Oscar Wildes sista samling konstsagor utgavs året efter Dorian Grays porträtt, och saknar helt de humoristiska inslag som annars är så vanligt hos Wilde. Som han själv påpekade var historierna inte ämnade varken för barn eller ens 'allmänheten'. Det är estetiska experiment i sagoform. Han använder det magiska tretalet rikligt, men också allegorier och symboler som genomsyrar texten med moraliska och etiska budskap.
Den mörka ominösa stämningen från Dorian Gray dröjer kvar. Alla fyra sagorna spelar på dualiteter som gott och ont, kärlek och grymhet, stolhet och ödmjukhet, synd och botfärdighet. girighet och osjälviskhet - som framstår som idealistiska kristna budskap.
I synnerhet The Young King, som börjar som en tungfotad katalog över konstverk och rikedomar, övergår snart till en Kristuslegend - där andlig styrka utvinns ur konstlös enkelhet. Sonen till en ogift prinsessa, förskjuts av sin morfar kungen, som låter honom uppfostras i fattigdom hos en getherde, men återkallas till sin 16-årsdag då annan arvinge saknas. Först förtrollas han av palatsets rikedom, all skön konst, men natten före kröningsdagen drömmer han om de fattiga som sliter och dör för att framställa de rikas lyx. Så han avsäger sig all rikedom, återgår till sina enkla herdekläder, med törnekrona och herdestav i stället för kungaspira. Men då får han såväl adel, präster och bönder emot sig. De nöjer sig inte med andlig styrka, de vill ha gyllene kungaregalier att se upp till. Men när ärkebiskopen vägrar kröna honom, sänder Gud själv in solstrålar genom kyrkofönstret, och omvärver honom med heligt gyllene ljus, som kröner honom till ängel, som genast lyfts upp att regera i himmelen.
The Birthday of the Infanta börjar också som en långrandig beskrivning av spansk kunglig lyx (ca år 1600?), men utvecklas till en hjärtskärande historia om en dvärg som förälskar sig i prinsessan, utan att förstå att hela hovet skrattar åt honom, till och med blommorna hånar hans yttre. Han har levt i skogen och aldrig sett sin spegelbild. Så snart han får syn på sig själv i en spegel, inser han hånet som omger honom, och dör av brustet hjärta. Eftersom allt börjat som en saga på slottet, kanske vi väntar oss att prinsessan skall förbarma sig över dvärgen. Men Wilde ger inget lyckligt slut. I stället är det prinsessan som levt hela sitt liv i det skönt smyckade slottet, som fått ett hjärta hårt som sten. När dvärgen dör från sin uppgift, blir hennes kalla slutreplik: "For the future, let those who come to play with me, have no hearts."
Hur än vacker konst vi omges med, kan den inte ge oss ett gott hjärta. Men jag tänker också på att historien innehöll en lång inledning, innan slottets vackra konst beskrevs, om Kungens sorg, att han blev änkling redan 18 månader efter bröllopet, och därefter isolerat sig, otröstlig. En psykologisk fingervisning, om hur den så tidigt moderlösa prinsessan berövats den kärlek varje barn behöver, oavsett lyx eller inte.
The Fisherman and His Soul får mig att tänka på HC Andersens Lilla Sjöjungfrun, även om Wilde har vänt på intrigen, och låter en fiskare bli kär i jungfrun och får veta att han måste skiljas från sin själ för att kunna leva med henne i havet. 1. Prästen förfasar sig och förklarar att själen är det högsta människan äger, men 2. köpmännen anser den värdelös, 3. men en häxa förklarar att den sitter i hans skugga och kan avskiljas med rätt rit och trollformel. Häxan lyckas, och själen måste bege sig ensam ut i världen, medan fiskaren flyttar ner i havet och älskar sin sjöjungfru. Men själen återvänder en gång om året och försöker locka honom tillbaka, med utlovad visdom, och sedan rikedom. Tredje året lyckas han fresta med tanken på danserskor med vackra fötter (något sjöjungfrun saknar), varpå de återförenas. Men själen håller inte vad han lovat, han lurar fiskaren att 1. stjäla, 2. slå ett barn, 3, mörda en gästfri man.
Förvirrad undrar jag vad fiskarens själ är för Wilde. Den frestas av världsliga nöjen och rikedom, och säger att allt beror på att fiskaren behöll sitt hjärta (nödvändig för kärleken till sjöjungfrun) medan själen fick ge sig ut i världens utan detta känslomässiga stöd, och därför blev samvetslös. Medan fiskaren själv aldrig förlorar sin förmåga att älska. Han vill återvända till sin sjöjungfru, men en själ kan aldrig avskiljas en andra gång, även så blev fiskaren lurad. Men aldrig mer ger han efter för den känslokalla själen, utan stannar på stranden - och låser därmed även själen till stranden - i suktan efter närheten till sjöjungfrun. Tre år senare flyter hon iland död, och fiskaren dör av brustet hjärta. Prästen vägrar begrava dem i vigd jord, men ytterligare tre år senare växer de mest underbara blommor fram över deras grav, vilket omvänder prästen som därefter välsignar 'alla varelser' utan diskriminering.
Wilde predikar alltså kärlekens kraft, en kroppens kärlek, som tycks klara sig helt utan själ. Hos Wilde sitter inte samvetet i själen, utan i kärleken. Kärleken står över alla andra frestelser. Och ändå är Kärleken ändå inte räddaren i nöden.
Sist, men inte minst, The Star-child, om hur en skogshuggare ser ett stjärnfall och hittar ett litet spädbarn i skogen, som om det just fallit från en stjärna. Fattig är han, men tar hand om barnet, beundrat för sitt vackra yttre, men fåfäng, grym torterar han djur och ser ner på varje fattiglapp, i tron att han själv är av ädlare härkomst. Tills en dag en tiggarkvinna som i åratal letat efter sitt förlorade barn, har vägarna förbi och visar sig vara hans mor. Menhan finner henne motbjudande och stöter henne föraktfullt ifrån sig. Genast förvandlas han yttre, blir paddlikt, fjällgit som en orm, varpå han genast förlorar alla sina vänner och beundrare. Pojken ger sig iväg på jakt efter den avvisade modern, för att få be om förlåtelse. Tre år söker han. Han ber djuren hjälpa honom leta, men de kan inget göra, vingklippta och skadade av hans hårda behandling. Slutligen blir han såld till slav åt en trollkarl, av vilken han får tre uppdrag att leta upp guld dolt i skogen. Han lyckas med hjälp av en hare som han en gång befriat ur en snara. Men varje gång förbarmar han sig över en leprasjuk tiggare, och ger denne guldet, och kommer därför tomhänt till trollkarlen som pryglar honom, värre för varje gång. Tredje gången gillt har han fått sitt sköna ytre tillbaka och tiggarkvinnan visar sig vara hans mor, en förklädd drottning, liksom den leprasjuke, hans far, likaså förklädd kung.
Denna saga predikar alltså osjälvisk medkänsla, men inte heller denna kärlek skapar något himmelrike här på jorden. Hans sköna yttre återställdes och han återfördes till sitt kungliga ursprung, men något långt liv fick han inte, och inget himmelrike på jorden. "Yet ruled he not long, so great had been his suffering, and so bitter the fire of his testing, for after the space of three years he died. And he who came after him ruled evily."
Kärleken tycks aldrig få något djupare effekt på det jordiska livet. Detta är mörka sagor, som inte roar, men som intellektuell utmaning får de oss att fundera över det mänskliga livets villkor och de andliga och känslomässiga band som snor sig kring oss. Saker vi kan fundera över än idag.
2018-03-23
Lord Arthur Savile's crime and other stories - Oscar Wilde (1891)
Den här samlingen av av Oscar Wilde, består av fyra gåtfulla historier med mer eller mindre komiska inslag. Alla fyra publicerades först i tidskrifter, redan 1887, men samlades inte i bokform förrän 1891.
I titelberättelsen, Lord Arthur Savile's crime, rör vi oss i Lady Windermeres mondäna salong,
Och handlar om hur människor kan bli offer för självuppfyllande profetior. Lady Windermere vill alltid ha exentriska personer omkring sig som hon kan roa sina gäster med, i det här fallet Mr Podger, som spår människor i deras handflata. mysteriet i denna historia är att vi aldrig blir helt klara över vad som är hönan eller ägget. Lord Arthur blir spådd att han kommer att begå ett mord. Själv vill han ha det gjort innan han gifter sig, så han försöker hitta ett lämpligt offer att göra sig av med utan att personen ska behöva lida. En sorts absurd komik. Inget lyckas, förrän han träffar på spåmannen själv, som skrämts av sin egen profetia. Vad är sens moralen? Att man inte kan gå emot sitt öde, eller att man skapar sitt eget öde?
The Model Millionaire, handlar om hur den godhjärtade, men inte särskilt framgångsrike, Hughie Erskine, som inte kan gifta sig med sin käresta, eftersom han saknar inkomster att tala om. Den inledande sens moralen är att romantik är ett privlegium för de rika. De fattiga bör vara praktiska och prosaiska. En dag besöker han en välbeställd konstnärsvän som målar av en eländig tiggare. Erskine tycker synd om mannen och menar att modellen borde få en del av inkomsten av tavlan. När konstnären protesterar kans inte Erskine låta bli att ge tiggaren de sista slantar han har kvar den månaden. 'Tiggaren' 'r dock en stormrik baron som själv betalar för att få målas som tiggare - bara på skoj. Han imponeras dock av Erkines generositet, får höras om hans förhindrade bröllop, och ger honom en stor summa pengar som hemgift, så han får sin kärestas faders tillåtelse. - Alltså en solskenshistoria!
The Sphinx without a Secret är dock ett mysterium utan lyckligt slut. Om Lord Murchison som blir kär i en änka, men inte vågar fria eftersom hon tycks ruva på en hemlighet hon vägrar avslöja. Han skuggar henne och ser henne besöka ett okänt hus. Vem besöker hon i hemlighet? Efter att änkan plötsligt dött i lunginflammation, går Lord M till hyresvärdinnan och frågar. Hon saknar kvinnan, som betalat bra, och inte begärt mer än att få sitta i rummet och läsa då och då. Varför? Lord Murchisons vän menar att Änkan försökt fylla sitt tomma liv genom att fantisera ihop ett mysterium att vara hjältinna i. Lord Murchison har dock svårt att acceptera en sådan enkel lösning. Han var ju själv förälskad i 'kvinnan som ett mysterium'.
Boken avslutas med den underbara The Canterville Ghost. Den tillhör de barnvänliga historier jag läste redan som barn, och även sett filmatiseringar av. Men historien i sig är lite av en kameleont. Den börjar i sprudlande komisk anda. En prosaisk amerikansk familj köper ett gammalt engelskt herresäte, inklusive spöke, just för att de inte tror på spöken. Temat för första halvan blir den i slutet av 1800-talet populära kontrasten mellan de nyrika materialistiska amerikanerna versus det gamla Englands gamla traditioner och i detta fall andliga fördomar. Spöket är 300 år gammalt och får ingen ro för att han mördade sin hustru, och sedan tvingades svälta ihjäl. Familjen använder moderna uppfinningar, tvättmedel för att få bort blodfläckar och olja att smörja spökets rasslande kedjor. Allt för att få ett rent hem och lugn och ro. Vilket sårar spöket som 'bara sköter sina traditionella sysslor'.
Andra halvan övergår i sentimental andlighet. Den amerikanska familjens dotter Virginia, den oskuldsfulla, beslöt, till skillnad från sina busfrön till bröder, som spänt upp snubbeltrådar, kastat kuddar och skjutit med ärtrör på spöket, att i stället hjälpa spöket till ro. Först försöker hon tala honom till rätta, men chockas slutligen till medömkan av att han svultit till döds och sedan inte fått sova och aldrig fått ro på över 300 år. Och hon lyckas. spöket Sir Simon ber henne slutligen om hjälp, att befrias. "Death must be so beautiful ... To have no yesterday, and no tomorrow. To forget time, to forgive life, to be at peace."
Genom Virginia, som fick ett rubinhalsband till tack, hittar familjen Sir Simons skelett, kedjat i en undangömd fängelsehåla i huset, och låter begrava honom. Virginias slutord: "Poor Sir Simon! I owe him a great deal ... He made me see what Life is, and what Death signifies, and why Love is stronger than both."
I titelberättelsen, Lord Arthur Savile's crime, rör vi oss i Lady Windermeres mondäna salong,
Och handlar om hur människor kan bli offer för självuppfyllande profetior. Lady Windermere vill alltid ha exentriska personer omkring sig som hon kan roa sina gäster med, i det här fallet Mr Podger, som spår människor i deras handflata. mysteriet i denna historia är att vi aldrig blir helt klara över vad som är hönan eller ägget. Lord Arthur blir spådd att han kommer att begå ett mord. Själv vill han ha det gjort innan han gifter sig, så han försöker hitta ett lämpligt offer att göra sig av med utan att personen ska behöva lida. En sorts absurd komik. Inget lyckas, förrän han träffar på spåmannen själv, som skrämts av sin egen profetia. Vad är sens moralen? Att man inte kan gå emot sitt öde, eller att man skapar sitt eget öde?
The Model Millionaire, handlar om hur den godhjärtade, men inte särskilt framgångsrike, Hughie Erskine, som inte kan gifta sig med sin käresta, eftersom han saknar inkomster att tala om. Den inledande sens moralen är att romantik är ett privlegium för de rika. De fattiga bör vara praktiska och prosaiska. En dag besöker han en välbeställd konstnärsvän som målar av en eländig tiggare. Erskine tycker synd om mannen och menar att modellen borde få en del av inkomsten av tavlan. När konstnären protesterar kans inte Erskine låta bli att ge tiggaren de sista slantar han har kvar den månaden. 'Tiggaren' 'r dock en stormrik baron som själv betalar för att få målas som tiggare - bara på skoj. Han imponeras dock av Erkines generositet, får höras om hans förhindrade bröllop, och ger honom en stor summa pengar som hemgift, så han får sin kärestas faders tillåtelse. - Alltså en solskenshistoria!
The Sphinx without a Secret är dock ett mysterium utan lyckligt slut. Om Lord Murchison som blir kär i en änka, men inte vågar fria eftersom hon tycks ruva på en hemlighet hon vägrar avslöja. Han skuggar henne och ser henne besöka ett okänt hus. Vem besöker hon i hemlighet? Efter att änkan plötsligt dött i lunginflammation, går Lord M till hyresvärdinnan och frågar. Hon saknar kvinnan, som betalat bra, och inte begärt mer än att få sitta i rummet och läsa då och då. Varför? Lord Murchisons vän menar att Änkan försökt fylla sitt tomma liv genom att fantisera ihop ett mysterium att vara hjältinna i. Lord Murchison har dock svårt att acceptera en sådan enkel lösning. Han var ju själv förälskad i 'kvinnan som ett mysterium'.
Boken avslutas med den underbara The Canterville Ghost. Den tillhör de barnvänliga historier jag läste redan som barn, och även sett filmatiseringar av. Men historien i sig är lite av en kameleont. Den börjar i sprudlande komisk anda. En prosaisk amerikansk familj köper ett gammalt engelskt herresäte, inklusive spöke, just för att de inte tror på spöken. Temat för första halvan blir den i slutet av 1800-talet populära kontrasten mellan de nyrika materialistiska amerikanerna versus det gamla Englands gamla traditioner och i detta fall andliga fördomar. Spöket är 300 år gammalt och får ingen ro för att han mördade sin hustru, och sedan tvingades svälta ihjäl. Familjen använder moderna uppfinningar, tvättmedel för att få bort blodfläckar och olja att smörja spökets rasslande kedjor. Allt för att få ett rent hem och lugn och ro. Vilket sårar spöket som 'bara sköter sina traditionella sysslor'.
Andra halvan övergår i sentimental andlighet. Den amerikanska familjens dotter Virginia, den oskuldsfulla, beslöt, till skillnad från sina busfrön till bröder, som spänt upp snubbeltrådar, kastat kuddar och skjutit med ärtrör på spöket, att i stället hjälpa spöket till ro. Först försöker hon tala honom till rätta, men chockas slutligen till medömkan av att han svultit till döds och sedan inte fått sova och aldrig fått ro på över 300 år. Och hon lyckas. spöket Sir Simon ber henne slutligen om hjälp, att befrias. "Death must be so beautiful ... To have no yesterday, and no tomorrow. To forget time, to forgive life, to be at peace."
Genom Virginia, som fick ett rubinhalsband till tack, hittar familjen Sir Simons skelett, kedjat i en undangömd fängelsehåla i huset, och låter begrava honom. Virginias slutord: "Poor Sir Simon! I owe him a great deal ... He made me see what Life is, and what Death signifies, and why Love is stronger than both."
2018-03-14
Det låsta rummet - Paul Auster (1986)
Det låsta rummet är tredje och sista delen av New York-trilogin, som syr ihop hela historien. Först i tredje delen inser jag att det inte är tre olika historier, utan att allt hänger ihop - om än osäkert hur. Det är som ett spektrum av samma historia. Samma historia berättas om och om igen, under en svärm av skilda detaljer.
Insikten kommer när olika namn börjar återkomma. Men ur andra synvinklar. Liksom i Vålnader, där Blue och Black sitter och övervakar varandra från olika sidor av samma gata, och tycks vara varandras spegelbilder, blir tredje delen en motsatsbild, eller spegelbild av första delen.
Men det är ett skevt spektrum. Ibland har en viss karaktär inte samma namn i de olika böckerna. Ibland återanvänds ett namn på olika karaktärer. Och jag frågar mig om det över huvudtaget är värt besväret att läsa om böckerna för att nysta i dessa detaljer.
Jag kan nöja mig med att ha läst trilogin en gång, låta den sjunka in som ett exempel på absurdism.
Eller fortsätta att ge böckerna en meta-fiktiv tematik. Författarens oändliga möjligheter att berätta samma historia ur ett spektrum av olika synvinklar.
Eller naturligtvis, se alltihop psykologiskt, där människor fylls av olika motsägelsefulla inre röster.
Del tre har en betydligt pratigare jag-berättare än de första två böckerna, vilket gör att den känns lösare i konturerna, och först tappar i pregnans. Jag-berättaren har betydligt lättare att erkänna sina 'kvinnliga' sidor, han säger sig 'tillhöra' sin fru och son - tvärtemot övriga män i historien, som lämnar sina fruar/fästmör, för att leva sitt macho-liv.
Först alldeles i slutet kan jag räkna ut att denna jag-berättare, är Paul Auster, inte nödvändigtvis sanningen av författaren själv, utan den karaktär eller aspekt av honom, som dök upp helt kort i Stad av glas. Paul Auster har en trasslig relation till en barndomsvän, Fanshawe, hans hjälte och förebild, en annan aspekt av Quinn, författaren han beundrat. Austen gjorde Fanshawe till författare, genom att utge hans verk för att försörja fru och barn, något Fanshawe aldrig kan förlåta. Precis som Austen i första boken skrev om den fiktive Quinn, som förlorat fru och barn och tappat lust att skriva seriöst - vilket stämmer in på Fanshawe i tredje boken, Det låsta rummet.
Rent psykologiskt är Fanshawe, Austers inre författare, hans inre kamp under åratal av strävanden att bli författare, drömmen som han vill förverkliga, men som käns enormt motig. Eller åtminstonde en fiktiv berättelse - eller snarare många fiktiva berättelser - på detta tema.
När Austen reser till Frankrike, för att söka efter Fanshawe - och misslyckas - är det författardrömmen som han förgäves brottas med. Och när han känner sig helt utmattad börjar han läsa detektivromaner som ett försök till avkoppling, men det lyckas inte. Han är ingen författare av populärlitterära deckare, hur än mycket han försöker. Han kommer aldrig ifrån sin tendens att skriva filosofiskt, mångbottnat.
Summa sumarum - en historia kan berättas hur många gånger som helst, utan att någonsin bli varken sann eller falsk, bara en ny vinkling i det totala prismat.
"Fanshawe var exakt där jag var och där hade han varit ända från början", inser jag-berättaren (Austen). Han hade tagit på sig att skriva Fanshawes biografi, men insett att han inte kunde. "Men min fantasi hade aldrig lyckats frammana annat än ett tomrum [,,,] dörren till ett låst rum. Det var allt: Fanshawe ensam i det rummet, dömd till en mytisk ensamhet [...] Jag insåg nu att detta rum var beläget inne i mitt eget huvud."
Alltså Austens egen bild av sig själv som den mytiske 'store' författaren, konstnären ensam och lidande. Medan han själv vill leva vardagsliv med fru och barn. Men att utplåna Fanshawe är lika svårt det. Han både vill och inte vill. Och har svårt att leva både och. Många konstnärers konflikt. Eller åtminstonde myten om konstnsärsskapet.
I slutet river Jag-berättaren/Austen sönder sida efter sida i Fanshaws 'röda anteckningsbok', fullskriven, med vad? Var det detektiven Quinns detaljer, i jakten på Peter Stillman? Alltså en platt detaljhistoria?
Först när han vet 'slutet' kan han skriva Det låsta rummet. "Samma sak gäller de två böcker som föregår den, Stad av glas och Vålnader", konstaterar jagberättaren i slutet av tredje boken. "Dessa tre berättelser är egentligen samma berättelse, men var och en av dem står för olika stadier i min medvetenhet om vad det handlar om. Jag gör inte anspråk på att ha löst några problem..."
Ett vanligt tema hos Austen är den frånvarande fadern, vilket finns i hela trilogin på olika plan, i olika varianter, som en sorts underliggande sprängsten. Kanske är det det problemet som han sakta fingrar på, men inte gör anspråk på att ha löst.
Men först och främst är det ett fiktivt dramatiskt gestaltande av den skapande människans kamp, slitningen mellan det ego-uppfyllande konstnärslivet, versus vardagens plikter. Kampen mellan brödfödan versus de stora idéerna. Kropp vs Idé.
Insikten kommer när olika namn börjar återkomma. Men ur andra synvinklar. Liksom i Vålnader, där Blue och Black sitter och övervakar varandra från olika sidor av samma gata, och tycks vara varandras spegelbilder, blir tredje delen en motsatsbild, eller spegelbild av första delen.
Men det är ett skevt spektrum. Ibland har en viss karaktär inte samma namn i de olika böckerna. Ibland återanvänds ett namn på olika karaktärer. Och jag frågar mig om det över huvudtaget är värt besväret att läsa om böckerna för att nysta i dessa detaljer.
Jag kan nöja mig med att ha läst trilogin en gång, låta den sjunka in som ett exempel på absurdism.
Eller fortsätta att ge böckerna en meta-fiktiv tematik. Författarens oändliga möjligheter att berätta samma historia ur ett spektrum av olika synvinklar.
Eller naturligtvis, se alltihop psykologiskt, där människor fylls av olika motsägelsefulla inre röster.
Del tre har en betydligt pratigare jag-berättare än de första två böckerna, vilket gör att den känns lösare i konturerna, och först tappar i pregnans. Jag-berättaren har betydligt lättare att erkänna sina 'kvinnliga' sidor, han säger sig 'tillhöra' sin fru och son - tvärtemot övriga män i historien, som lämnar sina fruar/fästmör, för att leva sitt macho-liv.
Först alldeles i slutet kan jag räkna ut att denna jag-berättare, är Paul Auster, inte nödvändigtvis sanningen av författaren själv, utan den karaktär eller aspekt av honom, som dök upp helt kort i Stad av glas. Paul Auster har en trasslig relation till en barndomsvän, Fanshawe, hans hjälte och förebild, en annan aspekt av Quinn, författaren han beundrat. Austen gjorde Fanshawe till författare, genom att utge hans verk för att försörja fru och barn, något Fanshawe aldrig kan förlåta. Precis som Austen i första boken skrev om den fiktive Quinn, som förlorat fru och barn och tappat lust att skriva seriöst - vilket stämmer in på Fanshawe i tredje boken, Det låsta rummet.
Rent psykologiskt är Fanshawe, Austers inre författare, hans inre kamp under åratal av strävanden att bli författare, drömmen som han vill förverkliga, men som käns enormt motig. Eller åtminstonde en fiktiv berättelse - eller snarare många fiktiva berättelser - på detta tema.
När Austen reser till Frankrike, för att söka efter Fanshawe - och misslyckas - är det författardrömmen som han förgäves brottas med. Och när han känner sig helt utmattad börjar han läsa detektivromaner som ett försök till avkoppling, men det lyckas inte. Han är ingen författare av populärlitterära deckare, hur än mycket han försöker. Han kommer aldrig ifrån sin tendens att skriva filosofiskt, mångbottnat.
Summa sumarum - en historia kan berättas hur många gånger som helst, utan att någonsin bli varken sann eller falsk, bara en ny vinkling i det totala prismat.
"Fanshawe var exakt där jag var och där hade han varit ända från början", inser jag-berättaren (Austen). Han hade tagit på sig att skriva Fanshawes biografi, men insett att han inte kunde. "Men min fantasi hade aldrig lyckats frammana annat än ett tomrum [,,,] dörren till ett låst rum. Det var allt: Fanshawe ensam i det rummet, dömd till en mytisk ensamhet [...] Jag insåg nu att detta rum var beläget inne i mitt eget huvud."
Alltså Austens egen bild av sig själv som den mytiske 'store' författaren, konstnären ensam och lidande. Medan han själv vill leva vardagsliv med fru och barn. Men att utplåna Fanshawe är lika svårt det. Han både vill och inte vill. Och har svårt att leva både och. Många konstnärers konflikt. Eller åtminstonde myten om konstnsärsskapet.
I slutet river Jag-berättaren/Austen sönder sida efter sida i Fanshaws 'röda anteckningsbok', fullskriven, med vad? Var det detektiven Quinns detaljer, i jakten på Peter Stillman? Alltså en platt detaljhistoria?
Först när han vet 'slutet' kan han skriva Det låsta rummet. "Samma sak gäller de två böcker som föregår den, Stad av glas och Vålnader", konstaterar jagberättaren i slutet av tredje boken. "Dessa tre berättelser är egentligen samma berättelse, men var och en av dem står för olika stadier i min medvetenhet om vad det handlar om. Jag gör inte anspråk på att ha löst några problem..."
Ett vanligt tema hos Austen är den frånvarande fadern, vilket finns i hela trilogin på olika plan, i olika varianter, som en sorts underliggande sprängsten. Kanske är det det problemet som han sakta fingrar på, men inte gör anspråk på att ha löst.
Men först och främst är det ett fiktivt dramatiskt gestaltande av den skapande människans kamp, slitningen mellan det ego-uppfyllande konstnärslivet, versus vardagens plikter. Kampen mellan brödfödan versus de stora idéerna. Kropp vs Idé.
2018-03-09
Vålnader - Paul Auster (1986)
Andra boken i den s.k. New York-trilogin, är betydligt kortare (90 sidor) och mer rak på sak, än första boken som var mer av en metaroman, som flöt mellan olika berättarsynvinklar.
Andra boken har förflyttat sig till 1947-48, noir-deckarens storhetstid. Huvudpersonen Blue har tagit över en detektivrörelse, och lever i en tid då han ser på sig själv som man, den som ska vara aktiv och stark, klara sig utan känslor. När jobbet kräver det överger han sin fästmö, med ett kort 'nu går jag under jorden ett tag'. Men det tar betydligt längre tid än han väntat sig.
Karaktärerna i boken är nästan enbart män, och är som en färgpalett av 'vålnader'. Blue, Brown, White, Black, Gray, Green, Gold och mycket kort också en kvinna, Violet. Fästmön, 'blivande Fru Blue' finns knappt med.
Romanen är för mig en psykoanalytisk gestaltning av mannen som förtränger sin inre kvinna. Den manliga karriär han valt, blir bara en skugga av ett liv, ett innehållslöst isolerat liv. Dessutom är större delen av Blues psykiska liv förträngt som en 'Skugga', i jungiansk psykologi en mycket viktig del av psyket. Allt det vi inte vill veta om oss själv. Men under Individuationen kräver denna Skugga att bli erkänd.
I romanen kommer Black, som jag ser som det förträngda psyket, Skuggan, förklädd som White, vilket skulle kunna representera en 'läkarrock', och som ber Blue skugga Black. Detta inleder hans individuation - att övervka och skugga sin egen skugga, blir ett sätt att försöka få kontakt med sitt inre psyke. I övrigt händer inte så mycket. Han kommer aldrig fram till så mycket mer än att hans liv är innehållslöst, men han får i alla fall syn på sig själv till slut.
Blue, det medvetna jaget, är inte särskilt intresserad av att läsa eller skriva. Hans rapporter om vad han iakttar av Blacks liv är korta fakta listor. Inget mer. Black däremot sitter ofta och läser Walden av Thoreau, utgiven 1854. Thoreau berättar hur han begav sig ut i skogen och levde där i två år helt självförsörjande. Han sökte sig ut i naturen för att finna sitt inre. Black sitter dock i en liten lägenhet i New York. Blue försöker ta efter Black och läsa samma bok, men finner den alldeles för omständlig och tråkig.
Black är den belästa personen, filosofen, den som ägnar hela sin tid åt att skriva en bok,. Även om han vid ett tillfälle påstår att han är detektiv, som satts att bevaka Blue, men finner det precis lika själsdödande menignslöst som Blue gjort. Blue anstränger sig och försöker läsa om Walden, han börjar ana att det finns en djupare betydelse bakom texten. Han blir dock oerhört frustrerad när han inser att det är Black som satt upp hela denna charad. Han verkar inte förstå hur starkt Black längar efter att bli erkänd och accepterad. Till slut hotar han med att döda både Blue och sig själv. Vilket slutar med att Blue misshandlar Black och stjäl med sig den bok Black skrivit på i flera år.
Så vad betyder slutet? Blue går hem och läser hela boken och inser att det är inget nytt. Han kunde redan texten. Det är ju hans eget inre - även om han inte säger der rakt ut. Däremot hoppas han på att Black överlevde och gav sig iväg, kanske på en båt till Kina. Och fick sig ett nytt liv....
Även om jag redan från första sidan börjar tänka i psykologiska termer, kring 'skuggan', så hittar jag mot slutet av boken en liknande analys, vare sig den nu är Blues egen, eller snarare bokens osynlige berättare? Det finns någon typ av berättare som sällan träder fram, ett sorts 'överjag' - antagligen.
Jag citerar: "Efter att ha trängt in i Blacks rum och stått där ensam, efter att så att säga ha vistats i Blacks ensamehts helgedom, hittar han inget sätt att reagera påd et mörker som et ögonblicket ingöt i honom annat än att ersätta det med en egen ensamhet. Att gå in i Black blev således samma sak som att gå in i sig själv, och när han väl trätt in i sitt eget inre kan han inte längre tänka sig at var anågon annanstans. Men det är just där som Black också finns, även om Blue inte vet det."
Andra boken har förflyttat sig till 1947-48, noir-deckarens storhetstid. Huvudpersonen Blue har tagit över en detektivrörelse, och lever i en tid då han ser på sig själv som man, den som ska vara aktiv och stark, klara sig utan känslor. När jobbet kräver det överger han sin fästmö, med ett kort 'nu går jag under jorden ett tag'. Men det tar betydligt längre tid än han väntat sig.
Karaktärerna i boken är nästan enbart män, och är som en färgpalett av 'vålnader'. Blue, Brown, White, Black, Gray, Green, Gold och mycket kort också en kvinna, Violet. Fästmön, 'blivande Fru Blue' finns knappt med.
Romanen är för mig en psykoanalytisk gestaltning av mannen som förtränger sin inre kvinna. Den manliga karriär han valt, blir bara en skugga av ett liv, ett innehållslöst isolerat liv. Dessutom är större delen av Blues psykiska liv förträngt som en 'Skugga', i jungiansk psykologi en mycket viktig del av psyket. Allt det vi inte vill veta om oss själv. Men under Individuationen kräver denna Skugga att bli erkänd.
I romanen kommer Black, som jag ser som det förträngda psyket, Skuggan, förklädd som White, vilket skulle kunna representera en 'läkarrock', och som ber Blue skugga Black. Detta inleder hans individuation - att övervka och skugga sin egen skugga, blir ett sätt att försöka få kontakt med sitt inre psyke. I övrigt händer inte så mycket. Han kommer aldrig fram till så mycket mer än att hans liv är innehållslöst, men han får i alla fall syn på sig själv till slut.
Blue, det medvetna jaget, är inte särskilt intresserad av att läsa eller skriva. Hans rapporter om vad han iakttar av Blacks liv är korta fakta listor. Inget mer. Black däremot sitter ofta och läser Walden av Thoreau, utgiven 1854. Thoreau berättar hur han begav sig ut i skogen och levde där i två år helt självförsörjande. Han sökte sig ut i naturen för att finna sitt inre. Black sitter dock i en liten lägenhet i New York. Blue försöker ta efter Black och läsa samma bok, men finner den alldeles för omständlig och tråkig.
Black är den belästa personen, filosofen, den som ägnar hela sin tid åt att skriva en bok,. Även om han vid ett tillfälle påstår att han är detektiv, som satts att bevaka Blue, men finner det precis lika själsdödande menignslöst som Blue gjort. Blue anstränger sig och försöker läsa om Walden, han börjar ana att det finns en djupare betydelse bakom texten. Han blir dock oerhört frustrerad när han inser att det är Black som satt upp hela denna charad. Han verkar inte förstå hur starkt Black längar efter att bli erkänd och accepterad. Till slut hotar han med att döda både Blue och sig själv. Vilket slutar med att Blue misshandlar Black och stjäl med sig den bok Black skrivit på i flera år.
Så vad betyder slutet? Blue går hem och läser hela boken och inser att det är inget nytt. Han kunde redan texten. Det är ju hans eget inre - även om han inte säger der rakt ut. Däremot hoppas han på att Black överlevde och gav sig iväg, kanske på en båt till Kina. Och fick sig ett nytt liv....
Även om jag redan från första sidan börjar tänka i psykologiska termer, kring 'skuggan', så hittar jag mot slutet av boken en liknande analys, vare sig den nu är Blues egen, eller snarare bokens osynlige berättare? Det finns någon typ av berättare som sällan träder fram, ett sorts 'överjag' - antagligen.
Jag citerar: "Efter att ha trängt in i Blacks rum och stått där ensam, efter att så att säga ha vistats i Blacks ensamehts helgedom, hittar han inget sätt att reagera påd et mörker som et ögonblicket ingöt i honom annat än att ersätta det med en egen ensamhet. Att gå in i Black blev således samma sak som att gå in i sig själv, och när han väl trätt in i sitt eget inre kan han inte längre tänka sig at var anågon annanstans. Men det är just där som Black också finns, även om Blue inte vet det."
2018-03-05
Stad av glas - Paul Auster (1985)
Med Stad av glas, som var Paul Austers stora genombrott, inledde han den postmoderna romansvit som senare kom att kallas New York-trilogin. Läsaren luras in i historien med förespeglingen om att historiens genre är någon typ av hårdkokt deckare. Huvudpersonen får i uppdrag att skydda en person, genom att skugga och bevaka den person som uppdragsgivaren känner sig hotad av.
Huvudpersonen, Daniel Quinn, är deprimerad redan från början, eftersom han förlorat hustru och son. Vi får aldrig veta 'hur'. Har de dött i en olycka? I alla fall känner Quinn att hans liv förlorat sin mening. Så vad han gör eller skriver tycks inte längre spela någon roll för honom.
Men ju längre vi läser, desto mer absurd blir historien. Huvudpersonen är en utbränd författare, Daniel Quinn, som tröttnat på de ambitiösa skrifter han ursprungligen ägnat sig åt, och i stället börjat livnära sig på att skriva deckare. Han tråcklar habilt ihop en deckar-intrig halva året och är sedan ledig ett halvår. Men han gör det under pseudonymen William Wilson. Han kan alltså gömma sig bakom ett abstrakt alias, men identifierar sig med den detektiv han skapat, Max Work. Han ger en rolig liknelse där pseudonymen William Wilson liknas vid en buktalare, där Quinn själv bara är dockan, medan den fiktive detektiven Work är själva rösten som ger hela föreställningen mål och mening.
Det egentliga temat för romanen är en invecklad härva av författar-identiteter. Boken låtsas vara en 'sann' historia, lite som historien kring Robinson Crusoes använder minutiösa detaljer, för att 'bevisa att det som berättas har hänt'. Huvudvikten ligger på det metafiktiva, dvs frågan om hur synvinkeln skapas och skiftar i en litterära text. Hur man ljuger ihop en sanning som läsaren kan acceptera.
Även Paul Auster själv dyker upp som en bifigur, genom att Daniel Quinn av en 'slump' får ett telefonsamtal där personen frågar efter Paul Auster, och när detta upprepats ett antal gånger, beslutar han att ta på sig rollen som just den efterfrågade detektiven Paul Auster. I historien sker allt av en slump, trots att vi som läsare vet att det är författaren som valt ut varje detalj - vilket är allt annat än av en slump.
Paul Auster är inte detektiv, utan författare, och mest av allt intresserad av de tilltrasslade berättar- synvinklarna i Cervantes klassiska roman Don Quijotes äventyr (1605). Att Daniel Quinn har samma initialer som Don Quijote, är en fingervisning om att samma problematik nu tas upp i New York 380 år senare. Paul Auster säger sig beundra författaren Daniel Quinn, och saknar de dikter och essäer som denne skrev innan han gick under jorden som William Wilson, deckarförfattaren.
Cervantes påstår att han hittat manuskriptet om Don Quijote som slogs mot väderkvarnar, och utger det som en avskräckande historia, för att polemisera mot villfarelserna i gamla romantiserande riddarromaner. Eller egentligen som en väntjänst, att hjälpa Don Quijote att vakna upp ur sin villfarelse. Den måste vara 'sann', eftersom fantasier inte kan bekämpas med hjälp av fantasier, utan bara via fakta.
Paul Auster är författare till Stad av glas, men inte berättare, utan bara en biperson, som visar sig vara bekant till den verklige berättaren, som aldrig presenterar sig. Denne har varit bortrest under hela historien, och får bara ta del av Daniel Quinns röda anteckningsbok, ur vilken han rekonstruerar händelseförloppet.
Vi kan alltså säga att Paul Auster eller den icke namngivne förläggaren är utgivare, likt Cervantes, och att det är Paul Auster som med denna absurda deckarhistoria skall försöka avskräckas från sin vurm för hårdkokta deckare. Förutom skuggandet och bevakandet, finns det ingen vettig deckarhistoria, bara en besatthet som blir en fara för hans liv och hälsa.
Och så vidare, i en oändlig rundgång. Har alltså vännerna konstruerat hela den här historien, för att få Daniel Quinn att bli en 'riktig seriös' författare igen, i stället för att gräva ner sig i billiga deckare under pseudonym?
Som en extra knorr, menar Paul Auster att man kan vrida Don Quijote-historien ett varv till. Att det egentligen var Don Quijote själv som förställde sig och lurade på Cervantes historien, för att han ville se hur många lögner en läsare kunde acceptera. Svaret på det är oändligt många, så länge vi blir roade.
"Auster hade roligt, men Quinn kunde inte riktigt avgöra vari det roliga låg."
New York på 1980-talet var en storstad i sönderfall. En ensamhetens och brottets högborg. Mörk som en Kafka-roman. Där finns inget rum för 'humor' Quinn ser inte det roliga. Han behöver verkligen väckas ur den hårdkokta deckargenren ...
Förhoppningsvis för att få syn på en mer positiv värld ?
Huvudpersonen, Daniel Quinn, är deprimerad redan från början, eftersom han förlorat hustru och son. Vi får aldrig veta 'hur'. Har de dött i en olycka? I alla fall känner Quinn att hans liv förlorat sin mening. Så vad han gör eller skriver tycks inte längre spela någon roll för honom.
Men ju längre vi läser, desto mer absurd blir historien. Huvudpersonen är en utbränd författare, Daniel Quinn, som tröttnat på de ambitiösa skrifter han ursprungligen ägnat sig åt, och i stället börjat livnära sig på att skriva deckare. Han tråcklar habilt ihop en deckar-intrig halva året och är sedan ledig ett halvår. Men han gör det under pseudonymen William Wilson. Han kan alltså gömma sig bakom ett abstrakt alias, men identifierar sig med den detektiv han skapat, Max Work. Han ger en rolig liknelse där pseudonymen William Wilson liknas vid en buktalare, där Quinn själv bara är dockan, medan den fiktive detektiven Work är själva rösten som ger hela föreställningen mål och mening.
Det egentliga temat för romanen är en invecklad härva av författar-identiteter. Boken låtsas vara en 'sann' historia, lite som historien kring Robinson Crusoes använder minutiösa detaljer, för att 'bevisa att det som berättas har hänt'. Huvudvikten ligger på det metafiktiva, dvs frågan om hur synvinkeln skapas och skiftar i en litterära text. Hur man ljuger ihop en sanning som läsaren kan acceptera.
Även Paul Auster själv dyker upp som en bifigur, genom att Daniel Quinn av en 'slump' får ett telefonsamtal där personen frågar efter Paul Auster, och när detta upprepats ett antal gånger, beslutar han att ta på sig rollen som just den efterfrågade detektiven Paul Auster. I historien sker allt av en slump, trots att vi som läsare vet att det är författaren som valt ut varje detalj - vilket är allt annat än av en slump.
Paul Auster är inte detektiv, utan författare, och mest av allt intresserad av de tilltrasslade berättar- synvinklarna i Cervantes klassiska roman Don Quijotes äventyr (1605). Att Daniel Quinn har samma initialer som Don Quijote, är en fingervisning om att samma problematik nu tas upp i New York 380 år senare. Paul Auster säger sig beundra författaren Daniel Quinn, och saknar de dikter och essäer som denne skrev innan han gick under jorden som William Wilson, deckarförfattaren.
Cervantes påstår att han hittat manuskriptet om Don Quijote som slogs mot väderkvarnar, och utger det som en avskräckande historia, för att polemisera mot villfarelserna i gamla romantiserande riddarromaner. Eller egentligen som en väntjänst, att hjälpa Don Quijote att vakna upp ur sin villfarelse. Den måste vara 'sann', eftersom fantasier inte kan bekämpas med hjälp av fantasier, utan bara via fakta.
Paul Auster är författare till Stad av glas, men inte berättare, utan bara en biperson, som visar sig vara bekant till den verklige berättaren, som aldrig presenterar sig. Denne har varit bortrest under hela historien, och får bara ta del av Daniel Quinns röda anteckningsbok, ur vilken han rekonstruerar händelseförloppet.
Vi kan alltså säga att Paul Auster eller den icke namngivne förläggaren är utgivare, likt Cervantes, och att det är Paul Auster som med denna absurda deckarhistoria skall försöka avskräckas från sin vurm för hårdkokta deckare. Förutom skuggandet och bevakandet, finns det ingen vettig deckarhistoria, bara en besatthet som blir en fara för hans liv och hälsa.
Och så vidare, i en oändlig rundgång. Har alltså vännerna konstruerat hela den här historien, för att få Daniel Quinn att bli en 'riktig seriös' författare igen, i stället för att gräva ner sig i billiga deckare under pseudonym?
Som en extra knorr, menar Paul Auster att man kan vrida Don Quijote-historien ett varv till. Att det egentligen var Don Quijote själv som förställde sig och lurade på Cervantes historien, för att han ville se hur många lögner en läsare kunde acceptera. Svaret på det är oändligt många, så länge vi blir roade.
"Auster hade roligt, men Quinn kunde inte riktigt avgöra vari det roliga låg."
New York på 1980-talet var en storstad i sönderfall. En ensamhetens och brottets högborg. Mörk som en Kafka-roman. Där finns inget rum för 'humor' Quinn ser inte det roliga. Han behöver verkligen väckas ur den hårdkokta deckargenren ...
Förhoppningsvis för att få syn på en mer positiv värld ?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
