2016-11-27

Fru Marianne - Victoria Benedictsson (1887)

Ännu en frisk socialrealistisk roman av Victoria Benedictsson, skapad helt enligt hennes eget koncept. Den sysslolösa borgardottern Marianne accepterar ett frieri från en välbeställd, stilig 'bonde'. De känner knappt varann, så äktenskapet inleds i stort ett som om det vore arrangerat.
Och stöter också på problem.

Vad som länge ser ut som den bortskämda flickkvinnans brister, vid sidan av en präktig arbetssam man - visar sig längre fram vara ett mer jämställt relationsdrama. Båda parter har brister. Deras relation inleds på båda parters illusioner. Båda måste ändra sig för att mötas på mitten. Det är ett universellt drama.

Victoria Benedictsson vill demonstrera just detta, att parterna måste mötas på mitten för att skapa ett frutbärande samarbete. Äktenskap måste vara ett samabete. 130 år senare ligger detta ämne lika bra i tiden, som när den var ny. Ja, den håller kanske ännu bättre idag - när vi inte längre tänker på konflikten som sedlighet à la 1880-tal.

Vicotira Benedictsson var visionär, såg in i framtiden.

2016-11-25

Vindspejare - Agneta Pleijel (1987)

När Agneta Pleijel gav ut sin första roman 1987, hade hon redan en lång karriär bakom sig som kulturjournalist och litteraturkritiker, men skrev dessa år även en hel del dramatik.

Pleijel har hämtat stoff ur sin släkts historia för flera romaner, så också i debutromanen, Vindspejare. som tecknar bitar ur i synnerhet hennes mormor och morfars historia, från 1890-talet och framåt. Romanen är också en så kallad metaroman, dvs författaren inflikar sig själv och sitt skrivarbete, sitt utforskande av släktminnena, och 'tvingas' använda sin fantasi för att fylla i luckorna.

Texten blir ett utforskande mer av stämningar, ett frammanande av gångna tider och miljöer, än en faktiskt redogörelse för släkthistorien. Händelserna återberättas inte kronologiskt, utan rör sig fram och tillbaka, så som en sen ättling kan tänkas bearbeta släktminnena. Oftast vet man mer om sina föräldrar, än sina morföräldrar och vagast blir bilden av mormors mor. Man vet hur historien slutar, men hur började det egentligen?

Det är det hon utforskar. Hur det kom sig att hennes morfar kom att leva trettio år i Nederlänska Ostindien och där fann sin hustru, vars indonesiska släktingar sentomsider också kom att besöka Mälardalen.

Men mest handlar det om morfaderns konstnärsdrömmar, talangen han ärvt efter sin far, den döve marinmålaren. Men kreativitetens förlösning hämmas av arbetet för det dagliga brödet. Här kan läsaren se paralleller mellan måleri och författande, två kreativa aktiviteter som kräver tid, men oftast kommer i skymundan bakom livets strävanden.

Som morfaderns far, konstnären, säger till sin son mot slutet av romanen - ett samtal som egentligen utspelat sig när sonen var ung och på väg ut i världen för att söka sin lycka: "... att vägen aldrig är rak, den raka vägen är en synvilla." Och att det "inre ljus" som varit hans motivation, det han ägnat hela sitt liv åt att försöka avbilda i olja och akvarell, det hade de "krämare" som köpt upp tavlorna, aldrig begripit sig på.

Med andra ord, konstnär och publik ser inte nödvänigtvis samma sak. Frågan är ifall Agneta Pleijel betvivlar att vi läsare någonsin får ut samma saker av att läsa hennes roman, som hon försökte frammana när hon skrev.

2016-11-20

Blindträff - Hans Holmér (1995)

Hans Holmér (1930-2002) var väl mest känd för att han var länspolismästare när Palme mördades 1986 och tog på sig huvudansvaret för spaningarna, men avgick redan året därpå när hans stjärna dalade. Han skrev dock en rad polisromaner, som sålde bra under 1990-talet.

Nu har jag läst en av dem, Blindträff, med undertiteln polisroman. Huvuddelen av intrigen ses dock genom mördarens synvinkel. En kvinna så driven av hämndbegär att jag skulle kalla henne psykopat. Holmér gör inga psykologiska utläggningar. Bara visar att hon helt saknar spärrar, och fortsätter att planera det ena mordet efter det andra.

Av någon outgrundlig anledning är handlingen förlagd till 1987, alltså åtta år innan boken utgavs, utan att i övrigt placeras i 1987 års verklighet. Poliserna sköter sitt jobb, men är inga superhjältar. De gör sina misstag. Och slutet flaggar för att även om poliserna slutligen griper henne, så är det osäkert om 'bevisen' kommer att hålla i domstol.

Grundidén är att via 'sex' kan de flesta människor, om än inte alla, manipuleras och luras att göra misstag. En mycket lättläst bok, ett ständigt flyt av händelser, och karaktärer som flyter in och ut längs intrigen. Men den efterlämnar en bismak. Alla fruar är tydligen feta och osexiga, vilket gör männen till lätta byten. Historien saknar djup nog för att bli trovärdig. En ren bagatell att fördriva tiden i hängmattan med.

2016-11-11

Trollkarlens stav - Terry Pratchett (1987)

Terry Pratchett (1948-2015) skrev 41 romaner placerade i sin fantasy-värld, Skivvärlden, The Discworld. Det är en platt värld uppburen av fyra elefanter som står på en 'världssköldpadda' som simmar genom världsrymden. Låter det unikt? Egentligen kommer denna bild från hinduisk mytologi. Pratchett anknyter hela tiden till en redan existerande tankevärld, och gör det med värme och humor. Allt vad människan kan tänkas ha förklarat och liknat vår existens vid, blir i hans Skivvärld en grundmurad realitet. Alltså är världen platt, Alltså finns häxor och trollkarlar och vättar.

Trollkarlens stav  inleds med en beskrivning av denna skivvärld, jag citerar från första sidan, men kursiveringen är min:

"Så kommer den in i bild upptill, större än den största och otrevligaste beväpnade stjärnkryssaren i någon megaspektakelfilmmakares fantasi, en sköldpadda, femtontusen kilometer lång. Det är Store A'Tuin, en av de sällsynta astrochelonierna från det universum där saker och ting inte fullt är som de borde vara, utan mer som folk föreställer sig dem, och på sitt meteorärrade skal bär den med sig fyra gigantiska elefanter som på sina enorma ryggar lyfter upp Skivvärldens väldiga, runda hjul."

Notera att Pratchett tar den hinduiska metaforen och jämför med rymdskepp à la Science Fiction på bio. Eftersom romanen utkom 1987, när Star Wars filmerna varit ett kultfenomen i tio år, associerar jag naturligtvis genast till George Lucas mastodontprojekt. Pratchett leker med våra föreställningar, våra kulturella ramar.

Ett annat, subtilare exempel är när romanens huvudperson, 8-åriga flickan Eskarina, nästan hamnar i klorna på ett ohederligt värdshuspar. När kvinnan med len stämma låtsas hjälpa flickan, skriver Pratchett att man nästan hör ugnsluckan slå igen. Fler ord än så behövs inte för att vi ska associera till den elaka häxan i Hans och Greta. Alltså blir vi på vår vakt och inser att kvinnan inte här hederlig, utan bara låtsas hjälpa, för att komma åt flickans trollstav.

Det är den här typen av subtila referenser till mänskliga tankevärldar av alla slag som gör läsningen skönt roande. De 41 böckerna ingår inte i någon linjär intrig, utan kan läsas helt fristående, även om vissa karaktärer återkommer här och var. Böckerna har i stället olika teman, där Pratchett leker med helt olika litterära klichéer och tankevärldar, alltifrån magi och kvantfysik i just den här, till vampyrer, rockmusik, Shakespeare, Watergate, Da Vinci-koden ... ja, i stort sätt allt och vad som helst

Trollkarlens stav heter i original Equal Rites (1987), vilket är en ordlek på temat jämställdhet, vilket är ett viktigt tema i boken. Rights (rättigheter) och Rites (riter) skiljer sig bara i stavning, inte uttal. Så flickan Eskarina föds 'av misstag' till trollkarl, trots att bara pojkar kan bli trollkarlar, medan flickor 'får bara' bli häxor. Alltså en könsrollsuppdelning. Manliga trollkarlar utbildas vid 'Osynliga Universitetet', där flickor och kvinnor inte får komma in.

Detta med trollkarlsskolan får mig att tänka på JK Rowling och Harry Potter. Hon jobbade i tio år på första boken, som kom 1997. Kanske läste hon Equal Rites och blev inspirerad att utveckla det här med skola för trollkarlar? Jag har ingen aning - kanske finns det en äldre tradition med 'osynliga' trollkarlsskolor. Jag är inte alls påläst inom genren. Pratchett har också några olika exempel på hur medvetanden tas i besittning av andra energier, som känns bekanta.

Första boken, The Colour of Magic, kom 1983. Trollkarlens stav är den tredje, men som sagt, att numrera dem har ingen funktion. Sista boken utkom samma år han dog, 2015. Det blir alltså inga fler.
Men de som finns är en läsvärd skatt att gräva i.