2018-10-31

Ugglor gråter - Janet Frame (1957)

Den Nya Zeeländska författarinnan Janet Frame (1924-2004) skrev sina tre omtyckta självbiografier i början av 1980-talet. De blev också film av Jane Campion 1990, med andra bokens titel: En ängel vid mitt bord. Åren 1948-56 var hon insatt på mentalsjukhus, stämplad som schizofren på mycket vaga grunder, utan utredning eller läkarsamtal. ... som om önskan att skriva skönlitteratur, på 1940-talet kunde var nog för att stämplas som 'mentalsjuk'.

Att hon fick en novellsamling utgiven som bok, blev dock hennes räddning. Lobotomi blev nära nog patentlösning på 1940-50-talen - att skära av nervbanor från pannloben för att göra patienten 'foglig' nog att betraktas som 'normal' ur samhällets synvinkel. Ken Kesey's roman Gökboet (1962) kritiserar också den typen av behavioristisk mentalvård. Det ironiska är att medan Gökboets intrig är rejält spektakulär, så kände Janet Frame att hon måste tona ner och sovra bland vad som verkligen hände, för att få läsarna att tro (!) på hennes berättelser.

Janet Frame stod i tur för lobotomi-ingreppet, när hennes noveller vann ett litterärt pris, vilket fick sjukhusdirektören att stoppa operationen. Då hade hon under åtta år utsatts för hundratals elchocker (på den tiden helt utan bedövning), vilka bara försvagat henne, inte förbättrat. När hon kom ut skrev hon genast romanen Owles Do Cry (1957), och fick strax därpå ett stipendium för att resa till Europa och vidga sina vyer. I Europa lät hon välrenomerade psykiatriker utvärdera hennes diagnos. De konstaterade att hon aldrig varit schizofren, men att hon behövde terapi för att komma över de problem hon fått av behandlingen och diagnos-stämpeln.

Janet Frames romaner handlar däremot inte om henne själv, men som författare ofta gör, använde hon sina egna livserfarenheter som bas. Hon slapp bli lobotomerad, men kände medpatienter som blev det och såg resultatet. En 'fördel' hon i självbiografin säger sig ha, jämfört med andra författare, har udd i sig: "När jag konfronterades med en läkare som hade läst boken blev jag tvungen att visa honom att jag inte hade några lobotomi-ärr vid tinningarna. Det är inte alla förhoppningsfulla författare som på ett så skrämmande men övertygande sätt kan 'bevisa' för andra att det hon har skrivit är fiktion."

Kluvenheten, att vilja bli tagen på allvar, men inte bli sammanblandad med fiktionen. Erfarenheter bearbetas via berättelser. Hon skriver i slutet av tredje självbiografin, Sändebud från Spegelstaden (1984), hur hon ser rätt igenom männskor, "ända till botten av deras hjärtan." Att skriva en roman "är timmar och år tillbringade i fantasins fabriker." Hon kallar sin fiktiva arbetsvärld Spegelstaden, och jämför den med sin systerdotters lekstuga, där hon samlar sina skatter - sitt livs fakta. I sin Spegelstad kan hon omvandlas fakta och idéer till 'inbillade skatter', även om de sedan bleknar i den verkliga världens ljus, och kanske förlorar den första känslan av klar insikt. Författaren gör sitt, men vad olika läsare tar till sig kan skilja sig en hel del.

Men som Doris Lessing sagt, Frame är enastående som kunnat göra så god skönlitteratur, av så svåra upplevelser. Självbiografierna är djupt insiktsfulla. Den medvetenhet hon skriver från är poetiskt och meditativ. Ett kontemplativt betraktande av livet, som inte dömer, men får läsaren att inse det sjuka i det som anses friskt, och tvärtom.

Samma sak gäller första romanen, Ugglor gråter, som även är mycket stilistiskt medveten, det är 50-talsmodernism, poetisk och metaforisk, som plockar fram bilder av livets absurditeter.

Fyra syskon - Teresa, Toby, Francie och Daphne - letar skatter vid soptippen, deras favoritlekplats, under deras fattiga uppväxt. Tills Francie dör i en brand på tippen. Därefter får vi följa dem in i vuxenblivandet, en och en, hudlöst sårbara. Såret efter den förolyckade systern läker aldrig. Teresa flyr in i 50-talets konstgjorda hemmafruliv. Epilepsin gör Toby till en både utstött och egocentrisk särling. Daphne anses galen och hamnar på mentalsjukhus.

Ändå är det Daphnes 'sånger från döda rummet', på mentalsjukhuset, som känns genuinast. Boken vibrerar av poesi och nerver. Medan Toby och Teresa verkar 'fria', är de inlåsta i vardagens sociala ramar och regler, kan Daphne, inlåst på ett mentalsjukhus, färdas till en friare och vidare medvetandenivå. Det enda som kan kväsa hennes genuina livskänsla, blir till slut lobotomin.

Jag ser Daphnes fria 'sånger' som modernistiska medvetandeströmmar.  Det är poetiskt, med allt annat än tandlöst. Språket fångar mig, medvetet stilistiskt. Även om hon själv inte var nöjd med denna sitt första romanförsök, så är jag det. Jag gillar den luftiga stilen, att jag får andas, trots det smärtsamma, och inte kvävs av överflödiga ord. Hennes ickedömande saklighet är en ojämförligt skön medvetandepoesi.

Jag ser ett sorts andligt frändskap mellan Janet Frame och Runa Brar som jag nyligen läste. Även Frames familj, är som 'Ett litet välsignat folk', om än otursdrabbat.

Romanens titel är ett citat från Shakespeares 'Stormen'. Frame anknyter gärna till tidigare litteratur och citerar dessutom mängder av poesi och folksånger. Hon utbildade sig till lärare, trots fattigdomen, läste dubbla kurser, hungrande och frusen, inhyst hos släktingar. Inte konstigt att hon gick in i väggen, av ren utmattning. Lärarjobbet är ingen dans på rosor. Det sjuka är att ingen såg hennes mentala kapacitet, utan tolkade allt som sjukdom - mentalsjukdom.

2018-10-13

Enders spel - Orson Scott Card (1985)

En SF-klassiker, prisbelönt som ny, som blev film först 2013. Jag hittade en nyutgåva av boken och hade läst halva, när filmen dök upp på TV nu nyligen. Såg filmen och upplevde skillnaden mellan film och bok som väldigt tydlig. En film måste koncentreras för att inte bli hopplöst lång, vilket gjorde att jag uppfattade filmen som alltför förenklad, barnsligare än boken.

Å andra sidan var boken lite väl långdragen. Huvudpersonen 'Ender' lever under ständig krigsträning, hans liv har inget annat innehåll. Ett fullständigt hopplöst livsscenarium. Träningen sker genom dataspel, datasimulationer, strategispel. Det intressanta med tanke på att boken utgavs redan 1985, är skillnaden mellan dataspel på den tiden, som var så mycket mer rudimentära då än idag. Idag känns det närmast som en självklarhet. Som det står på något ställe, om dataspelet/simuleringen som 'ritad' på skärmen', är ju inte alls som vi tänker på dataspel idag, när animering kan vara helt verklighetstrogen om man så önskar.

En annan tanke i boken är att det är barnen som tränas, från att de är väldigt små. Vilket ju är tydligt idag, när föräldrar alltid får teknisk support av sina barn och barnbarn. Ju yngre barnen är när de börjar träna spelen, desto skickligare och snabbare tillvanda blir de.

Framstegen inom spel idag, har naturligtvis kunnat utnyttjats, när filmen slutligen skapades. De visuella animationerna träder fram och tydliggör en viktig komponent i kontakten mellan fienden, de s.k. giftingarna, och Ender, vilket i boken tycker upp som en twist först på de sista sidorna.

1985 var Warzawapakten fortfarande en verklighet, Berlinmuren stod där som ett tecken på att världen fortfarande var delad. Den muren har idag smultas sönder. Den kampen mellan öst och väst känns därför föråldrad, och har inte kommit med i filmen, vilket är en av förenklingarna. Men också en negativ bild, tanken att man måste fly Planeten jorden för att slippa ifrån krig, hellre än att försöka uppnå ett fredligt samhälle här på vår blågröna planet.

Men den drömmen närs ju än idag, av folk som tror att vi måste kolonisera Mars, hellre än att lösa problemen på hemmaplan.

Jag är inte tillräckligt insatt i SF för att veta om Enders spel var tidig när det gällde att förespåka en mer humansyn på utomgjordingar och i stället för att hela tiden se farliga fiender (vilket man gör i större delen av boken), mot slutet trots allt kommer fram till en möjlig fredlig samexistenes. I alla fall gör Ender själv det. Giftingarna, som först ses som livshotande och dumma, vänds i en sluttwist till intelligenta och vänligt sinnade.

Frågan är i stället hur man skall lära sig förstå det som är så väsensskilt annorlunda. Att insekter inte behöver vara varken farliga eller dumma. Och att en insekt i sig finner det svårt att tro att människor kan vara annat än aggressiva och dumma. Det omvända synsättet är intressant.

2018-10-06

Ett litet välsignat folk - Runa Brar (1982)

Runa Brars debutroman är mycket speciell, annorlunda. Den liknar inte något annat jag läst.
Och blev mycket uppmärksammad när den kom. Jag fick inte tag på den då, när den var ny, kanske sålde den slut. Men titeln levde kvar i mitt minne, och till min glädje hittade jag den begagnad många år senare. Och den lyser lika klart idag, som när den var ny.

För mig inleder denna bok de kvinnliga författarnas 80-tal, för att den bryter av så totalt och egensinnigt, efter 1970-talets socialrealistiska s.k. bekännelselitteratur. Runa Brar kom med en djupdykning i något närmast ogripbart.

Runa är själv huvudperson, och boken kan sägas beskriva hennes uppväxt, och familj och deras hus 'med hörntorn och gårdshus'. Men det är omöjligt att kalla det en 'självbiografi'. Den befinner sig så långt ifrån realism, som man kan komma. Det som beskrivs är en alternativ, närmast eterisk andlig känslovärld.

Både hus och personer kan känns märkliga, för att romanen stiger fram för mig - inte som uppbyggd av 'ord' (vilket den naturligtvis är) - utan genom att den fångar ett pulserande känsloliv på ett alldeles eget sätt, på en alldeles egen svävande nivå. Jag vill inte ens kalla det symboler och metaforer - stilen går djupare än så. 

När Runa refererar till 'gårdshuset', så verkar ingen förstå vad hon menar - bara 'Syster Blå' ser samma byggnad i trädgården som ett 'gårdshus'. Så här efteråt undrar jag lite om Syster Blå kanske inte är en biologisk syster, utan kanske bara en annan aspekt av Runa själv? Jag har inte kollat upp det i texten. Bara en möjlig tanke. Hur som, så kan läsaren tolka själv, vad man vill lägga in i berättelsen - som alltid.

Bokens baksidestext talar om en 'förtrollad barndom'. Jag ser romanen snarare som ett andebarns försök att förstå sig på vår märkliga jordiska värld, och att hon har helt andra referensramar och bilder att uttrycka det med, än gemene mans gängse tänkesätt. Det är oerhört fascinerande.