Jag såg filmen (1993) när den var rätt ny. Anthony Hopkins och Emma Thompson är strålande skådespelare, liksom regissören James Ivory, som skapar den där lågmälda spänningen, som bygger upp och vidgas. Nu först hittade jag boken second-hand.
Romanen berättas av butlern Stevens, ett mönster för sin yrkeskår. Året är 1956, när han lånar sin nye, amerikanske arbetsgivares bil, och reser ut på landsbygden för sitt livs första semester. Men historien rör huvudsakligen hans minnen från 1920-30-talen, i det stora adliga hushållet Darlington, med alla internationella gäster, inte minst tyskar. År 1956 uppfattar landsbygdsbefolkningen honom som en 'fin herre', inte bara på grund av den fina bil han kör, utan genom sin fullständiga korrekthet i såväl tal som klädsel. Ett 40-årigt arbetsliv i ett högadligt hushåll har format honom att driva den oklanderliga framtoningen till sin spets. Han tillåter sig inte minsta avsteg vad gäller sans och värdighet.
Första kapitlet vänjer läsaren vid butlerns välmodulerade, snustorra språk och tankevärld, och jag undrar först om jag verkligen kommer att bli lika förtrollad av boken, som av filmen. Men visst blir jag det. Varje kapitel fördjupar inblicken i såväl butlerns liv och arbetsmoral, som den miljö han arbetat i. Slöjorna faller en efter en från läsarens ögon, även om butlerna själv håller fast vid sin illusion av värdighet.
Under tjugo års tid fanns dessutom hushållerskan Miss Kenton där, som chef för den kvinnliga personalen. De jobbar tätt ihop, men i synnerhet Stevens kan inte tillåta sig att leva ut sina känslor, de begraver han. Att tjäna sin husbonde är allt han lever för.
Även om texten för mig som läsare förmedlar såväl sorg som humor, så har Steven inte tillåtit sig att skämta. 'Humor' har legat utanför hans arbetes ramar, ända tills den mer informelle amerikanske arbetsgivaren introducerar det i vardagen. Då först, när livet nått fram till sin afton, när han skall vänja sig vid ett friare liv, denna Återstoden av dagen, när en främling säger åt honom att tillåta sig att njuta av livet, då tänker han att han åtminstone ska öva upp sin förmåga till att svara på folks språkliga dubbeltydigheter, så båda förstår att man skämtar - att ta livet lite lättare.
Stevens har aldrig ifrågasatt den idealism han levt för, 100 % hängiven sin husbonde. Ishiguro lyckas fantastiskt förmedla Stevens demokratiska blindhet, en lågmäld men tydlig ironi avtecknar sig inför läsarens blick, när Ishiguro avslöjar dubbelheten i den vanliga människans närsynthet.
Romanen griper mig, väcker allt djupare känslor, inför den lille mannens stoiska arbetsliv - som är hela hans liv, varken mer eller mindre. Jag njuter den språkligt exakta texten, hur de olika karaktärerna frammanas i sina olika sätt att uttrycka sig. När jag läser, njuter jag av att få stiga in i Stevens liv, hur än begränsat hans tankeliv är - eller kanske just därför.
Det känns så nytt för mig, trots att det är en förgången värld, numera evaporerad ...
***
2017-10-05: Kazuo Ishiguro tilldelas 2017 års Nobelpris i litteratur. Jag är så glad! Han skriver fantastiskt.
2016-09-29
Tjänstekvinnans son - August Strindberg (1886)
Strindbergs självbiografiska romanserie Tjänstekvinnans son, med undertiteln En själs utvecklingshistoria, berättas i tredje person om 'Johan'. Första delen om åren 1849-1867 har jag läst tidigare flera gånger. Och man pratar ofta om den som en mytbildning, deklarerat redan i titeln, att han kallar sin mor 'tjänstekvinna' och därigenom skapar sig en underdog position, en outsider-position. Men det finns inget som tyder på att familjen Strindberg var så luggsliten som han visar upp den.
Nu har jag för första gången även läst andra delen, Jäsningstiden : En själs utvecklingshistoria 1867-1872, som han skrev i rasande fart sommaren 1886, tätt inpå utgivandet av del 1, och fick den också utgiven samma år. Men den sålde för dåligt, så det kom att dröja många år innan del 3 och 4 utgavs.
Barndomsskildringar intresserar mig alltid, men i del två skildras hans vilsna studieår efter studenten. Hans flackande mellan Stockholm och Uppsala, mellan statistroller på teaterscenen och lärligstid hos en läkare. Han är helt klart vilsen, osäker om vilken bana han ska välja. Att tvingas slava med närmast stumma statistroller, kantstötte dock Johans stolthet så pass att han beslöt att hellre satsa på att själv skriva dramatik än spela den. Så vaknade Strindbergs författarskap, tidigt 1870-tal.
Men texten är knastertorr, doserande som en avhandling. Så det är inte konstigt att den sålde dåligt. Den kommenterade nationalupplagan har bifogat det förord av Strindberg, som aldrig trycktes. Där förklarar han att romanformen 'kommer att dö ut', menar att ärliga självbiografier är det som hör framtiden till. Men det ska inte vara Bekännelser à la Rousseau. Strindberg har anslutit sig till Zolas naturalism, och vill skriva än mer 'vetenskapligt' än Zola själv.
Han vill undersöka hur han bilvit den människa han blivit, och det är hans vetenskaåliga pretentioner som gör texten knastertorr. Varje vinklingar får sina kapitel, alltifrån släkt och ärftlighet, till miljö och tidsanda, vänner och läsning som format hans tankar och reaktioner. Så även om eftervärlden anser att han mytologiserade, så trodde han sig själv sträva efter högsta möjliga ärlighet. Något som också fick honom att våndas, eftersom han i sin 'ärlighetsiver' inte skräder sina ord om släkt och vänner, och därför helst önskar att de inte måtte läsa hans bok.
Men förutom det politiska och sociologiska, ja rent fysiologiska, i naturalismen, tar Strindberg till sig de psykologiska strömningar som växer fram i slutet av 1800-talet. Han psykologiserar sin självanalys, utifrån målmedvetna fackstudier. I förordet till andra upplagan, 1909, skriver han att han började skriva serien när han var mycket livstrött, och tänkte summera sitt liv. Men i stället blev denna självanalys en nytändning, som väckte hans nyfikenhet och livslust. Författandet fick en ny mening och motivation.
Precis som jag alltid har tyckt. Att nytolka barndom och uppväxt är fascinerande.
Nu har jag för första gången även läst andra delen, Jäsningstiden : En själs utvecklingshistoria 1867-1872, som han skrev i rasande fart sommaren 1886, tätt inpå utgivandet av del 1, och fick den också utgiven samma år. Men den sålde för dåligt, så det kom att dröja många år innan del 3 och 4 utgavs.
Barndomsskildringar intresserar mig alltid, men i del två skildras hans vilsna studieår efter studenten. Hans flackande mellan Stockholm och Uppsala, mellan statistroller på teaterscenen och lärligstid hos en läkare. Han är helt klart vilsen, osäker om vilken bana han ska välja. Att tvingas slava med närmast stumma statistroller, kantstötte dock Johans stolthet så pass att han beslöt att hellre satsa på att själv skriva dramatik än spela den. Så vaknade Strindbergs författarskap, tidigt 1870-tal.
Men texten är knastertorr, doserande som en avhandling. Så det är inte konstigt att den sålde dåligt. Den kommenterade nationalupplagan har bifogat det förord av Strindberg, som aldrig trycktes. Där förklarar han att romanformen 'kommer att dö ut', menar att ärliga självbiografier är det som hör framtiden till. Men det ska inte vara Bekännelser à la Rousseau. Strindberg har anslutit sig till Zolas naturalism, och vill skriva än mer 'vetenskapligt' än Zola själv.
Han vill undersöka hur han bilvit den människa han blivit, och det är hans vetenskaåliga pretentioner som gör texten knastertorr. Varje vinklingar får sina kapitel, alltifrån släkt och ärftlighet, till miljö och tidsanda, vänner och läsning som format hans tankar och reaktioner. Så även om eftervärlden anser att han mytologiserade, så trodde han sig själv sträva efter högsta möjliga ärlighet. Något som också fick honom att våndas, eftersom han i sin 'ärlighetsiver' inte skräder sina ord om släkt och vänner, och därför helst önskar att de inte måtte läsa hans bok.
Men förutom det politiska och sociologiska, ja rent fysiologiska, i naturalismen, tar Strindberg till sig de psykologiska strömningar som växer fram i slutet av 1800-talet. Han psykologiserar sin självanalys, utifrån målmedvetna fackstudier. I förordet till andra upplagan, 1909, skriver han att han började skriva serien när han var mycket livstrött, och tänkte summera sitt liv. Men i stället blev denna självanalys en nytändning, som väckte hans nyfikenhet och livslust. Författandet fick en ny mening och motivation.
Precis som jag alltid har tyckt. Att nytolka barndom och uppväxt är fascinerande.
2016-09-19
Dublin 4 - Maeve Binchy (1981)
Maeve Binchy (1939-2012), en av Irlands storartade berättare, blev journalist av en ren tillfällighet i början av 1960-talet, för att hennes far skickade in de brev hon skrev honom från sin tid på en israelisk kibbutz till en tidning, som genast tryckte dem.
Dublin 4 är hennes tredje novellsamling, utgiven 1981, året innan hennes romandebut, Tänd ett litet ljus (1982), som jag läste för många år sedan och älskade. Men novellerna har jag alltså inte läst förrän nu. Till skillnad från McEwans debut jag nyss läste, är hennes texter fulla av känslor, som vädjar till mina egna. Binchy är en mästare på att synliggöra den lilla människans liv och våndor. För hur än vanliga liv vi lever måste vi alla tampas med livsavgörande ställningstaganden i våra valhänta försök att hantera våra liv.
Denna samling består av fyra noveller av varierande längd. Även om novell-formatet inte tillåter någon verklig utveckling hos karaktärerna, så använder Binchey en mängd olika karaktärer för att visa upp helt olika synvinklar på samma livshändelser, och väver därigenom en rik och komplex bild av Irland ca 1980. Alltifrån kvinnan som söker starta om för att hantera sin makes otrohet, en ung landsortstjejs chockartade möte med storstadens ensamhet, och en annan ung kvinnas vånda att förstå och jämföra sin systers utomäktenskapliga graviditet, med sin egen. Trial and error. Anpassning efter livsvillkor.
Riktigt hjärtskärande är den sista, "Mummel i Montrose", om alkoholisten som kommer hem från en avgiftningskur med de bästa intentioner, och strider tappert mot all misstro från omgivningen. Han har lärt sig att alkoholen blir till 'gift' i hans egen kropp, och försöker att därför att inte lyssna på omgivningens locktoner. Som läsare håller jag tummarna för honom mer än hans omgivning. Men just som det verkar gå vägen - tar hans 'will-power', viljestyrka, slut. Karriären som fotograf hade alkoholen malt ner till noll och ingenting. Kontakterna är försvunna. Utan jobb har livet blivit grått och meningslöst, tills han bara känner en enda utväg ... utan stöd från omgivningen blir förändring en omöjlighet.
Maeve Binchys språk flyter lätt och läsvärt. Inte minst för att hennes psykologiska synvinklar är så fullständigt engagerande och trovärdiga.
Dublin 4 är hennes tredje novellsamling, utgiven 1981, året innan hennes romandebut, Tänd ett litet ljus (1982), som jag läste för många år sedan och älskade. Men novellerna har jag alltså inte läst förrän nu. Till skillnad från McEwans debut jag nyss läste, är hennes texter fulla av känslor, som vädjar till mina egna. Binchy är en mästare på att synliggöra den lilla människans liv och våndor. För hur än vanliga liv vi lever måste vi alla tampas med livsavgörande ställningstaganden i våra valhänta försök att hantera våra liv.
Denna samling består av fyra noveller av varierande längd. Även om novell-formatet inte tillåter någon verklig utveckling hos karaktärerna, så använder Binchey en mängd olika karaktärer för att visa upp helt olika synvinklar på samma livshändelser, och väver därigenom en rik och komplex bild av Irland ca 1980. Alltifrån kvinnan som söker starta om för att hantera sin makes otrohet, en ung landsortstjejs chockartade möte med storstadens ensamhet, och en annan ung kvinnas vånda att förstå och jämföra sin systers utomäktenskapliga graviditet, med sin egen. Trial and error. Anpassning efter livsvillkor.
Riktigt hjärtskärande är den sista, "Mummel i Montrose", om alkoholisten som kommer hem från en avgiftningskur med de bästa intentioner, och strider tappert mot all misstro från omgivningen. Han har lärt sig att alkoholen blir till 'gift' i hans egen kropp, och försöker att därför att inte lyssna på omgivningens locktoner. Som läsare håller jag tummarna för honom mer än hans omgivning. Men just som det verkar gå vägen - tar hans 'will-power', viljestyrka, slut. Karriären som fotograf hade alkoholen malt ner till noll och ingenting. Kontakterna är försvunna. Utan jobb har livet blivit grått och meningslöst, tills han bara känner en enda utväg ... utan stöd från omgivningen blir förändring en omöjlighet.
Maeve Binchys språk flyter lätt och läsvärt. Inte minst för att hennes psykologiska synvinklar är så fullständigt engagerande och trovärdiga.
2016-09-17
Cementträdgården - Ian McEwan (1978)
Ian McEwans debutroman från 1978. Två veckor har gått sedan jag läste ut den, och att jag dröjer med att formulera mina tankar om denna korta roman på 160 sidor handlar inte bara om att mitt liv varit fullt av andra åtaganden. Hur än kort och lättläst ger den möjlighet till symboliska tolkningar.
Första intrycket var att den skiljer sig mycket från hans senare mästarromaner, t ex den kompakta detaljrikedomen i Lördag (2005). Det är flera år sedan jag läste den, men minns den obehagliga känslan som trycker på, uppväckt av att huvudpersonen vaknar i gryningen och tycker sig se ett brinnande flygplan på väg att kraschlanda in mot London. Handlingen tilldrog sig 2003, och så nära efter 11 september 2001, då de terroristkapade flygplanen flög in i tvillingtornen i New York, uppfattar jag som läsare naturligtvis hotet extra vittomfattande - ja nästan självklart. Så trots att det var 'falskt alarm', någon typ av synvilla (jag minns inte om det var soluppgång bakom flygplanet eller vad som lett till intrycket), så känns det som ett ont omen, en undergångskänsla kring mänsklig civilisation. Så här långt efteråt med endast mina egna tolkningar i färskt minne, skulle jag även kunna trycka på den omvända symboliken. "Falskt alarm!" Som att vi människor går omkring och bara ser det svarta, grottar ner oss i dåliga nyheter, hellre än att försöka njuta av livet. Är det nödvändigt?
Att debutromaner skiljer sig från ett författarskap i övrigt är väl snarare regel än undantag. Men hotet, undergångskänslan som löper genom Lördag, är trots allt ett viktigt tema även i debutromanen Cementträdgården (1978). McEwan hade tidigare gett ut skräcknoveller, och när även romanen rörde sig runt en rad makabra teman, som ruttnande lik och incest, gav honom epitetet 'den makabre' (Ian Macabre). Han har själv sagt att hans första roman strävade efter att fånga stämningen i det sena 1970-talet, ett smutsigt London fullt av brister och mardrömslik tunnelbana, brister som folket levde med utan minsta protest, att samhället motståndslöst närmar sig kollaps. Titeln pekar tydligt på hur långt vi avlägsnat oss från den mänskliga naturen.
Jag tänker på Oljekrisen 1973, då världsekonomin kollapsade efter 'det glada 60-talet', som naturligtvis bara varit glatt på ytan, för att arbetslösheten varit låg. Utan minsta eftertanke byggde man bostäder som jättelika sterila betongöknar, bostäder tillräckligt billiga för gemene man. Ingen funderade över hur mänskligt livet skulle bli i sådana 'koncentrationsläger'. I McEwans roman rivs husen runt de fyra ungdomarnas hem, tills de blir alltmer isolerade. Deras egen far cementerade hela deras egen trädgård för att minska trädgårdsarbetet till ett minimum. Men då minskar även livet till ett minimum.
Fadern dör dock av överansträngningen, och strax därefter insjuknar även modern och dör efter att ha varit sängliggande en tid i hemmet. Syskonskaran, två bröder och två systrar, försöker leva vidare på egen hand, rädda för vad som skulle hända ifall samhället skulle bli deras nya förmyndare. Så de hemlighåller moderns död, och begraver henne själva genom att gjuta in henne i cement i källaren. Men sommaren är het och cementen har inte utförts fackmannamässigt. Den spricker och moderns lik kikar fram och börjar ruttna och stinka. (1976 var en extremt het sommar i England, jag såg själv hur Hyde Park var brunbränd i brist på regn - så tvärtemot Englands normalt småregnande klimat.)
Det är alltså en apokalyptisk makaber historia, sedd ur 15-årige Jacks perspektiv, på kliniskt känslolös prosa. Trots att det är en Jag-berättelse, uttrycker den inga känslor. Alltså identifierar man sig inte med berättaren, utan lämnas med en serie bilder att tolka symboliskt. Modern, symbol för livskraft, kan omöjligt leva vidare i stenöknen. Ungdomarna sörjer inte fadern, som i romanens inledning beskrivs som "en liten tunn argsint gubbe med en massa fixa idéer". Storasyster Julie, 17 år, moderns ställföreträdare, försöker leva vidare, solar ute i Cementträdgården. Jack är freudianskt fixerad vid sex och onani.
Jag kan läsa in en modern Oidipus-historia i romanen, som inleds "Jag dödade inte min far, men det finns stunder när jag tror att jag hjälpte honom på vägen." Jack dödar inte, han är passiv. Modern protesterar mot faderns cementprojekt, inte Jack. Jack är passiv, en sorts låtsas-medhjälpare, som ser på när fadern överanstränger sig. Jack ser faderna hjärattack, men kallar inte på ambulans, någon annan får göra det när det är för sent. Jack blir inte heller moderns nya partner, hon blir sjuk och Jack tycks inte reagera. I stället är det med Julie, systern, som tar initiativ till incest. Jack är passiv.
Här slutar historien. Julies platoniske pojkvän Derek har kallat på polis, när han upptäckt att Julie ger Jack den intimitet han själv förvägrats. Jack kämpade aldrig emot sitt öde, så som Oidipus försökte, om än utan framgång. McEwan såg hur London förslummades utan att någon tycktes protestera.
Hans roman blandar också genrer på ett sätt som skulle bli vanligt på 1980-talet, det postmoderna, Ungdomarnas inträde i vuxenlivet blandas med neogotisk skräck (som minner om såväl Edgar Allan Poe, som Hitccok) och freudiansk och annan psykologi. Lillebror Tom, som alltid varit rädd för fadern och även mobbas i skolan, börjar klä ut sig i flickkläder som ett sätt att fly. Hemma regredierar han till baby, söker skydd hos sina systrar, låter sig vaggas. Även Jack regredierar alltmer och lägger sig slutligen i samma barnsäng som brodern.
Jack beskrev faderns död som "fullkomligt betydelselös i jämförelse med det som följde". Han förnekar alltså sitt ursprung, vill lösgöra sig från fadersauktoriteten. Ännu en referens till Freudiansk psykologi är när Julie förklarar för Jack att faderns agg mot yngste sonen, Tom, är för att han förlorat sin hustrus tillgivenhet i konkurrensen med sin son. Jack tycker dock att sådana tankar är egendomliga, han har uppenbarligen inte läst Freud. "Så vansinnigt att tänka sig en tävlan mellan en liten pojke och en vusen man! Senare frågade jag Julie vem som skulle vinna och hon sade utan tvekan: 'Tom, naturligtvis! Och sen kommer far att hämnas på honom'." Men långt innan dess är fadern död.
Det är naturligtvis inget känslomässigt nöje att läsa en sådan här bok. Däremot en intellektuell utmaning, om man vill tyda de närmast drömlika symbolerna. Freudiansk drömtydning?
Första intrycket var att den skiljer sig mycket från hans senare mästarromaner, t ex den kompakta detaljrikedomen i Lördag (2005). Det är flera år sedan jag läste den, men minns den obehagliga känslan som trycker på, uppväckt av att huvudpersonen vaknar i gryningen och tycker sig se ett brinnande flygplan på väg att kraschlanda in mot London. Handlingen tilldrog sig 2003, och så nära efter 11 september 2001, då de terroristkapade flygplanen flög in i tvillingtornen i New York, uppfattar jag som läsare naturligtvis hotet extra vittomfattande - ja nästan självklart. Så trots att det var 'falskt alarm', någon typ av synvilla (jag minns inte om det var soluppgång bakom flygplanet eller vad som lett till intrycket), så känns det som ett ont omen, en undergångskänsla kring mänsklig civilisation. Så här långt efteråt med endast mina egna tolkningar i färskt minne, skulle jag även kunna trycka på den omvända symboliken. "Falskt alarm!" Som att vi människor går omkring och bara ser det svarta, grottar ner oss i dåliga nyheter, hellre än att försöka njuta av livet. Är det nödvändigt?
Att debutromaner skiljer sig från ett författarskap i övrigt är väl snarare regel än undantag. Men hotet, undergångskänslan som löper genom Lördag, är trots allt ett viktigt tema även i debutromanen Cementträdgården (1978). McEwan hade tidigare gett ut skräcknoveller, och när även romanen rörde sig runt en rad makabra teman, som ruttnande lik och incest, gav honom epitetet 'den makabre' (Ian Macabre). Han har själv sagt att hans första roman strävade efter att fånga stämningen i det sena 1970-talet, ett smutsigt London fullt av brister och mardrömslik tunnelbana, brister som folket levde med utan minsta protest, att samhället motståndslöst närmar sig kollaps. Titeln pekar tydligt på hur långt vi avlägsnat oss från den mänskliga naturen.
Jag tänker på Oljekrisen 1973, då världsekonomin kollapsade efter 'det glada 60-talet', som naturligtvis bara varit glatt på ytan, för att arbetslösheten varit låg. Utan minsta eftertanke byggde man bostäder som jättelika sterila betongöknar, bostäder tillräckligt billiga för gemene man. Ingen funderade över hur mänskligt livet skulle bli i sådana 'koncentrationsläger'. I McEwans roman rivs husen runt de fyra ungdomarnas hem, tills de blir alltmer isolerade. Deras egen far cementerade hela deras egen trädgård för att minska trädgårdsarbetet till ett minimum. Men då minskar även livet till ett minimum.
Fadern dör dock av överansträngningen, och strax därefter insjuknar även modern och dör efter att ha varit sängliggande en tid i hemmet. Syskonskaran, två bröder och två systrar, försöker leva vidare på egen hand, rädda för vad som skulle hända ifall samhället skulle bli deras nya förmyndare. Så de hemlighåller moderns död, och begraver henne själva genom att gjuta in henne i cement i källaren. Men sommaren är het och cementen har inte utförts fackmannamässigt. Den spricker och moderns lik kikar fram och börjar ruttna och stinka. (1976 var en extremt het sommar i England, jag såg själv hur Hyde Park var brunbränd i brist på regn - så tvärtemot Englands normalt småregnande klimat.)
Det är alltså en apokalyptisk makaber historia, sedd ur 15-årige Jacks perspektiv, på kliniskt känslolös prosa. Trots att det är en Jag-berättelse, uttrycker den inga känslor. Alltså identifierar man sig inte med berättaren, utan lämnas med en serie bilder att tolka symboliskt. Modern, symbol för livskraft, kan omöjligt leva vidare i stenöknen. Ungdomarna sörjer inte fadern, som i romanens inledning beskrivs som "en liten tunn argsint gubbe med en massa fixa idéer". Storasyster Julie, 17 år, moderns ställföreträdare, försöker leva vidare, solar ute i Cementträdgården. Jack är freudianskt fixerad vid sex och onani.
Jag kan läsa in en modern Oidipus-historia i romanen, som inleds "Jag dödade inte min far, men det finns stunder när jag tror att jag hjälpte honom på vägen." Jack dödar inte, han är passiv. Modern protesterar mot faderns cementprojekt, inte Jack. Jack är passiv, en sorts låtsas-medhjälpare, som ser på när fadern överanstränger sig. Jack ser faderna hjärattack, men kallar inte på ambulans, någon annan får göra det när det är för sent. Jack blir inte heller moderns nya partner, hon blir sjuk och Jack tycks inte reagera. I stället är det med Julie, systern, som tar initiativ till incest. Jack är passiv.
Här slutar historien. Julies platoniske pojkvän Derek har kallat på polis, när han upptäckt att Julie ger Jack den intimitet han själv förvägrats. Jack kämpade aldrig emot sitt öde, så som Oidipus försökte, om än utan framgång. McEwan såg hur London förslummades utan att någon tycktes protestera.
Hans roman blandar också genrer på ett sätt som skulle bli vanligt på 1980-talet, det postmoderna, Ungdomarnas inträde i vuxenlivet blandas med neogotisk skräck (som minner om såväl Edgar Allan Poe, som Hitccok) och freudiansk och annan psykologi. Lillebror Tom, som alltid varit rädd för fadern och även mobbas i skolan, börjar klä ut sig i flickkläder som ett sätt att fly. Hemma regredierar han till baby, söker skydd hos sina systrar, låter sig vaggas. Även Jack regredierar alltmer och lägger sig slutligen i samma barnsäng som brodern.
Jack beskrev faderns död som "fullkomligt betydelselös i jämförelse med det som följde". Han förnekar alltså sitt ursprung, vill lösgöra sig från fadersauktoriteten. Ännu en referens till Freudiansk psykologi är när Julie förklarar för Jack att faderns agg mot yngste sonen, Tom, är för att han förlorat sin hustrus tillgivenhet i konkurrensen med sin son. Jack tycker dock att sådana tankar är egendomliga, han har uppenbarligen inte läst Freud. "Så vansinnigt att tänka sig en tävlan mellan en liten pojke och en vusen man! Senare frågade jag Julie vem som skulle vinna och hon sade utan tvekan: 'Tom, naturligtvis! Och sen kommer far att hämnas på honom'." Men långt innan dess är fadern död.
Det är naturligtvis inget känslomässigt nöje att läsa en sådan här bok. Däremot en intellektuell utmaning, om man vill tyda de närmast drömlika symbolerna. Freudiansk drömtydning?
2016-09-02
Simsalabims Stockholms ABC (1994)
Nu ska jag för ovanlighetens skulle rekommendera en bilderbok för barn. En utmärkt gåva till barn och barnbarn. Jag har dock köpt den till mig själv i En bok för allas senaste nyutgåva (2016).
Alla bilder är målade av Magda Korotynska, och de är alldeles underbara. Boken består av lika många Stockholms-vyer, som bokstäver i alfabetet. Bilderna är både en aning naivistiska genom sin rena skönhet, men också realistiska för att jag utan problem känner igen alla platser som avbildats, även om jag är osäker på om alla perspektiv verkligen stämmer till 100%. Men det är betydelselöst.
Boken är en fantastisk introduktion till Sveriges huvudstad, via 28 stämningsfulla sevärdheter. Men den är mer än så. Det är en ABC-bok som fångar barnet i mig, för även om bokstäverna så långt det är möjligt anknyter till platser (t ex F för Fjällgaten, Z för Zinkensdamm), så är inte det alltid möjligt. Därför finns i alla bilder minst ett djur och en rad andra saker och ting på samma begynnelsebokstav med på bilden. Och som en extra bonus finns den lilla figuren 'Simsalabim' iklädd narrkåpa med på alla bilder, mer eller mindre uppenbart. Alltså blir varje bokstavsuppslag som en sorts ABC-skattjakt samtidigt som jag njuter av bilderna i sig.
Dessutom har Rod Bengtsson skrivit en fyrradig, rimmad vers till varje uppslag, helt klart inspirerad av bilderna, skapat sina egna små 'korthistorier'.
En mycket prisvärd bok - en modern klassiker!
Alla bilder är målade av Magda Korotynska, och de är alldeles underbara. Boken består av lika många Stockholms-vyer, som bokstäver i alfabetet. Bilderna är både en aning naivistiska genom sin rena skönhet, men också realistiska för att jag utan problem känner igen alla platser som avbildats, även om jag är osäker på om alla perspektiv verkligen stämmer till 100%. Men det är betydelselöst.
Boken är en fantastisk introduktion till Sveriges huvudstad, via 28 stämningsfulla sevärdheter. Men den är mer än så. Det är en ABC-bok som fångar barnet i mig, för även om bokstäverna så långt det är möjligt anknyter till platser (t ex F för Fjällgaten, Z för Zinkensdamm), så är inte det alltid möjligt. Därför finns i alla bilder minst ett djur och en rad andra saker och ting på samma begynnelsebokstav med på bilden. Och som en extra bonus finns den lilla figuren 'Simsalabim' iklädd narrkåpa med på alla bilder, mer eller mindre uppenbart. Alltså blir varje bokstavsuppslag som en sorts ABC-skattjakt samtidigt som jag njuter av bilderna i sig.
Dessutom har Rod Bengtsson skrivit en fyrradig, rimmad vers till varje uppslag, helt klart inspirerad av bilderna, skapat sina egna små 'korthistorier'.
En mycket prisvärd bok - en modern klassiker!
2016-09-01
Brev från Klara och andra berättelser - Tove Jansson (1991)
Senare delen av författarskapet skrev Tove Jansson främst noveller. Brev från Klara och andra berättelser har ett lika kristallklart språk som alltid, men i den avklarnade stilen finns också en sorts lättnad. Alla egensinniga karaktärer, gamla som unga, känns inte längre så bortkomna i en obegriplig värld.
Dessa sena historier slutar alla för mig med något positivt. Jag upplever en känsla av frihet i stället för instängdhet. Ja, jag vill utropa: Äntligen är 1980-talet över, äntligen är det värsta över - nu kan det bara bli bättre !
Dessa sena historier slutar alla för mig med något positivt. Jag upplever en känsla av frihet i stället för instängdhet. Ja, jag vill utropa: Äntligen är 1980-talet över, äntligen är det värsta över - nu kan det bara bli bättre !
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
