Har läst Strindbergs tredje bok med skärgårdsmotiv, I havsbandet, den bok han själv länge såg som en grandios roman, och sitt mognaste verk. Men som sågades av kritikerna. De önskade sig en ny Hemsöborna. En folklig historia. I stället var Strindberg inspirerad av Nietzsche och hans 'övermänniska'. De växlade några brev vid denna tid, beundrade varandras verk. Det var strax innan Nietzsche insjuknade psykiskt.
Läsningen går trögt. Romanens första tredjedel känns mest som ett omständlig pseudovetenskapligt tuggande. Litteraturhistorikerna har visat att det gick ovanligt trögt för Strindberg att färdigställa texten. Att han planerar en tredje bok omnämns redan i förordet till Skärkarlslivs (dat. sep. 1888), men annat kom emellan. Trots att han planerat ett 'storverk' på ca 400 sidor, blev det bara 182 sidor. De första sju kapitlen tog över ett år, och känns just så splittrade som han antagligen var. De sista sju kapitlen klämde han dock ur sig på några sommarmånader 1890, och då flyter texten igen.
Alla inledande beskrivningar vill få fiskeriintendent Axel Borg att framstå som ett geni, en övermänniska, men oförstådd sådan. Något Strindberg kunde relatera till. Geniet som inte känner att omgivning uppskattar honom efter förtjänst. Axel Borg hamnar hela tiden på undantag, och accepterar slutligen en undanskymd fiskeri-tjänst i yttre skärgården. Men hur än liten ö, hindrar det inte att han genast kommer på kant med befolkningen.
De upplever intendent Borg, som en besserwisser som lägger snaror, och nedvärderar deras kunskaper, snarare än förbättra det vikande fisket. Borg själv ser öns fiskare som lata vildar, utan minsta omtanke om framtida miljö och djurliv. Han är inte där av omtanke med sina medmänniskor, utan för att vetenskap roar honom. Han förlovar sig med en sommargäst, Maria, i en trängtan efter intimitet, men ser hela tiden ner på henne. Enligt Borg är kvinnor längre stående 'halvmänniskor'.
Drömmen om intimitet för att öka sin egen livslust, att få vara den allvetande stödjaren, för att erfara sin egen styrka, denna enkelriktade relation, med mannen överst, kan inte bli annat en en black om foten. Likaså relationen till öbefolkningen, där ateisten Borg låter bygga ett missions-kapell med banktanken att 'packet måste skrämmas'. Predikningar och mirakelliknande fenomen, gör dem inte mer fogliga och arbetsamma - tvärtom.
Borgs hemliga forskningsprojekt gäller att utröna ifall naturen verkligen är lagbundet ordnad, eller om det bara är den mänskliga hjärnan som själv väljer hur kaoset skall ordnas. Och vem är då bättre lämpat att ordna detta kaos, om inte geniet själv? Borg berusas av sitt eget medvetande, som likt en gud ordnar upp kaos.
Maria misstänker snart att hon aldrig kan bli mer för Axel Borg, än den livmoder som han själv saknar, ett organ att föda hans arvtagare. Hon vägrar att utsätta sig för den livsfaran, om han inte kan visa att hon betyder mer än så. Men icke, han intrigerar och styr om så att en vacker yngling kommer i Marias väg, så hon kan förälska sig och själv bli orsak till deras brytning. Borg känner att han styr över allt. Ja, han försöker skapa ett foster på konstgjord väg, i en tidig kuvös.
Detta är ett av tecknen på att Borg vetenskapligt ligger före sin tid. En kuvös för förtidigt födda barn utvecklades av en fransk förlossningsläkare, efter att denne sett en äggkläckningsmaskin på en utställning 1878. Något Strindberg troligen läst om, även om de färdiga kuvöserna för barn inte visades upp med levande barn i förrän på världsutställningen 1896. Han var i alla fall övertygad om att all vetenskap att räkna med stammade från Paris intelligentia.
Andra framtidsvisioner som Borg har är ett 'blixttåg' som skulle gå mellan Stockholm och Helsingborg på endast sex timmar. Tror inte att det gick så snabbt på 1880-talet, men idag tror jag det är normaltid på den sträckan. Ångfärja över Öresund skulle knyta samman Stockholm och Köpenhamn, Nordens dynamiska centrum. Nordens vintersömn skulle stävjas med isfria hamnar så handeln kunde upprätthållas året runt. Ryska handelsvaror, ja även indiska och persiska, skulle färdas via Stockholm och Göteborg till England. Norden skulle inte längre acceptera att vara en fattig utkant, utan locka till sig turister. Viktigast av allt - att återskapa en Europeisk Gemenskap - genom att återupprätta latinet som gemensamt språk, och katolicismen som gemensamt språkrör.
Snabbtåg och EU. Tja, Engelska vann över latinet, även om Storbritannien idag arbetar på att lämna EU. Lite väl drastiskt pseudovetenskapligt är idéerna om att stänga av Mälaren och göra Stockholm till en 'saltsjöstad', då man tidigare i historien lagt stor vikt vid naturens och vädrets inverkan på människornas psyken. De fattiga sömniga Stockholmarna skulle alltså ingjutas ny livsenergi via salta havsvindar, kan man tänka. Nåja, alla dessa idéer och hypoteser livar i alla fall upp texten.
Att Axel Borg inte lyckas, varken med det konstgjorda fostret, eller sina relationer överhuvudtaget, utan närmar sig psykisk upplösning, först drabbad av förföljelsemani, men tappar slutligen helt livslusten, och tänker hellre godvilligt lämna livet. Ett lika tragiskt slut som någonsin Fadren eller Fröken Julie. Var Borg förföljd av sin ogina omgivning, eller var det Borg som ogint förföljde sin omgivning?
Strindberg psykologiserar Borgs öde helt i linje med 1890-talets tendenser och nya strömningar. Trodde Strindberg någonsin att 'geniet' var livsdugligt nog att ensam styra världen mot en ljusare framtid? Avsaknaden av medmänskliga känslor och medbestämmande gör idén omöjlig. Endast via kärlek tar vi ta till oss goda idéer, inte via tyranniska despoter.
I slutet saknar Borg sin egen avlidna moder, trösterskan, ursprunget. Kvinnan är mannens rötter i jorden (s.177). När ett skeppsbrott, med dockor i vrakgodset flyter iland som hittebarn till Borg, verkar havet ha besvarat hans bön. Han pysslar med de livlösa dockorna, maktlös i sin ensamhet.
Slutligen seglar Borg en mörk julnatt ut mot öppna havet. Havet, 'den Stora Allmodern', länken mellan omedvetet och medvetet liv. Seglar ut i havets sköte som tänt livets första gnista, fruktsamheten. Men det är Herkulesstjärnan som är Borgs riktmärke, som leder honom. han drömmer än om Herkules storverk.
Många tolkar slutet som självmord och undergång. Men det kan ju lika väl vara en cliff-hanger, till en påföljande möjlig uppföljare ...
Nu när 1890-talet går in har man sedan länge tröttnat på Naturalismen som pedantisk återgiven realism. Strindberg servera här i stället några motstridiga idéer utan lösning. En märklig roman.
2017-12-28
Himmel och Helvete - Kirsten Thorup (1982)
Jag saknar 'En bok för alla's vuxenutgivning, deras förmåga att plocka fram lite bortglömda böcker, eller författarskap som man annars skulle ha missat i det allmänna mediabruset. Jag har just läst en bok som 'En bok för alla' återutgav 2003. Och när jag nu googlar på Kirsten Thorup ser jag att hon just denna höst, 2017, belönats med Nordiska Rådets litteraturpris för en roman som ännu inte översatts till svenska, Erindring om kaerligheden.
Den roman jag just läst, Himmel och helvete (1982), visar sig vara del tre av fyra som via en rad skilda karaktärer speglar Danmarks samhälle under efterkrigstiden (ca 1945-1980). Boken innehåller inga årtal, men via en rad referenser till händelser som känns bekanta för mig, är det tydligt att handlingen i del 3 landat i slutet av 1960-talet (Flower Power, månlandning, 68-rörelser etc) och slutar med gatustriderna i Köpenhamn 22 september 1970 då en Världsbankskongress pågick där. Det sista kände jag inte till specifikt, men det gick att googla fram det också. När boken var ny på 1980-talet var alla dessa händelser naturligtvis mer närvarande i samhällets 'närminne' än vad de är idag.
Jag har alltid fäst mig vid böcker som vill skildra olika tidsperioder, tänkesätt och förändrade sådana. Och gäller det perioder under min egen livstid så blir jag alldeles extra nyfiken, och söker stämningar att känna igen mig i.
Thorup låter mig sjunka in i några karaktärer som till en början kan kännas mycket udda - vad det gäller deras livsöden. Hon analyserar inte, ger inga översiktsbilder, bara sjunker in i en karaktär i taget, det dagliga livet, och när jag väl tragglat mig igenom personens vardag under hundratals sidor, köper jag det oreserverat. Och känner att jag vidgat min egen vetskap om den tiden.
Stilen känns detaljrik, nästan omständlig, men det är inte den materiella ytan som beskrivs, utan rör sig helt inom karaktärernas psyken. Vi får uppleva den av karaktären upplevda sanningen, någon annan finns inte - tills karaktärern själv har ändrat sig, kupplevt något nytt och därigenom knådat fram en ny syn på vad som är 'sant'. Allt från barfota Flower Power, den bisexuelles kluvna könsidentitet, patriarkatet upplösning, kvinnors underordning och utbrottsförsök i olika varianter, en ökad europeisk rörlighet, knarket inmarsch, förnuft vs intuition, eller vad man nu vill kalla alla de skilda tendenser karaktärerna nosar på.
Helt klart läsvärt och minnesvärd läsupplevelse.
Den roman jag just läst, Himmel och helvete (1982), visar sig vara del tre av fyra som via en rad skilda karaktärer speglar Danmarks samhälle under efterkrigstiden (ca 1945-1980). Boken innehåller inga årtal, men via en rad referenser till händelser som känns bekanta för mig, är det tydligt att handlingen i del 3 landat i slutet av 1960-talet (Flower Power, månlandning, 68-rörelser etc) och slutar med gatustriderna i Köpenhamn 22 september 1970 då en Världsbankskongress pågick där. Det sista kände jag inte till specifikt, men det gick att googla fram det också. När boken var ny på 1980-talet var alla dessa händelser naturligtvis mer närvarande i samhällets 'närminne' än vad de är idag.
Jag har alltid fäst mig vid böcker som vill skildra olika tidsperioder, tänkesätt och förändrade sådana. Och gäller det perioder under min egen livstid så blir jag alldeles extra nyfiken, och söker stämningar att känna igen mig i.
Thorup låter mig sjunka in i några karaktärer som till en början kan kännas mycket udda - vad det gäller deras livsöden. Hon analyserar inte, ger inga översiktsbilder, bara sjunker in i en karaktär i taget, det dagliga livet, och när jag väl tragglat mig igenom personens vardag under hundratals sidor, köper jag det oreserverat. Och känner att jag vidgat min egen vetskap om den tiden.
Stilen känns detaljrik, nästan omständlig, men det är inte den materiella ytan som beskrivs, utan rör sig helt inom karaktärernas psyken. Vi får uppleva den av karaktären upplevda sanningen, någon annan finns inte - tills karaktärern själv har ändrat sig, kupplevt något nytt och därigenom knådat fram en ny syn på vad som är 'sant'. Allt från barfota Flower Power, den bisexuelles kluvna könsidentitet, patriarkatet upplösning, kvinnors underordning och utbrottsförsök i olika varianter, en ökad europeisk rörlighet, knarket inmarsch, förnuft vs intuition, eller vad man nu vill kalla alla de skilda tendenser karaktärerna nosar på.
Helt klart läsvärt och minnesvärd läsupplevelse.
2017-12-10
Hedda Gabler - Henrik Ibsen (1890)
Så var det dags för ännu en Ibsenpjäs, en kvinnlig titelroll, som räknas till de stora dramatiska rollerna, som spelats många gånger, filmatiserats och tolkats på helt olika sätt.
När jag själv bara läser texten (översatt av Klas Östergren), kan jag bara se henne som en manipulativ intrigmakerska. Inte nödvändigtvis 'ond', men helt klart uttråkad, som en välbeställd gift kvinna från medelklassen. Utan livsuppgift. Som känts sig tvingad till äktenskap, som enda möjlighet till försörjning.
Själv är jag mest intresserad av att Ibsen tycks ha byggt hela intrigen kring en mängd triangeldraman, där varje typ av relation i detta drama speglas av tre personer, två mot en vad gäller likhet/olikhet. Hedda lider av att hennes make, som doktorerat i Kulturhistoria under deras 'bröllopsresa', är vad hon kallar 'fackidiot'. Även domare Brack visar sig vara mer 'fackidiot' än visionär. Han önskar dock vara ett tredje ben i deras äktenskap, säger att han är en sällskapsmänniska, som önskar bli en betrodd vän, en hjälpande hand. Men under den hjälpsamheten ligger ett maktbegär, han är lika manipulativ som Hedda - på sitt eget vis.
Hedda vill ha sällskap, en vän som kommer på ständiga besök, en livsnjutare som kan lätta upp den äktenskapliga tristessen. Helst en 'manlig kamrat', en nära vän. Tre män snurrar runt Hedda. Maken, Domare Brack, men också Ejlert Lövborg, som även han tidigare varit hennes förtrogna - nästan 'vågat' öppenhjärtig kring intima ämnen - allt sånt som 'kvinnor' skulle hållas i okunnighet om på 1800-talet.
Fru Thea Elvsted är lika olyckligt gift som Hedda, kanske olyckligare? Även hon sökte en innerlig kamratskap med Lövborg. Arbetet att hjälpa honom färdigställa hans visionära 'Kulturhistoria', som var ämnad att överglänsa Tesman, blir som ett 'barn' dem emellan, en skapelse, för att balansera maken Elvsted.
Jörgen Tesman och hans faster, Fröken Juliane Tesman, försöker placera in Hedda i rollen som nöjd hemmafru och blivande moder. Något Hedda själv värjer sig mot. Hon kan inte se sig själv som pysslande mor och husmor. Å andra sidan tycks inte Tesman själv heller kunna tänka i de banorna, han är helt insnöad på sitt eget arbete, sitt boksamlande, etc, för att tänka på sig själv som far till barn av kött och blod. Trots att Hedda är gift sedan ett halvår tillbaka redan när pjäsen börjar, och fått sin makes efternamn, så har pjäsen det namn hon föddes till - Hedda Gabler. Hon är fortfarande pappas flicka, snarare än sin makes hustru. Det är faderns pistoler hon spelar roulette med.
Heddas intriger handlar om hennes maktlösa försök att påverka någon i sin omgivning, under tyngden av hennes egen ofrihet under äktenskapet, och tant Tesman, liksom domare Bracks 'hjälpsamhet'.
Tre dödsfall inträffar, först makens andra faster, sjuklig sedan åratal - en ren befrielse. Sedan leder Heddas intriger till att den nyktre alkoholisten Lövborg 'trillar dit', varfpå 'idealisten' Hedda ger honom en av sin fars pistoler, i förhoppning om att han skall söka döden på ett 'vackert sätt' - en modig kula för egen panna. Även en kula genom hjärtat skulle ha varit passande. Men istället blev han skadskjuten genom sina genitalier, osäkert om genom ett eget vådaskott, eller om någon tog vapnet från honom och hämnades så nesligt.
Det är då Hedda själv tar livet av sig. Allt känns alltför skrattretande fult, för att hon skall stå ut att leva vidare. I synnerhet inte om det är ett foster som växer i henne och utvidgar hennes midjemått ... nej det är något hon ståndaktigt förtränger. Och värst är nog att Brack, som hon hoppats på som 'vän' nu i stället, genom insikten att det är Hedda som gav sin fars ena pistol till Lövborg, och uppmanat till självmord - alltså tillskansat sig MAKT över henne.
Trots alla trianglar ovan, så har dramat inte tre akter som i det klassiska dramat - utan fyra, som blev så vanligt med 1800-talets moderna genombrott. Ett utpräglat psykologiskt drama, som kan tolkas på många sätt. Men att hållhakar kväver - det är det ingen tvivel om.
Och i slutändan - efter att Hedda bränt upp Lövborgs beramade bokmanus - blir det Thea Elvsted, Lövborgs väninna, som inspirerat Lövborg till hans rehabilitering, nykterhet, och nyskapande bokverk, som uppväckt Heddas avundsjuka, ja, Thea blir den som inspirerar Tesman, när de tillsammans försöker återskapa Lövborgs uppbrända verk.
Heddas handlingar omintetgörs, hon blir mer överflödig än någonsin. Hon skjuter sig en kula för pannan. Den arbetsamma samarbetadne makan är den kvinna som har möjlighet att överleva det nya moderna livet.
När jag själv bara läser texten (översatt av Klas Östergren), kan jag bara se henne som en manipulativ intrigmakerska. Inte nödvändigtvis 'ond', men helt klart uttråkad, som en välbeställd gift kvinna från medelklassen. Utan livsuppgift. Som känts sig tvingad till äktenskap, som enda möjlighet till försörjning.
Själv är jag mest intresserad av att Ibsen tycks ha byggt hela intrigen kring en mängd triangeldraman, där varje typ av relation i detta drama speglas av tre personer, två mot en vad gäller likhet/olikhet. Hedda lider av att hennes make, som doktorerat i Kulturhistoria under deras 'bröllopsresa', är vad hon kallar 'fackidiot'. Även domare Brack visar sig vara mer 'fackidiot' än visionär. Han önskar dock vara ett tredje ben i deras äktenskap, säger att han är en sällskapsmänniska, som önskar bli en betrodd vän, en hjälpande hand. Men under den hjälpsamheten ligger ett maktbegär, han är lika manipulativ som Hedda - på sitt eget vis.
Hedda vill ha sällskap, en vän som kommer på ständiga besök, en livsnjutare som kan lätta upp den äktenskapliga tristessen. Helst en 'manlig kamrat', en nära vän. Tre män snurrar runt Hedda. Maken, Domare Brack, men också Ejlert Lövborg, som även han tidigare varit hennes förtrogna - nästan 'vågat' öppenhjärtig kring intima ämnen - allt sånt som 'kvinnor' skulle hållas i okunnighet om på 1800-talet.
Fru Thea Elvsted är lika olyckligt gift som Hedda, kanske olyckligare? Även hon sökte en innerlig kamratskap med Lövborg. Arbetet att hjälpa honom färdigställa hans visionära 'Kulturhistoria', som var ämnad att överglänsa Tesman, blir som ett 'barn' dem emellan, en skapelse, för att balansera maken Elvsted.
Jörgen Tesman och hans faster, Fröken Juliane Tesman, försöker placera in Hedda i rollen som nöjd hemmafru och blivande moder. Något Hedda själv värjer sig mot. Hon kan inte se sig själv som pysslande mor och husmor. Å andra sidan tycks inte Tesman själv heller kunna tänka i de banorna, han är helt insnöad på sitt eget arbete, sitt boksamlande, etc, för att tänka på sig själv som far till barn av kött och blod. Trots att Hedda är gift sedan ett halvår tillbaka redan när pjäsen börjar, och fått sin makes efternamn, så har pjäsen det namn hon föddes till - Hedda Gabler. Hon är fortfarande pappas flicka, snarare än sin makes hustru. Det är faderns pistoler hon spelar roulette med.
Heddas intriger handlar om hennes maktlösa försök att påverka någon i sin omgivning, under tyngden av hennes egen ofrihet under äktenskapet, och tant Tesman, liksom domare Bracks 'hjälpsamhet'.
Tre dödsfall inträffar, först makens andra faster, sjuklig sedan åratal - en ren befrielse. Sedan leder Heddas intriger till att den nyktre alkoholisten Lövborg 'trillar dit', varfpå 'idealisten' Hedda ger honom en av sin fars pistoler, i förhoppning om att han skall söka döden på ett 'vackert sätt' - en modig kula för egen panna. Även en kula genom hjärtat skulle ha varit passande. Men istället blev han skadskjuten genom sina genitalier, osäkert om genom ett eget vådaskott, eller om någon tog vapnet från honom och hämnades så nesligt.
Det är då Hedda själv tar livet av sig. Allt känns alltför skrattretande fult, för att hon skall stå ut att leva vidare. I synnerhet inte om det är ett foster som växer i henne och utvidgar hennes midjemått ... nej det är något hon ståndaktigt förtränger. Och värst är nog att Brack, som hon hoppats på som 'vän' nu i stället, genom insikten att det är Hedda som gav sin fars ena pistol till Lövborg, och uppmanat till självmord - alltså tillskansat sig MAKT över henne.
Trots alla trianglar ovan, så har dramat inte tre akter som i det klassiska dramat - utan fyra, som blev så vanligt med 1800-talets moderna genombrott. Ett utpräglat psykologiskt drama, som kan tolkas på många sätt. Men att hållhakar kväver - det är det ingen tvivel om.
Och i slutändan - efter att Hedda bränt upp Lövborgs beramade bokmanus - blir det Thea Elvsted, Lövborgs väninna, som inspirerat Lövborg till hans rehabilitering, nykterhet, och nyskapande bokverk, som uppväckt Heddas avundsjuka, ja, Thea blir den som inspirerar Tesman, när de tillsammans försöker återskapa Lövborgs uppbrända verk.
Heddas handlingar omintetgörs, hon blir mer överflödig än någonsin. Hon skjuter sig en kula för pannan. Den arbetsamma samarbetadne makan är den kvinna som har möjlighet att överleva det nya moderna livet.
2017-12-09
The Anglomaniacs - Mrs Burton Harrison (1890)
Mrs Burton Harrison, född Constance Fairfax Cary (1843-1920), plantage aristokrater från Virginia. Hennes far var tidningsredaktör, men hennes morfar kom från skotsk adel. När fadern dog 1854 flyttade mor och dotter till släktens plantage i Virginia, där de stannade fram till inbördeskrigets utbrott,1861, då plantaget förstördes. Constance ställdes inför krigets fasor och assisterade sin mor som fältsjukvårdare.
Efter krigsslutet vistades hon ett år i Europa, främst Paris, med sin mor. Men kom redan 1867 att gifta sig med Burton Harrison (1838-1904), advokat och demokratisk politiker. Så snart de flyttat till New York 1876, rivstartade Constances litterära liv, från hennes första tidningsartikel, som väckt stor uppmärksamhet. Få kvinnliga författare i New York var mer känd än Constance, som öppnade sitt hem som litterär salong och engagerade sig socialt.
Constance skrev flera pjäser, och en lång rad prosatexter, men internationellt blev hon mest känd genom The Anglomaniacs, (1890) som jag just läst. Texten ironiserar mycket över nyrika amerikaners vurm för engelska aristokrater, och hur de gärna vill skapa sig en egen 'sysslolös överklass'. Och hur dessa ser ner på de nyanlända invandrarna, fattiga och obildade, från Syd- och Östeuropa.
Texten är ojämn, jag hänger inte alltid med i beskrivningarna och hopp mellan olika personer, då dessa främst är till för att framföra olika åsikter, och visa upp Harrisons satir. Hennes penna är vass och dialogen ofta rapp.
I centrum står Lily, en ung oskuldsfull, oförstörd, amerikansk flicka, som hamnar i klorna på en äktenskapsmäklare. Flickan blir alltmer avtrubbad, duperas att förföras av adelstitlar. Amerikanska förmögenheter skall hjälpa den ekonomiskt urholkade brittiska adeln. Ett modernt exempel på samma tema är TV-serien Downton Abbey, där Lorden har skaffat sig en amerikansk hustru.
Denna historia slutar tragiskt, eftersom flickan egentligen förälskat sig i en annan engelsman, men då han 'endast är av medelklass', hur än lärd, inte har en chans. Modern bränner Lilys brev till honom, de förlorar kontakten. Lily blir bortgift med en Lord, men inte blir hon lycklig ...
Efter krigsslutet vistades hon ett år i Europa, främst Paris, med sin mor. Men kom redan 1867 att gifta sig med Burton Harrison (1838-1904), advokat och demokratisk politiker. Så snart de flyttat till New York 1876, rivstartade Constances litterära liv, från hennes första tidningsartikel, som väckt stor uppmärksamhet. Få kvinnliga författare i New York var mer känd än Constance, som öppnade sitt hem som litterär salong och engagerade sig socialt.
Constance skrev flera pjäser, och en lång rad prosatexter, men internationellt blev hon mest känd genom The Anglomaniacs, (1890) som jag just läst. Texten ironiserar mycket över nyrika amerikaners vurm för engelska aristokrater, och hur de gärna vill skapa sig en egen 'sysslolös överklass'. Och hur dessa ser ner på de nyanlända invandrarna, fattiga och obildade, från Syd- och Östeuropa.
Texten är ojämn, jag hänger inte alltid med i beskrivningarna och hopp mellan olika personer, då dessa främst är till för att framföra olika åsikter, och visa upp Harrisons satir. Hennes penna är vass och dialogen ofta rapp.
I centrum står Lily, en ung oskuldsfull, oförstörd, amerikansk flicka, som hamnar i klorna på en äktenskapsmäklare. Flickan blir alltmer avtrubbad, duperas att förföras av adelstitlar. Amerikanska förmögenheter skall hjälpa den ekonomiskt urholkade brittiska adeln. Ett modernt exempel på samma tema är TV-serien Downton Abbey, där Lorden har skaffat sig en amerikansk hustru.
Denna historia slutar tragiskt, eftersom flickan egentligen förälskat sig i en annan engelsman, men då han 'endast är av medelklass', hur än lärd, inte har en chans. Modern bränner Lilys brev till honom, de förlorar kontakten. Lily blir bortgift med en Lord, men inte blir hon lycklig ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
