En hund begraven är en sorts fortsättning på Mitt liv som hund, för att det är samma huvudperson. Och referenserna bakåt till första boken, även om de inte är många, är så pass kortfattade att man bör ha läst den för att hänga med till hundra procent. Å andra sidan skiljer sig historierna helt åt, tematiskt. Detta är en bok om mansbilder, sökandet efter den frånvarande fadern, sjömannen, hur Ingemar i övre tonåren - i praktiken föräldralös, inte bara moderslös - söker sig till sjömansyrket, söker manliga förebilder, och riskerar att själv bli en lika frånvarande far åt sin egen son ett drygt årtionde senare, trots att han då lämnat sjön.
Vid det laget har Ingemar lämnat sjömanslivet. Men även journalistyrket är ett resande yrke. Problemet är dock att hans hustru, Louise, skiljas. Där startar romanen, 1976, ställer problemet på sin spets. Ingemar som hoppats bli en så mycket bättre far än sin egen, upplever sig plötsligt som ett offer för omständigheter. Han börjar minnas sin egen jakt på fadersfigurer när han i senare tonåren ger sig ut på sjön och fastigt tvingas bli vuxen nog att klara sig själv ute i den hårda världen. Hans vilda fantasi, de fabulerande överdrifterna, finns där än i hopp om att dölja smärtan och fly undan i myten om sitt eget vuxenblivande - i brist på verklig mognad.
Alltså en ren mansbok, med enbart en lång rad mansporträtt, i kölvattnet på 1970-talets kvinnliga bekännelseböcker. Hustrun Louise är så flyktigt tecknad, närmast en nidbild framvuxen ur skilsmässoångesten, att den hamnar utanför den verkliga ramen, ingår i myten.
Även denna roman hoppar fram och tillbaka i tiden, men hoppen är längre än i Mitt liv som hund. Nu är det den vuxne Ingemars röst, som 1976, återvänder i minnet till sjölivet under det tidiga 1960-talet. Ett intressant berättargrepp är att några länge, elaborerade och fabulerande, scener, tidigare i historien, återkommer mot slutet i mycket summarisk form. Det intressanta är att minnet då är tuktat, återhållet omformulerat, så som minnen kan mogna genom åren, när känslorna svalnat. Det skapar en intressant loop i min läsning, som inte bara friskar upp minnet om bokens tidigare avsnitt, utan som även ger ett annat djup åt hur vår självbild förändras med åren.
Texten är härligt lättläst, frisk och humoristisk. Här nedan ett litet lösryckt exempel mot slutet av boken, när skilsmässan är huvudtemat:
s. 274 "Vi pendlar som vanligt. Men röran är inte angenäm. För att slippa undan försöker jag bli förälskad i en servitris på hotellet. Men det går inte. Jag har ingen övertygelse och kan inte koncentrera mig."
Det finns djup i det lättsamma. Men alldeles i slutet, vilar Ingemar upp sig på mentalvårdsavdelning. Den biten går lite väl hastigt och flyktigt för att hänga ihop med historien i övrigt. Ingemar pallade tydligen inte trycket längre, för allt han sopat in under mattan.
2016-10-07
Mitt liv som hund - Reidar Jönsson (1983)
Reidar Jönsson (f.1944) debuterade 1969, och etablerade sig på 1970-talet främst som dramatiker för såväl teater, radio och TV. Hans stora genombrott (utanför Sverige) kom dock med romanen Mitt liv som hund (1983), filmatiserad i Lasse Hallströms regi 1985. Filmen fick två Oscarsnomineringar, för bästa utländska film och bästa manus. Det inledde Hallströms 30-åriga Hollywood-karriär. Men även Reidar Jönsson, som själv skrev filmens manus efter sin bok, kom att jobba åt Hollywood i 10 år.
Filmen är underbart minnesvärd, en tragikomisk klassiker. Så när jag nu 30 år senare ger mig till att läsa boken letar jag efter filmens tilltal i boktexten. Men det tar ett bra tag innan den stämningen infinner sig. Jag letar efter pojken Ingemars berättarröst, som är den geniala röda tråden i filmen. Trots att Ingemar är bokens jag-berättare, så har jag svårt att hitta samma magnetiska känslan i romanen. Första halvan hör jag inte pojken bakom orden, utan snarare en 'vuxen mans' uttryckssätt. Det hjälper inte att han själv tycks notera det och skyller på att han lever för mycket ihop med äldre släktingar.
Ingemars svada är betydande. Han överdriver gärna, och måste därför rätta sig själv gång på gång, 'nej nu överdrev jag igen'. Han försöker skämta bort livets smärta. I filmen är Ingemars smärta mer eftertänksam - han pepper sig själv, försöker minska sin smärta, genom att jämföra med andra katastrofer. Jönsson filmmanus blev en fullträff, alltså mådde texten bra av att renodlas till bildmediet.
Men visst är romanen en klassiker. Texten flyter loss ju närmare vi kommer berättelsens kärna, språket flödar lättare, skimrar allt klarare. I filmen tittar Ingemar upp på stjärnhimlen gång på gång, och betänker rymdhunden Laikas grymma öde. Där växer hans insikt inför grymheten för varje gång han tänker tillbaka. Det kan säkert tolkas psykologiskt. Ingemars, liksom författarens, mor dör efter en längre tids sjukdom. Ingemar väjer undan inför alla insikter som sin dödssjuka mor. När han tvingas flytta runt, är det andra upplevelser som tar över, konkretare, närmare. Puberteten står för dörren. Han tvingas bli vuxen och klara sig själv, trots att det är för tidigt.
Mitt liv som hund är mångbottnad. En nivå jag verkligen uppskattar är den mycket påtagliga tidsatomosfären från 1958-59, med fotbolls-VM, brasilianaren Pelé, den svenske boxaren Ingos VM-titel, och Povel Ramels oförmåga att få upp sin kokosnöt. Många symboler finns invävda i temat. Hela Ingemars liv kan nog liknas vid en hårdknäkt kokosnöt. Och han känner sig nog lika ensam som rymdhunden Laika, men förtränger den, projicerar ut den på Laika.
Filmen fick visserligen ingen Oscar, men däremot två Guldbaggar och en Golde Globe.
Filmen är underbart minnesvärd, en tragikomisk klassiker. Så när jag nu 30 år senare ger mig till att läsa boken letar jag efter filmens tilltal i boktexten. Men det tar ett bra tag innan den stämningen infinner sig. Jag letar efter pojken Ingemars berättarröst, som är den geniala röda tråden i filmen. Trots att Ingemar är bokens jag-berättare, så har jag svårt att hitta samma magnetiska känslan i romanen. Första halvan hör jag inte pojken bakom orden, utan snarare en 'vuxen mans' uttryckssätt. Det hjälper inte att han själv tycks notera det och skyller på att han lever för mycket ihop med äldre släktingar.
Ingemars svada är betydande. Han överdriver gärna, och måste därför rätta sig själv gång på gång, 'nej nu överdrev jag igen'. Han försöker skämta bort livets smärta. I filmen är Ingemars smärta mer eftertänksam - han pepper sig själv, försöker minska sin smärta, genom att jämföra med andra katastrofer. Jönsson filmmanus blev en fullträff, alltså mådde texten bra av att renodlas till bildmediet.
Men visst är romanen en klassiker. Texten flyter loss ju närmare vi kommer berättelsens kärna, språket flödar lättare, skimrar allt klarare. I filmen tittar Ingemar upp på stjärnhimlen gång på gång, och betänker rymdhunden Laikas grymma öde. Där växer hans insikt inför grymheten för varje gång han tänker tillbaka. Det kan säkert tolkas psykologiskt. Ingemars, liksom författarens, mor dör efter en längre tids sjukdom. Ingemar väjer undan inför alla insikter som sin dödssjuka mor. När han tvingas flytta runt, är det andra upplevelser som tar över, konkretare, närmare. Puberteten står för dörren. Han tvingas bli vuxen och klara sig själv, trots att det är för tidigt.
Mitt liv som hund är mångbottnad. En nivå jag verkligen uppskattar är den mycket påtagliga tidsatomosfären från 1958-59, med fotbolls-VM, brasilianaren Pelé, den svenske boxaren Ingos VM-titel, och Povel Ramels oförmåga att få upp sin kokosnöt. Många symboler finns invävda i temat. Hela Ingemars liv kan nog liknas vid en hårdknäkt kokosnöt. Och han känner sig nog lika ensam som rymdhunden Laika, men förtränger den, projicerar ut den på Laika.
Filmen fick visserligen ingen Oscar, men däremot två Guldbaggar och en Golde Globe.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
