Den brittiska författarinnan Angela Carter (1940-92) blev främst känd för sina omtolkade sagor och myter, och använde det för att ifrågasätta hur vi tänker om könsroller och sexualitet. Hon var alltså queer innan queer blev ett begrepp, så det är inte förvånande att hon uppmärksammats igen nu på 2000-talet.
Jag har just läst Den nya Evas passion (1977), och utifrån originalets engelska titel tolkar jag passion som lidandets väg till upplysning, vilket inte känns lika tydligt för mig på 'ateistisk svenska'. Eva heter som bekant Eve på engelska, vilket också är dubbeltydigt som '(helgdags)afton', alltså i det här fallet kan vara inledningen till en religiös ritual, eller kanske en helt ny religion. Carters roman är en strapatsrik resa för huvudpersonen, en hjältes resa genom ett konglomerat av olika myter som stöts och blöts och tar oss läsare långt ifrån vad vi kanske väntat oss av ämnet.
Den engelske akademikern Evelyn, reser till New York för att jobba på universitetet där, men möts av ett dystopiskt USA upplöst av inbördeskrig. Universitetet har ockuperats av militanta svarta rebeller. Grupp ställs mot grupp, vad som kanske börjat som rasoroligheter, har utvecklats till såväl könskrig, som krig mellan olika sexuella preferenser. Vad jag först tolkar som en dystopi i svallvågorna efter 1970-talets femministiska kamp, hinner vridas flera varv innan slutet.
Evelyn, nu arbetslös, måste klara sig själv på denna främmande kontinent splittrad av krig. Att det är en andlig resa som inleds antyds av att hans första vän är en tjeckisk alkemist, Baroslav, som framställer guld. Alltså en medeltida symbol för andligt sökande, vars första fas, nigredo, nedstigandet i det undermedvetnas mörker (för att finna guldet/anden längst in), upptar nästan hela boken. Efter att Evelyn i New York gjort en ung svart kvinna, Leilah, med barn och tvingat henne till abort hos en voodoo-kvackare, flyr han ut i öknen. Evelyn är samvetslös, men ett offer förs in egen inre tomhet.
Den grekiska myten om Tiresias, som fick leva olika perioder som man respektive kvinna, tillhör grunden i romanen. Evelyn, som tillfångatagits av amazoner, blir - som hämnd och experiment, könsopererad till kvinna av plastikkirurgen Moder, ledare för en Cybele-kult/gudarnas urmoder. Denna matriark är lika grym som de patriarker hon bekämpar. Evelyn får alltså både sitt kön och sitt namn amputerat, Evelyn blir Eve (Eva), med bröst och vagina. Moder planerar att befrukta Eve med en ny Messiah, genom de spermier hon samlat från Evelyn före operationen Men Eve hinner fly. Moder har misslyckats och ger upp sitt projekt.
Eve/Evelyn har svårt att få ihop sin nya kvinnokropp med sina tidigare känslor och tankar som man. I öknen fångas hen igen, våldtas och förslavas, denna gång av 'poeten' Zero, en grym kultledare, enögd och enbent man med ett harem av förslavade passiva hustrur, som inte tillåts prata. Zero är på krigståg mot Tristessa, en tragisk filmhjältinna, symbol för Hollywoods divakult, skulpterad efter manliga ideal. Även Evelyn har haft Tristessa som idol alltsedan barndomen, Tristessa som sina tragiska rollfigurer, inte Tristessa spelande golf privat - det signerade fotografiet gjrode honom bara besviken.
Zero beskyller Tristessa för sin egen infertilitet. (Notera att Zeros namn betyder 'noll'.) När de finner Tristessa i sitt glaspalats, omgiven av ett vaxkabinett av filmstjärnor, är hon gammal och vithårig, men sminkad till skönhet. Men likt Tristessas namn tycks gestalten nu andas hopplöshet. Men när de sliter kläderna av henne visar sig Tristessa vara man, transvestit. Zero blir rasande. Den hämndgirige Zero iscensätter en bröllopsceremoni mellan Eve och Tristessa, men de två lyckas fly just som glaspalatset rasar samman och dödar Zero. Ute i öknen förälskar sig Eve och Tristessa i varann och inser likheten i sina öden, att båda två levt likt Tiresias både som man och kvinna.
Men i öknen dödas Tristessa av en armé 13-åriga pojkar som vill 'rädda' Eve. De leds av en 14-årig general, som är mörkrädd och söker skydd hos Eve. När Eve åter flyr träffar hon på Leilah, som nu visar sitt rätta jag - Lilith (Fresterskan, Adams första hustru, hon som aldrig underordnade sig). Här är hon ledare för rebeller och låter Eve bli deras sjukvårdare, att ta hand om skadade. Eve inser att den Leilah som Evelyn 'kände', aldrig existerat.
Vandringen genom öknen är över, de har nått havet i väster, och Lilith visar var Eve åter kan möta sin skapare, Moder, få sin slutliga initiation, vid sötvattenkällan i en djup trång grotta, livmodersymbol. I grottan finns en PR-bild av Tristessa, som Eve river sönder och en spegel så full av sprickor, att hon inte längre kan se sig själv i den. Den ytliga bilden av kvinnan förkastas, liksom Evelyns patriarkala förflutna. Eve finner en bärnsten som i hennes hand smälter och omvandlas till en urtida skog, ett Eden, där Eve återföds. Hon går bakåt i tiden, finner hällmålningar av bison och hjort från stenåldern, och den urtida ödelfågeln Archaeopteryx.
Ute ur grottan igen förklarar Lilith att Eve är gravid (efter det heliga bröllopet/samlaget med Tristessa) och inte längre får följa med hennes rebellarmé. Eve själv tycks inte veta om detta stämmer. Det guld som alkemisten Bolislav i början tillverkade och gav till Evelyn, och som han sedan gett till Leilah för att betala aborten, det har Leilah/Lilith ännu kvar och ger det åter till Eve, som använder det till att köpa en jolle av en till synes galen gammal kvinna (symbol för åldrad ytlighet) vid stranden. Eve seglar ut i havet med förhoppning om att åter hitta hem - ett öppet slut.
Detta är en 'kort' sammanfattning av romanen, som synes sprängfylld av myter och allegorier, som ger en mängd psykologiska tolkningsmöjligheter. Helt klart finns inte någon strikt medfödd könsroll, den måste utforskas utifrån individen själv. Symbolerna överlagrar varann och går inte alltid ihop. För även om den gamla galna kvinnan är ytlig nog att bry sig mer om guld än sin båt (vägen ut), så tycks Eve lika lättvindig när hon köper en liten jolle för guldet, ifall man skall tolka det alkemiska guldet som själens innersta rikedom. Å andra sidan var det guldet från alkemistens hopkok, och inte det äkta själsliga guld som Eve själv finner i grottan, dvs bärnstenen, som smälter och blir kåda igen, när tiden backar, och Eden återskapades i grottan.
Nåväl, romanen är full av möjljiga ingångar, och spinna teorier omkring, men någon slutlig utgång finns inte. All symbolism blir till en spännande utmaning för den som vill leta symboler att tolka. Antagligen vill inte Carter att vi ska låsa oss vid gamla myter och tolkningar, utan att vi skall testa nya, och känna efter själva och testa alla möjliga nya identiteter ifall vi vill.
2018-05-09
Tess of the d'Urbervilles - Thomas Hardy (1891)
Tess of the d'Urbervilles med undertiteln A Pure Woman är en tragedi av Thomas Hardy (1840-1928) på temat en 'fallen kvinna', ett typiskt viktorianskt ämne, om kvinnan som antingen ren eller oren, oskuld eller inte. Men Hardys undertitel visar att han ifrågasatte dessa etiketter, att en kvinna som har sex utom äktenskapet ansågs ha 'fallit' för djupt för att någonsin kunna ta sig upp igen. Trots ämnet är Hardys stil uppfriskande osentimental, vilket gör romanen till en läsvärd klassiker än idag. Detta mycket tack vare huvudkaraktären, Tess Durbeyfield, som är en livfull och komplex karaktär, som det är lätt att identifiera sig med och sympatisera med.
Tess är fattig och oskuldsfull, men med en livfull energi, som i det längsta inte låter sig duperas. Men väl inympad i henne finns en orubblig ödestro, att hon hör hemma på samhällets botten, och inte kan göra något åt det. Men hon är osentimental och arbetar i det längsta med obruten energi. När hennes far får veta att han är ättlig i rakt nedstigande led till den utdöda adelssläkten d'Urberville (förvanskat till Durbeyfield) växer hans hybris. Det dagliga slitet blir honom ovärdigt, både han och hustrun är svaga för alkohol, så familjen förfaller. Men jordnära Tess låter sig inte förföras av fina etiketter. När fadern sover ruset av sig och Tess tvingas sköta faderns sysslor, där deras enda häst i en olycka, när hon somnat vid tömmarna. Skuldkänlslor får Tess att lyda föräldrarnas uppmaning att söka upp den rika änka som de uppfattar som avlägsen släkting, för att söka sympati och stöd.
Tess är för stolt för att tigga och vet inte att änkans make, Mr Stoke, aldrig tillhört släkten d'Urberville, utan bara antog namnet för att bättra på sina anor. Tess möter först sonen Alec, som låtsas villig att hjälpa och anställer henne som hönsskötare, i förhoppningen att få sexuellt utbyte med vackra Tess. Hon tycker att han är obehaglig och står emot i det längsta, men Alec är påstridig och tar henne slutligen med våld.
Tess flyr hem till föräldrarna och föder ett barn, utan Alecs vetskap. Hon strävar på som den ogifta mor hon blivit, älskar sitt barn ömt - det finns ingen synd i modersrollen, gift eller inte - men samtidigt isolerar hon sig från grannarna och accepterar sitt öde som socialt utstött, 'den fallna kvinnan'. Här blir Tess kluvna karaktär mycket tydlig, mellan det skamfyllda sociala stigmat utstötta, jämfört med den självutplånande Madonnans moderskärlek. Hon bär barnet med sig när hon arbetar med höbärgning och annat, men håller sig kysk undan varje kontakt med män, bränd av sin erfarenhet. Madonna/Hora - i längden en ohanterlig dubbelmoral.
Trots hennes omsorger tynar barnet bort och dör. Två år efter våldtäkten får Tess chansen att börja om, nu som mjölkerska i en by flera mil hemifrån. Hon är duktig och blir uppskattad. Ingen vet att hon fött ett barn som ogift. På mjölkgården finns lärlingen Angel Clare, fritänkare och prästson, som hellre arbetar praktiskt än går i sin fars fotspår. Angel beundras av mjölkerskorna, som ser honom som socialt ouppnåelig. Angel förälskar sig i Tess, men hennes hemlighet gör att hon ser sig själv som ovärdig sonen till en bokligt lärd prästfamilj. Angel kan aldrig gifta sig med en 'fallen kvinna'.
Angel ger sig inte och vill inte lyssna till vad Tess varit med om. Inte förrän inför bröllopsnatten, efter vigseln, när Angel själv vill avbörda sig sina egna tidiga sexuella erfarenheter, känner Tess att de är 'likvärdiga', att hon vågar berätta för fritänkaren Angel att hon också förlorat oskulden och fött ett barn. Men där blir det tvärstopp. Angel ser ingen likhet. Någon bröllopsnatt blir inte av. Hur än hövisk Angel är mot kvinnor, kan han inte se Tess som en människa likvärdig honom själv. Oskulden han förälskat sig i, framstår nu som oren. Som prästson kan han inte skilja sig men vägrar att dela säng med en så skändad kvinna, så han flyr till Brasilien, för att köpa sig en farm, men blir lurad och insjuknar i djungelfeber. Angels beteende är höjden av viktoriansk dubbelmoral, med olika regler och värden för män och kvinnor.
Tess, nu dubbelt övergiven och skamfylld, försöker klara sig helt själv, för stolt för att tigga om hjälp, varken av svärföräldrarna hon aldrig vågat söka upp, eller belasta sina egna fattiga föräldrar. Hon sliter sig igenom en lång svår vinter, med allt tyngre arbeten, på gränsen till svälts. Då stöter hon åter ihop med Alec, som får höra om deras döda barn och ser det som ett tecken att hon ska vara hans älskarinna. Tess stretar emot i det längsta och skriver slutligen ett brev till maken Angel i Brasilien och ber honom förlåta henne och komma hem, så hon slipper gå under inför frestelsen att välja den 'lätta vägen' till mat och husrum.
Men när Tess far dör och hennes mor och alla yngre syskon ställs på bar backe, känner sig Tess åter skyldig till att modern och syskonen stöts ut ur samhället, trots att hennes öde helt styrts av hur hennes far, Alec och Angel agerat mot henne. Tess och hennes mor saknar nu helt uppehälle, vilket bryter ner hennes motstånd, när Alec tvärsäkert hävdar att Angel aldrig kommer att återvända till henne. Enda alternativet är att bli Alecs älskarinna.
Men Angel återvänder kort därefter, sedan hans umbäranden i Brasilien fått honom att äntligen börja släppa på sina gamla fördomar. När Tess möter den förändrade Angel, blir hon så vansinnigt arg på Alecs hån och lögner och sorglösa lek med hennes liv, att hon utan att betänka sig genast sticker kniven i honom så han dör. Tragedin är fullbordad.
Dock får Tess och Angel nu äntligen sin smekmånad, det gläder mig att romanen inte bara slutar med elände. Tess går visserligen in i psykisk förnekelse, men hon och Angel söker först skydd i en skog och sedan i ett öde hus. Men det är ingen allvarlig flykt. Tess vet att rättvisan kommer att hinna i kapp henne, hennes ödestro sviktar aldrig. Hon låter sig gripas och avrättas, helt på det klara med att den som mördar måste få sitt straff. Men innan dess får hon äntligen uppleva någon månad med kärlek och ömhet.
Thomas Hardys roman visar alltså upp sin tids dubbelmoral, hur män och kvinnor får leva efter olika regler. Romanens delar är uppkallade efter de olika stadierna i Tess' liv, första delen ("The Maiden") handlar om hennes oskuldsfulla ungdom, andra delen om hur hon förlorar oskulden osv. Femte delen heter "The Woman Pays" - även när kvinnan är offret får hon betala för vad som drabbat henne. Tess kan aldrig 'förlåtas' hur än många positiva kvaliteter, som arbetsvilija och omtanke, hon kan visa upp. Men hon är så indoktrinerad av samhällets förakt att hon passivt accepterar det.
Men positivt är att Hardy inte låter Tess ge upp och ta livet av sig, som så många andra författare vid den här tiden, som inte lyckades bryta sig ur de tankemönster som begränsade kvinnors liv. Hon må vara fatalistisk passiv, men när hon inser vem den verklige förrövaren i hennes liv är, då ger hon efter för alla undanstoppade känslor som kommer upp till ytan och mördar honom hellre än att vika sig en gång till. Och därefter tar hon sitt straff, med värdighet, hon slutade vika sig för sin 'mobbare'.
Hardy skapade det fiktiva landskapet Wessex, nära kalkerat efter sydvästra England, (främst Dorset) och en modell Hardy kunde betrakta uppifrån. Där placerade han ut alla sina romaner. Landskapet och de olika karaktärerna bildar en minnesbank över det lantliga England på väg att försvinna med industrialiseringen. Romanen innehåller en mängd subtila detaljer som tecknar den pågående samhällsförändringen, från landsbygd till industri.
I slutet av romanen omtalas urbaniseringen. När det lägsta lantarbetarskiktet blir av med både arbete och bostad, och flyttar till industristäderna, de försvinner kunderna för byarnas ryggrad (smeder, snickare, bagare etc), som då också tvingas flytta efter till städerna. De urgamla byarna avfolkades.
Hardy tror inte på att människor frivilligt skulle flytta till städerna, han jämför den 'tendensen' med vad som tvingar vatten att rinna i uppförsbacke (the tendency of water to flow uphill when forced by machinery), det är maskiner som tvingar människor, likt vattnet, bort från deras naturliga landskap och livsförhållanden. Romanen visar lantarbetare som sliter hårt för att tjäna jordbrukets nya maskiner, men som ökade takten och gjorde arbetet monotont.
Hardys roman är en mästerlig tragedi som kombinerar psykologiska, sociala och symboliska aspekter. Den bärs fram av en realistisk könsrollskritik, men också av det levande landskap som kan tolkas symboliskt, där Tess eget liv kan jämställas med ett landskap under förändring, från den agrara närande jordmodern, som våldtas av känslokalla maskiner. Men som med alla klassiska verk behöver man inte gräva efter symbolerna. Den känsliga texten är nog i sig själv en förmedlare av insikter.
Tess blir aldrig abstrakt. Hon är trovärdig i sin stolta envishet likaväl som i sin maktlösa passivitet.
Tess of the d'Urbervilles tragedi är också psykologisk, genom de inre konflikter hon tvingas stångas med. Eller snarare aldrig stångas med, ytan accepterar som en genetisk inympning hon inte kan ändra på.
Hur än försiktigt Hardy behandlade det kontroversiella temat kvinnlig sexualitet i Tess of the d'Urbervilles fick han utstå mycket kritik. Det var ett hett ämne under 1800-talets borgerliga industrialism. Viktorianerna var vana vid att läsa om 'fallna kvinnor' som fick lida och dö.
Men Hardy ville att vi ska sympatisera med Tess, trots hennes 'synder'.
Nästan roman han skrev, fyra år senare, Jude the Obscure, blev så häftigt kritiserad att han helt slutade skriva romaner. Låter som något värt att läsa och begrunda.
Tess är fattig och oskuldsfull, men med en livfull energi, som i det längsta inte låter sig duperas. Men väl inympad i henne finns en orubblig ödestro, att hon hör hemma på samhällets botten, och inte kan göra något åt det. Men hon är osentimental och arbetar i det längsta med obruten energi. När hennes far får veta att han är ättlig i rakt nedstigande led till den utdöda adelssläkten d'Urberville (förvanskat till Durbeyfield) växer hans hybris. Det dagliga slitet blir honom ovärdigt, både han och hustrun är svaga för alkohol, så familjen förfaller. Men jordnära Tess låter sig inte förföras av fina etiketter. När fadern sover ruset av sig och Tess tvingas sköta faderns sysslor, där deras enda häst i en olycka, när hon somnat vid tömmarna. Skuldkänlslor får Tess att lyda föräldrarnas uppmaning att söka upp den rika änka som de uppfattar som avlägsen släkting, för att söka sympati och stöd.
Tess är för stolt för att tigga och vet inte att änkans make, Mr Stoke, aldrig tillhört släkten d'Urberville, utan bara antog namnet för att bättra på sina anor. Tess möter först sonen Alec, som låtsas villig att hjälpa och anställer henne som hönsskötare, i förhoppningen att få sexuellt utbyte med vackra Tess. Hon tycker att han är obehaglig och står emot i det längsta, men Alec är påstridig och tar henne slutligen med våld.
Tess flyr hem till föräldrarna och föder ett barn, utan Alecs vetskap. Hon strävar på som den ogifta mor hon blivit, älskar sitt barn ömt - det finns ingen synd i modersrollen, gift eller inte - men samtidigt isolerar hon sig från grannarna och accepterar sitt öde som socialt utstött, 'den fallna kvinnan'. Här blir Tess kluvna karaktär mycket tydlig, mellan det skamfyllda sociala stigmat utstötta, jämfört med den självutplånande Madonnans moderskärlek. Hon bär barnet med sig när hon arbetar med höbärgning och annat, men håller sig kysk undan varje kontakt med män, bränd av sin erfarenhet. Madonna/Hora - i längden en ohanterlig dubbelmoral.
Trots hennes omsorger tynar barnet bort och dör. Två år efter våldtäkten får Tess chansen att börja om, nu som mjölkerska i en by flera mil hemifrån. Hon är duktig och blir uppskattad. Ingen vet att hon fött ett barn som ogift. På mjölkgården finns lärlingen Angel Clare, fritänkare och prästson, som hellre arbetar praktiskt än går i sin fars fotspår. Angel beundras av mjölkerskorna, som ser honom som socialt ouppnåelig. Angel förälskar sig i Tess, men hennes hemlighet gör att hon ser sig själv som ovärdig sonen till en bokligt lärd prästfamilj. Angel kan aldrig gifta sig med en 'fallen kvinna'.
Angel ger sig inte och vill inte lyssna till vad Tess varit med om. Inte förrän inför bröllopsnatten, efter vigseln, när Angel själv vill avbörda sig sina egna tidiga sexuella erfarenheter, känner Tess att de är 'likvärdiga', att hon vågar berätta för fritänkaren Angel att hon också förlorat oskulden och fött ett barn. Men där blir det tvärstopp. Angel ser ingen likhet. Någon bröllopsnatt blir inte av. Hur än hövisk Angel är mot kvinnor, kan han inte se Tess som en människa likvärdig honom själv. Oskulden han förälskat sig i, framstår nu som oren. Som prästson kan han inte skilja sig men vägrar att dela säng med en så skändad kvinna, så han flyr till Brasilien, för att köpa sig en farm, men blir lurad och insjuknar i djungelfeber. Angels beteende är höjden av viktoriansk dubbelmoral, med olika regler och värden för män och kvinnor.
Tess, nu dubbelt övergiven och skamfylld, försöker klara sig helt själv, för stolt för att tigga om hjälp, varken av svärföräldrarna hon aldrig vågat söka upp, eller belasta sina egna fattiga föräldrar. Hon sliter sig igenom en lång svår vinter, med allt tyngre arbeten, på gränsen till svälts. Då stöter hon åter ihop med Alec, som får höra om deras döda barn och ser det som ett tecken att hon ska vara hans älskarinna. Tess stretar emot i det längsta och skriver slutligen ett brev till maken Angel i Brasilien och ber honom förlåta henne och komma hem, så hon slipper gå under inför frestelsen att välja den 'lätta vägen' till mat och husrum.
Men när Tess far dör och hennes mor och alla yngre syskon ställs på bar backe, känner sig Tess åter skyldig till att modern och syskonen stöts ut ur samhället, trots att hennes öde helt styrts av hur hennes far, Alec och Angel agerat mot henne. Tess och hennes mor saknar nu helt uppehälle, vilket bryter ner hennes motstånd, när Alec tvärsäkert hävdar att Angel aldrig kommer att återvända till henne. Enda alternativet är att bli Alecs älskarinna.
Men Angel återvänder kort därefter, sedan hans umbäranden i Brasilien fått honom att äntligen börja släppa på sina gamla fördomar. När Tess möter den förändrade Angel, blir hon så vansinnigt arg på Alecs hån och lögner och sorglösa lek med hennes liv, att hon utan att betänka sig genast sticker kniven i honom så han dör. Tragedin är fullbordad.
Dock får Tess och Angel nu äntligen sin smekmånad, det gläder mig att romanen inte bara slutar med elände. Tess går visserligen in i psykisk förnekelse, men hon och Angel söker först skydd i en skog och sedan i ett öde hus. Men det är ingen allvarlig flykt. Tess vet att rättvisan kommer att hinna i kapp henne, hennes ödestro sviktar aldrig. Hon låter sig gripas och avrättas, helt på det klara med att den som mördar måste få sitt straff. Men innan dess får hon äntligen uppleva någon månad med kärlek och ömhet.
Thomas Hardys roman visar alltså upp sin tids dubbelmoral, hur män och kvinnor får leva efter olika regler. Romanens delar är uppkallade efter de olika stadierna i Tess' liv, första delen ("The Maiden") handlar om hennes oskuldsfulla ungdom, andra delen om hur hon förlorar oskulden osv. Femte delen heter "The Woman Pays" - även när kvinnan är offret får hon betala för vad som drabbat henne. Tess kan aldrig 'förlåtas' hur än många positiva kvaliteter, som arbetsvilija och omtanke, hon kan visa upp. Men hon är så indoktrinerad av samhällets förakt att hon passivt accepterar det.
Men positivt är att Hardy inte låter Tess ge upp och ta livet av sig, som så många andra författare vid den här tiden, som inte lyckades bryta sig ur de tankemönster som begränsade kvinnors liv. Hon må vara fatalistisk passiv, men när hon inser vem den verklige förrövaren i hennes liv är, då ger hon efter för alla undanstoppade känslor som kommer upp till ytan och mördar honom hellre än att vika sig en gång till. Och därefter tar hon sitt straff, med värdighet, hon slutade vika sig för sin 'mobbare'.
Hardy skapade det fiktiva landskapet Wessex, nära kalkerat efter sydvästra England, (främst Dorset) och en modell Hardy kunde betrakta uppifrån. Där placerade han ut alla sina romaner. Landskapet och de olika karaktärerna bildar en minnesbank över det lantliga England på väg att försvinna med industrialiseringen. Romanen innehåller en mängd subtila detaljer som tecknar den pågående samhällsförändringen, från landsbygd till industri.
I slutet av romanen omtalas urbaniseringen. När det lägsta lantarbetarskiktet blir av med både arbete och bostad, och flyttar till industristäderna, de försvinner kunderna för byarnas ryggrad (smeder, snickare, bagare etc), som då också tvingas flytta efter till städerna. De urgamla byarna avfolkades.
Hardy tror inte på att människor frivilligt skulle flytta till städerna, han jämför den 'tendensen' med vad som tvingar vatten att rinna i uppförsbacke (the tendency of water to flow uphill when forced by machinery), det är maskiner som tvingar människor, likt vattnet, bort från deras naturliga landskap och livsförhållanden. Romanen visar lantarbetare som sliter hårt för att tjäna jordbrukets nya maskiner, men som ökade takten och gjorde arbetet monotont.
Att karaktärerna främst fotvandrar, och i enstaka fall har tillgång till häst och vagn, gör även små avstånd oöverstigliga. Men järnvägen, industrialismens ryggrad, finns redan, om än i periferin. Vid ett tillfälle får Angel och Tess i uppdrag att köra till tåget med den mjölk som skall transporteras till London. Tess begrundar hur den mjölk de ägnat timmar åt att ta fram, nu ilar in till London, att drickas av människor som kanske aldrig ens sett en ko!? En av alla levande insiktsfulla detaljer som Thomas Hardy skapade.
Tess blir aldrig abstrakt. Hon är trovärdig i sin stolta envishet likaväl som i sin maktlösa passivitet.
Tess of the d'Urbervilles tragedi är också psykologisk, genom de inre konflikter hon tvingas stångas med. Eller snarare aldrig stångas med, ytan accepterar som en genetisk inympning hon inte kan ändra på.
Hur än försiktigt Hardy behandlade det kontroversiella temat kvinnlig sexualitet i Tess of the d'Urbervilles fick han utstå mycket kritik. Det var ett hett ämne under 1800-talets borgerliga industrialism. Viktorianerna var vana vid att läsa om 'fallna kvinnor' som fick lida och dö.
Men Hardy ville att vi ska sympatisera med Tess, trots hennes 'synder'.
Nästan roman han skrev, fyra år senare, Jude the Obscure, blev så häftigt kritiserad att han helt slutade skriva romaner. Låter som något värt att läsa och begrunda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
