Har läst om några av Oscar Wildes tidigaste sagor - oh så smärtsamma. Alla är parabler på temat uppoffrande kärlek, som kolliderar med halsstarrig egoism.
Den Lycklige Prinsen fick jag redan som barn som tecknad serie. En förgylld staty med ädelstenar, gråter över all fattigdom han ser. Då hjälper en svala honom att plocka loss ädelstenar och bladguld och lämna bit för bit till stadens fattiga, att köpa mat för. Svalan blir så upptagen av detta uppdrag att han stannar för länge och fryser ihjäl under vintern.
Stadens styrelse beklagar sig över att statyn förlorat all glans och dessutom smutsats ned av fågellik.
Motiven känns inspirerade av HC Andersen, med is och snö, näktergal och ankor, och evigt ståndaktig kärlek. Men allt är med Oscars Wildes omisskänliga salta humor, när blind egoism möter vördnaden inför livet.
Detsamma gäller i The Nightingale and the Rose, där näktergalen sjunger sig till döds med en törntagg genom hjärtat, för att med sin sång och sitt hjärteblod skapa en blodröd ros - mitt i vintern - men gåvan blir försmådd av den unga damen som hellre vill få beständiga juveler. Hon kan inte ana vilket offer som lagts för hennes fötter. Denna liksom andra historier symboliserar även konstnärens otacksamma uppoffringar.
De nästan förutspår Oscar Wildes egen undergång. Estet uti fingerspetsarna, elegant i varje formulering, inledde han sin karriär som en firad underhållare, men övergavs efter några bejublade år när hans homosexualitet uppdagades. Då kom den dubbelmoral han hela tiden skrivit om, ikapp Wilde i hans eget liv.
The Selfish Giant (Den själviske jätten) är en liknelse med kristna förtecken, om jätten som bygger en mur kring sin vackra trädgård, för att hindra barn att leka i den. Men då drabbas trädgården av evig vinter. Man kan varken vara egoistisk eller stänga ute barnasinnet, ostraffat, då försvinner livsglädjen. Flera år senare hittar barnen dock en spricka i muren de kan ta sig in igenom igen. Då återvänder våren och jätten inser sitt misstag och river åter muren och skänker den åt barnen.
The Devoted Friend gestaltar egoismen och dess motsats genom vännerna Hans och Hugh, vilka får mig att associera till La Fontaines fabel om den nöjeslystna Syrsan som bara lever för dagen och den strävsamma Myran, som samlar i ladorna för att klara vintern. Wilde har dock vänt på historien. Mjölnaren Hugh besöker sommartid sin vän blomsterhandlaren Hans i hans vackra trädgård. Men eftersom Hans arbete är säsongsbetonat har han betydligt svårare att överleva vintertid, får han allt svårare att överleva, ju längre vintern varar. Mjölnare Hugh som har stadig inkomst året runt, undviker dock Hans vintertid, när dennes fattigdom blir uppenbar.
Hughs tycker om att filosofera över vänskap och lojalitet, men enbart teoretiskt. Så vintertid när Hans tvingas sälja av alla ägodelar för att överleva, håller sig Hugh undan för att 'inte väcka vännens avundsjuka'. Efter en extra lång svår vinter har Hans inte ens en kärra kvar att köra till marknaden med sin första vårskörd av påskliljor. När Hugh kommer förbi på årets första vårbesök och får höra om Hans problem skänker han honom sin gamla skottkärra, 'mot ett par gentjänster'. Problemet är att Hugh aldrig tycks få nog. Hans blir slav under tacksamhetens gentjänster, så pass att han inte längre hinner sköta sitt eget arbete, utan drunknar en stormig natt när Hugh bett honom hämta doktorn till Hughs insjuknade son.
Hugh anser att sensmoralen är att generositet alltid leder till lidande - för nu när vännen är död har han åter fått sin gamla trasiga skottkärra på halsen, den står åter på Hughs gårdsplan och är i vägen.
Jag har nog aldrig stött på en hårdare gestaltad egoism.
Den avslutnade berättelsen, The Remarkable Rocket, gestaltar en annan typ av självupptagenhet, självbedrägeriets storhetsvansinnet, genom en fyrverkeriraket som helt saknar självinsikt. Idén påminner starkt om Granen av HC Andersen. Drömmen att få stå i centrum och bli älskad och beundrad, utan insikt om att 'underbart är kort'. Wilde är dock på gott humör i denna historia, och brer på med många satiriska epigram, vilket skulle bli hans storhetstids signum.
2017-02-16
En dåres försvarstal - August Strindberg
Så har jag till slut läst Strindbergs 'sorgebarn' - skandalskriften han satt och skrev på franska 1887-88, Le Plaidoyer d'un fou, och vägrade översätta till svenska. Länge tänkte han bara behålla den privat, då den var för intim för allmänheten. Tjänstekvinnans son hade inlett Strindbergs självbiografiska analyser, men när han nu fått äktenskapliga problem träder analyserna i bakgrunder och ersätts av egots vilda kamp mot livets svåra känslor.
För mig är hela boken ett Egos frenetiska kamp mot sig själv - utprojicerad på allt och alla i omgivningen. Han har ett rent symbiotiskt behov av sin hustru. Hans egen osäkerhete växa till gigantiska mörka moln. Såväl kvinnor som män, upplevs som intränglingar. År ut och in kräver han 'bekännelser' som skall besanna hans 'farhågor'. Han säger att allt han önskar är 'ärlighet', för då ska han 'förlåta'. Efter åratal i samma stil är det inte märkligt om hon slutligen tog till vilken bikt som helst bara för att få slut på pressen.
Och självklart förlät han ingenting. De måste skiljas. För att få över vännernas sympatier på sin egen sida visar Strindberg sitt svartsjukemullrande manuskript för en rad vänner. Efter att förhandlingarna om skilsmässa inletts 1890 blir Strindberg allt piggare på att trots allt få sin roman utgiven, ett försvarstal eller ett 'grymt' vapen i skilsmässokampen. Det är Strindberg själv som kallade den 'en grym bok'.
1893 kom den i tysk översättning, och blev åtalad som 'sedlighetssårande'. Den domstolsprocessen pågick i två år. Den frikändes 1895 men hade redan skadat Strindbergs goda rykte i Tyskland. En svensk veckotidning hade genast inlett en följetong i smyg efter denna tyska förlaga, mot Strindbergs vilja. 1895 publicerades boken på sitt originalspråk, franska, men då kraftigt reviderad av Strindbergs franske litterära kontakt. Redigeringen hade goda avsikter, men gav ett bitvis missvisande resultat.
Ett fyrtiotal franska tidningar anmälde denna äktenskapsroman och var överlag positiva. Det var också denna redigerade upplaga som låg till grund för den första auktoriserade svenska upplagan, 1914, detta två år efter Siri von Essens och Strindbergs död, Hans originalmanus, återfanns inte förrän 1973, då bland Edvard Munchs kvarlåtenskaper i Oslo. Först därefter kunde en fullständig svensk översättning göras. Och det är den som sedan 1976 återfinns i Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk, och är den upplaga jag själv just läst.
För mig är hela boken ett Egos frenetiska kamp mot sig själv - utprojicerad på allt och alla i omgivningen. Han har ett rent symbiotiskt behov av sin hustru. Hans egen osäkerhete växa till gigantiska mörka moln. Såväl kvinnor som män, upplevs som intränglingar. År ut och in kräver han 'bekännelser' som skall besanna hans 'farhågor'. Han säger att allt han önskar är 'ärlighet', för då ska han 'förlåta'. Efter åratal i samma stil är det inte märkligt om hon slutligen tog till vilken bikt som helst bara för att få slut på pressen.
Och självklart förlät han ingenting. De måste skiljas. För att få över vännernas sympatier på sin egen sida visar Strindberg sitt svartsjukemullrande manuskript för en rad vänner. Efter att förhandlingarna om skilsmässa inletts 1890 blir Strindberg allt piggare på att trots allt få sin roman utgiven, ett försvarstal eller ett 'grymt' vapen i skilsmässokampen. Det är Strindberg själv som kallade den 'en grym bok'.
1893 kom den i tysk översättning, och blev åtalad som 'sedlighetssårande'. Den domstolsprocessen pågick i två år. Den frikändes 1895 men hade redan skadat Strindbergs goda rykte i Tyskland. En svensk veckotidning hade genast inlett en följetong i smyg efter denna tyska förlaga, mot Strindbergs vilja. 1895 publicerades boken på sitt originalspråk, franska, men då kraftigt reviderad av Strindbergs franske litterära kontakt. Redigeringen hade goda avsikter, men gav ett bitvis missvisande resultat.
Ett fyrtiotal franska tidningar anmälde denna äktenskapsroman och var överlag positiva. Det var också denna redigerade upplaga som låg till grund för den första auktoriserade svenska upplagan, 1914, detta två år efter Siri von Essens och Strindbergs död, Hans originalmanus, återfanns inte förrän 1973, då bland Edvard Munchs kvarlåtenskaper i Oslo. Först därefter kunde en fullständig svensk översättning göras. Och det är den som sedan 1976 återfinns i Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk, och är den upplaga jag själv just läst.
2017-02-06
The Curious Incident of the dog in the Night-time - Mark Haddon (2003)
Januari fylls varje år av bokslutsarbete, men i år har jag dessutom ägnat mina kvällar åt Iris Johanssons mäktiga självbiografi, om sin autistiska uppväxt, En annorlunda barndom (2007). Det är en mycket ingående redogörelse, som tycks börja om flera gånger. Hon breddar hela läsarens insikter och förståelse, genom att lägga till det ena perspektivet efter det andra för att beskriva skeendet. Fascinerande. Rekommenderas.
Så denna vecka har jag kopplat av med en bedårande historia av Mark Haddon, om en pojke med Aspergers syndrom - The Curious Incident of the Dog in the Night-time (2003), redan en modern klassiker. Mark Haddon började sin bana som serietecknare, och lyckas även integrerar bildmediet i denna historia, skriven i jag-form, ur pojken Christophers synvinkel. Någon har dödat grannens hund, och när Christopher hittar den, beslutar han att likt sin idol Sherlock Holmes, utreda saken och skriva en deckare om sina efterforskningar.
Vissa saker förklarar han lättast med schematiska bilder, precis som han ritar upp saker i sitt inre för att förstå och känna sig tryggare. Eftersom hans handikapp bland annat består i en bristande förmåga att avskräma sig från informationsöverflödet - han ser och tar in allt, genialiskt beskrivet av Haddon - blir svåra mattematiska uträkningar, en metod för honom att lugna sitt sinne, och koncentrera sig på bara en sak. Ibland åskådliggörs detta med bilder, annars med ekvationer.
Humor uppstår genom att Christopher hela tiden talar utifrån ett strikt 'sanningsperspektiv', helt utan dold agenda. Kulturella konventioner och språkliga tvetydigheter ligger utanför det begripliga för Christopher, vilket gör att kommunikationsproblem uppstår mellan honom och omgivningen. Iris Johanssons bok talar ingående kring kommunikationshandikapp. Och liksom Iris hamnar Christopher i en rad situationer som blir extremt utmanande för honom. Men han tar sig ur det och avslöjar dolda sanningar om sin familj.
Vi invaggas inte i något falskt lyckligt slut. Livet är alltför komplicerat för det.
Läs den och du glömmer den aldrig!
Så denna vecka har jag kopplat av med en bedårande historia av Mark Haddon, om en pojke med Aspergers syndrom - The Curious Incident of the Dog in the Night-time (2003), redan en modern klassiker. Mark Haddon började sin bana som serietecknare, och lyckas även integrerar bildmediet i denna historia, skriven i jag-form, ur pojken Christophers synvinkel. Någon har dödat grannens hund, och när Christopher hittar den, beslutar han att likt sin idol Sherlock Holmes, utreda saken och skriva en deckare om sina efterforskningar.
Vissa saker förklarar han lättast med schematiska bilder, precis som han ritar upp saker i sitt inre för att förstå och känna sig tryggare. Eftersom hans handikapp bland annat består i en bristande förmåga att avskräma sig från informationsöverflödet - han ser och tar in allt, genialiskt beskrivet av Haddon - blir svåra mattematiska uträkningar, en metod för honom att lugna sitt sinne, och koncentrera sig på bara en sak. Ibland åskådliggörs detta med bilder, annars med ekvationer.
Humor uppstår genom att Christopher hela tiden talar utifrån ett strikt 'sanningsperspektiv', helt utan dold agenda. Kulturella konventioner och språkliga tvetydigheter ligger utanför det begripliga för Christopher, vilket gör att kommunikationsproblem uppstår mellan honom och omgivningen. Iris Johanssons bok talar ingående kring kommunikationshandikapp. Och liksom Iris hamnar Christopher i en rad situationer som blir extremt utmanande för honom. Men han tar sig ur det och avslöjar dolda sanningar om sin familj.
Vi invaggas inte i något falskt lyckligt slut. Livet är alltför komplicerat för det.
Läs den och du glömmer den aldrig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
