I havsbandet - August Strindberg (1890)

Har läst Strindbergs tredje bok med skärgårdsmotiv, I havsbandet, den bok han själv länge såg som en grandios roman, och sitt mognaste verk. Men som sågades av kritikerna. De önskade sig en ny  Hemsöborna. En folklig historia. I stället var Strindberg inspirerad av Nietzsche och hans 'övermänniska'. De växlade några brev vid denna tid, beundrade varandras verk. Det var strax innan Nietzsche insjuknade psykiskt.

Läsningen går trögt. Romanens första tredjedel känns mest som ett omständlig pseudovetenskapligt tuggande. Litteraturhistorikerna har visat att det gick ovanligt trögt för Strindberg att färdigställa texten. Att han planerar en tredje bok omnämns redan i förordet till Skärkarlslivs (dat. sep. 1888), men annat kom emellan. Trots att han planerat ett 'storverk' på ca 400 sidor, blev det bara 182 sidor. De första sju kapitlen tog över ett år, och känns just så splittrade som han antagligen var. De sista sju kapitlen klämde han dock ur sig på några sommarmånader 1890, och då flyter texten igen.

Alla inledande beskrivningar vill få fiskeriintendent Axel Borg att framstå som ett geni, en övermänniska, men oförstådd sådan. Något Strindberg kunde relatera till. Geniet som inte känner att omgivning uppskattar honom efter förtjänst. Axel Borg hamnar hela tiden på undantag, och accepterar slutligen en undanskymd fiskeri-tjänst i yttre skärgården. Men hur än liten ö, hindrar det inte att han genast kommer på kant med befolkningen.

De upplever intendent Borg, som en besserwisser som lägger snaror, och nedvärderar deras kunskaper, snarare än förbättra det vikande fisket. Borg själv ser öns fiskare som lata vildar, utan minsta omtanke om framtida miljö och djurliv. Han är inte där av omtanke med sina medmänniskor, utan för att vetenskap roar honom. Han förlovar sig med en sommargäst, Maria, i en trängtan efter intimitet, men ser hela tiden ner på henne. Enligt Borg är kvinnor längre stående 'halvmänniskor'.

Drömmen om intimitet för att öka sin egen livslust, att få vara den allvetande stödjaren, för att erfara sin egen styrka, denna enkelriktade relation, med mannen överst, kan inte bli annat en en black om foten. Likaså relationen till öbefolkningen, där ateisten Borg låter bygga ett missions-kapell med banktanken att 'packet måste skrämmas'. Predikningar och mirakelliknande fenomen, gör dem inte mer fogliga och arbetsamma - tvärtom.

Borgs hemliga forskningsprojekt gäller att utröna ifall naturen verkligen är lagbundet ordnad, eller om det bara är den mänskliga hjärnan som själv väljer hur kaoset skall ordnas. Och vem är då bättre lämpat att ordna detta kaos, om inte geniet själv? Borg berusas av sitt eget medvetande, som likt en gud ordnar upp kaos.

Maria misstänker snart att hon aldrig kan bli mer för Axel Borg, än den livmoder som han själv saknar, ett organ att föda hans arvtagare. Hon vägrar att utsätta sig för den livsfaran, om han inte kan visa att hon betyder mer än så. Men icke, han intrigerar och styr om så att en vacker yngling kommer i Marias väg, så hon kan förälska sig och själv bli orsak till deras brytning. Borg känner att han styr över allt. Ja, han försöker skapa ett foster på konstgjord väg, i en tidig kuvös.

Detta är ett av tecknen på att Borg vetenskapligt ligger före sin tid. En kuvös för förtidigt födda barn utvecklades av en fransk förlossningsläkare, efter att denne sett en äggkläckningsmaskin på en utställning 1878. Något Strindberg troligen läst om, även om de färdiga kuvöserna för barn inte visades upp med levande barn i förrän på världsutställningen 1896. Han var i alla fall övertygad om att all vetenskap att räkna med stammade från Paris intelligentia.

Andra framtidsvisioner som Borg har är ett 'blixttåg' som skulle gå mellan Stockholm och Helsingborg på endast sex timmar. Tror inte att det gick så snabbt på 1880-talet, men idag tror jag det är normaltid på den sträckan. Ångfärja över Öresund skulle knyta samman Stockholm och Köpenhamn, Nordens dynamiska centrum. Nordens vintersömn skulle stävjas med isfria hamnar så handeln kunde upprätthållas året runt. Ryska handelsvaror, ja även indiska och persiska, skulle färdas via Stockholm och Göteborg till England. Norden skulle inte längre acceptera att vara en fattig utkant, utan locka till sig turister. Viktigast av allt - att återskapa en Europeisk Gemenskap - genom att återupprätta latinet som gemensamt språk, och katolicismen som gemensamt språkrör.

Snabbtåg och EU. Tja, Engelska vann över latinet, även om Storbritannien idag arbetar på att lämna EU. Lite väl drastiskt pseudovetenskapligt är idéerna om att stänga av Mälaren och göra Stockholm till en 'saltsjöstad', då man tidigare i historien lagt stor vikt vid naturens och vädrets inverkan på människornas psyken. De fattiga sömniga Stockholmarna skulle alltså ingjutas ny livsenergi via salta havsvindar, kan man tänka. Nåja, alla dessa idéer och hypoteser livar i alla fall upp texten.

Att Axel Borg inte lyckas, varken med det konstgjorda fostret, eller sina relationer överhuvudtaget, utan närmar sig psykisk upplösning, först drabbad av förföljelsemani, men tappar slutligen helt livslusten, och tänker hellre godvilligt lämna livet. Ett lika tragiskt slut som någonsin Fadren eller Fröken Julie. Var Borg förföljd av sin ogina omgivning, eller var det Borg som ogint förföljde sin omgivning?

Strindberg psykologiserar Borgs öde helt i linje med 1890-talets tendenser och nya strömningar. Trodde Strindberg någonsin att 'geniet' var livsdugligt nog att ensam styra världen mot en ljusare framtid? Avsaknaden av medmänskliga känslor och medbestämmande gör idén omöjlig. Endast via kärlek tar vi ta till oss goda idéer, inte via tyranniska despoter.

I slutet saknar Borg sin egen avlidna moder, trösterskan, ursprunget. Kvinnan är mannens rötter i jorden (s.177). När ett skeppsbrott, med dockor i vrakgodset flyter iland som hittebarn till Borg, verkar havet ha besvarat hans bön. Han pysslar med de livlösa dockorna, maktlös i sin ensamhet.

Slutligen seglar Borg en mörk julnatt ut mot öppna havet. Havet, 'den Stora Allmodern', länken mellan omedvetet och medvetet liv. Seglar ut i havets sköte som tänt livets första gnista, fruktsamheten. Men det är Herkulesstjärnan som är Borgs riktmärke, som leder honom. han drömmer än om Herkules storverk.

Många tolkar slutet som självmord och undergång. Men det kan ju lika väl vara en cliff-hanger, till en påföljande möjlig uppföljare ...

Nu när 1890-talet går in har man sedan länge tröttnat på Naturalismen som pedantisk återgiven realism. Strindberg servera här i stället några motstridiga idéer utan lösning. En märklig roman.

Himmel och Helvete - Kirsten Thorup (1982)

Jag saknar 'En bok för alla's vuxenutgivning, deras förmåga att plocka fram lite bortglömda böcker, eller författarskap som man annars skulle ha missat i det allmänna mediabruset. Jag har just läst en bok som 'En bok för alla' återutgav 2003. Och när jag nu googlar på Kirsten Thorup ser jag att hon just denna höst, 2017, belönats med Nordiska Rådets litteraturpris för en roman som ännu inte översatts till svenska, Erindring om kaerligheden.

Den roman jag just läst, Himmel och helvete (1982), visar sig vara del tre av fyra som via en rad skilda karaktärer speglar Danmarks samhälle under efterkrigstiden (ca 1945-1980). Boken innehåller inga årtal, men via en rad referenser till händelser som känns bekanta för mig, är det tydligt att handlingen i del 3 landat i slutet av 1960-talet (Flower Power, månlandning, 68-rörelser etc) och slutar med gatustriderna i Köpenhamn 22 september 1970 då en Världsbankskongress pågick där. Det sista kände jag inte till specifikt, men det gick att googla fram det också. När boken var ny på 1980-talet var alla dessa händelser naturligtvis mer närvarande i samhällets 'närminne' än vad de är idag.

Jag har alltid fäst mig vid böcker som vill skildra olika tidsperioder, tänkesätt och förändrade sådana. Och gäller det perioder under min egen livstid så blir jag alldeles extra nyfiken, och söker stämningar att känna igen mig i.

Thorup låter mig sjunka in i några karaktärer som till en början kan kännas mycket udda - vad det gäller deras livsöden. Hon analyserar inte, ger inga översiktsbilder, bara sjunker in i en karaktär i taget, det dagliga livet, och när jag väl tragglat mig igenom personens vardag under hundratals sidor, köper jag det oreserverat. Och känner att jag vidgat min egen vetskap om den tiden.

Stilen känns detaljrik, nästan omständlig, men det är inte den materiella ytan som beskrivs, utan rör sig helt inom karaktärernas psyken. Vi får uppleva den av karaktären upplevda sanningen, någon annan finns inte - tills karaktärern själv har ändrat sig, kupplevt något nytt och därigenom knådat fram en ny syn på vad som är 'sant'. Allt från barfota Flower Power, den bisexuelles kluvna könsidentitet, patriarkatet upplösning, kvinnors underordning och utbrottsförsök i olika varianter, en ökad europeisk rörlighet, knarket inmarsch, förnuft vs intuition, eller vad man nu vill kalla alla de skilda tendenser karaktärerna nosar på.

Helt klart läsvärt och minnesvärd läsupplevelse.

Hedda Gabler - Henrik Ibsen (1890)

Så var det dags för ännu en Ibsenpjäs, en kvinnlig titelroll, som räknas till de stora dramatiska rollerna, som spelats många gånger, filmatiserats och tolkats på helt olika sätt.

När jag själv bara läser texten (översatt av Klas Östergren), kan jag bara se henne som en manipulativ intrigmakerska. Inte nödvändigtvis 'ond', men helt klart uttråkad, som en välbeställd gift kvinna från medelklassen. Utan livsuppgift. Som känts sig tvingad  till äktenskap, som enda möjlighet till försörjning.

Själv är jag mest intresserad av att Ibsen tycks ha byggt hela intrigen kring en mängd triangeldraman, där varje typ av relation i detta drama speglas av tre personer, två mot en vad gäller likhet/olikhet. Hedda lider av att hennes make, som doktorerat i Kulturhistoria under deras 'bröllopsresa', är vad hon kallar 'fackidiot'. Även domare Brack visar sig vara mer 'fackidiot' än visionär. Han önskar dock vara ett tredje ben i deras äktenskap, säger att han är en sällskapsmänniska, som önskar bli en betrodd vän, en hjälpande hand. Men under den hjälpsamheten ligger ett maktbegär, han är lika manipulativ som Hedda - på sitt eget vis.

Hedda vill ha sällskap, en vän som kommer på ständiga besök, en livsnjutare som kan lätta upp den äktenskapliga tristessen. Helst en 'manlig kamrat', en nära vän. Tre män snurrar runt Hedda. Maken, Domare Brack, men också Ejlert Lövborg, som även han tidigare varit hennes förtrogna - nästan 'vågat' öppenhjärtig kring intima ämnen - allt sånt som 'kvinnor' skulle hållas i okunnighet om på 1800-talet.

Fru Thea Elvsted är lika olyckligt gift som Hedda, kanske olyckligare? Även hon sökte en innerlig kamratskap med Lövborg. Arbetet att hjälpa honom färdigställa hans visionära 'Kulturhistoria', som var ämnad att överglänsa Tesman, blir som ett 'barn' dem emellan, en skapelse, för att balansera maken Elvsted.

Jörgen Tesman och hans faster, Fröken Juliane Tesman, försöker placera in Hedda i rollen som nöjd hemmafru och blivande moder. Något Hedda själv värjer sig mot. Hon kan inte se sig själv som pysslande mor och husmor. Å andra sidan tycks inte Tesman själv heller kunna tänka i de banorna, han är helt insnöad på sitt eget arbete, sitt boksamlande, etc, för att tänka på sig själv som far till barn av kött och blod. Trots att Hedda är gift sedan ett halvår tillbaka redan när pjäsen börjar, och fått sin makes efternamn, så har pjäsen det namn hon föddes till - Hedda Gabler. Hon är fortfarande pappas flicka, snarare än sin makes hustru. Det är faderns pistoler hon spelar roulette med.

Heddas intriger handlar om hennes maktlösa försök att påverka någon i sin omgivning, under tyngden av hennes egen ofrihet under äktenskapet, och tant Tesman, liksom domare Bracks 'hjälpsamhet'.

Tre dödsfall inträffar, först makens andra faster, sjuklig sedan åratal - en ren befrielse. Sedan leder Heddas intriger till att den nyktre alkoholisten Lövborg 'trillar dit', varfpå 'idealisten' Hedda ger honom en av sin fars pistoler, i förhoppning om att han skall söka döden på ett 'vackert sätt' - en modig kula för egen panna. Även en kula genom hjärtat skulle ha varit passande. Men istället blev han skadskjuten genom sina genitalier, osäkert om genom ett eget vådaskott, eller om någon tog vapnet från honom och hämnades så nesligt.

Det är då Hedda själv tar livet av sig. Allt känns alltför skrattretande fult, för att hon skall stå ut att leva vidare. I synnerhet inte om det är ett foster som växer i henne och utvidgar hennes midjemått ... nej det är något hon ståndaktigt förtränger. Och värst är nog att Brack, som hon hoppats på som 'vän' nu i stället, genom insikten att det är Hedda som gav sin fars ena pistol till Lövborg, och uppmanat till självmord - alltså tillskansat sig MAKT över henne.

Trots alla trianglar ovan, så har dramat inte tre akter som i det klassiska dramat - utan fyra, som blev så vanligt med 1800-talets moderna genombrott. Ett utpräglat psykologiskt drama, som kan tolkas på många sätt. Men att hållhakar kväver - det är det ingen tvivel om.

Och i slutändan - efter att Hedda bränt upp Lövborgs beramade bokmanus - blir det Thea Elvsted, Lövborgs väninna, som inspirerat Lövborg till hans rehabilitering, nykterhet, och nyskapande bokverk, som uppväckt Heddas avundsjuka, ja, Thea blir den som inspirerar Tesman, när de tillsammans försöker återskapa Lövborgs uppbrända verk.

Heddas handlingar omintetgörs, hon blir mer överflödig än någonsin. Hon skjuter sig en kula för pannan. Den arbetsamma samarbetadne makan är den kvinna som har möjlighet att överleva det nya moderna livet.

The Anglomaniacs - Mrs Burton Harrison (1890)

Mrs Burton Harrison, född Constance Fairfax Cary (1843-1920), plantage aristokrater från Virginia. Hennes far var tidningsredaktör, men hennes morfar kom från skotsk adel. När fadern dog 1854 flyttade mor och dotter till släktens plantage i Virginia, där de stannade fram till inbördeskrigets utbrott,1861, då plantaget förstördes. Constance ställdes inför krigets fasor och assisterade sin mor som fältsjukvårdare.

Efter krigsslutet vistades hon ett år i Europa, främst Paris, med sin  mor. Men kom redan 1867 att gifta sig med Burton Harrison (1838-1904), advokat och demokratisk politiker. Så snart de flyttat till New York 1876, rivstartade Constances litterära liv, från hennes första tidningsartikel, som väckt stor uppmärksamhet. Få kvinnliga författare i New York var mer känd än Constance, som öppnade sitt hem som litterär salong och engagerade sig socialt.

Constance skrev flera pjäser, och en lång rad prosatexter, men internationellt blev hon mest känd genom The Anglomaniacs, (1890) som jag just läst. Texten ironiserar mycket över nyrika amerikaners vurm för engelska aristokrater, och hur de gärna vill skapa sig en egen 'sysslolös överklass'. Och hur dessa ser ner på de nyanlända invandrarna, fattiga och obildade, från Syd- och Östeuropa.

Texten är ojämn, jag hänger inte alltid med i beskrivningarna och hopp mellan olika personer, då dessa främst är till för att framföra olika åsikter, och visa upp Harrisons satir. Hennes penna är vass och dialogen ofta rapp.

I centrum står Lily, en ung oskuldsfull, oförstörd, amerikansk flicka, som hamnar i klorna på en äktenskapsmäklare. Flickan blir alltmer avtrubbad, duperas att förföras av adelstitlar. Amerikanska förmögenheter skall hjälpa den ekonomiskt urholkade brittiska adeln. Ett modernt exempel på samma tema är TV-serien Downton Abbey, där Lorden har skaffat sig en amerikansk hustru.

Denna historia slutar tragiskt, eftersom flickan egentligen förälskat sig i en annan engelsman, men då han 'endast är av medelklass', hur än lärd, inte har en chans. Modern bränner Lilys brev till honom, de förlorar kontakten. Lily blir bortgift med en Lord, men inte blir hon lycklig ...

Barnen i 67:an - Lisa Tetzner (1932-1936)

Min klasslärare läste högt ur Lisa Tetzners böcker när jag gick på mellanstadiet. Jag fastnade direkt. En underbar författare, med ett rakt och nära tilltal, i stil med Astrid Lindgren. Många av hennes böcker är i mitt tycke levande klassiker, så man önskar att de fortfarande fanns i tryck. Men det gör jag inte. Leta gärna på bibliotek.

Hon skrev sina böcker främst på 1930-talet, och har en mycket pacifistisk, humanistisk, antirasistisk röd tråd i intrigerna. Hon föddes i Tyskland men flydde till Schweiz redan innan Nazisterna tog över makten. Därför brändes hennes böcker på 1930-talets bokbål i Tyskland. I stället lär de ha utkommit på svenska först, men översattes snart till många fler språk.

Förlaget Tiden återutgav flera av böckerna på 1980-talet, och jag har nu läst om en samlingsutgåva från En bok för alla, Barnen i 67:an (1992; Tiden 1982) - som innehåller de ursprungliga delarna: Fotbollen (1932), Vi i 67:an (1935) och Paul och Erwin (1936). Och det är precis lika läsvärt för mig som vuxen, lika spännande, lika bladvändande som första gången jag hörde böckerna.

Rent kronologiskt börjar historien med vännerna Erwin och Paul, som bor i ett gårdshus i Berlin, ca 1930, det är depression och Pauls pappa blir arbetslös, och spänningarina ökar i samhället, när folket försöker hitta syndbockar för eländet.  Alltså en problematik som återkommit med jämna mellanrum i historien. När Pauls familj inte längre har mat nog för att hålla hungern på avstånd, börjar Paul stjäla bröd och mjölk - tanklöst - driven av hungern. Samtidigt som Erwin, springpojke hos bagaren, får i uppdrag att försöka snoka redan på vem tjuven är. Och när han väl upptäcker att det är hans egen bästa vän, hamnar han i ett dilemma - men vänskapen leder slutligen till att solidariteten segrar. Erwin hittar en lösning, bra för alla.

Nästa historia, Fotbollen, handlar om hur hela kompisgänget i 67:an önskar sig en fotboll, något de alla kan samsas om. Men trots att fotbollar finns på 'rea' just då, så är det för dyrt. Erwin föreslår att de ska samla pengar tillsammans, arbeta ihop dem som springpojkar, bära väskor, putsa skor. Men de får bara småmynt, så det tar lång tid, många ger upp. Slitningar har uppstått i kompisgänget, på grund av krockande åsikter och känslor avhopplöshet.

Pauls familj har dessutom tvingats flytta, och hamnat på fattighuset, eftersom båda hans föräldrar fortfarande är arbetslösa. Paul har svårt att orka, men Erwin kämpar på. Solidariteten blir återigen ett tema, när Pauls mor behöver ett sjukintyg, vilket kostar pengar - och Erwin hjälper henne med sina insamlade mynt. Så tiden går och Rean tar slut. Men återigen, i slutet vinner solidariteten. Erwin och Paul får summan att köpa fotbollen. Men blir besvikna när de vuxna schasar bort dem. Ingenstans får de spela, inte på gården, där fotbollen har sönder ett fönster. I parken är det förbjudet att gå på gräset. Gatorna är för bilar. Så de letar efter rivningstomter, byggarbetsplatser - men inte ens det är tillåtet. Det går så långt att en polis griper Erwin för sitt 'trots'. Han var så frustrerad av alltihop.

I Vi i 67:an kommer en flicka, Mirjam flyttnade till sin moster i gatuhuset. Det är lite 'finare', lite mindre fattigt, vilket väcker avundsjukan. Men Erwin ser i hennes svarta hår och ögon utseendet hos en 'indianprinsessa' och vill ha med henne i gänget. Vilket vore Mirjams dröm, för hon älskar att springa, cykla och skjuta med pil och påge. Men övriga pojkar vägrar, inte 'fåniga tjejer' får vara med i gänget. Erwin vacklar, han vill sympatisera med Mirjam, vars båda föräldrar dött (katolsk far och judisk mor).

Mirjam blir mobbad för att hon talar med en annan dialekt än barnen i Berlin. Gängets ledare är med i Hitlerjugend, och leder mobbarna, kallar Mirjam ibland zigenare, ibland jude. Men hon är modig och ger sig inte. Hon har en väluppfostrad hund som kan göra konster. Erwin vill gärna ha med den i gänget. Men de andra blir avundsjuka, och kidnappar hunden. När hon kämpar för att ta tillbaka sin hund bryter hon benet. Alla blir rädda och skuldfyllda, tills Erwin besöker hennes sjuksäng, och det visar sig att hon inte skvallrat om hur olyckan gick till. Då svänger opinionen, gänget gör sig av med sin gamla ledare, tar med Mirjam och låter ledarskapet gå till Erwin. Mirjams moster, som tidigare alltid grälat på barnen i gårdshuset, som hon alltid ansett väsnades för mycket. Nu blir de vänner.

Höjdpunkten är sista delen, 'Maskeradbalen', då barnen kommer på ett billigt sätt att tjäna pengar, genom att anordna en fest för välgörnade ändamål, de vill hjälpa Pauls föräldrar att kunna flytta tillbaka till sin gamla lägenhet som blivit ledig igen (ca 1935), Pauls far har åter fått jobb, men de har ännu inte lyckats lösa ut sina möbler från pantbanken, så pengar behövs. Barnen sköter det mesta, med goda idéer, och vädjar till de vuxnas solidaritet för att låna ut eller skänka olika saker, så måste också överskottet från maskeradbalen samlas till en 'allmän hyreskassa', som alla i kvarteret kan få nytta av om de hamnar i ekonomisk knipa. En given success. En magisk kväll, med underhållning, och ljusspel och musik från vaktmästarens radio.

Där slutar samlingsutgåvan. Men jag minns fler böcker som min lärare läste högt, skrivna när andra världskriget startat. Då Erwin flyr till Sverige och Mirjam till Amerika. Äventyret fortsätter alltså, riktigt dramatiskt blir det när de lider skeppsbrott och hamnar på en öde ö. Mirjam är då ca 13 år, och en liten flicka, ca två år, tryggar sig till henne. Därifrån blir de räddade av ett amerikanskt krigsfartyg.

Jag hittade ytterligare en bok nyligen på antikvariat, Mirjam i Amerika (1945), då de kommer iland i New York, mitt under kriget, i början av 1940-talet, där överlevande barn söker efter släktingar på olika håll i världen. Här blir Mirjam vän med en svart hisspojke, alltså fortsätter det rasistiska temat, som Mirjam aldrig kan acceptera. Dessutom får hon hjälp av flera gatpojkar i sökandet efter lillflickans far, som försvunnit ur rullorna och ingen tror att han överlevt. Det är kaos i världen, men Mirjam lyckas. Denna sena bok är inte riktigt samma fullträff som de tidigare böckerna, men det anti-rasistiska temat är fortfaerande solklart. Mirjam ifrågasätter ständigt alla antihumanistiska yttringar av alla slag.

Socialt medvetna äventyr. Det blir aldrig omodernt. Inte när det gestaltas så levande som hos Lisa Tetzner.

Familjelycka : komedi i tre akter - Anne Charlotte Leffler (1891)

Lefflers drama Sanna Kvinnor (1883) blev ett av 1880-talets mest spelade och diskuterade. Ett paradexempel på tidens tydliggörande av kvinnors bristande rättigheter. En lag från 1874 hade gett kvinnor rätt att förvalta egen lön och egendom - vilket fortfarande tio år senare inte möttes med blida ögon. TV-versionen på 1970-talet gjorde att jag fick upp ögonen för 1880-talets kvinnliga genombrott. Jag såg också filmatiseringen på 1990-talet. Viktigast av allt är Lefflers förmåga till fräsch trovärdig dialog. Ett verkligt modernt genombrott.

Jag har tidigare skrivit om Lefflers pjäsdebut 1873. Och nu har jag läst hennes komedi Familjelycka, (1891), som hade premiär bara ett år före hennes förtidiga död pga brusten blindtarm. En borgerlig familj med tre döttrar och en son, samt deras mormor munhuggs livligt och medryckande. Döttrarna drölmmer om utbildning, självständighet och kärlek med män de själva valt. Så de gör vad de kan för att ta sig förbi sina föräldrars konservativa hinder. Faderns auktoritet undergrävs genom att de går bakom ryggen på föräldrarna för att få igenom sin vilja.

Humorn ligger inte bara i gnabbet, utan främst i att föräldrarna också frisserar verkligheten och döljer obehagliga sanningar, för att anpassa livet till tidens konventioner. Döttrar skall hållas i okunnighet (t ex att många män har utomäkteneskapliga barn - i hemlighet). De inser inte att deras döttrar vet mer om det mesta, än föräldrarna vill. Döttrarna tillhör en ny generation som inte tänker låta sig duperas. De söker en ny familjenorm där man och hustru respekterar varandra på lika villkor. Dottern Hilma har till och med hittat en ung man som inte döljer att han, ogift, har en dotter - och dessutom ämnar ta hand om dottern själv, inte hemlighålla och sända bort.

Det är allmängiltig komik, som när föräldrar och barn kommer i konflikt, och inte känner isg förstådda av varandra. I Lefflers pjäs känner även mormodern sig missförstådd och åsidosatt. Generation efter generation, samma sak.

Naturlig dialog och utmanande idéer gjrode att Lefflers pjäser spelades flitigt och översattes till flera språk redan av hennes samtid. Och fler med henne. Kvinnornas oerhörda genomslagskraft under hela 1880-talet, ledde till Baklach redan under 1890-talet, maskuliniteten hade hamnat i kris och männen slog tillbaka genom att nedvärdera kvinnornas texter, en effektiv härskarteknik, som sorterade bort kvinnorna ur litteraturhistorien, länge, ända till nästan våg av kvinnorörelse - på 1970-talet.

Jag har nu även läst Lefflers novell, resp. kortroman Kvinnlighet och erotik I resp II. Texterna har samma namn och huvudperson liksom vissa bipersoner. Novellen utgavs 1883 och fick alltså en fortsättning som kortroman 1890. Här har jag svårare att känna igen mig, svårare att förstå den unga kvinnans 'kamp', här har samhällsklimat och könsroller ändrats betydligt. 

Alie, en föräldralös ung kvinna, tackar nej till giftermål, för att hon inte vill bli en black om foten för mannen hon älskar. Hon vill bli åtrådd och älskad - på lika villkor. I novellen är föremålet, den manlige Rikard, mer intresserad av hennes vänskap än hennes passion - alltså kan han överse med att hon är för fattig. Men det räcker inte för Alie. I synnerhet som hans moder blir besviken, trots att Alie är hennes bästa vän och inneboende.

Nästa friare, i kortromanen, är en feminin aristokrat, som själv vill bli älskad passionerat, men inte tror att passionen överlever bröllopsnatten. Här är Alie återigen för fattig, men saknar också de rätta aristokratiska anorna. Många krångliga turer pågår, där de båda vill överge varann och gå vidare, men inte klarar det - och slutligen övervinner Alie hans motstånd. Alie får spela den aktiva rollen hela tiden, och mannen den passiva.

Båda dessa konflikter känns 'fel' för mig - även om delar av dem är tänkvärda. Men för mig känns det inte tillräckligt allmängiltigt tidlöst för att hålla mitt intresse uppe. Men det är en möjlig bild av kampen mot 1880-talets konventioner.

Andarnas hus - Isabel Allende (1982)

Isabel Allendes debutroman, Andarnas hus, är en sjudande gryta av karaktärer och sammanflätade relationer. Det är en ordström, nästan utan dialog och andingspauser, som hotar att dränka mig, men ändå lyckas gripa tag i mig. En debut som genast blev en bestseller..

Den filmades 1993, med Jeremy Irons och Meryl Streep med flera stora skådespelare, till Bille Augusts regi. Men filmen kunde inte svälja romanens nära hundra år långa väv av latinamerikansk historia, utan fick krympa, inriktad på några huvudkaraktärer, sammansmäta.

Romanen nämner inga autentiska person- eller ortnamn, eller exakta årtal, ändå stiger Chile fram för mitt inre, alltifrån sekelskiftet, fram till det dramatiska slutet med militärkuppen 1973 och den terror som följde. En namnlös poet som får nobelpris är naturligtvis Pablo Neruda. Vissångaren och aktivisten Victor Jara stiger också fram för mitt minne, som en symbol för tidsandan och säkert en inspiration för delar av intrigen, även om det i första hand är Isabel Allendes egen släkts öde som är huvudkällan.

Hon hade flytt landet, och satt i exil och skrev, för att sammanföra sin splittrade släkt, återuppliva något av hennes förhistoria och uppväxt, som tycktes helt ha gått förlorat. Och det är just allt det där närliggande, självupplevda som ger nerven, som gör romanen till en än så länge levande klassiker.

Hur än tokigt det låter, så skulle jag kunna sätta Tre män i en båt och Andarnas hus bredvid varandra i bokhyllan, trots att det inte finns några likheter alls, den förra är nästan enbart humor och fars, medan den senare är en släkts historia med ödestro och smärta och dramatik. Det jag tänker på är att när jag väl läst Andarnas hus, kan jag slå upp boken på måfå, och läsa vilket stycke som helst, gripas av en skärva i denna rika släkthistoria, med minnesbitar av 1900-talet.

Jag har nyligen läst Isabel Allendes My Invented Country : a Memoir (2003; Landet i mitt hjärta), som inte liknar något jag tidigare läst i memoarväg, eftersom hon främst beskriver Chile, från sin exil. Redan titeln (på engelska, liksom på spanska) deklarerar att det är hennes 'uppdiktade' bild av hemlandet som hon lämnat bakom sig. Hon menar att utanförskapet gett henne större frihet att tolka och slippa bli hemmablind. Sant eller inte, så innehåller känslor och minnen symboliska sanningar.

Viktigt i sammanhanget är 'Andarna' i romanens titel och intrig. Det som gör att hon anses vara en arvtagare till den latinamerikanska romangenren magisk realism. Hon tar upp det i ovan nämnda memoar, och menar att den andliga dimensionen fick hon med modersmjölken, eller snarare från sin mormor som tycks ha haft paranormala upplevelser redan under tidigt 1900-tal, och förklarat att alla människor har ett andligt medvetande, men oftast väljer att blunda för de erfarenheterna.

Just på 1980-talet växte den andliga nytändningen kallad New Age, en låga som tycks ha fladdrat lite i vinden då och då under 1900-talet, när människan inte vet hur hon ska tolka sina psykiska erfarenheter. På något sätt tycktes den erfarenheten ha överlevt starkare i Latinamerika än på andra håll. Uttryckt i magisk realism.

Ett citat ur My invented country (2003):
s.69: "I did not inherit my grandmother's psychic powers, but she opened my mind to the mysteries of the world. I accept that anything is possible. She maintained that there are multiple dimensions to reality, and that it isn't prudent to trust solely in reason and in our limited senses in trying to understand life; other tools of perception exist, such as instinct, imagination, dreams, emotions, and intuition. She introduced me to magical realism long before the so-called boom in Latin American literature made it fashionable. Her views have helped me in my work because I confront each book with the same criterion she used to conduct her sessions: calling on the spirits with delicacy, so they will tell me their lives. Literary characters, like my grandmother's apparitions, are fragile beings, easily frightened; they must be treated with care so they will feel comfortable in my pages."

Three Men in a Boat - Jerome K Jerome (1889)

Ett humoristiskt mästerverk som måste läsas på engelska. Three men in a Boat : To Say Nothing of the Dog. Författaren lär ha blivit ekonomiskt oberoende genom endast denna bok. På de nära 130 år som gått sedan första upplagan 1889, har boken kommit i otaliga upplagor - och aldrig blivit föråldrad. Han skrev på sin tids vardagsspråk bland majoriteten unga människor. Så hur än mycket de litterära kritikerna förfasade sig över det konstlösa språket, så är det just det som överlevt ända till våra dagar.

Jerome, som tillsammans med två vänner hade båtturer på Themsen som ett av sina favorit-nöjen, föreslog ett förlag att han skulle skriva en guidebok om Themsen och dess naturlandskap, samt historiska och kulturella notiser kring orterna längs floden. Sagt och gjort, Jerome lämnade in ett manus där han klämt in lite humoristiska avbrott.  Redaktörens omdöme blev genast, att Jerome skulle skippa korvstoppningen med alla historiska fakta och i stället koncentrera sig på sina humoristiska scener.

Ett klokt upplägg, eftersom det är humorn som är Jeromes starka sida. Inspirerad av sina vardagliga upplevelser med vännerna, visar han upp den lilla människan i alla sina brister och aningslösa  självblindhet. Jerome är både berättare och en av deltagarna i den långa kedja av farsartade situationer vännerna hamnar i - för att inte tala om hunden, en foxterrier vars ordlösa kommentarer fördjupar intrycket än mer.

Och det är ju tur att de är vänner, för endast vänner accepterar man fullt ut, hur än galet vi emellanåt uppträder. Därav den godmodiga tonen rakt igenom texten. De ser inte sina egna brister, men läsaren får oupphörliga chanser att flina snett åt situationer - som vi trots allt kan känna igen oss i. Det är så tidlöst alltihop. Hur vi människor ständigt lurar oss själva och förskönar våra egna tilltag i förhållande till andras. Men läsaren tillåts skratta gott i all godmodighet.

Ta som ett litet exempel, när vännerna i roddbåten njuter av att vara i vägen för alla ångbåtar, njuter av att låtsas att de inte hör ångvisslorna, låtsas omedvetna om de hinder de utgör. För att ett antal kapitel senare berätta den omvända situationen, när de själva åkt ångbåt och förfasat sig över hur hopplöst ouppmärksamma folk i småbåtar är, som inte kan hålla sig ur vägen för ångbåten som måste fram.

Det här är alltså inte en roman upplagd kring någon intrig. Det är endast floden Themsen som håller ihop alla skilda scener. Jerome kan göra ständiga utflykter till diverse anekdoter han kommer på apropå diverse situationer, och sedan snabbt återvända till roddbåten. På det sättet tappar han aldrig bort oss läsare, vi låter oss tryggt följa med upp och ner länge Themsen.

Jeromes stil är mycket visuell, allt han skriver frammanar mycket tydliga bilder för våra inre ögon. Det mesta är härligt frejdigt. Det här är faktiskt den sorts bok man kan ta fram och slå upp var som helst för att få sig ett gott skratt. Jag har naturligtvis mina favoriter. Till exempel när Jerome i kapitel 13 försöker förklara skillnaden i hans egen syn på katter och hundens upplevelse.

"The only subject on which Montmorency and I have any serious difference of opinion is cats. I like cats; Montmorency does not.
    When I meet a cat, I say, 'Poor Pussy!' and stoop down and tickle the side of its head; and the cat sticks up its tail in a rigid, cast-iron manner, arches its back, and wipes its nose up against my trousers; and all is gentleness and peace. When Montmorency meets a cat, the whole street knows about it; and there is enough bad language wasted in ten seconds to last an ordinary respectable man all his life, with care."

Och så naturligtvis den eviga allmängiltig kommentaren i början av kapitel 15, en morgon när de vaknat sent och beslutar äta en så enkel frukost som möjligt.
"Then we cleaned up, and put everything straight (a continual labour, which was begining to afford me a pretty clear insight into a question that had often posed me - namely, how a woman with the work of only one house on her hands manages to pass away her time), ..."

Som campare på floden tvingas de tre männen ta hand om mat och disk och alla andra göromål, och inser plötsligt att kvinnor kanske inte är så sysslolösa som de föreställt sig.

Semester innebär inte sysslolöshet, bara andra sorts sysslor - om man har tur.

Pinocchio - Carlo Collodi (1881)

Le avventure di Pinocchio : Storia di un burattino, så lyder den italienska originaltiteln. Jag har faktiskt läst den på Italienska, min favorit bland främmande språk ända sedan barndomen.

Är ju uppväxt med Disneys Pinocchio, även om jag bara sett den versionen ett fåtal gånger. Men intryck gjorde den från början. Och visst återfinns mycket av originalet i den animerade filmen. Men inte allt. Den är verkligen värd att läsas i originalversion.

Pinocchio är en av de stora italienska klassikerna, som tillhör det fåtal böcker som aldrig dör utan ges ut i nya utgåvor om och om igen. Originalet förmedlar en härlig livskänsla. Marionett-dockan - den oförvägne buspojken - som minsann inte tänker överge livets goda eller låta sig uppfostras. Han envisas med att lära sig sina läxor den hårda vägen. Hela tiden med gott humör.

En frisk fläkt, både språkligt och innehållsmässigt.

Mohammed Cohen - Claude Kayat (1981)

Romanen Mohammed Cohen, författad på franska, fick i svensk översättning undertiteln "Den arabiske juden", vilket ger en tydlig fingervisning om bokens grundtema. En i mitt tycke genial spegling av problemet med att indela människor efter nationalitet eller religion. Romanen är en  uppväxthistoria om en pojke i Tunisien och åskådliggör den negativa splittring som uppstår när fanatismen indelar människor i 'vi' och 'dom', och hellre ser olikheter än likheter - när olikheter betraktas som något negativt.

Pojkens föräldrar, en judisk far och en muslimsk mor, gifter sig av kärlek på 1930-talet när Tunisien var ett franskt protektorat (1881-1956). Inhemska judar och muslimer likaväl som fransmän och invandrare från andra Medelhavsländer (t ex Malta, Italien, Grekland) levde i relativt fredlig samvaro. Det orientaliska levnadssättet, maten och musiken, var ett gemensamt kitt, viktigare än skillnaderna. Språket i skolan var franska, och blev Mohammeds första språk, liksom fransk litteratur och filosofi blev hans huvudintresse.

Mohammed och vännen Hassan är så oskiljaktiga att de betraktar sig själva som siamesiska tvillingar, oavsett att deras fäder fötts in i olika religioner. Men med ökande nationalistiska strömningar i Tunisien som vill lyfta av sig det franska koloniala oket, ökar problemen. Mohammeds förnamn (efter hans muslimske morfar) blir som ett kainsmärke. Han misstros snart i alla läger, men protesterar mot att kallas hälften jude och hälften arab (p.g.a. föräldrarnas blandäktenskap). Han hävdar att han är både 100 % jude och 100 % arab - rent kulturellt. För någon religiös ståndpunkt tar han inte.

Romanen är indelad i fyra delar, där del 1-2 är längst och tilldrar sig i Tunisien, en förföriskt charmig barndomsskildring, rapp och respektlös, full av barndomens obrutna livsglädje. Tunisien myllrar kosmopolitiskt, delvis förfranskat, och passar Mohammeds barnasinne som hand i handske. Han identifierar sig hellre med det franska som inkluderar alla, och delar inte upp familj och vänner i araber och judar. Så det är en varm och inkludernade historia. Och framför allt mycket humoristisk. Författaren har ett utpräglat intresse för ordlekar, vilket gör att stilen balanserar på gränsen till fras och skröna - det allvarliga ämnet till trots.

Men 1956 blir Tunisien självständigt och skolan arabiserad, dvs skolundervisningen sker inte längre på franska. I tredje delen beslutar Mohammeds föräldrar att utvandra till Israel, där sonens förnamn inte blir mindre hånat, i synnerhet inte när han fyller 18 och skall göra militärtjänst. Denna del är ganska kort och först och främst en dyster historia, om hur de sefardiska (orientaliska) judarna hamnar på botten i det nya landet. Konflikten mellan araber och judar är lika påträngande här som i Tunisien. Så efter två hårda år tar Mohammed första bästa chans att flytta vidare.

Fjärde delen, en kort avslutande del, berättar hur Mohammeds svenska brevvänner inbjuder honom till Sverige, och liksom författaren själv hamnar han i Sverige 1958, utbildar sig till fransklärare, finner kärleken och blir pappa.

Författaren Claude Kayat föddes 1939 i en Tunisisk arbetarfamilj så romanen är naturligtvis inspirerad av hans erfarenheter, men bokstavligt självbiografisk är den inte - utan mer en filosofiskt iscensatt skröna, till brädden fylld av adjektiv och metaforer och ordlekar. Det är humoristiskt, men bildar också en skiljevägg, en mur av ironi, en rustning som skyddar det privata, och håller sig på det filosofiska planet hellre än att fördjupa den allmänmänskliga upplevelsen. Men det är en både rolig och tankeväckande läsupplevelse.

Men Claude Kayat kom till Sverige och har stannat här, utbildad till lärare i franska och engelska, och har fortsatt att skriva på franska. Han har också fått flera franska litterära priser. Mohammed Cohen var fortfarande den enda av hans verk som översatts till svenska, när En Bok för Alla återutgav den 1995. Men Elisabeth Grate Bokförlag återupplivade den på 2000-talet och även gett ut Den trettonde lärjungen.

Utan Vittnen - Rosemary Wells (1980)

Länge samlade jag på 'En bok för allas' utgivning, alltid dök det upp några okända pärlor. Tyvärr tvingades de lägga ner vuxenavdelningen. Men än kan man hitta en och annan bok 'för unga vuxna'.

Utan vittnen (1980), en av Rosemary Wells få böcker för tonåringar, och den enda översatt till svenska. En lite ovanlig ungdomsbok, som återutgavs av En bok för all 2004.

Jag kastas in i handlingen från första sidan, utan några beskrivningar eller förklaringar. Vi hamnar mitt i huvudpersonen Kathys liv, en 14-årig tjej med stor tennis-talang, men betydligt mindre läshuvud. I synnerhet är matematik den stora stötestenen. Har vi hört den förrut?

1980 var tennis hett, med idoler som Björn Borg, McEnroe m fl. Så jag antar att boken låg rätt i tiden då. Jag har dock aldrig lyckats intressera mig för bollsporter, och allra minst tennis. Ändå innehåller boken något 'mer', som väcker mitt intresse. Texten befinner sig i Kathys huvud, från första till sista sidan, de samtal hon har med bästisen Julia, och kompisen Oliver, och naturligtvis föräldrarna och gnabbet med avundsjuka lillasyster Jody. Och i den världen är det reella problem, med såväl positiv press från tennistränaren Marty, som negativ press från matteläraren och föräldrarna som inte förstår hur matte kan vara ett så stort problem, om man bara lägger manken till.

Först verkar temat röra främst idrottspsykologi, där även en stor talang som Kathys, kan triggas av irriterande tråkningar, till att tappa humör och därmed koncentration. Hur än medelmåttig denna motståndare är, förlorar hon. Det blir som en omöjlig käpp i hjulet. Hennes egen renhårighet räcker inte som motstånd.

Men så byter intrigen plötsligt spår, och förvänds till en slags 'deckare'. Den irriterande osportsliga spelaren drunknar plötsligt under olyckliga omständigheter. Detta inleder en rad psykologiska och etiska komplikationer. Det är ingen 'lättnad', att inte själv ha besegrat sin motståndare, och därmed sitt inre motstånd. Risken finns att någon bäddat för olyckan av missriktad lojalitet/hjälpsamhet.

Kathy känner inte längre för att spela tennis, hennes allt, det enda stora intresse hon någonsin haft. Intrigerna förstör glädjen, liksom 'drunkningsolyckan' känns som ett dyrköpt kainsmärke.

Dessutom tätnar intrigen när det visar sig att Kathy inte har något alibi för 'drunkningstillfället' ... Kathy hade smitit från sin extralektion i matte, för att ensam gå på en baseball-match, hennes andra intresse.

Trots att all information i början ramlade över mig som läsare på ett mycket oordnat vis, blir väven snart rik och tät, med mängder av karaktärer och möjliga intriger, ett samelsurium som livet självt. Det är helt enkelt mycket intressant genomfört. Etisk funderingar får flera olika belysningar. Inget är riktigt som man väntar sig.

Så mitt helhetsomdöme blir att detta är en smart arrangerad historia. Slut på förlaget, men finns säkert på många bibliotek.

Norwegian Wood - Haruki Murakami (1987)

Jag har dröjt i flera dagar nu att skriva i min blogg om min senast lästa bok, Norwegian Wood. Det tar emot för att denna roman, till så stora delar är dyster och vemodig, alltför många begår självmord och ett tema är psykisk bräcklighet.

Det känns dock som om detta är en perfekt bok för tankeutbyte i bokcirklar. Romanen har ett öppet slut, vilket alltså öppnar upp för olika tolkningar.

För många år sedan läste jag en senare Murakami-roman, Fågeln som vrider upp världen (1995), och frestas därför att jämföra. I båda romanerna heter huvudpersonen Toru i förnamn, men de har olika efternamn. Även Norwegian Wood har en historisk förankring, handlingen tilldrar sig 1967-69, alltså med studentrevolternas 1968 i centrum.

Men revoltens år 1968 fladdrar förbi i utkanten, Toru tar ingen del i de politiska protesterna. Kanske för att boken berättas som en återblick, av Toru, från 1986, när samhället redan pendlat tillbaka till det individuella högerhållet och vet att protesterna 1968 inte ledde till några bestående förändringar.

I stället är även denna roman en psykologiskt djupdykning, ett sökande efter och trevande försök att förstå känslor och kärlek. Efter att Torus närmste vän Kizuki tog självmord 1967, och dennes flickvän Naoko fick psykiska problem, blir detta som ett band mellan Naoko och Toru, att de vill men inte kan uttrycka sina känslor inför det som hänt. De inleder en kärlekshistoria med förhinder. Intensivt och lågmält.

Det är Toru Watanabes första och mycket komplicerade kärlekshistoria, året innan han fyller 20. Det finns dock en flicka till, Midori, den enda personen i romanen som sprakar av energi. Vetgirighet, impulsiv och känlsosam, blir hon ett bollplank för livskraften. Detta trots att hon som barn såg sin mor dö i cancer, och nu även tvingas vårda sin cancersjuke far, som även dör i slutet.

Att historien inleds 1986, gör att vi i alla fall vet att Toru överlevde, och gick vidare i livet, trots att så många runt honom inte gjorde. Frågan är ifall det var tack vare Midori eller inte.

Tango för enbenta - Sture Dahlström (1981)

Sture Dahlström (1922-2001), jazzmusiker och författare, debuterade 1961 influerad av 1950-talets jazzinspirerade BEAT-rörelse. Nu har jag bara läst en av hans böcker, men där uppvisar Dahlström onekligen en mycket 'spontan' stil med närmast absurda svängar i intrigen.

Min egen bakgrund i Argentinsk Tango gjorde att det var just titeln Tango för enbenta (1981) som jag fastnade för. Den handlar om den frihetstörstande, dragspelande metallarbetare Karl Andersson, som gärna komponerar sina egna protest-tangos, och poängterar att det är just den argentinska tangon han föredrar. Detta alltså 1981, flera år innan dans-stilen fick en renässans, som sedan dess spritt sig i snart sagt hela världen och håller i sig än idag.

Efter nästan ett helt liv vid löpande bandet, börjar han plötsligt försöka slå sig ut ur det inrutade svenska samhället, han vill bryta alla band, klara sig helt själv. Ju längre tiden går, desto mer rabiat anarkistisk blir han. Han köper en liten lantgård kontant som han inhägnar med taggtråd, slår sönder brevlådan för att slippa all myndighetspost, och måste även avsäga elektricitet (då börjar vi närma oss mormon-stadiet, eller?).

Att romanen utgavs 1981, gör att jag associerade till 1970-talets allt starkare protester mot allt förbynderi och all byråkrati. På den tiden framställdes Sverige som det värsta förmyndarsamhället och byråkratins högborg. Onekligen var det betydligt svårare att inkomstdeklarera på den tiden, än med de förifyllda blanketter vi har idag...

Tidigare i romanen hamnar Karl Andersson i häkte efter ett bråk, och därifrån förs han till en mentalavdelning, där han får sitta och skriva sin bekännelse i lugn och ro. Han tar tid på sig och unnar sig fantasins alla utvikningar - det liknar en roman. Vilket gör att han börjar se mentalsjukhus som den idealiska Lustgården, att få sitta där skyddad i orkanens öga, medan myndigheterna runt omkring fick sköta allt pappersarbete bäst de ville, medan han själv befriades och fick skrivro. Men att få flytta in där var lättare sagt än gjort, då Sverige hellre började stänga ner mentalsjukhus, än spärrade in någon där.

Handlingen är dock mycket mer komplicerad än så, uppblandad med en mängd sexuellt frispråkiga ungdomsminnen och absurda drömavsnitt - allt i den närmast idylliska svenska ankdammen.

Förlaget Bakhåll startade ett Sture Dahlström-sällskap 1999, och började återutge hans romaner i snyggt inbunden form. Entusiastiska fans har han i alla fall fått.

Ormens väg på hälleberget - Torgny Lindgren (1982)

Torgny Lindgren (1938-2017), hans genombrott Ormens väg på hälleberget, där han landade i sitt Västerbotten. Bo Widerberg gjorde en minnesvärd filmatisering 1986, men inget går upp mot att läsa romanen på Torgny Lindgrens egen litterära västerbottniska. Med enkla medel känns språkvändningarna bibliskt och 1800-tal, vilket gör hela gestaltningen som en hybrid mellan specifikt och allmängiltigt.

Trots att intrigen tangerar en skröna, så framträder handlingen (1849-1875) i sin bibliska språkdräkt med största allvar, som en djupt filosofisk frågeställning kring människans livsbetingelser. Fattiga torpare har hamnat i klorna på en handelsman, evigt skuldsatta, genom hans beredvilliga 'kredit', som endast kan regleras genom sexuella tjänster från familjens kvinnor.

Alla tycks sitta fast i sitt 'medfödda' öde. Filosoferandet pendlar mellan frågan om detta öde är en förbannelse eller bara en förutbestämd uppgift att utföra, att människan föds oskyldig och bara gör det hon ska, upplever det hon ska. Förövaren och offret sammanlänkade.  Att offret som förlåter förövaren, är straff nog för förövaren och återlösning nog för offret. Människan är ett oskyldigt barn.

Berättare är Jani, son till den första utnyttjade kvinnan, bror till de följande, och slutligen make till den sista, Johanna, som dör i samma  jordskred som förövaren, och deras barn - troligtvis även dessa handelsmannens icke erkända avkomma, även om det inte är lika klart som i tidigare generationer, eftersom hon är gift med Jani som därmed är fader på papperet.

Jani pratar med Vårherre. Vill veta vad som är meningen. Tvekar om det verkligen var bara handelsman Karl Orsa som skulle straffas. Jani är nu utan både hustru och barn, är inte det också ett straff? Var det för att han som son, bror och make aldrig protesterade nog? Aldrig lyckades skapa ett bättre liv åt kvinnorna? Utfattig, likt Job, får han nu begrunda livet. Hade han någonsin en chans?

Trots eländet, en skön sommarläsning, genom det rent utmejslade poetiska språket, och de frågor som väcks och de drag av försoning som trots allt löper genom texten.

Flaubert's Parrot - Julian Barnes (1984)

Om man sitter och funderar över vad 'postmodern' betyder kan man läsa Flaubert's Parrot av Julian Barnes. Termen dök upp på 1980-talet och jag hade svårt att få grepp om termen. Det tycks lite lättare i backspegeln.

Denna har också ingått i min semesterläsning, men är mycket svår att kategoriera. Och det var väl en av Julian Barnes målsättningar. Det är svårt att kalla det för en 'roman', trots att det finns en fiktiv berättare, den pensionerade läkaren Geoffrey Braithwaite, besatt av sitt intresse för den franske författaren Gustave Flaubert, som skrev Madam Bovary (1857). Men boken i sig är uppbyggd nästan som 15 essäer, kring nästan lika många frågeställningar, sällan litterära, utan mer biografiska funderingar kring författaren.

 Frågan jag inte kan svara på är ifall alla fakta som dyker upp i 'boken', är kända 'fakta' eller mer eller mindre fritt uppfunnen fiktion. Under läsningen av de första kapitlen känner jag mig närmast överfallen av detta sammelsurium av en mängd plock och pinn fakta. På ett sätt känns det som om Julian Barnes 'rasar' mot allt närgånget navelskådande i författares egna liv. Privatlivet må vara en inspirationskälla för många litterära skapelser, i alla fall kan personliga erfarenheter inspirera det litterära gestaltandet, likaväl som det hjälper skådespelare att bygga karaktärer på teaterscenen. Det kan utgöra basen till mästerverk.

Men att samla författarens privata fakta in absurdum, har inget att göra med det slutliga litterära verket. Litterära mästerverk blir klassiska genom sin allmängiltighet, att många kan finna symboler som talar till dem själva.

Jag började läsa i tron att det var någon typ av roman, men finner en hybrid, en blandning av genrer. Fakta och fiktion, essä och roman, en okonventionell biografi över Gustave Flaubert, men också en fiktiv självbiografi över denne Braithwaite. Kanske är det även en deckar-gåta, när han letar efter den 'rätta' uppstoppade papegoja, som en gång inspirerat Flaubert. Och slutligen inser att antagligen behöver Flauberts beskrivning av papegojans färgspel inte ha varit exakt återgivet, som ett fotografi, utan Flaubert hade trots allt konstnärlig licens att att beskriva den helt fritt ur sin egen fantasi, för att den skulle passa hans litterära skapelse på bästa sätt.

Så i slutänden är det inte Flaubert vi lärt oss något om, utan bara vad som intresserar Braithwaite, och hur Braithwaite tolkar det han hittar. Alltså en fiktiv roman om den fiktive Braithwaites intressen.

Ju länge jag läser Julian Barnes 'roman', och försöker se bakom djungeln av fakta, som kan vara helt fiktiva (?), så hittar jag en mängd tankeväckande funderingar som det är helt möjligt att roa sig med i hängmattan. Det krävs gott om tid. På 1980-talet var det naturligtvis ett tydligt ställningstagande. Kanske kan det vara det även idag?

Hudlös himmel - Herbjörg Wassmo (1986)

Nu på semestern har jag sträckläst Wassmos trilogi om Tora, korad till klassiker redan när den var ny på 1980-talet. Tora är 'tyskungen' född i Nordnorge i början av 1940-talet. Toras mor blev utstött för att hon förälskade sig i en tysk soldat, och den 'synden' blir en arvsskuld även för lilla Tora. Fadern dör, modern skälls för 'hora' och dottern som 'tyskunge'. Jantelagen styr hårt, den hatiske styvfadern, hämnas sina ofullkomligheter och krigssår genom att misshandla hustru och styvdotter och förgriper sig med tiden allt grovare sexuellt på flickan.

Det är stark läsning; lättsmält och hårdsmält på samma gång. Första delen, Huset med den blinda glasverandan (1981), är en realistisk beskrivning av det fattiga fiskesamhället på en nordnorsk ö, med inkännande porträtt av en mängd olika karaktärer. Den misshandel och de övergrepp flickan får utstå, och hennes metod att fly genom att lämna kroppen och fly in i fantasier, men också att skriva av sig smärtan i hemliga anteckningsböcker, känns självupplevt äkta.

Först nu på 2010-talet har Wassmo, långt efter att hennes föräldrar inte längre finns kvar i livet, slutligen erkänt att hon utsattes för övergrepp som barn. Och att hon skrev ner allt i en 'loggbok', för att avbörda sig, lämna bakom sig och kunna leva vidare - till nästa gång. Så bevisen hade hon kvar, tills hon blev vuxen och började bearbeta det genom att skapa litterära karaktärer utifrån dessa erfarenheter. Det är det insiktsfulla återgivandet av upplevelsen som är så uppenbart äkta, sen spelar det inte någon roll ifall inte orter och omständigheter och familjesammansättningar är desamma.

Första delen är som upptakten i en tragedi, där flickans upplevelser gestaltas på ett närmast hudlöst emotionellt sätt. Hon flyr in i en andlig dimension, där hon hör musik och försöker utstråla godhet ut i världen för att motverka sin egen rädsla och ångest. Hennes mor är avtrubbad och tycks inte se dottern, fast i sin ekonomiska kamp för överlevnaden. Endast Toras moster Rakel kan se och trösta, även om hon inte förstår vidden. Den ingifte morbror Simon är den enda positiva manliga förebilden hon har. Styvfadern hyser inte medlidande för någon annan än sig själv, ser inte att han skapat sina egna problem, utan vill hämnas på allt och alla. Han våldför sig allt grovare på Tora och hamnar slutligen i fängelse för att ha tänt eld på sin svåger Simons fiskelokaler.

I andra delen, Det stumma rummet (1983), från mitten av 1950-talet, eskalerar tragedin, när vädrets makter river ner och förstör för befolkningen. Kampen för överlevnad blir allt svårare för de flesta, endast Tora och hennes mor upplever en viss lättnad medan Henrik sitter i fängelse. Tora avslöjar aldrig vad han utsatt henne för, i rent naivt oförstånd lägger hon skammen på sig själv,  och i ett sorts lillgammalt försök att 'skydda' sin mor, som är som en oåtkomlig vägg.

Om första delen hade en sorts andligt emotionell inramning, är andra delen helt koncentrerad på kroppen, de omgivande tonåringarnas sexuella uppvaknande. Det är bara Tora som inte kan ta del av denna med positiv nyfikenhet. Hon flyr in i sina studier och planerar att fly ön genom att ta sig till realskola på fastlandet. Moster Rakel med maken Simon hjälper henne ekonomiskt. Men innan dess hinner styvfadern återvända och efter en sista våldtäkt lämnar Tora ön - gravid. I stället för tonåringens sensuella upptäcktsfärder, drabbas Toras kropp av ännu ett brutalt förtida vuxenblivande. Bara 16 år gammal föder hon ett dödfött barn.

Här känns allt - för mycket - melodramatiskt. Den jordnära realismen har vi lämnat bakom oss, det är ett djupt trauma som gestaltas, och blir alltmer litterärt symboliskt. Man kan tolka paralleller mellan tyskhorans utstötthet, med incestens utstötthet. Det dödfödda fostret liknas vid en fågelunge, vilket är symbol för Toras känslomässiga förkrympthet. Det enda positiva är kärleken mellan Rakel och Simon. Det jämlika stöd de ger varann ger dem kraft att bygga upp sin raserade ekonomi, gång på gång. Men omgivningens blinda avundsjuka gror. Återigen Jantelagen. Rakel och Simons sorg är att de inga egna barn får. Rakel månar om Tora, men drabbas av cancer.

Förhoppningen om att tredje delen, Hudlös himmel (1986), skall skänka återlösning och försoning går dock om intet. Storheten med denna bok är porträttet av kärleken mellan Rakel och Simon, den växer och inger förhoppningar. Ett jämlikt förhållande mellan könen är fullt möjligt. Men när Rakel slutligen får Toras förtroende och insikt om sanningen, ser hon ingen annan utväg än att symboliskt ta på sig Toras ångest och skam, försöka få Tora att inse att hon är oskyldig till allt som hänt. Men plågan är för stor. Tora har redan tagit skada psykiskt, och Rakel dör i cancer nedtyngd av ilskan över orättvisorna. Tora flyr åter sitt eget jag, in i Rakels, för att få Rakels styrka att se sanningen i vitögat. Men ingen annan låter Tora växa och förändras. Det hjälper inte att Tora får en pojkvän, Jon, som skulle kunna bli lika jämlik i relationen som Simon är för Rakel, eftersom Tora själv stängt av sitt eget psyke. Rakels död hejdar processen mot friskhet - 1950-talet var ännu inte moget för öppenhet och jämlikhet.

Till realismen i böckerna hör, att ingen person är alltigenom ond, eller alltigenom god för den delen. Alla har sina bevekelsegrunder. Alla måste leva sina egna liv och komma till insikt om sig själv. Men Wassmo tycks inte hitta någon lösning, dit alla kan nå innan sista sidan sätter punkt.

Att uppfinna ensamheten - Paul Auster (1982)

Paul Auster (f.1947) började som poet, och försörjde sig framför allt som översättare. Men 1982 kom prosadebuten, en bok skriven i två delar:

Del 1 - Porträtt av en osynlig man (skriven 1979) - är ett motsägelsefullt porträtt av Austers far, Sam, som dog hastigt och oväntat i januari detta år, bara 67 år gammal. Auster skriver för att försöka få grepp om sin oåtkomlige far, hans svala ytlighet. Texten är skriven på en klar, avskalad 70-talsprosa, en undersökande och ifrågasättande realism. Auster kommer sin farfars mystiska död på spåren, en av faderns 'välbevarade' hemligheter, även om både domstol och tidningar hade sitt att säga när det hände 1919 (Pauls farmor sköt ihjäl farfadern). Är det förklaringen till Sams emotionella tomhet? Men Paul upptäcker också att en av hans kusiner, den enda fasterns son, är den som sörjer Sam mest. Varför betydde Sam mer för sin systerson än för sin egen son? Men faderns visar sig också ha varit mycket respekterad i sin funktion som hyresvärd, uppskattad av hyresgästerna för sin sociala etik.

Del 2 - Minnets bok (skriven 1980-81). Här försöker Auster i stället betrakta sig själv, som 'A' i tredje person. Efter faderns död har livet komplicerats både av att hans eget äktenskap spricker, hans smärta att inte få dela varje dag med sin 2-årige son. När sonen dessutom plötsligt drabbas av en livshotande 'lunginflammation med astmatiska komplikationer', parallellt med att det är Pauls 85-årige morfars tur att lämna livet - och tvärtemot Pauls far är det en långdragen och smärtsam sjukdomsprocess - där Paul blir huvudansvarig för dagliga besök och all praktisk hjälp som behövs - då ställer sig allt på sin spets.

Men hur än smärtsamt 'A' upplever allt detta, så blir min upplevelse som läsare betydligt svalare, när huvudpersonen distanseras som en bokstav. Undersökningen har också blivit 'akademisk', med en rad 'parallella' livsberättelser och analyserade texter. Texten har trätt in i det postmoderna 80-talet, den mångdimensionella genreblandningen. Dessutom vill den färdiga texten ge sken av att vara skissartad, stilen som oavslutad, genom att t ex beskriva några foton som skulle kunna illustrera avsnittet. Liksom de inledande meningarna i olika avsnitt får något skissartat över sig, med illusionen av något oavslutat. Eller är det insikten om att detta filosoferande aldrig blir färdigt. Detta är inga sanningar som kan få en avgörnade analys ... varje liv har sina funderingar, och de ändras efter hand.

Auster saknar sin son mer än sitt äktenskap och för att bearbeta sina känslor, söker han efter tecken, synkroniciteter, upprepningar, metaforer, och paralleller i andra far och son relationer. Och så filosoferar han över det mänskliga minnet och dess dynamik. Hur vårt psyke skapar och omskapar ...

Mot slutet av boken kommer Auster också till insikt om att sonen inte kommer att minnas någonting av dessa småbarnsår, alla de tusentals timmar han lägger ner på sin son de tre första åren, för att ge honom 'allt' han kan. Jag som läsare kan dra mina egna slutsatser om detta spelat in för Pauls egen känsla av fadern som frånvarande. (Föräldrarna skilde sig först när Paul var 17). Vi minns enstaka händelser som bryter av mer,  än det som pågår i åratal, då överlagras det äldre med det färskare.

Boken som helhet heter Att uppfinna ensamheten - något psyket skapar själv i backspegeln. Berätta eller dö, är Austers egen diagnos av livet, via Tusen och en natt. Och naturligtvis drivkraft för allt författande.

Boken är helt klart tankeväckande. Och det finns helt lysande avsnitt, såväl rent språkliga ordlekar, som textanalyser. Lysande är tolkningen av inledningssagan i Tusen och en natt. Med Sheherazads sagor om sagor för att hålla döden på avstånd. Att frammana en sanning, inte genom argument och bevis, utan genom parallella sanningar. Och för att få oss att glömma döden och varje besatthet. Besatthet, av vad det än vara må, är det som skapar vår ensamhet, som skiljer oss från andra, liksom kungen i Tusen och en natt är besatt av att få hämnas.

Lika lysande är tankar kring Collodis klassiska fader-son-saga Pinocchio, med paralleller till Bibelns Jona i valfiskens buk, eftersom även Pinocchios far hamnar i buken på en fisk och behöver räddas av sin son. Jag blir genast sugen att läsa Pinocchio, trots att jag varken är far eller son. Auster menar att Pinocchio egentligen är en minnesbok över Collodies egen barndom, den mogne mannens saga om sin egen barndom, bilden av sig själv som livskraftig buspojken som förförde alla med rövarhistorier. Utan den 50-årige Collodis sökande efter sin försvunna barndom, hade Pinocchio inte blivit den klassiker den är.

Så Pauls besatthet av att inte avskiljas från sin son, är en ojämn kamp. Sonen kommer inte att minnas. Och likt inledningssagan i Tusen och en natt lära oss, är allt i livet kluvet mellan kött och ande. Vi kan aldrig äga en annan människa. Vi kan krama vårt barn, och ha tankar om det. Men bara barnet kan äga sitt eget liv. Livet tillhör den som lever det. Det spelar ingen roll vad vi andra tänker om personen. Men Sagor är ett grundläggande behov för allt människor, för vår förmåga att uppfatta livets mångfald.

Förorternas Buddha - Hanif Kureishi (1990)

The Buddha of Suburbia, debutroman för Hanif Kureishi (född 1954), är en lysande exposé över 1970-talet. Trots att texten inte är uttryckligen daterad, väver texten sig fram via referenser till musik och växlande kläd- och livsstilar, tills jag inser att vi jag färdats från sent 1960-tal med flower power, indiska gurus, mods och skinheads, via David Bowie, omnämnandet av en storstrejk 1972, punkens framväxt, parallellt med det konservativa partiets återkomst till makten. Margaret Thatcher nämns inte, men vi förstår ändå att det är parlamentsvalet 1979 som åsyftas i förbigående på näst sista sidan med orden "... till slut verkade varenda en ha fått reda på [...] vem som hade blivit ny premiärminister."

Huvudpersonen Karim, har likt författaren själv, brittisk mor men far från Pakistan, och är därigenom representant för en kulturell mångfald som stöts och blöts. 1970-talet är Karims tonårstid vars rastlösa osäkerhet understryks av att hans föräldrar skiljer sig. Han får därigenom många hem att vandra emellan, osäker om var han hör hemma och vad han vill med livet. Många i omgivningen sysslar med konst eller musik, medan han själv dras till teaterkonsten.

I början är teatern politisk och experimentell, jag känner igen referenserna till Stanislavskij, Peter Brook, Antonin Artaud, och tänker också på Grotowskis teaterlaboratorium, även om denne inte omnämns i romanen. Svältande idealistiska konstutövare, som experimenterar mycket med hasch och andra droger. Allt detta är mylla och grogrund för såväl punkens protester som neoliberalismens suktan efter konsumtion.

Plötsligt kunde den mest trasige nerknarkade punkare bli popidol om rulla sig i pengar, parallellt med att den politiska teatern ebbar ut och Karim snubblar in i TV-branschens ytliga men välbetalda såpoperavärld. De auktoriteter som hippie-kulturen slängt ut, kommer tillbaka starkare än någonsin.

Karims vän Jamila får representera 1970-taletes feministiska kampen, accentuerad av hennes kamp mot sitt arrangerade äktenskap. Hennes föräldrar hade levt ett privilegierat liv i Indien, kommit till England för att studera, men sjunkit till samhällets botten, och livnärt sig som ägare till en liten stagnerad kvartersbutik.

Det är en myllrande och rikt sammansatt bild av samhället som Kureishi lyckas få fram på sitt mycket insiktsfulla sätt. En sådan här text skulle kunna använda humor och driva med den tid som varit. Men även om det är möjligt att skratta igenkännande här och där, så uppfattar jag texten som genuint och allvarligt undersökande och inkännande i den tid som flytt.

Tine - Herman Bang (1889)

En dansk klassiker, som i den upplaga jag har från 1976, är vackert illustrerad av Svend Otto S. Är det någon som tar sig tid att illustrera romaner idag? Förordet oroar sig för att Herman Bang skall glömmas bort. Men har man väl läst Tine, är det svårt att glömma såväl henne som Herman Bang.

Claude Monet, pionjär inom impressionistiskt måleri, uppfattade sin konststil också i Herman Bangs roman. "Den enda impressionistiska roman jag känner till", sa Monet. En tavla av Monet ger ett färgmässigt realistiskt helhetsintryck - på håll - men ju närmare man granskar, desto mer splittrad blir bilden i en mängd olika färgklickar och penseldrag.

När jag börjar läsa Herman Bangs text, är det splittringen som först slår mig. Utan några som helst beskrivningar eller förklaringar rör sig en mängd personer och levererar korta, vardagliga repliker sinsemellan. Vardagen pågår, och det är mycket filmiskt, bildrikt. Detta flera år innan de allra första rörliga filmbilderna skapats. Men i Herman Bangs huvud rör sig Tine och hennes omgivning. Bang låter oss kika in i denna laterna magica, fylld av rörelser. Men förklara vill han inte, bara visa.

Vi ser karaktärerna, hur deras kroppar rör sig, och hör deras ord, som ofta är få. I synnerhet Tine själv säger inte ett ord för mycket. Och inte förrän mot slutet, smyger Bang in några korta öppet redovisade tankar, så att läsaren inte ska missa vilka insikter som drabbar huvudpersonerna. Men innan dess har jag tvingats läsa texten med vidöppet sinne, leta efter tecken på vem som kan vara släkt med vem, söka efter betydelser och undra hur allt hänger ihop.

Efter sista sidan vill jag genast börja om från början - och gör det. Nu känns texten inte längre splittrad. Nu vet jag vem som är vem och hur saker hänger ihop. Jag har flyttat in och lärt känna karaktärerna - inte inifrån, på djupet, utan mer utifrån, som en av grannarna som 'tror sig förstå' utifrån vad vi sett och upplevt gemensamt.

Tine är ännu ett av det sena 1800-talets tragiska kvinnoporträtt. Inte så att jag förstår varför även denna historia måste sluta med självmord. Alldeles för många författare tycks ha saknat andra utvägar för kvinnor i den tidens patriarkala samhällsklimat. Men det som gör den annorlunda är Herman Bangs sätt att helt osentimentalt, okommenterat, visa fram det han ser. Så det blir aldrig melodramatiskt, det blir en sorts 'naturalistisk' realism.

Romanens historiska ram är dansk-tyska kriget 1864, då Danmarks kung, genom nederlaget vid Dybböls skansar 18 april, förlorade hertigdömet Slesvig, ett gränsområde på södra Jylland med blandad dansk och tysk befolkning. Bismarck jobbade på sitt projekt att ena alla tysktalande områden under Preussens krona. Danmark återfick norra Slesvig först efter första världskriget 1920.

Herman Bang ivrade inte i någon riktning, utan åskådliggör krigets negativa inverkan, inte genom att slagfälten, utan genom pigan Tines vardag. Först avskedet när jägmästarens fru och barn flyr sitt hem i område som riskerar att invaderas. Tine måste stanna och ta hand om huset. Soldater tågar förbi, trakteras, på jakt efter 'äran'. Men återvänder sedan, sårade och döda, tillsammans med mängder av civila flyktingar, som söker skydd. Smutsen invaderar det tidigare så ståtliga jägmästarhemmet. Allt förfaller. Uppgivenheten breder ut sig. Några få pigor kan inte hålla stånd ...

Och som prosten undvikande uttrycker det, förlägen efter Tines självmord:
   "... även kvinnorna har Gud givit en prövningens tid ... en riktigt mödosam tid."

Tine suktade efter kärlek, mitt i kaoset. Men krig är ingen frisk jordmån. Madam  Henrichsen, som äger traktens krog suckar uppgivet efter Tines död, "Ja, hon var det friska trädet ..."

Inte ens det friska överlever. Kvinnornas medlidande gör dem till lättfångade byten. Tine inser slutligen själv att hon blev ett tidsfördriv i krigskaoset. Möjligen kan man se detta symboliskt, Tine som det förödda, övergivna danska landskapet, nedsmutsad och övergiven - inte i första hand av Preussen - utan av Danmark själv.

Anna Branting - Lena Svanberg (1987)

Detta är en brevbiografi som stått i min bokhylla i många år, och alltid kommer att stå där. Den är helt enkelt en fantastisk inblick i ett kvinnoliv från mitten av 1800-talet och framåt första världskriget. Boken har även många fotografier av i synnerhet Anna själv, men även hennes närmaste, med alla bylsiga kläder och hår och mustascher som förankrar personerna i sin samtid, samtidigt som Annas egna brev till stor del är en frisk fläkt - beviset på att kvinnan är på väg in i en ny tid - det moderna genombrottet. En kvinnas liv i stort sett parallellt med Strindbergs liv - skriftställarnas gnetande stretande familjetillvaro.

Anna (1855-1950), född Jäderin, förlovade sig i hemlighet 1874, med en prästson och läkarstudent. Hon visar tydligt att hon vägrar anpassa sig efter gamla konventioner och hela tiden hävdade rätten att vara sig själv. När det spricker och hon gifter sig med en ung löjtnant, blir det dock uppenbart att ännu en ung man inte kan möta henne på lika villkor i denna öppenhjärtiga livsinställning. Han misshandlar fru och barn - försöker han få henne att anpassa sig?

Tills slut rymmer Anna 1882 med sina barn och lyckas 1883 skilja sig, med samma metod som Siri von Essen ett antal år tidigare, genom att 'förlöpa hemmet' och ta sig till Köpenhamn.  I onödan, kan man nästan säga, då hennes make inte långt senare dör i tuberkulos. Följden blir ett oförtjänt dåligt rykte - skilsmässa sågs inte med blida ögon, inte ens av hennes närmaste släkt. Tydligens kulle man hellre acceptera misshandel. Dottern Vera kom senare i livet att skriva om sina barndomsupplevelser.

Hjalmar Branting (1860-1925) stod dock över sånt, och gifte sig redan vid 23 års ålder med den 5 år äldre frånskilda tvåbarnsmamman. En livslång kärlek uppstod, den intima närhet hon måste ha sett som sitt rätta öde redan från början. Även om Hjalmars politiska arbete gjorde att han ofta var på resande fot, så gick inte en dag då de var ifrån varann, utan att Hjalmar skrev hem till Anna.

Anna blev brödskrivare, skrev teaterrecensioner och kåserier för att dra in det hon kunde till hushållskassan, som alltid var knaper, som för så många skriftställare. Hon kallade sig René i tidningarna och sägs ha varit kvick och frispråkig. Hon skrev även några romaner, men tycks aldrig ha kommit helt överens med romangenren, då de konventionella populära äktenskapshistorierna tråkade ut henne.  Jag har inte läst något av hennes texter, men hennes brev Lena Svanbergs biografi är en omistlig tidsbild.

F is for Fugitive - Sue Graften (1989)

Sjätte deckaren med Kinsey Millhone är lättviktigare än den föregående maximalt fantastiska urladdningen. Hennes bostad är ännu inte återuppbyggd efter bombdådet i slutet på föregående bok. Först får hon ett rum inne hos sin 82-årige hyresvärd, men tycker att han är alltför mycket 'kycklingmamma', som till och med viker hennes tvätt ..

Eftersom Kinsey varit föräldralös sedan 5 års ålder, är hon inte van vid att bli ompysslad. Utan är vanligtvis en stoisk ensamvarg. Hon får ett uppdrag åt en motellägare några mil från hemstaden, och flyttar in där medan hon försöker hjälpa honom att fria sonen från brottsmisstankar.

Men det är ingen rolig upplevelse. Hon har återigen hamnat i en dysfunktionell familj. Och kommenterar den samtida tendensen att prata mycket om dysfunktionella familjer. Kinseys erfarenhet är att det inte finns några andra sorter. Och börjar se alltfler fördelar med sin egen uppväxt som föräldralös. Ett exempel på Graftons/Kinseys torra humor. Men också sant, med tanke på att alla människors liv har sina problem att stöta och blöta, och att dessa oftast utspelas inom den närmsta familjen.

Motellet ligger i ett litet samhälle, Floral Beach, med dryga tusen invånare, där alla tycks känna alla, och där problemen tycks gjutna i betong sedan alla på förhand bestämt vem som är skyldig eller inte, vem som är omoralisk eller inte, osv.

Nytt fakta om Kinsey är att hon inte tål blodprover och sprutor, och blir illamående och riskerar att svimma ifall hon tvingas se när dottern i familjen kollar sin mors blodsocker och ger insulinsprutor. Inte 'cool' av någon som skall vara 'tuff privatdeckare' - konstaterar Kinsey själv.

Själva brottsintrigen: Titelns 'Fugitive' rör motellägarens son, som inte orkade kämpa emot en falsk anklagelse 17 år tidigare, utan tog ett fängelsestraff - men rymde redan efter ett år och hållit sig undan i 16 år, under falsk identitet. I övrigt rör det sig kring livslögner, som så ofta när det gäller brott. Jag säger inte mer. Karaktärerna är fattigare och lantligare i denna småstad, och som alltid språkligt på kornet. Graftons böcker är sköna att läsa på engelska.

Stäppen - Anton Tjechov (1888)

Hittade nyligen Stäppen (1888) i Alduspocket från 1966, där den är 133 sidor lång i svensk översättning. Längden gör att den ibland kallas 'kortroman', trots att den saknar traditionell romanstruktur. Känslan är novellistisk.

Tjechov bekostade sina studier till läkare bland annat genom att skriva noveller för tidningar, under hela 1880-talet, och utvecklade alltmer en ny modern novellkonst, med öppna slut, utan sens moral, och främst visar fram karaktärernas i sitt känslomässiga sammanhang. 1887 kom Tjechovs stora genombrott, när han vann Pusjkin-priset.

I Stäppen färdas den unge pojken Jegorusjka över den ukrainska stäppen, för att börja skolan långt hemifrån. Han färdas i en enkel häst-trilla ihop med sin morbror köpmannen och en präst, båda på väg att sälja stora partier fårull. Morbrodern tycks känna ansvaret för pojken, mest som ett extra besvär, varför han snart lämnas över till de långsammare, oxdragna fororna, där han visserligen kan vila liggande, men också snart drabbas av tristess.

Långnovellen beskriver främst Jegorusjkas känslomässiga äventyr, osäkerheten när han färdas från sin trygga barndom mot en okänd osäker skoltid och uppväxt. Han träffar mängder av egensinniga karaktärer, och när morbrodern och prästen försvinner i flera dagar, börjar mardrömmar krypa inpå tills han känner sig övergiven. Förutom väderleken, alltifrån julihettan till ett våldsamt åskoväder, innehåller berättelsen inte några naturbeskrivningar att tala om. Det är genom de olika människorna vi lär känna stäppen, genom människorna, antydningarna som frammanar deras hårda livsöden.

Pojken upplever allt nytt med energisk glöd, men mycket fort övergår njutningen i leda. Livet är inget paradis på jorden. Pojkens naturliga tillstånd är att uppfatta det njutbara, men omgivningen strör hela tiden smolk i hans bägare. Så uppfattar jag historien, och det är realism, utan all sötma.

När ödets stjärnor faller - Maeve Binchy (1990)

Förutom första kapitlet, där 'Benny' (Bernadette) och Eve blev vänner som 10-åringar, tilldrar sig hela boken läsåret 1958-59, när de inleder sina universitetsstudier i Dublin och vänkretsen växer.

Benny och Eve kommer från Knockglen, en mindre tätort 8 mil från Dublin. Knockglen med en lång rad invånare är lika viktig för historien som flickorna. Alla interagerar och sätter igång föränring och utveckling på olika nivåer.

Maeve Binchy lyckas alltid höja mitt intresse från första sidan till den sista. Historierna är alltid mycket trovärdiga, aldrig schablonmässiga. Som exempel upplever Benny sin första förälskelse, men romanen handlar inte om parets väg att 'får varann' i slutet. I stället handlar det om hur alla inblandade hittar sig själva, ofta på mer oväntade sätt. Benny mognar till att inte fästa en orolig tilltro till en annan människa, utan finner lugnet i sig själv.

Föräldralösa Eve har vuxit upp i ett katolskt kloster, men hon har tur att vara omgiven av 'moderna' storsinta nunnor, som inte vänt sig från världen, och som inte försöker omvända eller kväva Eve som person. Andra exempel finns, men just hennes närmaste nunna, Francis, ger prov på en mer universell andlighet, som lär oss lyssna inåt på ett sätt som ger mognad och trovärdighet åt hela romanen.

Jag skulle aldrig kalla det en feel-good-roman, eftersom den innehåller en hel del jobbig vardag för många inblandade. Men allt lär så bra skrivet, engagerande och trovärdigt, att när romanen väl når slutet, så känns allt okej.

The Europeans - Henry James (1878)

Har läst en lättsam kortroman av Henry James, en sorts 'comedy of manners', vet ingen bra svensk översättning för det begreppet, men det passar Henry James mycket uppmärksamma blick, att lyfta fram människors beteenden i ljuset, låta oss betrakta och fnysa lite roat.

The Europeans utgavs tre år före hans tegelsten, Portrait of a Lady, som även den var en psykologisk betraktelse, utan att komma med pekfingrar eller omdömen. The Europeans känns väldigt mycket som en pjäs, där jag tillsammans med författaren kikar in på tittskåpsscenen. Scenbilderna är några få rum inomhus, där karaktärerna möts.

Vi betraktar karaktärerna, inte naturen eller omgivningen. Vi lyssnar till deras samtal med varandra, samtal som avslöjar deras kontrasterande karaktärer. Motsatser möts och står lite frågande inför varandra. Berättaren, Henry James, känns här som en regissör, som ser allt, och vill visa fram vissa drag, men vi går inte in i skådespelarnas tankar. Vi ser deras ageranden och utifrån det kan vi få en bild av deras inre. Och dessa skiljer sig åt.

Ett syskonpar från europeisk överklass besöker några släktingar i Amerika. Dessa släktingar har aldrig tidigare träffats, utan bara hört talas om varandra, med allt vad det innebär av fördomar. Europeerna möter i Amerika en mer strikt puritanism än vad de är vana vid. Och amerikanerna tolkar allt europeiskt som frivolt, nöjeslystet, något man 'inte kan lita på'. Den gladlynte europeiska brodern vill lätta upp stämningen, få sina amerikanska släktingar att inse att det inte är syndigt att njuta av livet. Lättsamt, men tankvärt.

Henry James skrev samma år två långnoveller på samma tema, att kontrastera europeiskt och och amerikanskt: An International Episode (1878). I del 1 reser ett par engelsmän från överklassen till Amerika. De chockeras redan första dagen av juli-värmen, tror sig inte om att stå ut, men blir väl bemötta och omhändertagna av en amerikansk familj, som tar med de ut på sitt svalare sommarnöje.
I del två reser de amerikanska kvinnorna till England, Den äldre har varit där förut och har inga illusioner om att deras gästfrihet ska återgäldas. Twisten i historien, gör först att den gifta kvinnans fördomar kommer på skam, men i nästa twist besannas.

Ännu en ganska lång novell från samma år, Daisy Miller : a Study, börjar i lättsam ton, men rör sig dock helt bort från den satiriska komiken, mot en mer smärtsam alienation. I denna historia står kontrasten mellan nyalända amerikaner, versus de som varit så länge i Europa att de tappat bort den friare amerikanska andan. Endast den europeiska moralen är 'fin nog'. En mer öppen livsstil misstänkliggörs som omoraliskt hämningslös.

Det pratas om de unga amerikanska flickornas 'flirtighet', naturligt i USA, men helt otänkbart i Europa. Jag funderar på om det amerikanska 'dating'-systemet kan betraktas som etablerat redan 1870-talet? Huvudpersonen Winterbourne, den unge mans om försöker förstå sig på Daisy, säger: "Flirting is a purely American custom, it does not existe here", dvs i Europa.

Det känns också som om fröet till feminismen, den nya friare kvinnan, kan ha funnit en tidig återgivare här ...

Det känns som om Henry James i Daisy Miller : a Study är på väg mot en ett djupare psykologiskt allvar, kanske en försmak på vad som komma skulle med Portrait of a Lady.

Skärkarlsliv : berättelser - August Strindberg (1888)

Så har jag läst lite Strindberg igen, novellerna i Skärkarlsliv. De skrev han i Danmark, när livet var som rörigast, med grannosämja och äktenskapet med Siri på väg mot upplösning. Hemsöborna  (1887) hade börjat sälja bra, så Strindberg och hans förläggare satsade på Stockholms skärgård igen. Säkert var det också en skön 'flykt' att få koncentrera sig på ett svenskt sommarlandskap, skärgården, där han trivts att vistas.

Strindberg har en enorm styrka i sin förmåga till levande miljöskildringar. Han behöver inte många penseldrag för att mana fram översiktsbilder som hjälper oss att zoma in från helheten ner till den enskilde karaktären och dennes känslor. Skärkarlsliv inleds med en faktaartad introduktion till landskapet, men sen är hisetorierna fyllda av mänskliga svagheter och kiv och slit.

Den första berättelsen, "Den romantiske klockaren på Rånö" är svår att sätta någon etikett på, den är ca 50 sidor lång och indelad i nio kapitel, och känns därför mer episk än novellartad. Den beskriver också huvudpersonen Alriks hela livshistoria. Det är en egendomligt kameleontisk historia, som sliter och drar åt olika håll, den har inte novellens sammanhållna stil. Vad som verkar börja komiskt rör sig i stället mot den tragiska ruinens brant.

Men när Strindberg väl skrivit ur sig dessa motstridiga känslorna, som säkert färgats, symboliskt, av hans egen krokiga livsväg, återkommer hans kreativa balans steg för steg när han riktar in sig på en rad mänskliga dårskaper och svagheter. Så även om jag gäspat mig igenom de första historierna, så växer mitt intresse berättelse för berättelse. Dårskapen leder till misär, som gör att man vill slå sig för pannan. Störst läsnjutning ger dock Strindbergs elaka humor när han trycker fingret mitt i prick på mindre tragiska svagheter. Hela tiden med klasshierarkin som bakgrund.

Till exempel Höjer, som saknar det som krävs för att förvalta den gård han ärvt. Eller Skräddaren som gärna vill yvas och bjuda till dans trots att han inte har medel till det, utan hamnar i sin tids Lyxfälla. "Uppsyningsmannen", Skärgårdens 'flygande holländare', tullaren som började sin yrkesbana i ivrig jakt på skatter och förtjänster, men det ledar bara till en splittrad själ. Han blir den evige sökaren som helt glömmer sin målsättning. Han får aldrig ro, resan blir målet. Trött på att segla längtar han upp på land, men genast längtar han åter ut på sjön igen.

Och siste, men inte minst, "Flickornas kärlek", i mitt tycke en pärla, där Strindbergs blick för helhet beskriver könsrolls-spelet i sin samtid. Båda könens osäkerhet och bristande tillit, och de strategier som då skapas inom olika samhällslager. Och denna gång är Strindberg på tillräckligt gott humör för att vara opartisk, Han förklarar hur folk är snabba att skälla en kvinna för 'hora', utan att ha någon grund för det. Han till och med noterar att det bara drabbar kvinnan, så som dubbelmoralen såg ut. Och att kvinnorna långtifrån är så lättfotade som männen tar för givet. Ja, den historien känns äkta, naken, utan slagsida. Ren realism.

Louisiana Blues - James Lee Burke (1989)

James Lee Burke började skriva skönlitteratur redan på 1960-talet. Men inte förrän 1987 utgav han sin första deckare, vilken introducerade huvudpersonen Dave Robischeaux, som vid det här laget finns med i 20 av hans deckare.

Louisiana Blues (originaltitel: Black Cherry Blues, 1989) var den tredje i raden och belönades med det amerikanska deckarpriset 'Edgar Award'. Jag läste den första gången för femton år sedan och tyckte genast om den. Nu har jag läst om den och den håller än idag.

Det är mer 'kriminalroman' än bara deckare. Författaren har litterära ambitioner, och beskriver ingående såväl landskap, natur och många bipersoner. Även om stilen anknyter till en hårdkokt samhällskritisk tradition, så är Robischeaux en sårbar person, änkling och så hudlös man kan bli genom sin sexåriga adoptivdotter, som hamnar i skottlinjen för kriminella hot. Vad kan vara värre än rädslan att ens barn skall komma till skada? Samtidigt som han försöker peppa henne att inte vara rädd för livet i stort, utan bara ta vara på sig själv.

Att Robischeaux rör sig bland cajuns och halvindianer längs den fuktigt varma Mississippi, med Baton Rouge och New Orleans, men i denna roman även med avstickare till Montanas svalare Klippiga bergstrakter, ger en mer ovanlig inramning som deckare betraktat, vilket ökar mitt intresse. Och att det är mer eller mindre franskättade katoliker, i båda landsdelar ger också en ovanlig intresseväckande inramning.

Robinscheaux må vara bitter, och kämpa mot alkoholberoende, men att det fanns goda människor i hans barndom som lyckats övertyga honom om att han 'var bra som han var', det är den sens moral han lever efter och försöker förmedla även till sin dotter och människor i sin omgivning.

Och han använder inte skjutvapen mot de kriminella, utan försöker med listig bluff avvända deras hot, eftersom de ser bilden av sig själva, sina egna föreställningar om hot, som något som motståndaren också skulle använda sig av, skapar de själva rädslan ...  ja, grunden blir en rad existentialistiska tankar mitt i den vindlande lösningen på intrigen.

Även om miljöbeskrivningarna kan bli lite långa ibland, ger de så mycket till helhetsbilden att jag gärna läser dem. Däremellan är dialogerna mycket välskrivna och smidiga.

The Happy Prince and Other Tales - Oscar Wilde (1888)

Har läst om några av Oscar Wildes tidigaste sagor - oh så smärtsamma. Alla är parabler på temat uppoffrande kärlek, som kolliderar med halsstarrig egoism.

Den Lycklige Prinsen fick jag redan som barn som tecknad serie. En förgylld staty med ädelstenar, gråter över all fattigdom han ser. Då hjälper en svala honom att plocka loss ädelstenar och bladguld och lämna bit för bit till stadens fattiga, att köpa mat för. Svalan blir så upptagen av detta uppdrag att han stannar för länge och fryser ihjäl under vintern.

Stadens styrelse beklagar sig över att statyn förlorat all glans och dessutom smutsats ned av fågellik.
Motiven känns inspirerade av HC Andersen, med is och snö, näktergal och ankor, och evigt ståndaktig kärlek. Men allt är med Oscars Wildes omisskänliga salta humor, när blind egoism möter vördnaden inför livet.

Detsamma gäller i The Nightingale and the Rose, där näktergalen sjunger sig till döds med en törntagg genom hjärtat, för att med sin sång och sitt hjärteblod skapa en blodröd ros - mitt i vintern - men gåvan blir försmådd av den  unga damen som hellre vill få beständiga juveler. Hon kan inte ana vilket offer som lagts för hennes fötter. Denna liksom andra historier symboliserar även konstnärens otacksamma uppoffringar.

De nästan förutspår Oscar Wildes egen undergång. Estet uti fingerspetsarna, elegant i varje formulering, inledde han sin karriär som en firad underhållare, men övergavs efter några bejublade år när hans homosexualitet uppdagades. Då kom den dubbelmoral han hela tiden skrivit om, ikapp Wilde i hans eget liv.

The Selfish Giant (Den själviske jätten) är en liknelse med kristna förtecken, om jätten som bygger en mur kring sin vackra trädgård, för att hindra barn att leka i den. Men då drabbas trädgården av evig vinter. Man kan varken vara egoistisk eller stänga ute barnasinnet, ostraffat, då försvinner livsglädjen. Flera år senare hittar barnen dock en spricka i muren de kan ta sig in igenom igen. Då återvänder våren och jätten inser sitt misstag och river åter muren och skänker den åt barnen.

The Devoted Friend gestaltar egoismen och dess motsats genom vännerna Hans och Hugh, vilka får mig att associera till La Fontaines fabel om den nöjeslystna Syrsan som bara lever för dagen och den strävsamma Myran, som samlar i ladorna för att klara vintern. Wilde har dock vänt på historien. Mjölnaren Hugh besöker sommartid sin vän blomsterhandlaren Hans i hans vackra trädgård. Men eftersom Hans arbete är säsongsbetonat har han betydligt svårare att överleva vintertid, får han allt svårare att överleva, ju längre vintern varar. Mjölnare Hugh som har stadig inkomst året runt, undviker dock Hans vintertid, när dennes fattigdom blir uppenbar.

Hughs tycker om att filosofera över vänskap och lojalitet, men enbart teoretiskt. Så vintertid när Hans tvingas sälja av alla ägodelar för att överleva, håller sig Hugh undan för att 'inte väcka vännens avundsjuka'. Efter en extra lång svår vinter har Hans inte ens en kärra kvar att köra till marknaden med sin första vårskörd av påskliljor. När Hugh kommer förbi på årets första vårbesök och får höra om Hans problem skänker han honom sin gamla skottkärra, 'mot ett par gentjänster'. Problemet är att Hugh aldrig tycks få nog. Hans blir slav under tacksamhetens gentjänster, så pass att han inte längre hinner sköta sitt eget arbete, utan drunknar en stormig natt när Hugh bett honom hämta doktorn till Hughs insjuknade son.

Hugh anser att sensmoralen är att generositet alltid leder till lidande - för nu när vännen är död har han åter fått sin gamla trasiga skottkärra på halsen, den står åter på Hughs gårdsplan och är i vägen.
Jag har nog aldrig stött på en hårdare gestaltad egoism. 

Den avslutnade berättelsen, The Remarkable Rocket, gestaltar en annan typ av självupptagenhet, självbedrägeriets storhetsvansinnet, genom en fyrverkeriraket som helt saknar självinsikt. Idén påminner starkt om Granen av HC Andersen. Drömmen att få stå i centrum och bli älskad och beundrad, utan insikt om att 'underbart är kort'.  Wilde är dock på gott humör i denna historia, och brer på med många satiriska epigram, vilket skulle bli hans storhetstids signum.

En dåres försvarstal - August Strindberg

Så har jag till slut läst Strindbergs 'sorgebarn' - skandalskriften han satt och skrev på franska 1887-88, Le Plaidoyer d'un fou, och vägrade översätta till svenska. Länge tänkte han bara behålla den privat, då den var för intim för allmänheten. Tjänstekvinnans son hade inlett Strindbergs självbiografiska analyser, men när han nu fått äktenskapliga problem träder analyserna i bakgrunder och ersätts av egots vilda kamp mot livets svåra känslor.

För mig är hela boken ett Egos frenetiska kamp mot sig själv - utprojicerad på allt och alla i omgivningen. Han har ett rent symbiotiskt behov av sin hustru. Hans egen osäkerhete växa till gigantiska mörka moln. Såväl kvinnor som män, upplevs som intränglingar. År ut och in kräver han 'bekännelser' som skall besanna hans 'farhågor'. Han säger att allt han önskar är 'ärlighet', för då ska han 'förlåta'. Efter åratal i samma stil är det inte märkligt om hon slutligen tog till vilken bikt som helst bara för att få slut på pressen.

Och självklart förlät han ingenting. De måste skiljas. För att få över vännernas sympatier på sin egen sida visar Strindberg sitt svartsjukemullrande manuskript för en rad vänner. Efter att förhandlingarna om skilsmässa inletts 1890 blir Strindberg allt piggare på att trots allt få sin roman utgiven, ett försvarstal eller ett 'grymt' vapen i skilsmässokampen. Det är Strindberg själv som kallade den 'en grym bok'.

1893 kom den i tysk översättning, och blev åtalad som 'sedlighetssårande'. Den domstolsprocessen pågick i två år. Den frikändes 1895 men hade redan skadat Strindbergs goda rykte i Tyskland. En svensk veckotidning hade genast inlett en följetong i smyg efter denna tyska förlaga, mot Strindbergs vilja. 1895 publicerades boken på sitt originalspråk, franska, men då kraftigt reviderad av Strindbergs franske litterära kontakt. Redigeringen hade goda avsikter, men gav ett bitvis missvisande resultat.

Ett fyrtiotal franska tidningar anmälde denna äktenskapsroman och var överlag positiva. Det var också denna redigerade upplaga som låg till grund för den första auktoriserade svenska upplagan, 1914, detta två år efter Siri von Essens och Strindbergs död, Hans originalmanus, återfanns inte förrän 1973, då bland Edvard Munchs kvarlåtenskaper i Oslo. Först därefter kunde en fullständig svensk översättning göras. Och det är den som sedan 1976 återfinns i Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk, och är den upplaga jag själv just läst.

The Curious Incident of the dog in the Night-time - Mark Haddon (2003)

Januari fylls varje år av bokslutsarbete, men i år har jag dessutom ägnat mina kvällar åt Iris Johanssons mäktiga självbiografi, om sin autistiska uppväxt, En annorlunda barndom (2007). Det är en mycket ingående redogörelse, som tycks börja om flera gånger. Hon breddar hela läsarens insikter och förståelse, genom att lägga till det ena perspektivet efter det andra för att beskriva skeendet. Fascinerande. Rekommenderas.

Så denna vecka har jag kopplat av med en bedårande historia av Mark Haddon, om en pojke med Aspergers syndrom - The Curious Incident of the Dog in the Night-time (2003), redan en modern klassiker. Mark Haddon började sin bana som serietecknare, och lyckas även integrerar bildmediet i denna historia, skriven i jag-form, ur pojken Christophers synvinkel. Någon har dödat grannens hund, och när Christopher hittar den, beslutar han att likt sin idol Sherlock Holmes, utreda saken och skriva en deckare om sina efterforskningar.

Vissa saker förklarar han lättast med schematiska bilder, precis som han ritar upp saker i sitt inre för att förstå och känna sig tryggare. Eftersom hans handikapp bland annat består i en bristande förmåga att avskräma sig från informationsöverflödet - han ser och tar in allt, genialiskt beskrivet av Haddon - blir svåra mattematiska uträkningar, en metod för honom att lugna sitt sinne, och koncentrera sig på bara en sak. Ibland åskådliggörs detta med bilder, annars med ekvationer.

Humor uppstår genom att Christopher hela tiden talar utifrån ett strikt 'sanningsperspektiv', helt utan dold agenda. Kulturella konventioner och språkliga tvetydigheter ligger utanför det begripliga för Christopher, vilket gör att kommunikationsproblem uppstår mellan honom och omgivningen. Iris Johanssons bok talar ingående kring kommunikationshandikapp. Och liksom Iris hamnar Christopher i en rad situationer som blir extremt utmanande för honom. Men han tar sig ur det och avslöjar dolda sanningar om sin familj.

Vi invaggas inte i något falskt lyckligt slut. Livet är alltför komplicerat för det.
Läs den och du glömmer den aldrig!

Törst - Nawal El Saadawi (1987)

Läser om några av den egyptiska författarinnan Nawal El Saadawis böcker. Novellsamlingen Törst (1987) suger in mig med en hypnotisk magnetism trots de oftast jobbiga ämnena. En feodal patriarkal miljö där kvinnolivet befinner sig maktlöst i botten.

Det ligger i novellkonstens format att syssla mer med känslor och stämningar, än historier och intriger. Och vad El Saadawi skapar är betraktelser, som växer fram för mig som känslomäsiga mysterier.

Vid slutet av varje novell, börjar jag genast om från början igen. Det är först när jag läst hela novellen som dess början blir begriplig, ja som hela novellen blir begriplig, då helheten stiger fram, då uppenbaras hela det fruktansvärda djupet, undertexten. Ja det är mycket suggestivt.

Ibland är döden närvarande, som en andlig frihet, bort från livets kvävande fängelse.