2017-06-29

Att uppfinna ensamheten - Paul Auster (1982)

Paul Auster (f.1947) började som poet, och försörjde sig framför allt som översättare. Men 1982 kom prosadebuten, en bok skriven i två delar:

Del 1 - Porträtt av en osynlig man (skriven 1979) - är ett motsägelsefullt porträtt av Austers far, Sam, som dog hastigt och oväntat i januari detta år, bara 67 år gammal. Auster skriver för att försöka få grepp om sin oåtkomlige far, hans svala ytlighet. Texten är skriven på en klar, avskalad 70-talsprosa, en undersökande och ifrågasättande realism. Auster kommer sin farfars mystiska död på spåren, en av faderns 'välbevarade' hemligheter, även om både domstol och tidningar hade sitt att säga när det hände 1919 (Pauls farmor sköt ihjäl farfadern). Är det förklaringen till Sams emotionella tomhet? Men Paul upptäcker också att en av hans kusiner, den enda fasterns son, är den som sörjer Sam mest. Varför betydde Sam mer för sin systerson än för sin egen son? Men faderns visar sig också ha varit mycket respekterad i sin funktion som hyresvärd, uppskattad av hyresgästerna för sin sociala etik.

Del 2 - Minnets bok (skriven 1980-81). Här försöker Auster i stället betrakta sig själv, som 'A' i tredje person. Efter faderns död har livet komplicerats både av att hans eget äktenskap spricker, hans smärta att inte få dela varje dag med sin 2-årige son. När sonen dessutom plötsligt drabbas av en livshotande 'lunginflammation med astmatiska komplikationer', parallellt med att det är Pauls 85-årige morfars tur att lämna livet - och tvärtemot Pauls far är det en långdragen och smärtsam sjukdomsprocess - där Paul blir huvudansvarig för dagliga besök och all praktisk hjälp som behövs - då ställer sig allt på sin spets.

Men hur än smärtsamt 'A' upplever allt detta, så blir min upplevelse som läsare betydligt svalare, när huvudpersonen distanseras som en bokstav. Undersökningen har också blivit 'akademisk', med en rad 'parallella' livsberättelser och analyserade texter. Texten har trätt in i det postmoderna 80-talet, den mångdimensionella genreblandningen. Dessutom vill den färdiga texten ge sken av att vara skissartad, stilen som oavslutad, genom att t ex beskriva några foton som skulle kunna illustrera avsnittet. Liksom de inledande meningarna i olika avsnitt får något skissartat över sig, med illusionen av något oavslutat. Eller är det insikten om att detta filosoferande aldrig blir färdigt. Detta är inga sanningar som kan få en avgörnade analys ... varje liv har sina funderingar, och de ändras efter hand.

Auster saknar sin son mer än sitt äktenskap och för att bearbeta sina känslor, söker han efter tecken, synkroniciteter, upprepningar, metaforer, och paralleller i andra far och son relationer. Och så filosoferar han över det mänskliga minnet och dess dynamik. Hur vårt psyke skapar och omskapar ...

Mot slutet av boken kommer Auster också till insikt om att sonen inte kommer att minnas någonting av dessa småbarnsår, alla de tusentals timmar han lägger ner på sin son de tre första åren, för att ge honom 'allt' han kan. Jag som läsare kan dra mina egna slutsatser om detta spelat in för Pauls egen känsla av fadern som frånvarande. (Föräldrarna skilde sig först när Paul var 17). Vi minns enstaka händelser som bryter av mer,  än det som pågår i åratal, då överlagras det äldre med det färskare.

Boken som helhet heter Att uppfinna ensamheten - något psyket skapar själv i backspegeln. Berätta eller dö, är Austers egen diagnos av livet, via Tusen och en natt. Och naturligtvis drivkraft för allt författande.

Boken är helt klart tankeväckande. Och det finns helt lysande avsnitt, såväl rent språkliga ordlekar, som textanalyser. Lysande är tolkningen av inledningssagan i Tusen och en natt. Med Sheherazads sagor om sagor för att hålla döden på avstånd. Att frammana en sanning, inte genom argument och bevis, utan genom parallella sanningar. Och för att få oss att glömma döden och varje besatthet. Besatthet, av vad det än vara må, är det som skapar vår ensamhet, som skiljer oss från andra, liksom kungen i Tusen och en natt är besatt av att få hämnas.

Lika lysande är tankar kring Collodis klassiska fader-son-saga Pinocchio, med paralleller till Bibelns Jona i valfiskens buk, eftersom även Pinocchios far hamnar i buken på en fisk och behöver räddas av sin son. Jag blir genast sugen att läsa Pinocchio, trots att jag varken är far eller son. Auster menar att Pinocchio egentligen är en minnesbok över Collodies egen barndom, den mogne mannens saga om sin egen barndom, bilden av sig själv som livskraftig buspojken som förförde alla med rövarhistorier. Utan den 50-årige Collodis sökande efter sin försvunna barndom, hade Pinocchio inte blivit den klassiker den är.

Så Pauls besatthet av att inte avskiljas från sin son, är en ojämn kamp. Sonen kommer inte att minnas. Och likt inledningssagan i Tusen och en natt lära oss, är allt i livet kluvet mellan kött och ande. Vi kan aldrig äga en annan människa. Vi kan krama vårt barn, och ha tankar om det. Men bara barnet kan äga sitt eget liv. Livet tillhör den som lever det. Det spelar ingen roll vad vi andra tänker om personen. Men Sagor är ett grundläggande behov för allt människor, för vår förmåga att uppfatta livets mångfald.

2017-06-20

Förorternas Buddha - Hanif Kureishi (1990)

The Buddha of Suburbia, debutroman för Hanif Kureishi (född 1954), är en lysande exposé över 1970-talet. Trots att texten inte är uttryckligen daterad, väver texten sig fram via referenser till musik och växlande kläd- och livsstilar, tills jag inser att vi jag färdats från sent 1960-tal med flower power, indiska gurus, mods och skinheads, via David Bowie, omnämnandet av en storstrejk 1972, punkens framväxt, parallellt med det konservativa partiets återkomst till makten. Margaret Thatcher nämns inte, men vi förstår ändå att det är parlamentsvalet 1979 som åsyftas i förbigående på näst sista sidan med orden "... till slut verkade varenda en ha fått reda på [...] vem som hade blivit ny premiärminister."

Huvudpersonen Karim, har likt författaren själv, brittisk mor men far från Pakistan, och är därigenom representant för en kulturell mångfald som stöts och blöts. 1970-talet är Karims tonårstid vars rastlösa osäkerhet understryks av att hans föräldrar skiljer sig. Han får därigenom många hem att vandra emellan, osäker om var han hör hemma och vad han vill med livet. Många i omgivningen sysslar med konst eller musik, medan han själv dras till teaterkonsten.

I början är teatern politisk och experimentell, jag känner igen referenserna till Stanislavskij, Peter Brook, Antonin Artaud, och tänker också på Grotowskis teaterlaboratorium, även om denne inte omnämns i romanen. Svältande idealistiska konstutövare, som experimenterar mycket med hasch och andra droger. Allt detta är mylla och grogrund för såväl punkens protester som neoliberalismens suktan efter konsumtion.

Plötsligt kunde den mest trasige nerknarkade punkare bli popidol om rulla sig i pengar, parallellt med att den politiska teatern ebbar ut och Karim snubblar in i TV-branschens ytliga men välbetalda såpoperavärld. De auktoriteter som hippie-kulturen slängt ut, kommer tillbaka starkare än någonsin.

Karims vän Jamila får representera 1970-taletes feministiska kampen, accentuerad av hennes kamp mot sitt arrangerade äktenskap. Hennes föräldrar hade levt ett privilegierat liv i Indien, kommit till England för att studera, men sjunkit till samhällets botten, och livnärt sig som ägare till en liten stagnerad kvartersbutik.

Det är en myllrande och rikt sammansatt bild av samhället som Kureishi lyckas få fram på sitt mycket insiktsfulla sätt. En sådan här text skulle kunna använda humor och driva med den tid som varit. Men även om det är möjligt att skratta igenkännande här och där, så uppfattar jag texten som genuint och allvarligt undersökande och inkännande i den tid som flytt.

2017-06-05

Tine - Herman Bang (1889)

En dansk klassiker, som i den upplaga jag har från 1976, är vackert illustrerad av Svend Otto S. Är det någon som tar sig tid att illustrera romaner idag? Förordet oroar sig för att Herman Bang skall glömmas bort. Men har man väl läst Tine, är det svårt att glömma såväl henne som Herman Bang.

Claude Monet, pionjär inom impressionistiskt måleri, uppfattade sin konststil också i Herman Bangs roman. "Den enda impressionistiska roman jag känner till", sa Monet. En tavla av Monet ger ett färgmässigt realistiskt helhetsintryck - på håll - men ju närmare man granskar, desto mer splittrad blir bilden i en mängd olika färgklickar och penseldrag.

När jag börjar läsa Herman Bangs text, är det splittringen som först slår mig. Utan några som helst beskrivningar eller förklaringar rör sig en mängd personer och levererar korta, vardagliga repliker sinsemellan. Vardagen pågår, och det är mycket filmiskt, bildrikt. Detta flera år innan de allra första rörliga filmbilderna skapats. Men i Herman Bangs huvud rör sig Tine och hennes omgivning. Bang låter oss kika in i denna laterna magica, fylld av rörelser. Men förklara vill han inte, bara visa.

Vi ser karaktärerna, hur deras kroppar rör sig, och hör deras ord, som ofta är få. I synnerhet Tine själv säger inte ett ord för mycket. Och inte förrän mot slutet, smyger Bang in några korta öppet redovisade tankar, så att läsaren inte ska missa vilka insikter som drabbar huvudpersonerna. Men innan dess har jag tvingats läsa texten med vidöppet sinne, leta efter tecken på vem som kan vara släkt med vem, söka efter betydelser och undra hur allt hänger ihop.

Efter sista sidan vill jag genast börja om från början - och gör det. Nu känns texten inte längre splittrad. Nu vet jag vem som är vem och hur saker hänger ihop. Jag har flyttat in och lärt känna karaktärerna - inte inifrån, på djupet, utan mer utifrån, som en av grannarna som 'tror sig förstå' utifrån vad vi sett och upplevt gemensamt.

Tine är ännu ett av det sena 1800-talets tragiska kvinnoporträtt. Inte så att jag förstår varför även denna historia måste sluta med självmord. Alldeles för många författare tycks ha saknat andra utvägar för kvinnor i den tidens patriarkala samhällsklimat. Men det som gör den annorlunda är Herman Bangs sätt att helt osentimentalt, okommenterat, visa fram det han ser. Så det blir aldrig melodramatiskt, det blir en sorts 'naturalistisk' realism.

Romanens historiska ram är dansk-tyska kriget 1864, då Danmarks kung, genom nederlaget vid Dybböls skansar 18 april, förlorade hertigdömet Slesvig, ett gränsområde på södra Jylland med blandad dansk och tysk befolkning. Bismarck jobbade på sitt projekt att ena alla tysktalande områden under Preussens krona. Danmark återfick norra Slesvig först efter första världskriget 1920.

Herman Bang ivrade inte i någon riktning, utan åskådliggör krigets negativa inverkan, inte genom att slagfälten, utan genom pigan Tines vardag. Först avskedet när jägmästarens fru och barn flyr sitt hem i område som riskerar att invaderas. Tine måste stanna och ta hand om huset. Soldater tågar förbi, trakteras, på jakt efter 'äran'. Men återvänder sedan, sårade och döda, tillsammans med mängder av civila flyktingar, som söker skydd. Smutsen invaderar det tidigare så ståtliga jägmästarhemmet. Allt förfaller. Uppgivenheten breder ut sig. Några få pigor kan inte hålla stånd ...

Och som prosten undvikande uttrycker det, förlägen efter Tines självmord:
   "... även kvinnorna har Gud givit en prövningens tid ... en riktigt mödosam tid."

Tine suktade efter kärlek, mitt i kaoset. Men krig är ingen frisk jordmån. Madam  Henrichsen, som äger traktens krog suckar uppgivet efter Tines död, "Ja, hon var det friska trädet ..."

Inte ens det friska överlever. Kvinnornas medlidande gör dem till lättfångade byten. Tine inser slutligen själv att hon blev ett tidsfördriv i krigskaoset. Möjligen kan man se detta symboliskt, Tine som det förödda, övergivna danska landskapet, nedsmutsad och övergiven - inte i första hand av Preussen - utan av Danmark själv.