Janet Frames andra roman, Ansikten i vattnet (1961), skrevs medan hon befann sig i London på sin stipendie-resa. Det är en renskalat realistisk berättelse om, Istina Mavet, patient på mentalsjukhus. Där använder Janet Frame många av sina egna erfarenheter från sina åtta år på mentalsjukhus, med felaktig diagnos, godtycke och ren vanvård. Men det bygger även på medpatienternas erfarenheter, så det är inget självporträtt. Dessutom har hon förklarat att hon tonat ner mycket av galaneskaperna i de s.k. vårdmetoderna, för att det inte skulle verka 'trovärdigt' för läsaren.
Det är tydligt att hon behövde skriva av sig, ur sig, rakt upp och ner. Här finns inget rum för litterära modernistiska experiment. Inget får skymma erfarenheten, den får inte ifrågasättas, kollras bort. Här behövs inga metaforer.
Denna roman är alltså en unik vittnesbörd inifrån en psykotisk värld. Mentalsjukdom var behäftat med skam i betydligt högre grad då än idag. Och att vårdinstitutionen i hög grad skapar sina patienter utifrån sina egna ramar.
Sakligt och djuplodat, solidariskt med patienterna, skildras trotsiga överlevnadskonster i deras maktlösa kaos.
2018-11-28
Den sjunde dagen - Stefan Einhorn (2003)
Stefan Einhorn skrev 1998 den religionsfilosofiska boken En dold Gud, och därefter några till mer essä-artade böcker kring sammanhängande teman som medmänsklighet och andlig visdom - alltså inte religiösa böcker i sig, utan mer om vägen till fredlig mänsklig samexistens.
Ska man bara läsa en bok av Stefan Einhorn så rekommenderar jag Den sjunde dagen (2003). Det är för mig en pärla, en utmärkt sammanfattning av många tankarna i hans följande böcker (Konsten att vara snäll, 2005, Medmänniskor, 2007, Vägar till visdom, 2009).
Jag hann läsa ut hela Den sjunde dagen, innan jag i efterordet fick förklarat att hela texten var fiktiv, så övertygande var det självutlämnande upplägget kring dessa etiska samtal mellan fadern och sonen, i slutet av faderns liv, att jag snarast tagit den till mig som självbiografisk. Kanske inte så konstigt med tanke på hans egen medicinska bakgrund, och naturligtvis böckerna nämnda ovan, som han skrev senare, men jag läst tidigare. Sedan 2011 har han tydligen helt övergått till skönlitteratur, men de böckerna vet jag inget om.
Den sjunde dagen filosoferar i alla fall kring mänskliga egenskaper som är nödvändiga för en fredlig samexistens, ja för mänsklighetens överlevnadsförmåga. Ödmjukhet, etik, visdom, sanning, kärlek. Människan uppgift i jordelivet. Och det är skrivet på ett så insiktfullt sätt, som en tidigt frö inför det mänskliga uppvaknande som är i full gång just nu, femton år senare.
Att vi måste förverkliga vår gudomliga potential, för att överleva som ras och ta hand om Gaia på bästa sätt. Och för detta krävs en inre visdom, ödmjukhet och öppenhet.
"Det är människans uppgift att fullborda skapelsen." För allas skull, som en medmänsklig drift.
Ska man bara läsa en bok av Stefan Einhorn så rekommenderar jag Den sjunde dagen (2003). Det är för mig en pärla, en utmärkt sammanfattning av många tankarna i hans följande böcker (Konsten att vara snäll, 2005, Medmänniskor, 2007, Vägar till visdom, 2009).
Jag hann läsa ut hela Den sjunde dagen, innan jag i efterordet fick förklarat att hela texten var fiktiv, så övertygande var det självutlämnande upplägget kring dessa etiska samtal mellan fadern och sonen, i slutet av faderns liv, att jag snarast tagit den till mig som självbiografisk. Kanske inte så konstigt med tanke på hans egen medicinska bakgrund, och naturligtvis böckerna nämnda ovan, som han skrev senare, men jag läst tidigare. Sedan 2011 har han tydligen helt övergått till skönlitteratur, men de böckerna vet jag inget om.
Den sjunde dagen filosoferar i alla fall kring mänskliga egenskaper som är nödvändiga för en fredlig samexistens, ja för mänsklighetens överlevnadsförmåga. Ödmjukhet, etik, visdom, sanning, kärlek. Människan uppgift i jordelivet. Och det är skrivet på ett så insiktfullt sätt, som en tidigt frö inför det mänskliga uppvaknande som är i full gång just nu, femton år senare.
Att vi måste förverkliga vår gudomliga potential, för att överleva som ras och ta hand om Gaia på bästa sätt. Och för detta krävs en inre visdom, ödmjukhet och öppenhet.
"Det är människans uppgift att fullborda skapelsen." För allas skull, som en medmänsklig drift.
2018-11-21
Vid alfabetets gräns - Janet Frame (1962)
Denna roman är en sorts fortsättning från romanen Ugglor gråter (1957), men nu bara om brodern Tobys fortsatta liv. I Vid alfabetets gräns (1962) är det Toby som får genomföra den långa båtresan från Nya Zeeland till London i Europa, som författarinnan själv gjort några år tidigare. Toby är epileptiker och kan personifierar hennes osäkerhet och känsla av sjukdomsstämpling. Men han har också planer på att skriva en roman, 'Den försvunna stammen', men tvärtemot Janet Frame kommer han aldrig till skott.
På båten får han bo ihop med irländaren Pat, och så blir han bekant med Zoe Bryce, en engelsk f.d. lärarinna som besökt Nya Zeeland men nu återvänder hem, men vägrar att återgå till sitt yrke. Hon funderar ett tag på om hon också borde 'skriva en roman', som så många tycks vilja. Men Zoe själv, tar enkla arbeten och gömmer sig bakom frasen att hon 'bedriver privat forskning'.
"Ska jag skriva? Ska jag ägna mig åt privata forskningar om identitet?" funderar Zoe (s.89). Alltså ännu en aspekt av Janet Frames eget öde. Väl framme i London utnämner Pat sig själv till Zoes beskyddare, precis som den irländare som dominerade Frames första tid i London.
Boken har dock en annan officiell berättare, Thora Pattern. En inledande anmärkning säger att manuskriptet hittats bland hennes papper efter hennes död, och lämnats till förlaget av Peter Heron, "expedit på Hyrköp". Peter är en av bipersonerna i romanen, en konstnär, som alltså gett upp sitt kall, för att bli expedit. Vilket alltså är ännu en möjlig skärva av 'fraktalen' Janet Frame och hennes erfarenheter.
Det 'upphittade manuskriptet' är en gammal litterär konvention för att skapa närkontakt med berättelsen, och undkomma ett svävande allvetande berättaren. Men sättet hon figurerar i boken bryter mot konventionen, och hör snarare hemma i ett modernistiskt experimenterande med just svävande berättaridentiteter. Hela temat för boken blir utforskandet av identitet. Och insikten om den flytande gränsen mellan vad som är skapat, fantiserat, eller upplevd erfarenhet.
På sid 88 står det "Jag hör dina tankar, Zoe. Jag är här och där, där-här Matua, där-här rummet också vid alfabetets gräns, också i södra London där floddimmorna stiger om hösten /.../ Håll fast vid dina intressen, fortsätt din privata forskning. Mitt intresse gäller vägkartor, underjordiska kablar, den hemska dammsugaren som rengör trapporna här, drar i sig identiteter i stålröret så att jag måste se på hur de människor som jag har känt - Toby, Zoe, Pat, och andra som du inte känner än - glider undan och förgäves griper efter pinnarna och krokarna och nischerna av luft, och jag själv också"
Och mot slutet, s.240, "Jag, Thora Pattern, har valt Toby Withers, Zoe Bryce, Pat Keenan och alla andra som jag har känt, drömt, eller skapat av trädormbunkshjärnor [...] om arvtagare till mitt testamente, som om jag testamenterade delar av mig själv till dem, vilka jag inte kan bjuda in som gäster till detta ensliga hus".
Thora Pattern är Janet Frame som romanförfattare och utforskare av identiteter. I slutet av romanen tar Zoe livet av sig och Toby återvänder till Nya Zeeland. "Jag måste sluta någonstans och börja mitt eget liv", säger Thora Pattern och funderar kring "Vilket matematiskt konststycke har delat helheten i summan av så många personer [...] Och tänk om den person som möter oss jämt är vi själva. Tänk om vi träffar oss själva vid alfabetets gräns". (s.257)
Hennes romanskrivande är som den allseende världssjälen, splittrad i ett oändligt antal olika personer och erfarenheter, som alla kan smälta samman till en enda individ - det egna Jaget. Frames romaner undersöker 'verkligheten', där människorna tycks isolerade och kontaktlösa, splittrade i en splittrad värld - bortom alla konventioner. En blindhet inför insikten att universum är enhet och helhet.
"Vid alfabetets gräns där orden faller sönder och alla former av kommunikation mellan de levande är meningslös. En dag ska vi som bor vid alfabetets gräns hitta vårt språk." (s.259)
Allt jag läst av Janet Frame visar att hon alltid hade ett eget språk, en unik poetisk energi, och uppfattar tillvaron helt okonventionellt. Bortom språkets yttersta gräns, finns det som inte går att uttrycka. Janet Frame utforskar gränsområdet, använder den symboliska, metaforiska, poetiska bildspråket för att uttrycka ett alternativt sätt att se på världen - vilket för mig känns som ett tidigt utforskande och balanserandet mellan det mänskliga egots kamp i materien versus det medvetna betraktandet på en själsligare nivå.
På båten får han bo ihop med irländaren Pat, och så blir han bekant med Zoe Bryce, en engelsk f.d. lärarinna som besökt Nya Zeeland men nu återvänder hem, men vägrar att återgå till sitt yrke. Hon funderar ett tag på om hon också borde 'skriva en roman', som så många tycks vilja. Men Zoe själv, tar enkla arbeten och gömmer sig bakom frasen att hon 'bedriver privat forskning'.
"Ska jag skriva? Ska jag ägna mig åt privata forskningar om identitet?" funderar Zoe (s.89). Alltså ännu en aspekt av Janet Frames eget öde. Väl framme i London utnämner Pat sig själv till Zoes beskyddare, precis som den irländare som dominerade Frames första tid i London.
Boken har dock en annan officiell berättare, Thora Pattern. En inledande anmärkning säger att manuskriptet hittats bland hennes papper efter hennes död, och lämnats till förlaget av Peter Heron, "expedit på Hyrköp". Peter är en av bipersonerna i romanen, en konstnär, som alltså gett upp sitt kall, för att bli expedit. Vilket alltså är ännu en möjlig skärva av 'fraktalen' Janet Frame och hennes erfarenheter.
Det 'upphittade manuskriptet' är en gammal litterär konvention för att skapa närkontakt med berättelsen, och undkomma ett svävande allvetande berättaren. Men sättet hon figurerar i boken bryter mot konventionen, och hör snarare hemma i ett modernistiskt experimenterande med just svävande berättaridentiteter. Hela temat för boken blir utforskandet av identitet. Och insikten om den flytande gränsen mellan vad som är skapat, fantiserat, eller upplevd erfarenhet.
På sid 88 står det "Jag hör dina tankar, Zoe. Jag är här och där, där-här Matua, där-här rummet också vid alfabetets gräns, också i södra London där floddimmorna stiger om hösten /.../ Håll fast vid dina intressen, fortsätt din privata forskning. Mitt intresse gäller vägkartor, underjordiska kablar, den hemska dammsugaren som rengör trapporna här, drar i sig identiteter i stålröret så att jag måste se på hur de människor som jag har känt - Toby, Zoe, Pat, och andra som du inte känner än - glider undan och förgäves griper efter pinnarna och krokarna och nischerna av luft, och jag själv också"
Och mot slutet, s.240, "Jag, Thora Pattern, har valt Toby Withers, Zoe Bryce, Pat Keenan och alla andra som jag har känt, drömt, eller skapat av trädormbunkshjärnor [...] om arvtagare till mitt testamente, som om jag testamenterade delar av mig själv till dem, vilka jag inte kan bjuda in som gäster till detta ensliga hus".
Thora Pattern är Janet Frame som romanförfattare och utforskare av identiteter. I slutet av romanen tar Zoe livet av sig och Toby återvänder till Nya Zeeland. "Jag måste sluta någonstans och börja mitt eget liv", säger Thora Pattern och funderar kring "Vilket matematiskt konststycke har delat helheten i summan av så många personer [...] Och tänk om den person som möter oss jämt är vi själva. Tänk om vi träffar oss själva vid alfabetets gräns". (s.257)
Hennes romanskrivande är som den allseende världssjälen, splittrad i ett oändligt antal olika personer och erfarenheter, som alla kan smälta samman till en enda individ - det egna Jaget. Frames romaner undersöker 'verkligheten', där människorna tycks isolerade och kontaktlösa, splittrade i en splittrad värld - bortom alla konventioner. En blindhet inför insikten att universum är enhet och helhet.
"Vid alfabetets gräns där orden faller sönder och alla former av kommunikation mellan de levande är meningslös. En dag ska vi som bor vid alfabetets gräns hitta vårt språk." (s.259)
Allt jag läst av Janet Frame visar att hon alltid hade ett eget språk, en unik poetisk energi, och uppfattar tillvaron helt okonventionellt. Bortom språkets yttersta gräns, finns det som inte går att uttrycka. Janet Frame utforskar gränsområdet, använder den symboliska, metaforiska, poetiska bildspråket för att uttrycka ett alternativt sätt att se på världen - vilket för mig känns som ett tidigt utforskande och balanserandet mellan det mänskliga egots kamp i materien versus det medvetna betraktandet på en själsligare nivå.
2018-10-31
Ugglor gråter - Janet Frame (1957)
Den Nya Zeeländska författarinnan Janet Frame (1924-2004) skrev sina tre omtyckta självbiografier i början av 1980-talet. De blev också film av Jane Campion 1990, med andra bokens titel: En ängel vid mitt bord. Åren 1948-56 var hon insatt på mentalsjukhus, stämplad som schizofren på mycket vaga grunder, utan utredning eller läkarsamtal. ... som om önskan att skriva skönlitteratur, på 1940-talet kunde var nog för att stämplas som 'mentalsjuk'.
Att hon fick en novellsamling utgiven som bok, blev dock hennes räddning. Lobotomi blev nära nog patentlösning på 1940-50-talen - att skära av nervbanor från pannloben för att göra patienten 'foglig' nog att betraktas som 'normal' ur samhällets synvinkel. Ken Kesey's roman Gökboet (1962) kritiserar också den typen av behavioristisk mentalvård. Det ironiska är att medan Gökboets intrig är rejält spektakulär, så kände Janet Frame att hon måste tona ner och sovra bland vad som verkligen hände, för att få läsarna att tro (!) på hennes berättelser.
Janet Frame stod i tur för lobotomi-ingreppet, när hennes noveller vann ett litterärt pris, vilket fick sjukhusdirektören att stoppa operationen. Då hade hon under åtta år utsatts för hundratals elchocker (på den tiden helt utan bedövning), vilka bara försvagat henne, inte förbättrat. När hon kom ut skrev hon genast romanen Owles Do Cry (1957), och fick strax därpå ett stipendium för att resa till Europa och vidga sina vyer. I Europa lät hon välrenomerade psykiatriker utvärdera hennes diagnos. De konstaterade att hon aldrig varit schizofren, men att hon behövde terapi för att komma över de problem hon fått av behandlingen och diagnos-stämpeln.
Janet Frames romaner handlar däremot inte om henne själv, men som författare ofta gör, använde hon sina egna livserfarenheter som bas. Hon slapp bli lobotomerad, men kände medpatienter som blev det och såg resultatet. En 'fördel' hon i självbiografin säger sig ha, jämfört med andra författare, har udd i sig: "När jag konfronterades med en läkare som hade läst boken blev jag tvungen att visa honom att jag inte hade några lobotomi-ärr vid tinningarna. Det är inte alla förhoppningsfulla författare som på ett så skrämmande men övertygande sätt kan 'bevisa' för andra att det hon har skrivit är fiktion."
Kluvenheten, att vilja bli tagen på allvar, men inte bli sammanblandad med fiktionen. Erfarenheter bearbetas via berättelser. Hon skriver i slutet av tredje självbiografin, Sändebud från Spegelstaden (1984), hur hon ser rätt igenom männskor, "ända till botten av deras hjärtan." Att skriva en roman "är timmar och år tillbringade i fantasins fabriker." Hon kallar sin fiktiva arbetsvärld Spegelstaden, och jämför den med sin systerdotters lekstuga, där hon samlar sina skatter - sitt livs fakta. I sin Spegelstad kan hon omvandlas fakta och idéer till 'inbillade skatter', även om de sedan bleknar i den verkliga världens ljus, och kanske förlorar den första känslan av klar insikt. Författaren gör sitt, men vad olika läsare tar till sig kan skilja sig en hel del.
Men som Doris Lessing sagt, Frame är enastående som kunnat göra så god skönlitteratur, av så svåra upplevelser. Självbiografierna är djupt insiktsfulla. Den medvetenhet hon skriver från är poetiskt och meditativ. Ett kontemplativt betraktande av livet, som inte dömer, men får läsaren att inse det sjuka i det som anses friskt, och tvärtom.
Samma sak gäller första romanen, Ugglor gråter, som även är mycket stilistiskt medveten, det är 50-talsmodernism, poetisk och metaforisk, som plockar fram bilder av livets absurditeter.
Fyra syskon - Teresa, Toby, Francie och Daphne - letar skatter vid soptippen, deras favoritlekplats, under deras fattiga uppväxt. Tills Francie dör i en brand på tippen. Därefter får vi följa dem in i vuxenblivandet, en och en, hudlöst sårbara. Såret efter den förolyckade systern läker aldrig. Teresa flyr in i 50-talets konstgjorda hemmafruliv. Epilepsin gör Toby till en både utstött och egocentrisk särling. Daphne anses galen och hamnar på mentalsjukhus.
Ändå är det Daphnes 'sånger från döda rummet', på mentalsjukhuset, som känns genuinast. Boken vibrerar av poesi och nerver. Medan Toby och Teresa verkar 'fria', är de inlåsta i vardagens sociala ramar och regler, kan Daphne, inlåst på ett mentalsjukhus, färdas till en friare och vidare medvetandenivå. Det enda som kan kväsa hennes genuina livskänsla, blir till slut lobotomin.
Jag ser Daphnes fria 'sånger' som modernistiska medvetandeströmmar. Det är poetiskt, med allt annat än tandlöst. Språket fångar mig, medvetet stilistiskt. Även om hon själv inte var nöjd med denna sitt första romanförsök, så är jag det. Jag gillar den luftiga stilen, att jag får andas, trots det smärtsamma, och inte kvävs av överflödiga ord. Hennes ickedömande saklighet är en ojämförligt skön medvetandepoesi.
Jag ser ett sorts andligt frändskap mellan Janet Frame och Runa Brar som jag nyligen läste. Även Frames familj, är som 'Ett litet välsignat folk', om än otursdrabbat.
Romanens titel är ett citat från Shakespeares 'Stormen'. Frame anknyter gärna till tidigare litteratur och citerar dessutom mängder av poesi och folksånger. Hon utbildade sig till lärare, trots fattigdomen, läste dubbla kurser, hungrande och frusen, inhyst hos släktingar. Inte konstigt att hon gick in i väggen, av ren utmattning. Lärarjobbet är ingen dans på rosor. Det sjuka är att ingen såg hennes mentala kapacitet, utan tolkade allt som sjukdom - mentalsjukdom.
Att hon fick en novellsamling utgiven som bok, blev dock hennes räddning. Lobotomi blev nära nog patentlösning på 1940-50-talen - att skära av nervbanor från pannloben för att göra patienten 'foglig' nog att betraktas som 'normal' ur samhällets synvinkel. Ken Kesey's roman Gökboet (1962) kritiserar också den typen av behavioristisk mentalvård. Det ironiska är att medan Gökboets intrig är rejält spektakulär, så kände Janet Frame att hon måste tona ner och sovra bland vad som verkligen hände, för att få läsarna att tro (!) på hennes berättelser.
Janet Frame stod i tur för lobotomi-ingreppet, när hennes noveller vann ett litterärt pris, vilket fick sjukhusdirektören att stoppa operationen. Då hade hon under åtta år utsatts för hundratals elchocker (på den tiden helt utan bedövning), vilka bara försvagat henne, inte förbättrat. När hon kom ut skrev hon genast romanen Owles Do Cry (1957), och fick strax därpå ett stipendium för att resa till Europa och vidga sina vyer. I Europa lät hon välrenomerade psykiatriker utvärdera hennes diagnos. De konstaterade att hon aldrig varit schizofren, men att hon behövde terapi för att komma över de problem hon fått av behandlingen och diagnos-stämpeln.
Janet Frames romaner handlar däremot inte om henne själv, men som författare ofta gör, använde hon sina egna livserfarenheter som bas. Hon slapp bli lobotomerad, men kände medpatienter som blev det och såg resultatet. En 'fördel' hon i självbiografin säger sig ha, jämfört med andra författare, har udd i sig: "När jag konfronterades med en läkare som hade läst boken blev jag tvungen att visa honom att jag inte hade några lobotomi-ärr vid tinningarna. Det är inte alla förhoppningsfulla författare som på ett så skrämmande men övertygande sätt kan 'bevisa' för andra att det hon har skrivit är fiktion."
Kluvenheten, att vilja bli tagen på allvar, men inte bli sammanblandad med fiktionen. Erfarenheter bearbetas via berättelser. Hon skriver i slutet av tredje självbiografin, Sändebud från Spegelstaden (1984), hur hon ser rätt igenom männskor, "ända till botten av deras hjärtan." Att skriva en roman "är timmar och år tillbringade i fantasins fabriker." Hon kallar sin fiktiva arbetsvärld Spegelstaden, och jämför den med sin systerdotters lekstuga, där hon samlar sina skatter - sitt livs fakta. I sin Spegelstad kan hon omvandlas fakta och idéer till 'inbillade skatter', även om de sedan bleknar i den verkliga världens ljus, och kanske förlorar den första känslan av klar insikt. Författaren gör sitt, men vad olika läsare tar till sig kan skilja sig en hel del.
Men som Doris Lessing sagt, Frame är enastående som kunnat göra så god skönlitteratur, av så svåra upplevelser. Självbiografierna är djupt insiktsfulla. Den medvetenhet hon skriver från är poetiskt och meditativ. Ett kontemplativt betraktande av livet, som inte dömer, men får läsaren att inse det sjuka i det som anses friskt, och tvärtom.
Samma sak gäller första romanen, Ugglor gråter, som även är mycket stilistiskt medveten, det är 50-talsmodernism, poetisk och metaforisk, som plockar fram bilder av livets absurditeter.
Fyra syskon - Teresa, Toby, Francie och Daphne - letar skatter vid soptippen, deras favoritlekplats, under deras fattiga uppväxt. Tills Francie dör i en brand på tippen. Därefter får vi följa dem in i vuxenblivandet, en och en, hudlöst sårbara. Såret efter den förolyckade systern läker aldrig. Teresa flyr in i 50-talets konstgjorda hemmafruliv. Epilepsin gör Toby till en både utstött och egocentrisk särling. Daphne anses galen och hamnar på mentalsjukhus.
Ändå är det Daphnes 'sånger från döda rummet', på mentalsjukhuset, som känns genuinast. Boken vibrerar av poesi och nerver. Medan Toby och Teresa verkar 'fria', är de inlåsta i vardagens sociala ramar och regler, kan Daphne, inlåst på ett mentalsjukhus, färdas till en friare och vidare medvetandenivå. Det enda som kan kväsa hennes genuina livskänsla, blir till slut lobotomin.
Jag ser Daphnes fria 'sånger' som modernistiska medvetandeströmmar. Det är poetiskt, med allt annat än tandlöst. Språket fångar mig, medvetet stilistiskt. Även om hon själv inte var nöjd med denna sitt första romanförsök, så är jag det. Jag gillar den luftiga stilen, att jag får andas, trots det smärtsamma, och inte kvävs av överflödiga ord. Hennes ickedömande saklighet är en ojämförligt skön medvetandepoesi.
Jag ser ett sorts andligt frändskap mellan Janet Frame och Runa Brar som jag nyligen läste. Även Frames familj, är som 'Ett litet välsignat folk', om än otursdrabbat.
Romanens titel är ett citat från Shakespeares 'Stormen'. Frame anknyter gärna till tidigare litteratur och citerar dessutom mängder av poesi och folksånger. Hon utbildade sig till lärare, trots fattigdomen, läste dubbla kurser, hungrande och frusen, inhyst hos släktingar. Inte konstigt att hon gick in i väggen, av ren utmattning. Lärarjobbet är ingen dans på rosor. Det sjuka är att ingen såg hennes mentala kapacitet, utan tolkade allt som sjukdom - mentalsjukdom.
2018-10-13
Enders spel - Orson Scott Card (1985)
En SF-klassiker, prisbelönt som ny, som blev film först 2013. Jag hittade en nyutgåva av boken och hade läst halva, när filmen dök upp på TV nu nyligen. Såg filmen och upplevde skillnaden mellan film och bok som väldigt tydlig. En film måste koncentreras för att inte bli hopplöst lång, vilket gjorde att jag uppfattade filmen som alltför förenklad, barnsligare än boken.
Å andra sidan var boken lite väl långdragen. Huvudpersonen 'Ender' lever under ständig krigsträning, hans liv har inget annat innehåll. Ett fullständigt hopplöst livsscenarium. Träningen sker genom dataspel, datasimulationer, strategispel. Det intressanta med tanke på att boken utgavs redan 1985, är skillnaden mellan dataspel på den tiden, som var så mycket mer rudimentära då än idag. Idag känns det närmast som en självklarhet. Som det står på något ställe, om dataspelet/simuleringen som 'ritad' på skärmen', är ju inte alls som vi tänker på dataspel idag, när animering kan vara helt verklighetstrogen om man så önskar.
En annan tanke i boken är att det är barnen som tränas, från att de är väldigt små. Vilket ju är tydligt idag, när föräldrar alltid får teknisk support av sina barn och barnbarn. Ju yngre barnen är när de börjar träna spelen, desto skickligare och snabbare tillvanda blir de.
Framstegen inom spel idag, har naturligtvis kunnat utnyttjats, när filmen slutligen skapades. De visuella animationerna träder fram och tydliggör en viktig komponent i kontakten mellan fienden, de s.k. giftingarna, och Ender, vilket i boken tycker upp som en twist först på de sista sidorna.
1985 var Warzawapakten fortfarande en verklighet, Berlinmuren stod där som ett tecken på att världen fortfarande var delad. Den muren har idag smultas sönder. Den kampen mellan öst och väst känns därför föråldrad, och har inte kommit med i filmen, vilket är en av förenklingarna. Men också en negativ bild, tanken att man måste fly Planeten jorden för att slippa ifrån krig, hellre än att försöka uppnå ett fredligt samhälle här på vår blågröna planet.
Men den drömmen närs ju än idag, av folk som tror att vi måste kolonisera Mars, hellre än att lösa problemen på hemmaplan.
Jag är inte tillräckligt insatt i SF för att veta om Enders spel var tidig när det gällde att förespåka en mer humansyn på utomgjordingar och i stället för att hela tiden se farliga fiender (vilket man gör i större delen av boken), mot slutet trots allt kommer fram till en möjlig fredlig samexistenes. I alla fall gör Ender själv det. Giftingarna, som först ses som livshotande och dumma, vänds i en sluttwist till intelligenta och vänligt sinnade.
Frågan är i stället hur man skall lära sig förstå det som är så väsensskilt annorlunda. Att insekter inte behöver vara varken farliga eller dumma. Och att en insekt i sig finner det svårt att tro att människor kan vara annat än aggressiva och dumma. Det omvända synsättet är intressant.
Å andra sidan var boken lite väl långdragen. Huvudpersonen 'Ender' lever under ständig krigsträning, hans liv har inget annat innehåll. Ett fullständigt hopplöst livsscenarium. Träningen sker genom dataspel, datasimulationer, strategispel. Det intressanta med tanke på att boken utgavs redan 1985, är skillnaden mellan dataspel på den tiden, som var så mycket mer rudimentära då än idag. Idag känns det närmast som en självklarhet. Som det står på något ställe, om dataspelet/simuleringen som 'ritad' på skärmen', är ju inte alls som vi tänker på dataspel idag, när animering kan vara helt verklighetstrogen om man så önskar.
En annan tanke i boken är att det är barnen som tränas, från att de är väldigt små. Vilket ju är tydligt idag, när föräldrar alltid får teknisk support av sina barn och barnbarn. Ju yngre barnen är när de börjar träna spelen, desto skickligare och snabbare tillvanda blir de.
Framstegen inom spel idag, har naturligtvis kunnat utnyttjats, när filmen slutligen skapades. De visuella animationerna träder fram och tydliggör en viktig komponent i kontakten mellan fienden, de s.k. giftingarna, och Ender, vilket i boken tycker upp som en twist först på de sista sidorna.
1985 var Warzawapakten fortfarande en verklighet, Berlinmuren stod där som ett tecken på att världen fortfarande var delad. Den muren har idag smultas sönder. Den kampen mellan öst och väst känns därför föråldrad, och har inte kommit med i filmen, vilket är en av förenklingarna. Men också en negativ bild, tanken att man måste fly Planeten jorden för att slippa ifrån krig, hellre än att försöka uppnå ett fredligt samhälle här på vår blågröna planet.
Men den drömmen närs ju än idag, av folk som tror att vi måste kolonisera Mars, hellre än att lösa problemen på hemmaplan.
Jag är inte tillräckligt insatt i SF för att veta om Enders spel var tidig när det gällde att förespåka en mer humansyn på utomgjordingar och i stället för att hela tiden se farliga fiender (vilket man gör i större delen av boken), mot slutet trots allt kommer fram till en möjlig fredlig samexistenes. I alla fall gör Ender själv det. Giftingarna, som först ses som livshotande och dumma, vänds i en sluttwist till intelligenta och vänligt sinnade.
Frågan är i stället hur man skall lära sig förstå det som är så väsensskilt annorlunda. Att insekter inte behöver vara varken farliga eller dumma. Och att en insekt i sig finner det svårt att tro att människor kan vara annat än aggressiva och dumma. Det omvända synsättet är intressant.
2018-10-06
Ett litet välsignat folk - Runa Brar (1982)
Runa Brars debutroman är mycket speciell, annorlunda. Den liknar inte något annat jag läst.
Och blev mycket uppmärksammad när den kom. Jag fick inte tag på den då, när den var ny, kanske sålde den slut. Men titeln levde kvar i mitt minne, och till min glädje hittade jag den begagnad många år senare. Och den lyser lika klart idag, som när den var ny.
För mig inleder denna bok de kvinnliga författarnas 80-tal, för att den bryter av så totalt och egensinnigt, efter 1970-talets socialrealistiska s.k. bekännelselitteratur. Runa Brar kom med en djupdykning i något närmast ogripbart.
Runa är själv huvudperson, och boken kan sägas beskriva hennes uppväxt, och familj och deras hus 'med hörntorn och gårdshus'. Men det är omöjligt att kalla det en 'självbiografi'. Den befinner sig så långt ifrån realism, som man kan komma. Det som beskrivs är en alternativ, närmast eterisk andlig känslovärld.
Både hus och personer kan känns märkliga, för att romanen stiger fram för mig - inte som uppbyggd av 'ord' (vilket den naturligtvis är) - utan genom att den fångar ett pulserande känsloliv på ett alldeles eget sätt, på en alldeles egen svävande nivå. Jag vill inte ens kalla det symboler och metaforer - stilen går djupare än så.
När Runa refererar till 'gårdshuset', så verkar ingen förstå vad hon menar - bara 'Syster Blå' ser samma byggnad i trädgården som ett 'gårdshus'. Så här efteråt undrar jag lite om Syster Blå kanske inte är en biologisk syster, utan kanske bara en annan aspekt av Runa själv? Jag har inte kollat upp det i texten. Bara en möjlig tanke. Hur som, så kan läsaren tolka själv, vad man vill lägga in i berättelsen - som alltid.
Bokens baksidestext talar om en 'förtrollad barndom'. Jag ser romanen snarare som ett andebarns försök att förstå sig på vår märkliga jordiska värld, och att hon har helt andra referensramar och bilder att uttrycka det med, än gemene mans gängse tänkesätt. Det är oerhört fascinerande.
Och blev mycket uppmärksammad när den kom. Jag fick inte tag på den då, när den var ny, kanske sålde den slut. Men titeln levde kvar i mitt minne, och till min glädje hittade jag den begagnad många år senare. Och den lyser lika klart idag, som när den var ny.
För mig inleder denna bok de kvinnliga författarnas 80-tal, för att den bryter av så totalt och egensinnigt, efter 1970-talets socialrealistiska s.k. bekännelselitteratur. Runa Brar kom med en djupdykning i något närmast ogripbart.
Runa är själv huvudperson, och boken kan sägas beskriva hennes uppväxt, och familj och deras hus 'med hörntorn och gårdshus'. Men det är omöjligt att kalla det en 'självbiografi'. Den befinner sig så långt ifrån realism, som man kan komma. Det som beskrivs är en alternativ, närmast eterisk andlig känslovärld.
Både hus och personer kan känns märkliga, för att romanen stiger fram för mig - inte som uppbyggd av 'ord' (vilket den naturligtvis är) - utan genom att den fångar ett pulserande känsloliv på ett alldeles eget sätt, på en alldeles egen svävande nivå. Jag vill inte ens kalla det symboler och metaforer - stilen går djupare än så.
När Runa refererar till 'gårdshuset', så verkar ingen förstå vad hon menar - bara 'Syster Blå' ser samma byggnad i trädgården som ett 'gårdshus'. Så här efteråt undrar jag lite om Syster Blå kanske inte är en biologisk syster, utan kanske bara en annan aspekt av Runa själv? Jag har inte kollat upp det i texten. Bara en möjlig tanke. Hur som, så kan läsaren tolka själv, vad man vill lägga in i berättelsen - som alltid.
Bokens baksidestext talar om en 'förtrollad barndom'. Jag ser romanen snarare som ett andebarns försök att förstå sig på vår märkliga jordiska värld, och att hon har helt andra referensramar och bilder att uttrycka det med, än gemene mans gängse tänkesätt. Det är oerhört fascinerande.
2018-09-16
Midnattsbarnen - Salman Rushdie (1981)
Salman Rushdie slog igenom internationellt redan med sin andra roman, Midnattsbarnen (1981), som vann Booker Prize, och fortfarande 2008 ansågs romanen vara den främsta av dem som vunnit priset.
Det är en helt överväldigande roman, som lätt tar andan av läsaren. 770 sidor indisk 1900-talshistoria, betraktad genom Saleem Sinai och hans släkts historia. Ett sånt myller av karaktärer och händelser att jag, som aldrig varit i Indien, ändå känner mig omgiven av liv och trängsel och uppfylld av kryddiga dofter och smaker, och alla olika religioner som så länge hade samsats i Indien.
I Midnattsbarnen balanserar Rushdie ett brett historiskt perspektiv på Indiens utveckling före och efter självständigheten från britterna 1947. Men närmast åskådarens kameralins är individerna på den mest basala gräsrotsnivån, indränkta i myter och seder och kultur av alla möjliga och omöljiga slag. Texten blir aldrig någon torr realistisk roman. Berättarens erfarenheter tolkas via myter och drömmar, där individerna får inkarnera såväl globala som andliga krafter.
I början fylls jag av alla lysande detaljer, men överväldigas snart av rikedomen och tänker att jag aldrig kommer att kunna hålla isär allt. Den Indiska subkontinentens historia 1914-1978, liksom Saleems släkts historia, är ju allt annat än idealisk som hanterbar romanintrig. Men med jämna mellanrum summerar berättaren händelseförloppet, i ny språkdräkt, ibland ur ny synvinkel. Författaren hämtar upp mig, drar in mig som en jojo, just som jag håller på att virra bort mig.
Jag inser att förutom en mängd referenser till litteratur och myter och att verkliga historiska personer som ständigt dyker upp på boksidorna, så finns det mängder av ledtrådar utlagda som en snitslad bana. Det 770 sidor långa maratonloppet, som kunde kännas som en tegelsten att ta mig igenom en gång, börjar alltmer te sig som en idealisk omläsningsbok, för att hitta missade trådar. Rushdie stil och metod, gör att boken kan få en fast plats på soffbordet, redo att tas upp och öppnas lite varsom, läsas en munsbit i taget. När jag väl ätit hela middagen en gång, kan jag tänka mig att nagga lite här och där, återuppleva delarna, som ger mig en klarare helhet. Helheten tycks finns i varje delmängd, (Jfr Det Holografiska paradigment, red. Ken Wilbur, 1988).
Rushdies frodiga text är en kombination av postkolonial historisk fiktion och en indisk version av 'magisk realism' (jfr den Latinamerikanska litteraturboomen från 1960-talet), vilket känns som en naturlig utgångspunkt i ett hörn av världen som har så många gudar att tillgå, rotade i vardagen. Midnattsbarnen är både proppfull med magi och samtidigt mycket jordnära. Och dess omedelbara framgång inledde ett enormt uppsving för anglo-indisk och indo-engelsk litteratur, som fortlever än i dag som en del av det globala utbytet av litteratur och erfarenheter av kolonialism och migration.
Salman Rushdie föddes 1947 i en sunnimuslimsk familj i Bombay (Mumbai), men ser sig som ateist idag. Han utbildades i England och skriver på engelska och blev brittiskt medborgare 1964, men sedan år 2000 bor han i New York. Hans släkt kommer, likt romanens släkt, ursprungligen från Kashmir, som Indien, Kina och Pakistan gjort anspråk på sedan britterna gav sig av 1947. Men konflikten är mycket komplicerad, och kraven har aldrig erkänts internationellt. FNs uppdrag från 1949 att bevara stilleståndslinjen består/behövs än idag. Flera militära konflikter har blossat upp, vilka också finns med i Rushdies roman.
Såväl Rushdie som romanens berättare ingår alltså i Kashmirs diaspora. Saleem Sinai föddes dock i Bombay, exakt vid midnatt - en magisk tidpunkt - 1947, när Indien blev självständigt från britterna. Saleem och Shiva är två pojkar som föds exakt vid midnatt - de både sammanblandas och är varandras motsatser, likt godhet och ondska, oupplösligt tvinnade. Ytterligare 999 barn föds den första timmen under indiskt styre. Alltså totalt 1001 barn, alla med olika magiska krafter. Ettusen och en natt är inte bara namnet på en sagosamling, med kraftfulla andar och djinner, utan fick sin titel för att talet ansågs magiskt i sig.
Jag varken ska eller kan återberätta denna frodiga roman, men vill ge några exempel på uppenbara symboler, som inbjuder till tolkningar på många olika sätt. Romanen talar om det 'hoppfullhetens virus' som drabbar de vuxna från självständighetens inträdande 1947, men som tyvärr inte håller i sig, vilket barnen själva är för små för att ha något begrepp om. Deras magiska förmågor, visar sig dock också vara livsfarliga att besitta - de omtolkas till förrädare och revoltörer av senare regeringar.
Redan från första sidan talas om Saleems onaturligt stora näsa, men hur än mycket det talas om den, hur än mycket andra barn retar honom som 'snornäsa' och andra öknamn, hur han först använder den som en antenn för att magisk tankeöverföring barnen emellan, och senare som överlägset luktorgan för att uppfatta olika dolda åsikter och faror, hur än poängterad - så var det inte förrän alldeles i slutet av romanen som polletten ramlade ner. Det kan inte ha varit en vanlig 'höknäsa' som beskrev.
Saleems näsa, som chockade hans far, måste ha varit som en snabel, likt den populäre hinduiske guden Ganesha med sitt elefanthuvud, vishetens gud, litteraturens beskyddare, med huvudtempel i Bombay, och son till gudarna Shiva och Parvati. När så Saleem slutligen får en egen son (om än bara en fosterson, eftersom Saleem själv drabbats av steriliseringskampanjen under Indira Gandhi), chockeras han över den nyfödde sonens enormt stora öron (elefantöron, tänker jag nu!). Aha!
Och mycket riktigt är fostersonens biologiske far den våldsamme ligisten Shiva, Saleems onda skugga - de som föddes samtidigt, nästan som tvillingbröder. Deras barnmorska Maria (kristen) hade av ren upprorslusta bytt ut dem mellan deras mödrar efter förlossningen, så att den välbärgade muslimska damen ovetande fick den snabelförsedda pojken från fattiga hinduiska föräldrar att uppfostra, medan hennes son (Shiva) förpassades till den hinduiska slummen.
Shiva är ju namnet på en av hinduismens tre huvudgudar, fruktbarhetsguden som uppehåller världen, men som likt en stormgud även förknippas med krig och förgänglighet. Romanfiguren Shiva blir också berömd militär, dödar utan urskillning, och har oäktingar överallt, som han vägrar ta ansvar för. Han gifter sig aldrig, den kvinna han förfört tappar han intresse för.
Guden Shivas sköna hustru Parvati förvandlas till Kali, den svarta som sprider nöd och död omkring sig när hon fylls av hämndbegär. Romanens Parvati kallas häxa, trollkvinna, är en av de 999 barnen med magiska krafter, men hennes ansikte förvrängs till en grimas när hennes kärlek inte besvaras. Hon hör till den fattiga magikerkolonin, men genom att låta Shiva förföra och befruka henne, hon känner hans rykte, gör hon det för att få den gode Saleem att gifta sig med henne. Men något riktigt äktenskap blir det inte. Den steriliserade Saleem 'får en son' (Aadam), men Parvati dör vid utrensningarna.
Kvinnobilden i romanen är inte rolig. Alla är besvikna, svartsjuka, avundsjuka. Men 1900-talet kvinnobild och kvinnors möjligheter var inget vidare. Även gudinnan Durga finns som karaktär, 'tvätterskan Durga var en av dessa onda kvinnliga andar som suger livet ur män!' (s.741)
Saleem tycker tydligen att allt ont som drabbat honom kommer från kvinnor. Ändå handlar Indiens historia inte främst om Indira Gandhi, Änkan, utan lika mycket om rasism, religionsmotsättningar och krig män emellan. Först på slutet kommer ett litet medgivande till kvinnor som hjälpt honom. Jag tänker att barnmorskan Maria trots allt bytt till honom ett liv i välmåga under barndomen, medan Shiva fick lida nöd och tvingades ta till hårda nypor. Maria sonade sitt brott genom att låta sig anställas som Saleems barnsköterska, förväxlingen avslöjades inte förrän efter 15 år. Den onda tvätterskan Durga, blir hans fosterson Aadams amma, sedan Parvati dött och genom Durgas mjölk blir han frisk från sin tuberkulos.
Och som Saleem säger på sid 764: "Självklart har jag förlåtit Maria för hennes brott; jag behöver inte bara fäder utan även mödrar, och en mor ska man inte förebrå för något." Hans ayah, barnmorskan, barnsköterskan, Maria (jungfru!) som gjorde världens godaste Chutney, startade egen tillverkning. Och när Saleem till slut förlorat hela sin familj - utom fostersonen Aadam - är det hos henne han slutligen hamnar, som den enda mannen i skaran av kvinnlig arbetskraft i hennes Pickles-fabrik.
"Maria har behållit sin gamla avsky för 'karlar' och släpper inte in någon annan man i sitt nya, ombonade liv än mig... mig och naturligtvis min son."(s.764-765)
Som sagt, i mytologi är Shiva och Parvati föräldrar till guden Ganesha med elefanthuvudet - i romanen fördelade på Saleem (hinduen som hamnade hos muslimer) och hans fosterson (oäkta son till Shiva född av muslimsk mor, uppvuxen bland hinduer). I myten högg den impulsive Shiva huvudet av sonen, som dock genom moderns enträgna böner blev återupplivad av den ångerfulle fadern, som dock inte besinnade sig nog att finna något annat huvud än elefantens.
Bilden är att religiös tolerans rådde i det mångkulturella Indien under britterna. Om det stämmer vet jag inte. När de gav sig av startade konkurrensen, landet delades i Indien och Pakistan, och senare delas även Pakistan, och östra halvan byter namn till Bangladesh. Och hela tiden råder olösligt tvist om Kashmir. I romanen byter också människorna namn av olika anledningar, t ex vid äktenskap mellan olika religiösa grupper - vilket kräver att någon i paret konverterar.
Det går inte att undgå det mångkulturella temat, alla sammansmälta religiösa symboler, muslimer, hinduer, kristna, buddhister - mänskliga konglomeratet med etniska motsättningar. Ja, även språkmotsättningar dyker upp, när Saleem - likt guden Ganesha - mobbas av alla barn. Saleem får även lida för sitt språk. Språk likställs med ursprung, vilket likställs med åsikter, och så är karusellen igång igen. Allt är närvarande, men de nya fanatikerna omintetgör toleransen.
En annan genomgående motsättning är den mellan fantasi och magi, versus realpolitikens våldsamma uttryck. De som kan trolla står för en alternativ magisk värld, erbjuder en alternativ tolkning och lösning. Men mitt i all denna magi, upplevs också den vanliga verkligheten, mycket konkret och realistisk. Med otrolig synkronicitet lyckas Saleem närvara vid varje avgörande historisk händelse, om än upptagen av basal överlevnad som individ. Ingen heroism, ingen idealism gör historien ogripbar. Då Saleem ser hur ödesdigert historien slår efter många medmänniskor, undrar han i sin medkänsla om han besitter någon skuld i det som sker? Hade han kunnat ändra något?
Man kan se Saleem som en inkarnering av hela den indiska subkontinenten. Förutom näsan, blir han även retad för de födelsemärken som växer fram på hans kinder, i synnerhet under Pakistankrisen med dess delning. Födelsemärkena blir som 'kartbilder', alltså Öst- och Västpakistan vid Indiens båda 'tinningar'. Man kan också fundera på om håret/skalpen han förlorar när en lärare i ilskan lyfter Saleem i håret, hör samman med det förlorade Kashmir, den frodiga dalen med omnejd i bergen norr om Indien. Den konflikten är ännu inte agjord - kanske växer hans hår ut igen med tiden? Men i romanen förblev han skallig.
Så, Saleem hade en kristen barnmorska (britterna?), som blandade ihop korten rejält när hon gav fel barn till fel föräldrar. Ja, som sagt, romanen är full av möjliga tolkningar att utforska ...
Det är en helt överväldigande roman, som lätt tar andan av läsaren. 770 sidor indisk 1900-talshistoria, betraktad genom Saleem Sinai och hans släkts historia. Ett sånt myller av karaktärer och händelser att jag, som aldrig varit i Indien, ändå känner mig omgiven av liv och trängsel och uppfylld av kryddiga dofter och smaker, och alla olika religioner som så länge hade samsats i Indien.
I Midnattsbarnen balanserar Rushdie ett brett historiskt perspektiv på Indiens utveckling före och efter självständigheten från britterna 1947. Men närmast åskådarens kameralins är individerna på den mest basala gräsrotsnivån, indränkta i myter och seder och kultur av alla möjliga och omöljiga slag. Texten blir aldrig någon torr realistisk roman. Berättarens erfarenheter tolkas via myter och drömmar, där individerna får inkarnera såväl globala som andliga krafter.
I början fylls jag av alla lysande detaljer, men överväldigas snart av rikedomen och tänker att jag aldrig kommer att kunna hålla isär allt. Den Indiska subkontinentens historia 1914-1978, liksom Saleems släkts historia, är ju allt annat än idealisk som hanterbar romanintrig. Men med jämna mellanrum summerar berättaren händelseförloppet, i ny språkdräkt, ibland ur ny synvinkel. Författaren hämtar upp mig, drar in mig som en jojo, just som jag håller på att virra bort mig.
Jag inser att förutom en mängd referenser till litteratur och myter och att verkliga historiska personer som ständigt dyker upp på boksidorna, så finns det mängder av ledtrådar utlagda som en snitslad bana. Det 770 sidor långa maratonloppet, som kunde kännas som en tegelsten att ta mig igenom en gång, börjar alltmer te sig som en idealisk omläsningsbok, för att hitta missade trådar. Rushdie stil och metod, gör att boken kan få en fast plats på soffbordet, redo att tas upp och öppnas lite varsom, läsas en munsbit i taget. När jag väl ätit hela middagen en gång, kan jag tänka mig att nagga lite här och där, återuppleva delarna, som ger mig en klarare helhet. Helheten tycks finns i varje delmängd, (Jfr Det Holografiska paradigment, red. Ken Wilbur, 1988).
Rushdies frodiga text är en kombination av postkolonial historisk fiktion och en indisk version av 'magisk realism' (jfr den Latinamerikanska litteraturboomen från 1960-talet), vilket känns som en naturlig utgångspunkt i ett hörn av världen som har så många gudar att tillgå, rotade i vardagen. Midnattsbarnen är både proppfull med magi och samtidigt mycket jordnära. Och dess omedelbara framgång inledde ett enormt uppsving för anglo-indisk och indo-engelsk litteratur, som fortlever än i dag som en del av det globala utbytet av litteratur och erfarenheter av kolonialism och migration.
Salman Rushdie föddes 1947 i en sunnimuslimsk familj i Bombay (Mumbai), men ser sig som ateist idag. Han utbildades i England och skriver på engelska och blev brittiskt medborgare 1964, men sedan år 2000 bor han i New York. Hans släkt kommer, likt romanens släkt, ursprungligen från Kashmir, som Indien, Kina och Pakistan gjort anspråk på sedan britterna gav sig av 1947. Men konflikten är mycket komplicerad, och kraven har aldrig erkänts internationellt. FNs uppdrag från 1949 att bevara stilleståndslinjen består/behövs än idag. Flera militära konflikter har blossat upp, vilka också finns med i Rushdies roman.
Såväl Rushdie som romanens berättare ingår alltså i Kashmirs diaspora. Saleem Sinai föddes dock i Bombay, exakt vid midnatt - en magisk tidpunkt - 1947, när Indien blev självständigt från britterna. Saleem och Shiva är två pojkar som föds exakt vid midnatt - de både sammanblandas och är varandras motsatser, likt godhet och ondska, oupplösligt tvinnade. Ytterligare 999 barn föds den första timmen under indiskt styre. Alltså totalt 1001 barn, alla med olika magiska krafter. Ettusen och en natt är inte bara namnet på en sagosamling, med kraftfulla andar och djinner, utan fick sin titel för att talet ansågs magiskt i sig.
Jag varken ska eller kan återberätta denna frodiga roman, men vill ge några exempel på uppenbara symboler, som inbjuder till tolkningar på många olika sätt. Romanen talar om det 'hoppfullhetens virus' som drabbar de vuxna från självständighetens inträdande 1947, men som tyvärr inte håller i sig, vilket barnen själva är för små för att ha något begrepp om. Deras magiska förmågor, visar sig dock också vara livsfarliga att besitta - de omtolkas till förrädare och revoltörer av senare regeringar.
Redan från första sidan talas om Saleems onaturligt stora näsa, men hur än mycket det talas om den, hur än mycket andra barn retar honom som 'snornäsa' och andra öknamn, hur han först använder den som en antenn för att magisk tankeöverföring barnen emellan, och senare som överlägset luktorgan för att uppfatta olika dolda åsikter och faror, hur än poängterad - så var det inte förrän alldeles i slutet av romanen som polletten ramlade ner. Det kan inte ha varit en vanlig 'höknäsa' som beskrev.
Saleems näsa, som chockade hans far, måste ha varit som en snabel, likt den populäre hinduiske guden Ganesha med sitt elefanthuvud, vishetens gud, litteraturens beskyddare, med huvudtempel i Bombay, och son till gudarna Shiva och Parvati. När så Saleem slutligen får en egen son (om än bara en fosterson, eftersom Saleem själv drabbats av steriliseringskampanjen under Indira Gandhi), chockeras han över den nyfödde sonens enormt stora öron (elefantöron, tänker jag nu!). Aha!
Och mycket riktigt är fostersonens biologiske far den våldsamme ligisten Shiva, Saleems onda skugga - de som föddes samtidigt, nästan som tvillingbröder. Deras barnmorska Maria (kristen) hade av ren upprorslusta bytt ut dem mellan deras mödrar efter förlossningen, så att den välbärgade muslimska damen ovetande fick den snabelförsedda pojken från fattiga hinduiska föräldrar att uppfostra, medan hennes son (Shiva) förpassades till den hinduiska slummen.
Shiva är ju namnet på en av hinduismens tre huvudgudar, fruktbarhetsguden som uppehåller världen, men som likt en stormgud även förknippas med krig och förgänglighet. Romanfiguren Shiva blir också berömd militär, dödar utan urskillning, och har oäktingar överallt, som han vägrar ta ansvar för. Han gifter sig aldrig, den kvinna han förfört tappar han intresse för.
Guden Shivas sköna hustru Parvati förvandlas till Kali, den svarta som sprider nöd och död omkring sig när hon fylls av hämndbegär. Romanens Parvati kallas häxa, trollkvinna, är en av de 999 barnen med magiska krafter, men hennes ansikte förvrängs till en grimas när hennes kärlek inte besvaras. Hon hör till den fattiga magikerkolonin, men genom att låta Shiva förföra och befruka henne, hon känner hans rykte, gör hon det för att få den gode Saleem att gifta sig med henne. Men något riktigt äktenskap blir det inte. Den steriliserade Saleem 'får en son' (Aadam), men Parvati dör vid utrensningarna.
Kvinnobilden i romanen är inte rolig. Alla är besvikna, svartsjuka, avundsjuka. Men 1900-talet kvinnobild och kvinnors möjligheter var inget vidare. Även gudinnan Durga finns som karaktär, 'tvätterskan Durga var en av dessa onda kvinnliga andar som suger livet ur män!' (s.741)
Saleem tycker tydligen att allt ont som drabbat honom kommer från kvinnor. Ändå handlar Indiens historia inte främst om Indira Gandhi, Änkan, utan lika mycket om rasism, religionsmotsättningar och krig män emellan. Först på slutet kommer ett litet medgivande till kvinnor som hjälpt honom. Jag tänker att barnmorskan Maria trots allt bytt till honom ett liv i välmåga under barndomen, medan Shiva fick lida nöd och tvingades ta till hårda nypor. Maria sonade sitt brott genom att låta sig anställas som Saleems barnsköterska, förväxlingen avslöjades inte förrän efter 15 år. Den onda tvätterskan Durga, blir hans fosterson Aadams amma, sedan Parvati dött och genom Durgas mjölk blir han frisk från sin tuberkulos.
Och som Saleem säger på sid 764: "Självklart har jag förlåtit Maria för hennes brott; jag behöver inte bara fäder utan även mödrar, och en mor ska man inte förebrå för något." Hans ayah, barnmorskan, barnsköterskan, Maria (jungfru!) som gjorde världens godaste Chutney, startade egen tillverkning. Och när Saleem till slut förlorat hela sin familj - utom fostersonen Aadam - är det hos henne han slutligen hamnar, som den enda mannen i skaran av kvinnlig arbetskraft i hennes Pickles-fabrik.
"Maria har behållit sin gamla avsky för 'karlar' och släpper inte in någon annan man i sitt nya, ombonade liv än mig... mig och naturligtvis min son."(s.764-765)
Som sagt, i mytologi är Shiva och Parvati föräldrar till guden Ganesha med elefanthuvudet - i romanen fördelade på Saleem (hinduen som hamnade hos muslimer) och hans fosterson (oäkta son till Shiva född av muslimsk mor, uppvuxen bland hinduer). I myten högg den impulsive Shiva huvudet av sonen, som dock genom moderns enträgna böner blev återupplivad av den ångerfulle fadern, som dock inte besinnade sig nog att finna något annat huvud än elefantens.
Bilden är att religiös tolerans rådde i det mångkulturella Indien under britterna. Om det stämmer vet jag inte. När de gav sig av startade konkurrensen, landet delades i Indien och Pakistan, och senare delas även Pakistan, och östra halvan byter namn till Bangladesh. Och hela tiden råder olösligt tvist om Kashmir. I romanen byter också människorna namn av olika anledningar, t ex vid äktenskap mellan olika religiösa grupper - vilket kräver att någon i paret konverterar.
Det går inte att undgå det mångkulturella temat, alla sammansmälta religiösa symboler, muslimer, hinduer, kristna, buddhister - mänskliga konglomeratet med etniska motsättningar. Ja, även språkmotsättningar dyker upp, när Saleem - likt guden Ganesha - mobbas av alla barn. Saleem får även lida för sitt språk. Språk likställs med ursprung, vilket likställs med åsikter, och så är karusellen igång igen. Allt är närvarande, men de nya fanatikerna omintetgör toleransen.
En annan genomgående motsättning är den mellan fantasi och magi, versus realpolitikens våldsamma uttryck. De som kan trolla står för en alternativ magisk värld, erbjuder en alternativ tolkning och lösning. Men mitt i all denna magi, upplevs också den vanliga verkligheten, mycket konkret och realistisk. Med otrolig synkronicitet lyckas Saleem närvara vid varje avgörande historisk händelse, om än upptagen av basal överlevnad som individ. Ingen heroism, ingen idealism gör historien ogripbar. Då Saleem ser hur ödesdigert historien slår efter många medmänniskor, undrar han i sin medkänsla om han besitter någon skuld i det som sker? Hade han kunnat ändra något?
Man kan se Saleem som en inkarnering av hela den indiska subkontinenten. Förutom näsan, blir han även retad för de födelsemärken som växer fram på hans kinder, i synnerhet under Pakistankrisen med dess delning. Födelsemärkena blir som 'kartbilder', alltså Öst- och Västpakistan vid Indiens båda 'tinningar'. Man kan också fundera på om håret/skalpen han förlorar när en lärare i ilskan lyfter Saleem i håret, hör samman med det förlorade Kashmir, den frodiga dalen med omnejd i bergen norr om Indien. Den konflikten är ännu inte agjord - kanske växer hans hår ut igen med tiden? Men i romanen förblev han skallig.
Så, Saleem hade en kristen barnmorska (britterna?), som blandade ihop korten rejält när hon gav fel barn till fel föräldrar. Ja, som sagt, romanen är full av möjliga tolkningar att utforska ...
2018-08-27
Thomas Hardy - noveller (ca 1888-1894)
Hittade en bok med ett urval av Thomas Hardys noveller, från tre olika samlingar: Wessex Tales (1888), A Group of Noble Dames (1891) och Life's Little Ironies (1894). Jag älskar allihop. Hardy är främst känd för sina romaner, men novellerna ger mig alla Hardys bästa egenskaper - oförglömliga karaktärsteckningar, vackert språk och skickligt byggda intriger - i koncentrerad form.
Äldst är 'The Distracted Preacher', publicerad 1879. En historisk Wessex novell, som blickar tillbaka till 1830-talet, en rustik och vidskeplig lantlig era före Hardys födelse. I centrum står Lizzy, en självständig ung änka, djärv och engagerande, i den manliga världen. Den unge prästen Stockdale beundrar henne 'mot sin vilja'. Hon deltar nämligen i smuggelaktiviteter, iklädd manskläder. Det går tvärsemot prästenes moral, vilket Lizzy inte förstår. Smugglandet är en del av överlevnadsstrategin i hennes trakter, hon är uppvuxen med det och ifrågasätter inte den inkomstkällan.
Hur än överndrivna händelserna kan tyckas, som smuggelgömman under ett 'falskt äppelträd', så har Hardy betonat att allt är baserat på sanna historier och personer han minns från sin barndom. Texten beskriver hur håligheterna i marken, som en gång gömt otaligt smuggelgods, kan beskådas än idag. Dessutom klagar Hardy i 1912 års utgåva över att konventionen 1879 tvingat honom att ge historien sitt 'lyckliga' slut, dvs att Lizzy till slut ändå får prästen till äkta make. Själv hade han velat para ihop henne med smugglaren Jim, en 'kusin'. Märkligt kan tyckas då Jim knappat förekommer mer än som en skugga i skymundan. Men Hardy har nästan alltid föredragit det tragiskt mest sannolika.
Lyckliga slut är mycket ovanliga hos Hardy. Han skriver inte romantiska historier, där kärleksparet ska övervinna svårigheter för att få varandra. Alla individer får offra lycka och förväntningar vid livets vägval. Så trots den ömhet som genast uppstod mellan Lizzy och Stockdale, vilken hindrade honom att följa sitt samvete och skvallra på Lizzy och smugglarna, så trodde Hardy inte på att en man ur prästeståndet skulle 'sänka sig' till att äkta den frisinnade Lizzy. Hela historien har en lättsam ton som helt emanerar ur Lizzys okuvligt goda humör.
De lättsamma tongångarna saknas helt i 'The Melancholy Hussar', vars storhet ligger i dess lyriska stil, en suggestivt trånande frasering. Stammande ur detta evigt oförändrade landskap, följer vi unga naiva Phyllis, som tidigt förlovas bort till en arrogant, opålitlig man, som mestadels befinner sig på okänd ort. Omgivningen anser dock att hon haft tur, eftersom han befinner sig snäppet högre i social rang. Han symboliserar därmed en modernare, flyktigare livsstil som närmare sig horisonten. Men under hans långa frånvaro, förälskar sig Phyllis i en enkel soldat. Men den romansen omintetgörs tragiskt då förste friaren långt omsider återkommer. Han är dock där endast för att meddela att han under mellantiden gift sig med en annan, på en impuls. För sent inser Phyllis att hon är fri att följa sina känslor och den unge soldaten. Då hon redan meddelat honom att hon måste hålla sitt ord, har han gett sig av, deserterat, anhållits och avrättas strax därefter.
Hela Hardys författarskap tycks bygga på varianter av detta tema: ett svårt val mellan två friare. Det är en inre kamp, psykologisk eller andlig. Hardy koncenterar sig på en tvehågsenhet mellan lycka och tragik, en ambivalens som inte på något sätt är enkel, antingen på grund av omgivningen yttre krav eller psykets internaliserade ideal. Ibland, som i Borgmästaren i Casterbridge, är det en karmisk väg till rening, medveten eller omedveten.
'An Imaginative Woman' består också av en serie osannolika sammanträffanden, som binder personerna till deras tragiska öde. Ella är gift och har tre barn, men äktenskapet saknar intimitet. Makarna växer ifrån varandra. I sin ensamhet börjar Ellas poetisk ambition som ett frigörelsebehov. I sin kreativa längtan jämför hon sig med poeten Trewe, som själv känner sig oförstådd. Av en tillfällighet får hon låna hans logi under några sommarveckor. Han är bortrest, men Ella förälskar sig i hans saker och porträtt. Trewe tar dock livet av sig - känner sig oförstådd och oälskad - varpå Ella tynar bort av brustet hjärta, och dör vid fjärde barnets födelse. De fick aldrig träffas - i livet.
Novellen blir dock än dystrare, genom Hardys oefterhärmligt prosaiska slutkläm. Ellas make Will hade aldrig känt svartsjuka, det saknades känslor för det. Men efter två år som änkling hittar han porträttet av Trewe, och får plötsligt för sig att yngste sonen liknar Trewe mer än honom själv, och fattar genast avsmak för barnet. Barnet blir ovetande offer för föräldrarnas brist på kommunikation. Sonens födelse gjorde Will till änkling, plötsligt saknar han den närhet han tidigare inte uppskattat nog. Såväl den döda hustrun som sonen får agera retrospektiva 'förövare', mot vilka Will kan uttryck ilska.
Mitt under arbetet med Tess of the d'Urbervilles, som är ovanlig genom att även nämna aristokratiska kretsar, skrev Hardy novellerna i A Group of Noble Dames (1891), som utgör Wessex än avlägsnare förflutna, landskapets fiktiva aristokratiska ursprung. I min bok finns 'The First Countess of Wessex', också en stark kvinnlig centralkaraktär, som söker frigöra sig från omgivningens sociala och sexuella krav. En udd av revolt, som fick utstå mycket kritik och rejält nedkortad text.
'The First Countess of Wessex' har en för Hardy annorlunda ton för Hardy, som även om den inte är daterad ger en medeltida saogkänsla, med månbelysta nätter, hästar rids i galopp, hemliga uppdrag, trogna tjänare, giktbrutna män. Hardy roar sig med friare äventyr än tidigare. Och man får säga att upplösningen blir 'lyckligare' än någon annanstans, då hjältinnan Betty, redan som 12-åring gifts bort i lönndom när föräldrarna har olika önskemål om friare till dottern. Fadern,av lite lägre rang än sin rikare hustru, vill att dottern skall få välja sin make av kärlek. Modern tänker mer på framtida maktpositioner. Äktenskapet ingås, men skall inte konsumeras förrän sex år senare, och innan dess kantas intrigen av oväntade vändningar, där Betty med åren blir allt aktivare på vägen till sin egen lycka. Båda föräldrarna hinner ångra sig ett antal gånger, men i slutändan blir det precis som Betty själv vill. Hon blir dessutom landskapets första Countess (hertiginna), med position vid hovet.
Från Life's Little Ironies (1894), Hardys sista novellsamling, kommer fyra berättelser som skrivna tidigt 1890-tal, rör sig bort från landsbygden, in mot staden, ofta London. Järnvägen är etablerad, industrialiseringen i full gång, utbildningsnivån i ständigt tilltagande. En ny social ordning grundas och med den nya sociala konflikter, som Hardy utforskar. Klassamhället verkar outplånligt.
'The Son's Veto' och 'A Tragedy of Two Ambitions' utforskar hur svårt det är för folk i enkla lantliga miljöer att kasta av sig sin bakgrund, hur än hårt de strävar. Barnet i 'The Son's Veto' studerar i Eton, och pojkarna i 'A Tragedy of Two Ambitions' arbetar hårt för att bli respektabla präster och präster. Men deras sociala bakgrund hämmar dem gång på gång. De två världarna försonas inte, deras klassresa leder bara till skuld och elände. 'To Please his Wife' är också social satir med lika olyckligt slut. Hela tiden anspelas på det ihåliga i sociala ambitioner, och i synnerhet på hur misslyckade äktenskap och utbildning blir som ingås enbart utifrån social hänsyn, utan djupare känslor och ambitioner.
'The Fiddler of the Reels' är den mest symboliska skissen av detta sociala slagfält. Den tilldrar sig kring världsutställningen 1851, alltså precis på den avgörande gränsen mellan jordbrukskultur och industrialism. I centrum står en ovanligt naiv och maktlös ung kvinna, Car'line, som slits mellan tradition och modernitet, symboliserade av två väsensskillda män.
Den fiolspelande Mop Ollamoor, 'hästdoktor', en urgammal demonisk karaktär från den vidskepliga landsbygden. Mops yrke ansågs stå magin nära och hans hypnotiska fiolspel kan liknas vid Näckens dragningskraft. Han har närmast magisk makt över naturen och kvinnorna.
Mot detta ställs Neds stoiska modernitet. Ned är respekterad ingenjör, symboliserar framsteg och teknologi, erbjuder trygghet och fasthet, men ingår samtidigt i industrialismens ansiktslösa massa, de namnlösa arbetsmyrorna som bygger Kristallpalatset. Han kan inte spela fiol och göra kvinnornas själar fogliga. När Car'line flyktigt ser Mop vid the Great Exhibition, lämnar hennes själ hennes inre. Mop lockar bort deras gemensamma barn, som Ned uppfostrat. Car'lines skört hopfogade modernitet splittras. Barnet är förlorat för alltid, får dansa och sjunga för levebrödet med Mop på marknader.
Ned ensam, slutar aldrig att söka sin förlorade styvdotter, som troligen fått följa med Mop till Amerika.
Någon har sagt att här segrade hedendomen över framsteg och utveckling. För mig är det oroande att kvinnan tecknas så maktlös. Car'line representerar människans som slits mellan viljan till frihet och viljan till trygghet. Så här 125 år senare, ser jag inte utvecklingen som problemet. Den behöver vi.
Alla andra av Hardys kvinnoporträtt har jag uppskattat. Car'line är den enda jag haft svårt för, hennes kraftlöshet. Ingen utväg...
Äldst är 'The Distracted Preacher', publicerad 1879. En historisk Wessex novell, som blickar tillbaka till 1830-talet, en rustik och vidskeplig lantlig era före Hardys födelse. I centrum står Lizzy, en självständig ung änka, djärv och engagerande, i den manliga världen. Den unge prästen Stockdale beundrar henne 'mot sin vilja'. Hon deltar nämligen i smuggelaktiviteter, iklädd manskläder. Det går tvärsemot prästenes moral, vilket Lizzy inte förstår. Smugglandet är en del av överlevnadsstrategin i hennes trakter, hon är uppvuxen med det och ifrågasätter inte den inkomstkällan.
Hur än överndrivna händelserna kan tyckas, som smuggelgömman under ett 'falskt äppelträd', så har Hardy betonat att allt är baserat på sanna historier och personer han minns från sin barndom. Texten beskriver hur håligheterna i marken, som en gång gömt otaligt smuggelgods, kan beskådas än idag. Dessutom klagar Hardy i 1912 års utgåva över att konventionen 1879 tvingat honom att ge historien sitt 'lyckliga' slut, dvs att Lizzy till slut ändå får prästen till äkta make. Själv hade han velat para ihop henne med smugglaren Jim, en 'kusin'. Märkligt kan tyckas då Jim knappat förekommer mer än som en skugga i skymundan. Men Hardy har nästan alltid föredragit det tragiskt mest sannolika.
Lyckliga slut är mycket ovanliga hos Hardy. Han skriver inte romantiska historier, där kärleksparet ska övervinna svårigheter för att få varandra. Alla individer får offra lycka och förväntningar vid livets vägval. Så trots den ömhet som genast uppstod mellan Lizzy och Stockdale, vilken hindrade honom att följa sitt samvete och skvallra på Lizzy och smugglarna, så trodde Hardy inte på att en man ur prästeståndet skulle 'sänka sig' till att äkta den frisinnade Lizzy. Hela historien har en lättsam ton som helt emanerar ur Lizzys okuvligt goda humör.
De lättsamma tongångarna saknas helt i 'The Melancholy Hussar', vars storhet ligger i dess lyriska stil, en suggestivt trånande frasering. Stammande ur detta evigt oförändrade landskap, följer vi unga naiva Phyllis, som tidigt förlovas bort till en arrogant, opålitlig man, som mestadels befinner sig på okänd ort. Omgivningen anser dock att hon haft tur, eftersom han befinner sig snäppet högre i social rang. Han symboliserar därmed en modernare, flyktigare livsstil som närmare sig horisonten. Men under hans långa frånvaro, förälskar sig Phyllis i en enkel soldat. Men den romansen omintetgörs tragiskt då förste friaren långt omsider återkommer. Han är dock där endast för att meddela att han under mellantiden gift sig med en annan, på en impuls. För sent inser Phyllis att hon är fri att följa sina känslor och den unge soldaten. Då hon redan meddelat honom att hon måste hålla sitt ord, har han gett sig av, deserterat, anhållits och avrättas strax därefter.
Hela Hardys författarskap tycks bygga på varianter av detta tema: ett svårt val mellan två friare. Det är en inre kamp, psykologisk eller andlig. Hardy koncenterar sig på en tvehågsenhet mellan lycka och tragik, en ambivalens som inte på något sätt är enkel, antingen på grund av omgivningen yttre krav eller psykets internaliserade ideal. Ibland, som i Borgmästaren i Casterbridge, är det en karmisk väg till rening, medveten eller omedveten.
'An Imaginative Woman' består också av en serie osannolika sammanträffanden, som binder personerna till deras tragiska öde. Ella är gift och har tre barn, men äktenskapet saknar intimitet. Makarna växer ifrån varandra. I sin ensamhet börjar Ellas poetisk ambition som ett frigörelsebehov. I sin kreativa längtan jämför hon sig med poeten Trewe, som själv känner sig oförstådd. Av en tillfällighet får hon låna hans logi under några sommarveckor. Han är bortrest, men Ella förälskar sig i hans saker och porträtt. Trewe tar dock livet av sig - känner sig oförstådd och oälskad - varpå Ella tynar bort av brustet hjärta, och dör vid fjärde barnets födelse. De fick aldrig träffas - i livet.
Novellen blir dock än dystrare, genom Hardys oefterhärmligt prosaiska slutkläm. Ellas make Will hade aldrig känt svartsjuka, det saknades känslor för det. Men efter två år som änkling hittar han porträttet av Trewe, och får plötsligt för sig att yngste sonen liknar Trewe mer än honom själv, och fattar genast avsmak för barnet. Barnet blir ovetande offer för föräldrarnas brist på kommunikation. Sonens födelse gjorde Will till änkling, plötsligt saknar han den närhet han tidigare inte uppskattat nog. Såväl den döda hustrun som sonen får agera retrospektiva 'förövare', mot vilka Will kan uttryck ilska.
Mitt under arbetet med Tess of the d'Urbervilles, som är ovanlig genom att även nämna aristokratiska kretsar, skrev Hardy novellerna i A Group of Noble Dames (1891), som utgör Wessex än avlägsnare förflutna, landskapets fiktiva aristokratiska ursprung. I min bok finns 'The First Countess of Wessex', också en stark kvinnlig centralkaraktär, som söker frigöra sig från omgivningens sociala och sexuella krav. En udd av revolt, som fick utstå mycket kritik och rejält nedkortad text.
'The First Countess of Wessex' har en för Hardy annorlunda ton för Hardy, som även om den inte är daterad ger en medeltida saogkänsla, med månbelysta nätter, hästar rids i galopp, hemliga uppdrag, trogna tjänare, giktbrutna män. Hardy roar sig med friare äventyr än tidigare. Och man får säga att upplösningen blir 'lyckligare' än någon annanstans, då hjältinnan Betty, redan som 12-åring gifts bort i lönndom när föräldrarna har olika önskemål om friare till dottern. Fadern,av lite lägre rang än sin rikare hustru, vill att dottern skall få välja sin make av kärlek. Modern tänker mer på framtida maktpositioner. Äktenskapet ingås, men skall inte konsumeras förrän sex år senare, och innan dess kantas intrigen av oväntade vändningar, där Betty med åren blir allt aktivare på vägen till sin egen lycka. Båda föräldrarna hinner ångra sig ett antal gånger, men i slutändan blir det precis som Betty själv vill. Hon blir dessutom landskapets första Countess (hertiginna), med position vid hovet.
Från Life's Little Ironies (1894), Hardys sista novellsamling, kommer fyra berättelser som skrivna tidigt 1890-tal, rör sig bort från landsbygden, in mot staden, ofta London. Järnvägen är etablerad, industrialiseringen i full gång, utbildningsnivån i ständigt tilltagande. En ny social ordning grundas och med den nya sociala konflikter, som Hardy utforskar. Klassamhället verkar outplånligt.
'The Son's Veto' och 'A Tragedy of Two Ambitions' utforskar hur svårt det är för folk i enkla lantliga miljöer att kasta av sig sin bakgrund, hur än hårt de strävar. Barnet i 'The Son's Veto' studerar i Eton, och pojkarna i 'A Tragedy of Two Ambitions' arbetar hårt för att bli respektabla präster och präster. Men deras sociala bakgrund hämmar dem gång på gång. De två världarna försonas inte, deras klassresa leder bara till skuld och elände. 'To Please his Wife' är också social satir med lika olyckligt slut. Hela tiden anspelas på det ihåliga i sociala ambitioner, och i synnerhet på hur misslyckade äktenskap och utbildning blir som ingås enbart utifrån social hänsyn, utan djupare känslor och ambitioner.
'The Fiddler of the Reels' är den mest symboliska skissen av detta sociala slagfält. Den tilldrar sig kring världsutställningen 1851, alltså precis på den avgörande gränsen mellan jordbrukskultur och industrialism. I centrum står en ovanligt naiv och maktlös ung kvinna, Car'line, som slits mellan tradition och modernitet, symboliserade av två väsensskillda män.
Den fiolspelande Mop Ollamoor, 'hästdoktor', en urgammal demonisk karaktär från den vidskepliga landsbygden. Mops yrke ansågs stå magin nära och hans hypnotiska fiolspel kan liknas vid Näckens dragningskraft. Han har närmast magisk makt över naturen och kvinnorna.
Mot detta ställs Neds stoiska modernitet. Ned är respekterad ingenjör, symboliserar framsteg och teknologi, erbjuder trygghet och fasthet, men ingår samtidigt i industrialismens ansiktslösa massa, de namnlösa arbetsmyrorna som bygger Kristallpalatset. Han kan inte spela fiol och göra kvinnornas själar fogliga. När Car'line flyktigt ser Mop vid the Great Exhibition, lämnar hennes själ hennes inre. Mop lockar bort deras gemensamma barn, som Ned uppfostrat. Car'lines skört hopfogade modernitet splittras. Barnet är förlorat för alltid, får dansa och sjunga för levebrödet med Mop på marknader.
Ned ensam, slutar aldrig att söka sin förlorade styvdotter, som troligen fått följa med Mop till Amerika.
Någon har sagt att här segrade hedendomen över framsteg och utveckling. För mig är det oroande att kvinnan tecknas så maktlös. Car'line representerar människans som slits mellan viljan till frihet och viljan till trygghet. Så här 125 år senare, ser jag inte utvecklingen som problemet. Den behöver vi.
Alla andra av Hardys kvinnoporträtt har jag uppskattat. Car'line är den enda jag haft svårt för, hennes kraftlöshet. Ingen utväg...
2018-08-16
Nights at the Circus - Angela Carter (1984)
Angela Carters Nights at the Circus, är mer pikaresk än roman - burlesk pikaresk.
Första delen, 'London', börjar med att huvudpersonen Fevvers, bevingad trapetskonstnär, blir intervjuad av en amerikansk journalist om sitt yrke och sitt liv. 'Is she fact or fiction?' Kan en människa ha både armar och vingar? Är hon ängel, eller människa och fågel? Jag tänker genast på den grekiska myten om hur Zeus förvandlade sig till svan för att förföra Leda, skulle resultatet av det mötet ha varit som Fevvers, en människosvan? Lite senare omtalas också en tavla med Leda-och-svanen-motiv, den sitter på väggen i den bordell där Fevvers växte upp, efter att 'newly hatched' ha lämnats i en korg på deras trappa.
Angela Carters fabuleringsförmåga tycks oändlig. Boken kryllar av sidokaraktärer och återberättade livshistorier. Historien tilldrar sig i slutet av 1899, alldeles i slutet av den viktorianska era, i ett skitigt och depraverat London, på samhällets botten bland prostituerade och 'kvinnliga monster' (dvs med ovanliga missbildningar), där Fevvers en kort tid tvingas visa upp sig, efter att bordellen där hon växt upp som hittebarn - och blev deras bevingade amor-maskot - upplöstes.
När alla de sidohistorierna berättas, riskerar jag nästan att tappa bort mig, innan vi är tillbaka på banan. Då har vi hamnat i St Petersburg, ett minst lika depraverat, och än mer segregerat kejsardöme, med den kommunistiska revolutionen runt höret. Fevvers är här luftakrobat på cirkus, och vi träffar på än fler människoöden på den sociala bottnen, här ryska och internationella cirkus-trashankar. Den amerikanske journalisten Jack Walser följer efter för att lösa Fevver-gåtan, och hoppas på ett 'Scoop'. Han tar jobb som clown på samma cirkus och får alla chanser att 'göra bort sig'. Han är med på den föreställning där Clownen Buffo förlorar förståndet, medan publiken skrattar utan att förstå att det inte är ett skämt.
Fevvers är nära att förföras av en rysk Storhertigs rikedomar, när han skänker henne diamanter, 'a girl's best friends', men inser i sista stund att hon riskerar att hamna i en gyllene bur, att för den mannen är hon bara ett exotiskt samlarföremål, inte en människa. Hon lyckas med nöd och näppe fly, strax efter att han brutit sönder hennes minivärja. Och med den försvann hennes självkänsla, det som gjort henne unik.
Här börjar del 3, 'Sibirien'. Cirkusen åker järnväg över Sibirien, ut i det iskalla snöfyllda vida landskapet, och stöter på förvisade 'brottslingar' och tågrånare, som orsakar en allvarlig tågolycka. Ute på Sibiriens vidder splittras alla passagerare, Walser drabbas av minnesförlust och hamnar som lärling hos en Shaman.
Miljön i första delen gav mig en känsla av 'Steampunk' (begreppet myntades först 1987), den viktorianska industrialismens och ångtågens era, med sin Dickenska smutsiga realism, men den blandades redan från början med magisk realism. Vi får inte tro på 'realismen', allt är allegoriska liknelser, symboler via kända västerländska myter. Transsibiriska järnvägen fanns inte 1899, långa sträckor saknades ännu ett trettiotal år framåt. Men det spelar ingen roll i denna Fantasy-pikaresk.
Hos Angela Carter är tiden verkligen en illusion, allt finns samtidigt, alla myter och litterära förebilder finns överlagrade, sammanvävda. Det är orden, metaforerna, som är grunden vi står på. Angela Carter leker hela tiden med alla myter och tankebilder, vi fått med oss via modersmjölk och skolor och media. Hon lyfter fram dem och bakar om dem till sina egna varianter.
Historien slutar vid tolvslaget Nyårsafton 1899, när det nya århundradet ringer in, 1900-talet, med sina rosenröda förväntningar om en Ny Tid, och en Ny Fri Kvinna. Allmän rösträtt och revolutioner av olika slag är på väg. Världskrig är det ännu ingen som kan ana sig till. Fevvers är den ikoniska förebilden, hon vill oss att Alla Kvinnor kan FLYGA. Hon är inte unik. Hela historien slutar med hennes rungande skratt ut över den sibiriska isvidden. Inte är hon historiens enda flygande kvinna. Alla kvinnor kan flyga - bara de försöker!
Plötsligt har Angela Carters dystopier förbytts i en bubblande optimism. Och detta via Fevvers anomalier, vingarna som inte är en ängels, utan något mycket obekvämt, och på en mycket stor kvinnas kropp, 188 cm i strumplästen, med ett ansikte stort, brett och ovalt som en biffstek. Och en röst som skramlande soptunnelock. Hon tycks helt klart brås på sin far, om det nu var Zeus?
Angela Carters sprudlande språk och metaforer är lysande i Nights at the Circus. Man behöver inte förstå alla referenser till tidigare litteratur, även om det är roligt att upptäcker dem. Men myterna är ändå lättillgängliga genom att vara så invävda i vår västerländska kultur att vi ofta tar dem som självklara. En modern klassiker.
Första delen, 'London', börjar med att huvudpersonen Fevvers, bevingad trapetskonstnär, blir intervjuad av en amerikansk journalist om sitt yrke och sitt liv. 'Is she fact or fiction?' Kan en människa ha både armar och vingar? Är hon ängel, eller människa och fågel? Jag tänker genast på den grekiska myten om hur Zeus förvandlade sig till svan för att förföra Leda, skulle resultatet av det mötet ha varit som Fevvers, en människosvan? Lite senare omtalas också en tavla med Leda-och-svanen-motiv, den sitter på väggen i den bordell där Fevvers växte upp, efter att 'newly hatched' ha lämnats i en korg på deras trappa.
Angela Carters fabuleringsförmåga tycks oändlig. Boken kryllar av sidokaraktärer och återberättade livshistorier. Historien tilldrar sig i slutet av 1899, alldeles i slutet av den viktorianska era, i ett skitigt och depraverat London, på samhällets botten bland prostituerade och 'kvinnliga monster' (dvs med ovanliga missbildningar), där Fevvers en kort tid tvingas visa upp sig, efter att bordellen där hon växt upp som hittebarn - och blev deras bevingade amor-maskot - upplöstes.
När alla de sidohistorierna berättas, riskerar jag nästan att tappa bort mig, innan vi är tillbaka på banan. Då har vi hamnat i St Petersburg, ett minst lika depraverat, och än mer segregerat kejsardöme, med den kommunistiska revolutionen runt höret. Fevvers är här luftakrobat på cirkus, och vi träffar på än fler människoöden på den sociala bottnen, här ryska och internationella cirkus-trashankar. Den amerikanske journalisten Jack Walser följer efter för att lösa Fevver-gåtan, och hoppas på ett 'Scoop'. Han tar jobb som clown på samma cirkus och får alla chanser att 'göra bort sig'. Han är med på den föreställning där Clownen Buffo förlorar förståndet, medan publiken skrattar utan att förstå att det inte är ett skämt.
Fevvers är nära att förföras av en rysk Storhertigs rikedomar, när han skänker henne diamanter, 'a girl's best friends', men inser i sista stund att hon riskerar att hamna i en gyllene bur, att för den mannen är hon bara ett exotiskt samlarföremål, inte en människa. Hon lyckas med nöd och näppe fly, strax efter att han brutit sönder hennes minivärja. Och med den försvann hennes självkänsla, det som gjort henne unik.
Här börjar del 3, 'Sibirien'. Cirkusen åker järnväg över Sibirien, ut i det iskalla snöfyllda vida landskapet, och stöter på förvisade 'brottslingar' och tågrånare, som orsakar en allvarlig tågolycka. Ute på Sibiriens vidder splittras alla passagerare, Walser drabbas av minnesförlust och hamnar som lärling hos en Shaman.
Miljön i första delen gav mig en känsla av 'Steampunk' (begreppet myntades först 1987), den viktorianska industrialismens och ångtågens era, med sin Dickenska smutsiga realism, men den blandades redan från början med magisk realism. Vi får inte tro på 'realismen', allt är allegoriska liknelser, symboler via kända västerländska myter. Transsibiriska järnvägen fanns inte 1899, långa sträckor saknades ännu ett trettiotal år framåt. Men det spelar ingen roll i denna Fantasy-pikaresk.
Hos Angela Carter är tiden verkligen en illusion, allt finns samtidigt, alla myter och litterära förebilder finns överlagrade, sammanvävda. Det är orden, metaforerna, som är grunden vi står på. Angela Carter leker hela tiden med alla myter och tankebilder, vi fått med oss via modersmjölk och skolor och media. Hon lyfter fram dem och bakar om dem till sina egna varianter.
Historien slutar vid tolvslaget Nyårsafton 1899, när det nya århundradet ringer in, 1900-talet, med sina rosenröda förväntningar om en Ny Tid, och en Ny Fri Kvinna. Allmän rösträtt och revolutioner av olika slag är på väg. Världskrig är det ännu ingen som kan ana sig till. Fevvers är den ikoniska förebilden, hon vill oss att Alla Kvinnor kan FLYGA. Hon är inte unik. Hela historien slutar med hennes rungande skratt ut över den sibiriska isvidden. Inte är hon historiens enda flygande kvinna. Alla kvinnor kan flyga - bara de försöker!
Plötsligt har Angela Carters dystopier förbytts i en bubblande optimism. Och detta via Fevvers anomalier, vingarna som inte är en ängels, utan något mycket obekvämt, och på en mycket stor kvinnas kropp, 188 cm i strumplästen, med ett ansikte stort, brett och ovalt som en biffstek. Och en röst som skramlande soptunnelock. Hon tycks helt klart brås på sin far, om det nu var Zeus?
Angela Carters sprudlande språk och metaforer är lysande i Nights at the Circus. Man behöver inte förstå alla referenser till tidigare litteratur, även om det är roligt att upptäcker dem. Men myterna är ändå lättillgängliga genom att vara så invävda i vår västerländska kultur att vi ofta tar dem som självklara. En modern klassiker.
2018-08-07
Rapport från en skurhink - Maja Ekelöf (1970)
När jag läste Karin Thunberg nu nyligen, om hennes 1970-tal, blev jag påmind om Rapport från en skurhink, som Thunberg läste i samma veva hon gifte sig 1970. Även denna bok blir som en introduktion till 1970-talet, trots att den består huvudsakligen av Maja Ekelöfs dagboksanteckningar från 1965-1969. Textens dokumentära omedelbarhet gör att man genast förflyttas tillbaka till det sena 60-talet, vars händelser - t ex atombombsprover, sjudagarskriget i Mellanöstern, Vietnamkrigets upptrappning och studentrevolter världen runt - bäddade för 1970-talets mentalitet.
Maja Ekelöf (1918-1989) jobbade hela livet som städare, hon fick fem barn, men dagboken berättar kortfattat att hon och två av väninnorna alla är skilda ensamstående föräldrar. Maja Ekelöfs liv är tungt och det är svårt att få det ekonomiska att gå ihop. 1965 fyller yngsta barnet 15, så nu är barnen stora, och ömsom studerar och har däremellan svårt att få jobb i det sena 60-talets hårdnande ekonomiska samhällsklimatet.
Maja Ekelöf läser ideligen och menar vid flera tillfällen att utan böcker skulle hon inte orka leva. Han har nu i övre medelåldern fått chansen att komplettera sin utbildning med kvällskurser. Hon hänger hela tiden med i nyhetsflödet, och beskärmar sig över krig och elände, uppfyld av brinnande solidaritet med de unga och de svaga i samhället, liksom flyktingar och studentupproren.
Enligt dagboken kom en väninna, Bojan, till henne med en annons att Rabén & Sjögren, 1969 utlyst en romantävling, att det borde passa henne precis att skriva en 'politisk roman', som man alltså tydligen frågade efter, och att Alva Myrdal och (Lars) Gyllensten skulle sitta med bland bedömarna. Ekelöf började grunna på idén och gjorde till slut utdrag ur sin dagbok, huvudsakligen funderingar kring alla oro som rådde ute i världen, all oro som detta skapade hos henne själv, för hur det skulle gå för hennes barn, samtidigt som ekonomin hårdnar och jobben försvinner.
Ekelöf vann, och boken trycktes 1970. Det är alltså mer dokumentär än roman - typiskt för 1970-talet - om hennes vånda över världsläget. Böckerna är hennes tröst. "Varje författare, liksom varje människa man möter har något att ge", konstaterade hon 17 september 1968.
Maja Ekelöf (1918-1989) jobbade hela livet som städare, hon fick fem barn, men dagboken berättar kortfattat att hon och två av väninnorna alla är skilda ensamstående föräldrar. Maja Ekelöfs liv är tungt och det är svårt att få det ekonomiska att gå ihop. 1965 fyller yngsta barnet 15, så nu är barnen stora, och ömsom studerar och har däremellan svårt att få jobb i det sena 60-talets hårdnande ekonomiska samhällsklimatet.
Maja Ekelöf läser ideligen och menar vid flera tillfällen att utan böcker skulle hon inte orka leva. Han har nu i övre medelåldern fått chansen att komplettera sin utbildning med kvällskurser. Hon hänger hela tiden med i nyhetsflödet, och beskärmar sig över krig och elände, uppfyld av brinnande solidaritet med de unga och de svaga i samhället, liksom flyktingar och studentupproren.
Enligt dagboken kom en väninna, Bojan, till henne med en annons att Rabén & Sjögren, 1969 utlyst en romantävling, att det borde passa henne precis att skriva en 'politisk roman', som man alltså tydligen frågade efter, och att Alva Myrdal och (Lars) Gyllensten skulle sitta med bland bedömarna. Ekelöf började grunna på idén och gjorde till slut utdrag ur sin dagbok, huvudsakligen funderingar kring alla oro som rådde ute i världen, all oro som detta skapade hos henne själv, för hur det skulle gå för hennes barn, samtidigt som ekonomin hårdnar och jobben försvinner.
Ekelöf vann, och boken trycktes 1970. Det är alltså mer dokumentär än roman - typiskt för 1970-talet - om hennes vånda över världsläget. Böckerna är hennes tröst. "Varje författare, liksom varje människa man möter har något att ge", konstaterade hon 17 september 1968.
2018-08-05
Samhällsbärarna - Leif G W Persson (1982)
Tredje delen i Perssons inledande trilogi, med samma undertitel som Sjöwall-Wahlöö - en roman om ett brott. Samhällsbärarna fick Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa svenska kriminalroman 1982.
Den är helt inriktad på polisarbetet och utreder misstänkt polisbrutalitet, dvs berör knappt brottslighet utanför polishuset. Ett för mig ovanligt drag är att de tre poliser som arbetar ihop med utredningen, polisintendent Lars M Johansson, och kollegorna Wesslén och Tore Jansson, mest suckar över varandra, tittar snett och suckar. Kanske för att Johansson i denna bok har ett vikariat, att de alltså inte är en sammansvettsad grupp som tidigare samarbetat.
Sammansvetsade är däremot den piketgrupp de försöker utreda, vilket försvårar det hela. Det hela börjar med en misshandlad alkoholist, som dör av sina skador. Detta lär bygga på ett verkligt fall. Däremot tycks likheterna mellan piketgruppen och Norrmalmspolisens 'basebollliga' vara helt tillfälliga eftersom boken skrevs och utgavs innan den senare blev uppmärksammad. Men det visar i alla fall att ämnet låg rätt i tiden.
Piketgruppen sysslar hela tiden med egenmäktigt förfarande, tar alltså lagen i egna händer, utifrån sin egen bild av sig själva som 'Samhällsbärare', där alla medel tycks tillåtna, för att fälla på förhand de personer som de själva bestämt sig för att se som skyldiga.
Torrt och lite långdraget kanske, men aldrig segt. Mycket belysande kring hur svårt det kan vara att avgöra hur skador uppkommit, hur snabbt blåmärken syns eller inte, hur mycket som kan bero på gamla skador, liksom alkoholens skadeverkningar över tid. Och mycket andra sådana realistiska aspekter på polisarbete. Och helt klart är den ett verk av sin tid - det socialrealistiska 1970-tal, vilket hänger med in på det tidiga 1980-talet.
Den är helt inriktad på polisarbetet och utreder misstänkt polisbrutalitet, dvs berör knappt brottslighet utanför polishuset. Ett för mig ovanligt drag är att de tre poliser som arbetar ihop med utredningen, polisintendent Lars M Johansson, och kollegorna Wesslén och Tore Jansson, mest suckar över varandra, tittar snett och suckar. Kanske för att Johansson i denna bok har ett vikariat, att de alltså inte är en sammansvettsad grupp som tidigare samarbetat.
Sammansvetsade är däremot den piketgrupp de försöker utreda, vilket försvårar det hela. Det hela börjar med en misshandlad alkoholist, som dör av sina skador. Detta lär bygga på ett verkligt fall. Däremot tycks likheterna mellan piketgruppen och Norrmalmspolisens 'basebollliga' vara helt tillfälliga eftersom boken skrevs och utgavs innan den senare blev uppmärksammad. Men det visar i alla fall att ämnet låg rätt i tiden.
Piketgruppen sysslar hela tiden med egenmäktigt förfarande, tar alltså lagen i egna händer, utifrån sin egen bild av sig själva som 'Samhällsbärare', där alla medel tycks tillåtna, för att fälla på förhand de personer som de själva bestämt sig för att se som skyldiga.
Torrt och lite långdraget kanske, men aldrig segt. Mycket belysande kring hur svårt det kan vara att avgöra hur skador uppkommit, hur snabbt blåmärken syns eller inte, hur mycket som kan bero på gamla skador, liksom alkoholens skadeverkningar över tid. Och mycket andra sådana realistiska aspekter på polisarbete. Och helt klart är den ett verk av sin tid - det socialrealistiska 1970-tal, vilket hänger med in på det tidiga 1980-talet.
2018-08-03
En dag ska jag ta mig någon annanstans - Karin Thunberg (2011)
En perfekt sträckläsningsbok för en lugn semesterdag. Journalisten Karin Thunberg fördjupar sig i sitt 1970-tal. Även om jag är yngre än författaren, så känner jag ändå igen mig i mycket av det hon refererar till, både vad gäller 70-talet och rent personliga tankar och känslor.
Jag tycker verkligen om hennes språk och den lugna rytmen, fram och tillbaka, nästan som vågor mot stranden. Det främjar det meditativa läsandet, tankar kring känslor och relationer.
Den tanke som berör mig själv mycket just nu, är en som kommer från en väninna hon omnämner. Behovet av att göra ingenting. Thunberg som alltid jobbat har svårt att vara inaktiv. Väninnan propagerar för att inte försöka uppnå något. Jag är själv där just nu.
Efter att ha ägnat livet åt oavbruten aktivitet och omsorg om nära, kära, släkt, bekanta, arbetsplatser, osv, så vill jag bara njuta av det jag har, och slippa ställa upp mål. Snarare invänta det som känns bra. Denna sommar, sol och hetta i månader, har väl gjort det även till en nödvändighet ...
Mycket läsvärd.
PS. Uppdaterade detta nu, 4 augusti, med en glömd tanke. Just nu kom det efterlängtade regnet hit. Efter månader av sol, sol, sol. Och jag njuter den svala västvinden och växterna slickar i sig regnet.
Jag tycker verkligen om hennes språk och den lugna rytmen, fram och tillbaka, nästan som vågor mot stranden. Det främjar det meditativa läsandet, tankar kring känslor och relationer.
Den tanke som berör mig själv mycket just nu, är en som kommer från en väninna hon omnämner. Behovet av att göra ingenting. Thunberg som alltid jobbat har svårt att vara inaktiv. Väninnan propagerar för att inte försöka uppnå något. Jag är själv där just nu.
Efter att ha ägnat livet åt oavbruten aktivitet och omsorg om nära, kära, släkt, bekanta, arbetsplatser, osv, så vill jag bara njuta av det jag har, och slippa ställa upp mål. Snarare invänta det som känns bra. Denna sommar, sol och hetta i månader, har väl gjort det även till en nödvändighet ...
Mycket läsvärd.
PS. Uppdaterade detta nu, 4 augusti, med en glömd tanke. Just nu kom det efterlängtade regnet hit. Efter månader av sol, sol, sol. Och jag njuter den svala västvinden och växterna slickar i sig regnet.
2018-08-01
Black Venus - Angela Carter (1985)
Har nu läst en samling åtta korta berättelser av Angela Carter, som först tryckts en och en mellan 1977 och 1982. Titelhistorien Black Venus trycktes 1980, men fick också bli titel åt hela samlingen utgiven 1985. Att kalla dem noveller känns fel, snarare kortprosa. Flera av texterna rör faktiska historiska personer.
Black Venus gestaltar Charles Baudelaires älskarinna Jeanne Duval, på ett sätt som bara Angela Carter kan. Naturligtvis är det 'fiktion', men hon går under huden på huvudpersonen och uppväcker en känsla för tiden, den låga skitiga sjukdomsalstrande, som gör att vi ramlar ganska brutalt utanför den gängse romantiska historiesynen.
Detsamma gäller The Cabinet of Edgar Allan Poe, även om det är en helt annan historia, så uppväcker det nya oprövade tankar gällande ursprunget till Poes författarskap. Naturligtvis via fiktion, men mycket tankeväckande.
Fler historier rör för mig okända personer som kan vara faktiska, men det viktiga är Carters alltid lika nya syn på händeler och miljöer, likaväl som människans myt- och legendskapande ådra.
Underbar är Overture and Incidental Music for 'A Midsummer Night's Dream', som fördjupar sig i den engelska skogen och hur den skiljer sig från t.ex. en svensk stor mörk urskog, och de sagoväsen som finns i den, i synnerhet den androgyna Puck, i Shakespears drama.
I Peter and the Wolf är det en flicka som får växa upp med vargar, och så helt identifierar sig med den fria naturen att hon aldrig kan identifiera sig med sitt mänskliga ursprung. Peter vill först rädda henne, men när hon vägrar bli 'människa', önskar att han aldrig fått syn på denna kvinnovarg, och försöker hänge sig helt åt ande och religion. Men han lyckas aldrig släppa sina tankar på vargkvinnan, som också blir symbol för hans egen fria barndom, när hans blick var öppen och oförstörd. Ja, denna historia har många bottnar och symboler möjliga att grunna över.
The Fall River Axe Murders tycks utgå ifrån en 'barn ramsa'. Om det är fakta eller fiktion kring ett verkligt mord, vet jag inte, mord tycks inte höra till barnkammaren, men å andra sidan var 1800-talets folksagor mycket mordiska, så vad vet jag. Hela historien gestaltas dock som en mycket effektiv psykologisk thriller som rör sig i ultrarapid fram till vad som vi redan i inledningsradernas ramsa, läser oss till som ett yxmord. Vi vet vad som ska ske, men får nu hela bilden av livet för familjens hela hushåll, och försöker lista ut hur och varför, men rättas och justeras steg för steg, som i en sorts deckarutredning. Från ett sensommarhett Massachusetts.
Angela Carters språk frambesvärjer fabulösa fabler, ofta mördrömslika, men tydliga in i minsta detalj, redo att upptäckas av läsaren med sinnet på helspänn.
Black Venus gestaltar Charles Baudelaires älskarinna Jeanne Duval, på ett sätt som bara Angela Carter kan. Naturligtvis är det 'fiktion', men hon går under huden på huvudpersonen och uppväcker en känsla för tiden, den låga skitiga sjukdomsalstrande, som gör att vi ramlar ganska brutalt utanför den gängse romantiska historiesynen.
Detsamma gäller The Cabinet of Edgar Allan Poe, även om det är en helt annan historia, så uppväcker det nya oprövade tankar gällande ursprunget till Poes författarskap. Naturligtvis via fiktion, men mycket tankeväckande.
Fler historier rör för mig okända personer som kan vara faktiska, men det viktiga är Carters alltid lika nya syn på händeler och miljöer, likaväl som människans myt- och legendskapande ådra.
Underbar är Overture and Incidental Music for 'A Midsummer Night's Dream', som fördjupar sig i den engelska skogen och hur den skiljer sig från t.ex. en svensk stor mörk urskog, och de sagoväsen som finns i den, i synnerhet den androgyna Puck, i Shakespears drama.
I Peter and the Wolf är det en flicka som får växa upp med vargar, och så helt identifierar sig med den fria naturen att hon aldrig kan identifiera sig med sitt mänskliga ursprung. Peter vill först rädda henne, men när hon vägrar bli 'människa', önskar att han aldrig fått syn på denna kvinnovarg, och försöker hänge sig helt åt ande och religion. Men han lyckas aldrig släppa sina tankar på vargkvinnan, som också blir symbol för hans egen fria barndom, när hans blick var öppen och oförstörd. Ja, denna historia har många bottnar och symboler möjliga att grunna över.
The Fall River Axe Murders tycks utgå ifrån en 'barn ramsa'. Om det är fakta eller fiktion kring ett verkligt mord, vet jag inte, mord tycks inte höra till barnkammaren, men å andra sidan var 1800-talets folksagor mycket mordiska, så vad vet jag. Hela historien gestaltas dock som en mycket effektiv psykologisk thriller som rör sig i ultrarapid fram till vad som vi redan i inledningsradernas ramsa, läser oss till som ett yxmord. Vi vet vad som ska ske, men får nu hela bilden av livet för familjens hela hushåll, och försöker lista ut hur och varför, men rättas och justeras steg för steg, som i en sorts deckarutredning. Från ett sensommarhett Massachusetts.
Angela Carters språk frambesvärjer fabulösa fabler, ofta mördrömslika, men tydliga in i minsta detalj, redo att upptäckas av läsaren med sinnet på helspänn.
2018-07-27
The Mayor of Casterbridge - Thomas Hardy (1886)
Har läst om ännu en roman av Thomas Hardy, lika känd som den om Tess, The Mayor of Casterbridge (1886), med undertiteln the Story of a Man of Character. Casterbridge är en lantlig köpstad central i Hardys fiktiva Wessex. Huvudperson är borgmästare Michael Henchard, och som författaren själv skrev i sitt förord, är denna roman mer än något annat han skrev, centrerat just kring sin huvudperson.
Hardys intresse för lokalhistoria, fördjupades till arkeologi, då det på den tomt i Dorset där han höll på att bygga sitt nya hem, dök upp en romersk begravningsplats. Regionens historia blev en frodig grogrund för hans författande, i synnerhet lantarbetarnas villkor satte han i centrum. Romanen om borgmästare Henchard är dessutom en 'historisk' roman, som inleds på 1820-talet, och inspirerades av tidningsnotiser från 1820-talet, som Hardy utforskat, om hur fattiga lantarbetare auktionerat bort sina hustrur.
Hardys romaner handlade inte bara om att bevara minnet av den lantarbetarkultur som höll på att försvinna, när samhället och ekonomin moderniserades. Hardy hade ett lika starkt litterärt intresse. Hans litterära ideal var inte samtida naturalism, eller ens den viktorianska melodramen - utan den klassiska tragedin. Detta är särskilt tydligt i The Mayor of Casterbridge, ett karaktärsdrama kring 'hybris', men placerat i Hardys lantligt idylliska 'Wessex' (Dorset).
Historien om Michael Henchard, som Hardy beskriver som 'mycket vidskeplig', gestaltar vad jag vill kalla en starkt karmisk livssyn. Att Henchard, i fyllan säljer sin fru och deras spädbarn Elizabeth-Jane, för fem guineas, sätter igång ett karmiskt ödesdrama som han aldrig kan tvätta av sig. Vad han sår får han skörda. Han måste ta konsekvenserna av sitt handlande. Liksom arkeologiska lämningar alltid dyker upp förr eller senare, återkommer resultatet av våra egna handlingar. Det karmiska livet är ett dualistiskt spel, där vi får granska hela skalan från ytterlighet till ytterlighet.
Huvuddelen av historien utspelas på 1840-talet, när de sädestullar som sedan 1815 skyddat det inhemska jordbruket, avskaffades 1846, vilket förändrar landsbygden för all framtid. Gamla seder och bruk utplånas på gott och ont. Henchards eget livsöde symboliserar konflikten mellan tradition och modernisering. Det förgångna spökar, och återkommer för att bearbetas.
Henchard, som 21-årig utblottad daglönare, sålde alltså fru och dotter för en liten slant. Så slapp han sin försörjningsbörda och kunde starta en framgångsrik karriär, där han handlade med säd och andra jordbruksprodukter. Men han slutade aldrig känna skam. Hustrun insåg aldrig att det var olagligt och ogiltigt. Men Henchard visste och skyllde sitt handlade på spriten han druckit. När fru och barn försvunnit lovade han därför dyrt och heligt att avstå från alkohol följande 21 år. Som helnykterist med stoiska karaktär, blir han en stark förebild i samhället, som han leder till ny framgång. Med tiden gör det honom inte bara välbärgad med tjusigt hus, han får också ett stort inflytande och utnämns till Casterbridges borgmästare.
Men Henchard har inte bara goda sidor. Som försäljningen av hustrun visar, kan han vara lynnig och negativt motsträvig. Hans envishet är både till fördel och nackdel. Nitton år senare hinner hans förflutna ikapp honom och kräver återbetalning. Hustru, och vad han tror är dottern, återvänder och för att dölja sanningen om hur de skildes åt, låtsas Henchard uppvakta sin ex-fru tills de kan gifta om sig. Detta trots att hustrun snart inser att hans humör inte blivit ett dugg bättre med året, och att kärleken är lika frånvarande nu som när de var unga.
Henchard tycks likgiltig inför kvinnor, som om kärlek är mer besvär än behov, ett besvär som ofta utvecklas till irritation och hat. Han tycks kalra sig bättre utan kärlek. Han är karriäristen som visar att 'ensam är stark', ända tills han möter den unga skotten Farfrae, och övertalar honom att bli hans anställde förman. De är varandras motsatser, men kompletterar varandra i yrkeslivet. Hellre manlig vänskap än kärlek till fru och barn. Han går så långt att han avslöjar sina innersta hemligheter för Farfrae, något som han senare kommer att ångra. Inte för att Farfrae någonsin tänkt utnyttja detta övertag, utan för att Henchard själv aldrig kan sluta oroa sig över sina egna felsteg.
Allt är frid och fröjd, tills ödet börjar kräva betalning för gamla oförrätter. Eftersom han dolt sanningen är det inte försonande nog att han gifter om sig med sin fru. Det dyker upp personer som känner till Henchards forna relationer. Och alla de tillfälligheter som bryter sönder hans livspussel bit för bit, visar att denna historia är allt annat än en realistisk roman, utan en symboliskt uppbyggd tragedi. Henchards nedgång och fall är lika oundvikligt som det grekiska dramat om Oidipus, och hans försök att undvika sitt förutsagda öde. Henchard var drabbad av hybris, övermod,
Han gifte sig alltså med Susan två gånger, men andra gången blev inte mer lyckat eller kärleksfullt än första gången. Första gången förlorade han Susan via sin dumdristighet, till sjömannen Newman, som hade det bättre ställt. Andra gången förlorade han henne till döden. Däremellan stod Henchard på gränsen att trolova sig med unga Lucetta, där han förlorade henne genom att Susan återuppstått som från döden. Trots att Henchard mest tycks glad för att han slapp gifta sig med Lucetta, gjorde de ett nytt försök efter Susans död. Men då Lucetta genast insåg att Henchard var en betydligt lynnigare och negativare man än hon tidigare insett, lämnar hon honom genast för Farfrae, som av ödets och vädrets makter plötsligt blivit hans affärsrival. Farfrae inser aldrig att de även varit rivaler om Lucetta.
Den enda verkliga kärleksgnistan i Henchards liv gäller dottern Elizabeth-Jane. Men även den är svår att gräva fram, och utsätts hela tiden för ödets ironier. Han sålde henne kallblodigt, men bar på en nedgrävd skam. När Susan återvänder med en ung kvinna med samma namn som dottern, vill han gottgöra, men mer rädd om sitt rykte än flickans bästa uppträder han som 'styvfar', och kämpar inte för att hon åter ska få hans efternamn. Däremot tänds genast en kärleksgnista mellan Elizabeth och Farfrae, vilket Henchard inte kan acceptera, då väcks istället en tveeggad svartsjuka i Henchard, han vill varken dela Farfrae eller dottern med någon annan, inte ens med varandra. Inte ens sedan Farfrae blivit hans ekonomiske överman kan han se det positiva i en sådan allians. Istället undanber han sig all uppvaktning från Farfraes sida gentemot dottern
Inte förrän Susan dött och Henchards egen ensamhet blir tydlig, ber han Elizabeth flytta hem till honom och ta hans efternamn, och för att övertala henne, berättar han (halva) 'sanningen', att de skillts åt och inte vetat att de fortfarande var i livet. Det chockar Elizabeth, som dock accepterar och gör sitt bästa för att förstå.
Men med ödets ironi, får Henchad bara timmar efter att Elizabeths 'nya' efternamn annonserats, reda på att hans egen dotter dog som spädbarn, och att 'styvdottern' verkligen är Newsons dotter och inte hans egen. Han har alltså fått en rivals bastard på halsen, vilket gör att han börjar känna hat och avsky, och vägrar glädjas över 'styvdotterns' omsorger. Vilket gör Elizabeths liv än mer obegripligt och omskakande. Efter ytterligare en tid när Henchard slutligen vill bli av med 'bastard-dottern', skriver han till Farfrae att han kan få återuppta uppvaktningen, men det är alldeles för sent påtänkt.
Vid det laget är Farfrae passionerat förälskad i Luccetta, och gifter sig med henne. Henchard har vid det laget själv gått i konkurs och förlorat sin rörelse. Elizabeth klarar sig själv med små medel och eget arbete. 21 år har gått och Henchard har börjat dricka igen, av ren motsträvighet. Och förlorar därmed hela Casterbridges tidigare tilltro. Henchards hybris, hans överdrivna stolhet, hans envisa övermod, har lett till hans kamp med ödet. I början lyssnade han inte utan kämpade emot. Egentligen lär han sig aldrig ödmjukhet, i stället är den enda väg han själv kan följa att stoiskt utstå sitt öde. Han böjer sig inte, men accepterar ändå stoiskt sitt öde. Acepterar världens dom. Vilket är ett sorts försoning.
Han förlorade alltså även sin 'dotter' två gånger, först genom att sälja henne, och sedan genom att få veta att den han trott vara sin återvändande dotter, egentligen är hans rivals. När han slutligen inser att det biologiska inte är viktigare än mänsklig omtanke, då vägrar han berätta sanningen, utan ljuger för den slutligen återvändande Newson, säger att dennes dotter avlidit, vilket försenar Elizabeths återförening med sin biologiska far Newson, och gör att hon själv avvisar Henchard.
Henchard, som förlorat alla sina pengar, sin position som borgmästare, sin familj, genom sin hybris, som satt ödets verkningar i rullning, dör slutligen ensam och övergiven. Nästan. Abel Whittle, en före detta anställd har beslutat sig för att ta hand om Henchard, och detta trots att denne varit hård mot Abel. Henchard hade däremot tagit hand om Abels fattiga mor. Ett tecken på att den osjälviska godhet som Henchard själv gett uttryck för - om än inte stor - faktiskt kom honom till godo i slutändan, genom en annan av ödets nycker.
Hardys intresse för lokalhistoria, fördjupades till arkeologi, då det på den tomt i Dorset där han höll på att bygga sitt nya hem, dök upp en romersk begravningsplats. Regionens historia blev en frodig grogrund för hans författande, i synnerhet lantarbetarnas villkor satte han i centrum. Romanen om borgmästare Henchard är dessutom en 'historisk' roman, som inleds på 1820-talet, och inspirerades av tidningsnotiser från 1820-talet, som Hardy utforskat, om hur fattiga lantarbetare auktionerat bort sina hustrur.
Hardys romaner handlade inte bara om att bevara minnet av den lantarbetarkultur som höll på att försvinna, när samhället och ekonomin moderniserades. Hardy hade ett lika starkt litterärt intresse. Hans litterära ideal var inte samtida naturalism, eller ens den viktorianska melodramen - utan den klassiska tragedin. Detta är särskilt tydligt i The Mayor of Casterbridge, ett karaktärsdrama kring 'hybris', men placerat i Hardys lantligt idylliska 'Wessex' (Dorset).
Historien om Michael Henchard, som Hardy beskriver som 'mycket vidskeplig', gestaltar vad jag vill kalla en starkt karmisk livssyn. Att Henchard, i fyllan säljer sin fru och deras spädbarn Elizabeth-Jane, för fem guineas, sätter igång ett karmiskt ödesdrama som han aldrig kan tvätta av sig. Vad han sår får han skörda. Han måste ta konsekvenserna av sitt handlande. Liksom arkeologiska lämningar alltid dyker upp förr eller senare, återkommer resultatet av våra egna handlingar. Det karmiska livet är ett dualistiskt spel, där vi får granska hela skalan från ytterlighet till ytterlighet.
Huvuddelen av historien utspelas på 1840-talet, när de sädestullar som sedan 1815 skyddat det inhemska jordbruket, avskaffades 1846, vilket förändrar landsbygden för all framtid. Gamla seder och bruk utplånas på gott och ont. Henchards eget livsöde symboliserar konflikten mellan tradition och modernisering. Det förgångna spökar, och återkommer för att bearbetas.
Henchard, som 21-årig utblottad daglönare, sålde alltså fru och dotter för en liten slant. Så slapp han sin försörjningsbörda och kunde starta en framgångsrik karriär, där han handlade med säd och andra jordbruksprodukter. Men han slutade aldrig känna skam. Hustrun insåg aldrig att det var olagligt och ogiltigt. Men Henchard visste och skyllde sitt handlade på spriten han druckit. När fru och barn försvunnit lovade han därför dyrt och heligt att avstå från alkohol följande 21 år. Som helnykterist med stoiska karaktär, blir han en stark förebild i samhället, som han leder till ny framgång. Med tiden gör det honom inte bara välbärgad med tjusigt hus, han får också ett stort inflytande och utnämns till Casterbridges borgmästare.
Men Henchard har inte bara goda sidor. Som försäljningen av hustrun visar, kan han vara lynnig och negativt motsträvig. Hans envishet är både till fördel och nackdel. Nitton år senare hinner hans förflutna ikapp honom och kräver återbetalning. Hustru, och vad han tror är dottern, återvänder och för att dölja sanningen om hur de skildes åt, låtsas Henchard uppvakta sin ex-fru tills de kan gifta om sig. Detta trots att hustrun snart inser att hans humör inte blivit ett dugg bättre med året, och att kärleken är lika frånvarande nu som när de var unga.
Henchard tycks likgiltig inför kvinnor, som om kärlek är mer besvär än behov, ett besvär som ofta utvecklas till irritation och hat. Han tycks kalra sig bättre utan kärlek. Han är karriäristen som visar att 'ensam är stark', ända tills han möter den unga skotten Farfrae, och övertalar honom att bli hans anställde förman. De är varandras motsatser, men kompletterar varandra i yrkeslivet. Hellre manlig vänskap än kärlek till fru och barn. Han går så långt att han avslöjar sina innersta hemligheter för Farfrae, något som han senare kommer att ångra. Inte för att Farfrae någonsin tänkt utnyttja detta övertag, utan för att Henchard själv aldrig kan sluta oroa sig över sina egna felsteg.
Allt är frid och fröjd, tills ödet börjar kräva betalning för gamla oförrätter. Eftersom han dolt sanningen är det inte försonande nog att han gifter om sig med sin fru. Det dyker upp personer som känner till Henchards forna relationer. Och alla de tillfälligheter som bryter sönder hans livspussel bit för bit, visar att denna historia är allt annat än en realistisk roman, utan en symboliskt uppbyggd tragedi. Henchards nedgång och fall är lika oundvikligt som det grekiska dramat om Oidipus, och hans försök att undvika sitt förutsagda öde. Henchard var drabbad av hybris, övermod,
Han gifte sig alltså med Susan två gånger, men andra gången blev inte mer lyckat eller kärleksfullt än första gången. Första gången förlorade han Susan via sin dumdristighet, till sjömannen Newman, som hade det bättre ställt. Andra gången förlorade han henne till döden. Däremellan stod Henchard på gränsen att trolova sig med unga Lucetta, där han förlorade henne genom att Susan återuppstått som från döden. Trots att Henchard mest tycks glad för att han slapp gifta sig med Lucetta, gjorde de ett nytt försök efter Susans död. Men då Lucetta genast insåg att Henchard var en betydligt lynnigare och negativare man än hon tidigare insett, lämnar hon honom genast för Farfrae, som av ödets och vädrets makter plötsligt blivit hans affärsrival. Farfrae inser aldrig att de även varit rivaler om Lucetta.
Den enda verkliga kärleksgnistan i Henchards liv gäller dottern Elizabeth-Jane. Men även den är svår att gräva fram, och utsätts hela tiden för ödets ironier. Han sålde henne kallblodigt, men bar på en nedgrävd skam. När Susan återvänder med en ung kvinna med samma namn som dottern, vill han gottgöra, men mer rädd om sitt rykte än flickans bästa uppträder han som 'styvfar', och kämpar inte för att hon åter ska få hans efternamn. Däremot tänds genast en kärleksgnista mellan Elizabeth och Farfrae, vilket Henchard inte kan acceptera, då väcks istället en tveeggad svartsjuka i Henchard, han vill varken dela Farfrae eller dottern med någon annan, inte ens med varandra. Inte ens sedan Farfrae blivit hans ekonomiske överman kan han se det positiva i en sådan allians. Istället undanber han sig all uppvaktning från Farfraes sida gentemot dottern
Inte förrän Susan dött och Henchards egen ensamhet blir tydlig, ber han Elizabeth flytta hem till honom och ta hans efternamn, och för att övertala henne, berättar han (halva) 'sanningen', att de skillts åt och inte vetat att de fortfarande var i livet. Det chockar Elizabeth, som dock accepterar och gör sitt bästa för att förstå.
Men med ödets ironi, får Henchad bara timmar efter att Elizabeths 'nya' efternamn annonserats, reda på att hans egen dotter dog som spädbarn, och att 'styvdottern' verkligen är Newsons dotter och inte hans egen. Han har alltså fått en rivals bastard på halsen, vilket gör att han börjar känna hat och avsky, och vägrar glädjas över 'styvdotterns' omsorger. Vilket gör Elizabeths liv än mer obegripligt och omskakande. Efter ytterligare en tid när Henchard slutligen vill bli av med 'bastard-dottern', skriver han till Farfrae att han kan få återuppta uppvaktningen, men det är alldeles för sent påtänkt.
Vid det laget är Farfrae passionerat förälskad i Luccetta, och gifter sig med henne. Henchard har vid det laget själv gått i konkurs och förlorat sin rörelse. Elizabeth klarar sig själv med små medel och eget arbete. 21 år har gått och Henchard har börjat dricka igen, av ren motsträvighet. Och förlorar därmed hela Casterbridges tidigare tilltro. Henchards hybris, hans överdrivna stolhet, hans envisa övermod, har lett till hans kamp med ödet. I början lyssnade han inte utan kämpade emot. Egentligen lär han sig aldrig ödmjukhet, i stället är den enda väg han själv kan följa att stoiskt utstå sitt öde. Han böjer sig inte, men accepterar ändå stoiskt sitt öde. Acepterar världens dom. Vilket är ett sorts försoning.
Han förlorade alltså även sin 'dotter' två gånger, först genom att sälja henne, och sedan genom att få veta att den han trott vara sin återvändande dotter, egentligen är hans rivals. När han slutligen inser att det biologiska inte är viktigare än mänsklig omtanke, då vägrar han berätta sanningen, utan ljuger för den slutligen återvändande Newson, säger att dennes dotter avlidit, vilket försenar Elizabeths återförening med sin biologiska far Newson, och gör att hon själv avvisar Henchard.
Henchard, som förlorat alla sina pengar, sin position som borgmästare, sin familj, genom sin hybris, som satt ödets verkningar i rullning, dör slutligen ensam och övergiven. Nästan. Abel Whittle, en före detta anställd har beslutat sig för att ta hand om Henchard, och detta trots att denne varit hård mot Abel. Henchard hade däremot tagit hand om Abels fattiga mor. Ett tecken på att den osjälviska godhet som Henchard själv gett uttryck för - om än inte stor - faktiskt kom honom till godo i slutändan, genom en annan av ödets nycker.
2018-07-19
Raymond Carver (noveller 1982)
Den amerikanske författaren Raymond Carver (1938-1988) är mest känd för sina noveller som man utgav på 1970-80-talet. Jag har just läst samlingen What we talk about when we talk about love (1982) som innehåller 17 korta noveller. Andra kända samlingar är Will you please be quiet, please? (1976) och Cathedral (1984)
Novellerna är minimalistiskt gestaltade scener, vardagsrealism hos fattiga och lägre medelklass. Texten fokuserar främst på människornas korthuggna sätt att uttrycka sig. Deras liv är tomt och andefattigt, till synes meningslöst, fragmentariserat. Ångesten ruvar runt höret, ett möjligt hot om våld som karaktärerna försöker ignorera. Det stammar ur kontaktlöshet och emotionell avstängdhet och lyfts aldrig upp ur det omedvetna. Vi serveras ingen sens moral eller förklaring, bara scener, dialoger, att ta in. En postmodernistisk kontaktlöshet.
1993 gjorde Robert Altman sin film Short Cuts, byggd på nio noveller och en dikt ur Carvers produktion. Altmans film är en tolkning, och fritt återanvändande av en mängd karaktärer, som han flyttar till Los Angeles gråa förorter. Filmen är sprängfylld av duktiga skådespelare som vävs samman, går ut och in ur varandras liv, som en grov väv, utan att någonsin komma i någon emotionella kontakt med varann.
Jag minns filmen mycket tydligt - fascinerades av vandrandet mellan scenerna, att jag som tittare såg samband som ingen av karaktärerna någonsin själva blev medvetna om. Hur allt hängde ihop och hur de ändå aldrig samarbetade, helt saknade gemensamt mål. I stället är de alla offer för slumpen, ett helt obegripligt öde, ett postmodernt andefattigt liv.
Jag förstår att Altman ville göra film av alla dessa gestaltade karaktärer, för dialogerna är filmiskt återgivna, liksom talet mer ljudenligt än litterärt. Ändå är film och noveller inte samma sak. Carver skrev korta noveller, lätta att läsa en munsbit i taget. Med möjlighet att trots all tomhet fundera över ett bakomliggande etiskt dilemma, hur än svårt karaktärerna har att medvetet ta in detta. Altmans film däremot skapar en hel samhällsväv av personer som tycks sakna egen vilja eller kreativ förmåga.
Novellerna ger en deppig återblick på ett tomt samhälle som tappat tro och mening.
Novellerna är minimalistiskt gestaltade scener, vardagsrealism hos fattiga och lägre medelklass. Texten fokuserar främst på människornas korthuggna sätt att uttrycka sig. Deras liv är tomt och andefattigt, till synes meningslöst, fragmentariserat. Ångesten ruvar runt höret, ett möjligt hot om våld som karaktärerna försöker ignorera. Det stammar ur kontaktlöshet och emotionell avstängdhet och lyfts aldrig upp ur det omedvetna. Vi serveras ingen sens moral eller förklaring, bara scener, dialoger, att ta in. En postmodernistisk kontaktlöshet.
1993 gjorde Robert Altman sin film Short Cuts, byggd på nio noveller och en dikt ur Carvers produktion. Altmans film är en tolkning, och fritt återanvändande av en mängd karaktärer, som han flyttar till Los Angeles gråa förorter. Filmen är sprängfylld av duktiga skådespelare som vävs samman, går ut och in ur varandras liv, som en grov väv, utan att någonsin komma i någon emotionella kontakt med varann.
Jag minns filmen mycket tydligt - fascinerades av vandrandet mellan scenerna, att jag som tittare såg samband som ingen av karaktärerna någonsin själva blev medvetna om. Hur allt hängde ihop och hur de ändå aldrig samarbetade, helt saknade gemensamt mål. I stället är de alla offer för slumpen, ett helt obegripligt öde, ett postmodernt andefattigt liv.
Jag förstår att Altman ville göra film av alla dessa gestaltade karaktärer, för dialogerna är filmiskt återgivna, liksom talet mer ljudenligt än litterärt. Ändå är film och noveller inte samma sak. Carver skrev korta noveller, lätta att läsa en munsbit i taget. Med möjlighet att trots all tomhet fundera över ett bakomliggande etiskt dilemma, hur än svårt karaktärerna har att medvetet ta in detta. Altmans film däremot skapar en hel samhällsväv av personer som tycks sakna egen vilja eller kreativ förmåga.
Novellerna ger en deppig återblick på ett tomt samhälle som tappat tro och mening.
2018-07-12
Bluebeard's Egg - Margaret Atwood (1983)
Nu har jag några novellsamlingar som semesterläsning. Först ut är Margaret Atwood, kanadensiskan som fick sin stora publik just på 1980-talet, med i synnerhet Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale, 1985) som både filmatiserats och blivit opera, och så sent som 2017 blev en ny TV-serie. En dystopi, som kritiserar de fundamentalistiska samhällen som förminskar kvinnors livsmöjligheter. Detta var alltså inte långt efter den religiösa kontrarevolutionen i Iran som åter satte burka på kvinnorna. Och 1988 kom Kattöga (Cat's eye) som jag skrev om här för några år sedan.
Bluebeard's Egg (1983) inleds med berättelsen 'Significant Moments in the Life of My Mother'. Även andra berättelsen 'Hurricane Hazel', berättas i jag-form, men är så väsenskilda som berättelser, att det bara är en enda detalj som får mig att tänka att det måste vara samma mamma i båda berättelserna. I första berättelsen får vi nämligen veta att modern bara använder shorts hemmavid om hon är säker på att ingen annan än familjen ser henne. I 'Hurricane Hazel' säger jag-berättaren, en flicka i tonåren, först helt kort att modern en viss dag jobbade i trädgården iförd shorts - men när ett par sidor senare flickans pojkvän dyker upp oanmäld, springer modern in redan vid ljudet av bilen. Flickan konstaterar lakoniskt att hon förstod att modern tänkte byta kläder.
Mer än så hänger de tolv berättelserna inte ihop. Ytterligare någon är berättad i jag-form utan att ge något intryck av att vara självbiografiska. Jag tror inte att man ska se berättelserna så. Atwood är utpräglat konstnärlig i sitt skrivande, och som så många andra - inte minst på 1980-talet - utforskar hon och leker kurragömma med såväl sin egen som andras identitet.
Många av novellerna innehåller hjärtskärnade kvinnoporträtt, utan att vara det minsta sentimentala. Alla tycks fångna i livslögner och kontaktproblem, och svårigheter att finna sin plats relationernas värld. Ofta har de en blind fläck, som gör att de ser grandet i den andres öga, men inte bjälken i sitt eget. Det är en märklig samling personporträtt, lika läckert detaljerat beskrivna som alltid hos Atwood. Psykologiskt smått obegripliga, med någon twist.
Som alltid är det omöjligt att inte sjunka in i Atwoods detaljerat tecknade karaktärer, jag vill ha mer och mer, oavsett om jag förstår dem eller inte. Synd att allt har en så deprimerande klangbotten. Å andra sidan handlar det ju om Atwoods skarpsynta blick in i samhället, och brytningen mellan 1970-talets pessimism och 1980-talets Yuppie-yra, var ingen rolig era. Visst uttrycks medryckande glädje emellanåt, men visar sig alltför ofta sakna grund.
Sista berättelsen, 'Unearthing Suite', är vi tillbaka till jag-berättaren, som här talar om båda sina åldrande föräldrar, excentriska 70-åringar. Hur mycket som är 'sant' eller enbart konstnärligt gestaltat skall vara osagt. Men den knyter ihop samlingen, hur än löst sammanfogad den är. Excentriskt - kan nog ändå vara ett sammanhållande ledord
Men jag tänker också på den undanglidande och smått frånvarande najad-modern i Penelopiaden (2005). Känner tendenser åt samma håll i flera modersbilder i denna novellsamling. Jag frestas att ana en upprepad bearbetning av Atwoods egen modersupplevelse...
Men först och främst är Atwood en litterära ekvilibrist, med den gestaltande ordkonstnärens uttrycksbehov. Säkert har hon något gemensamt med Jeanette Winterson som i sitt förord till återutgivningen av sin debut, Det finns annan frukt än apelsiner, talar viljan att få leka med fiktionens gränser och experimentera med sig själv som fiktiv karaktär.
Bluebeard's Egg (1983) inleds med berättelsen 'Significant Moments in the Life of My Mother'. Även andra berättelsen 'Hurricane Hazel', berättas i jag-form, men är så väsenskilda som berättelser, att det bara är en enda detalj som får mig att tänka att det måste vara samma mamma i båda berättelserna. I första berättelsen får vi nämligen veta att modern bara använder shorts hemmavid om hon är säker på att ingen annan än familjen ser henne. I 'Hurricane Hazel' säger jag-berättaren, en flicka i tonåren, först helt kort att modern en viss dag jobbade i trädgården iförd shorts - men när ett par sidor senare flickans pojkvän dyker upp oanmäld, springer modern in redan vid ljudet av bilen. Flickan konstaterar lakoniskt att hon förstod att modern tänkte byta kläder.
Mer än så hänger de tolv berättelserna inte ihop. Ytterligare någon är berättad i jag-form utan att ge något intryck av att vara självbiografiska. Jag tror inte att man ska se berättelserna så. Atwood är utpräglat konstnärlig i sitt skrivande, och som så många andra - inte minst på 1980-talet - utforskar hon och leker kurragömma med såväl sin egen som andras identitet.
Många av novellerna innehåller hjärtskärnade kvinnoporträtt, utan att vara det minsta sentimentala. Alla tycks fångna i livslögner och kontaktproblem, och svårigheter att finna sin plats relationernas värld. Ofta har de en blind fläck, som gör att de ser grandet i den andres öga, men inte bjälken i sitt eget. Det är en märklig samling personporträtt, lika läckert detaljerat beskrivna som alltid hos Atwood. Psykologiskt smått obegripliga, med någon twist.
Som alltid är det omöjligt att inte sjunka in i Atwoods detaljerat tecknade karaktärer, jag vill ha mer och mer, oavsett om jag förstår dem eller inte. Synd att allt har en så deprimerande klangbotten. Å andra sidan handlar det ju om Atwoods skarpsynta blick in i samhället, och brytningen mellan 1970-talets pessimism och 1980-talets Yuppie-yra, var ingen rolig era. Visst uttrycks medryckande glädje emellanåt, men visar sig alltför ofta sakna grund.
Sista berättelsen, 'Unearthing Suite', är vi tillbaka till jag-berättaren, som här talar om båda sina åldrande föräldrar, excentriska 70-åringar. Hur mycket som är 'sant' eller enbart konstnärligt gestaltat skall vara osagt. Men den knyter ihop samlingen, hur än löst sammanfogad den är. Excentriskt - kan nog ändå vara ett sammanhållande ledord
Men jag tänker också på den undanglidande och smått frånvarande najad-modern i Penelopiaden (2005). Känner tendenser åt samma håll i flera modersbilder i denna novellsamling. Jag frestas att ana en upprepad bearbetning av Atwoods egen modersupplevelse...
Men först och främst är Atwood en litterära ekvilibrist, med den gestaltande ordkonstnärens uttrycksbehov. Säkert har hon något gemensamt med Jeanette Winterson som i sitt förord till återutgivningen av sin debut, Det finns annan frukt än apelsiner, talar viljan att få leka med fiktionens gränser och experimentera med sig själv som fiktiv karaktär.
2018-07-02
Dressinen - Carl-Henning Wijkmark (1982)
Har läst ännu en märklig skapelse från 1980-talet, Dressinen, Carl-Henning Wijkmarks andra roman. Den går att läsa som en äventyrsroman, där huvudpersonen, en ung vetenskapligt sinnad jesuit, färdas i en ovanlig farkost - en dressin, stor som en godsvagn, som lämnar tågrälsen och sjösätts - och som en flotte kan den i havet både pumpas och segla fram. I den tar han sig från Kongos djungler, över Atlanten till Brasilien. Likt en Robinson Crusoe klara han umbärandena över havet, och med sig har han - inte infödingen Fredag, utan - tre 'halvt mänskliga apor'. Det är ett mysterium boken igenom om dessa 'apor' är den felande länken mellan människor idag och schimpans, och om dessa levt i det fördolda i de djupa djunglerna sedan urtiden, eller om de snarare är resultatet av 'rasblandning'. De svarta i Kongo hyser en vidskeplig skräck inför dem.
Det är alltså även en filosofisk roman, som likt andra romaner av Wijkmark, dyker ner i en särskilt historisk 'era' att undersöka. Romanen inleds 1914 - vid första världskriget utbrott - men inte i dess centrum, utan har krigets muller mer som en kuliss vid horisonten. Romanen inleds i Kongo, där kolonisatörer bygger järnväg genom djungeln, vilket genast får mig att associera till Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (bok 1902), kring tidens imperialistiska rasism. Före kriget 1914 omfattade några få Europeiska imperier större delen av världen. Mörkrets hjärta trycktes först i en tidskrift, år 1899, med främst engelska kolonister som läsare. Conrad skrev om hur civilisationens fernissa snabbt försvinner i mötet med den heta fuktiga regnskogen, vilket blir ett tema även hos Wijkmark.
På vägen över Atlanten landar dressinen på Sankt Helena, ön där Napoleon satt fängslad fram till slutet av sitt liv. Där vilar de upp sig i någon månad i ett övergivet hus, som vi kan ana oss till ha varit Napoleons 'fängelse'. Alltså en tillbakablick hundra år. Där får 'aporna' klä upp sig i pråliga uniformer från tidigt 1800-tal och jesuiten försöker lära dem bordskick och annan 'mänsklig kultur'.
De talar aldrig med någon på Sankt Helena, vilket förstärker min Robinson-känsla av öde ö, där de nyttjar gamla övergivna artefakter. Robinson bärgade från vraket. Wijkmark har lämningar efter Napoleontiden, då Frankrike försökte ta över en stor del av Europa. Då jesuiten inser att krig brutit ut 1914 flyr de vidare till Sydamerika, som också är scenen för en år 1912 mycket populär historia av Arthur Conan Doyle, The Lost World, som beskriver hur livs levande dinosaurier och apmänniskor återfinns på en isolerad högplatå i Amazonas djungler. 1912 var också året för ett sensationellt arkeologiskt fynd, Piltdownmänniskan, som sades vara den felande länken mellan apa och människa. Verkligheten bekräftade fiktionen. Först 1953 kunde modern teknik avslöja att Piltdown-skallen var ett falsarium.
Romanens jesuit har förlorat sin gudstro, och vill inte längre vara själasörjare. Entusiasmerad av Piltdown-fyndet flyr han med de 'apor' som kanske kan bevisa evolutionens giltighet. Han vill att deras vandring ut ur Afrika, med umbäranden som drivkraft, skall visa hur apan reste sig och blev människa - han vill se det ske framför sig. Han vill se för att kunna tro.
Men alla förhoppningar kommer på skam. Aporna må vara intresserade av dressinens teknik, men har svårt att behålla sin motivation. De är starka och kan pumpa sig över Atlanten. Men en bit på vägen får de också hjälp, bogserade av en tysk ubåt.
Romanen fantiserar och filosoferar kring civilisation och barbari. Problemet är att jag aldrig riktigt tror på historien - om det beror på brister hos Wijkmark eller 1914 års tankebanor, ska jag låta vara osagt. Jag tror inte på de tigande 'aporna'. Jesuiten är besviken över att de inte börjar 'tala'. Men alla djur kommunicerar. Alla hund- och kattägare, vet ju att djur kan kommunicera såväl tyst som ljudligt på olika sätt. Och jag har sett många intressanta program om schimpanser där de kommunicerar via datorbilder.
Robinsonvinkeln är lika segdragen som hos Daniel Defoe, som lade ner stor möda på att via detaljer göra sin historia trovärdig. Wijkmark har också många fantasieggande detaljer, problemet är att apmänniskornas beteende skär sig med min egen 2000-talsförståelse. Jag har heller aldrig orkat läsa Nietzsche, och vet inte om jag missar några referenser, fröet till senare nazisters och kommunisters övermänniskoideal. Allt ebbar ut i intet, likt religioner som spelat ut sin roll.
Historien är inte så spännande eller underhållande som jag önskat i min semesters hängmatta, men vill man grunna över Wijkmarks allegoriska grepp, och gotta ner sig i symboler, så finns det en hel del att gräva i.
Det är alltså även en filosofisk roman, som likt andra romaner av Wijkmark, dyker ner i en särskilt historisk 'era' att undersöka. Romanen inleds 1914 - vid första världskriget utbrott - men inte i dess centrum, utan har krigets muller mer som en kuliss vid horisonten. Romanen inleds i Kongo, där kolonisatörer bygger järnväg genom djungeln, vilket genast får mig att associera till Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (bok 1902), kring tidens imperialistiska rasism. Före kriget 1914 omfattade några få Europeiska imperier större delen av världen. Mörkrets hjärta trycktes först i en tidskrift, år 1899, med främst engelska kolonister som läsare. Conrad skrev om hur civilisationens fernissa snabbt försvinner i mötet med den heta fuktiga regnskogen, vilket blir ett tema även hos Wijkmark.
På vägen över Atlanten landar dressinen på Sankt Helena, ön där Napoleon satt fängslad fram till slutet av sitt liv. Där vilar de upp sig i någon månad i ett övergivet hus, som vi kan ana oss till ha varit Napoleons 'fängelse'. Alltså en tillbakablick hundra år. Där får 'aporna' klä upp sig i pråliga uniformer från tidigt 1800-tal och jesuiten försöker lära dem bordskick och annan 'mänsklig kultur'.
De talar aldrig med någon på Sankt Helena, vilket förstärker min Robinson-känsla av öde ö, där de nyttjar gamla övergivna artefakter. Robinson bärgade från vraket. Wijkmark har lämningar efter Napoleontiden, då Frankrike försökte ta över en stor del av Europa. Då jesuiten inser att krig brutit ut 1914 flyr de vidare till Sydamerika, som också är scenen för en år 1912 mycket populär historia av Arthur Conan Doyle, The Lost World, som beskriver hur livs levande dinosaurier och apmänniskor återfinns på en isolerad högplatå i Amazonas djungler. 1912 var också året för ett sensationellt arkeologiskt fynd, Piltdownmänniskan, som sades vara den felande länken mellan apa och människa. Verkligheten bekräftade fiktionen. Först 1953 kunde modern teknik avslöja att Piltdown-skallen var ett falsarium.
Romanens jesuit har förlorat sin gudstro, och vill inte längre vara själasörjare. Entusiasmerad av Piltdown-fyndet flyr han med de 'apor' som kanske kan bevisa evolutionens giltighet. Han vill att deras vandring ut ur Afrika, med umbäranden som drivkraft, skall visa hur apan reste sig och blev människa - han vill se det ske framför sig. Han vill se för att kunna tro.
Men alla förhoppningar kommer på skam. Aporna må vara intresserade av dressinens teknik, men har svårt att behålla sin motivation. De är starka och kan pumpa sig över Atlanten. Men en bit på vägen får de också hjälp, bogserade av en tysk ubåt.
Romanen fantiserar och filosoferar kring civilisation och barbari. Problemet är att jag aldrig riktigt tror på historien - om det beror på brister hos Wijkmark eller 1914 års tankebanor, ska jag låta vara osagt. Jag tror inte på de tigande 'aporna'. Jesuiten är besviken över att de inte börjar 'tala'. Men alla djur kommunicerar. Alla hund- och kattägare, vet ju att djur kan kommunicera såväl tyst som ljudligt på olika sätt. Och jag har sett många intressanta program om schimpanser där de kommunicerar via datorbilder.
Robinsonvinkeln är lika segdragen som hos Daniel Defoe, som lade ner stor möda på att via detaljer göra sin historia trovärdig. Wijkmark har också många fantasieggande detaljer, problemet är att apmänniskornas beteende skär sig med min egen 2000-talsförståelse. Jag har heller aldrig orkat läsa Nietzsche, och vet inte om jag missar några referenser, fröet till senare nazisters och kommunisters övermänniskoideal. Allt ebbar ut i intet, likt religioner som spelat ut sin roll.
Historien är inte så spännande eller underhållande som jag önskat i min semesters hängmatta, men vill man grunna över Wijkmarks allegoriska grepp, och gotta ner sig i symboler, så finns det en hel del att gräva i.
2018-06-23
Nyår - Stig Larsson (1984)
Stig Larssons andra roman, Nyår, återutgavs som pocket i Bonniers klassikerserie 2007. Den är inte ett lika splittrat formexperiment som Autisterna, för den har ett namngivet berättar-jag med mer specifika relationer och antydan till intrig. Jan Arnold menar i sitt förord att Nyår är höjdpunkten, både i Stig Larssons författarskap, och i den svenska 1980-tals litteraturen, som helhet.
Kenneth berättar själv en mängd spridda händelser ur sitt liv, och denna gång följer händelserna en linjär kronologi, även om det mesta saknar sammanhang. Han gifte sig tidigt med Eva och har två barn med henne, men efter en störtloppsolycka med tillfällig minnesförlust och påföljande skalloperation, lever de isär i ca 10 år, innan de åter lever samman.
Nyår handlar om glappet mellan Kenneths självbild och hur hans omgivning och vi läsare uppfattar honom. Notera dock att vi aldrig kan veta om om det Kenneth berättar är sant eller bara påhitt. Vi har bara hans egen synvinkel. Ibland kallar han sig mytoman, ibland att 'bilder' uppstår. Har det han berättar hänt eller är det bara fantasier? Har skallskadan påverkat hans psyke, eller är alla upplevelser psykiska? Är det främlingskap Kenneth känner något existentiellt eller en psykisk skada/brist?
Rent fysiska iakttagelser, som dofter, känsel och synintryck i nuet, är påtagligt närvarande och återgivna in i minsta detalj, Kenneth lever verkligen med alla kroppsliga sinnen i nuet, det som många strävar efter idag - mindfulness - men någon medveten närvaro är det inte fråga om. Kenneth saknar empatisk förmåga, men ingen kan förklara hur eller varför. Kenneth är psykopaten som inte har en aning om att han är psykopat, bara att han absolut inte vill få den etiketten fastsatt på sig.
Som läsare går vi vilse i hans alienerade huvud, lika oförmögna att lösa gåtan som han själv. Romanläsare är vana vid en intrig att luta sig mot, eller varför inte en linjär livshistoria, så som vi tolkar våra egna liv, likaväl som vår omgivnings liv. Trots att livet egentligen är en oändlig räcka sinnesupplevelser i nuet, brukar vi vara mer upptagna med vad som hänt (smärta/nostalgi) och ibland med framtiden (planer/oro), där vi kan skapa berättelser om lärdomar och karma. Kenneth tycks däremot drivas bara av nuets impulser, utan att uppleva något sammanhang av det. Hans associationer löper i splittrade kedjor.
Efter många år är det trots allt fru och barn som bildar en vardagsram, som han kan rota sig i. Känslor saknar han. Någon sorts dragningskraft måste han ha eftersom fru och barn bryr sig om honom, och en rad bekanta delar sina hem med honom, trots att han själv aldrig intresserar sig för dessa människors känslor, utan bara sina egna mer basala begär. Framåt mitten av boken stryper han en kvinna han haft en flera år lång relation med - på ren impuls utan anledning. Han eldar upp hennes lik i deras bil, men blir aldrig misstänkt eftersom han själv skadas i samma 'bilolycka'. Hans liv går vidare utan samvetsbetänkligheter
Först sju år senare finner man ett brev efter den dödade kvinnan, där hon oroar sig för att Kenneth ska göra allvar av sina tendenser att vilja strypa henne. Då erkänner rakt av, försöker framkalla känslor och sammanbrott, för att hellre hamna i fängelse, än att få etiketten psykopat klistrad på sig. Några andra bevekelsegrunder har han inte. Efter åratal av psykiatrisk vård, accepterar han att han inte kan känna något för andra. Mer insikt än så blir det inte. Han inser att han saknar autenticitet, integritet.
Kenneth förblir en gåta, för sig själv och för oss läsare.
Frågan är vad Stig Larsson ville med att skriva den här romanen? Ville han utforska 'psykopatens' psykologi? Eller var det formexperimenten som var det viktiga? Att få läsaren att inse att en roman alltid är en lek med ord och vinklar, aldrig kan bli en sanning att tro på. Eller ville han bara skapa en symbolbild av 1980-talets rotlöshet. Liv utan djupare mening.
Romantexten är inte en obruten räcka händelser ur Kenneths liv, utan består av ständiga luckor, som vi aldrig vet om de uppstår av Kenneths minnesförlust och bristande förmåga att se sammanhang, eller om det som berättas är mytomanens spridda bildskapelser. Han säger sig söka kontakt och klarhet, men
Den plötsliga upplösningen kring mordet som plötsligt uppdagas mot slutet av romanen, blir för mig som ett antiklimax. Att fenomenet 'romanintrig' plötsligt gör sitt intåg, sitt återtåg upp på scenen, så att romanen blir en variant av psykologisk deckare. Är det därför Nyår betraktas som höjdpunkten? Blev den gnistan, en nytändning för den svenska realistiskt psykologisk kriminalromanen?
Den manliga varianten, som skildrar det svarta skitiga livet, där kvinnor befinner sig i marginalen, offer för bestiala psykopater. Kvinnobilden är mycket negativ i Nyår. Som kvinna kan jag inte relatera till detta manliga 1980-tal. Män instängda i en värld av homoerotiska spänningar, på glid mellan äckel och begär, homofobi och manlig heroism. Där kvinnorna aldrig blir annat än bottenskrap. Inte konstigt att empatin lever på undantag.
Kenneth berättar själv en mängd spridda händelser ur sitt liv, och denna gång följer händelserna en linjär kronologi, även om det mesta saknar sammanhang. Han gifte sig tidigt med Eva och har två barn med henne, men efter en störtloppsolycka med tillfällig minnesförlust och påföljande skalloperation, lever de isär i ca 10 år, innan de åter lever samman.
Nyår handlar om glappet mellan Kenneths självbild och hur hans omgivning och vi läsare uppfattar honom. Notera dock att vi aldrig kan veta om om det Kenneth berättar är sant eller bara påhitt. Vi har bara hans egen synvinkel. Ibland kallar han sig mytoman, ibland att 'bilder' uppstår. Har det han berättar hänt eller är det bara fantasier? Har skallskadan påverkat hans psyke, eller är alla upplevelser psykiska? Är det främlingskap Kenneth känner något existentiellt eller en psykisk skada/brist?
Rent fysiska iakttagelser, som dofter, känsel och synintryck i nuet, är påtagligt närvarande och återgivna in i minsta detalj, Kenneth lever verkligen med alla kroppsliga sinnen i nuet, det som många strävar efter idag - mindfulness - men någon medveten närvaro är det inte fråga om. Kenneth saknar empatisk förmåga, men ingen kan förklara hur eller varför. Kenneth är psykopaten som inte har en aning om att han är psykopat, bara att han absolut inte vill få den etiketten fastsatt på sig.
Som läsare går vi vilse i hans alienerade huvud, lika oförmögna att lösa gåtan som han själv. Romanläsare är vana vid en intrig att luta sig mot, eller varför inte en linjär livshistoria, så som vi tolkar våra egna liv, likaväl som vår omgivnings liv. Trots att livet egentligen är en oändlig räcka sinnesupplevelser i nuet, brukar vi vara mer upptagna med vad som hänt (smärta/nostalgi) och ibland med framtiden (planer/oro), där vi kan skapa berättelser om lärdomar och karma. Kenneth tycks däremot drivas bara av nuets impulser, utan att uppleva något sammanhang av det. Hans associationer löper i splittrade kedjor.
Efter många år är det trots allt fru och barn som bildar en vardagsram, som han kan rota sig i. Känslor saknar han. Någon sorts dragningskraft måste han ha eftersom fru och barn bryr sig om honom, och en rad bekanta delar sina hem med honom, trots att han själv aldrig intresserar sig för dessa människors känslor, utan bara sina egna mer basala begär. Framåt mitten av boken stryper han en kvinna han haft en flera år lång relation med - på ren impuls utan anledning. Han eldar upp hennes lik i deras bil, men blir aldrig misstänkt eftersom han själv skadas i samma 'bilolycka'. Hans liv går vidare utan samvetsbetänkligheter
Först sju år senare finner man ett brev efter den dödade kvinnan, där hon oroar sig för att Kenneth ska göra allvar av sina tendenser att vilja strypa henne. Då erkänner rakt av, försöker framkalla känslor och sammanbrott, för att hellre hamna i fängelse, än att få etiketten psykopat klistrad på sig. Några andra bevekelsegrunder har han inte. Efter åratal av psykiatrisk vård, accepterar han att han inte kan känna något för andra. Mer insikt än så blir det inte. Han inser att han saknar autenticitet, integritet.
Kenneth förblir en gåta, för sig själv och för oss läsare.
Frågan är vad Stig Larsson ville med att skriva den här romanen? Ville han utforska 'psykopatens' psykologi? Eller var det formexperimenten som var det viktiga? Att få läsaren att inse att en roman alltid är en lek med ord och vinklar, aldrig kan bli en sanning att tro på. Eller ville han bara skapa en symbolbild av 1980-talets rotlöshet. Liv utan djupare mening.
Romantexten är inte en obruten räcka händelser ur Kenneths liv, utan består av ständiga luckor, som vi aldrig vet om de uppstår av Kenneths minnesförlust och bristande förmåga att se sammanhang, eller om det som berättas är mytomanens spridda bildskapelser. Han säger sig söka kontakt och klarhet, men
Den plötsliga upplösningen kring mordet som plötsligt uppdagas mot slutet av romanen, blir för mig som ett antiklimax. Att fenomenet 'romanintrig' plötsligt gör sitt intåg, sitt återtåg upp på scenen, så att romanen blir en variant av psykologisk deckare. Är det därför Nyår betraktas som höjdpunkten? Blev den gnistan, en nytändning för den svenska realistiskt psykologisk kriminalromanen?
Den manliga varianten, som skildrar det svarta skitiga livet, där kvinnor befinner sig i marginalen, offer för bestiala psykopater. Kvinnobilden är mycket negativ i Nyår. Som kvinna kan jag inte relatera till detta manliga 1980-tal. Män instängda i en värld av homoerotiska spänningar, på glid mellan äckel och begär, homofobi och manlig heroism. Där kvinnorna aldrig blir annat än bottenskrap. Inte konstigt att empatin lever på undantag.
2018-06-20
Oranges are not the Only Fruit - Jeanette Winterson (1985)
Jag har läst om ännu en favorit, Jeanette Wintersons Det finns annan frukt än apelsiner (1985), lika bra idag som första gången jag läste den. Den har kallats självbiografisk, men författaren själv protesterar och menar att när manliga författare som Milan Kundera och Paul Auster sätter sitt eget namn på en fiktiv karaktär, då "kallas det 'metafiktion', när jag gjorde det kallades det självbiografi. /.../ kvinnor förväntas fortfarande inte ha några litterära ambitioner eller hysa en vilja att leka med formen.", skriver Winterson i förordet till 2005 års nyutgåva.
Det finns annan frukt än apelsiner är Wintersons debutroman. Den är uppfriskande humoristisk och förförande lättläst. Men det finns mycket lek med form och mytologiska symboler, som det står läsaren fritt att ta till sig. Temat är den fiktiva Jeanettes uppväxt i en pingstkyrklig missionsmiljö, som först innebar trygghet och inympat självförtroende, men som med tiden sätter allt strängare begränsningar. Och när hon inte låter sig tämjas, förkastar henne.
Att romanens olika delar bär namn efter olika böcker i Bibeln, förankrar den bibeltrogna miljö flickan växer upp i. Modern vill först inte låta Jeanette gå i vanlig skola, utan lär henne läsa med hjälp av Bibeln, hemmets enda bok. Bibeln med dess våldsamma historier och hämnande Gud, blir därför hennes referensram, så väsenskild från övriga klasskamraters.
Så förutom övergripande gammaltestamentliga referenser (som att kalla kapitlet om barndomen/livets början för 'Genesis' och låta 'Exodus' symbolisera de första stegen bort från hemmet, alltså när hon börjar kommunal skola, osv.), så finns mer specifika, som bl.a. Paulus. Viktig är också graal-legenden och andra symboliska sagor. Lewis Carrolls 'Alice i Underlandet/Spegellandet' ger dessutom perfekta referenser när galenskapen breder ut sig.
Denna roman hör till 1980-talets kreativa förnyelse av romanskrivandet. Det är inte en subjektiv bekännelseroman (som de såg ut på 1970-talet) utan en lek med form och perspektiv, samtidigt som den unga flickans identitet utforskas.
Det finns annan frukt än apelsiner är Wintersons debutroman. Den är uppfriskande humoristisk och förförande lättläst. Men det finns mycket lek med form och mytologiska symboler, som det står läsaren fritt att ta till sig. Temat är den fiktiva Jeanettes uppväxt i en pingstkyrklig missionsmiljö, som först innebar trygghet och inympat självförtroende, men som med tiden sätter allt strängare begränsningar. Och när hon inte låter sig tämjas, förkastar henne.
Att romanens olika delar bär namn efter olika böcker i Bibeln, förankrar den bibeltrogna miljö flickan växer upp i. Modern vill först inte låta Jeanette gå i vanlig skola, utan lär henne läsa med hjälp av Bibeln, hemmets enda bok. Bibeln med dess våldsamma historier och hämnande Gud, blir därför hennes referensram, så väsenskild från övriga klasskamraters.
Så förutom övergripande gammaltestamentliga referenser (som att kalla kapitlet om barndomen/livets början för 'Genesis' och låta 'Exodus' symbolisera de första stegen bort från hemmet, alltså när hon börjar kommunal skola, osv.), så finns mer specifika, som bl.a. Paulus. Viktig är också graal-legenden och andra symboliska sagor. Lewis Carrolls 'Alice i Underlandet/Spegellandet' ger dessutom perfekta referenser när galenskapen breder ut sig.
Denna roman hör till 1980-talets kreativa förnyelse av romanskrivandet. Det är inte en subjektiv bekännelseroman (som de såg ut på 1970-talet) utan en lek med form och perspektiv, samtidigt som den unga flickans identitet utforskas.
2018-06-12
Tre dagar in i döden - Eva Seeberg (1981)
Första gången jag läste Tre dagar in i döden var sommaren 1990, i 'En Bok för Allas' pocketutgåva från 1989. Den fastnade i minnet. En mycket annorlunda bok, som vill skildra hur den andliga delen av människan måste lämna kroppen - och lära sig hur - när kroppen dör.
Den läsningen var mycket fantasieggande. Eva Seeberg skrev dock att hon utgått ifrån vad hon läst från olika religioner, sjukhusjournaler och nära-döden-upplevelser m.m haft att säga om ämnet, på ett så vetenskapligt sätt som möjligt.
Nu när jag läst om boken, upplever jag dock inte samma wow-känsla, som första gången. Och det är kanske inte så konstigt. Den är inte ny längre. Det är den första nyfikenheten, inför hur 'själen' upplever problemen med att klara sig utan kropp, förflyttar sig utan kropp, det är den upptäcktsresan som är den stora behållningen.
Huvudpersonen Haldis Melin, är extra frågande, eftersom hon tillhör dem som aldrig trott på ett liv efter döden, eller att själen kan leva vidare, utan helt förlitat sig på sina kroppsliga sinnen. 1990 höll jag själv på att återupptäcka min intuition, en egenskap som tycktes ha kommit helt ur modet på den tiden, i vår ateistiska värld, när allt skulle förklaras ur en rent mekaniska naturlagar. Innan kvantfysiken blev mer allmänt känd. Idag kan vi tolka fenomenen på mer sofistikerade sätt.
Haldis Melin tvingas i alla fall inse att hon ingår i ett kretslopp av inkarnationer. Huvuddelen av romanen består av hennes livshistoria, återgett i återblickar, från födelsen 1910 till sin död 1979. Det blir också glimtar ur både Norges och Sveriges historia, där hon hade ett norskt äktenskap med en man hon förlorade under andra världskriget, och senare ett äktenskap i ett betydligt mer medelklassigt Sverige. Men den mannen är mycket svartsjuk och hela historien känns unket 50-talsaktig om passiv hemmafru, som saknar den kvinnokraft man önskar att hon fått uppleva.
Det är en sorglig historia, och då blir reinkarnationen den enda positiva möjligheten till ett bättre liv. Jag hade ju velat se att hon tagit mer aktiv del i detta livet, men det tidiga 1900-talet var betydligt mer hämmat i synnerhet för kvinnor, än det liv vi lever i dag i början av 2000-talet.
Eva Seeberg skrev sin första roman på en vecka, Det är hos mig han har varit (1952). Den lilla boken som jag läste när den utkom hos Bra Böcker tidigt 1970-tal, innehöll en mycket smart intrig med oväntad twist, som också stannade länge i minnet. Men hon skrev den i ren protest över det kvinnoförakt hon upplevde, sjaskigheten i äktenskap och relationer mellan könen. Och det blev ett tema som hon fördjupade i en hel rad romaner på temat reinkarnation, som jag brukade låna på biblioteket. Kanske finns de att låna än idag...
Den läsningen var mycket fantasieggande. Eva Seeberg skrev dock att hon utgått ifrån vad hon läst från olika religioner, sjukhusjournaler och nära-döden-upplevelser m.m haft att säga om ämnet, på ett så vetenskapligt sätt som möjligt.
Nu när jag läst om boken, upplever jag dock inte samma wow-känsla, som första gången. Och det är kanske inte så konstigt. Den är inte ny längre. Det är den första nyfikenheten, inför hur 'själen' upplever problemen med att klara sig utan kropp, förflyttar sig utan kropp, det är den upptäcktsresan som är den stora behållningen.
Huvudpersonen Haldis Melin, är extra frågande, eftersom hon tillhör dem som aldrig trott på ett liv efter döden, eller att själen kan leva vidare, utan helt förlitat sig på sina kroppsliga sinnen. 1990 höll jag själv på att återupptäcka min intuition, en egenskap som tycktes ha kommit helt ur modet på den tiden, i vår ateistiska värld, när allt skulle förklaras ur en rent mekaniska naturlagar. Innan kvantfysiken blev mer allmänt känd. Idag kan vi tolka fenomenen på mer sofistikerade sätt.
Haldis Melin tvingas i alla fall inse att hon ingår i ett kretslopp av inkarnationer. Huvuddelen av romanen består av hennes livshistoria, återgett i återblickar, från födelsen 1910 till sin död 1979. Det blir också glimtar ur både Norges och Sveriges historia, där hon hade ett norskt äktenskap med en man hon förlorade under andra världskriget, och senare ett äktenskap i ett betydligt mer medelklassigt Sverige. Men den mannen är mycket svartsjuk och hela historien känns unket 50-talsaktig om passiv hemmafru, som saknar den kvinnokraft man önskar att hon fått uppleva.
Det är en sorglig historia, och då blir reinkarnationen den enda positiva möjligheten till ett bättre liv. Jag hade ju velat se att hon tagit mer aktiv del i detta livet, men det tidiga 1900-talet var betydligt mer hämmat i synnerhet för kvinnor, än det liv vi lever i dag i början av 2000-talet.
Eva Seeberg skrev sin första roman på en vecka, Det är hos mig han har varit (1952). Den lilla boken som jag läste när den utkom hos Bra Böcker tidigt 1970-tal, innehöll en mycket smart intrig med oväntad twist, som också stannade länge i minnet. Men hon skrev den i ren protest över det kvinnoförakt hon upplevde, sjaskigheten i äktenskap och relationer mellan könen. Och det blev ett tema som hon fördjupade i en hel rad romaner på temat reinkarnation, som jag brukade låna på biblioteket. Kanske finns de att låna än idag...
Konstnären som magister - Peter Dahl (1980)
Hittade hos Myrorna en härlig liten bok av konstnären Peter Dahl, Konstnären som magister : glimtar från ateljéer, akademier och gallerier under ett decennium. Alla textavsnitt har fått årtal mellan 1967-1979 som rubriker och personerna i boken tycks ha sina egna namn (alltså inte en nyckelroman). Och inte en memoar eller självbiografi i vanlig mening.
I stället får texten mig att tänka på 1970-talets s.k. bekännelseromaner av kvinnliga författare. Ja, på ett ställe i boken jämställer sig Dahl till och med med de kvinnor som klagar över att de inte får möjlighet att ägna sig åt sina konstnärliga ambitioner, när han talar om sina egna problem att få tid nog att ägna sig åt måleriet, när allt annat i livet tar över. Inte minst de otacksamma lärarjobben.
Stilmässigt är det en roman, där Dahl ser sig själv i tredje person - han, magistern, professorn - och allt berättas med befriande självdistans och ironi. Och så här i backspegeln blir det en uppfriskande drift med 1970-talet, alltså skriven så nära inpå i tiden att den inte kan bli annat än sann och igenkännbar tidsbild.
Alltså en satir och bekännelseroman, uppblandad med intressanta konstfilosofiska funderingar, för att inte tala om alla rent praktiska realiteter för konstnärer på 1970-talet.
2018-06-11
Autisterna - Stig Larsson (1979)
Nu när jag kommit att läsa så många böcker från 1980-talet, går det inte att komma förbi Stig Larsson, vars fyra romaner från 1979-1989 av många fått personifiera det svenska 1980-talet.
Liksom Strindbergs Röda rummet 1879 inledde den svenska 1880-talsrealismen, kom Stig Larssons debut, Autisterna exakt 100 år senare, i stället att bryta med den rådande floden av socialrealistiska romanserier om Sveriges historiska utveckling dessa hundra år.
Larsson inriktade sig i stället på sin samtid, dess stämningar och psykologi, men med överraskande infallsvinklar. Frågan är väl ifall Autisterna överhuvudtaget kan kallas 'roman'. Den består av en prolog och sedan 16 numrerade kapitel, som alla framsägs av en jagberättare. Men vi får aldrig veta om det är samma person, eller 16 olika. Att bokens titel står i plural, Autisterna, tyder snarast på att det är flera olika jagberättare. Och är dessutom en klar vink om att de är instängda i sig själva, och har svårt att ta kontakt med sin omgivning.
Man skulle kunna kalla det en novell-samling, eftersom det inte finns någon egentlig sammanhållen handling, men texterna innehåller inte heller några typiska kännetecken för noveller. Texterna tycks snarare spegla symptomen på den alienerade, stressade och splittrade människan. Berättarna anger olika årtal från 1960-70-talen, men de hoppar fram och tillbaka, utan sammanhang. Den linjära tiden - som var så betydelsefull i 1970-talets historiska romanserierna - hjälper inte Larssons karaktärer att få något sammanhang i sina egna liv. Tid och psyke tycks inte ha något gemensamt.
Jag associerar berättelserna till en mängd olika nedslag i världssjälen, den rådande tidsandan. Personerna befinner sig och förflyttar sig hela tiden mellan olika städer i Europa och världen, utan att några etniska särdrag eller miljöer utkristalliserar sig. Antagligen är de moderna stadslandskapen förvillande lika överallt. De beskrivs inte, ger inget avtryck på karaktärerna. Allt är fragmentering och känslokyla.
Jag kan associera till Existentialismen och moderna utsagor om att 'Gud är död' och människan rotlös och övergiven. Denna tidsanda har helt tappat kontakten både med sina känslor, sin själ och sin ande. Det tycks inte längre finnas någon mening med livet - ingen ställer längre frågan om livet har någon mening.
Rent stilmässigt kan man säga att Stig Larssons debut är ett försök att skriva precis 'tvärtom' mot en traditionell realistisk roman, med historiskt utmejslade karaktärer som utvecklas genom livet, parallellt med samhället. Larssons berättelser saknar intrig - vilket alltså kan sägas ligga mer nära vårt faktiska yttre liv. Historierna om våra liv hittar vi själva på i vårt inre. Men Larsson ger inte sina karaktärer varken namn eller känslor eller egentliga livshistorier, bara lösryckta årtal och platser. Ingen allvetande berättare lägger historierna tillrätta.
Larssons text ger mig ingen igenkänningsfaktor, bara en känsla av kyligt avståndstagande.
Liksom Strindbergs Röda rummet 1879 inledde den svenska 1880-talsrealismen, kom Stig Larssons debut, Autisterna exakt 100 år senare, i stället att bryta med den rådande floden av socialrealistiska romanserier om Sveriges historiska utveckling dessa hundra år.
Larsson inriktade sig i stället på sin samtid, dess stämningar och psykologi, men med överraskande infallsvinklar. Frågan är väl ifall Autisterna överhuvudtaget kan kallas 'roman'. Den består av en prolog och sedan 16 numrerade kapitel, som alla framsägs av en jagberättare. Men vi får aldrig veta om det är samma person, eller 16 olika. Att bokens titel står i plural, Autisterna, tyder snarast på att det är flera olika jagberättare. Och är dessutom en klar vink om att de är instängda i sig själva, och har svårt att ta kontakt med sin omgivning.
Man skulle kunna kalla det en novell-samling, eftersom det inte finns någon egentlig sammanhållen handling, men texterna innehåller inte heller några typiska kännetecken för noveller. Texterna tycks snarare spegla symptomen på den alienerade, stressade och splittrade människan. Berättarna anger olika årtal från 1960-70-talen, men de hoppar fram och tillbaka, utan sammanhang. Den linjära tiden - som var så betydelsefull i 1970-talets historiska romanserierna - hjälper inte Larssons karaktärer att få något sammanhang i sina egna liv. Tid och psyke tycks inte ha något gemensamt.
Jag associerar berättelserna till en mängd olika nedslag i världssjälen, den rådande tidsandan. Personerna befinner sig och förflyttar sig hela tiden mellan olika städer i Europa och världen, utan att några etniska särdrag eller miljöer utkristalliserar sig. Antagligen är de moderna stadslandskapen förvillande lika överallt. De beskrivs inte, ger inget avtryck på karaktärerna. Allt är fragmentering och känslokyla.
Jag kan associera till Existentialismen och moderna utsagor om att 'Gud är död' och människan rotlös och övergiven. Denna tidsanda har helt tappat kontakten både med sina känslor, sin själ och sin ande. Det tycks inte längre finnas någon mening med livet - ingen ställer längre frågan om livet har någon mening.
Rent stilmässigt kan man säga att Stig Larssons debut är ett försök att skriva precis 'tvärtom' mot en traditionell realistisk roman, med historiskt utmejslade karaktärer som utvecklas genom livet, parallellt med samhället. Larssons berättelser saknar intrig - vilket alltså kan sägas ligga mer nära vårt faktiska yttre liv. Historierna om våra liv hittar vi själva på i vårt inre. Men Larsson ger inte sina karaktärer varken namn eller känslor eller egentliga livshistorier, bara lösryckta årtal och platser. Ingen allvetande berättare lägger historierna tillrätta.
Larssons text ger mig ingen igenkänningsfaktor, bara en känsla av kyligt avståndstagande.
2018-06-04
Äta kakan och ha den kvar - Kristin Emilsson (2014)
Sommar, torrt och hett! Inte så vanligt i Sverige, i synnerhet inte redan i maj och början av Juni. Men så har det varit i flera veckor, och i helgen hela 30 grader. Då är det skönt med lättläst feelgood för hängmattan.
Och då hittade jag Kristin Emilsson, och hennes böcker om Amanda, 39 år, gift med Erik. De har kallats feel-good. I början verkade texten bygga på standardintrigen om hur olycklig den framgångsrika medelklassen egentligen är - snobbarna. I förhållande till sin framgångsrika man och hans vänner känner sig Amanda underlägsen. Äta kakan och ha den kvar (2014) börjar dessutom med att hon förlorar jobbet och inte vågar erkänna detta hemma, utan börjar leva dubbelliv.
Intrigen visar sig smartare än väntat, stereotyper och klichéer finns där men utvecklas till något mer. Vi fastnar inte i den glassiga världen, utan får landa i en miljö av gräsrötter där det är lätt att känna igen sig. Texten inenhåller också igenkännande humor som jag kan mysa åt på ett hjärtevarmt sätt. Ingen är perfekt, och ingen är ond. Vi befinner oss i en möjlig svensk vardag - om än med en snårig intrig som kan kittla.
Boken är lättläst med korta kapitel som passar perfekt både som sträckläsning i hängmattan, likaväl som korta pass på Tunnelbanan. Och när jag ändå var igång, hoppade jag vidare till del två, Den som väntar (2015). Den är lite kortare, och kanske inte lika intressant i början, men tog sig rejält framåt mitten. Inga komplicerade symboler att reda ut, men kan rekommenderas, som vardagsrealism.
Nu såg jag dessutom att Emilsson i januari 2018, kommit med ytterligare en fristående fortsättning, om just Amanda och Erik, som trots att de skilde sig i slutet av bok två, har livslånga band genom sina gemensamma barn. Allt du önskar (2018), heter den. Jag blir genast sugen på att läsa den också, i synnerhet som en blogg-recension säger att den bakar in 'frågor om feminism, genus och jämställdhet' och behandlar detta 'ur både kvinnans och mannens synvinkel på ett trovärdigt sätt'.
Det låter bra. Jag vill gärna se hur Kristin Emilsson genomför det. Jag upplevde redan i de första två böckerna att författaren har talang nog att fördjupa sina teman och undvika fallgropar. För hur än svag jag kan vara för snåriga symboliska verk, så har jag alltid varit lika svag för vardagsrealism där jag kan sätta in mig själv och mina erfarenheter av livet.
Och då hittade jag Kristin Emilsson, och hennes böcker om Amanda, 39 år, gift med Erik. De har kallats feel-good. I början verkade texten bygga på standardintrigen om hur olycklig den framgångsrika medelklassen egentligen är - snobbarna. I förhållande till sin framgångsrika man och hans vänner känner sig Amanda underlägsen. Äta kakan och ha den kvar (2014) börjar dessutom med att hon förlorar jobbet och inte vågar erkänna detta hemma, utan börjar leva dubbelliv.
Intrigen visar sig smartare än väntat, stereotyper och klichéer finns där men utvecklas till något mer. Vi fastnar inte i den glassiga världen, utan får landa i en miljö av gräsrötter där det är lätt att känna igen sig. Texten inenhåller också igenkännande humor som jag kan mysa åt på ett hjärtevarmt sätt. Ingen är perfekt, och ingen är ond. Vi befinner oss i en möjlig svensk vardag - om än med en snårig intrig som kan kittla.
Boken är lättläst med korta kapitel som passar perfekt både som sträckläsning i hängmattan, likaväl som korta pass på Tunnelbanan. Och när jag ändå var igång, hoppade jag vidare till del två, Den som väntar (2015). Den är lite kortare, och kanske inte lika intressant i början, men tog sig rejält framåt mitten. Inga komplicerade symboler att reda ut, men kan rekommenderas, som vardagsrealism.
Nu såg jag dessutom att Emilsson i januari 2018, kommit med ytterligare en fristående fortsättning, om just Amanda och Erik, som trots att de skilde sig i slutet av bok två, har livslånga band genom sina gemensamma barn. Allt du önskar (2018), heter den. Jag blir genast sugen på att läsa den också, i synnerhet som en blogg-recension säger att den bakar in 'frågor om feminism, genus och jämställdhet' och behandlar detta 'ur både kvinnans och mannens synvinkel på ett trovärdigt sätt'.
Det låter bra. Jag vill gärna se hur Kristin Emilsson genomför det. Jag upplevde redan i de första två böckerna att författaren har talang nog att fördjupa sina teman och undvika fallgropar. För hur än svag jag kan vara för snåriga symboliska verk, så har jag alltid varit lika svag för vardagsrealism där jag kan sätta in mig själv och mina erfarenheter av livet.
2018-05-23
The Passion of New Eve - Angela Carter (1977)
Den brittiska författarinnan Angela Carter (1940-92) blev främst känd för sina omtolkade sagor och myter, och använde det för att ifrågasätta hur vi tänker om könsroller och sexualitet. Hon var alltså queer innan queer blev ett begrepp, så det är inte förvånande att hon uppmärksammats igen nu på 2000-talet.
Jag har just läst Den nya Evas passion (1977), och utifrån originalets engelska titel tolkar jag passion som lidandets väg till upplysning, vilket inte känns lika tydligt för mig på 'ateistisk svenska'. Eva heter som bekant Eve på engelska, vilket också är dubbeltydigt som '(helgdags)afton', alltså i det här fallet kan vara inledningen till en religiös ritual, eller kanske en helt ny religion. Carters roman är en strapatsrik resa för huvudpersonen, en hjältes resa genom ett konglomerat av olika myter som stöts och blöts och tar oss läsare långt ifrån vad vi kanske väntat oss av ämnet.
Den engelske akademikern Evelyn, reser till New York för att jobba på universitetet där, men möts av ett dystopiskt USA upplöst av inbördeskrig. Universitetet har ockuperats av militanta svarta rebeller. Grupp ställs mot grupp, vad som kanske börjat som rasoroligheter, har utvecklats till såväl könskrig, som krig mellan olika sexuella preferenser. Vad jag först tolkar som en dystopi i svallvågorna efter 1970-talets femministiska kamp, hinner vridas flera varv innan slutet.
Evelyn, nu arbetslös, måste klara sig själv på denna främmande kontinent splittrad av krig. Att det är en andlig resa som inleds antyds av att hans första vän är en tjeckisk alkemist, Baroslav, som framställer guld. Alltså en medeltida symbol för andligt sökande, vars första fas, nigredo, nedstigandet i det undermedvetnas mörker (för att finna guldet/anden längst in), upptar nästan hela boken. Efter att Evelyn i New York gjort en ung svart kvinna, Leilah, med barn och tvingat henne till abort hos en voodoo-kvackare, flyr han ut i öknen. Evelyn är samvetslös, men ett offer förs in egen inre tomhet.
Den grekiska myten om Tiresias, som fick leva olika perioder som man respektive kvinna, tillhör grunden i romanen. Evelyn, som tillfångatagits av amazoner, blir - som hämnd och experiment, könsopererad till kvinna av plastikkirurgen Moder, ledare för en Cybele-kult/gudarnas urmoder. Denna matriark är lika grym som de patriarker hon bekämpar. Evelyn får alltså både sitt kön och sitt namn amputerat, Evelyn blir Eve (Eva), med bröst och vagina. Moder planerar att befrukta Eve med en ny Messiah, genom de spermier hon samlat från Evelyn före operationen Men Eve hinner fly. Moder har misslyckats och ger upp sitt projekt.
Eve/Evelyn har svårt att få ihop sin nya kvinnokropp med sina tidigare känslor och tankar som man. I öknen fångas hen igen, våldtas och förslavas, denna gång av 'poeten' Zero, en grym kultledare, enögd och enbent man med ett harem av förslavade passiva hustrur, som inte tillåts prata. Zero är på krigståg mot Tristessa, en tragisk filmhjältinna, symbol för Hollywoods divakult, skulpterad efter manliga ideal. Även Evelyn har haft Tristessa som idol alltsedan barndomen, Tristessa som sina tragiska rollfigurer, inte Tristessa spelande golf privat - det signerade fotografiet gjrode honom bara besviken.
Zero beskyller Tristessa för sin egen infertilitet. (Notera att Zeros namn betyder 'noll'.) När de finner Tristessa i sitt glaspalats, omgiven av ett vaxkabinett av filmstjärnor, är hon gammal och vithårig, men sminkad till skönhet. Men likt Tristessas namn tycks gestalten nu andas hopplöshet. Men när de sliter kläderna av henne visar sig Tristessa vara man, transvestit. Zero blir rasande. Den hämndgirige Zero iscensätter en bröllopsceremoni mellan Eve och Tristessa, men de två lyckas fly just som glaspalatset rasar samman och dödar Zero. Ute i öknen förälskar sig Eve och Tristessa i varann och inser likheten i sina öden, att båda två levt likt Tiresias både som man och kvinna.
Men i öknen dödas Tristessa av en armé 13-åriga pojkar som vill 'rädda' Eve. De leds av en 14-årig general, som är mörkrädd och söker skydd hos Eve. När Eve åter flyr träffar hon på Leilah, som nu visar sitt rätta jag - Lilith (Fresterskan, Adams första hustru, hon som aldrig underordnade sig). Här är hon ledare för rebeller och låter Eve bli deras sjukvårdare, att ta hand om skadade. Eve inser att den Leilah som Evelyn 'kände', aldrig existerat.
Vandringen genom öknen är över, de har nått havet i väster, och Lilith visar var Eve åter kan möta sin skapare, Moder, få sin slutliga initiation, vid sötvattenkällan i en djup trång grotta, livmodersymbol. I grottan finns en PR-bild av Tristessa, som Eve river sönder och en spegel så full av sprickor, att hon inte längre kan se sig själv i den. Den ytliga bilden av kvinnan förkastas, liksom Evelyns patriarkala förflutna. Eve finner en bärnsten som i hennes hand smälter och omvandlas till en urtida skog, ett Eden, där Eve återföds. Hon går bakåt i tiden, finner hällmålningar av bison och hjort från stenåldern, och den urtida ödelfågeln Archaeopteryx.
Ute ur grottan igen förklarar Lilith att Eve är gravid (efter det heliga bröllopet/samlaget med Tristessa) och inte längre får följa med hennes rebellarmé. Eve själv tycks inte veta om detta stämmer. Det guld som alkemisten Bolislav i början tillverkade och gav till Evelyn, och som han sedan gett till Leilah för att betala aborten, det har Leilah/Lilith ännu kvar och ger det åter till Eve, som använder det till att köpa en jolle av en till synes galen gammal kvinna (symbol för åldrad ytlighet) vid stranden. Eve seglar ut i havet med förhoppning om att åter hitta hem - ett öppet slut.
Detta är en 'kort' sammanfattning av romanen, som synes sprängfylld av myter och allegorier, som ger en mängd psykologiska tolkningsmöjligheter. Helt klart finns inte någon strikt medfödd könsroll, den måste utforskas utifrån individen själv. Symbolerna överlagrar varann och går inte alltid ihop. För även om den gamla galna kvinnan är ytlig nog att bry sig mer om guld än sin båt (vägen ut), så tycks Eve lika lättvindig när hon köper en liten jolle för guldet, ifall man skall tolka det alkemiska guldet som själens innersta rikedom. Å andra sidan var det guldet från alkemistens hopkok, och inte det äkta själsliga guld som Eve själv finner i grottan, dvs bärnstenen, som smälter och blir kåda igen, när tiden backar, och Eden återskapades i grottan.
Nåväl, romanen är full av möjljiga ingångar, och spinna teorier omkring, men någon slutlig utgång finns inte. All symbolism blir till en spännande utmaning för den som vill leta symboler att tolka. Antagligen vill inte Carter att vi ska låsa oss vid gamla myter och tolkningar, utan att vi skall testa nya, och känna efter själva och testa alla möjliga nya identiteter ifall vi vill.
Jag har just läst Den nya Evas passion (1977), och utifrån originalets engelska titel tolkar jag passion som lidandets väg till upplysning, vilket inte känns lika tydligt för mig på 'ateistisk svenska'. Eva heter som bekant Eve på engelska, vilket också är dubbeltydigt som '(helgdags)afton', alltså i det här fallet kan vara inledningen till en religiös ritual, eller kanske en helt ny religion. Carters roman är en strapatsrik resa för huvudpersonen, en hjältes resa genom ett konglomerat av olika myter som stöts och blöts och tar oss läsare långt ifrån vad vi kanske väntat oss av ämnet.
Den engelske akademikern Evelyn, reser till New York för att jobba på universitetet där, men möts av ett dystopiskt USA upplöst av inbördeskrig. Universitetet har ockuperats av militanta svarta rebeller. Grupp ställs mot grupp, vad som kanske börjat som rasoroligheter, har utvecklats till såväl könskrig, som krig mellan olika sexuella preferenser. Vad jag först tolkar som en dystopi i svallvågorna efter 1970-talets femministiska kamp, hinner vridas flera varv innan slutet.
Evelyn, nu arbetslös, måste klara sig själv på denna främmande kontinent splittrad av krig. Att det är en andlig resa som inleds antyds av att hans första vän är en tjeckisk alkemist, Baroslav, som framställer guld. Alltså en medeltida symbol för andligt sökande, vars första fas, nigredo, nedstigandet i det undermedvetnas mörker (för att finna guldet/anden längst in), upptar nästan hela boken. Efter att Evelyn i New York gjort en ung svart kvinna, Leilah, med barn och tvingat henne till abort hos en voodoo-kvackare, flyr han ut i öknen. Evelyn är samvetslös, men ett offer förs in egen inre tomhet.
Den grekiska myten om Tiresias, som fick leva olika perioder som man respektive kvinna, tillhör grunden i romanen. Evelyn, som tillfångatagits av amazoner, blir - som hämnd och experiment, könsopererad till kvinna av plastikkirurgen Moder, ledare för en Cybele-kult/gudarnas urmoder. Denna matriark är lika grym som de patriarker hon bekämpar. Evelyn får alltså både sitt kön och sitt namn amputerat, Evelyn blir Eve (Eva), med bröst och vagina. Moder planerar att befrukta Eve med en ny Messiah, genom de spermier hon samlat från Evelyn före operationen Men Eve hinner fly. Moder har misslyckats och ger upp sitt projekt.
Eve/Evelyn har svårt att få ihop sin nya kvinnokropp med sina tidigare känslor och tankar som man. I öknen fångas hen igen, våldtas och förslavas, denna gång av 'poeten' Zero, en grym kultledare, enögd och enbent man med ett harem av förslavade passiva hustrur, som inte tillåts prata. Zero är på krigståg mot Tristessa, en tragisk filmhjältinna, symbol för Hollywoods divakult, skulpterad efter manliga ideal. Även Evelyn har haft Tristessa som idol alltsedan barndomen, Tristessa som sina tragiska rollfigurer, inte Tristessa spelande golf privat - det signerade fotografiet gjrode honom bara besviken.
Zero beskyller Tristessa för sin egen infertilitet. (Notera att Zeros namn betyder 'noll'.) När de finner Tristessa i sitt glaspalats, omgiven av ett vaxkabinett av filmstjärnor, är hon gammal och vithårig, men sminkad till skönhet. Men likt Tristessas namn tycks gestalten nu andas hopplöshet. Men när de sliter kläderna av henne visar sig Tristessa vara man, transvestit. Zero blir rasande. Den hämndgirige Zero iscensätter en bröllopsceremoni mellan Eve och Tristessa, men de två lyckas fly just som glaspalatset rasar samman och dödar Zero. Ute i öknen förälskar sig Eve och Tristessa i varann och inser likheten i sina öden, att båda två levt likt Tiresias både som man och kvinna.
Men i öknen dödas Tristessa av en armé 13-åriga pojkar som vill 'rädda' Eve. De leds av en 14-årig general, som är mörkrädd och söker skydd hos Eve. När Eve åter flyr träffar hon på Leilah, som nu visar sitt rätta jag - Lilith (Fresterskan, Adams första hustru, hon som aldrig underordnade sig). Här är hon ledare för rebeller och låter Eve bli deras sjukvårdare, att ta hand om skadade. Eve inser att den Leilah som Evelyn 'kände', aldrig existerat.
Vandringen genom öknen är över, de har nått havet i väster, och Lilith visar var Eve åter kan möta sin skapare, Moder, få sin slutliga initiation, vid sötvattenkällan i en djup trång grotta, livmodersymbol. I grottan finns en PR-bild av Tristessa, som Eve river sönder och en spegel så full av sprickor, att hon inte längre kan se sig själv i den. Den ytliga bilden av kvinnan förkastas, liksom Evelyns patriarkala förflutna. Eve finner en bärnsten som i hennes hand smälter och omvandlas till en urtida skog, ett Eden, där Eve återföds. Hon går bakåt i tiden, finner hällmålningar av bison och hjort från stenåldern, och den urtida ödelfågeln Archaeopteryx.
Ute ur grottan igen förklarar Lilith att Eve är gravid (efter det heliga bröllopet/samlaget med Tristessa) och inte längre får följa med hennes rebellarmé. Eve själv tycks inte veta om detta stämmer. Det guld som alkemisten Bolislav i början tillverkade och gav till Evelyn, och som han sedan gett till Leilah för att betala aborten, det har Leilah/Lilith ännu kvar och ger det åter till Eve, som använder det till att köpa en jolle av en till synes galen gammal kvinna (symbol för åldrad ytlighet) vid stranden. Eve seglar ut i havet med förhoppning om att åter hitta hem - ett öppet slut.
Detta är en 'kort' sammanfattning av romanen, som synes sprängfylld av myter och allegorier, som ger en mängd psykologiska tolkningsmöjligheter. Helt klart finns inte någon strikt medfödd könsroll, den måste utforskas utifrån individen själv. Symbolerna överlagrar varann och går inte alltid ihop. För även om den gamla galna kvinnan är ytlig nog att bry sig mer om guld än sin båt (vägen ut), så tycks Eve lika lättvindig när hon köper en liten jolle för guldet, ifall man skall tolka det alkemiska guldet som själens innersta rikedom. Å andra sidan var det guldet från alkemistens hopkok, och inte det äkta själsliga guld som Eve själv finner i grottan, dvs bärnstenen, som smälter och blir kåda igen, när tiden backar, och Eden återskapades i grottan.
Nåväl, romanen är full av möjljiga ingångar, och spinna teorier omkring, men någon slutlig utgång finns inte. All symbolism blir till en spännande utmaning för den som vill leta symboler att tolka. Antagligen vill inte Carter att vi ska låsa oss vid gamla myter och tolkningar, utan att vi skall testa nya, och känna efter själva och testa alla möjliga nya identiteter ifall vi vill.
2018-05-09
Tess of the d'Urbervilles - Thomas Hardy (1891)
Tess of the d'Urbervilles med undertiteln A Pure Woman är en tragedi av Thomas Hardy (1840-1928) på temat en 'fallen kvinna', ett typiskt viktorianskt ämne, om kvinnan som antingen ren eller oren, oskuld eller inte. Men Hardys undertitel visar att han ifrågasatte dessa etiketter, att en kvinna som har sex utom äktenskapet ansågs ha 'fallit' för djupt för att någonsin kunna ta sig upp igen. Trots ämnet är Hardys stil uppfriskande osentimental, vilket gör romanen till en läsvärd klassiker än idag. Detta mycket tack vare huvudkaraktären, Tess Durbeyfield, som är en livfull och komplex karaktär, som det är lätt att identifiera sig med och sympatisera med.
Tess är fattig och oskuldsfull, men med en livfull energi, som i det längsta inte låter sig duperas. Men väl inympad i henne finns en orubblig ödestro, att hon hör hemma på samhällets botten, och inte kan göra något åt det. Men hon är osentimental och arbetar i det längsta med obruten energi. När hennes far får veta att han är ättlig i rakt nedstigande led till den utdöda adelssläkten d'Urberville (förvanskat till Durbeyfield) växer hans hybris. Det dagliga slitet blir honom ovärdigt, både han och hustrun är svaga för alkohol, så familjen förfaller. Men jordnära Tess låter sig inte förföras av fina etiketter. När fadern sover ruset av sig och Tess tvingas sköta faderns sysslor, där deras enda häst i en olycka, när hon somnat vid tömmarna. Skuldkänlslor får Tess att lyda föräldrarnas uppmaning att söka upp den rika änka som de uppfattar som avlägsen släkting, för att söka sympati och stöd.
Tess är för stolt för att tigga och vet inte att änkans make, Mr Stoke, aldrig tillhört släkten d'Urberville, utan bara antog namnet för att bättra på sina anor. Tess möter först sonen Alec, som låtsas villig att hjälpa och anställer henne som hönsskötare, i förhoppningen att få sexuellt utbyte med vackra Tess. Hon tycker att han är obehaglig och står emot i det längsta, men Alec är påstridig och tar henne slutligen med våld.
Tess flyr hem till föräldrarna och föder ett barn, utan Alecs vetskap. Hon strävar på som den ogifta mor hon blivit, älskar sitt barn ömt - det finns ingen synd i modersrollen, gift eller inte - men samtidigt isolerar hon sig från grannarna och accepterar sitt öde som socialt utstött, 'den fallna kvinnan'. Här blir Tess kluvna karaktär mycket tydlig, mellan det skamfyllda sociala stigmat utstötta, jämfört med den självutplånande Madonnans moderskärlek. Hon bär barnet med sig när hon arbetar med höbärgning och annat, men håller sig kysk undan varje kontakt med män, bränd av sin erfarenhet. Madonna/Hora - i längden en ohanterlig dubbelmoral.
Trots hennes omsorger tynar barnet bort och dör. Två år efter våldtäkten får Tess chansen att börja om, nu som mjölkerska i en by flera mil hemifrån. Hon är duktig och blir uppskattad. Ingen vet att hon fött ett barn som ogift. På mjölkgården finns lärlingen Angel Clare, fritänkare och prästson, som hellre arbetar praktiskt än går i sin fars fotspår. Angel beundras av mjölkerskorna, som ser honom som socialt ouppnåelig. Angel förälskar sig i Tess, men hennes hemlighet gör att hon ser sig själv som ovärdig sonen till en bokligt lärd prästfamilj. Angel kan aldrig gifta sig med en 'fallen kvinna'.
Angel ger sig inte och vill inte lyssna till vad Tess varit med om. Inte förrän inför bröllopsnatten, efter vigseln, när Angel själv vill avbörda sig sina egna tidiga sexuella erfarenheter, känner Tess att de är 'likvärdiga', att hon vågar berätta för fritänkaren Angel att hon också förlorat oskulden och fött ett barn. Men där blir det tvärstopp. Angel ser ingen likhet. Någon bröllopsnatt blir inte av. Hur än hövisk Angel är mot kvinnor, kan han inte se Tess som en människa likvärdig honom själv. Oskulden han förälskat sig i, framstår nu som oren. Som prästson kan han inte skilja sig men vägrar att dela säng med en så skändad kvinna, så han flyr till Brasilien, för att köpa sig en farm, men blir lurad och insjuknar i djungelfeber. Angels beteende är höjden av viktoriansk dubbelmoral, med olika regler och värden för män och kvinnor.
Tess, nu dubbelt övergiven och skamfylld, försöker klara sig helt själv, för stolt för att tigga om hjälp, varken av svärföräldrarna hon aldrig vågat söka upp, eller belasta sina egna fattiga föräldrar. Hon sliter sig igenom en lång svår vinter, med allt tyngre arbeten, på gränsen till svälts. Då stöter hon åter ihop med Alec, som får höra om deras döda barn och ser det som ett tecken att hon ska vara hans älskarinna. Tess stretar emot i det längsta och skriver slutligen ett brev till maken Angel i Brasilien och ber honom förlåta henne och komma hem, så hon slipper gå under inför frestelsen att välja den 'lätta vägen' till mat och husrum.
Men när Tess far dör och hennes mor och alla yngre syskon ställs på bar backe, känner sig Tess åter skyldig till att modern och syskonen stöts ut ur samhället, trots att hennes öde helt styrts av hur hennes far, Alec och Angel agerat mot henne. Tess och hennes mor saknar nu helt uppehälle, vilket bryter ner hennes motstånd, när Alec tvärsäkert hävdar att Angel aldrig kommer att återvända till henne. Enda alternativet är att bli Alecs älskarinna.
Men Angel återvänder kort därefter, sedan hans umbäranden i Brasilien fått honom att äntligen börja släppa på sina gamla fördomar. När Tess möter den förändrade Angel, blir hon så vansinnigt arg på Alecs hån och lögner och sorglösa lek med hennes liv, att hon utan att betänka sig genast sticker kniven i honom så han dör. Tragedin är fullbordad.
Dock får Tess och Angel nu äntligen sin smekmånad, det gläder mig att romanen inte bara slutar med elände. Tess går visserligen in i psykisk förnekelse, men hon och Angel söker först skydd i en skog och sedan i ett öde hus. Men det är ingen allvarlig flykt. Tess vet att rättvisan kommer att hinna i kapp henne, hennes ödestro sviktar aldrig. Hon låter sig gripas och avrättas, helt på det klara med att den som mördar måste få sitt straff. Men innan dess får hon äntligen uppleva någon månad med kärlek och ömhet.
Thomas Hardys roman visar alltså upp sin tids dubbelmoral, hur män och kvinnor får leva efter olika regler. Romanens delar är uppkallade efter de olika stadierna i Tess' liv, första delen ("The Maiden") handlar om hennes oskuldsfulla ungdom, andra delen om hur hon förlorar oskulden osv. Femte delen heter "The Woman Pays" - även när kvinnan är offret får hon betala för vad som drabbat henne. Tess kan aldrig 'förlåtas' hur än många positiva kvaliteter, som arbetsvilija och omtanke, hon kan visa upp. Men hon är så indoktrinerad av samhällets förakt att hon passivt accepterar det.
Men positivt är att Hardy inte låter Tess ge upp och ta livet av sig, som så många andra författare vid den här tiden, som inte lyckades bryta sig ur de tankemönster som begränsade kvinnors liv. Hon må vara fatalistisk passiv, men när hon inser vem den verklige förrövaren i hennes liv är, då ger hon efter för alla undanstoppade känslor som kommer upp till ytan och mördar honom hellre än att vika sig en gång till. Och därefter tar hon sitt straff, med värdighet, hon slutade vika sig för sin 'mobbare'.
Hardy skapade det fiktiva landskapet Wessex, nära kalkerat efter sydvästra England, (främst Dorset) och en modell Hardy kunde betrakta uppifrån. Där placerade han ut alla sina romaner. Landskapet och de olika karaktärerna bildar en minnesbank över det lantliga England på väg att försvinna med industrialiseringen. Romanen innehåller en mängd subtila detaljer som tecknar den pågående samhällsförändringen, från landsbygd till industri.
I slutet av romanen omtalas urbaniseringen. När det lägsta lantarbetarskiktet blir av med både arbete och bostad, och flyttar till industristäderna, de försvinner kunderna för byarnas ryggrad (smeder, snickare, bagare etc), som då också tvingas flytta efter till städerna. De urgamla byarna avfolkades.
Hardy tror inte på att människor frivilligt skulle flytta till städerna, han jämför den 'tendensen' med vad som tvingar vatten att rinna i uppförsbacke (the tendency of water to flow uphill when forced by machinery), det är maskiner som tvingar människor, likt vattnet, bort från deras naturliga landskap och livsförhållanden. Romanen visar lantarbetare som sliter hårt för att tjäna jordbrukets nya maskiner, men som ökade takten och gjorde arbetet monotont.
Hardys roman är en mästerlig tragedi som kombinerar psykologiska, sociala och symboliska aspekter. Den bärs fram av en realistisk könsrollskritik, men också av det levande landskap som kan tolkas symboliskt, där Tess eget liv kan jämställas med ett landskap under förändring, från den agrara närande jordmodern, som våldtas av känslokalla maskiner. Men som med alla klassiska verk behöver man inte gräva efter symbolerna. Den känsliga texten är nog i sig själv en förmedlare av insikter.
Tess blir aldrig abstrakt. Hon är trovärdig i sin stolta envishet likaväl som i sin maktlösa passivitet.
Tess of the d'Urbervilles tragedi är också psykologisk, genom de inre konflikter hon tvingas stångas med. Eller snarare aldrig stångas med, ytan accepterar som en genetisk inympning hon inte kan ändra på.
Hur än försiktigt Hardy behandlade det kontroversiella temat kvinnlig sexualitet i Tess of the d'Urbervilles fick han utstå mycket kritik. Det var ett hett ämne under 1800-talets borgerliga industrialism. Viktorianerna var vana vid att läsa om 'fallna kvinnor' som fick lida och dö.
Men Hardy ville att vi ska sympatisera med Tess, trots hennes 'synder'.
Nästan roman han skrev, fyra år senare, Jude the Obscure, blev så häftigt kritiserad att han helt slutade skriva romaner. Låter som något värt att läsa och begrunda.
Tess är fattig och oskuldsfull, men med en livfull energi, som i det längsta inte låter sig duperas. Men väl inympad i henne finns en orubblig ödestro, att hon hör hemma på samhällets botten, och inte kan göra något åt det. Men hon är osentimental och arbetar i det längsta med obruten energi. När hennes far får veta att han är ättlig i rakt nedstigande led till den utdöda adelssläkten d'Urberville (förvanskat till Durbeyfield) växer hans hybris. Det dagliga slitet blir honom ovärdigt, både han och hustrun är svaga för alkohol, så familjen förfaller. Men jordnära Tess låter sig inte förföras av fina etiketter. När fadern sover ruset av sig och Tess tvingas sköta faderns sysslor, där deras enda häst i en olycka, när hon somnat vid tömmarna. Skuldkänlslor får Tess att lyda föräldrarnas uppmaning att söka upp den rika änka som de uppfattar som avlägsen släkting, för att söka sympati och stöd.
Tess är för stolt för att tigga och vet inte att änkans make, Mr Stoke, aldrig tillhört släkten d'Urberville, utan bara antog namnet för att bättra på sina anor. Tess möter först sonen Alec, som låtsas villig att hjälpa och anställer henne som hönsskötare, i förhoppningen att få sexuellt utbyte med vackra Tess. Hon tycker att han är obehaglig och står emot i det längsta, men Alec är påstridig och tar henne slutligen med våld.
Tess flyr hem till föräldrarna och föder ett barn, utan Alecs vetskap. Hon strävar på som den ogifta mor hon blivit, älskar sitt barn ömt - det finns ingen synd i modersrollen, gift eller inte - men samtidigt isolerar hon sig från grannarna och accepterar sitt öde som socialt utstött, 'den fallna kvinnan'. Här blir Tess kluvna karaktär mycket tydlig, mellan det skamfyllda sociala stigmat utstötta, jämfört med den självutplånande Madonnans moderskärlek. Hon bär barnet med sig när hon arbetar med höbärgning och annat, men håller sig kysk undan varje kontakt med män, bränd av sin erfarenhet. Madonna/Hora - i längden en ohanterlig dubbelmoral.
Trots hennes omsorger tynar barnet bort och dör. Två år efter våldtäkten får Tess chansen att börja om, nu som mjölkerska i en by flera mil hemifrån. Hon är duktig och blir uppskattad. Ingen vet att hon fött ett barn som ogift. På mjölkgården finns lärlingen Angel Clare, fritänkare och prästson, som hellre arbetar praktiskt än går i sin fars fotspår. Angel beundras av mjölkerskorna, som ser honom som socialt ouppnåelig. Angel förälskar sig i Tess, men hennes hemlighet gör att hon ser sig själv som ovärdig sonen till en bokligt lärd prästfamilj. Angel kan aldrig gifta sig med en 'fallen kvinna'.
Angel ger sig inte och vill inte lyssna till vad Tess varit med om. Inte förrän inför bröllopsnatten, efter vigseln, när Angel själv vill avbörda sig sina egna tidiga sexuella erfarenheter, känner Tess att de är 'likvärdiga', att hon vågar berätta för fritänkaren Angel att hon också förlorat oskulden och fött ett barn. Men där blir det tvärstopp. Angel ser ingen likhet. Någon bröllopsnatt blir inte av. Hur än hövisk Angel är mot kvinnor, kan han inte se Tess som en människa likvärdig honom själv. Oskulden han förälskat sig i, framstår nu som oren. Som prästson kan han inte skilja sig men vägrar att dela säng med en så skändad kvinna, så han flyr till Brasilien, för att köpa sig en farm, men blir lurad och insjuknar i djungelfeber. Angels beteende är höjden av viktoriansk dubbelmoral, med olika regler och värden för män och kvinnor.
Tess, nu dubbelt övergiven och skamfylld, försöker klara sig helt själv, för stolt för att tigga om hjälp, varken av svärföräldrarna hon aldrig vågat söka upp, eller belasta sina egna fattiga föräldrar. Hon sliter sig igenom en lång svår vinter, med allt tyngre arbeten, på gränsen till svälts. Då stöter hon åter ihop med Alec, som får höra om deras döda barn och ser det som ett tecken att hon ska vara hans älskarinna. Tess stretar emot i det längsta och skriver slutligen ett brev till maken Angel i Brasilien och ber honom förlåta henne och komma hem, så hon slipper gå under inför frestelsen att välja den 'lätta vägen' till mat och husrum.
Men när Tess far dör och hennes mor och alla yngre syskon ställs på bar backe, känner sig Tess åter skyldig till att modern och syskonen stöts ut ur samhället, trots att hennes öde helt styrts av hur hennes far, Alec och Angel agerat mot henne. Tess och hennes mor saknar nu helt uppehälle, vilket bryter ner hennes motstånd, när Alec tvärsäkert hävdar att Angel aldrig kommer att återvända till henne. Enda alternativet är att bli Alecs älskarinna.
Men Angel återvänder kort därefter, sedan hans umbäranden i Brasilien fått honom att äntligen börja släppa på sina gamla fördomar. När Tess möter den förändrade Angel, blir hon så vansinnigt arg på Alecs hån och lögner och sorglösa lek med hennes liv, att hon utan att betänka sig genast sticker kniven i honom så han dör. Tragedin är fullbordad.
Dock får Tess och Angel nu äntligen sin smekmånad, det gläder mig att romanen inte bara slutar med elände. Tess går visserligen in i psykisk förnekelse, men hon och Angel söker först skydd i en skog och sedan i ett öde hus. Men det är ingen allvarlig flykt. Tess vet att rättvisan kommer att hinna i kapp henne, hennes ödestro sviktar aldrig. Hon låter sig gripas och avrättas, helt på det klara med att den som mördar måste få sitt straff. Men innan dess får hon äntligen uppleva någon månad med kärlek och ömhet.
Thomas Hardys roman visar alltså upp sin tids dubbelmoral, hur män och kvinnor får leva efter olika regler. Romanens delar är uppkallade efter de olika stadierna i Tess' liv, första delen ("The Maiden") handlar om hennes oskuldsfulla ungdom, andra delen om hur hon förlorar oskulden osv. Femte delen heter "The Woman Pays" - även när kvinnan är offret får hon betala för vad som drabbat henne. Tess kan aldrig 'förlåtas' hur än många positiva kvaliteter, som arbetsvilija och omtanke, hon kan visa upp. Men hon är så indoktrinerad av samhällets förakt att hon passivt accepterar det.
Men positivt är att Hardy inte låter Tess ge upp och ta livet av sig, som så många andra författare vid den här tiden, som inte lyckades bryta sig ur de tankemönster som begränsade kvinnors liv. Hon må vara fatalistisk passiv, men när hon inser vem den verklige förrövaren i hennes liv är, då ger hon efter för alla undanstoppade känslor som kommer upp till ytan och mördar honom hellre än att vika sig en gång till. Och därefter tar hon sitt straff, med värdighet, hon slutade vika sig för sin 'mobbare'.
Hardy skapade det fiktiva landskapet Wessex, nära kalkerat efter sydvästra England, (främst Dorset) och en modell Hardy kunde betrakta uppifrån. Där placerade han ut alla sina romaner. Landskapet och de olika karaktärerna bildar en minnesbank över det lantliga England på väg att försvinna med industrialiseringen. Romanen innehåller en mängd subtila detaljer som tecknar den pågående samhällsförändringen, från landsbygd till industri.
I slutet av romanen omtalas urbaniseringen. När det lägsta lantarbetarskiktet blir av med både arbete och bostad, och flyttar till industristäderna, de försvinner kunderna för byarnas ryggrad (smeder, snickare, bagare etc), som då också tvingas flytta efter till städerna. De urgamla byarna avfolkades.
Hardy tror inte på att människor frivilligt skulle flytta till städerna, han jämför den 'tendensen' med vad som tvingar vatten att rinna i uppförsbacke (the tendency of water to flow uphill when forced by machinery), det är maskiner som tvingar människor, likt vattnet, bort från deras naturliga landskap och livsförhållanden. Romanen visar lantarbetare som sliter hårt för att tjäna jordbrukets nya maskiner, men som ökade takten och gjorde arbetet monotont.
Att karaktärerna främst fotvandrar, och i enstaka fall har tillgång till häst och vagn, gör även små avstånd oöverstigliga. Men järnvägen, industrialismens ryggrad, finns redan, om än i periferin. Vid ett tillfälle får Angel och Tess i uppdrag att köra till tåget med den mjölk som skall transporteras till London. Tess begrundar hur den mjölk de ägnat timmar åt att ta fram, nu ilar in till London, att drickas av människor som kanske aldrig ens sett en ko!? En av alla levande insiktsfulla detaljer som Thomas Hardy skapade.
Tess blir aldrig abstrakt. Hon är trovärdig i sin stolta envishet likaväl som i sin maktlösa passivitet.
Tess of the d'Urbervilles tragedi är också psykologisk, genom de inre konflikter hon tvingas stångas med. Eller snarare aldrig stångas med, ytan accepterar som en genetisk inympning hon inte kan ändra på.
Hur än försiktigt Hardy behandlade det kontroversiella temat kvinnlig sexualitet i Tess of the d'Urbervilles fick han utstå mycket kritik. Det var ett hett ämne under 1800-talets borgerliga industrialism. Viktorianerna var vana vid att läsa om 'fallna kvinnor' som fick lida och dö.
Men Hardy ville att vi ska sympatisera med Tess, trots hennes 'synder'.
Nästan roman han skrev, fyra år senare, Jude the Obscure, blev så häftigt kritiserad att han helt slutade skriva romaner. Låter som något värt att läsa och begrunda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
