2016-12-31

Ett hus ut och in - Penelope Lively (1987)

En av mina absoluta favoriter bland kapitelböcker för 'barn' Penelope Lively's A house inside out (1987). I mina ögon är det en allåldersbok. Den tillhör det fåtal böcker jag gärna läser om, och jag läser om den stadigt med några års mellanrum. Den håller för det!

Boken kom 1990 i lysande svensk översättning av Ingegärd Martinell, med repris hos 'En bok för alla' redan 1992, med David Parkins härliga illustrationer.

England har en lång tradition av berättelser, där djuren är huvudpersoner som beter sig som människor. Penelope Lively har här valt ett lite annorlunda recept. Huset på Paviljongvägen 54 bebos av familjen Dixon, men familjen figurerar bara i bakgrunden. Författaren förklarar att huset bebos av "fem människor, 39 djur och flera tusen insekter" förutom alla fåglar som återvänder i april varje år.

Så berättelsernas verkliga huvudpersoner är: familjens hund Willie, ett otal möss, gråsuggan Nat och några spindlar. Och trots att de talar och tycks ha känslor som liknar människors, så lever dessa djur sina karakteristiska djurliv i familjens hus, och ser och ser också huset utifrån sitt perspektiv, inte människornas.

Berättelsen flytar lätt och ledigt, med humor och spänning, griper tag och väcker nya perspektiv. Den gör mig helt enkelt glad. Jag ser fram emot att läsa om den flera gånger!

Kerstin Sundh (1912-2000)

Kerstin Sundh skrev många barn- och ungdomsböcker. Till de mest kända hör serien om Miranda, åtta böcker (1987-1993) varav jag läst de två första, Miranda och pärlhalsbandet (1987) samt Miranda och den blå skålen (1988). De utspelar sig på 1920-talet i och kring Filipstad. Även Skomakarungen (1977) utspelas på 1920-talet och återupplivar fattigsverige och torp som bostäder.

Alla böcker är centrerade kring barn i 10-11-årsåldern, deras vardag och verklighet, med allt vad det innebär: utanförskap, svartsjuka, obesvarad kärlek, torftighet, alkoholism. Det är äkta och raka skildringar som man tror på. Men trots alla problem så stöter barnen också på hjälpsamma människor, som gör att problemen löser sig, och känslan av att livets problem inte är omöjliga att lösa är viktigt.

Jag har alltså bara läst de två första böckerna om Miranda, men redan i andra boken kan man ana sig till en viss Kulla-Gulla effekt, dvs att hennes 'riktiga' mor inte är den hon trodde, utan en mer välbeställd kvinna. Men allt hålls på en mer realistisk nivå, alltså sliter Miranda inte lika ont som Kulla-Gulla, och är inte lika osjälviskt änglalik, och hennes biologiska mor är inte heller lika privilegierat herrgårdslik, utan ett bondeliv är gris och höns skall skötas om.

Skomakarungen Stina kom till tio år före Miranda, men har i mitt tycke fler äkta karaktärsporträtt. Böckerna visar också kvinnor och flickor som vägrar att anpassa sig efter alla rådande regler. De försöker bana sine gen väg, hur än tufft det är.

Kerstin Sundh skrev helt klart kapitelböcker som lockar till mer läsning.

2016-12-23

Frun från havet - Henrik Ibsen (1888)

Frun från havet är en pjäs av Ibsen som jag varken sett eller läst tidigare. Det första som slog mig var att den känns modern, och då menar jag inte 1880-talets modernitet, utan att den har allmängiltiga anslag som skulle kunna förläggas i vår tid.

Första konflikten är mellan halvvuxna döttrar och en ung styvmor. Kanske inget nytt, men aktuellt i dag när familjer ofta byter form, oftare blir storfamiljer med flera mödrar och fäder och bonusbarn.

Sen finns det en 'främmande man', som känns som en stalker. Ellidas make Wangel vill skydda henne, men själv känner hon att detta skrämmande även lockar. Hon vill inte bli skyddad, hon vill vara fri nog att ta egna beslut om sitt eget liv, inte gömma sig bakom någon annan.

Huvudtemat är varje människas rätt till fri vilja; oavsett vilka beslut som skall fattas i livet. Vigsel är inte nödvändigt, det egna samvetet, överenskommelsen mellan två individer, är det som bör styra. Samvetsäktenskap, dvs sambo-relationer, som idag även funnit stöd i senare lagstiftning (även om det gått trögt där, och full jämlikhet ännu inte råder).

Men även andra frågor diskuteras, som relaterar till jämlikhet - Ska en kvinna leva för sig själv, eller genom sin man. Kan både hustrun oh maken vara kreativa konstnärer på lika villkor? Som talesättet är idag: "Bakom varje man finns en framgångsrik kvinna."

Tyngdpunkten ligger på individens frihet - något vi brottas med än idag. För trots att vi försöker skapa ett samhälle där alla ska få valfrihet på alla områden, alltifrån husläkare till fondbolag för tilläggspensionen, så har människan visat sig vara väldigt liten och sårbar när vi slåss och tävlar, snarare än samarbetar och stödjer varann.

Man kan tro att Ellida ska välja passionen, framför att fortsätta sitt resonemangsäktenskap. Dock visar det sig att resonemangsäktenskap inte utesluter passion. Allt bygger på båda parters fria vilja.
Den delaktighet Ellida saknat, kan hon bara skapa själv, genom att vara helt fri vid sina egna vägskäl. När Wangel vågar släppa henne, återvänder hon. Och då fungerar även plastmoderskaper på en helt ny nivå.

En parallell-historia rör äldsta dottern, Bolette, inte så mycket yngre än sin styvmor. När hennes f.d. informator plötsligt förälskar sig i henne, blir hon först förskräckt. Att gifta sig med sin lärare känns först otänkbart. Ändå resonerar hon sig fram till, att eftersom hennes kunskapstörst gör att hon drömmer om att få resa världen runt och studera alla möjliga upptänkliga fakta, så kan hon tänka sig att dela sitt liv med denne medelålders lärare.

Frågan är hur frivilligt hennes val är? Fadern stödjer inte hennes önskan att studera, alltså tar hon en annan utväg. Är det ett passionslöst resonemangsäktenskap? Har hon varit helt fri att välja? eller slussas hon in i en obekväm fålla?  Även för Bolette, finns en konstnär som önskar henne som musa, utan att lägga ner sin själ i deras relation

Sens moral: "I frihet acklimatiserar sig människan."

2016-12-20

Siri - Lena Einhorn (2011)

Lena Einhorn är lysande. I Siri berättar hon om Siri von Essen, gift med August Strindberg 1877-1893. Boken börjar 1890 när skilsmässoförhandlingarna inleds, och gör sedan nedslag tillbaka till deras första möte 1875 och sedan stegvis framåt alltefter utvecklingen av deras relations.

Det finns också ett efterspel, om hur den föräldralösa 15 år yngre Marie David blir indragen i Strindbergs svartsjuka hatkampanj. Det är oerhört hjärtskärande, hur hon hjälper Siri ekonomiskt, samtidigt som Strindberg själv underlåter att betala något underhåll till sina tre barn. Marie David bryts ner psykiskt och dör i alltför unga år.

Från de händelser hon beskriver kring 1885, känner jag igen repliker från Fadren, just så som jag själv kände att inspirationen kom från Strindbergs egna äktenskapliga kriser.

Siri och August var ett modernt ungt kärlekspar, när modernismen bröt in, med Strindberg som frontfigur. Hon skilde sig från greve Wrangel för att få bli skådespelare, en skandal på sin tid. Ändå blev hon firad skådespelare, som fick fina recensioner, trots att hon saknade utbildning. Hon måste ha haft en medfödd talang. Men scenkarriären blev kort, då hon på kort tid födde flera barn åt August.
Men hennes talang gav henne dock en viss inkomst efter skilsmässan, då hon gick teaterelever, vilka minns henne som oerhört inspirerande.

Deras drömmar, att leva ett modern jämlikt liv, där både man och hustru fick ägna sig åt kreativa konster, fungerade inte i praktiken. Föräldraskapet tog sin tribut, och Strindbergs sjukliga svartsjuka var den stora stötestenen. Men att Siri var Augusts musa och inspiratör är lätt att förstå, även om det med tiden fick en alltmer förvriden negativ slagsida.

Båda två dog 1912, August bara några veckor efter Siri.



2016-12-16

Fröken Julie - August Strindberg (1888)

Strindbergs främsta naturalistiska drama, Fröken Julie (1888), utspelar sig i ett herrgårdskök, där handlingen är koncentrerad till pjäsens speltid. Allt i en akt utan scenbyten, flyter dialogen smidigt från flirt och förförelsen, till okvädingsord, från dagdrömmar till krass verklighet, när en adelsfröken låter sig förföras av en betjänt. Från könsrollsdebatten i Fadren (1887) där hustrun spelar ut makens argument mot honom själv, omgestaltas striden i Fröken Julie till klasskamp, där betjänten försöker använda den sjunkande grevedottern som stege på sin livsväg uppåt.

Även om det är ett psykologiskt spel som pågår, och trots att åtskilliga duktiga regissörer och skådespelare gjort minnesvärda versioner, så känns den gestaltade problematiken som ett dammigt förgånget. Härom året regisserade Helena Bergström en version som sändes i uppdelade avsnitt på webben, som gick att se som en skolvariant att diskutera kring. Inspelningen hade gjorts i autentisk herrgårdsmiljö och blev på det viset ett stycke kulturhistoria - snarare än modernt allmängiltigt. Ett litterärt arv att känna till.

I alla fall hoppas man ju att jämlikheten ska ha kommit så långt att dubbelmoralen inte skall finnas kvar i någon form lik den i Fröken Julie.  Det allra dammigaste är ju slutet, den tidstypiska, från det sena 1800-talet, då det var ont om alternativ för kvinnans självständighet - och alltid tycktes leda till 'självmord' som enda möjlig utväg. Samhället kunde inte ändras, en kvinna som inte passade in, måste ta bakvägen ut ...

Strindbergs äktenskap med Siri von Essen är på upphällningen. Han måste ha använt deras gräl som inspirationskälla, hennes adliga ursprung, hans egen kamp för att återta mannens överlägsenhet. Hans argument är dammiga. Konstnärsparets jämlikhetsdrömmar har definitivt smulats sönder och en uppslitande skilsmässa står för dörren.

Det finns en tredje person i dramat, pigan Kristin, realisten, motpolen till såväl Jean som Julie. Hon fantiserar inte, utan är alltigenom jordnära.

En intressant passus i pjäsen är när Julie säger att hur än mycket hon älskat sin far, så var det han som uppfostrat henne till att förakta sitt eget kön. Att eftersom hon aldrig fått tänka själv utan fått varje tanke från sin far och trolovade, så kan hon inte heller ta på sig skulden för hur hennes liv gestaltat sig. En nyktert argument, som trots allt pekar på att kvinnor behöver samma möjligheter som sina bröder, för att samhället skall kunna utvecklas. Och den biten är sann än idag. Att många kvinnor än idag fastnar i den manliga synen på sig själv, och därigenom förminskas.

2016-12-10

Fadren - August Strindberg (1887)

Dramatik var Strindbergs  huvudområde ända från starten 1870, och det område där han kom att få störst inflytande. Men han skrev många historiska dramer och sagospel, innan genombrottet kom med Fadren : ett sorgespel i tre akter, Strindbergs första 'naturalistiska drama', även om Fröken Julie
(1888) mer fullständigt genomför programmet - ren och enkel realism, psykologisk trovärdighet, enhetlig plats och tidsram, kring ett samtida realistiskt ämnesval med naturlig dialog.

På 1880-talet inleddes i Paris en rörelse som ville reformera Teaterkonsten, bort från stelbenta konventioner. Strindberg deltog aktivt i detta. Fadren (1887) blev då också hans internationella genombrott. Strindberg översatte själv sitt drama och skickade det till Émile Zola för ett omdöme, varpå den även utgavs på franska 1888. Zolas hade inlett naturalismen med sin roman Thérèse Raquin (1867), och när han även dramatiserade denna roman 1873 lanserades det naturalistiska dramat.

Centralt tema i Fadren är kampen mellan könen, i äktenskapet och vem som skall bestämma över barnen. Ett centralt tema för hela 1880-talets nyvaknade jämlikhetsdebatt. Och ett närmast olösligt problem på sin tid. När Strindberg och Siri von Essen blev ett par 1877, var det som eldsjälar, att båda skulle få utveckla sina konstnärsdrömmar. Siri bröt mot sin tids konventioner och följde sin dröm att bli skådespelare och Strindberg stödde henne. Men nu tio år senare är de föräldrar till flera barn och inget är längre så enkelt som de trott.

Även om Fadren följer det naturalistiska dramats grundstruktur, där den samtida problematiken gestaltas i realtid, i det rum vi tillåts kika in i, så är dramat som utspelas en inre vånda hos huvudpersonen. Fadren är ett psykologiskt drama, där huvudpersonen - Ryttmästaren - mannen i uniform, brottas med osäkerhet om sin mansroll och fadersroll.

Att läsa en pjäs ger mig frihet att tolka replikerna, då ingen yttre berättare lägger sig i min upplevelse. På teatern styr regissör och skådespelare, genom sin tolkning. Skillnader i betoning, blickar, kroppsspråk med mera styr tolkningarna i olika riktningar. Ju fler möjliga tolkningar, ju mer mångbottnat, desto evigare drama.

Det är möjligt att döma Laura, Ryttmästarn hustru, till lömsk intrigmakerska, säga att hon utnyttjar makens labila läggning, och sår misstankar om att han inte är far till sin egen dotter. Göder den osäkerhet som undergräver hans psykiska hälsa. Å andra sidan upprepar hon bara vad han själv säger, vänder ha. Det är Ryttmästarn som läser allt han kommer över och finner mängder av olycksbröder som alla menar att en man aldrig kan vara säker på om han är far till sina barn.

Det är Ryttmästarns huvudtema, hans manliga osäkerhet. En mor vet alltid om hon fött sitt barn, men en far vet aldrig om han avlat det. Laura svär först att han är far till hennes barn, men inget hjälper. Han kräver visshet, men saknar tillit och självkänsla. Alltså konstaterar Laura att "det ingen kan veta, det vet väl inte du " (Akt 1, scen 9).

Den uniform Ryttmästarn gått klädd i hela livet, är den yta av säkerhet han försökt dölja sin sårbarhet i. Den manliga tvångströjan. Hans hustru ser igenom skölden. När den slutligen rämnar, anser omgivningen honom själssjuk och ersätter den med en verklig tvångströja, för att föra honom till mentalsjukhus.

Frågan är väl ifall Ryttmästarn verkligen 'blivit galen', likt Ofelia som söker sig till döden, eller om han likt Hamlet bara 'spelar galen' för att avslöja sin omgivning. Strindberg känns mycket inspirerad av Shakespeare. Hamlet, Shylock, Richard III - alla starka psykologiska dramer, män som slåss mot tvivel och övermakt. Ryttmästarn: "Ja, jag gråter, fastän jag är man. Men har icke en man ögon? [---] Varför skulle icke en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?" (Akt 2, scen 5)

Strindberg försöker sig på en psykologisk tolkning till Ryttmästarns 'svaghet', menar att han var ett oönskat barn i ett olyckligt äktenskap och därför 'föddes utan vilja', och därför söker en mor i varje kvinna. Hans amma tycks se det som en självklarhet, som det gamla talesättet att mänskligheten består av mödrar och söner. Han vill slippa vara mannen av stål.

Strindberg skrev Fadren på några veckor i början av Februari, när han befann sig i Bismarcks Tyskland, militarismens huvudborg. Zola inspirerade till litterära experiment. Efter Tjänstekvinnans son tycks han sätta in sig själv och hustrun i olika 'rollspel' - Vad skulle hända om ...?
Vilket leder till stor dramatik.

Det var vid den här tiden Strindberg skrev sin En dåres försvarstal, på franska. Den skandalomsusade bok han vägrade ge ut på svenska. Den har jag ännu inte läst. Nu läser jag Lena Einhorns roman Siri (2011), som handlar om relationen mellan Siri och August, både hur det började och hur det slutade.