Mördare utan ansikte - Henning Mankell (1991)

Efter Daisy Sisters (1982) blev Mankell chef för Kronobergsteatern i Växjö, och skrev inte fler romaner på 1980-talet - yuppie-eran dominerad av Guillous agentromaner. Men han grunnade på att gå i Sjöwall-Wahlöös fotspår och skriva en realistisk polisroman. Det blev kommissarie Kurt Wallander, introducerad i Mördare utan ansikte (1991) - en milstolpe i svenska deckarhistorien.

Beck och Wallander är likvärdiga gruppledare för sina polisteam, trötta magsårs-patienter, som mår dåligt av att se välfärden på fallrepet. Båda lever ensamma efter havererat äktenskap, och har förlorat kontakten med var sin tonårsdotter. I sin ensamhet söker sig båda till klassisk musik som vila för själen. Såväl Sjöwall-Wahlöö som Mankell berättar i tredje person, med enkelt språk och mycket dialog, som attraherar breda läsargrupper.

Men berättarrösten skiljer sig, genom att fokusera olika. Sjöwall-Wahlöö behåller hela tiden sin egen allvetande synvinkel, vars materialistiska politisk agenda stiger fram genom avskalad realism. De förevisar genom ett yttre sceniskt gestaltande. De ingående miljöbeskrivningarna av Stockholm har blivit omistliga tidsbilder. Men också karaktärerna gestaltas helt utifrån, hur de rör sig, inte vad de tänker. Läsaren får sen dra sina egna slutsatser, vad betyder ett visst rörelsemönster? Trötthet, uppgivenhet, irritation? Alla, såväl poliser som brottslingar och andra medagerande, stiger fram i klara pregnanta färger och rörelsemönster. Kollberg, Rönn, Gunvald Larsson med flera, får lika stort utrymme som Beck. Det blir en kollektiv-roman, inte bara för att det är ett helt arbetslag som tillsammans skall lösa brottet. Utan att samtliga individer gestaltas lika ingående.

Mankell däremot, koncentrerar sig på Wallander som centralfigur. Berättarrösten är osynlig. Läsaren får uppleva allt via Wallanders möten, och hans egna tankar kring dessa möten. Poliskollegorna är betydligt mer diffust återgivna, med något enstaka särdrag (reumatism, småbarnsförälder, spel på trav, osv). Att betrakta Wallander som Mankells alter ego, måste vara ren spekulation. Mankell har dock valt att betrakta det svenska/skånska samhället och dess kollisionkurs med omvärlden, genom Wallander själv.

Wallanders yrkesroll är väl medelklass, om än lägre med tanke på arbetsförhållandena som befinner sig långt ifrån åttiotalets yuppie-ideal. Wallander blir en symbolisk medelsvensson som bekymrad blickar ut över vad han uppfattar som ett folkhem på nedgång, med ökande orättvisor. Men inget är säkert eller färdigtolkat. Brottsutredningarna blir ett sätt att bredda hans inblick på olika områden.
Många av de personer som poliserna sätts att utreda beskrivs ingående, men visar sig vara sidospår. Detta upplevs som realistiskt polisarbete, problem att ta sig förbi, men breddar alltså också blicken ut över samhället. Symptomatiskt nog för för 1980-90-talet tycks dock de flesta leva dubbelliv, och fiffla eller ha hemligheter. Vanliga hederliga knegare har det blivit ont om.

Mankell berättar alltså inifrån Wallanders eget tvehågsna psyke, med alla personliga problem som det innebär att vara skild och ha en tonårsdotter han nära på tappat kontakten med, och en 79-årig far som tycks gå mot senilitet. Wallander oroar sig ständigt, hans psykiska press kommer sig inte bara av stressen på jobbet, att säkra tryggheten i närsamhället, utan även av ett molande dåliga samvete för att tonårsdottern glider honom ur händerna, liksom hur han ska kunna ta hand om den allt äldre och motsträvigare fadern. Wallander blir en symbol på individplanet, hans splittrade familj blir en bild av folkhemmets upplösning. All individualism som från 1980-talet börjat dra åt olika håll.

Wallander upplever att hans far föraktar hans yrkesval. Fadern tycks vara en kvarleva från ett mer bohemiskt 1960-tal, en sorts konstnärens frihetsdröm som gått i baklås. Fadern har hela livet målat samma mot - hötorgskonst - ett vemodigt höstlandskap, med eller utan tjäder. Man anar Wallanders desillusion inför sitt ursprung. Samtidigt som tonårsdottern hör till en mer oroande okänd framtid, det begynnande 1990-talet som efter Berlinmurens fall och glasnost, för med sig en översvämning efter alla rivna murar, som hotar att bli mer negativ än positiv.

Wallander suckar över den urbaniseringen som tycktes göra hela svenska landsbygden till en enda förort till de tre största städerna. Förort uttyddes som grogrund för rasism, narkotika och brottslighet. Och Skåne kändes samtidigt extra utsatt så nära inpå det allt öppnare Europa, då 'brandbomber och mord' (s.187) togs i bruk av främlingsfientliga, vilket får Wallander att kritisera 'bristen på invandringspolitik' (s.236). Så att de inte ens kunde misstänka utlänningar för mord (s.49) utan att det blev en het potatis.

Och det blir temat i denna polisroman, som jag inte ska avslöja innehållet i. Rasismens många olika ansikten, alltifrån det främlingsfientliga skånska Sjöbo, och hur ökande invandring och öppna gränser väcker rädsla och påverkar samhället. Alltså ett hett ämne än idag.

Till skillnad från äldre polisromaner, där karaktärerna helt tycktes sakna privatliv utanför yrkeslivet, upptas alltså nu minst hälften av skildringen av personliga problem, kring familj, kärleksliv eller diverse trauman. Yrkeslivet är inte längre allenarådande pliktuppfyllande. Kurt Wallander har familje- och hälsoproblem som är lika viktiga att lösa som brotten han arbetar med. Läsaren kan undra hur han alls kan sköta sitt jobb, med ett så splittrat liv - men också känna igen sig i denna allomfattande splittring.

Polisromanen har alltså psykologiserats på mer än ett plan. Men vi blir inte helt utan pusseldeckarens mysterier. även Wallander grunnar över ett par till synes olösliga gåtor, som dock i slutet får var sin enkel naturlig förklaring.

Daisy Sisters - Henning Mankell (1982)

En ganska tidig Mankell, alltså nio år före den första Wallander-deckaren. Hans första bok kom dock ut 1973, men om dessa tidiga 70-talsböcker vet jag inget. Han visste redan som ung att han ville bli just författare, men hans bana började inom teater. Den radikala eran, 1968-78, var särskilt lämpad för teater som ett folkligt medium.

Jag blev dock nyfiken på Daisy Sisters (1982), som kom ut i ny pocketupplag 2010, på Mankells eget förlag, Leopard. Den skildrar tre generationer kvinnor, via några spridda märkesår från 1941 till 1981, vilket kittlade mitt historieintresse. Men om jag hade trott att det skulle vara någon sorts utvecklingsroman, om Sveriges rekordår efter andra världskriget, så fick jag tji.

Visst gestaltas några typiska 'områden' av samhället - 1941 är det beredskapsåren, 1956-1960 är det småstädernas raggarkultur och Teko-industrin (alltså när de kläder vi köpte fortfarande tillverkades i Sverige), 1971-77 farorna med asbest, nedtystat inom eternitindustrin och storindustriernas allt mörkare nedläggningshot. 

Om Wallander kom att bli Mankells deppiga, besvikna alter ego, så är dessa tre generationer kvinnor - Elna, Eivor, Linda (och lillasyster Elin, som fortfarande är barn när boken slutar) - lika deppigt besvikna alter egon. Kvinnorna har romanens huvudroller, men är undanskuffade i sina egna liv.

Männen är ännu herrar på täppan, bestämmer över allt trots att de är mer eller mindre frånvarande. De gör det genom våldtäkt, misshandel, och mord. Ingen vidare bild man får av männen. En gubbe jobbar ihärdigt på att supa ihjäl sig, förutom 'stanken' som omger honom är han en i stort  oförarglig, 'fönsterkikande' ungkarl. Men innan han lyckas supa ihjäl sig, och dö av blodstörtning, leder hans egen undfallenhet kring en förrymd ungdomsbrottsling till elände - för flickan Eivor så klart. 

Kvinnorna blir gravida redan som 17-18-åringar. Alla känns som offer och rön för vinden, ingen är med och 'bygger' Sverige. Alla, inklusive männen, är offer på olika sätt, och känner aldrig att de kan påverka sina liv. Mycket dystert. Och på det hela taget är hela boken en sorts brottshistoria, även utan poliser.

Jag har själv svårt att relatera till dessa dystra kvinnor. Mitt 70-tal var positivt radikalt, vi trodde på framtiden, unga kvinnor hade återuppväckt feminismen, livet var mycket förändrat jämfört med våra mödrars liv. Därför har jag också först svårt att förstå syftet med romanen i stort, annat än som ett dystopiskt Sverige. Att han likt Brandes propagerade på 1880-talet, nu på 1980-talet ville visa fram alla samtida problem. Det blir många problem, och inget ljus i slutet av tunneln.

På sid 283 möter Eivor sin döende morfar, och det undslipper henne att livet "är så svårt ibland". Han svarar långsamt: "Ja ... Och det enda man har att göra är att orka. Det är det enda som man kanske kan berömma sej av. Att man har orkat ... "

Dessa ord tar jag med mig som det viktigaste i boken. Det är också min erfarenhet. Livet är en lång rad utmaningar, som man tar sig över, och kan berömma sig av att ha orkat igenom.

I romanen är graviditeter ett tveeggat svärd, från ett sätt att låsa kvinnor vid hemmet, till ett sätt att 'slippa jobba'. Men jag minns inte det som ett alternativ på 1970-talet, även om jag var för ung då, så skyndade sig alla kvinnor jag kände tillbaka till jobbet, och spädbarnen började på dagis redan innan de kunde gå. Få hade fler än två barn, de åren går fort. Nyckelbarn var vanligt.

På sin dödsbädd tänker morfar Rune mycket på sin hustru, som han levt med i över fyrtio år:
"Hon har varit hans kvinna, följt honom genom alla år, fött hans barn, gett honom middag, ständigt skapat ett hem åt honom som har gjort det mödan värt att - just orka! [...] Han har legat i sin säng med en förundran över allt vad hon har orkat, och han har med tilltagande olust frågat sig vad han egentligen har gett henne som kan mätas med hennes dagliga slit med att få de hopplöst korta ändarna att mötas" (s.283-284).

Hela tiden är det kvinnor som blir utnyttjade och måste 'orka'. Och männen är känslomässigt avtrubbade och använder våld som enda utväg.

Romanens tema känns till slut som kvinnors sexuella underordning, genom våldtäkter och oönskade graviditeter, vilket gör kvinnorna maktlösa. Slutkulmen 1977-78, striden mot förnedrande sexprat och pornografiska bilder på arbetsplatserna, tycks i alla fall vinnas till slut. Eivor börjar trivas bättre i den kärva arbetsgemensakpen. Det var ju 1970-talets kvinnorörelse som gav mod till den striden, även om det inte omtalas i romanen på det sättet. Eivor börjar i alla fall trivas bättre på jobbet, växer in i den kärva arbetsgemenskapen på lite mer lika villkor.

Hjärtblad - Aino Trosell (2010)

Den förra roman jag läste av Aino Trosell, En gränslös kärlekshistoria, beskrev kvinnorna historia i hennes släkt under 1900-talet. I Hjärtblad har hon tagit ett steg bakåt och skildrar vandringskullornas liv under andra halvan av 1800-talet. Den utpräglat realistiska stilen, så långt från romantik man kan komma, känns igen även i denna. Stilen är närmast 'naturalistisk', vilket dessutom hade sin storhetstid just under den tidsperiod hon skildrar.

Huvudperson är Hulda, från Malung, en mycket driftig flicka, som vi får följa från missväxt och svält 1866-67. Hulda, som de flesta på den tiden, fick börja arbeta redan som barn. Huvuddelen av berättelsen rör sig under 1870-talet, Huldas arbetsliv under den tid vi idag skulle kalla 'tonår', men som då var ett hastigt påkommet vuxenliv. Ett mer eller mindre enahanda arbetsliv, som i sin naturalistiska stil kunde ha blivit långrandig med allt arbete och slit...

Om det inte vore för alla bihistorier, via karaktärernas strida ström av skvallerhistorier och andra mer eller mindre drastiska historier ur livet. Trosell infogar allt detta muntliga berättande på ett lysande sätt. Historier om död och olyckor och missär, och ett och anant skråck och skrömt, allt som människorna i bygden mött eller bara hört talas om.

Jag får en känsla av äkthet i dessa  berättelser, att Trosell måste ha inämtat just vad folk brukat berätta, på den tid radio och TV ännu inte existerade, och i en miljö där böcker var en lyx. Allt detta berättande, verkligt eller sagor, eller många gånger medvetna skräckhistorier, bräddar romanen till ett djupare intresse. En närvaro i den tid som då var, livet i den stora tystnaden, fylld av endast arbete.
Jag kan tänka mig att Trosell har samlat på gamla hörsägen, eller läst gamla tidningsnotiser, eller hur hon nu skapat dem. Men äkta känns det.

Romanen skildrar härmed också samhällsutvecklingen, som alltså börjar i skogsjordbrukstrakter, och länge förblir sådan, med bara folkskolan som en kil in av kunskap. Hulda blir också så pass vän med skolläraren, utskrattad på grund av sin ofärdiga kropp, som låter henne låna romaner. Och hon läser och börjar drömma. Hon förälskar sig och tror i det längsta på sin kärlek, trots alla svårigheter att hålla liv i den på distans, så som deras arbetsliv tilldrog sig, med ständigt kovallande och vagabonderande.

Men så hamnar Hulda i Stockholm i ett välbeställt hushåll, och som den arbetsamma kulla hon är, van att ta i sedan barnsben, får hon jobba nästan dygnet runt med ett otal arbetsuppgifter under deras vintersäsong i staden. Att hon sedan efter bara något år mirakulöst avancerar till husfru, redan innan hon lämnat tonåren, känns inte längre lika realistiskt. Inte heller att hon snart också blir gift med 'Herrn' (efter en tid som älskarinna), sedan hans hustru, medelklasskvinnan som aldrig fått lära sig laga mat eller sköta några tyngre sysslor.

Denna stora omvälvningen i Huldas liv kommer 1879, samtidigt som Eldkvarn brann på Kungsholmen. Trosell har plötsligt lämnat den kullornas värld hon är så insatt i, coh velat vidga romanen, med en mer pramatisk skildring av den större samhällsutvecklingen, med 1880-talets feminism och socialdemokratiska framväxt. Men eftersom det inte är huvudtonvikten i romanen, fördjupas den inte heller tillräckligt, utan romanen känns plötsligt splittrad.

Hulda blir olycklig i staden, instängd i hemmet, under 1880-talet, utan meningsfullt arbete. En romantisk verklighetsfrånvänd historia blir den dock aldrig. Men kortfattat beskrivet.

Och en än mer kortfattad slutkläm, blir det när Hulda så lämnar Stockholm och maken (som redan funnit en ny älskarinna att roa sig med), för att börja arbeta inom Wilhelmina Skoghs framväxande hotell-imperium. Henne kan man läsa om på wikipedia, återigen något som bottnar i verkliga förhållanden, och vilket också låter Hulda återvända till Dalarna, låter henne kavla upp ärmarna och vara med att bygga upp det nya Sverige, med tåg och hotell och så småningom industrier.

Tschandala - August Strindberg (1888-89)

Efter att nyligen ha läst Strindbergs roman I havsbandet (1890), backade jag två år till långnovellen Tschandala. Det roade mig att åter få läsa en av Strindbergs historiska berättelser, denna tilldrar sig 1688 i Skåne, trettio år efter att provinsen erövrats från danskarna. Först myser jag belåtet över hur Strindberg levande miljö, men snart bleknar denna känsla, när jag inser att han bara använder Skånes 1600-tal som en kuliss för sina egna erfarenheter i Danmark 1888. Berättelsen kom också först ut på danska, 1889, men inte på svenska förrän 1897.

Att jag nämnar I havsbandet i samma andetag beror på att även Tschandala sysslar med idéer om mänskliga hierarkier. Den märkliga titeln refererar till den lägsta klassen, parian, inom det indiska kastsystemet. Men Strindberg är här - inom den nya Nietzschevågen - på väg bort från sitt tidigare sociala synsätt, och övergår till en intellektuell rangskala av över- och undermänniskor.

Det stör mig. Liksom känslan att Strindberg trasslar bort historien i ett försök att fäkta i egen sak.  egen sak. 1888 hyrde han nämligen, med Siri och barnen, ett nedgånget slott, och blev där anklagad för olika oegentligheter, och försvarade sig med diverse anklagelser. Med andra ord en obehaglig röra. Å andra sidan skriver Olof Lagercrantz att Strindberg just utnämnt Edgar Allan Poe, som sin litterära idol. Poe som uppfann mästerdetektiven - och nu fått Arthur Conan Doyle som en mästerlig arvtagare (1887).

Vet inte om Strindberg alls tänkte i termer av den nya deckar-genren, men i så fall ett misslyckande. Mer uppenbart är hans psykologiska intresse. Huvudpersonen, magister Törner, representerar det svenska herrefolket, och får ett sommaruppdrag att hålla koll på några av de erövrade danskarna, som för varje sida framstår som alltmer degenererade, och snart går under beteckningen 'zigenare'. Redan här har han alltså helt tappat sitt historiska spår.

Berättelsen blir i stället en alltför detaljerad, virrig, redogörelsen för familjen Strindbergs vedermödor i Danmark. Det psykologiska temat handlar om hur Törner gräver en grop åt sig själv när han försöker använda sitt överlägsna intellekt till att undervisa tattaren Jensen, som är listig nog att till sin egen fördel använda sig av de juridiska varningar som Törner strör omkring sig. Törner å sin sida känner sig alltmer nedsmutsat till kropp och själ av samröret, han försöker vara listig tillbaka, men hamnar bara i sin egen grop, och lyckas aldrig frigöra sig.

Kampen mellan dem blir dock mycket jämn. Skollärare Törner lyckas aldrig framhäva sin auktoritet, övermänniskoidealet. När Törner får besök av en gammal vän, som hävdar överhetens självklara privilegium att styra och piska, då invänder Törner att han betvivlar att det alltid är de moraliskt mest högtstående som sitter överst - Törners demokratiska tendens lyser igenom. 

Kampen mellan Törner och tattaren Jensen blir mycket jämn, deras psykena färgar av sig och glider över i varandra. Törner drömmer om att slippa ta ansvar, hans psyke vacklar. Men tvärtemot andra psykiskt känsliga karaktärer, som 'Ryttmästaren' i Fadren eller 'Fröken Julie', går han inte under. Vännen Bureus lyckades övervinna Törners betänkligheter, väcker Törners övermod, som gör att han tar sig rätten att låta döda sin motståndare. Låter hundarna bita ihjäl sin herre - den ultimata skymfen. Ett slut utan minsta tragiska storhet, det väcker enbart min avsmak. 

Denna yttre seger, innebär den inre moralens sönderfall.