. Och det lättar definitivt upp, inte minst för att balansera spänningarna i den svarta intrigen. Men när det gäller mobbning, knark och prostituion i nutiden - det känns för tungt att skämta bort. Och det gör Rowling inte heller.
I stället lyckas hon med en realistisk beskrivning av allehanda elände, utan att bli melodramatiskt. Och det är en bedrift.

2016-08-29

Vi kallar honom Anna - Peter Pohl (1987)

Hittade denna bland mina olästa pockets från 'En bok för alla', nyutgiven tidigt 2000-tal, då dom fortfarande gav ut vuxenböcker. Utseende och titel gjorde dock att jag antog att det var en ungdomsbok. Och blev därför lite förvånad att handlingen var förlagd till 1958-59. Stilen bröt mot moderna ungdomsböcker.

Huvudpersonerna är 14 resp. 18 år, varför historien faller inom ramen för 'unga vuxna'. Författaren var själv 18 år 1958 och efterskriften säger att författaren använde erfarenheter ur sitt eget liv i sina romaner, som visserligen såldes som ungdomsböcker, men författaren själv motsatte sig sådana etiketter. För honom var ämnet angelägnast, i det här fallet 'mobbing', ett som det tycks evigt problem.

Huvudtemat kand ock sägas röra något som kanske känns lite förlegat idag, 'pennalism', alltså kamratuppfostran. Jan Guillous roman Ondskan (1981), som också blev film, och också tilldrar sig vid ungefär samma tid. Emellanåt har det dykt upp tidningsartiklar om att pennalismen fortfarande förekommer i privatskolor.

Peter Pohls roman Vi kallar honom Anna (1987) talar om företeelsen som uppkommen ur 1940-talets intellektuella pojkläroverk, grogrund för elitism och militarism. På 1950-talet pågick ett arbete med att införa 'en skola för alla', Enhetsskolan, som skulle ersätta uppdelningen i folkskola resp. Realskola. Större delen av romanen tilldrar sig på ett sommarläger på Värmdö, alltså 'på landet', med enbart pojkar, som mer eller mindre sköter sig själva under devisen 'Frihet under ansvar'. I stället uppstår en hierarki av översittare, där de svagaste inordnas som hackkycklingar.

I Enhetsskolan skulle könsuppdelningen avskaffas, och man funderar i romanen över om det skulle minska elitismen och tävlingsmentaliteten. Hur det nu än blev med det, så inte har människor slutat att mobba varann.

Jag upplever länge romanens som torr. Den 18-årige idrottsledaren Micke berättar. Och han riktar sig hela tiden till ett 'Du', den 14-åriga hackkycklingen Anders - kallad Anna - som hela tiden tytt sig till Micke, för att han är den enda som 'tycks tro' på den pennalism Anders drabbas av. Vi anar att Micke själv en gång riskerat hamna i samma situation, men klarat sig ur det genom att träna upp sin egen kropp och blivit en 'oövervinnelig' löpare. Micke blir Anders idol.

Micke orkar dock inte stå upp mot samhällsklimatet, det förtigande som råder, utan känner sig som en svikare. Det är en mur han har att kämpa mot. Å ena sidan säger många att all man skall anmäla det våld man möter, men ingen erkänner att det verkligen förekommer. 'Pojkar är pojkar', anklagelserna kommer för nära rektors och lärares dåliga samvete och förnekas därför. I slutet av boken blir Micke Stenberg närmast själv misstänkt för förtal. Den scen mot slutet där han får sitta med vid vad man senare skulle ha kallat ett 'elevvårdssamtal', är en lysande beskrivning av rektorns orerande. Han sätter sig på sina höga hästar och är så nedlåtande att han inte ens memorerat Mickes efternamn utan omväxlande med Stenberg, även kallar honom Stenkvist, Stenlund etc. En lysande lågmäld satir.

Romanen är plågsam, och väckte enligt uppgift stort hallå vid utgivningen 1987, Ledaren på Sommarlägret, Tjefen, har ideal om att 'Våld ska kuvas med kärlek, att ont ska stävjas med gott'. Men det lyckas aldrig. Han blundar för realiteterna lika mycket som alla andra. Därför känns denna roman 100 % realistisk, men alldeles för dyster som ungdomsroman. För det är inte bara elever som mobbar varandra. Även lärare och ledare utövar det översitteri de kan. Det finns ingen lösning. Som i Guillous Ondskan, tycks icke-vålds-metoden aldrig vinna några poäng. Tuffast vinner.

Och det är ju inte den sens moralen man vill komma fram till. Alltså slutar Peter Pohls roman dystert, och ger oss inga enkla lösningar.






2016-08-23

Att uppfinna sanningen - Marta Morazzoni (1988)

Har nu läst ytterligare en 'stämningsbok' av Morazzoni. På sid 101 står det om den ena huvudpersonen, John Ruskin, en viktoriansk kännare av gotisk konst:

"Vid närmare eftertanke verkade det som om herr Ruskin aldrig hade levt i tiden, eller åtminstone som om tiden hade lindat in honom och bara snuddat vid honom: han var barnet som nyfiket tittade på de havsvågor som en efter en bröt mot stranden ..."

Det känns som om det kunde vara ett självporträtt av författarinnan Morazzoni själv. Så upplever jag hennes texter, som ett närmast andlöst frammanande av förgångna tider.

Att uppfinna sanningen har två parallella historier, där tillverkningen av Bayeux-tapet (om slaget vid Hastings 14 oktober 1066) beskrivs i vartannat kapitel, och vartannat kapitel rör John Ruskin på 1880-talet, hans smått förvirrade fixering vid Amiens gotiska katedral.

Jag har svårt att se något större samband mellan historierna, förutom medeltida konst. Men det kanske räcker. Brodösen Anne Elisabet är en av 300 som arbetar på den 70 meter långa Bayeux-väven. Och John Ruskin, en gång specialiserad på den tidens konst och arkitektur. Skillnaden mellan kvinnornas textila värld och den manliga konsten huggen i sten, väcker naturligtvis ett visst oartikulerat spänningsfält, som ligger mer under ytan än poängteras.

2016-08-11

Drömmen om ett liv - Sun Axelsson (1978)

Drömmen om ett liv är en alldeles fantastisk glasklar barn- och ungdomsmemoar. Trots alla svåra upplevelser som drabbade Sun Axelsson redan tidigt i livet, är självanalysen föredömlig. Den genomförs med såväl distans som självutlämnande närhet. Gång på gång, när hon når fram till något livsavsnitt som bär på smärta, tar hon ett steg tillbaka och analyserar sitt motstånd i det skrivande nuet, i sitt vuxna liv, innan hon återgår till minnets värld.

Detta var 'Bekännelselitteraturens' första guldålder; något Sun passar på att protestera mot i slutet av boken. Varför man degradera kvinnors livsanalyser till 'bekännelser' - vilket för henne känns som något 'kvalmigt religiöst' - medan manliga författares livsberättelser rätt och slätt kallas 'självbiografier'.  

Språkbehandlingeln är poetiskt skön och osentimental på samma gång. Detta är en bok att återvända till, både för språket, de psykologiska insikterna och den sociala tidsbilden (1940-50-tal) och vad man i dag skulle kalla 'genusaspekten' av hennes upplevelser.

När min dotter var barn läste jag Axelssons barnbok Sagan om en saga (1987; illustrerad av Sven Nordqvist), och kände därför genast igen Tant Rill från den boken. Det var för mig därför ett glatt återseende att få inse att den gamla damen var en verklig vän, som stödde Sun som barn.

Några tidiga möten med samtida poeter dyker också upp: Paul Andersson, Tomas Tranströmer, Artur Lundkvist och Maria Wine.

2016-08-02

Flicka i turban - Marta Morazzoni (1986)

Morazzonis prisbelönta debut innehåller fem berättelser, som alla tilldrar sig i en förgången tid - främst 1500-1600-1700-tal. Det känns självklart när jag läser att Morazzoni varit lärare inte bara i italienska, utan även i historia. Berättelser är stämningsbilder, fördjupar sig i karaktärer från tiden och deras ofria liv.

Titelnovellen berör 1600-talskonstnären Vermeers sköna verk, 'Flicka med pärlörhänge', som även inspirerat en annan författare (Tracy Chevalier, 1999) vars roman blev filmatiserad (2003). Vem minns inte Scarlett Johansson och Colin Firths rollfigurer. Morazzoni skriver dock varken om konstnären eller hans modell, utan om en konsthandlares starka känslor inför tavlan.

I 'Den vita dörren' möter Mozart döden, 1791, under arbetet med det Rekviem som aldrig blev fullbordat. Även det ett populärt motiv, inte minst genom Milos Formans film Amadeus.

En avog Salieri får vi möta i 'Signor Da Pontes värdighet', 1781, när Da Ponte kom till Wien men ännu inte tagits till nåder och blivit berömd och Mozarts librettist. Än lever han på drömmar och nåder,

Den märkligaste historien är nog 'Det sista uppdraget', om Karl V:s motvillige majordomus, tvingad till plikt och lojalitet inför kejsarmakten, trots att han inte vill annat än leva sitt eget stillsamma liv med sin familj. Han insjuknar och mister nästan livet, ändå tvingas han stanna i klostret med den dödsdömde kejsaren. Det märkliga är den tystlåtna omtalade zigenerskan, landstrykerskan, som mer känns som ett naturväsen, ett skogsrå, som tycks väcka oro i dem hon möter. Kanske är hon symbol för det oundvikligt föränderliga i historiens gång ... men jag är osäker.

Sista novellen, 'Ordning i huset', har dock inga uttalat kända historiska personer. Då har Morazzoni i stället landat någon gång kring sekelskiftet 1900, då telefoner och automobiler dyker upp som de oroande nya elementen, som skakar om Familjen Kölners trygga liv i Wien. Men den stora chocken är att familjefadern, från en dag till en annan, till synes utan orsak, blir totalförlamad. De är rika nog att inte påverkas ekonomiskt, och livet går vidare. Men det är med många känslor nedkämpade under ytan.

Genom alla berättelser råder tystnad, nedtryckta känslor, människolivets brist på fri vilja. Där kampen för det egna livet dränks i omgivningens krav. Jag upplever alla berättelserna som utdragna ögonblicksbilder, så fint utmejslade att de stannar i minnet och tål att läsas om för att antagligen ge nya tolkningar.