2017-11-30

Barnen i 67:an - Lisa Tetzner (1932-1936)

Min klasslärare läste högt ur Lisa Tetzners böcker när jag gick på mellanstadiet. Jag fastnade direkt. En underbar författare, med ett rakt och nära tilltal, i stil med Astrid Lindgren. Många av hennes böcker är i mitt tycke levande klassiker, så man önskar att de fortfarande fanns i tryck. Men det gör jag inte. Leta gärna på bibliotek.

Hon skrev sina böcker främst på 1930-talet, och har en mycket pacifistisk, humanistisk, antirasistisk röd tråd i intrigerna. Hon föddes i Tyskland men flydde till Schweiz redan innan Nazisterna tog över makten. Därför brändes hennes böcker på 1930-talets bokbål i Tyskland. I stället lär de ha utkommit på svenska först, men översattes snart till många fler språk.

Förlaget Tiden återutgav flera av böckerna på 1980-talet, och jag har nu läst om en samlingsutgåva från En bok för alla, Barnen i 67:an (1992; Tiden 1982) - som innehåller de ursprungliga delarna: Fotbollen (1932), Vi i 67:an (1935) och Paul och Erwin (1936). Och det är precis lika läsvärt för mig som vuxen, lika spännande, lika bladvändande som första gången jag hörde böckerna.

Rent kronologiskt börjar historien med vännerna Erwin och Paul, som bor i ett gårdshus i Berlin, ca 1930, det är depression och Pauls pappa blir arbetslös, och spänningarina ökar i samhället, när folket försöker hitta syndbockar för eländet.  Alltså en problematik som återkommit med jämna mellanrum i historien. När Pauls familj inte längre har mat nog för att hålla hungern på avstånd, börjar Paul stjäla bröd och mjölk - tanklöst - driven av hungern. Samtidigt som Erwin, springpojke hos bagaren, får i uppdrag att försöka snoka redan på vem tjuven är. Och när han väl upptäcker att det är hans egen bästa vän, hamnar han i ett dilemma - men vänskapen leder slutligen till att solidariteten segrar. Erwin hittar en lösning, bra för alla.

Nästa historia, Fotbollen, handlar om hur hela kompisgänget i 67:an önskar sig en fotboll, något de alla kan samsas om. Men trots att fotbollar finns på 'rea' just då, så är det för dyrt. Erwin föreslår att de ska samla pengar tillsammans, arbeta ihop dem som springpojkar, bära väskor, putsa skor. Men de får bara småmynt, så det tar lång tid, många ger upp. Slitningar har uppstått i kompisgänget, på grund av krockande åsikter och känslor avhopplöshet.

Pauls familj har dessutom tvingats flytta, och hamnat på fattighuset, eftersom båda hans föräldrar fortfarande är arbetslösa. Paul har svårt att orka, men Erwin kämpar på. Solidariteten blir återigen ett tema, när Pauls mor behöver ett sjukintyg, vilket kostar pengar - och Erwin hjälper henne med sina insamlade mynt. Så tiden går och Rean tar slut. Men återigen, i slutet vinner solidariteten. Erwin och Paul får summan att köpa fotbollen. Men blir besvikna när de vuxna schasar bort dem. Ingenstans får de spela, inte på gården, där fotbollen har sönder ett fönster. I parken är det förbjudet att gå på gräset. Gatorna är för bilar. Så de letar efter rivningstomter, byggarbetsplatser - men inte ens det är tillåtet. Det går så långt att en polis griper Erwin för sitt 'trots'. Han var så frustrerad av alltihop.

I Vi i 67:an kommer en flicka, Mirjam flyttnade till sin moster i gatuhuset. Det är lite 'finare', lite mindre fattigt, vilket väcker avundsjukan. Men Erwin ser i hennes svarta hår och ögon utseendet hos en 'indianprinsessa' och vill ha med henne i gänget. Vilket vore Mirjams dröm, för hon älskar att springa, cykla och skjuta med pil och påge. Men övriga pojkar vägrar, inte 'fåniga tjejer' får vara med i gänget. Erwin vacklar, han vill sympatisera med Mirjam, vars båda föräldrar dött (katolsk far och judisk mor).

Mirjam blir mobbad för att hon talar med en annan dialekt än barnen i Berlin. Gängets ledare är med i Hitlerjugend, och leder mobbarna, kallar Mirjam ibland zigenare, ibland jude. Men hon är modig och ger sig inte. Hon har en väluppfostrad hund som kan göra konster. Erwin vill gärna ha med den i gänget. Men de andra blir avundsjuka, och kidnappar hunden. När hon kämpar för att ta tillbaka sin hund bryter hon benet. Alla blir rädda och skuldfyllda, tills Erwin besöker hennes sjuksäng, och det visar sig att hon inte skvallrat om hur olyckan gick till. Då svänger opinionen, gänget gör sig av med sin gamla ledare, tar med Mirjam och låter ledarskapet gå till Erwin. Mirjams moster, som tidigare alltid grälat på barnen i gårdshuset, som hon alltid ansett väsnades för mycket. Nu blir de vänner.

Höjdpunkten är sista delen, 'Maskeradbalen', då barnen kommer på ett billigt sätt att tjäna pengar, genom att anordna en fest för välgörnade ändamål, de vill hjälpa Pauls föräldrar att kunna flytta tillbaka till sin gamla lägenhet som blivit ledig igen (ca 1935), Pauls far har åter fått jobb, men de har ännu inte lyckats lösa ut sina möbler från pantbanken, så pengar behövs. Barnen sköter det mesta, med goda idéer, och vädjar till de vuxnas solidaritet för att låna ut eller skänka olika saker, så måste också överskottet från maskeradbalen samlas till en 'allmän hyreskassa', som alla i kvarteret kan få nytta av om de hamnar i ekonomisk knipa. En given success. En magisk kväll, med underhållning, och ljusspel och musik från vaktmästarens radio.

Där slutar samlingsutgåvan. Men jag minns fler böcker som min lärare läste högt, skrivna när andra världskriget startat. Då Erwin flyr till Sverige och Mirjam till Amerika. Äventyret fortsätter alltså, riktigt dramatiskt blir det när de lider skeppsbrott och hamnar på en öde ö. Mirjam är då ca 13 år, och en liten flicka, ca två år, tryggar sig till henne. Därifrån blir de räddade av ett amerikanskt krigsfartyg.

Jag hittade ytterligare en bok nyligen på antikvariat, Mirjam i Amerika (1945), då de kommer iland i New York, mitt under kriget, i början av 1940-talet, där överlevande barn söker efter släktingar på olika håll i världen. Här blir Mirjam vän med en svart hisspojke, alltså fortsätter det rasistiska temat, som Mirjam aldrig kan acceptera. Dessutom får hon hjälp av flera gatpojkar i sökandet efter lillflickans far, som försvunnit ur rullorna och ingen tror att han överlevt. Det är kaos i världen, men Mirjam lyckas. Denna sena bok är inte riktigt samma fullträff som de tidigare böckerna, men det anti-rasistiska temat är fortfaerande solklart. Mirjam ifrågasätter ständigt alla antihumanistiska yttringar av alla slag.

Socialt medvetna äventyr. Det blir aldrig omodernt. Inte när det gestaltas så levande som hos Lisa Tetzner.

Familjelycka : komedi i tre akter - Anne Charlotte Leffler (1891)


Lefflers drama Sanna Kvinnor (1883) blev ett av 1880-talets mest spelade och diskuterade. Ett paradexempel på tidens tydliggörande av kvinnors bristande rättigheter. En lag från 1874 hade gett kvinnor rätt att förvalta egen lön och egendom - vilket fortfarande tio år senare inte möttes med blida ögon. TV-versionen på 1970-talet gjorde att jag fick upp ögonen för 1880-talets kvinnliga genombrott. Jag såg också filmatiseringen på 1990-talet. Viktigast av allt är Lefflers förmåga till fräsch trovärdig dialog. Ett verkligt modernt genombrott.

Jag har tidigare skrivit om Lefflers pjäsdebut 1873. Och nu har jag läst hennes komedi Familjelycka, (1891), som hade premiär bara ett år före hennes förtidiga död pga brusten blindtarm. En borgerlig familj med tre döttrar och en son, samt deras mormor munhuggs livligt och medryckande. Döttrarna drölmmer om utbildning, självständighet och kärlek med män de själva valt. Så de gör vad de kan för att ta sig förbi sina föräldrars konservativa hinder. Faderns auktoritet undergrävs genom att de går bakom ryggen på föräldrarna för att få igenom sin vilja.

Humorn ligger inte bara i gnabbet, utan främst i att föräldrarna också frisserar verkligheten och döljer obehagliga sanningar, för att anpassa livet till tidens konventioner. Döttrar skall hållas i okunnighet (t ex att många män har utomäkteneskapliga barn - i hemlighet). De inser inte att deras döttrar vet mer om det mesta, än föräldrarna vill. Döttrarna tillhör en ny generation som inte tänker låta sig duperas. De söker en ny familjenorm där man och hustru respekterar varandra på lika villkor. Dottern Hilma har till och med hittat en ung man som inte döljer att han, ogift, har en dotter - och dessutom ämnar ta hand om dottern själv, inte hemlighålla och sända bort.

Det är allmängiltig komik, som när föräldrar och barn kommer i konflikt, och inte känner isg förstådda av varandra. I Lefflers pjäs känner även mormodern sig missförstådd och åsidosatt. Generation efter generation, samma sak.

Naturlig dialog och utmanande idéer gjrode att Lefflers pjäser spelades flitigt och översattes till flera språk redan av hennes samtid. Och fler med henne. Kvinnornas oerhörda genomslagskraft under hela 1880-talet, ledde till Baklach redan under 1890-talet, maskuliniteten hade hamnat i kris och männen slog tillbaka genom att nedvärdera kvinnornas texter, en effektiv härskarteknik, som sorterade bort kvinnorna ur litteraturhistorien, länge, ända till nästan våg av kvinnorörelse - på 1970-talet.

Jag har nu även läst Lefflers novell, resp. kortroman Kvinnlighet och erotik I resp II. Texterna har samma namn och huvudperson liksom vissa bipersoner. Novellen utgavs 1883 och fick alltså en fortsättning som kortroman 1890. Här har jag svårare att känna igen mig, svårare att förstå den unga kvinnans 'kamp', här har samhällsklimat och könsroller ändrats betydligt. 

Alie, en föräldralös ung kvinna, tackar nej till giftermål, för att hon inte vill bli en black om foten för mannen hon älskar. Hon vill bli åtrådd och älskad - på lika villkor. I novellen är föremålet, den manlige Rikard, mer intresserad av hennes vänskap än hennes passion - alltså kan han överse med att hon är för fattig. Men det räcker inte för Alie. I synnerhet som hans moder blir besviken, trots att Alie är hennes bästa vän och inneboende.

Nästa friare, i kortromanen, är en feminin aristokrat, som själv vill bli älskad passionerat, men inte tror att passionen överlever bröllopsnatten. Här är Alie återigen för fattig, men saknar också de rätta aristokratiska anorna. Många krångliga turer pågår, där de båda vill överge varann och gå vidare, men inte klarar det - och slutligen övervinner Alie hans motstånd. Alie får spela den aktiva rollen hela tiden, och mannen den passiva.

Båda dessa konflikter känns 'fel' för mig - även om delar av dem är tänkvärda. Men för mig känns det inte tillräckligt allmängiltigt tidlöst för att hålla mitt intresse uppe. Men det är en möjlig bild av kampen mot 1880-talets konventioner.