Isabel Allendes debutroman, Andarnas hus, är en sjudande gryta av karaktärer och sammanflätade relationer. Det är en ordström, nästan utan dialog och andingspauser, som hotar att dränka mig, men ändå lyckas gripa tag i mig. En debut som genast blev en bestseller..
Den filmades 1993, med Jeremy Irons och Meryl Streep med flera stora skådespelare, till Bille Augusts regi. Men filmen kunde inte svälja romanens nära hundra år långa väv av latinamerikansk historia, utan fick krympa, inriktad på några huvudkaraktärer, sammansmäta.
Romanen nämner inga autentiska person- eller ortnamn, eller exakta årtal, ändå stiger Chile fram för mitt inre, alltifrån sekelskiftet, fram till det dramatiska slutet med militärkuppen 1973 och den terror som följde. En namnlös poet som får nobelpris är naturligtvis Pablo Neruda. Vissångaren och aktivisten Victor Jara stiger också fram för mitt minne, som en symbol för tidsandan och säkert en inspiration för delar av intrigen, även om det i första hand är Isabel Allendes egen släkts öde som är huvudkällan.
Hon hade flytt landet, och satt i exil och skrev, för att sammanföra sin splittrade släkt, återuppliva något av hennes förhistoria och uppväxt, som tycktes helt ha gått förlorat. Och det är just allt det där närliggande, självupplevda som ger nerven, som gör romanen till en än så länge levande klassiker.
Hur än tokigt det låter, så skulle jag kunna sätta Tre män i en båt och Andarnas hus bredvid varandra i bokhyllan, trots att det inte finns några likheter alls, den förra är nästan enbart humor och fars, medan den senare är en släkts historia med ödestro och smärta och dramatik. Det jag tänker på är att när jag väl läst Andarnas hus, kan jag slå upp boken på måfå, och läsa vilket stycke som helst, gripas av en skärva i denna rika släkthistoria, med minnesbitar av 1900-talet.
Jag har nyligen läst Isabel Allendes My Invented Country : a Memoir (2003; Landet i mitt hjärta), som inte liknar något jag tidigare läst i memoarväg, eftersom hon främst beskriver Chile, från sin exil. Redan titeln (på engelska, liksom på spanska) deklarerar att det är hennes 'uppdiktade' bild av hemlandet som hon lämnat bakom sig. Hon menar att utanförskapet gett henne större frihet att tolka och slippa bli hemmablind. Sant eller inte, så innehåller känslor och minnen symboliska sanningar.
Viktigt i sammanhanget är 'Andarna' i romanens titel och intrig. Det som gör att hon anses vara en arvtagare till den latinamerikanska romangenren magisk realism. Hon tar upp det i ovan nämnda memoar, och menar att den andliga dimensionen fick hon med modersmjölken, eller snarare från sin mormor som tycks ha haft paranormala upplevelser redan under tidigt 1900-tal, och förklarat att alla människor har ett andligt medvetande, men oftast väljer att blunda för de erfarenheterna.
Just på 1980-talet växte den andliga nytändningen kallad New Age, en låga som tycks ha fladdrat lite i vinden då och då under 1900-talet, när människan inte vet hur hon ska tolka sina psykiska erfarenheter. På något sätt tycktes den erfarenheten ha överlevt starkare i Latinamerika än på andra håll. Uttryckt i magisk realism.
Ett citat ur My invented country (2003):
s.69: "I did not inherit my grandmother's psychic powers, but she opened my mind to the mysteries of the world. I accept that anything is possible. She maintained that there are multiple dimensions to reality, and that it isn't prudent to trust solely in reason and in our limited senses in trying to understand life; other tools of perception exist, such as instinct, imagination, dreams, emotions, and intuition. She introduced me to magical realism long before the so-called boom in Latin American literature made it fashionable. Her views have helped me in my work because I confront each book with the same criterion she used to conduct her sessions: calling on the spirits with delicacy, so they will tell me their lives. Literary characters, like my grandmother's apparitions, are fragile beings, easily frightened; they must be treated with care so they will feel comfortable in my pages."
2017-10-21
Three Men in a Boat - Jerome K Jerome (1889)
Ett humoristiskt mästerverk som måste läsas på engelska. Three men in a Boat : To Say Nothing of the Dog. Författaren lär ha blivit ekonomiskt oberoende genom endast denna bok. På de nära 130 år som gått sedan första upplagan 1889, har boken kommit i otaliga upplagor - och aldrig blivit föråldrad. Han skrev på sin tids vardagsspråk bland majoriteten unga människor. Så hur än mycket de litterära kritikerna förfasade sig över det konstlösa språket, så är det just det som överlevt ända till våra dagar.
Jerome, som tillsammans med två vänner hade båtturer på Themsen som ett av sina favorit-nöjen, föreslog ett förlag att han skulle skriva en guidebok om Themsen och dess naturlandskap, samt historiska och kulturella notiser kring orterna längs floden. Sagt och gjort, Jerome lämnade in ett manus där han klämt in lite humoristiska avbrott. Redaktörens omdöme blev genast, att Jerome skulle skippa korvstoppningen med alla historiska fakta och i stället koncentrera sig på sina humoristiska scener.
Ett klokt upplägg, eftersom det är humorn som är Jeromes starka sida. Inspirerad av sina vardagliga upplevelser med vännerna, visar han upp den lilla människan i alla sina brister och aningslösa självblindhet. Jerome är både berättare och en av deltagarna i den långa kedja av farsartade situationer vännerna hamnar i - för att inte tala om hunden, en foxterrier vars ordlösa kommentarer fördjupar intrycket än mer.
Och det är ju tur att de är vänner, för endast vänner accepterar man fullt ut, hur än galet vi emellanåt uppträder. Därav den godmodiga tonen rakt igenom texten. De ser inte sina egna brister, men läsaren får oupphörliga chanser att flina snett åt situationer - som vi trots allt kan känna igen oss i. Det är så tidlöst alltihop. Hur vi människor ständigt lurar oss själva och förskönar våra egna tilltag i förhållande till andras. Men läsaren tillåts skratta gott i all godmodighet.
Ta som ett litet exempel, när vännerna i roddbåten njuter av att vara i vägen för alla ångbåtar, njuter av att låtsas att de inte hör ångvisslorna, låtsas omedvetna om de hinder de utgör. För att ett antal kapitel senare berätta den omvända situationen, när de själva åkt ångbåt och förfasat sig över hur hopplöst ouppmärksamma folk i småbåtar är, som inte kan hålla sig ur vägen för ångbåten som måste fram.
Det här är alltså inte en roman upplagd kring någon intrig. Det är endast floden Themsen som håller ihop alla skilda scener. Jerome kan göra ständiga utflykter till diverse anekdoter han kommer på apropå diverse situationer, och sedan snabbt återvända till roddbåten. På det sättet tappar han aldrig bort oss läsare, vi låter oss tryggt följa med upp och ner länge Themsen.
Jeromes stil är mycket visuell, allt han skriver frammanar mycket tydliga bilder för våra inre ögon. Det mesta är härligt frejdigt. Det här är faktiskt den sorts bok man kan ta fram och slå upp var som helst för att få sig ett gott skratt. Jag har naturligtvis mina favoriter. Till exempel när Jerome i kapitel 13 försöker förklara skillnaden i hans egen syn på katter och hundens upplevelse.
"The only subject on which Montmorency and I have any serious difference of opinion is cats. I like cats; Montmorency does not.
When I meet a cat, I say, 'Poor Pussy!' and stoop down and tickle the side of its head; and the cat sticks up its tail in a rigid, cast-iron manner, arches its back, and wipes its nose up against my trousers; and all is gentleness and peace. When Montmorency meets a cat, the whole street knows about it; and there is enough bad language wasted in ten seconds to last an ordinary respectable man all his life, with care."
Och så naturligtvis den eviga allmängiltig kommentaren i början av kapitel 15, en morgon när de vaknat sent och beslutar äta en så enkel frukost som möjligt.
"Then we cleaned up, and put everything straight (a continual labour, which was begining to afford me a pretty clear insight into a question that had often posed me - namely, how a woman with the work of only one house on her hands manages to pass away her time), ..."
Som campare på floden tvingas de tre männen ta hand om mat och disk och alla andra göromål, och inser plötsligt att kvinnor kanske inte är så sysslolösa som de föreställt sig.
Semester innebär inte sysslolöshet, bara andra sorts sysslor - om man har tur.
Jerome, som tillsammans med två vänner hade båtturer på Themsen som ett av sina favorit-nöjen, föreslog ett förlag att han skulle skriva en guidebok om Themsen och dess naturlandskap, samt historiska och kulturella notiser kring orterna längs floden. Sagt och gjort, Jerome lämnade in ett manus där han klämt in lite humoristiska avbrott. Redaktörens omdöme blev genast, att Jerome skulle skippa korvstoppningen med alla historiska fakta och i stället koncentrera sig på sina humoristiska scener.
Ett klokt upplägg, eftersom det är humorn som är Jeromes starka sida. Inspirerad av sina vardagliga upplevelser med vännerna, visar han upp den lilla människan i alla sina brister och aningslösa självblindhet. Jerome är både berättare och en av deltagarna i den långa kedja av farsartade situationer vännerna hamnar i - för att inte tala om hunden, en foxterrier vars ordlösa kommentarer fördjupar intrycket än mer.
Och det är ju tur att de är vänner, för endast vänner accepterar man fullt ut, hur än galet vi emellanåt uppträder. Därav den godmodiga tonen rakt igenom texten. De ser inte sina egna brister, men läsaren får oupphörliga chanser att flina snett åt situationer - som vi trots allt kan känna igen oss i. Det är så tidlöst alltihop. Hur vi människor ständigt lurar oss själva och förskönar våra egna tilltag i förhållande till andras. Men läsaren tillåts skratta gott i all godmodighet.
Ta som ett litet exempel, när vännerna i roddbåten njuter av att vara i vägen för alla ångbåtar, njuter av att låtsas att de inte hör ångvisslorna, låtsas omedvetna om de hinder de utgör. För att ett antal kapitel senare berätta den omvända situationen, när de själva åkt ångbåt och förfasat sig över hur hopplöst ouppmärksamma folk i småbåtar är, som inte kan hålla sig ur vägen för ångbåten som måste fram.
Det här är alltså inte en roman upplagd kring någon intrig. Det är endast floden Themsen som håller ihop alla skilda scener. Jerome kan göra ständiga utflykter till diverse anekdoter han kommer på apropå diverse situationer, och sedan snabbt återvända till roddbåten. På det sättet tappar han aldrig bort oss läsare, vi låter oss tryggt följa med upp och ner länge Themsen.
Jeromes stil är mycket visuell, allt han skriver frammanar mycket tydliga bilder för våra inre ögon. Det mesta är härligt frejdigt. Det här är faktiskt den sorts bok man kan ta fram och slå upp var som helst för att få sig ett gott skratt. Jag har naturligtvis mina favoriter. Till exempel när Jerome i kapitel 13 försöker förklara skillnaden i hans egen syn på katter och hundens upplevelse.
"The only subject on which Montmorency and I have any serious difference of opinion is cats. I like cats; Montmorency does not.
When I meet a cat, I say, 'Poor Pussy!' and stoop down and tickle the side of its head; and the cat sticks up its tail in a rigid, cast-iron manner, arches its back, and wipes its nose up against my trousers; and all is gentleness and peace. When Montmorency meets a cat, the whole street knows about it; and there is enough bad language wasted in ten seconds to last an ordinary respectable man all his life, with care."
Och så naturligtvis den eviga allmängiltig kommentaren i början av kapitel 15, en morgon när de vaknat sent och beslutar äta en så enkel frukost som möjligt.
"Then we cleaned up, and put everything straight (a continual labour, which was begining to afford me a pretty clear insight into a question that had often posed me - namely, how a woman with the work of only one house on her hands manages to pass away her time), ..."
Som campare på floden tvingas de tre männen ta hand om mat och disk och alla andra göromål, och inser plötsligt att kvinnor kanske inte är så sysslolösa som de föreställt sig.
Semester innebär inte sysslolöshet, bara andra sorts sysslor - om man har tur.
2017-10-08
Pinocchio - Carlo Collodi (1881)
Le avventure di Pinocchio : Storia di un burattino, så lyder den italienska originaltiteln. Jag har faktiskt läst den på Italienska, min favorit bland främmande språk ända sedan barndomen.
Är ju uppväxt med Disneys Pinocchio, även om jag bara sett den versionen ett fåtal gånger. Men intryck gjorde den från början. Och visst återfinns mycket av originalet i den animerade filmen. Men inte allt. Den är verkligen värd att läsas i originalversion.
Pinocchio är en av de stora italienska klassikerna, som tillhör det fåtal böcker som aldrig dör utan ges ut i nya utgåvor om och om igen. Originalet förmedlar en härlig livskänsla. Marionett-dockan - den oförvägne buspojken - som minsann inte tänker överge livets goda eller låta sig uppfostras. Han envisas med att lära sig sina läxor den hårda vägen. Hela tiden med gott humör.
En frisk fläkt, både språkligt och innehållsmässigt.
Är ju uppväxt med Disneys Pinocchio, även om jag bara sett den versionen ett fåtal gånger. Men intryck gjorde den från början. Och visst återfinns mycket av originalet i den animerade filmen. Men inte allt. Den är verkligen värd att läsas i originalversion.
Pinocchio är en av de stora italienska klassikerna, som tillhör det fåtal böcker som aldrig dör utan ges ut i nya utgåvor om och om igen. Originalet förmedlar en härlig livskänsla. Marionett-dockan - den oförvägne buspojken - som minsann inte tänker överge livets goda eller låta sig uppfostras. Han envisas med att lära sig sina läxor den hårda vägen. Hela tiden med gott humör.
En frisk fläkt, både språkligt och innehållsmässigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
