Regissören Arne Glimcher köpte filmrättigheten till den här romanen redan 1988, ett år innan boken gick i tryck. Jag antar att det hjälpte författaren att färdigställa denna sin andra roman, sex år efter sin första. Filmen hade premiär 1992 och var Antonio Banderas första roll på engelska.
Jag har inte sett filmen, men antar att regissörens stora intresse var musik-genren. Den kubanska mambon, så populär något årtionde efter andra världskrigets slut. Den följde med de kubaner som kom till USA. Filmen lär koncentrera sig på dess storhetstid under första halvan av 1950-talet, runt romanens två invandrande bröder, Cesar (Armand Assante) och Nestor (Antonio Banderas).
Romanen av Oscar hijuelos (1951-2013) är däremot en betydligt bredare krönika över denna kubanska kulturella immigration till USA. Den berättas som Cesar Castillos minnen, sedda i backspegeln strax innan hans död, 1980. Och boken är så uppfylld av kända namn att jag börjar undrar om de kanske funnits. Och jag är inte ensam om att känna så, läsare lär ha kommenterat att de minns 'Mambo kings', så pass att Hijuelos själv lär ha börjat undra om de kanske funnits...
I romanen finns minnen av Lucille Ball, gift med den Kuba-födde Desi Arnaz, skådespelare och musiker, och som TV-producent, med skapadet av I Love Lucy och Lucy Show, pionjär inom sitcoms som blev så viktiga för (amerikansk) TV. Lucys sitcoms gick också på svensk TV på 60-talet. I programmen spelar Lucy's man Ricky Ricardo, och till showen får Mambo Kings komma under sin storhetstid, ett minne som gav dem stjärnstatus.
Men det är naturligtvis en roman, men med fakta planterade så läsaren 'minns'. Även om det mest är macho-mannen Cesar Castillos eget navelskådande, representant för 1950-talet, årtiondet som var 'mannens värld'. Det är en mans bok, om latino-machons storhetstid. En ensam man, ständigt på jakt efter sin förlorade kvinna. Hans bror Nestor är den svårmodiga deprimerade sidan av samma saknad, tidigt död i en trafikolycka, saknade sin äldre bror Cesars självförhärligande självförtroende. Han trånar hela tiden efter sin första kärlek, Maria, hans själs åtrå - troligen symbol för Kuba.
Det mesta i romanen tilldrar sig i New York. Cesar som på 1950-talet såg sig själv på toppen, tvingas på 60-70-talet uppleva åldrandet, och alkoholskadorna, ensamheten, fjärmad från nära relationer med kvinnor, arbetar som dåligt betald, fastighetsskötare, gömd och glömd i en källare. Detta parallellt med att Fidel Castro tagit över Kuba och Cesars släktingar där mår dåligt, berövade sina arbeten, men inte heller tillåts lämna Kuba.
Jag associerar också till filmen Dirty Dancing från 1987, där man tidigt 60-tal detroniserar mambon som standard-dans på sommar-hotellen. När Cesar behöver mer pengar att skicka till sina arbetslösa släktingar på Kuba, får han hjälp att starta en 'ny klubb' med kubansk musik, men desillusionerad tvingas han inse att den blivit en fasad för knark och maffiaverksamhet. Våldet och kriminaliteten ökar och Cesar känner hur folk tittar snett på honom. Då ger han upp och beslutar att supa ihjäl sig.
Musikminnena rör längtan, sorg över alla begär som inte uppfylls. Det är en epok och en kultur som levandegörs, spansktalande invandrare från Karibien. Oscar Hijuelos föddes i New York av föräldrar födda på Kuba, och trots Hijuelos själv tappade spanskan redan som barn, och bara skrev på engelska, räknas han till chicano-litteraturen, då det är den kulturen som återupplevs i texterna.
2019-12-17
A History of the World in 10 1/2 Chapters - Julian Barnes (1989)
A History of the World in 10 1/2 Chapters liknar inget annat jag läst. Inte ens om jag jämför den med Flaubert's Parrot (1984) trots att Julian Barnes naturligtvis har en gemensam idébas, som utmanar romanen som form. Han ifrågasätter hela tiden om det finns någon skillnad mellan fakta och fiktion, de skillnader samhället förutsätter finns och bygger sig själv på.
Barnes tycks motsätta sig allt, ner till vedertagen kapitel-indelning, då ett avsnitt är en filosofisk 'parentes', som får anses hänföras till titelns 'halva kapitel'. I den träder berättaren Julian Barnes fram, oavsett om det är författaren själv eller bara en fiktiv namne.
På 1980-talet växte en svårgripbar postmodernism fram. Förtruppen dolde sig länge i en dimma, en vall jag själv idag upplever som mer allmänt uppluckrad och nedbruten. Jag träder in i en annan verklighet. Myten som gestaltad realitet.
A History... är följaktligen inte en roman i vanlig mening. Bokens tio avsnitt (de hela kapitlen), varav ett innehåller tre olika historier, kan alla läsas fristående ... jag vacklar mellan att kalla kapitlen för 'noveller' eller 'essäer' - det är varken renodlad fiktion eller renodlade fakta - även om fakta plockats fram ur bortglömda hörn av vår historia. Barnes skriver fragment av så vitt skilda ämnen som myt, religion, filosofi, konsthistoria, juridik, terrordåd, skeppsbrott, kannibalism... och än mer ...
Texten saknar enhet vad gäller karaktärer, tid och rum, det som alltsedan antiken varit stommen i litterär fiktion. Texten tycks i stället inspirerad av klassisk musik, som tema med variationer. Men det finns flera teman, och inte alltid så uppenbara. Varje kapitel (utom det halva) har någon typ av anknytning till vatten och flytetyg. Men i olika tonarter, rytmer, genrer, med mikroskopisk närgångenhet, ofta humoristiskt, en blandning av kvickheter och satir.
Allt startar med översvämning och Noaks ark, men sedd ur de minst privilegierade djurens perspektiv. Ett viktigt tema är att människan inte är skapelsens krona i centrum. Noak och hans familj ses inte som lämpade för uppgiften, om man får tro berättaren i första kapitlet, en av trämaskarna som smugit sig ombord som fripassagerare, eftersom de tillhör de 'orena' djuren som inte utvalts att få följa med.
Trämaskarna är för mig också ett humoristiskt tema som dyker upp i varje kapitel, i någon form, om än ibland bara i en bisats. Huvudpersoner är de bara i ett kapitel, det juridiska, då de urholkat en predikstol så en biskop fallit och förlorat förståndet, vilket leder till en kyrklig rättegång på 1500-talet om bannlysning, trämaskarna mitt i den juridiska stridselden för och emot utvisning. Trämaskarna finns där genom hela boken, vi kan ana oss till dem som eviga fripassagerare i diverse inredning och träbyggen. Människan lyckas aldrig utvisa dem.
Det är en idéroman, trots att människorna i berättelserna sällan tycks göra annat än kämpa för att överleva, i den ena katastrofen efter den andra, via skeppsbrott, kannibalism, till radioaktivt nedfall från Chernobyl. Ändå tycks alla dessa katastrofer resultera i olika konstverk, som Gericaults målning av en flotte med skeppsbrutna efter skeppet Medusas skeppsbrott 1816. Tavlan finns med som färgfoto på ett utvikbart blad i mitten av boken, ett grepp som vanligtvis bara förekommer i konstböcker. Men här är konstverket bevis för att flotten tillhör ett historiskt fakta, även om ingen vet hur flotte och passagerare såg ut, men de inspirerade till ett konstverk.
Mänskligheten är en vandrande varelse, vår historia består av resor och upptäckter, men vi drabbas också ständigt av katastrofer, översvämningar, skeppsbrott, våra liv liknar små jollar på öppna havet, som ofta tappat styråran, på drift förlorar vi vårt mål ur sikte - om vi någonsin haft något mål, annat än att överleva. Vi försöker förgäves ta kontroll över händelserna.
Efter ursprungsmyten om Noaks ark, men ur trämaskars perspektiv, om de fångna djuren (gisslan?), varav många blev mat åt människorna, kastas vi till 1985 års kapning av kryssningsfartyget Achille Lauro. En historiker bland passagerarna tvingas tala i terroristernas sak, att förklara för gisslan varför de skall avrättas en efter en. En ironisk liknelse för hur historien alltid nedtecknats av vinnarsidan. Och resten av oss är gisslan.
En kvinna flyr ensam i en liten båt, för att likt Robinson starta om, chockad efter nyheterna om radioaktiviteten från Chernobyl, oron över alla radioaktiva renar som grävs ner, å andra sidan flyr hon också från ett havererat äktenskap, en make som inte lyssnar till hennes oro över vad som sker i världen. Och hamnar alltså på en öde ö.
Sedan får vi en krönika om Medusas skeppsbrott 1816, som övergår till konsthistoria om Guericaults målning från 1819, skapelseprocessen, konstnärens behov att förvränga fakta till fiktion. Även Titanics skeppsbrott finns med i en liten historia. Och det metaforiska 'skeppsbrottet' med de judar som flydde Hitler 1939 på St Louis, som sedan vägras tillträde av en rad regeringar på båda sidor Atlanten, de lurade passagerarna bollas runt i ett limbo, hemlösa, rådlösa. Flykting är också Jona i valfiskens buk.
En filminspelning längs Amazonas ska rekonstruera en historisk resa, en kulturkrock mellan missionärer och Amazonas-indianer, som slutade med dödsfall. Filmteamet drabbas också av dödsfall, chockade vet de inte vad de ska tro. Förbannelse? Är indianerna så naiva att de inte kan skilja på fakta och fiktion? Passar de på att hämnas för händelsen århundraden tidigare, återberättade i deras mytologiska historia? Eller är det en rent kolonial nedvärdering av andra kulturer? Läsaren får dock veta denna historia bara som en kuliss i bakgrunden av en självupptagen skådespelare i hans brev hem till sin flickvän, obesvarade brev, där han vägrar inse att hon inte vill ha någon fortsatt kontakt dem emellan.
Tillbaka till berget Ararat, där Noaks ark antas ha strandat, rör sig två historier, en om en viktoriansk kvinna, som vägrar gifta sig och viger sitt liv åt att hitta resterna av arken på berget. Ursprungsmyten i första kapitlet talar om flera skepp, varav flera gick under innan de nådde Ararat. Är arken en myt eller inte? Arken led i alla fall skeppsbrott! Passionerade forskare söker efter rester av förlista skepp, hittar små stycken av Medusa. Skall kvinnan finna en relik från arken på Ararat? Hon ger inte upp, utan dör i en grott på bergssidan. Förknippad med denna, är historien om en astronaut som fått en andlig upplevelse på väg till månen, tycker sig få ett uppdrag, att 'söka efter arken'. Han tycks lyckas bättre än kvinnan - endast vi läsare kan ana oss till att reliken snarare hör till den viktorianska kvinnan än från Noaks tid. Sambandet blir snarare mänskligt än andligt.
Julian Barnes text kan omöjligt summeras, likt mänsklighetens historia är det en väv av intrikata trådar. Trots att allt först tycks splittrat, katastrofer och elände, händelser som flammar upp för att snabbt blekna, visar sig allt hänga samman, även det vi inte vill se. Fiktion fylld med fakta och fakta gestaltat kreativt. Likt den framtid vi går mot. Överlevare är vi, likt trämaskarna. Det rena och det orena kan inte silas isär. Barnes ifrågasätter all dualism, all uppdelning, inte bara mellan fiktion och icke-fiktion.
I slutkapitlet, 'Drömmen', uppenbarar sig himmelriket, som den mest perfekta dröm. Så perfekt och friktionsfritt att livet efter detta riskerar att bli innehållslöst. Alltså har kapitlen fört oss från Skapelse och översvämning till Paradiset. Gränsen mellan liv och död är utsuddad, liksom realitet och drömmar. Alltså är Barnes himmelrike avsaknad av dualism.
Genom att slänga in ett 'halvt' kapitel, poängteras avsaknaden av realitet. Hur kan ett kapitel vara 'halvt', antingen finns det eller inte. Även om bara som 'parentes'. Och efter alla katastrofer, är det meditationen i det 'halva kapitlet' som utgör textens diamant för mig, tankeställaren som höljer idén från Historiens kaotiska nyhetsrapportering kring död och elände, psykiskt och fysisk.
Denna parentes är en meditation kring Kärlek - det som gör vår 'kamp att överleva' värt besväret. Varför vi fortsätter. Hur än olycklig kärlek kan göra oss, hur än mycket vi tvivlar, fortsätter kärlek att göra livet värt besväret att överleva. Någon 'Sanning' kan vi aldrig finna, trots att människor lägger ner enorm energi på att söka efter 'sin sanning', vare sig det är reliker från Ararat, eller rester av Medusa utanför Afrikas kust, osv. Det är passionen som driver människan.
Berättaren menar att historien vore löjlig utan kärlek, självupptaget högfärdig. Kärlek låter sig inte imponeras av något annat än passionen själv. Aldrig är vi så ärliga om oss själva som när vi möter kärleken i en annan människa. Då blir ärlighet en moralisk plikt. Historia är berättad av andra, en väv av fiktioner, som tillrättalägger vad vi inte vet eller inte förstår eller inte vill se.
Passion kan återfinna sanningen - om Titanic, om Medusa - eller inte. Kärlek väcker nya insikter, breddar vår synvinkel. Hjärnan är dualistiskt uppdelad. Det kan hjärtat aldrig bli. Kärlek är emot allt mekaniskt, all materialism. Kärlek gör oss mänskliga, skänker oss mystik, får oss att inse att vi är mer än bara materia.
Materialisten vill göra om kärleken till feromoner, blundar för visionär och etisk klarhet, allt som uppstår när någon viskar 'Jag älskar dig'. Än sen, en violins toner blir inte mindre extatiska för att de frambringas på en skapelse av träbitar, fårtarmar och hästtagel.
Den som inte tror på kärleken är förlorad. Om universum uppstått av en ren tillfällig slump, kan det inte göra annat än strula till sig. Vi måste tro på kärleken, på vårt osymmetriska hjärta. Det som strular kan vi alltid skylla på vår hjärnas fiktiva vävar.
"When love fails ... blame it on the history of the world."
Barnes tycks motsätta sig allt, ner till vedertagen kapitel-indelning, då ett avsnitt är en filosofisk 'parentes', som får anses hänföras till titelns 'halva kapitel'. I den träder berättaren Julian Barnes fram, oavsett om det är författaren själv eller bara en fiktiv namne.
På 1980-talet växte en svårgripbar postmodernism fram. Förtruppen dolde sig länge i en dimma, en vall jag själv idag upplever som mer allmänt uppluckrad och nedbruten. Jag träder in i en annan verklighet. Myten som gestaltad realitet.
A History... är följaktligen inte en roman i vanlig mening. Bokens tio avsnitt (de hela kapitlen), varav ett innehåller tre olika historier, kan alla läsas fristående ... jag vacklar mellan att kalla kapitlen för 'noveller' eller 'essäer' - det är varken renodlad fiktion eller renodlade fakta - även om fakta plockats fram ur bortglömda hörn av vår historia. Barnes skriver fragment av så vitt skilda ämnen som myt, religion, filosofi, konsthistoria, juridik, terrordåd, skeppsbrott, kannibalism... och än mer ...
Texten saknar enhet vad gäller karaktärer, tid och rum, det som alltsedan antiken varit stommen i litterär fiktion. Texten tycks i stället inspirerad av klassisk musik, som tema med variationer. Men det finns flera teman, och inte alltid så uppenbara. Varje kapitel (utom det halva) har någon typ av anknytning till vatten och flytetyg. Men i olika tonarter, rytmer, genrer, med mikroskopisk närgångenhet, ofta humoristiskt, en blandning av kvickheter och satir.
Allt startar med översvämning och Noaks ark, men sedd ur de minst privilegierade djurens perspektiv. Ett viktigt tema är att människan inte är skapelsens krona i centrum. Noak och hans familj ses inte som lämpade för uppgiften, om man får tro berättaren i första kapitlet, en av trämaskarna som smugit sig ombord som fripassagerare, eftersom de tillhör de 'orena' djuren som inte utvalts att få följa med.
Trämaskarna är för mig också ett humoristiskt tema som dyker upp i varje kapitel, i någon form, om än ibland bara i en bisats. Huvudpersoner är de bara i ett kapitel, det juridiska, då de urholkat en predikstol så en biskop fallit och förlorat förståndet, vilket leder till en kyrklig rättegång på 1500-talet om bannlysning, trämaskarna mitt i den juridiska stridselden för och emot utvisning. Trämaskarna finns där genom hela boken, vi kan ana oss till dem som eviga fripassagerare i diverse inredning och träbyggen. Människan lyckas aldrig utvisa dem.
Det är en idéroman, trots att människorna i berättelserna sällan tycks göra annat än kämpa för att överleva, i den ena katastrofen efter den andra, via skeppsbrott, kannibalism, till radioaktivt nedfall från Chernobyl. Ändå tycks alla dessa katastrofer resultera i olika konstverk, som Gericaults målning av en flotte med skeppsbrutna efter skeppet Medusas skeppsbrott 1816. Tavlan finns med som färgfoto på ett utvikbart blad i mitten av boken, ett grepp som vanligtvis bara förekommer i konstböcker. Men här är konstverket bevis för att flotten tillhör ett historiskt fakta, även om ingen vet hur flotte och passagerare såg ut, men de inspirerade till ett konstverk.
Mänskligheten är en vandrande varelse, vår historia består av resor och upptäckter, men vi drabbas också ständigt av katastrofer, översvämningar, skeppsbrott, våra liv liknar små jollar på öppna havet, som ofta tappat styråran, på drift förlorar vi vårt mål ur sikte - om vi någonsin haft något mål, annat än att överleva. Vi försöker förgäves ta kontroll över händelserna.
Efter ursprungsmyten om Noaks ark, men ur trämaskars perspektiv, om de fångna djuren (gisslan?), varav många blev mat åt människorna, kastas vi till 1985 års kapning av kryssningsfartyget Achille Lauro. En historiker bland passagerarna tvingas tala i terroristernas sak, att förklara för gisslan varför de skall avrättas en efter en. En ironisk liknelse för hur historien alltid nedtecknats av vinnarsidan. Och resten av oss är gisslan.
En kvinna flyr ensam i en liten båt, för att likt Robinson starta om, chockad efter nyheterna om radioaktiviteten från Chernobyl, oron över alla radioaktiva renar som grävs ner, å andra sidan flyr hon också från ett havererat äktenskap, en make som inte lyssnar till hennes oro över vad som sker i världen. Och hamnar alltså på en öde ö.
Sedan får vi en krönika om Medusas skeppsbrott 1816, som övergår till konsthistoria om Guericaults målning från 1819, skapelseprocessen, konstnärens behov att förvränga fakta till fiktion. Även Titanics skeppsbrott finns med i en liten historia. Och det metaforiska 'skeppsbrottet' med de judar som flydde Hitler 1939 på St Louis, som sedan vägras tillträde av en rad regeringar på båda sidor Atlanten, de lurade passagerarna bollas runt i ett limbo, hemlösa, rådlösa. Flykting är också Jona i valfiskens buk.
En filminspelning längs Amazonas ska rekonstruera en historisk resa, en kulturkrock mellan missionärer och Amazonas-indianer, som slutade med dödsfall. Filmteamet drabbas också av dödsfall, chockade vet de inte vad de ska tro. Förbannelse? Är indianerna så naiva att de inte kan skilja på fakta och fiktion? Passar de på att hämnas för händelsen århundraden tidigare, återberättade i deras mytologiska historia? Eller är det en rent kolonial nedvärdering av andra kulturer? Läsaren får dock veta denna historia bara som en kuliss i bakgrunden av en självupptagen skådespelare i hans brev hem till sin flickvän, obesvarade brev, där han vägrar inse att hon inte vill ha någon fortsatt kontakt dem emellan.
Tillbaka till berget Ararat, där Noaks ark antas ha strandat, rör sig två historier, en om en viktoriansk kvinna, som vägrar gifta sig och viger sitt liv åt att hitta resterna av arken på berget. Ursprungsmyten i första kapitlet talar om flera skepp, varav flera gick under innan de nådde Ararat. Är arken en myt eller inte? Arken led i alla fall skeppsbrott! Passionerade forskare söker efter rester av förlista skepp, hittar små stycken av Medusa. Skall kvinnan finna en relik från arken på Ararat? Hon ger inte upp, utan dör i en grott på bergssidan. Förknippad med denna, är historien om en astronaut som fått en andlig upplevelse på väg till månen, tycker sig få ett uppdrag, att 'söka efter arken'. Han tycks lyckas bättre än kvinnan - endast vi läsare kan ana oss till att reliken snarare hör till den viktorianska kvinnan än från Noaks tid. Sambandet blir snarare mänskligt än andligt.
Julian Barnes text kan omöjligt summeras, likt mänsklighetens historia är det en väv av intrikata trådar. Trots att allt först tycks splittrat, katastrofer och elände, händelser som flammar upp för att snabbt blekna, visar sig allt hänga samman, även det vi inte vill se. Fiktion fylld med fakta och fakta gestaltat kreativt. Likt den framtid vi går mot. Överlevare är vi, likt trämaskarna. Det rena och det orena kan inte silas isär. Barnes ifrågasätter all dualism, all uppdelning, inte bara mellan fiktion och icke-fiktion.
I slutkapitlet, 'Drömmen', uppenbarar sig himmelriket, som den mest perfekta dröm. Så perfekt och friktionsfritt att livet efter detta riskerar att bli innehållslöst. Alltså har kapitlen fört oss från Skapelse och översvämning till Paradiset. Gränsen mellan liv och död är utsuddad, liksom realitet och drömmar. Alltså är Barnes himmelrike avsaknad av dualism.
Genom att slänga in ett 'halvt' kapitel, poängteras avsaknaden av realitet. Hur kan ett kapitel vara 'halvt', antingen finns det eller inte. Även om bara som 'parentes'. Och efter alla katastrofer, är det meditationen i det 'halva kapitlet' som utgör textens diamant för mig, tankeställaren som höljer idén från Historiens kaotiska nyhetsrapportering kring död och elände, psykiskt och fysisk.
Denna parentes är en meditation kring Kärlek - det som gör vår 'kamp att överleva' värt besväret. Varför vi fortsätter. Hur än olycklig kärlek kan göra oss, hur än mycket vi tvivlar, fortsätter kärlek att göra livet värt besväret att överleva. Någon 'Sanning' kan vi aldrig finna, trots att människor lägger ner enorm energi på att söka efter 'sin sanning', vare sig det är reliker från Ararat, eller rester av Medusa utanför Afrikas kust, osv. Det är passionen som driver människan.
Berättaren menar att historien vore löjlig utan kärlek, självupptaget högfärdig. Kärlek låter sig inte imponeras av något annat än passionen själv. Aldrig är vi så ärliga om oss själva som när vi möter kärleken i en annan människa. Då blir ärlighet en moralisk plikt. Historia är berättad av andra, en väv av fiktioner, som tillrättalägger vad vi inte vet eller inte förstår eller inte vill se.
Passion kan återfinna sanningen - om Titanic, om Medusa - eller inte. Kärlek väcker nya insikter, breddar vår synvinkel. Hjärnan är dualistiskt uppdelad. Det kan hjärtat aldrig bli. Kärlek är emot allt mekaniskt, all materialism. Kärlek gör oss mänskliga, skänker oss mystik, får oss att inse att vi är mer än bara materia.
Materialisten vill göra om kärleken till feromoner, blundar för visionär och etisk klarhet, allt som uppstår när någon viskar 'Jag älskar dig'. Än sen, en violins toner blir inte mindre extatiska för att de frambringas på en skapelse av träbitar, fårtarmar och hästtagel.
Den som inte tror på kärleken är förlorad. Om universum uppstått av en ren tillfällig slump, kan det inte göra annat än strula till sig. Vi måste tro på kärleken, på vårt osymmetriska hjärta. Det som strular kan vi alltid skylla på vår hjärnas fiktiva vävar.
"When love fails ... blame it on the history of the world."
2019-12-07
The Red Badge of Courage - Stephen Crane (1895)
The Red Badge of Courage, med undertiteln "an Episode of the American Civil War", skrevs av den unge amerikanske författaren Stephen Crane (1871-1900), som alltså inte föddes förrän sex år efter amerikanska inbördeskriget som pågick 1861-65. Men han arbetade också som journalist i New York, Texas och Mexiko, och blev med tiden krigskorrespondent både från Kuba och Grekland.
Men han dog i tuberkulos redan 1900. En förlust, för han var begåvad med en egen stil, som kommit att påverka senare generationer amerikaner. Så den här boken är en klassiker, både genom sin egenartade stil, psykologi, krigskritik och genom att vara ett tidigt exempel på amerikansk realism.
Huvudperson är den unge bondpojken Henry Fleming, oftast benämnd 'the Youth' (ynglingen). Han har mot sin mors vilja tagit värvning, med huvudet fullt av heroiska fantasier. Han kan inte förstå att hon kan förakta något så ärorikt. Helt oförberedd på vad krigets verklighet egentligen innebär, sviker modet honom när han första gången kommer i närheten av striden. Så han flyr och hamnar så småningom bland ett lämmeltåg av sårade soldater som drar sig tillbaka från stridslinjen för att få vård - eller dö. Här förbyts Henrys ångest till skam över att rädslan tog överhanden.
Resten av berättelsen följer vi Henrys väg från helt oerfaren, via möten med officerare, medsoldater, smärtor och död. Allt skapar en psykologisk pendelrörelse inom Henry, en rörelse mellan skam och frenetisk självhävdelse, när han antingen skäms eller försöker rättfärdiga sina impulser.
Det här är inte en berättelse om inbördeskriget i sig, inga platser, årtal eller kända namn nämns. Inte heller vad de två arméerna slog för eller emot. Det är snarare en allmän betraktelse över krig i allmänhet, och mot den oerfarne Henrys upplevelser blir vi alla åskådare till krig från en nollställd position. Vi tillåts vara naiva och förvirrade, så vi kan uppleva det obegripliga galna.
Henry kallas oftast ynglingen. Andra soldater kallas den långe, den högröstade, skrytmånsen, trashanken, osv. Det understryker att denna historia är en allmän betraktelse. Crane skriver dessutom med tydlig ironi, så texten blir kritisk mot krigsromantik, vilken var på uppsegling i hans samtid mot slutet av 1800-talet. Det växte fram en romantisk krigshets som med tiden kom att utmynna i första världskriget.
Stephen Crane gestaltar sin text mycket måleriskt. Naturen, den gröna sköna, är tryggheten och trösten för bondpojken Henry. Men i gestaltandet av kriget blir den som en teaterkuliss, en fond, mot vilket kriget lyser fram som rött blod, röd granateld, röda flaggor lysande mot den blå himlen. Och när granaterna smällde faller mängder av tallbarr ner likt gröna regnskurar. Nattetid anar de var fienderna befinner sig genom "red, eyelike gleams of hostile camp-fires in the low brows of distant hills". Eldarna lyser alltså som fientligt glödande ögon i mörkret, den bilden väcker genast känslor av osäkerhet.
Henry är soldat i unionisternas regemente som alla har blå uniformer. Deras armé rör sig som blåa ränder över landskapet, den är en blå demonstration i landskapet. Till skillnad från deras motståndare från Konfederationen i grå uniformer, som på avstånd syns som, "a brown swarm of running men who were giving shrill yells". (Kap.5, s 29) En upprörd general sägs skälla som en våt papegoja. Henry, osäker och oroad, beskrivs vara smutsig som "a weeping urchin". Urching hittar jag i lexikon både som sjöborre och gatpojke. Smuts, svett och tårar. Stephen Cranes bildspråk är helt fantastiskt, väcker känslor med sitt nyskapande bildspråk.
Textens färger är alltså exempel på kombinerad realism och symbolism. Rött är blod, men också krig, mod, och död. Blåt är himlen, men också republikanernas uniformer, unionisterna som tror på människans inneboende mänsklig rättigheter. De blå uniformerna möter konfederationens röda stålattack. Det är inte motståndarnas grå uniformer som betonad, utan deras klarröda eldvapen.
Titeln, The Red Badge of Courage, handlar om de blodiga sår som bevisar en soldats tapperhet, att han vågat sig ut i stridens kaos. Men för Henry börjar det som en rödglödgad skamstämpel. Han flydde från den första striden, utan en skråma, men omhändertogs av andra skadade med stor omsorg, vilket bara ökade hans skam - det var hans "sore badge of dishonour" (kap.11). Han irrar kring, spöklig, "a blue desperate figure". Sitt första sår får Henry inte av fienden, utan av en irriterad medsoldat, som fäktar omkring sig med geväret så Henry får ett blödande sår i huvudet. Henrys 'badge of courage' ger honom genast omgivningens respekt, medan han själv är akut medveten om att allt är en lögn, via ett missförstånd.
Men skammen har också ett annat ansikte. Officerare som skymfar sina underordnade genom att kalla dem mulfösare och andra nedsättande skällsord. Emellanåt tänds Henrys hämndlystnad, att han minsann ska visa dem vem som har rätt eller fel. Henry svär 'karmosinröda eder'. När officerarna verkar få rätt, kastar sig Henry ut i en vildsint kamp för att hindra sitt regemente från att fly, kastar sig fram i första ledet med unions-flaggan, mitt bland vinande kulor, "deeds in purple and gold", som dock aldrig kan befrias från sin solkade yta. Först i slutkapitlen återvinner Henry någorlunda sin självrespekt, efter att hans löjtnant lovordat denna Henrys galet orädda vildsinthet, genom att kalla honom "a war devil".
Trots att det är en kortroman, på 118 sidor, 25 kapitel på runt 4-5 sidor, så är texten sprängfylld av detaljer, både realistiska, som när en soldat knyter sin röda halsduk eller tvättar sin skjorta under en lucka i striderna, eller mer symboliska psykologiska bilder. Allt är viktiga iakttagelser som fördjupar närvarokänslan mellan dröm och verklighet. Precis som texten i tredje person om Henry, upplevs som hans egna inre tankar, och sedan sammansmälter och breddas, precis som Henrys drömmar timme efter timme kommer allt närmare jorden. Vägen dit var ett pendlande mellan ångest och självanalys.
Till realismen hör att soldaternas repliker skrivs som idiomatiskt talspråk. Det dialektala ger också känslan av fotfolket, de som officerarna kallar får och mulfösare, som verkligt enkla gräsrötter.
Stephen Crane föddes som sagt 1871, sex år efter inbördeskrigets slut. Vilket förvånar många som upplever texten som självupplevd. Han lär ha läst många dagböcker från soldater som varit med och berättat om sina upplevelser. Vem vet om inte han också kände äldre män som varit med?
I slutet av min upplaga har tillfogats två noveller. Den första är den korta "The Veteran", där samme Henry Fleming är gammal och hans sonson hör honom berätta ironiskt om sin rädsla vid sitt första fältslag. Sonsonen blir besviken - han som sett upp till sin farfars, tappar respekten. Ända tills farfarn mister livet vid en brand, när han gör allt för att rädda unghästar som blivit instängda i eldhavet.
Berättelsen "The Open Boat", är däremot självupplevd. Och en lakonisk underdrift. Crane var med om ett skeppsbrott januari 1897 strax utanför Florida, på väg till Kuba, för att raportera om revolten där mot det spanska styret. Skeppet Commodore sjönk, och Stephen Crane, som här kallar sig 'korrespondenten', räddar sig tillsammans med kaptenen som var skadad, kocken och en 'oiler', ett enklare sjömans-yrke, i en liten jolle, mitt ute i stormvågorna. De tvingas ro i över ett dygn, tre av dem överlevde.
Men han dog i tuberkulos redan 1900. En förlust, för han var begåvad med en egen stil, som kommit att påverka senare generationer amerikaner. Så den här boken är en klassiker, både genom sin egenartade stil, psykologi, krigskritik och genom att vara ett tidigt exempel på amerikansk realism.
Huvudperson är den unge bondpojken Henry Fleming, oftast benämnd 'the Youth' (ynglingen). Han har mot sin mors vilja tagit värvning, med huvudet fullt av heroiska fantasier. Han kan inte förstå att hon kan förakta något så ärorikt. Helt oförberedd på vad krigets verklighet egentligen innebär, sviker modet honom när han första gången kommer i närheten av striden. Så han flyr och hamnar så småningom bland ett lämmeltåg av sårade soldater som drar sig tillbaka från stridslinjen för att få vård - eller dö. Här förbyts Henrys ångest till skam över att rädslan tog överhanden.
Resten av berättelsen följer vi Henrys väg från helt oerfaren, via möten med officerare, medsoldater, smärtor och död. Allt skapar en psykologisk pendelrörelse inom Henry, en rörelse mellan skam och frenetisk självhävdelse, när han antingen skäms eller försöker rättfärdiga sina impulser.
Det här är inte en berättelse om inbördeskriget i sig, inga platser, årtal eller kända namn nämns. Inte heller vad de två arméerna slog för eller emot. Det är snarare en allmän betraktelse över krig i allmänhet, och mot den oerfarne Henrys upplevelser blir vi alla åskådare till krig från en nollställd position. Vi tillåts vara naiva och förvirrade, så vi kan uppleva det obegripliga galna.
Henry kallas oftast ynglingen. Andra soldater kallas den långe, den högröstade, skrytmånsen, trashanken, osv. Det understryker att denna historia är en allmän betraktelse. Crane skriver dessutom med tydlig ironi, så texten blir kritisk mot krigsromantik, vilken var på uppsegling i hans samtid mot slutet av 1800-talet. Det växte fram en romantisk krigshets som med tiden kom att utmynna i första världskriget.
Stephen Crane gestaltar sin text mycket måleriskt. Naturen, den gröna sköna, är tryggheten och trösten för bondpojken Henry. Men i gestaltandet av kriget blir den som en teaterkuliss, en fond, mot vilket kriget lyser fram som rött blod, röd granateld, röda flaggor lysande mot den blå himlen. Och när granaterna smällde faller mängder av tallbarr ner likt gröna regnskurar. Nattetid anar de var fienderna befinner sig genom "red, eyelike gleams of hostile camp-fires in the low brows of distant hills". Eldarna lyser alltså som fientligt glödande ögon i mörkret, den bilden väcker genast känslor av osäkerhet.
Henry är soldat i unionisternas regemente som alla har blå uniformer. Deras armé rör sig som blåa ränder över landskapet, den är en blå demonstration i landskapet. Till skillnad från deras motståndare från Konfederationen i grå uniformer, som på avstånd syns som, "a brown swarm of running men who were giving shrill yells". (Kap.5, s 29) En upprörd general sägs skälla som en våt papegoja. Henry, osäker och oroad, beskrivs vara smutsig som "a weeping urchin". Urching hittar jag i lexikon både som sjöborre och gatpojke. Smuts, svett och tårar. Stephen Cranes bildspråk är helt fantastiskt, väcker känslor med sitt nyskapande bildspråk.
Textens färger är alltså exempel på kombinerad realism och symbolism. Rött är blod, men också krig, mod, och död. Blåt är himlen, men också republikanernas uniformer, unionisterna som tror på människans inneboende mänsklig rättigheter. De blå uniformerna möter konfederationens röda stålattack. Det är inte motståndarnas grå uniformer som betonad, utan deras klarröda eldvapen.
Titeln, The Red Badge of Courage, handlar om de blodiga sår som bevisar en soldats tapperhet, att han vågat sig ut i stridens kaos. Men för Henry börjar det som en rödglödgad skamstämpel. Han flydde från den första striden, utan en skråma, men omhändertogs av andra skadade med stor omsorg, vilket bara ökade hans skam - det var hans "sore badge of dishonour" (kap.11). Han irrar kring, spöklig, "a blue desperate figure". Sitt första sår får Henry inte av fienden, utan av en irriterad medsoldat, som fäktar omkring sig med geväret så Henry får ett blödande sår i huvudet. Henrys 'badge of courage' ger honom genast omgivningens respekt, medan han själv är akut medveten om att allt är en lögn, via ett missförstånd.
Men skammen har också ett annat ansikte. Officerare som skymfar sina underordnade genom att kalla dem mulfösare och andra nedsättande skällsord. Emellanåt tänds Henrys hämndlystnad, att han minsann ska visa dem vem som har rätt eller fel. Henry svär 'karmosinröda eder'. När officerarna verkar få rätt, kastar sig Henry ut i en vildsint kamp för att hindra sitt regemente från att fly, kastar sig fram i första ledet med unions-flaggan, mitt bland vinande kulor, "deeds in purple and gold", som dock aldrig kan befrias från sin solkade yta. Först i slutkapitlen återvinner Henry någorlunda sin självrespekt, efter att hans löjtnant lovordat denna Henrys galet orädda vildsinthet, genom att kalla honom "a war devil".
Trots att det är en kortroman, på 118 sidor, 25 kapitel på runt 4-5 sidor, så är texten sprängfylld av detaljer, både realistiska, som när en soldat knyter sin röda halsduk eller tvättar sin skjorta under en lucka i striderna, eller mer symboliska psykologiska bilder. Allt är viktiga iakttagelser som fördjupar närvarokänslan mellan dröm och verklighet. Precis som texten i tredje person om Henry, upplevs som hans egna inre tankar, och sedan sammansmälter och breddas, precis som Henrys drömmar timme efter timme kommer allt närmare jorden. Vägen dit var ett pendlande mellan ångest och självanalys.
Till realismen hör att soldaternas repliker skrivs som idiomatiskt talspråk. Det dialektala ger också känslan av fotfolket, de som officerarna kallar får och mulfösare, som verkligt enkla gräsrötter.
Stephen Crane föddes som sagt 1871, sex år efter inbördeskrigets slut. Vilket förvånar många som upplever texten som självupplevd. Han lär ha läst många dagböcker från soldater som varit med och berättat om sina upplevelser. Vem vet om inte han också kände äldre män som varit med?
I slutet av min upplaga har tillfogats två noveller. Den första är den korta "The Veteran", där samme Henry Fleming är gammal och hans sonson hör honom berätta ironiskt om sin rädsla vid sitt första fältslag. Sonsonen blir besviken - han som sett upp till sin farfars, tappar respekten. Ända tills farfarn mister livet vid en brand, när han gör allt för att rädda unghästar som blivit instängda i eldhavet.
Berättelsen "The Open Boat", är däremot självupplevd. Och en lakonisk underdrift. Crane var med om ett skeppsbrott januari 1897 strax utanför Florida, på väg till Kuba, för att raportera om revolten där mot det spanska styret. Skeppet Commodore sjönk, och Stephen Crane, som här kallar sig 'korrespondenten', räddar sig tillsammans med kaptenen som var skadad, kocken och en 'oiler', ett enklare sjömans-yrke, i en liten jolle, mitt ute i stormvågorna. De tvingas ro i över ett dygn, tre av dem överlevde.
2019-11-24
Gösta Berlings saga - Selma Lagerlöf (1891)
Parallellt med annan läsning har jag närläst Selma Lagerlöfs debut, Gösta Berlings saga. En milstolpe i svensk litteraturhistoria, en knalldebut, där Lagerlöf skapar sig en egen röst, som är berättartekniskt och psykologiskt avancerad. Till en början förvirrade det förståsigpåarna. Vad hade den lilla skollärarinnan skrivit?
Första gången jag läste den, hade jag svårt att hålla isär myllret av personer och sidohistorier. Ovant var också retrokänslan i det högtidliga alluderandet på det tidiga 1800-talets romantiska idealism. "O forna tiders kvinnor!" Men tilltalet riktar sig både bakåt och framåt, till oss "sena tiders barn" som förlorat livskänslan under 1880-talets 'gråväders'-realism. Det minner om Heidenstams och Levertins Renässans-manifest 1889.
Men Lagerlöf fick sin idé 1881, när hon insåg att hon hade ett rikt stoff i sin hembygds Värmland, som kunde gestalta hennes litterära idéer. Tio år tog det, men sedan hade hon skapat något som saknade motsvarighet i svensk litteratur. En krönika från en heroisk tid, full av originella människor. (Jfr Cervantes? Gogol? García Márquez?)
Genom Ekeby kavaljerer, de manliga dagsländorna, hyllas en gången livskänsla. Hon plockar också fram alla 'spökhistorier' hon själv matades med som barn, om onda och goda krafter, i kampen med den yttre naturen. Allt som den framväxande psykologin tycktes vilja vända ut och in på, till en kamp i vårt inre, med den hämmande inre kritikern. Lagerlöf bildar brygga mellan dessa olika synsätt, en syntes mellan modern yttre realism och en ny inre psykologisk symbolism.
"Äntligen stod prästen i predikstolen..." Den berömda inledningen syftar på Gösta själv, en ung alkoholiserad präst på väg att avskedas. Värmlands egen Lord Byron, romantikens konstnärsmyt, vars vilda leverne ännu inte satt några yttre spår. Lord Byron dog ung (1824) och är berömd för sin episka satir Don Juan (1819-24) som vänder på legenden, så Juan blir en antihjälte som lätt förförs av kvinnor. Gösta Berling enleverar tre olika sköna damer med hjälp av hästen Don Juan, Ekebys häst, som majorskan senare i intrigen är beredd att skänka honom bara han ger sig av.
Göstas kärleksäventyr rinner varje gång ut i sanden. Den strålande charmiga Gösta verkar närmast manodepressiv, ständigt självmordsbenägen efter varje avbrutet kärleksäventyr. Majorskan på Ekeby hade räddat Gösta, avsatt försupen präst, ur en snödriva utanför en krog, när han just för att få ännu ett glas alkohol, sålt en svältande flickas sista mjöl.
Majorskan identifierar sig med Göstas smärta, minns sin ungdoms plågor och depression, och ger honom en fristad i sin kavaljersflygel, ihop med elva andra herrar på dekis. Majorskan och Gösta är både lika och motpoler (kön, ålder, makt). Majorskan är också en antihjälte, allt vad en kvinna inte ska vara, aktiv, produktivt arbetande, rent maskulint kraftfull svär och dominerar hon, röker pipa och tar gärna en sup med kavaljererna.
De är sagans kung och drottning. Den unge strålande guden, inspirationens förkunnare, missköter sitt värv att vårda sin församling, och avsätts, får inte längre predika. Majorskan, som vid sin passive makes sida, varit den verklige kungen i Värmland, härskarinna över sju järnbruk och samtidigt den vårdande kungamodern, som alltid sett till hela bygdens bästa, skall snart skällas för trollpacka, förvisas från sitt rika hem att sluta som tiggare, när det förflutna hinner ikapp henne.
Majorskans förenande kraft, som i årtienden fyllt landskapet med både arbete och fest, mals ner av kavaljerernas revolt, när elake patron Sintram, en folklig variant av Mefisto, förvänt deras blick att förneka sin välgörarinna, det goda livsfrämjande arbetet, till förmån för dagsländans kortsiktiga nöjen. Att Gösta likt Faust signerar kontraktet till den onde med sitt eget blod, ges en psykologisk förklaring. Sintrams intriger gör att Gösta sopar sina egna svagheter och skuldkänslor under mattan och anklagar majorskan för att ha vilselett honom och unga Ebba Dohna.
Lagerlöf skapar synteser. Hon letar fram sina karaktärers djupt omedvetna motiv, vad som på ytan kallas grymma öden, gestaltar hon psykologisk trovärdigt, parallellt med ett rikhaltigt nät av symboler ur legend och myt. Kavaljererna är tolv, likt olympens gudar, asagudar eller kung Arthurs riddare, kontrakt skrivs i blod med den onde under den magiska julnatten, allt stammar ur moderns förbannelse cementerat av dotterns iskalla förnekande, människors rädsla visar sig som slagbjörnar och blodtörstiga vargar.
Likt Lord Byron och Cervantes, är Lagerlöf satirisk. Hur än storvulna superlativer som beskriver Gösta, och hur än mäktigt majorskan härskar över Värmland, så är hennes vasaller bara tolv gubbar på dekis. En gång identiferade de sig med såväl franska revolutionen, som Napolen. Men hela gudatablån står på Värmlands urberg, smidd av järnmalm. Dess mänsklig kärna kommer alltid att få sprickor och rostangrepp.
Mängden möjliga symboliska nivåer är så rikhaltiga att Gösta Berlings saga aldrig slutar att fascinera. Huvudintrigen utspelas under ett år, från julnatt till julnatt, hela provinsen genomlider ett omvälvande år, med majorskans fall och förlösning, och Göstas fall och försoning, en reningsprocess under naturens cykliska växlingar, där kvinnliga och manliga själskrafter söker balansen lika mycket inom sig själv som i dansen med varandra.
Boken är full av rörelse och förvandlingar, full med färgstarka personligheter. Det idealistiska 1820-talets kvardröjande känslokult efter franska revolutionen och Napoleon, blir en färgstark fond av naturkraft mot berättarens skeptiska samtid, som bleknat och tagit ifrån oss tron på dröm och fantasi som kreativa krafter.
Den natt Gösta enleverar Anna Stjärnhök förföljs deras släde av vargar. Det är en talande symbolisk färd, frågan är vad den säger? Gösta och Anna grubblar själva boken igenom om det var djävulen som förföljde dem, eller gud själv som ville varna och få dem att byta livsväg? För att skrämma vargarna används bland annat ett grönt skärp som får fladdra bak vagnen utan större verkan. Finns det någon metafor i skärpet? eller den gröna färgen? Jag vet inte. Tydligare är då symboliken kring den roman av madame Staël, Corinne ou l'Italie (1807), som Gösta slänger i gapet på ledarvargen som hinner upp deras släde. Ändå är det mångtydigt, för romanen slits sönder men blir inget större avbräck för vargarnas framfart.
Vad symboliserar Corinne för Lagerlöf? Germaine de Staël gifte sig med den svenske ambassadören i Paris tre år före franska revolutionen, var anhängare av revolutionens progressiva ideal och höll välbesökt litterär salong, där det intrigerades mot Napoleon, vilket gjorde att hon från 1803 drevs i landsflykt (varav ett år i Stockholm 1812-13). Jag har själv inte läst Corinne, men blir sugen att göra det för att försöka tolka Lagerlöfs inställning. Tyckte hon att den var värd att slitas sönder av vargar? Eller är det en allmän metafor för kritiken mot kvinnliga nytänkare? Madame de Staëls romaner och filosoferande fick betydelse för den följande romantiska perioden inom fransk litteratur.
Under sitt år vid makten, sedan majorskan förvisats, har kavaljererna utmanat allt småskuret och förkvävande, utmanat samhällets normer. Men de demonstrerar inte bara mot överheten, i form av spratt mot dumme greven och girige prästen, deras tanklöa spratt kan även slå hårt mot enkelt folk.
Kavaljerernas övermodiga lyckorike blir inte mer än en överreklamerad skrytvärld. Det blir parodi, som bryter sönder de goda krafterna. Lagerlöf är realist nog att se hur slöseri och brännvin skapar sociala problem, förvärrar missväxt och torka, tills folket ställer kavaljererna till svars.
Glädje och arbete måste återgå i en fruktbar syntes, behöver nya förebilder, en man och kvinna som på jämställd fot kan arbeta för kärleken och skönheten i livet.
Gösta är föga realistisk. Han inkarnerar en inspiration som överallt tänder glädje och sprider lycka över gråväderslivet. Han är vild, lyster som den störtade ängeln Lucifer, av både mörker som ljus. Han är 'poeten' som aldrig lyckas skapa något hållbart av sin uppflammande livsglädje. Han enleverar damer med sin svarta häst Don Juan. Kärleken blossar upp, men förbyts lika hastigt i förlust. De unga kvinnorna som Gösta känner sig förförd av, tycks representera olika kvinnoideal:
Förhistorien med unga Ebba Dohna, den orörda jungfrun, Kristi brud som hellre tar livet av sig än hemfaller åt vanlig jordisk kärlek. Hon väcker Göstas skuldkänslor, varefter en aspekt av handlingen frågar hur Gösta ska kunna räddas ur djävulens grepp och återintegreras i samhällslivet.
Anna Stjärnhök, fri för att hon är föräldralös med ärvda pengar, men bunden för att hon redan lovat bort sig, både till en ung fattig man, men sedan övertalas att godta en rik men gammal man. Gösta väcker kärleken och hindrar det misstaget. Men han vill att hon håller sitt löfte till fattige Ferdinand för att hjälpa den livsglada familjen ur sin fattigdom. Hon lovar först att följa hans råd, samtidigt som hon beslutar sig för att vara hans skyddsängel i kulissen. Svartsjuka från hennes sida eldar på intrigen, men hon resignerar till slut, släpper sin självpåtagna börda att vara guds redskap att leda Gösta, något som bara hämmat hennes frihet.
Marianne Sinclaire, balens drottning bland grevar och baroner, sin fars stolthet, en hustrumisshandlaren som höjt sin dotter till skyarna, vaktar henne med brutal stränghet. Psykologiskt granskad balanserar hon mellan firad och stukad. En alltför sträng inre kritiker hindrar henne att våga ta till sig kärlek. En enda natt öppnas muren. Gösta hjälper henne nära ihjälfrusen ur snön när fadern (tillfälligt) förskjutit henne. Men hjälper också till att stöta henne ifrån sig när han inte längre upplever hennes känslor som äkta, dvs när den inre kritikern stukat henne. Hennes exempel visar vilket obarmhärtigt fängelse hemmet i en patriarkal familj kan vara för kvinnor. Efter att hon återvänt till fadern ingår hon med tiden ett resonemangsäktenskap med Adrian, som ytligt liknar en kavaljer, men som i grunden är en praktisk arbetsmänniska. Därmed har Marianne slutgiltigt resignerat.
Anna och Mariannes resignation omvandlas med tiden till socialt ansvar, vilket är Elisabet Dohnas, unga grevinnans, starka sida, den tredje unga kvinna Gösta rövar bort detta omstörtande år. Men denna gång är det mot kvinnans vilja. I oskuld liknar hon Ebba Dohna, trots att hon är gift. Den här gången är enleveringen dock ett spel för att reta hennes urbota dumme make, greve Dohna, och samtidigt i villervallan frita majorskan ur häktet, Elisabets krav på de ansvarslösa kavaljererna. När hon senare inser att den vilda slädturen bara var lösa skott, som trots allt räddat majorskan, blir hon ett kort tag bästa vän med Gösta, som beslutat att vara hennes underdåniga slav resten av livet.
Elisabets etiska barometer ställer krav åt alla håll, inklusive på sig själv. Hon blir dock offer för illvilliga rykten och lämnar make och svärmor när hon inser att de saknar allt det moraliska adelskap hon förutsatt dem äga. Denna gång är Göstas förälskelse beständig, för att han fascineras av hennes 'sköna själ'. När de skiljs åt, känner sig Gösta än en gång förskjuten, deprimerad beslutar han att gifta sig med den mest förskjutna, den fattiga halvtokiga kvastflickan. Vem skulle passa bättre åt en galen avsatt präst? frågar han sig självförnedrande. Elisabet inser att detta är en stor försyndelse, både mot den stackars vanlottade kvastflickan, liksom mot Göstas egen andliga förmåga att skänka människor glädje. Hon lyckas hindra detta dåliga skämt.
Efter många turer blir de också man och hustru, även om det inte är den uppblossande passionen som slutligen förenar dem, utan deras gemensamma förmåga att se livet som ett praktiskt utövande av godhet, där de kan förena sina förmågor till medlidande och socialt ansvar. Elisabet är praktisk och klok. Hon är den idealbild Gösta hela tiden sökt. Inte så världsfrånvänt förandligad som Ebba, eller rent mentalt frånvarande som kvastflickan. Inte rik och behängd med den sociala kulturfernissan, som Anna och Marianne, eftersom Elisabet fråntogs allt anseende och redlighet när greven lät annullera deras äktenskap (på falska grunder). Alltså möts de på gemensam ursprunglig naturnivå. Anna visste aldrig om hennes känslor var den rätta vägens intuition, eller bara djävulens lockelser. Marianne vågade aldrig lita på sina känslor. Elisabet äger dock en osviklig, praktisk inre barometer, och kan därför försona Gösta med både Gud och samhället. Hon ställer krav på Gösta, ifrågasätter hans bristande besinning och dåraktiga hjältefasoner. Hon är inte världsfrånvänt och kravlöst uppoffrande. Gösta finns dock också där för att moderera hennes tendenser till extrem självkritisk botgöring.
Som sagt, glädje och arbete måste åter ingå en fruktbar syntes, och det är Gösta och Elisabet, som blir samhällets nya förebilder, men i all anspråkslöshet. Berättelsen avlägsnar sig från det heroiska.
Majorskan har gjort sin botvandring åter till sin mor och löst förbannelsen, och har därmed också nått försoning i slutet av sitt liv. Hon som inkarnerat hatet hos en kvinna som tvingats gifta sig mot sin vilja, vilket ledde till en snedvriden förening, där kvinnan blev stark och mannen likgiltig, i stället för en god arbetsgemenskap. Hon tog sig en älskare, som berika hennes liv med njutning, därför höjde hon honom till skyarna.
När hon ser att Elisabet och Gösta funnit en god själslig balans, kan hon välsigna Gösta. Ingen av dem tänker ta upp majorskans kungamantel. Gösta vill inte längre leva som en självisk livsnjutare. Han tänker sprida glädje till folket betydligt mer anspråkslöst, som bondespelman och äppelodlare.
När romanen når sin fullbordan har samtliga karaktärer bytt roller, tagit på och av masker, och förvandlats och kommit till ro. Prästen som blev tiggare och kavaljer, kan fortsätta att sprida glädjens evangelium via musik och frukt. Majorskan hade i sin hårdföra maktposition känt sig mer död än levande, hon får nu somna in i mild förtröstan.
Trots Lagerlöfs rikliga symboliska bildvärld, som talar till läsarens själ, om människors brister och längtan efter att finna sin egen ursprungliga innersta kärna. Så var hon lika mycket psykolog i en realistisk tradition. Majorskan hade som ung oskuldsfull flicka, Margareta Celsing, tvingats in i ett förhatligt giftermål. Hon tycktes då ta sitt öde i egna händer, skaffade sig både älskare och makt. Men det visade sig att hon lika lätt kunde förlora allt. Hur än många bruk hon ärvt efter sin älskare, såg lagen det inte som hennes, utan som hennes makes, majorn. Trots att han inte arbetat för det som hon, så kunde han förvisa henne till tiggare, med den patriarkala lagen på sin sida.
Margareta Celsings mor förbannade dotterns revolt, men dottern slog tillbaka. Det växte till en psykologisk skuld i hennes djupaste undermedvetna. Ända tills hon beslöt att vandra sin via dolorosa tillbaka till förlösning, för att utplåna den kulturfernissa hon levat med. Hon innesluter alla kvinnorna i berättelsen, deras roller. När hon förvisades blev hon profetisk och siade hela traktens fall, att alla skulle tvingas förändra sina liv, att en omvandlingens storm skulle komma att brusa fram. Hennes mor krävde ingen botgöring. Allt modern ville var att bli sedd. Däremot kunde Margareta återfinna sin ungdoms rena själ. Livets etiska värdesystem är återställt. Ont och gott, ljus och mörker, har förenats till vanlig mänsklighet. Ragnarök har bedarrat.
Inte konstigt att Selma Lagerlöf (1858-1940) fick Nobels Litteraturpris 1909, även om motiveringen
"på grund av den ädla idealitet, den fantasins rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning", inte uttrycker den fulla storheten i hennes litterära förmåga. Hon är än idag respekterad, även internationellt. Böckerna står orörda av tidens tand. Även Gösta Berlings saga, trots sitt bitvis storvulna tilltal. Allt är organiskt och logiskt sammanfogat.
Lagerlöf vann tidskriften Iduns litterära tävling 1890, med fem kapitel ur sitt ofärdiga manuskript av den blivande Gösta Berlings Saga (utgiven 1891). Hon valde ut historien om Anna Stjärnhök. Vilket ledde till ett stipendium, så hon kunde ta tjänstledigt från sitt lärarjobb och färdigställa romanen. Det är vi evigt tacksamma för.
Första gången jag läste den, hade jag svårt att hålla isär myllret av personer och sidohistorier. Ovant var också retrokänslan i det högtidliga alluderandet på det tidiga 1800-talets romantiska idealism. "O forna tiders kvinnor!" Men tilltalet riktar sig både bakåt och framåt, till oss "sena tiders barn" som förlorat livskänslan under 1880-talets 'gråväders'-realism. Det minner om Heidenstams och Levertins Renässans-manifest 1889.
Men Lagerlöf fick sin idé 1881, när hon insåg att hon hade ett rikt stoff i sin hembygds Värmland, som kunde gestalta hennes litterära idéer. Tio år tog det, men sedan hade hon skapat något som saknade motsvarighet i svensk litteratur. En krönika från en heroisk tid, full av originella människor. (Jfr Cervantes? Gogol? García Márquez?)
Genom Ekeby kavaljerer, de manliga dagsländorna, hyllas en gången livskänsla. Hon plockar också fram alla 'spökhistorier' hon själv matades med som barn, om onda och goda krafter, i kampen med den yttre naturen. Allt som den framväxande psykologin tycktes vilja vända ut och in på, till en kamp i vårt inre, med den hämmande inre kritikern. Lagerlöf bildar brygga mellan dessa olika synsätt, en syntes mellan modern yttre realism och en ny inre psykologisk symbolism.
"Äntligen stod prästen i predikstolen..." Den berömda inledningen syftar på Gösta själv, en ung alkoholiserad präst på väg att avskedas. Värmlands egen Lord Byron, romantikens konstnärsmyt, vars vilda leverne ännu inte satt några yttre spår. Lord Byron dog ung (1824) och är berömd för sin episka satir Don Juan (1819-24) som vänder på legenden, så Juan blir en antihjälte som lätt förförs av kvinnor. Gösta Berling enleverar tre olika sköna damer med hjälp av hästen Don Juan, Ekebys häst, som majorskan senare i intrigen är beredd att skänka honom bara han ger sig av.
Göstas kärleksäventyr rinner varje gång ut i sanden. Den strålande charmiga Gösta verkar närmast manodepressiv, ständigt självmordsbenägen efter varje avbrutet kärleksäventyr. Majorskan på Ekeby hade räddat Gösta, avsatt försupen präst, ur en snödriva utanför en krog, när han just för att få ännu ett glas alkohol, sålt en svältande flickas sista mjöl.
Majorskan identifierar sig med Göstas smärta, minns sin ungdoms plågor och depression, och ger honom en fristad i sin kavaljersflygel, ihop med elva andra herrar på dekis. Majorskan och Gösta är både lika och motpoler (kön, ålder, makt). Majorskan är också en antihjälte, allt vad en kvinna inte ska vara, aktiv, produktivt arbetande, rent maskulint kraftfull svär och dominerar hon, röker pipa och tar gärna en sup med kavaljererna.
De är sagans kung och drottning. Den unge strålande guden, inspirationens förkunnare, missköter sitt värv att vårda sin församling, och avsätts, får inte längre predika. Majorskan, som vid sin passive makes sida, varit den verklige kungen i Värmland, härskarinna över sju järnbruk och samtidigt den vårdande kungamodern, som alltid sett till hela bygdens bästa, skall snart skällas för trollpacka, förvisas från sitt rika hem att sluta som tiggare, när det förflutna hinner ikapp henne.
Majorskans förenande kraft, som i årtienden fyllt landskapet med både arbete och fest, mals ner av kavaljerernas revolt, när elake patron Sintram, en folklig variant av Mefisto, förvänt deras blick att förneka sin välgörarinna, det goda livsfrämjande arbetet, till förmån för dagsländans kortsiktiga nöjen. Att Gösta likt Faust signerar kontraktet till den onde med sitt eget blod, ges en psykologisk förklaring. Sintrams intriger gör att Gösta sopar sina egna svagheter och skuldkänslor under mattan och anklagar majorskan för att ha vilselett honom och unga Ebba Dohna.
Lagerlöf skapar synteser. Hon letar fram sina karaktärers djupt omedvetna motiv, vad som på ytan kallas grymma öden, gestaltar hon psykologisk trovärdigt, parallellt med ett rikhaltigt nät av symboler ur legend och myt. Kavaljererna är tolv, likt olympens gudar, asagudar eller kung Arthurs riddare, kontrakt skrivs i blod med den onde under den magiska julnatten, allt stammar ur moderns förbannelse cementerat av dotterns iskalla förnekande, människors rädsla visar sig som slagbjörnar och blodtörstiga vargar.
Likt Lord Byron och Cervantes, är Lagerlöf satirisk. Hur än storvulna superlativer som beskriver Gösta, och hur än mäktigt majorskan härskar över Värmland, så är hennes vasaller bara tolv gubbar på dekis. En gång identiferade de sig med såväl franska revolutionen, som Napolen. Men hela gudatablån står på Värmlands urberg, smidd av järnmalm. Dess mänsklig kärna kommer alltid att få sprickor och rostangrepp.
Mängden möjliga symboliska nivåer är så rikhaltiga att Gösta Berlings saga aldrig slutar att fascinera. Huvudintrigen utspelas under ett år, från julnatt till julnatt, hela provinsen genomlider ett omvälvande år, med majorskans fall och förlösning, och Göstas fall och försoning, en reningsprocess under naturens cykliska växlingar, där kvinnliga och manliga själskrafter söker balansen lika mycket inom sig själv som i dansen med varandra.
Boken är full av rörelse och förvandlingar, full med färgstarka personligheter. Det idealistiska 1820-talets kvardröjande känslokult efter franska revolutionen och Napoleon, blir en färgstark fond av naturkraft mot berättarens skeptiska samtid, som bleknat och tagit ifrån oss tron på dröm och fantasi som kreativa krafter.
Den natt Gösta enleverar Anna Stjärnhök förföljs deras släde av vargar. Det är en talande symbolisk färd, frågan är vad den säger? Gösta och Anna grubblar själva boken igenom om det var djävulen som förföljde dem, eller gud själv som ville varna och få dem att byta livsväg? För att skrämma vargarna används bland annat ett grönt skärp som får fladdra bak vagnen utan större verkan. Finns det någon metafor i skärpet? eller den gröna färgen? Jag vet inte. Tydligare är då symboliken kring den roman av madame Staël, Corinne ou l'Italie (1807), som Gösta slänger i gapet på ledarvargen som hinner upp deras släde. Ändå är det mångtydigt, för romanen slits sönder men blir inget större avbräck för vargarnas framfart.
Vad symboliserar Corinne för Lagerlöf? Germaine de Staël gifte sig med den svenske ambassadören i Paris tre år före franska revolutionen, var anhängare av revolutionens progressiva ideal och höll välbesökt litterär salong, där det intrigerades mot Napoleon, vilket gjorde att hon från 1803 drevs i landsflykt (varav ett år i Stockholm 1812-13). Jag har själv inte läst Corinne, men blir sugen att göra det för att försöka tolka Lagerlöfs inställning. Tyckte hon att den var värd att slitas sönder av vargar? Eller är det en allmän metafor för kritiken mot kvinnliga nytänkare? Madame de Staëls romaner och filosoferande fick betydelse för den följande romantiska perioden inom fransk litteratur.
Under sitt år vid makten, sedan majorskan förvisats, har kavaljererna utmanat allt småskuret och förkvävande, utmanat samhällets normer. Men de demonstrerar inte bara mot överheten, i form av spratt mot dumme greven och girige prästen, deras tanklöa spratt kan även slå hårt mot enkelt folk.
Kavaljerernas övermodiga lyckorike blir inte mer än en överreklamerad skrytvärld. Det blir parodi, som bryter sönder de goda krafterna. Lagerlöf är realist nog att se hur slöseri och brännvin skapar sociala problem, förvärrar missväxt och torka, tills folket ställer kavaljererna till svars.
Glädje och arbete måste återgå i en fruktbar syntes, behöver nya förebilder, en man och kvinna som på jämställd fot kan arbeta för kärleken och skönheten i livet.
Gösta är föga realistisk. Han inkarnerar en inspiration som överallt tänder glädje och sprider lycka över gråväderslivet. Han är vild, lyster som den störtade ängeln Lucifer, av både mörker som ljus. Han är 'poeten' som aldrig lyckas skapa något hållbart av sin uppflammande livsglädje. Han enleverar damer med sin svarta häst Don Juan. Kärleken blossar upp, men förbyts lika hastigt i förlust. De unga kvinnorna som Gösta känner sig förförd av, tycks representera olika kvinnoideal:
Förhistorien med unga Ebba Dohna, den orörda jungfrun, Kristi brud som hellre tar livet av sig än hemfaller åt vanlig jordisk kärlek. Hon väcker Göstas skuldkänslor, varefter en aspekt av handlingen frågar hur Gösta ska kunna räddas ur djävulens grepp och återintegreras i samhällslivet.
Anna Stjärnhök, fri för att hon är föräldralös med ärvda pengar, men bunden för att hon redan lovat bort sig, både till en ung fattig man, men sedan övertalas att godta en rik men gammal man. Gösta väcker kärleken och hindrar det misstaget. Men han vill att hon håller sitt löfte till fattige Ferdinand för att hjälpa den livsglada familjen ur sin fattigdom. Hon lovar först att följa hans råd, samtidigt som hon beslutar sig för att vara hans skyddsängel i kulissen. Svartsjuka från hennes sida eldar på intrigen, men hon resignerar till slut, släpper sin självpåtagna börda att vara guds redskap att leda Gösta, något som bara hämmat hennes frihet.
Marianne Sinclaire, balens drottning bland grevar och baroner, sin fars stolthet, en hustrumisshandlaren som höjt sin dotter till skyarna, vaktar henne med brutal stränghet. Psykologiskt granskad balanserar hon mellan firad och stukad. En alltför sträng inre kritiker hindrar henne att våga ta till sig kärlek. En enda natt öppnas muren. Gösta hjälper henne nära ihjälfrusen ur snön när fadern (tillfälligt) förskjutit henne. Men hjälper också till att stöta henne ifrån sig när han inte längre upplever hennes känslor som äkta, dvs när den inre kritikern stukat henne. Hennes exempel visar vilket obarmhärtigt fängelse hemmet i en patriarkal familj kan vara för kvinnor. Efter att hon återvänt till fadern ingår hon med tiden ett resonemangsäktenskap med Adrian, som ytligt liknar en kavaljer, men som i grunden är en praktisk arbetsmänniska. Därmed har Marianne slutgiltigt resignerat.
Anna och Mariannes resignation omvandlas med tiden till socialt ansvar, vilket är Elisabet Dohnas, unga grevinnans, starka sida, den tredje unga kvinna Gösta rövar bort detta omstörtande år. Men denna gång är det mot kvinnans vilja. I oskuld liknar hon Ebba Dohna, trots att hon är gift. Den här gången är enleveringen dock ett spel för att reta hennes urbota dumme make, greve Dohna, och samtidigt i villervallan frita majorskan ur häktet, Elisabets krav på de ansvarslösa kavaljererna. När hon senare inser att den vilda slädturen bara var lösa skott, som trots allt räddat majorskan, blir hon ett kort tag bästa vän med Gösta, som beslutat att vara hennes underdåniga slav resten av livet.
Elisabets etiska barometer ställer krav åt alla håll, inklusive på sig själv. Hon blir dock offer för illvilliga rykten och lämnar make och svärmor när hon inser att de saknar allt det moraliska adelskap hon förutsatt dem äga. Denna gång är Göstas förälskelse beständig, för att han fascineras av hennes 'sköna själ'. När de skiljs åt, känner sig Gösta än en gång förskjuten, deprimerad beslutar han att gifta sig med den mest förskjutna, den fattiga halvtokiga kvastflickan. Vem skulle passa bättre åt en galen avsatt präst? frågar han sig självförnedrande. Elisabet inser att detta är en stor försyndelse, både mot den stackars vanlottade kvastflickan, liksom mot Göstas egen andliga förmåga att skänka människor glädje. Hon lyckas hindra detta dåliga skämt.
Efter många turer blir de också man och hustru, även om det inte är den uppblossande passionen som slutligen förenar dem, utan deras gemensamma förmåga att se livet som ett praktiskt utövande av godhet, där de kan förena sina förmågor till medlidande och socialt ansvar. Elisabet är praktisk och klok. Hon är den idealbild Gösta hela tiden sökt. Inte så världsfrånvänt förandligad som Ebba, eller rent mentalt frånvarande som kvastflickan. Inte rik och behängd med den sociala kulturfernissan, som Anna och Marianne, eftersom Elisabet fråntogs allt anseende och redlighet när greven lät annullera deras äktenskap (på falska grunder). Alltså möts de på gemensam ursprunglig naturnivå. Anna visste aldrig om hennes känslor var den rätta vägens intuition, eller bara djävulens lockelser. Marianne vågade aldrig lita på sina känslor. Elisabet äger dock en osviklig, praktisk inre barometer, och kan därför försona Gösta med både Gud och samhället. Hon ställer krav på Gösta, ifrågasätter hans bristande besinning och dåraktiga hjältefasoner. Hon är inte världsfrånvänt och kravlöst uppoffrande. Gösta finns dock också där för att moderera hennes tendenser till extrem självkritisk botgöring.
Som sagt, glädje och arbete måste åter ingå en fruktbar syntes, och det är Gösta och Elisabet, som blir samhällets nya förebilder, men i all anspråkslöshet. Berättelsen avlägsnar sig från det heroiska.
Majorskan har gjort sin botvandring åter till sin mor och löst förbannelsen, och har därmed också nått försoning i slutet av sitt liv. Hon som inkarnerat hatet hos en kvinna som tvingats gifta sig mot sin vilja, vilket ledde till en snedvriden förening, där kvinnan blev stark och mannen likgiltig, i stället för en god arbetsgemenskap. Hon tog sig en älskare, som berika hennes liv med njutning, därför höjde hon honom till skyarna.
När hon ser att Elisabet och Gösta funnit en god själslig balans, kan hon välsigna Gösta. Ingen av dem tänker ta upp majorskans kungamantel. Gösta vill inte längre leva som en självisk livsnjutare. Han tänker sprida glädje till folket betydligt mer anspråkslöst, som bondespelman och äppelodlare.
När romanen når sin fullbordan har samtliga karaktärer bytt roller, tagit på och av masker, och förvandlats och kommit till ro. Prästen som blev tiggare och kavaljer, kan fortsätta att sprida glädjens evangelium via musik och frukt. Majorskan hade i sin hårdföra maktposition känt sig mer död än levande, hon får nu somna in i mild förtröstan.
Trots Lagerlöfs rikliga symboliska bildvärld, som talar till läsarens själ, om människors brister och längtan efter att finna sin egen ursprungliga innersta kärna. Så var hon lika mycket psykolog i en realistisk tradition. Majorskan hade som ung oskuldsfull flicka, Margareta Celsing, tvingats in i ett förhatligt giftermål. Hon tycktes då ta sitt öde i egna händer, skaffade sig både älskare och makt. Men det visade sig att hon lika lätt kunde förlora allt. Hur än många bruk hon ärvt efter sin älskare, såg lagen det inte som hennes, utan som hennes makes, majorn. Trots att han inte arbetat för det som hon, så kunde han förvisa henne till tiggare, med den patriarkala lagen på sin sida.
Margareta Celsings mor förbannade dotterns revolt, men dottern slog tillbaka. Det växte till en psykologisk skuld i hennes djupaste undermedvetna. Ända tills hon beslöt att vandra sin via dolorosa tillbaka till förlösning, för att utplåna den kulturfernissa hon levat med. Hon innesluter alla kvinnorna i berättelsen, deras roller. När hon förvisades blev hon profetisk och siade hela traktens fall, att alla skulle tvingas förändra sina liv, att en omvandlingens storm skulle komma att brusa fram. Hennes mor krävde ingen botgöring. Allt modern ville var att bli sedd. Däremot kunde Margareta återfinna sin ungdoms rena själ. Livets etiska värdesystem är återställt. Ont och gott, ljus och mörker, har förenats till vanlig mänsklighet. Ragnarök har bedarrat.
Inte konstigt att Selma Lagerlöf (1858-1940) fick Nobels Litteraturpris 1909, även om motiveringen
"på grund av den ädla idealitet, den fantasins rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning", inte uttrycker den fulla storheten i hennes litterära förmåga. Hon är än idag respekterad, även internationellt. Böckerna står orörda av tidens tand. Även Gösta Berlings saga, trots sitt bitvis storvulna tilltal. Allt är organiskt och logiskt sammanfogat.
Lagerlöf vann tidskriften Iduns litterära tävling 1890, med fem kapitel ur sitt ofärdiga manuskript av den blivande Gösta Berlings Saga (utgiven 1891). Hon valde ut historien om Anna Stjärnhök. Vilket ledde till ett stipendium, så hon kunde ta tjänstledigt från sitt lärarjobb och färdigställa romanen. Det är vi evigt tacksamma för.
2019-11-15
Ally Hughes har sex ibland - Jules Moulin (2015)
Har kopplat av med en smart feel-good. Det är Jules Moulins romandebut, men hon har tidigare skrivit manus till TV-serier som 'Vita huset' och 'Ensamma hemma', så hon är driven när det gäller story och dialog. En läsvärd lättviktare.
Kommer ihåg att jag uppskattade 'Ensamma hemma' på 1990-talet, när TV fortfarande var något folk samlades vid som avkoppling på kvällen. På ett ställe i romanen dissar hon just den serien, vilket förvånade mig, tills jag såg att hon varit inblandad, så jag antar att det är ett internskämt.
Romanen utspelar sig både när huvudpersonen är 31 resp 41 år, hoppar hastigt fram och tillbaka. Det tog mig en omläsning av de första 30 sidorna innan jag fick det helt klart för mig, innan dess vasr jag förbryllad över om dottern var 10 eller 20 år. Man måste också ta Allys CV med en nypa salt. Ingen hinner föda barn och doktorera och bli professor på bara tio år. Antagligen en ren översättningsmiss, att professor ska betyder 'universitetslärare', inte institutionschefen i sig - hon har ju en sådan över sig i berättelsen.
Kommer ihåg att jag uppskattade 'Ensamma hemma' på 1990-talet, när TV fortfarande var något folk samlades vid som avkoppling på kvällen. På ett ställe i romanen dissar hon just den serien, vilket förvånade mig, tills jag såg att hon varit inblandad, så jag antar att det är ett internskämt.
Romanen utspelar sig både när huvudpersonen är 31 resp 41 år, hoppar hastigt fram och tillbaka. Det tog mig en omläsning av de första 30 sidorna innan jag fick det helt klart för mig, innan dess vasr jag förbryllad över om dottern var 10 eller 20 år. Man måste också ta Allys CV med en nypa salt. Ingen hinner föda barn och doktorera och bli professor på bara tio år. Antagligen en ren översättningsmiss, att professor ska betyder 'universitetslärare', inte institutionschefen i sig - hon har ju en sådan över sig i berättelsen.
2019-11-09
One : a novel - Richard Bach (1988)
En roman som bygger på kvantfysiska spekulationer, alldeles nytt för allmänheten då i slutet på 1980-talet, men idag börjar bli vardagsmat. Visst låg Bach i framkant...
Insikten att allt existerar här och nu. Resten beror på vad vi väljer att fokusera. Hur än svårt det kan vara att försöka 'förstå' hur allt hänger samman. Men det är väl inte det som är huvudsaken...
I romanen är författaren och hans fru Leslie ute och flyger (hans favoritsyssla) när de plötsligt kommer ur kurs, upplever andra parallella verkligheter, som leder till nya insikter för dem om det mänskliga livets villkor - ur ett kvantfysiskt perspektiv.
Insikten att allt existerar här och nu. Resten beror på vad vi väljer att fokusera. Hur än svårt det kan vara att försöka 'förstå' hur allt hänger samman. Men det är väl inte det som är huvudsaken...
I romanen är författaren och hans fru Leslie ute och flyger (hans favoritsyssla) när de plötsligt kommer ur kurs, upplever andra parallella verkligheter, som leder till nya insikter för dem om det mänskliga livets villkor - ur ett kvantfysiskt perspektiv.
2019-11-04
Dinas bok, Lyckans son, Karnas arv - Herbjörg Wassmo (1989, 1992, 1997)
Parallellt med de böcker jag skrivit om här, har jag sedan i somras även läst Wassmos trilogi om Dina, tre rejält långa episka böcker från norskt 1800-tal. De kan verkligen rekommenderas ifall man vill sjunka in i en rad känslosamma människoöden. Trots att böckerna till större delen tilldrar sig vid en liten kustort och dess utveckling från ren fiskeby på 1840-talet, till att på 1880-talet vara ett växande samhälle på gränsen till modernisteten, så kan man ana sig till yttervärlden vid horisonten, med de omvälvningar som pågår där. Naturligtvis mest genom Norges kontakt med Danmark, där Dinas son kom att studera till läkare, men också Dinas egen vistelse i Berlin.
Dinas bok (1989) handlar helt om hur Dina, senare gift Grönelv, hur olyckan drabbar henne redan som barn, då hon av en ren olycka blir sin mors baneman. Hon kommer hela livet att brottas med och vägrar foga sig i 1800-talets snäva kvinnoroll. Det är mycket som kan kännas anakronistiskt, i hur hon tar för sig på ett mer manligt än kvinnligt sätt enligt den tidens sociala regler. Även om det är just det som gör läsningen uthärdlig.
Familjeförhållandena blir komplicerade gång på gång, mycket på grund av att det oftast är äldre män som gifter sig med unga flickor. Och att kvinnor levde farligt, inte minst vid graviditeter riskerade de sitt eget liv. En ung flicka kunde därför bli styvmor åt jämngamla barn från tidigare äktenskap.
Denna första bok rörde sig kring 1840-50-tal. Skandinavism och motståndet mot unionen med Sverige nämns, revolter ute i Europa, liksom Krimkriget och kontakter med Ryssland via ishavet.
"Ett krig som inte har nån mening för dem som slåss, är alltid förlorat på förhand. Krig är den yttersta konsekensen av att folk är så rädda att dom slutar tala." (s.479)
Lyckans son (1992) heter andra delen och rör ca 1860-talet till mitten av 1870-talet. Då följer vi mer Dinas son Benjamin, då hon själv många år gömmer sig utomlands. "Det värsta är inteatt vara rädd utan att man inte förstår att man måste göra precis det man är rädd för! Då är man fri!" (sid 404)
Benjamin studerar medicin i Köpenhamn, och får som läkarstudent se kriget på nära håll, när de vårdar sårade vid Dybböl vid kriget mellan Danmark och Bismarcks Tyskland. Även kvinnor vårdar sårade och bröderna Brandes blir kulturledande. Ibsens Peer Gynt väcker uppmärksamhet.
Boken slutar med att Benjamin blir far, men barnets mor, en enkel flicka (sjukvårdare) dör i barnsäng. Chokartat eftersom Benjamin inte lyckas hjälpa henne. Men dottern tar han slutligen till sig.
Karnas arv (1997) handlar både om Benjamin och hans dotter Karna, som lider av epilepsi. Dina återvänder också efter många år, så alla öden kan knytas samman. 1880-talet, med drömmar om elektricitet och moderniteter dominerar. Böckerna innehåller som sagt många öden, grymma och upprörande, men lätta att sjunka in i, i synnerhet de två senare böckerna.
Även om författaren gav Dina Grönelv förutom sitt mattesnille, även en otrolig förmåga till makt, som känns otrolig, med tanke på att kvinnor var omyndiga vid den här tiden, är väl ingen idé att fördjupa sig i. Vi vill ju helst göra om historien, till något mer positivt än vad många upplevde när det begav sig.
Dinas bok (1989) handlar helt om hur Dina, senare gift Grönelv, hur olyckan drabbar henne redan som barn, då hon av en ren olycka blir sin mors baneman. Hon kommer hela livet att brottas med och vägrar foga sig i 1800-talets snäva kvinnoroll. Det är mycket som kan kännas anakronistiskt, i hur hon tar för sig på ett mer manligt än kvinnligt sätt enligt den tidens sociala regler. Även om det är just det som gör läsningen uthärdlig.
Familjeförhållandena blir komplicerade gång på gång, mycket på grund av att det oftast är äldre män som gifter sig med unga flickor. Och att kvinnor levde farligt, inte minst vid graviditeter riskerade de sitt eget liv. En ung flicka kunde därför bli styvmor åt jämngamla barn från tidigare äktenskap.
Denna första bok rörde sig kring 1840-50-tal. Skandinavism och motståndet mot unionen med Sverige nämns, revolter ute i Europa, liksom Krimkriget och kontakter med Ryssland via ishavet.
"Ett krig som inte har nån mening för dem som slåss, är alltid förlorat på förhand. Krig är den yttersta konsekensen av att folk är så rädda att dom slutar tala." (s.479)
Lyckans son (1992) heter andra delen och rör ca 1860-talet till mitten av 1870-talet. Då följer vi mer Dinas son Benjamin, då hon själv många år gömmer sig utomlands. "Det värsta är inteatt vara rädd utan att man inte förstår att man måste göra precis det man är rädd för! Då är man fri!" (sid 404)
Benjamin studerar medicin i Köpenhamn, och får som läkarstudent se kriget på nära håll, när de vårdar sårade vid Dybböl vid kriget mellan Danmark och Bismarcks Tyskland. Även kvinnor vårdar sårade och bröderna Brandes blir kulturledande. Ibsens Peer Gynt väcker uppmärksamhet.
Boken slutar med att Benjamin blir far, men barnets mor, en enkel flicka (sjukvårdare) dör i barnsäng. Chokartat eftersom Benjamin inte lyckas hjälpa henne. Men dottern tar han slutligen till sig.
Karnas arv (1997) handlar både om Benjamin och hans dotter Karna, som lider av epilepsi. Dina återvänder också efter många år, så alla öden kan knytas samman. 1880-talet, med drömmar om elektricitet och moderniteter dominerar. Böckerna innehåller som sagt många öden, grymma och upprörande, men lätta att sjunka in i, i synnerhet de två senare böckerna.
Även om författaren gav Dina Grönelv förutom sitt mattesnille, även en otrolig förmåga till makt, som känns otrolig, med tanke på att kvinnor var omyndiga vid den här tiden, är väl ingen idé att fördjupa sig i. Vi vill ju helst göra om historien, till något mer positivt än vad många upplevde när det begav sig.
2019-10-20
The Bridge Across Forever - Richard Bach (1984)
Efter att ha läst Richard Bachs vackra 1970-tals 'fabler' om Måsen och Shimoda, den motvillige messias-figuren, visar det sig att The Bridge Across Forever (1984) är mer rakt på sak själviografisk.
Boken blir därför till stor del ett antiklimax, när verkligheten tränger sig på.
Och intressant. Trots Richard Bachs intuitiva andliga kunskaper (eller för att testa dem?), hamnade han i ekonomisk skattekris efter framgången med ovan nämnda bestsellers. Och förlorade allt. Hur vanligt är inte det - att vinna högsta vinsten och förlora den lika snabbt.
Bokens undertitel är 'a lovestory', och temat för boken är kärlek, hur det är att möta sin 'själsfrände', här i form av ett utforskandet av hans möte med Leslie Parrish, som blev hans hustru i över tjugo år, fram till 1999. I början har han svårt att lita på sig själv och sin omgivning, han vill inte sänka garden och tror att bästa lösningen är ständig omväxling. Här rivs verkligen alla illusioner läsaren kan ha haft.
De blir dock varandras stöd och utveckling. Lesli som tidigare kämpat mot Vietnam-kriget, får nu hjälpa den ekonomiskt okunnige Richard i kampen mot amerikanska skattemyndigheten - vilket inte lyckas, utan leder till konkurs. Under tiden kämpar de också mot olaglig skogsskövling av statliga bolag - vilket de lyckas hejda. Och i slutänden, när Bachs konkurs är överstånden - och han förlorat rätten till royaltyn på sina böcker, sju stycken inklusive tidigare nämnda bestsellers - kan de slutligen gifta sig, och Lesli satsar alla sina pengar på att köpa tillbaka rättigheterna, som auktionerades ut.
Större stöd kunde han inte haft. Alla deras farhågor vad gäller nära relationer, övervinns. I stället hjälper de varandra att utvecklas och expandera.
För mig är den stora behållningen av boken de sista tjugo sidorna, när de under sina drömmar kan lämna kroppen i en så kallad 'Out-of-Body'-upplevelse, och genom att se varandra i dessa situationer får enmöjlighet att hjälpa varandra att to på upplevelsen, som något mer än ren fantasi. De kom också att börja föreläsa om sina andliga erfarenheter.
Det lustiga är att jag köpte boken år 2000, men av ett rent förbiseende inte läst den förrän nu. Enligt mig sker inget utan anledning. Jag hade själv en livsavgörande Out-of-Body upplevelse 1989, som präglar min syn på verkligheten, så där ger denna bok mig en ren igenkänningsfaktor. Det kunde jag ha läst och förstått mycket tidigare. Däremot finns andra erfarenheter i boken som egentligen inte aktualiserats förrän nu. Det som inleddes på 1980-talet har tagit längre tid än många hoppades då, men allt har sin tid.
Boken blir därför till stor del ett antiklimax, när verkligheten tränger sig på.
Och intressant. Trots Richard Bachs intuitiva andliga kunskaper (eller för att testa dem?), hamnade han i ekonomisk skattekris efter framgången med ovan nämnda bestsellers. Och förlorade allt. Hur vanligt är inte det - att vinna högsta vinsten och förlora den lika snabbt.
Bokens undertitel är 'a lovestory', och temat för boken är kärlek, hur det är att möta sin 'själsfrände', här i form av ett utforskandet av hans möte med Leslie Parrish, som blev hans hustru i över tjugo år, fram till 1999. I början har han svårt att lita på sig själv och sin omgivning, han vill inte sänka garden och tror att bästa lösningen är ständig omväxling. Här rivs verkligen alla illusioner läsaren kan ha haft.
De blir dock varandras stöd och utveckling. Lesli som tidigare kämpat mot Vietnam-kriget, får nu hjälpa den ekonomiskt okunnige Richard i kampen mot amerikanska skattemyndigheten - vilket inte lyckas, utan leder till konkurs. Under tiden kämpar de också mot olaglig skogsskövling av statliga bolag - vilket de lyckas hejda. Och i slutänden, när Bachs konkurs är överstånden - och han förlorat rätten till royaltyn på sina böcker, sju stycken inklusive tidigare nämnda bestsellers - kan de slutligen gifta sig, och Lesli satsar alla sina pengar på att köpa tillbaka rättigheterna, som auktionerades ut.
Större stöd kunde han inte haft. Alla deras farhågor vad gäller nära relationer, övervinns. I stället hjälper de varandra att utvecklas och expandera.
För mig är den stora behållningen av boken de sista tjugo sidorna, när de under sina drömmar kan lämna kroppen i en så kallad 'Out-of-Body'-upplevelse, och genom att se varandra i dessa situationer får enmöjlighet att hjälpa varandra att to på upplevelsen, som något mer än ren fantasi. De kom också att börja föreläsa om sina andliga erfarenheter.
Det lustiga är att jag köpte boken år 2000, men av ett rent förbiseende inte läst den förrän nu. Enligt mig sker inget utan anledning. Jag hade själv en livsavgörande Out-of-Body upplevelse 1989, som präglar min syn på verkligheten, så där ger denna bok mig en ren igenkänningsfaktor. Det kunde jag ha läst och förstått mycket tidigare. Däremot finns andra erfarenheter i boken som egentligen inte aktualiserats förrän nu. Det som inleddes på 1980-talet har tagit längre tid än många hoppades då, men allt har sin tid.
2019-10-13
25 innevånare i vintersagornas land - Göran Palm (2007)
Det här är En Bok för Allas urval av Göran Palms storverk, Sverige En vintersaga, vilket är något så ovanligt som en versberättelse med ca 50.000 versrader, utgiven i fyra delar - åren 1984, 1989, 1997, 2005. Och den är skriven på blankvers! Alltså den typ av orimmad vers som bland annat Shakespeare använder i sina pjäser - varje versrad består av tio stavelser, varannan obetonad, varannan betonad (ibland med en elfte obetonad stavelse).
Shakespeare får versmåttet att flyta som naturligt tal, samtidigt som det är mycket uttrycksfullt, inte minst poetiskt. När jag nu läser Göran Palm i detta urval kan jag inte göra annat än beundra hans mästerliga förmåga på detta område. Trots att urvalet i denna lilla pocket gör detta stora verk hanterbart, är det så bra att jag funderar på att leta upp övriga delar.
Jag själv blev uppmärksam på Göran Palm i början av 1990-talet, när jag snubblade över hans projekt 'Liv i Sverige', där 'vanliga' människor fick chansen att dela med sig av sina unika livserfarenheter. Förutom dikter och litteraturkritik har han varit en flitig debattör, med nära kontakt med gräsrötterna. Vilket speglas tydligt i hans vintersaga.
Diktsamlingen blir som en kulturresa genom Sverige, klart utmejslad just genom sin blankvers. En reseskildring, eller debattbok på prosa, skulle snart ha gulnat och försvunnit ur annalerna. Men dessa dikter, som även belyser kulturpersoner som Elin Wäger, John Bauer, Alfred Nobel, Ingvar Kamprad med flera, får texten att lyfta från papperet. Innehållet är omsorgsfullt valt, och det vi trodde oss veta från stiger fram ur nya ovanliga synvinklar, och vill bli lästa om och om igen.
Dikterna återger Palms möten med såväl nu levande svenskar, byar, djur och växter, som äldre kulturbärare som inte längre finns här på jorden, men som dikterna gör pregnant levande. Det blir som en rad noveller på blankvers. Ja, mer än så. Hans blankversdikter innehåller såväl reportage, som kåseri, lärodikt, tendensskrift och satir.
Som Palm själv sagt: "Jag ville iaktta, berätta, kåsera, resonera, gräla, skämta, som skalder gjrot i alla tider.". Och han lyckas, på ett helt magiskt genomlyst sätt. Verkligheten här och nu genomlyses.
Shakespeare får versmåttet att flyta som naturligt tal, samtidigt som det är mycket uttrycksfullt, inte minst poetiskt. När jag nu läser Göran Palm i detta urval kan jag inte göra annat än beundra hans mästerliga förmåga på detta område. Trots att urvalet i denna lilla pocket gör detta stora verk hanterbart, är det så bra att jag funderar på att leta upp övriga delar.
Jag själv blev uppmärksam på Göran Palm i början av 1990-talet, när jag snubblade över hans projekt 'Liv i Sverige', där 'vanliga' människor fick chansen att dela med sig av sina unika livserfarenheter. Förutom dikter och litteraturkritik har han varit en flitig debattör, med nära kontakt med gräsrötterna. Vilket speglas tydligt i hans vintersaga.
Diktsamlingen blir som en kulturresa genom Sverige, klart utmejslad just genom sin blankvers. En reseskildring, eller debattbok på prosa, skulle snart ha gulnat och försvunnit ur annalerna. Men dessa dikter, som även belyser kulturpersoner som Elin Wäger, John Bauer, Alfred Nobel, Ingvar Kamprad med flera, får texten att lyfta från papperet. Innehållet är omsorgsfullt valt, och det vi trodde oss veta från stiger fram ur nya ovanliga synvinklar, och vill bli lästa om och om igen.
Dikterna återger Palms möten med såväl nu levande svenskar, byar, djur och växter, som äldre kulturbärare som inte längre finns här på jorden, men som dikterna gör pregnant levande. Det blir som en rad noveller på blankvers. Ja, mer än så. Hans blankversdikter innehåller såväl reportage, som kåseri, lärodikt, tendensskrift och satir.
Som Palm själv sagt: "Jag ville iaktta, berätta, kåsera, resonera, gräla, skämta, som skalder gjrot i alla tider.". Och han lyckas, på ett helt magiskt genomlyst sätt. Verkligheten här och nu genomlyses.
2019-10-02
Illusions - Richard Bach (1977)
Illusions har den långa undertiteln The Adventures of a Reluctant Messiah. Jag läste den någon gång på 1990-talet och minns att jag älskade fabulerandet, som en sorts kombinerad intellektuell och andlig kullerbytta.
Richard Bach berättar i förordet att han efter Jonathan Livingston Seagull inte hade för avsikt att skriva några fler böcker. Han drevs inte av någon längtan att 'skriva', att fiktionalisera. Men så damp det ner en 'idé' som inte ville släppa taget om honom. Ett tankeexperiment. 'What if..."
Vad skulle hända om... "what if a Siddhartha or a Jesus came into our time, with power over the illusions of the world because he knew the reality behind them", det är hypotesen som Bach berättar om i sitt förord. Alltså skriver han om deras möte i samtiden, två män i sina flygande maskiner.
Donald Shimoda, som avböjer att bli vår tids Messias, för att hans 'mirakler' inte ska utnyttjas som ren show-biz, eftersom han vet att han inte är unik, vet att alla har förmågan bara vi vågar tro på vår förmåga.
Boken är fortfarande lika fantasieggande som första gång jag läste den, men känns ändå för mig personligen mer problematisk idag. Precis som filmer som Matrix, vill den riva ner våra illusioner och få oss att tänka om. Och medan Matrix aldrig kommer med slutliga svar utan behåller mystiken, de obesvarade frågorna, så vill Richard Bachs bok verkligen riva ner alla illusioner, och väcka oss till insikt om hur storartade vi kan vara bara vi släpper våra fördomar.
Problemet jag ser är att allt känns lite för enkelt, med tanke på att den kvantfysiska värld vi idag håller på att försöka förstå oss på är enormt mycket mer komplicerad än vi ännu anat oss till.
Richard Bach berättar i förordet att han efter Jonathan Livingston Seagull inte hade för avsikt att skriva några fler böcker. Han drevs inte av någon längtan att 'skriva', att fiktionalisera. Men så damp det ner en 'idé' som inte ville släppa taget om honom. Ett tankeexperiment. 'What if..."
Vad skulle hända om... "what if a Siddhartha or a Jesus came into our time, with power over the illusions of the world because he knew the reality behind them", det är hypotesen som Bach berättar om i sitt förord. Alltså skriver han om deras möte i samtiden, två män i sina flygande maskiner.
Donald Shimoda, som avböjer att bli vår tids Messias, för att hans 'mirakler' inte ska utnyttjas som ren show-biz, eftersom han vet att han inte är unik, vet att alla har förmågan bara vi vågar tro på vår förmåga.
Boken är fortfarande lika fantasieggande som första gång jag läste den, men känns ändå för mig personligen mer problematisk idag. Precis som filmer som Matrix, vill den riva ner våra illusioner och få oss att tänka om. Och medan Matrix aldrig kommer med slutliga svar utan behåller mystiken, de obesvarade frågorna, så vill Richard Bachs bok verkligen riva ner alla illusioner, och väcka oss till insikt om hur storartade vi kan vara bara vi släpper våra fördomar.
Problemet jag ser är att allt känns lite för enkelt, med tanke på att den kvantfysiska värld vi idag håller på att försöka förstå oss på är enormt mycket mer komplicerad än vi ännu anat oss till.
2019-09-28
Jonathan Livingston Seagull : a story - Richard Bach (1970)
Richard Bachs fabel om Måsen som vill mer än bara kuvas under flockens Jantelag i jakt på mat för dagen. Han vill förstå aerodynamiken och förfina sin flygförmåga till det yppersta. Han vill öva på sina talanger, och förmedla sin kunskap vidare, följa sin egen väg, oavsett vad andra tycker.
I början av 1970-talet sågs Richard Back som en förvaltare av Saint Exupérys arv, flygaren som funderar över varats andliga dimensioner. 1973 filmatiserades Jonathan Livingston Seagull, och fick ett soundtrack av Neil Diamond som låg på topplistorna och hördes mycket på radio. Boken kom på svenska samma år. Jag var för ung för boken, men musiken undgick ingen. Jonathan Seagull blev ett begrepp känt av alla. Fågel-allegorin passade tiden perfekt, efter 60-talets växande miljöproblem.
Boken köpte jag 2003, när filmen 30-årsjubilerade. Texten är en långnovell, illustrerad med många fågelbilder, tagna av flygfotografen Russell Munson. Bilderna understryker det eteriska. Idag hittade jag texten på Youtube, inläst av Richard Harris, skådespelaren som spelade Dumbledore i de första två Harry Potter filmerna. Hans röst passar perfekt till innehållet. Jag följde med i texten och såg att det mesta är med, slutet är dock lite förenklat, några mås-karaktärer tas bort. Vilket både gör berättelsen renare men också tar bort en dimension som problematiserar Messias-tanken.
Budskapet är att följa sitt eget hjärta, man måste göra det som ger glädje heller än att anpassa sig. Insikten att livet är mer än dess materiella yta. Jonathan utforskar gränsen för sin förmåga. En tidlös klassiker för andliga sökare. Och när jag nu läser om den känns det som om allt den lär ut, det som var fabel 1970, är precis det vi håller på att lära oss idag 2019. Mer eller mindre medvetet.
Jonathan tror först att han dör och hämtas till himlen av två ängla-måsar, men inser snart att han bara nått en mer avancerad andlig kunskapsnivå. Någon 'himmel' finns inte, det är varken en plats eller en 'tid', utan något man är, en ständigt högre andlig kunskapsnivå, en allt större insikt om kärlekens livgivnade energi.
Tricket är att inse kärlekens och medkänslans allenarådande betydelse, svårast och kraftfullast. Om vi övar oss i vänlighet, i kärlekens natur, inser vi att vi är gränslösa, Bortom tid och rum, är allt vi har HÄR och NU. Tricket är att förlåta och hjälpa folk att förlåta sig själva. Vi ska flyga bara för att det ger oss glädje, allt vi gör ska vi göra av glädje.
Jonathan undrar hur det kan vara så svårt att övertyga en fågel att den är fri, att den bara behöver öva för att bli bra på att flyga. När en av hans elever undrar hur man ska kunna älska den som försökt skada en, svårar han: - Nej, man älskar inte hat och ondska. Vi måste öva oss i att se den sanna godheten i var och en, och hjälpa dem att se det i sig själva. Det är kärlek. Det är glädje.
I början av 1970-talet sågs Richard Back som en förvaltare av Saint Exupérys arv, flygaren som funderar över varats andliga dimensioner. 1973 filmatiserades Jonathan Livingston Seagull, och fick ett soundtrack av Neil Diamond som låg på topplistorna och hördes mycket på radio. Boken kom på svenska samma år. Jag var för ung för boken, men musiken undgick ingen. Jonathan Seagull blev ett begrepp känt av alla. Fågel-allegorin passade tiden perfekt, efter 60-talets växande miljöproblem.
Boken köpte jag 2003, när filmen 30-årsjubilerade. Texten är en långnovell, illustrerad med många fågelbilder, tagna av flygfotografen Russell Munson. Bilderna understryker det eteriska. Idag hittade jag texten på Youtube, inläst av Richard Harris, skådespelaren som spelade Dumbledore i de första två Harry Potter filmerna. Hans röst passar perfekt till innehållet. Jag följde med i texten och såg att det mesta är med, slutet är dock lite förenklat, några mås-karaktärer tas bort. Vilket både gör berättelsen renare men också tar bort en dimension som problematiserar Messias-tanken.
Budskapet är att följa sitt eget hjärta, man måste göra det som ger glädje heller än att anpassa sig. Insikten att livet är mer än dess materiella yta. Jonathan utforskar gränsen för sin förmåga. En tidlös klassiker för andliga sökare. Och när jag nu läser om den känns det som om allt den lär ut, det som var fabel 1970, är precis det vi håller på att lära oss idag 2019. Mer eller mindre medvetet.
Jonathan tror först att han dör och hämtas till himlen av två ängla-måsar, men inser snart att han bara nått en mer avancerad andlig kunskapsnivå. Någon 'himmel' finns inte, det är varken en plats eller en 'tid', utan något man är, en ständigt högre andlig kunskapsnivå, en allt större insikt om kärlekens livgivnade energi.
Tricket är att inse kärlekens och medkänslans allenarådande betydelse, svårast och kraftfullast. Om vi övar oss i vänlighet, i kärlekens natur, inser vi att vi är gränslösa, Bortom tid och rum, är allt vi har HÄR och NU. Tricket är att förlåta och hjälpa folk att förlåta sig själva. Vi ska flyga bara för att det ger oss glädje, allt vi gör ska vi göra av glädje.
Jonathan undrar hur det kan vara så svårt att övertyga en fågel att den är fri, att den bara behöver öva för att bli bra på att flyga. När en av hans elever undrar hur man ska kunna älska den som försökt skada en, svårar han: - Nej, man älskar inte hat och ondska. Vi måste öva oss i att se den sanna godheten i var och en, och hjälpa dem att se det i sig själva. Det är kärlek. Det är glädje.
2019-09-22
Satansverserna - Salman Rushdie (1988)
Så nu har jag slutligen läst Satansverserna som det blev så mycket uppståndelse omkring för 30 år sen, när vissa muslimer upprördes och började bränna boken, och författaren hotades till livet. Den utkom september 1988, och var översatt till svenska redan 1989.
Liksom den första romanen jag läste av Rushdie, Midnattsbarnen, är det en lång text som sprudlar av referenser till annan litteratur, kultur, myter och verkliga historiska personer och platser. Den har så många ledtrådar utlagda att den tycks sammanfatta en stor del av 1980-talets globala kultur. I synnerhet gäller detta de avsnitt som tilldrar sig i nutida Bombay och London, som kryllar av karaktärer som får uttrycka en mängd olika åsikter som väver ihop ett mångfaldigt lapptäcke. Även Margaret Thatcher kommenteras av immigranter i London. 1980-talet var hennes era, så det ligger mitt i tiden. Liksom aids, omnämnt i en bisats. Det känns som om allt finns med.
Mycket västerländskt blir bekant kulturarv, allt från Hamlet till Ghostbusters. Ett litet exempel är när jag som svensk roas av att den ena huvudpersonen, Gibrils, svartsjuka jämförs med Strindbergs tredje äktenskap. Men det finns mycket mer, och naturligtvis mycket jag missar, indiskt och muslimskt, där jag saknar referensramar.
Någon religiös bok är det inte, trots att den blev syndabock i sådana kretsar. Snarare tar den upp 1980-talets favorittema identitetskris, rotlöshet och alienation. Här ur migrantperspektiv. Ett citat: "Världen är full av indier [,,,] Columbus hade kanske rätt, världen består av flera Indien, Öst-, Väst-, Nordindien. Ni borde ju för sjutton vara stolta över oss, vår driftighet, vår strävan att vidga gränser" (s.64)
Romanen vidgar gränser. Liksom hos Nawal El Saadaawi som jag läst i sommar refereras det till Tusen och en natt, men den här gången är det Ali Baba och de fyrtio rövarna, som en trojansk häst tränger den yttre kulturen in, men saknar en Ali Baba som försvarare. Aladdins underbara lampa är barndomsdrömmen, som den andra huvudpersonen, Saladin, vill överta, men hans far håller på tills det är för sent, när fadern dör tror den medelålders desillusionerade sonen inte längre på sagor. Den moderna världen har trollat bort magin, och ersatt den med vapen. I stället för att önska sig, hotar man, vilket gör världen och möjligheterna endimensionella.
Romanen kan sägas använda sig av 'magisk realism'. De två huvudpersonerna Gibril och Saladin, två indiska muslimer på väg tillbaka till London där de är bosatta, hamnar i ett av terrorister kapat flygplan. Planet sprängs i luften av misstag och alla dör - utom Gibril och Saladin som förvandlas till änglar, den gode ärkeängeln Gabriel och den onde fallne ängeln, Shaitan, med horn, klövar och svans.
Eftersom drömmar och sägner blandas in, och vi aldrig får klart för oss om det verkligen är magiskt eller hallucinationer och vanföreställningar, blir läsningen tolkningsbar åt olika håll. Gibril som först upplevt en euforisk känsla av att flyga som en ängel och landar levande i Engelska kanalen, börjar må dåligt av sina drömmar och känner sig sjuk. Men menar på ett ställe att läkarnas behandling av honom som schizofren, måste vara felaktig, då han upplever att det är världen som är kluven, inte han själv.
Den gode och den onde, men inget förblir vad det verkat. Den gode blir alltmer svartsjuk, aggressiv och storhetsvansinnig. Medan den onde visserligen jäklas en del, men med tiden återgår till vanlig mänsklig skepnad och hjärtproblem, på sista sidan får en ny chans till ett lyckligt liv med en ny partner i Indien. Saladin hade dessförinnan ägnat halva sitt liv åt att bli mer engelsk än engelsmän, "i plommonstop", som inte ens föll av när han föll ur flygplanet. Han har slipat bort sitt ursprung, vägrar länge känna sig indisk, ändå kommer språkaccenten tillbaka så snart han flyger tillbaka till Bombay. Var det denna förnekelse av sitt ursprung som satte horn och klövar på honom?
På ett ställe refererar författaren till någon reform, där de kastlösa, oberörbara, döptes om till 'Guds barn' för att få bort stämpeln som förbjudit dem att dricka ur samma brunn som andra medborgare, för att de ansågs förorena dricksvattnet. Återigen får detta mig att tänka på Nawal El Saadawis roman Imamens fall, där föräldralösa barn kallas 'Guds barn', trots att det samtidigt ses som en hädelse om barnet är fött utom äktenskapet.
Liksom den första romanen jag läste av Rushdie, Midnattsbarnen, är det en lång text som sprudlar av referenser till annan litteratur, kultur, myter och verkliga historiska personer och platser. Den har så många ledtrådar utlagda att den tycks sammanfatta en stor del av 1980-talets globala kultur. I synnerhet gäller detta de avsnitt som tilldrar sig i nutida Bombay och London, som kryllar av karaktärer som får uttrycka en mängd olika åsikter som väver ihop ett mångfaldigt lapptäcke. Även Margaret Thatcher kommenteras av immigranter i London. 1980-talet var hennes era, så det ligger mitt i tiden. Liksom aids, omnämnt i en bisats. Det känns som om allt finns med.
Mycket västerländskt blir bekant kulturarv, allt från Hamlet till Ghostbusters. Ett litet exempel är när jag som svensk roas av att den ena huvudpersonen, Gibrils, svartsjuka jämförs med Strindbergs tredje äktenskap. Men det finns mycket mer, och naturligtvis mycket jag missar, indiskt och muslimskt, där jag saknar referensramar.
Någon religiös bok är det inte, trots att den blev syndabock i sådana kretsar. Snarare tar den upp 1980-talets favorittema identitetskris, rotlöshet och alienation. Här ur migrantperspektiv. Ett citat: "Världen är full av indier [,,,] Columbus hade kanske rätt, världen består av flera Indien, Öst-, Väst-, Nordindien. Ni borde ju för sjutton vara stolta över oss, vår driftighet, vår strävan att vidga gränser" (s.64)
Romanen vidgar gränser. Liksom hos Nawal El Saadaawi som jag läst i sommar refereras det till Tusen och en natt, men den här gången är det Ali Baba och de fyrtio rövarna, som en trojansk häst tränger den yttre kulturen in, men saknar en Ali Baba som försvarare. Aladdins underbara lampa är barndomsdrömmen, som den andra huvudpersonen, Saladin, vill överta, men hans far håller på tills det är för sent, när fadern dör tror den medelålders desillusionerade sonen inte längre på sagor. Den moderna världen har trollat bort magin, och ersatt den med vapen. I stället för att önska sig, hotar man, vilket gör världen och möjligheterna endimensionella.
Romanen kan sägas använda sig av 'magisk realism'. De två huvudpersonerna Gibril och Saladin, två indiska muslimer på väg tillbaka till London där de är bosatta, hamnar i ett av terrorister kapat flygplan. Planet sprängs i luften av misstag och alla dör - utom Gibril och Saladin som förvandlas till änglar, den gode ärkeängeln Gabriel och den onde fallne ängeln, Shaitan, med horn, klövar och svans.
Eftersom drömmar och sägner blandas in, och vi aldrig får klart för oss om det verkligen är magiskt eller hallucinationer och vanföreställningar, blir läsningen tolkningsbar åt olika håll. Gibril som först upplevt en euforisk känsla av att flyga som en ängel och landar levande i Engelska kanalen, börjar må dåligt av sina drömmar och känner sig sjuk. Men menar på ett ställe att läkarnas behandling av honom som schizofren, måste vara felaktig, då han upplever att det är världen som är kluven, inte han själv.
Den gode och den onde, men inget förblir vad det verkat. Den gode blir alltmer svartsjuk, aggressiv och storhetsvansinnig. Medan den onde visserligen jäklas en del, men med tiden återgår till vanlig mänsklig skepnad och hjärtproblem, på sista sidan får en ny chans till ett lyckligt liv med en ny partner i Indien. Saladin hade dessförinnan ägnat halva sitt liv åt att bli mer engelsk än engelsmän, "i plommonstop", som inte ens föll av när han föll ur flygplanet. Han har slipat bort sitt ursprung, vägrar länge känna sig indisk, ändå kommer språkaccenten tillbaka så snart han flyger tillbaka till Bombay. Var det denna förnekelse av sitt ursprung som satte horn och klövar på honom?
På ett ställe refererar författaren till någon reform, där de kastlösa, oberörbara, döptes om till 'Guds barn' för att få bort stämpeln som förbjudit dem att dricka ur samma brunn som andra medborgare, för att de ansågs förorena dricksvattnet. Återigen får detta mig att tänka på Nawal El Saadawis roman Imamens fall, där föräldralösa barn kallas 'Guds barn', trots att det samtidigt ses som en hädelse om barnet är fött utom äktenskapet.
2019-09-03
Imamens fall - Nawal El Saadawi (1988)
Författarinnan berättar i sitt förord till Imamens fall om upprinnelsen till denna mycket egenartade roman. Hon berättar att hon som barn brukade se Gud i drömmen, och att han då liknade hennes mycket rättvisa mor, eller hennes fars vänliga anletsdrag. Men när hennes skolkamrat drömde om Gud såg hon en mycket grym och orättvis person. Alltså menar hon att det osynliga kan vi bara se i drömmen och då liknar Gud "dem som står oss närmast", ofta ens mor eller far.
Hon fick alltså idén till Imamens fall redan som ung flicka, figurerna och stämningarna fanns i hennes huvud mycket livfulla i årtionden, men lät sig inte fångas i ord, på papper. Inte förrän på 1980-talet började berättelsen flöda ut över papperet, hela skaran av karaktärer började uttrycka sig själva och tvingade den som höll i pennan att foga sig.
Och det som uppstod var ett egenartat formexperiment, som för mig verkligen hör hemma i det postmodernistiska 1980-talet, med alla sina dissekerande brottningsmatcher med människans identiteter.
Romanens absolut vanligast ord är "ansikte". Människorna är ansikten, som om det är det enda man ser. När en människa dör faller hennes ansikte mot marken, och man ser det inte längre. Ansikten kan vändas mot himlen, eller bara bortåt, för att undvika att se en annan människa. Imamen som är den mest undflyende karaktären, den enligt förordet mest svårfångade, döljer sig bakom ett gummi-ansikte, och hans bodyguards har samma gummiansikte, för att ingen ska veta vem som är vem och därför bli svårare att mörda. Om någon med Imamens gummiansikte dör, forslas den snabbt bort och ersätts av en person med ett likadant gummiansikte. Människor är bara ansikten som faller och byts ut.
Romanen består av många korta kapitel med förtydligande titlar, så vi vet vem som talar, eftersom hela romanen nästan är som en samling prosadikter, olika karaktärers upplevelse av samma ögonblick, en explosion vid en nationell tredubbel festlighet, under folkets jubel, då ingen riktigt vet vad som händer. Uppblandat med nuet är minnen, stämningar, livsinställningar, personernas inre monologer. Allt glider mellan drömlik vaghet eller feberyra, framsipprande intuitioner och instinkter.
På s.133 står det "deras ansikten lossnar från huvudet", och jag undrar om det beskriver effekten av en bomb eller är mer symboliskt? Antagligen bådadera. Ja, berättelsen flyter i en medveten vaghet som gör att jaget flyter, som om samma monolog kan gälla flera karaktärer, som om det är ett universellt kollektiv som kommer till tals, i ett evigt tidlöst nu. Detta uttrycks också på ett par ställen mot slutet av romanen, som att
"hans ansikte blev ansiktslöst eller blev allas ansikte som smälte samman till ett så att det inte längre var möjligt att skilja den ena från den andra..." (s.184)
Grundtema är både dubbeltydighet och dubbelmoralen, i en icke namngiven muslimsk diktatur. Ett patriarkat där allt som är självklart tillåtet för män, är förbjudet för kvinnor. Männen kan alltid förlåtas allt, de ber ständigt Allah om förlåtelse, likt ett mantra, och tröttnar de på sina hustrur uttalar de 'skilsmässofrasen', så kan de skaffa sig en ny. Men kvinnorna kan aldrig göra annat än fel, alla regler gör att de alltid kan dömas för något. Den gör också att alla har "två ansikten"(s.189), ett milt och vackert och ett annat mörkt som djävulen.
Två kärnhändelser upprepas, ur lite olika vinklar, genom hela romanen. Det ena är explosionen när imamen håller tal under jubelfesten Stora Bairam, ett försök till attentat - som inte verkar fungera eftersom det bestående tycks motstå det mesta. För även om en man dör, så ersatts han alltid av precis samma symbol igen. Den andra händelsen är hur Binth Allah (Guds dotter) jagas av förföljare och dödas av de som våldfört sig på henne. Vagheten gör dock att samma scen lika gärna kan handla om hennes mors våldsamma död, eller andra kvinnors våldsamma död. Precis som attentatet mot imamen kan gälla alla imamer, som med tiden byts ut.
Att kalla en flicka för Guds dotter anses vara en hädelse. Allah har inga barn. Eftersom flickans mor var ogift och dottern alltså oäkta, gör det hädelsen än värre. Å andra sidan känns det helt legitimt att kalla föräldralösa barn för 'Guds barn', och det var på barnhemmet hon fick sitt namn/smeknamn, där en annan flicka kallades 'Guds välsignelse', och en pojke 'Guds rikedom'.
Det här är en intrikata funderingar, som handlar om en frågeställning som dök upp under arbetet med romanen, att Kristendomen kallar Jesus för 'Guds son'. Men ingen har hört talas om 'Guds dotter'. Frågan gäller ifall Jungfru Maria fött ett flickebarn i stället, hade hon då blivit en Messias? Båda dog i alla fall våldsamt, han på korset och hon stenad till döds. Ja, mängder av kvinnor har stenats till döds, oskyldiga knivhuggits i ryggen av sina förövare, men aldrig upphöjts till Messias.
Nawal El Saadawi ställer alltså upp en motbild mot 'Fadern, Sonen och den Helige Anden'. På sid 184 står: "I världsalltets speglar såg man bilden av tre kvinnor som stod med högburet huvud..."
Dessa är en död mans Hustru, Älskarinna, och Oäkta dotter, som möts vid hans bår. En treenighet. Likaväl som den ogifta Jungfrun som föder en Dotter, som också föder en oäkta dotter. Alla 'Jungfruliga' barnaföderskor, minderåriga våldtäktsoffer som föder oäkta barn, åt förövare som vägrar erkänna dem.
"Innan jag föll, innan orden och bokstäverna hann blekna bort frågade jag dem: Varför låter ni alltid brottslingen gå fri och bestraffar offret? Jag är ung. Min mor dog som jungfru, och det kommer jag också att göra. De sa: Du är ett syndens barn och din mor stenades till döds. Men innan bokstäverna bleknade ur min hjärna, innan den blev tom, sa jag: jag är inte syndens barn, jag är Bint Allah."
'Glädjeflickan', kvinnan i bordellen, hon som mördas, är det närmaste en kvinnlig helig ande vi kommer. Ty alla är rädd för henne, tål inte hennes blick, den enda som inte känner sig skyldig inför henne är hennes egen mor. För i glädjehuset tar till och med imamen av sitt sitt gummiansikte, "det var bara hon av alla människor som hade sett dem utan kläder /.../ och de såg alla likadana ut och luktade likadant och gjorde samma rörelser" (s.189)
Mot slutet står också att hennes röst var musik, hennes kropp kärlek. "Hon brydde sig inte om ifall hugget kom bakifrån eller framifrån ty hon fortsatte att dansa. Hon oroade sig inte inför tanken på döden /.../ hon var inte man och inte kvinna, och hon var inte människa och inte djävul utan alltsammans på en gång och även om en del av henne skulle råka falla av skulle helheten alltid finnas kvar och fortsätta dansen." (s.189)
På bokens baksida står att Bint Allah är utomäktenskaplig dotter till Imamen, men det är bara en misstanke, det kan lika väl vara Imamens vän, den Store Skriftställaren, de som förälskar sig i samma kvinnor och gick till bordellen ihop och skrattar åt minnet, när de 'delade på samma glädjeflicka', Bint Allahs mor. Men som sagt, allt i denna roman generaliseras för att gälla 'alla'.
sid 190: "... inga spår fanns kvar av det som gjorde det möjligt att skilja det ena ansiktet från det andra eller skilja en person från en annan..."
PS. Vid några tillfällen refereras till 'kulturarvet', och det är Tusen och en natt. En självklarhet. Och där finns kung Shahriar, som med vällustigt hämndbegär dödar oskyldiga jungfrur natt efter natt ... Det är naturligtvis en viktig betydelsebärande symbol.
Hon fick alltså idén till Imamens fall redan som ung flicka, figurerna och stämningarna fanns i hennes huvud mycket livfulla i årtionden, men lät sig inte fångas i ord, på papper. Inte förrän på 1980-talet började berättelsen flöda ut över papperet, hela skaran av karaktärer började uttrycka sig själva och tvingade den som höll i pennan att foga sig.
Och det som uppstod var ett egenartat formexperiment, som för mig verkligen hör hemma i det postmodernistiska 1980-talet, med alla sina dissekerande brottningsmatcher med människans identiteter.
Romanens absolut vanligast ord är "ansikte". Människorna är ansikten, som om det är det enda man ser. När en människa dör faller hennes ansikte mot marken, och man ser det inte längre. Ansikten kan vändas mot himlen, eller bara bortåt, för att undvika att se en annan människa. Imamen som är den mest undflyende karaktären, den enligt förordet mest svårfångade, döljer sig bakom ett gummi-ansikte, och hans bodyguards har samma gummiansikte, för att ingen ska veta vem som är vem och därför bli svårare att mörda. Om någon med Imamens gummiansikte dör, forslas den snabbt bort och ersätts av en person med ett likadant gummiansikte. Människor är bara ansikten som faller och byts ut.
Romanen består av många korta kapitel med förtydligande titlar, så vi vet vem som talar, eftersom hela romanen nästan är som en samling prosadikter, olika karaktärers upplevelse av samma ögonblick, en explosion vid en nationell tredubbel festlighet, under folkets jubel, då ingen riktigt vet vad som händer. Uppblandat med nuet är minnen, stämningar, livsinställningar, personernas inre monologer. Allt glider mellan drömlik vaghet eller feberyra, framsipprande intuitioner och instinkter.
På s.133 står det "deras ansikten lossnar från huvudet", och jag undrar om det beskriver effekten av en bomb eller är mer symboliskt? Antagligen bådadera. Ja, berättelsen flyter i en medveten vaghet som gör att jaget flyter, som om samma monolog kan gälla flera karaktärer, som om det är ett universellt kollektiv som kommer till tals, i ett evigt tidlöst nu. Detta uttrycks också på ett par ställen mot slutet av romanen, som att
"hans ansikte blev ansiktslöst eller blev allas ansikte som smälte samman till ett så att det inte längre var möjligt att skilja den ena från den andra..." (s.184)
Grundtema är både dubbeltydighet och dubbelmoralen, i en icke namngiven muslimsk diktatur. Ett patriarkat där allt som är självklart tillåtet för män, är förbjudet för kvinnor. Männen kan alltid förlåtas allt, de ber ständigt Allah om förlåtelse, likt ett mantra, och tröttnar de på sina hustrur uttalar de 'skilsmässofrasen', så kan de skaffa sig en ny. Men kvinnorna kan aldrig göra annat än fel, alla regler gör att de alltid kan dömas för något. Den gör också att alla har "två ansikten"(s.189), ett milt och vackert och ett annat mörkt som djävulen.
Två kärnhändelser upprepas, ur lite olika vinklar, genom hela romanen. Det ena är explosionen när imamen håller tal under jubelfesten Stora Bairam, ett försök till attentat - som inte verkar fungera eftersom det bestående tycks motstå det mesta. För även om en man dör, så ersatts han alltid av precis samma symbol igen. Den andra händelsen är hur Binth Allah (Guds dotter) jagas av förföljare och dödas av de som våldfört sig på henne. Vagheten gör dock att samma scen lika gärna kan handla om hennes mors våldsamma död, eller andra kvinnors våldsamma död. Precis som attentatet mot imamen kan gälla alla imamer, som med tiden byts ut.
Att kalla en flicka för Guds dotter anses vara en hädelse. Allah har inga barn. Eftersom flickans mor var ogift och dottern alltså oäkta, gör det hädelsen än värre. Å andra sidan känns det helt legitimt att kalla föräldralösa barn för 'Guds barn', och det var på barnhemmet hon fick sitt namn/smeknamn, där en annan flicka kallades 'Guds välsignelse', och en pojke 'Guds rikedom'.
Det här är en intrikata funderingar, som handlar om en frågeställning som dök upp under arbetet med romanen, att Kristendomen kallar Jesus för 'Guds son'. Men ingen har hört talas om 'Guds dotter'. Frågan gäller ifall Jungfru Maria fött ett flickebarn i stället, hade hon då blivit en Messias? Båda dog i alla fall våldsamt, han på korset och hon stenad till döds. Ja, mängder av kvinnor har stenats till döds, oskyldiga knivhuggits i ryggen av sina förövare, men aldrig upphöjts till Messias.
Nawal El Saadawi ställer alltså upp en motbild mot 'Fadern, Sonen och den Helige Anden'. På sid 184 står: "I världsalltets speglar såg man bilden av tre kvinnor som stod med högburet huvud..."
Dessa är en död mans Hustru, Älskarinna, och Oäkta dotter, som möts vid hans bår. En treenighet. Likaväl som den ogifta Jungfrun som föder en Dotter, som också föder en oäkta dotter. Alla 'Jungfruliga' barnaföderskor, minderåriga våldtäktsoffer som föder oäkta barn, åt förövare som vägrar erkänna dem.
"Innan jag föll, innan orden och bokstäverna hann blekna bort frågade jag dem: Varför låter ni alltid brottslingen gå fri och bestraffar offret? Jag är ung. Min mor dog som jungfru, och det kommer jag också att göra. De sa: Du är ett syndens barn och din mor stenades till döds. Men innan bokstäverna bleknade ur min hjärna, innan den blev tom, sa jag: jag är inte syndens barn, jag är Bint Allah."
'Glädjeflickan', kvinnan i bordellen, hon som mördas, är det närmaste en kvinnlig helig ande vi kommer. Ty alla är rädd för henne, tål inte hennes blick, den enda som inte känner sig skyldig inför henne är hennes egen mor. För i glädjehuset tar till och med imamen av sitt sitt gummiansikte, "det var bara hon av alla människor som hade sett dem utan kläder /.../ och de såg alla likadana ut och luktade likadant och gjorde samma rörelser" (s.189)
Mot slutet står också att hennes röst var musik, hennes kropp kärlek. "Hon brydde sig inte om ifall hugget kom bakifrån eller framifrån ty hon fortsatte att dansa. Hon oroade sig inte inför tanken på döden /.../ hon var inte man och inte kvinna, och hon var inte människa och inte djävul utan alltsammans på en gång och även om en del av henne skulle råka falla av skulle helheten alltid finnas kvar och fortsätta dansen." (s.189)
På bokens baksida står att Bint Allah är utomäktenskaplig dotter till Imamen, men det är bara en misstanke, det kan lika väl vara Imamens vän, den Store Skriftställaren, de som förälskar sig i samma kvinnor och gick till bordellen ihop och skrattar åt minnet, när de 'delade på samma glädjeflicka', Bint Allahs mor. Men som sagt, allt i denna roman generaliseras för att gälla 'alla'.
sid 190: "... inga spår fanns kvar av det som gjorde det möjligt att skilja det ena ansiktet från det andra eller skilja en person från en annan..."
PS. Vid några tillfällen refereras till 'kulturarvet', och det är Tusen och en natt. En självklarhet. Och där finns kung Shahriar, som med vällustigt hämndbegär dödar oskyldiga jungfrur natt efter natt ... Det är naturligtvis en viktig betydelsebärande symbol.
2019-08-18
Och tiden står stilla vid Nilen - Nawal El Saadawi (1974)
Denna egyptiska roman utgavs av Ordfront 1987, den första av Nawal El Saadawi (född 1931) på svenska. Jag läste den kort därefter och den etsade sig fast i mitt minne. En 160 sidor kort roman, berättad rent och rakt upp och ner, hur än drastiskt det är som sker. Romanen skiljer sig enormt mot hennes noveller i Törst (1977), som jag skrev om här för ett par år sedan, så suggestivt och intrikat upplagt berättande om känslomässiga mysterier.
Romanen utgavs i original 1974, och är rakt igenom drastisk, på ett sätt som för mig känns mycket 1970-tal, utan att för den skull säga att jag vet något alls om strömningar i egyptisk eller arabisk litteratur. Snarare var det den då nyvaknade globala feminismen som vägrade vika undan. Å andra sidan vill jag inte kalla Och tiden står stilla vid Nilen, för en feministisk indignationsroman. Det är en historia om förtryck i alla former, oavsett mot vem, och tyvärr hör kvinnors liv ofta till bottenskiktet.
Romanen handlar om livet i en liten by vid Nilen, där de fattiga bönderna sliter hårt under den obarmhärtiga solen. Det är djup misär, styrt av urgamla traditioner och hierarkier. Byhövdingen flankerad av polischefen och imamen bildar maktens patriarkala treenighet. De kan manipulera folket dit de vill. Människorna tycks tillhöra markens djur. Sexuella böjelser styr mer än religion och etik. Tidelag, nekrofili - drastiskt, som sagt - och naturligtvis gamla mäns jakt på unga flickor.
Vilket leder till graviditeter utom äktenskapet, där de 'oäkta' barnen blir syndabockar och utstötta, för att dölja dubbelmoralen. Dessutom sker flera mord av olika slag, liksom justitiemord när oskyldiga fängslas, rättslösa, för att sopa igen spåren till de verkligt skyldiga.
Större delen av skildringen är tidlös, men några notiser gör att det är troligt att romanen tilldrar sig ca 1970. Krig på Sinai omnämns (1967?). Byhövdingen irriterar sig på sin hustrus moderna klädval, snäv västerländsk kjol. Men än mer när bondflickan Zeinab och hennes faster Zakia gör en sorts pilgrimsresa till en moské i Kairo, för att söka bot för Zakias 'sjukdom'.
I Kairo chockas de över hur husväggarna tycks tapetserade med bioaffischer, överallt kvinnor med långa särade nakna ben. Vilket genast får mig att tänka på Barbarella, film med Jane Fonda 1967. Men eftersom kvinnorna står intill män i kostym och pistol, så är det antagligen James Bond-reklam.
Kvinnorna i dessa västerländska filmer är minst lika utsatta för patriarkal underordning, som de unga flickorna i byarna vid Nilen, rov för gubbarnas lystna händer och blickar, bortgifta i förtid.
Ett socialt melodrama, där de fattiga ständigt drabbas av förödmjukelser, med endast vidskepelse som tröst. Med extrem naturalism gestaltas hur 'bydåren' lever som gravplundrare - troligen betydligt mer gatusmart än dåre.
Zakias 'sjukdom' var den förtrycktas maktlöshet. Hon gör också till slut uppror, genom att ta lagen i egna händer med hjälp av sin jordbrukshacka, men inte förrän hon berövats allt, när orättvisorna pressat henne till den yttersta gränsen ...
Nawal El Saadawi, född 1931, utbildad läkare och politisk aktivist, är en legendarisk arabisk författarinna, som tidvis suttit i fängelse för sitt författande. Och tiden står stilla vid Nilen är en text som sjuder av raseri. 2012 tilldelades hon Stig Dagerman-priset, som delas ut till personer som 'värnar det fria ordet'.
Romanen utgavs i original 1974, och är rakt igenom drastisk, på ett sätt som för mig känns mycket 1970-tal, utan att för den skull säga att jag vet något alls om strömningar i egyptisk eller arabisk litteratur. Snarare var det den då nyvaknade globala feminismen som vägrade vika undan. Å andra sidan vill jag inte kalla Och tiden står stilla vid Nilen, för en feministisk indignationsroman. Det är en historia om förtryck i alla former, oavsett mot vem, och tyvärr hör kvinnors liv ofta till bottenskiktet.
Romanen handlar om livet i en liten by vid Nilen, där de fattiga bönderna sliter hårt under den obarmhärtiga solen. Det är djup misär, styrt av urgamla traditioner och hierarkier. Byhövdingen flankerad av polischefen och imamen bildar maktens patriarkala treenighet. De kan manipulera folket dit de vill. Människorna tycks tillhöra markens djur. Sexuella böjelser styr mer än religion och etik. Tidelag, nekrofili - drastiskt, som sagt - och naturligtvis gamla mäns jakt på unga flickor.
Vilket leder till graviditeter utom äktenskapet, där de 'oäkta' barnen blir syndabockar och utstötta, för att dölja dubbelmoralen. Dessutom sker flera mord av olika slag, liksom justitiemord när oskyldiga fängslas, rättslösa, för att sopa igen spåren till de verkligt skyldiga.
Större delen av skildringen är tidlös, men några notiser gör att det är troligt att romanen tilldrar sig ca 1970. Krig på Sinai omnämns (1967?). Byhövdingen irriterar sig på sin hustrus moderna klädval, snäv västerländsk kjol. Men än mer när bondflickan Zeinab och hennes faster Zakia gör en sorts pilgrimsresa till en moské i Kairo, för att söka bot för Zakias 'sjukdom'.
I Kairo chockas de över hur husväggarna tycks tapetserade med bioaffischer, överallt kvinnor med långa särade nakna ben. Vilket genast får mig att tänka på Barbarella, film med Jane Fonda 1967. Men eftersom kvinnorna står intill män i kostym och pistol, så är det antagligen James Bond-reklam.
Kvinnorna i dessa västerländska filmer är minst lika utsatta för patriarkal underordning, som de unga flickorna i byarna vid Nilen, rov för gubbarnas lystna händer och blickar, bortgifta i förtid.
Ett socialt melodrama, där de fattiga ständigt drabbas av förödmjukelser, med endast vidskepelse som tröst. Med extrem naturalism gestaltas hur 'bydåren' lever som gravplundrare - troligen betydligt mer gatusmart än dåre.
Zakias 'sjukdom' var den förtrycktas maktlöshet. Hon gör också till slut uppror, genom att ta lagen i egna händer med hjälp av sin jordbrukshacka, men inte förrän hon berövats allt, när orättvisorna pressat henne till den yttersta gränsen ...
Nawal El Saadawi, född 1931, utbildad läkare och politisk aktivist, är en legendarisk arabisk författarinna, som tidvis suttit i fängelse för sitt författande. Och tiden står stilla vid Nilen är en text som sjuder av raseri. 2012 tilldelades hon Stig Dagerman-priset, som delas ut till personer som 'värnar det fria ordet'.
2019-08-15
Nya dikter - Gustaf Fröding (1894)
Frödings andra diktsamling skiljer sig obetydligt från den första. Den innehåller dessutom dikter som han arbetade på redan innan första samlingen utgavs, kanske valdes de bort eller var inte färdiga.
Den inleds med 16 dikter 'Från Värmland', där återfinns humor och folklighet.
Fortsätter med 'Bibliska fantasiser', som visar skepsis, ifrågasätter, ser det fåfängliga. Adam och Eva känner sig utlämnade åt lusten, och skyller på varandra - tills de väljer att försonas och strunta i de kristna läran. Hos Simson och Delila är kriget däremot oåterkalleligt.
Och avslutas med 'Från när och fjärran' allvarliga parafraser på klassiska verk, från antiken och framåt. Dikten 'Idealism och realism' inleds: "Nu är jag led vid tidens schism" och avslutas:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Den inleds med 16 dikter 'Från Värmland', där återfinns humor och folklighet.
Fortsätter med 'Bibliska fantasiser', som visar skepsis, ifrågasätter, ser det fåfängliga. Adam och Eva känner sig utlämnade åt lusten, och skyller på varandra - tills de väljer att försonas och strunta i de kristna läran. Hos Simson och Delila är kriget däremot oåterkalleligt.
Och avslutas med 'Från när och fjärran' allvarliga parafraser på klassiska verk, från antiken och framåt. Dikten 'Idealism och realism' inleds: "Nu är jag led vid tidens schism" och avslutas:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
2019-08-14
Passionen - Jeanette Winterson (1987)
Den svenska upplagan 2007, har ett förord som Winterson skrev 2005, där hon berättar att hon 1986 hade läst en bok om Venedig och genast förälskat sig i staden och därför ville skriva om den. Hon hade aldrig varit i Venedig, men för henne är 'skrivandet' det som 'gör något verkligt'.
Jag har varit i Venedig, så mina minnen kan både stödja och vederlägga Wintersons fiktion. Romanen upprepar ett sorts mantra, "Jag berättar sagor. Tro mig." En paradox som sätter tonen för hela berättelsen. Historisk fiktion kan såväl fördjupa en sanning, som snedvrida den. Historien kan också sägas vara både en lins som ger en ny tolkning, såväl av nuet som det förflutna, de befruktar varann till omtolkningar. Nuet är trots allt det enda vi har.
Venedig i all ära, någon reseberättelse är det inte. Romantiteln anger huvudtemat: Passionen. Winterson diktar upp ett förflutet landskap från Napoleonkrigens era i början av 1800-talet, vilket inom litteraturen också är Romantikens idealistiska hjälteera. Hon knådar gamla klichéer kring hjärta och smärta, och lyckas vända uppochned på verkligheten på ett helt nytt sätt, med inslag av magisk realism.
Passion och besatthet, såväl inom kärlek som spel och erövringar. Med Napoleon, den mest förföriske speldjävulen av dem alla, som får fransmännen att älska och följa honom ända till Moskvas fatala vinter. Alla olika synvinklar blir en rad möljiga metaforer för varann, där alla drivs av begär och besatthet att riskera livet och förnuftet.
Wintersons språk flyter behagligt, och skapar lättlästa bilder av sin metaforiska fiktion. Venedig blir en förtrollad stad där naturlagarna upphävs. Den androgyna Villanelle är från Venedig, maskeradernas stad. Hon arbetar som croupier på ett casino och klär sig ömsom som man, ömsom som kvinna, och har relationer med båda könen. När den passion som drabbat henne, inte längre går henne till mötes, flyr hon smärtan genom att lämna staden. Och sitt hjärta har hon lämnat kvar - inte bara bildligt utan rent magiskt faktiskt - när älskarinnan stulit det av henne.
Napoleons personliga kyckligkock Henri har ett stort varmt hjärta i sin unga späda kropp, men utan sitt hjärta kan Villanelle inte återgälda hans passion. Villanelle ber Henri hjälpa henne att återfinna sitt stulna hjärta, vilket han först tolkat metaforiskt, men för Villanelle biologiskt - förutom att hon inte dör kroppsligt, utan bara själsligt, av att sakna hjärta. Henri hittar hjärtat, och Villanelle blir hel igen. Men Henri sörjer, eftersom han hoppats på att få ge henne sitt eget hjärta - om än metaforiskt, själsligt. Återigen paradox.
Villanelle flyr inte bara smärtan, utan även sin sadistiske make, som senare visar sig vara Henris främste fiende, en av Napoleon avskedad kock. När Napoleon avsatts och Villanelle återvänt till Venedig med Henri, hinner det förflutna ikapp dem, i form av denne våldsamme kock, som de inte kan undkomma annat än genom döden - hans eller deras. Därmed blir Villanelle rik änka, medan Henri tar på sig skulden och straffet - livstids inspärrning på sinnessjukhus på en ö utanför Venedig.
Henris liv instängd i ensamcell på denna ö, blir en meditativ betraktelse över hjärtats dårskaper och kärlekens villkor. Här kan han identifiera sig med Napoleon, som oskadliggjordes på sin avlägsna ö, mycket effektivare än om han dödats. Samma sak med passionen, som behöver svältas ut. Denna övistelse är full av paradoxer.
Frågan är om Henri är blivit galen av mordet han utfört, eller bara spelar galen? Villanelle vill hjälpa honom, genom att köpa honom fri. För honom själv låter det som en galnings naivitet, att tro sig om att lyckas med det. Dessutom sitter han hellre fången på ön, än fortsätter hoppas på Villanelles kärlek, som hon aldrig kan ge honom. Hon tycks se Henri mer som en bror, och har andra passioner. Hon tillhör de spelberoende.
Passionerad eller besatt? Spelberoende? Insatsen avslöjar vad man värderar högst - på den nivån är pengar inte värdefullt nog. Att vara besatt av spel är att vara besatt av spänning. Och spännande är det bara om man riskerar att förlora det man värderar högst - sitt hjärta, sitt förnuft, sitt liv?
Romanen utgavs 1987, mitt under den mest egocentrerade yuppie-eran, som hängav sig helt åt yta och status. Henri som en gång dyrkade Napoleon, har med tiden blivit alltmer tveksam och kritisk. På den karga fångön/sinnessjukhuset börjar han odla en trädgård, sitt eget inre, sin själ.
Jag har varit i Venedig, så mina minnen kan både stödja och vederlägga Wintersons fiktion. Romanen upprepar ett sorts mantra, "Jag berättar sagor. Tro mig." En paradox som sätter tonen för hela berättelsen. Historisk fiktion kan såväl fördjupa en sanning, som snedvrida den. Historien kan också sägas vara både en lins som ger en ny tolkning, såväl av nuet som det förflutna, de befruktar varann till omtolkningar. Nuet är trots allt det enda vi har.
Venedig i all ära, någon reseberättelse är det inte. Romantiteln anger huvudtemat: Passionen. Winterson diktar upp ett förflutet landskap från Napoleonkrigens era i början av 1800-talet, vilket inom litteraturen också är Romantikens idealistiska hjälteera. Hon knådar gamla klichéer kring hjärta och smärta, och lyckas vända uppochned på verkligheten på ett helt nytt sätt, med inslag av magisk realism.
Passion och besatthet, såväl inom kärlek som spel och erövringar. Med Napoleon, den mest förföriske speldjävulen av dem alla, som får fransmännen att älska och följa honom ända till Moskvas fatala vinter. Alla olika synvinklar blir en rad möljiga metaforer för varann, där alla drivs av begär och besatthet att riskera livet och förnuftet.
Wintersons språk flyter behagligt, och skapar lättlästa bilder av sin metaforiska fiktion. Venedig blir en förtrollad stad där naturlagarna upphävs. Den androgyna Villanelle är från Venedig, maskeradernas stad. Hon arbetar som croupier på ett casino och klär sig ömsom som man, ömsom som kvinna, och har relationer med båda könen. När den passion som drabbat henne, inte längre går henne till mötes, flyr hon smärtan genom att lämna staden. Och sitt hjärta har hon lämnat kvar - inte bara bildligt utan rent magiskt faktiskt - när älskarinnan stulit det av henne.
Napoleons personliga kyckligkock Henri har ett stort varmt hjärta i sin unga späda kropp, men utan sitt hjärta kan Villanelle inte återgälda hans passion. Villanelle ber Henri hjälpa henne att återfinna sitt stulna hjärta, vilket han först tolkat metaforiskt, men för Villanelle biologiskt - förutom att hon inte dör kroppsligt, utan bara själsligt, av att sakna hjärta. Henri hittar hjärtat, och Villanelle blir hel igen. Men Henri sörjer, eftersom han hoppats på att få ge henne sitt eget hjärta - om än metaforiskt, själsligt. Återigen paradox.
Villanelle flyr inte bara smärtan, utan även sin sadistiske make, som senare visar sig vara Henris främste fiende, en av Napoleon avskedad kock. När Napoleon avsatts och Villanelle återvänt till Venedig med Henri, hinner det förflutna ikapp dem, i form av denne våldsamme kock, som de inte kan undkomma annat än genom döden - hans eller deras. Därmed blir Villanelle rik änka, medan Henri tar på sig skulden och straffet - livstids inspärrning på sinnessjukhus på en ö utanför Venedig.
Henris liv instängd i ensamcell på denna ö, blir en meditativ betraktelse över hjärtats dårskaper och kärlekens villkor. Här kan han identifiera sig med Napoleon, som oskadliggjordes på sin avlägsna ö, mycket effektivare än om han dödats. Samma sak med passionen, som behöver svältas ut. Denna övistelse är full av paradoxer.
Frågan är om Henri är blivit galen av mordet han utfört, eller bara spelar galen? Villanelle vill hjälpa honom, genom att köpa honom fri. För honom själv låter det som en galnings naivitet, att tro sig om att lyckas med det. Dessutom sitter han hellre fången på ön, än fortsätter hoppas på Villanelles kärlek, som hon aldrig kan ge honom. Hon tycks se Henri mer som en bror, och har andra passioner. Hon tillhör de spelberoende.
Passionerad eller besatt? Spelberoende? Insatsen avslöjar vad man värderar högst - på den nivån är pengar inte värdefullt nog. Att vara besatt av spel är att vara besatt av spänning. Och spännande är det bara om man riskerar att förlora det man värderar högst - sitt hjärta, sitt förnuft, sitt liv?
Romanen utgavs 1987, mitt under den mest egocentrerade yuppie-eran, som hängav sig helt åt yta och status. Henri som en gång dyrkade Napoleon, har med tiden blivit alltmer tveksam och kritisk. På den karga fångön/sinnessjukhuset börjar han odla en trädgård, sitt eget inre, sin själ.
2019-08-09
Lille Eyolf - Henrik Ibsen (1894)
Ibsen skrev denna korta pjäs om ett äktenskap i kris 1894, och som så ofta fick den urpremiär i Berlin, januari året efter. Titelkaraktären, Lille Eyolf, är paret Allmers handikappade son. Pjäsen är ett ormbo av känslomässiga förvecklingar, där en rad skuldfrågor stöts och blöts. Psykologiserande kring spänningar i olika relationer, där svek väcker skuld som kväver passionen.
Eyolf föll i golvet som spädbarn, i ett obevakad ögonblick, och blev därav kroniskt handikappad. Likt Dickens Tiny Tim, tvingas han använda krycka och blir hänvisad till ett stilla hemliv. Föräldrarna känner djup skuld, eftersom de var upptagna av varandra när sonen föll. Dåligt samvete dödar deras känslor för såväl varandra som inför sonen.
I slutet av Akt 1 faller Eyolf åter, denna gång i fjorden, och drunknar, vilket blir en katalysator som gör äktenskapskrisen akut. Skilsmässa hotar. Andra komplikationer är Asta, Eyolfs faster, som han alltid tytts sig till känslomässigt. Asta och Alfred har levt som halvsyskon, hänvisade till varandra sedan föräldrarna tidigt dog ifrån dem. Men nu visar det sig att det biologiska släktskapet var en lögn.
Det känslomässiga vakuum som alla inblandade hamnat i, har lett till snedvriden symbios, där ena parten söker vända sig bort, och får den andra parten att kräva total villkorlig uppmärksamhet. Alla känslor styrs av villkor och beroenden, och saknar ömsesidighet.
Intrycket blir onekligen obehagligt, och symbolerna tynger som bly. En biroll har 'Råttjungfrun' en gammal kvinna som med hjälp av sin hund lockar råttor att dränka sig - mot betalning från de familjer hon hjälper. Paret Allmers avvisar henne dock, säger sig inte behöva hennes tjänster. I stället blir det sonen som drunknar. Fjorden tycks stilla på ytan, men på djupet finns starka underströmmar som genast dragit Eyolf utåt, bort.
Kärleken gick i baklås, blev omöjlig. Den skuldtyngde fadern Alfred försöker skriva en bok om 'ansvar', just det han själv känner sig ha brustit i. Så arbetet leder bara till skrivkramp. Hustrun, Eyolfs mor Rita, ser makens arbete, ja även hans intresse i sonen som ett hinder för deras äktenskap - vilket visar hur omöjlig relationen blivit.
Alfred tänkte göra bot genom att sluta skriva, och helt ägna sig åt sonens utbildning, alltså leva genom sonen, se till att sonen blir det han själv velat bli. Alltså ännu en omöjlig relation, som skapar tvång, och i realiteten bara skulle ha blivit ännu ett hinder för sonens möjligheter till ett eget liv och egna intressen. Men innan dess hann altså Eyolf drunkna.
Allt verkar så omöljigt, att skilsmässa verkar vara enda lösningen. Men då vänder plötsligt pjäsen helt om. Ateisten Albert drömmer att han ber till Gud, ber om en mening med livet. För att sonen inte skall ha dött förgäves, bestämmer sig paret för att stödja fattiga och föräldralösa barn i samhället. Och det ska bli deras gemensamma projekt, alltså skapar de ett nytt partnerskap, där de blir jämlika partners, utan kvävande symbios.
Vilket trots allt käns som något av ett hoppfullt slut, ovanligt hos Ibsen. De 'återuppstår', sedan deras grubblerier gått varvet runt, från det meningslösa i sonens död, fram till detta gemensamma arbete. De vill ge fattiga utstötta barn allt de inte förmådde ge sin egen son i kärlek och omvårdnad.
Eyolf föll i golvet som spädbarn, i ett obevakad ögonblick, och blev därav kroniskt handikappad. Likt Dickens Tiny Tim, tvingas han använda krycka och blir hänvisad till ett stilla hemliv. Föräldrarna känner djup skuld, eftersom de var upptagna av varandra när sonen föll. Dåligt samvete dödar deras känslor för såväl varandra som inför sonen.
I slutet av Akt 1 faller Eyolf åter, denna gång i fjorden, och drunknar, vilket blir en katalysator som gör äktenskapskrisen akut. Skilsmässa hotar. Andra komplikationer är Asta, Eyolfs faster, som han alltid tytts sig till känslomässigt. Asta och Alfred har levt som halvsyskon, hänvisade till varandra sedan föräldrarna tidigt dog ifrån dem. Men nu visar det sig att det biologiska släktskapet var en lögn.
Det känslomässiga vakuum som alla inblandade hamnat i, har lett till snedvriden symbios, där ena parten söker vända sig bort, och får den andra parten att kräva total villkorlig uppmärksamhet. Alla känslor styrs av villkor och beroenden, och saknar ömsesidighet.
Intrycket blir onekligen obehagligt, och symbolerna tynger som bly. En biroll har 'Råttjungfrun' en gammal kvinna som med hjälp av sin hund lockar råttor att dränka sig - mot betalning från de familjer hon hjälper. Paret Allmers avvisar henne dock, säger sig inte behöva hennes tjänster. I stället blir det sonen som drunknar. Fjorden tycks stilla på ytan, men på djupet finns starka underströmmar som genast dragit Eyolf utåt, bort.
Kärleken gick i baklås, blev omöjlig. Den skuldtyngde fadern Alfred försöker skriva en bok om 'ansvar', just det han själv känner sig ha brustit i. Så arbetet leder bara till skrivkramp. Hustrun, Eyolfs mor Rita, ser makens arbete, ja även hans intresse i sonen som ett hinder för deras äktenskap - vilket visar hur omöjlig relationen blivit.
Alfred tänkte göra bot genom att sluta skriva, och helt ägna sig åt sonens utbildning, alltså leva genom sonen, se till att sonen blir det han själv velat bli. Alltså ännu en omöjlig relation, som skapar tvång, och i realiteten bara skulle ha blivit ännu ett hinder för sonens möjligheter till ett eget liv och egna intressen. Men innan dess hann altså Eyolf drunkna.
Allt verkar så omöljigt, att skilsmässa verkar vara enda lösningen. Men då vänder plötsligt pjäsen helt om. Ateisten Albert drömmer att han ber till Gud, ber om en mening med livet. För att sonen inte skall ha dött förgäves, bestämmer sig paret för att stödja fattiga och föräldralösa barn i samhället. Och det ska bli deras gemensamma projekt, alltså skapar de ett nytt partnerskap, där de blir jämlika partners, utan kvävande symbios.
Vilket trots allt käns som något av ett hoppfullt slut, ovanligt hos Ibsen. De 'återuppstår', sedan deras grubblerier gått varvet runt, från det meningslösa i sonens död, fram till detta gemensamma arbete. De vill ge fattiga utstötta barn allt de inte förmådde ge sin egen son i kärlek och omvårdnad.
2019-08-06
Byggmästare Solness - Henrik Ibsen (1892)
Ibsens drama Byggmästare Solness utgavs december 1892, samtidigt på såväl norska som engelska, tyska och franska. Världspremiären skedde i Berlin januari 1893. Men den blev ingen scenisk framgång, utan lades snabbt ner. Ibsen som huvudsakligen vistats ute i Europa åren 1864-1891, hade nu återvänt till Norge.
Ibsen hade bytt stil, lämnat sin tidigare utåtriktade samhällskritik bakom sig för ett mer inåtvänt psykologiserande. Psykologi och symbolism låg i tiden, även om många menar att det också handlar om att Henrik Ibsen (1828-1906), nu 64 år och tillbaka i fosterlandet, börjat grunna på målet med sin egen livsgärning.
Titelpersonen Byggmästar Solness är en medelålders erkänd byggmästare, som börjat tvivla på sitt eget livsverk. Han som alltid trott på sina egna inneboende krafter, och inte skytt några medel för att nå sina egna mål, något av en nietzscheansk övermänniska, börjar få dåligt samvete och tvivlar på meningen, och i synnerhet de uppoffringar som hustrun tvingats till av hans egen framfart.
Solness känner av sin ålder och är rädd att bli omsprungen av yngre förmågor, till exempel Ragnar, son till hans egen läromästare, Knut Brovik, begåvad arkitekt som Solness dock kunnat utnyttja, eftersom denne saknat Solness skrupefrihet. Sonen Ragnar, vars självförtroende Solness gör vad han kan för att hämma, vill öppna eget och det skrämmer Solness till att nedvärdera Ragnars begåvning. Solness fruktar och förtrycker de yngre, i ett desperat försök att behålla dem hos sig, för att ta del av deras vitalitet.
Unga Hilde Wangel (som var yngsta dotter hos familjen Wangel i Frun från havet) är fortfarande uppnosig och nu även förföriskt manipulativ. Tio år tidigare, då Hilde var 12-13 år, träffade hon Solness och fascinerades. Det blir aldrig klart om hon då blev utsatt för hans manipulationer, och tog efter honom, eller om den bild hon nu bär på är hennes egna fantasier. Men trots åldersskillnaden tycks de dela visioner och egenartad psykologi. Solness och Hilde, båda strävar efter 'det omöjliga', övermänniskoideal. De söker spänning, nästan 'outhärdlig' spänning.
Solness existentiella dilemma, som kan jämställas med varje konstnärs kreativa dilemma, och här symboliseras av byggnader. Solness började med visionära ambitioner, byggde höga kyrktorn att ringa ut över världen. Men sedan ändrar han sig och börjar bygga familjevillor, för att befrämja familjelycka hos andra, men menar att han bara kunde uppnå detta genom att avstå från sin egen familjs lycka.
Nog är det möjligt att se Peer Gynt som ett storslaget kyrktorn, och sedan de samhällskritiska pjäserna som en mer jordnära villor. Att Solness fru ärvt det hus de bodde i som unga nyblivna föräldrar, medan han själv hoppades att det skulle brinna ner, så de skulle få möjlighet att börja om och bygga nytt, också för andra, genom att stycka den stora tomten - är också mycket symboliskt för flammande retoriska pjäs-byggen. Att huset sedan brinner ner av andra skäl, minskar inte Solness skuldkänslor - trots att han skapar en samling familjevillor åt andra unga familjer. Deras nyfödda tvillingsöner dog efter branden och hustrun hämtade sig aldrig från sina förluster.
Solness ser det som ett straff han dragit på sig själv: "För att kunna bygga hem åt andra måste jag avstå - för alltid avstå från ett eget hem. Jag menar ett hem åt en barnaskara." Att avstå den egna lyckan blir i Solness ögon priset på hans 'konstnärskap'. Kände Ibsen det så på gamla dar? När han satt ensam i Norge, medan hans hustru försökte lindra sin gikt i Italien.
Hustrun Aline verkar dock sakna sitt ärvda hus, mer än tvillingarna. Deras död är en 'högre skickelse' som hon inte vågar ifrågasätta. Eller blev hon sinnessjuk av hela tragedin? Samtidigt är det Solness som oroar sig, dels för sitt eget förstånd, dels för att hustrun ska misstänka honom för att vara sinnessjuk. Ja, det blir som ett triangeldrama av misstänkt sinnessjukdom.
Hilde menar att Solness samvete är för 'skröpligt'. De behöver 'robusta' samveten, som de härjande vikingarna hade tusen år tidigare. De enas om att för att våga det man helst vill behövs 'ett riktigt rymligt samvete'. Hilde och Solness hustru Aline låtsas vara vänner, men kommer egentligen inte överens. Alines har dödat sin egen livskraft genom att alltid hemfalla åt pliktkänslan. Hon gör aldrig vad hon själv vill, bara vad plikten kräver. Det skapar en kvävande tyngd, som får alla att må dåligt.
När Hilde lirkar med Solness, och får honom att motsträvigt välsigna Ragnars önskan om att starta ett eget byggföretag (Hildes goda gärning?), då får det mig att tänka på Strindbergs Fadren, hur hans gamla amma lirkar på honom tvångströjan när han tycks ha förlorat förståndet.
Hilde driver slutligen Solness i döden, omedvetet? För att hon får honom att våga mer än han vågar. Att trots svindel klättra högst upp på tornet till det nybyggda huset. Själv är hon inte förankrad på jorden, utan liknas vid en 'skogsfågel som inte vill sitta i bur' (ännu en av Ibsens fågelsymboler). Och tillsammans hade de börjat drömma om att 'bygga luftslott - med stengrund'.
Hur motsägelsefullt är inte det? Och världsfrånvänt...
Ibsen hade bytt stil, lämnat sin tidigare utåtriktade samhällskritik bakom sig för ett mer inåtvänt psykologiserande. Psykologi och symbolism låg i tiden, även om många menar att det också handlar om att Henrik Ibsen (1828-1906), nu 64 år och tillbaka i fosterlandet, börjat grunna på målet med sin egen livsgärning.
Titelpersonen Byggmästar Solness är en medelålders erkänd byggmästare, som börjat tvivla på sitt eget livsverk. Han som alltid trott på sina egna inneboende krafter, och inte skytt några medel för att nå sina egna mål, något av en nietzscheansk övermänniska, börjar få dåligt samvete och tvivlar på meningen, och i synnerhet de uppoffringar som hustrun tvingats till av hans egen framfart.
Solness känner av sin ålder och är rädd att bli omsprungen av yngre förmågor, till exempel Ragnar, son till hans egen läromästare, Knut Brovik, begåvad arkitekt som Solness dock kunnat utnyttja, eftersom denne saknat Solness skrupefrihet. Sonen Ragnar, vars självförtroende Solness gör vad han kan för att hämma, vill öppna eget och det skrämmer Solness till att nedvärdera Ragnars begåvning. Solness fruktar och förtrycker de yngre, i ett desperat försök att behålla dem hos sig, för att ta del av deras vitalitet.
Unga Hilde Wangel (som var yngsta dotter hos familjen Wangel i Frun från havet) är fortfarande uppnosig och nu även förföriskt manipulativ. Tio år tidigare, då Hilde var 12-13 år, träffade hon Solness och fascinerades. Det blir aldrig klart om hon då blev utsatt för hans manipulationer, och tog efter honom, eller om den bild hon nu bär på är hennes egna fantasier. Men trots åldersskillnaden tycks de dela visioner och egenartad psykologi. Solness och Hilde, båda strävar efter 'det omöjliga', övermänniskoideal. De söker spänning, nästan 'outhärdlig' spänning.
Solness existentiella dilemma, som kan jämställas med varje konstnärs kreativa dilemma, och här symboliseras av byggnader. Solness började med visionära ambitioner, byggde höga kyrktorn att ringa ut över världen. Men sedan ändrar han sig och börjar bygga familjevillor, för att befrämja familjelycka hos andra, men menar att han bara kunde uppnå detta genom att avstå från sin egen familjs lycka.
Nog är det möjligt att se Peer Gynt som ett storslaget kyrktorn, och sedan de samhällskritiska pjäserna som en mer jordnära villor. Att Solness fru ärvt det hus de bodde i som unga nyblivna föräldrar, medan han själv hoppades att det skulle brinna ner, så de skulle få möjlighet att börja om och bygga nytt, också för andra, genom att stycka den stora tomten - är också mycket symboliskt för flammande retoriska pjäs-byggen. Att huset sedan brinner ner av andra skäl, minskar inte Solness skuldkänslor - trots att han skapar en samling familjevillor åt andra unga familjer. Deras nyfödda tvillingsöner dog efter branden och hustrun hämtade sig aldrig från sina förluster.
Solness ser det som ett straff han dragit på sig själv: "För att kunna bygga hem åt andra måste jag avstå - för alltid avstå från ett eget hem. Jag menar ett hem åt en barnaskara." Att avstå den egna lyckan blir i Solness ögon priset på hans 'konstnärskap'. Kände Ibsen det så på gamla dar? När han satt ensam i Norge, medan hans hustru försökte lindra sin gikt i Italien.
Hustrun Aline verkar dock sakna sitt ärvda hus, mer än tvillingarna. Deras död är en 'högre skickelse' som hon inte vågar ifrågasätta. Eller blev hon sinnessjuk av hela tragedin? Samtidigt är det Solness som oroar sig, dels för sitt eget förstånd, dels för att hustrun ska misstänka honom för att vara sinnessjuk. Ja, det blir som ett triangeldrama av misstänkt sinnessjukdom.
Hilde menar att Solness samvete är för 'skröpligt'. De behöver 'robusta' samveten, som de härjande vikingarna hade tusen år tidigare. De enas om att för att våga det man helst vill behövs 'ett riktigt rymligt samvete'. Hilde och Solness hustru Aline låtsas vara vänner, men kommer egentligen inte överens. Alines har dödat sin egen livskraft genom att alltid hemfalla åt pliktkänslan. Hon gör aldrig vad hon själv vill, bara vad plikten kräver. Det skapar en kvävande tyngd, som får alla att må dåligt.
När Hilde lirkar med Solness, och får honom att motsträvigt välsigna Ragnars önskan om att starta ett eget byggföretag (Hildes goda gärning?), då får det mig att tänka på Strindbergs Fadren, hur hans gamla amma lirkar på honom tvångströjan när han tycks ha förlorat förståndet.
Hilde driver slutligen Solness i döden, omedvetet? För att hon får honom att våga mer än han vågar. Att trots svindel klättra högst upp på tornet till det nybyggda huset. Själv är hon inte förankrad på jorden, utan liknas vid en 'skogsfågel som inte vill sitta i bur' (ännu en av Ibsens fågelsymboler). Och tillsammans hade de börjat drömma om att 'bygga luftslott - med stengrund'.
Hur motsägelsefullt är inte det? Och världsfrånvänt...
2019-07-28
The Diary of a Nobody - George & Weedon Grossmith (1892)
George Grossmith (1847-1912) studerade juridik och hans bror Weedon (1854-1919) ville bli porträttmålare, men båda hamnade i teatervärlden och var mycket framgångsrika som professionella komiker.
På höjden av sin karriär skapade de ihop denna lilla bok, The Diary of a Nobody. Weedon bidrog främst med illustrationerna, som avbildar alla större karaktärer. Jag kände inte alls till den men den är uppenbarligen en klassisk humor bok i England.
Charles Pooter, är en småborgerlig man som försöker hålla skenet uppe så gott det går i slutet av den viktorianska eran. Charles och hans fru Carrie har när dagboken inleds den 3 April, just flyttat till ett nytt hem, störande nära tågrälsen, och med brister i byggnaden som behöver lagas. Och har förhållandevis knapert med inkomster, i förhållande till hur betydande han känner sig inom sitt lilla område. I dagboken berättar Charles om sina små missöden, förhoppningar och besvikelser, som ofta uppstår just kring hans omedvetna uppblåsthet.
Många skämt är som vanligt i engelskan, språkliga vitsar. Ibland behöver jag få det skrivet på näsan, som när deras stadiga vänner presenteras, det är paret Cummings (cykelfantast) och den lite grovare skämtsamme Gowing - som hälsar på familjen Pooter var och varannan dag. Stavar vi om deras namn så heter de alltså 'Coming' och 'Going' - kommer och går.
Charles och Carrie har en son William Lupin, som just fyllt 20 år och beslutat använda Lupin som tilltalsnamn. Han dyker plötsligt upp i hemmet, när han avskedats från sitt arbete som bankkamrer.
Charles oroar sig för sonens framtid, arbete, val av vänner och fästmör, just på ett sätt där vi kan känna igen föräldrar från alla tider.
Han representerar den nya tiden, amatörteater och nattligt festande, aktiespekulationer och nya kommersiella begrepp på olika områden, allt tar han med en klackspar, en självklarhet för ungdomen, medan Charles Pooter själv inte är införstådd. Charles ids inte heller fråga, vilket gör att han åker på den ena besvikelsen efter den andra.
Humorn sätter tummen på en rad företeelser som låg i tiden, och visar på brytningstiden, att 1900-talet närmar sig med stormsteg. Och här är det småfolkets vardag, inte dekadens och symbolism som står i centrum.
På höjden av sin karriär skapade de ihop denna lilla bok, The Diary of a Nobody. Weedon bidrog främst med illustrationerna, som avbildar alla större karaktärer. Jag kände inte alls till den men den är uppenbarligen en klassisk humor bok i England.
Charles Pooter, är en småborgerlig man som försöker hålla skenet uppe så gott det går i slutet av den viktorianska eran. Charles och hans fru Carrie har när dagboken inleds den 3 April, just flyttat till ett nytt hem, störande nära tågrälsen, och med brister i byggnaden som behöver lagas. Och har förhållandevis knapert med inkomster, i förhållande till hur betydande han känner sig inom sitt lilla område. I dagboken berättar Charles om sina små missöden, förhoppningar och besvikelser, som ofta uppstår just kring hans omedvetna uppblåsthet.
Många skämt är som vanligt i engelskan, språkliga vitsar. Ibland behöver jag få det skrivet på näsan, som när deras stadiga vänner presenteras, det är paret Cummings (cykelfantast) och den lite grovare skämtsamme Gowing - som hälsar på familjen Pooter var och varannan dag. Stavar vi om deras namn så heter de alltså 'Coming' och 'Going' - kommer och går.
Charles och Carrie har en son William Lupin, som just fyllt 20 år och beslutat använda Lupin som tilltalsnamn. Han dyker plötsligt upp i hemmet, när han avskedats från sitt arbete som bankkamrer.
Charles oroar sig för sonens framtid, arbete, val av vänner och fästmör, just på ett sätt där vi kan känna igen föräldrar från alla tider.
Han representerar den nya tiden, amatörteater och nattligt festande, aktiespekulationer och nya kommersiella begrepp på olika områden, allt tar han med en klackspar, en självklarhet för ungdomen, medan Charles Pooter själv inte är införstådd. Charles ids inte heller fråga, vilket gör att han åker på den ena besvikelsen efter den andra.
Humorn sätter tummen på en rad företeelser som låg i tiden, och visar på brytningstiden, att 1900-talet närmar sig med stormsteg. Och här är det småfolkets vardag, inte dekadens och symbolism som står i centrum.
2019-07-22
The Importance of being Earnest - Oscar Wilde (1895)
Oscar Wilde (1854-1900) ägnade sina sista produktiva år, första halvan av 1890-talet, åt teater. The Importance of being Earnest är väl hans mest kända pjäs, och hans sista triumf. En klassisk komedi som fått många att skratta. Jag har sett den i flera versioner och läste den också som ung. Mitt intryck blev dock lite annorlunda denna gång, när jag läste en samling med alla hans fem 90-talspjäser.
1892 hade Lady Windermere's Fan premiär, och blev genast en stor framgång, även rent ekonomiskt för Wilde. Allmänheten verkar ha köat för att få se och höra Oscar Wildes omtalade kvickheter. De fyra 'komedierna' har alla en dandy-roll som excellerar i paradoxala motsägelser, epigram, som säkert kittlade den senviktorianska publikens skrattmuskler.
I övrigt är det förväxlingar som vrider till intrigen. Den som anses vara moraliskt förkastlig, visar sig ha större medkänsla och förmåga att rädda skinnet på omgivningen. Rolig är också the Duchess of Berwick, en äldre dam som ändrar åsikt från mening till mening, från ytterlighet till ytterlighet. Samtidigt som hon hela tiden behåller sitt goda humör. Wilde driver alltså med människorna i den snäva aristokratiska miljön och deras socialmoraliska seder och dubbelmoral.
Ett år senare, 1893, kom A Woman of No Importance, som må ha en hel del kvickheter och epigram värdiga en dandy, men jag uppfattar den betydligt mer melodramatisk, på gränsen till 'tragedi'. Den har nämligen ett betydligt strängare moraliskt tema - hur män och kvinnor behandlas olika vid samma typ av 'synder'.
Ett tidstypiskt tema är också jämförelser mellan amerikaner och engelsmän, det naturliga jämfört med mondän engelsk aristokrati. Enligt dandyn är de självständiga amerikanska kvinnorna uppfriskande men naturligtvis puritanska i överkant. Hela samhällsbiten är paradoxal, är amerikaner mer jämlika? Kvinnorna tycks mer självständiga, men ökat politiskt inflytande är något man ännu är tveksam mot. Kvinnors moraliska inflytande ansågs dock överallt viktigt för att balansera männens 'naturliga' syndfullhet. Samtidigt som kvinnor som halkat från 'moralkoden' straffas hårt, medan männens dito mest verkar skämtas bort.
Dandyn i den här pjäsen är Lord Illingworth, som "doesn't value the moral qualities in women as much as he should". Hans egna cynismer får mig mer att fnysa, än le. Paret Pontefract, lady Caroline och Sir John, är snarare patetiska än roliga. Det jag ler mest åt är Archdeacon Daubenys 'positiva' svar kring sin hustru hälsa, hon som aldrig kommer hemifrån för att hon är såväl giktbruten, döv, blind och antagligen senil, men där han alltid uttrycker att hon har andra positiva aspekter av livet att roa sig med. Antagligen är hennes brist på närminne en välsignelse.
Mrs Arbuthnot, är titelns 'kvinna utan betydelse'. Hennes namn är påhittat för att dölja att hon är ogift mor. Namnet känns överhuvudtaget påhittat, jag tolkar det som Are-but-nothing, att vara nästan ingenting. Hon ser mycket strängt på sitt öde, och tävlar i puritansk livssyn. Sedan fadern till hennes son, vägrat gifta sig med henne, påverkad av sin mors sociala ambitioner, vägrar hon ta någon hjälp från det hållet. Sonen Gerald inser i slutet att han egentligen 'inte har något namn', utan måste skapa sig sitt eget öde. Lord Illingworth, som han trodde skulle vara hans välgörare som arbetsgivare, visar sig vara hans oansvarige far, så honom lämnar han bakom sig, trots att denne nu på äldre dar gärna hade sett sig ha en son att omhulda.
Nästa framgång var An Ideal Husband, premiär 3 januari 1895, men skriven redan i slutet 1893, alltså i nära samband med de två ovan nämnda sociala komedierna. Här har Lord Goring nyckelroll som cynisk dandy. Pjäsen har ett visst politiskt tema, genom att Sir Robert Chiltern, som anses vara rikets mest moraliskt högtstående offentliga person, samtidigt visar sig ha begått ett ekonomiskt insiderbrott för att ta sig till den toppen.
Temat är dubbelmoralen, med fläckfria ideal, som döljer gråskalor av smuts. Hustruns, Lady Chiltern, ideal är så oöverstigliga att hon är nära att överge sin make för detta avslöjande, just när hans karriär verkar helt urholkas av detta. Hon vänder sig till deras vän Lord Goring, en fashionabel dandy-filosof med tveksamt rykte, och hamnar där själv i en tveksam dager, vilket får henne att mjukna i sina ideal.
Vissa har menat att Lord Goring för Oscar Wildes egen talan, att hans vädja om förlåtelse för tidigare synder handlar även om Wilde själv, som just när han uppnått höjden av sin litterära bana, också riskerar hamna i en skandal kring sin homosexuella relation med en ung aristokrat.
Wilde hade också redan 1891 skrivit en tragedi, Salomé, på franska!, vilket ter sig som en sorts förklädnad av de egna känslostormarna. Den var inspirerad av den franske diktaren Stéphane Malarmés version av Bibelns myt kring Salome som krävde Johannes döpares huvud på ett fat, när Herodes vill belöna henne för att hon roat hans gäster med att dansa. Men redan när man började repetera stycket 1892, kom besked att den inte skulle få spelas offentligt i England, pga en gammal regel om att Bibelns historier inte fick spelas på scen, men troligen hade pjäsens erotiska innehåll läckt ut och skapat oro.
I stället gjorde Wilde succé med sina komedier, från 1892, vilka jag upplever som mer eller mindre ansträngda i sin uppsluppenhet. Han tvättar sitt rykte, plagg för platt, samtidigt som han gisslar dubbelmoralen. Men texten till Salomé gavs ut i Frankrike 1893, och översattes till Engelska redan 1894, och fick dekadenta illustrationer av Aubrey Beardsley. Den fick aldrig spelas i England under Wildes livstid, men spelades i Paris Sarah Bernhardt redan 1894. Den spelades också på tyska i Berlin 1902, och tonsättaren Richard Strauss såg dess lyriska potential och lät den utgöra grunden för sin tyska opera, med urpremiär 1905, som ingår i den internationella repertoaren än idag.
Dramat är ett mycket mörkt, symboliskt och dekadent drama, kring makt som korrumperar, blandat med sexuella toner. Hur den gamle Herodes Antipas dreglar över sin vackra styvdotter och önskar se henne dansa de sju slöjornas dans. Hur Salomé likt en dekadent Medusa, vill suga livet ur Johannes döparen, mer för sina egna lustars skull, än för sin mors hämndbegär.
WB Yeats gav tydligen dramat dålig kritik: tom, pretantiös, blodig, bizarr, morbid, motbjudande. Att allt heligt vänts upp och ner. Men så här på avstånd, i vår egen morbida bio-värld, tycker jag att Salomé känns mer sann som Wilde-tragedi, än The Importance of being Earnest, som Wilde-komedi. Detta trots att den senare räknas som hans 'främsta verk'.
The Importance of being Earnest (uppförd 14 februari 1895 ) känns som hans sista publikfriande anpassning till samhällets krav. Som en 'well-made play', standardformatet i mitten-slutet av 1800-talet. Den typ av elaborerade intriger som GB Shaw avskydde och motarbetade. Den följde en lika standardiserad form som en Eurovision-låt. Vi sjunger genast glatt med, för att den triggar alla de rätta känslomässiga standardknapparna. Allt flyter galant, men tillför sällan något nytt särpräglat konstnärligt. Den innehåller farsartade förvecklingar och borttappade spädbarn och förväxlade identiteter, och vid det lyckliga slutet återfår de föräldralösa sina rättmätiga högreståndsarv.
Visst är Algernon en dandy, men annars återstår inte mycket av de dekadenta poserna. Inför den totala sociala katastrofen ger Wilde upp och miste sin särart. Han har också gett pjäsen undertiteln A Trivial Comedy for Serious People. En oskyldig komedi. Och publiken var i extas. Två Wilde-komedier samma vinter. Men då väcktes åtal. Wilde fängslades, komedierna lades ner.
Hans fall blev därför stort. Lord Queensberry, fadern till hans älskare Lord Alfred, rasade över sina söners öde, där den äldste nyss avlidit av ett vådaskott. Han letade då efter en syndabock att hämnas på. Det blev Oscar Wilde. Processen mot honom kan bara jämföras med Dreyfus-affären i Frankrike, som genomslagskraft, men utan upprättelse. Efter två år i fängelse, 1895-97, var Wilde en bruten man och dog i exil i Paris år 1900.
1892 hade Lady Windermere's Fan premiär, och blev genast en stor framgång, även rent ekonomiskt för Wilde. Allmänheten verkar ha köat för att få se och höra Oscar Wildes omtalade kvickheter. De fyra 'komedierna' har alla en dandy-roll som excellerar i paradoxala motsägelser, epigram, som säkert kittlade den senviktorianska publikens skrattmuskler.
I övrigt är det förväxlingar som vrider till intrigen. Den som anses vara moraliskt förkastlig, visar sig ha större medkänsla och förmåga att rädda skinnet på omgivningen. Rolig är också the Duchess of Berwick, en äldre dam som ändrar åsikt från mening till mening, från ytterlighet till ytterlighet. Samtidigt som hon hela tiden behåller sitt goda humör. Wilde driver alltså med människorna i den snäva aristokratiska miljön och deras socialmoraliska seder och dubbelmoral.
Ett år senare, 1893, kom A Woman of No Importance, som må ha en hel del kvickheter och epigram värdiga en dandy, men jag uppfattar den betydligt mer melodramatisk, på gränsen till 'tragedi'. Den har nämligen ett betydligt strängare moraliskt tema - hur män och kvinnor behandlas olika vid samma typ av 'synder'.
Ett tidstypiskt tema är också jämförelser mellan amerikaner och engelsmän, det naturliga jämfört med mondän engelsk aristokrati. Enligt dandyn är de självständiga amerikanska kvinnorna uppfriskande men naturligtvis puritanska i överkant. Hela samhällsbiten är paradoxal, är amerikaner mer jämlika? Kvinnorna tycks mer självständiga, men ökat politiskt inflytande är något man ännu är tveksam mot. Kvinnors moraliska inflytande ansågs dock överallt viktigt för att balansera männens 'naturliga' syndfullhet. Samtidigt som kvinnor som halkat från 'moralkoden' straffas hårt, medan männens dito mest verkar skämtas bort.
Dandyn i den här pjäsen är Lord Illingworth, som "doesn't value the moral qualities in women as much as he should". Hans egna cynismer får mig mer att fnysa, än le. Paret Pontefract, lady Caroline och Sir John, är snarare patetiska än roliga. Det jag ler mest åt är Archdeacon Daubenys 'positiva' svar kring sin hustru hälsa, hon som aldrig kommer hemifrån för att hon är såväl giktbruten, döv, blind och antagligen senil, men där han alltid uttrycker att hon har andra positiva aspekter av livet att roa sig med. Antagligen är hennes brist på närminne en välsignelse.
Mrs Arbuthnot, är titelns 'kvinna utan betydelse'. Hennes namn är påhittat för att dölja att hon är ogift mor. Namnet känns överhuvudtaget påhittat, jag tolkar det som Are-but-nothing, att vara nästan ingenting. Hon ser mycket strängt på sitt öde, och tävlar i puritansk livssyn. Sedan fadern till hennes son, vägrat gifta sig med henne, påverkad av sin mors sociala ambitioner, vägrar hon ta någon hjälp från det hållet. Sonen Gerald inser i slutet att han egentligen 'inte har något namn', utan måste skapa sig sitt eget öde. Lord Illingworth, som han trodde skulle vara hans välgörare som arbetsgivare, visar sig vara hans oansvarige far, så honom lämnar han bakom sig, trots att denne nu på äldre dar gärna hade sett sig ha en son att omhulda.
Nästa framgång var An Ideal Husband, premiär 3 januari 1895, men skriven redan i slutet 1893, alltså i nära samband med de två ovan nämnda sociala komedierna. Här har Lord Goring nyckelroll som cynisk dandy. Pjäsen har ett visst politiskt tema, genom att Sir Robert Chiltern, som anses vara rikets mest moraliskt högtstående offentliga person, samtidigt visar sig ha begått ett ekonomiskt insiderbrott för att ta sig till den toppen.
Temat är dubbelmoralen, med fläckfria ideal, som döljer gråskalor av smuts. Hustruns, Lady Chiltern, ideal är så oöverstigliga att hon är nära att överge sin make för detta avslöjande, just när hans karriär verkar helt urholkas av detta. Hon vänder sig till deras vän Lord Goring, en fashionabel dandy-filosof med tveksamt rykte, och hamnar där själv i en tveksam dager, vilket får henne att mjukna i sina ideal.
Vissa har menat att Lord Goring för Oscar Wildes egen talan, att hans vädja om förlåtelse för tidigare synder handlar även om Wilde själv, som just när han uppnått höjden av sin litterära bana, också riskerar hamna i en skandal kring sin homosexuella relation med en ung aristokrat.
Wilde hade också redan 1891 skrivit en tragedi, Salomé, på franska!, vilket ter sig som en sorts förklädnad av de egna känslostormarna. Den var inspirerad av den franske diktaren Stéphane Malarmés version av Bibelns myt kring Salome som krävde Johannes döpares huvud på ett fat, när Herodes vill belöna henne för att hon roat hans gäster med att dansa. Men redan när man började repetera stycket 1892, kom besked att den inte skulle få spelas offentligt i England, pga en gammal regel om att Bibelns historier inte fick spelas på scen, men troligen hade pjäsens erotiska innehåll läckt ut och skapat oro.
I stället gjorde Wilde succé med sina komedier, från 1892, vilka jag upplever som mer eller mindre ansträngda i sin uppsluppenhet. Han tvättar sitt rykte, plagg för platt, samtidigt som han gisslar dubbelmoralen. Men texten till Salomé gavs ut i Frankrike 1893, och översattes till Engelska redan 1894, och fick dekadenta illustrationer av Aubrey Beardsley. Den fick aldrig spelas i England under Wildes livstid, men spelades i Paris Sarah Bernhardt redan 1894. Den spelades också på tyska i Berlin 1902, och tonsättaren Richard Strauss såg dess lyriska potential och lät den utgöra grunden för sin tyska opera, med urpremiär 1905, som ingår i den internationella repertoaren än idag.
Dramat är ett mycket mörkt, symboliskt och dekadent drama, kring makt som korrumperar, blandat med sexuella toner. Hur den gamle Herodes Antipas dreglar över sin vackra styvdotter och önskar se henne dansa de sju slöjornas dans. Hur Salomé likt en dekadent Medusa, vill suga livet ur Johannes döparen, mer för sina egna lustars skull, än för sin mors hämndbegär.
WB Yeats gav tydligen dramat dålig kritik: tom, pretantiös, blodig, bizarr, morbid, motbjudande. Att allt heligt vänts upp och ner. Men så här på avstånd, i vår egen morbida bio-värld, tycker jag att Salomé känns mer sann som Wilde-tragedi, än The Importance of being Earnest, som Wilde-komedi. Detta trots att den senare räknas som hans 'främsta verk'.
The Importance of being Earnest (uppförd 14 februari 1895 ) känns som hans sista publikfriande anpassning till samhällets krav. Som en 'well-made play', standardformatet i mitten-slutet av 1800-talet. Den typ av elaborerade intriger som GB Shaw avskydde och motarbetade. Den följde en lika standardiserad form som en Eurovision-låt. Vi sjunger genast glatt med, för att den triggar alla de rätta känslomässiga standardknapparna. Allt flyter galant, men tillför sällan något nytt särpräglat konstnärligt. Den innehåller farsartade förvecklingar och borttappade spädbarn och förväxlade identiteter, och vid det lyckliga slutet återfår de föräldralösa sina rättmätiga högreståndsarv.
Visst är Algernon en dandy, men annars återstår inte mycket av de dekadenta poserna. Inför den totala sociala katastrofen ger Wilde upp och miste sin särart. Han har också gett pjäsen undertiteln A Trivial Comedy for Serious People. En oskyldig komedi. Och publiken var i extas. Två Wilde-komedier samma vinter. Men då väcktes åtal. Wilde fängslades, komedierna lades ner.
Hans fall blev därför stort. Lord Queensberry, fadern till hans älskare Lord Alfred, rasade över sina söners öde, där den äldste nyss avlidit av ett vådaskott. Han letade då efter en syndabock att hämnas på. Det blev Oscar Wilde. Processen mot honom kan bara jämföras med Dreyfus-affären i Frankrike, som genomslagskraft, men utan upprättelse. Efter två år i fängelse, 1895-97, var Wilde en bruten man och dog i exil i Paris år 1900.
2019-07-16
Tolstoy and the Purple Chair - Nina Sankovitch (2011)
Boken har undertiteln "My Year of Magical Reading", vilket måste vara en medveten association till Joan Didions bok "The Year of Magical Thinking" (2005). Båda två bearbetar sorg. Jag hörde talas om Nina Sankovitchs bok när den just översatts till svenska. Det var i TV's litteratur-program Babel. Nina hade beslutat att läsa en bok om dagen under ett helt år och blogga om böckerna, och därefter utgavs denna bok om detta. Därför tänkte jag mig den som en samling bokanalyser, kanske av några böcker jag själv läst - kanske skulle jag kunna jämföra med mina egna läsupplevelser?
När jag nu sent omsider läser boken, på engelska, är det något helt annat som möter mig. Nina hade förlorat meningen med livet efter att hennes äldre syster dött i cancer. För att glömma sorgen började hon leva i ett allt högre tempo, men lyckades ändå inte ta sig ur sin sorg. Slutsligen beslöt hon ta en time-out, slicka sina sår genom att tilldela sig själv egen-tid varje dag, och tillskansa sig denna tid genom en utmaning, att läsa en medellåg roman per dag, då ingen fick störa henne, men då hon fick uppleva författarnas och karaktärernas slutsatser om livet.
Alltså en form av läs-meditation. Lyxen att få sjunka in i en god bok - varje dag. Andra kanske skulle gå in i sig själva via yoga, eller handarbeten eller växtodling. För en flerbarnsmamma som Nina, eller för alla oss som har arbete och omgivning med behov som vi tar hand om, är detta en åtråvärd lyx. Hennes make och fyra söner stödde henne. Visst låter det härligt!
Nu har jag läst boken om hennes upplevelser, och inser att det är en sorts självbiografi, som utvecklas ur de böcker hon läst. Endast sällan tar hon upp innehållet i böckerna, analyserar aldrig mer generella litterära aspekter. Hon läser endast de böcker som griper tag i henne från de första tio sidorna, oavsett om texten är högkulturell eller populär. För att inte riskera att bryta läsflödet, fick boken vara max 300 sidor. Projektet gällde en bok per dag - inga avsteg.
Jag har själv aldrig stött på en sann klassiker som inte varit lättläst och tillfredsställande. Även om det finns bottnar man inte uppfattar, så har en verklig klassiker något för alla. Även böcker som placeras i 'populära' genrer kan ofta ha innehåll som talar till oss och når fram till vårt inre vid en viktig tidpunkt i livet. Liksom humor - naturligtvis alltid lika viktigt.
Ninas läs-år börjar på födelsedagen i oktober, trampar igång och letar efter rutiner som hjälper. Först dominerar familjeminnen, som en nostalgisk resa, kvarhållandet av det förgångna. Det är naturligtvis ett äreminne över systern. Julen närmar sig. Det första som griper mig är julminnena. Hur hennes mor byggde sitt personliga jullandskap, genom att lägga ett lakan över sina böcker i bokhyllan och bygga ett helt landskap med en mängd samlade figurer, inte bara från vanliga julkrubbor, utan alla möjliga människor och varelser får vara med.
Vid juletid har läsrutinerna blivit så orubbliga att hon inte dras med i den vanliga stressiga julruschen. För att kunna fortsätta att läsa göra hon bara vad hon verkligen vill. Det blir den bästa jul hon haft, omgiven av sin familj, men utan alla måsten, väljer de vad som känns viktigast med julen.
Och så börjar insikterna ticka igång. Via läsningen börjar hon sätta sina egna behov i högsätet, samtidigt som hon bearbetar sorgen, genom att stöta och blöta sina erfarenheter med de inlästa erfarenheterna. Att Dickens i en av sina julhistorier menar att minnen är viktiga, att vi måste minnas även det negativa för att kunna förlåta. Men där vill Nina ännu inte hålla med. Att förlåta döden för att den tog hennes syster, vore att acceptera att livet inte är rättvist. Och det kan hon ännu inte.
I en annan roman får bilden av hur vågor som möter varandra väver en komplicerad väv som är svår att tolka. Vilka är vågorna, hur bryts de? Vågornas vävda möte symboliserar hur komplicerat livet är, hur alla mänskliga möten påverkar varann, hur än omärkligt, ändå genomgripande. Ingen står ensam, allas handlingar påverkar varann i en kedjereaktion. Krig ger djupa ärrvävnader, liksom förluster, räsla och aggressioner. Vissa menar att människor alrig lär av historien. Att allt glöms bort. Där är böcker livsviktiga, för att vi inte ska glömma - utan kunna ta del av andras erfarenheter, nya och gamla.
Böcker låter oss också minnas att mänskligheten trots allt överlevt genom sin godhet och medkänsla. Att vi hjälper varann. Nina förstår genom böckerna att hon inte är ensam om sin sorg, att vi alla har många likheter, förutom spännande olikheter, och delar både smärta och glädje. Böcker speglar våra liv. Nina känner hur hon förändras. Alrig har hon suttit så still - som i sin lila läsfåtölj - och samtidigt upplevt så enormt mycket. Delat hela mänsklighetens samlade erfarenheter.
Att läsa en bok om dagen var Ninas metod att rensa sin hjärna, som om hon rensat ogräs i trädgården. Läsningen kudne vara smärtsam och utmattande, men drog alltid ut henne ur sorgens skuggor, ut till ljuset. Genom Knut Hamsuns Dreamers, inser hon vikten av att drömma, att bli klar över vår förmåga att se möjligheter och förverkliga planer. Vi måste leva här och nu.
"Joy is the only thing that slows the clock." En viktig maxim hon fann i en deckare redan som ung. Nu återvände tanken och blev viktig igen. Får Nina att släppa sorgen. Deckarmysterierna hjälper henne att tro på en möjlig ordning, trots kaoset i världen. Precis somhon själv skapar ordning genom att ta till sig de insikter hon finner via sitt läsande.
Insikten att det viktiga inte är vilka erfarenheter vi får i livet, utan vad vi gör av våra erfarenheter. Hur vi reagerar på dem, att se det positiva. Att vi faktiskt mycket oftare möter vänlighet, än motsatsen, inte bara från vänner, utan även från främlingar.
När Ninas Läs-år är slut, känner hon sig avslappnad. Ett år av förnöjelser, avkoppling, och ny näring, som fick allt annat arbete som pressade på, att kännas lättare. Läsningen rörde om i hennes liv, gav insikter och nya infallsvinklar. Och bäst av allt, genom att diskutera läsandet, fick hon allt fler kontakter. Via läsprat, har vi möjlighet att tala om våra liv och erfarenehter. Allt. Inga ämnen är tabu. Allt är tillåtet, alla åsikter tillåtna. Alla är vi en del av historien, alla med sin egen synvinkel. De kan vi dela med varandra.
Ninas Läs-år blev hennes sanatorium, liksom hennes far vistades på sanatorium efter andra världskriget, för att rensa tuberkulosen ur sina lungor, har Nina nu rensat ilska och sorg ur sitt liv, via ett berg av böcker. Hon har återhämtat sig och börjat leva på nytt. Efter att i tre år efter systerns död ha sprungit runt allt fortare och försökt 'leva' för dem båda, satte on sig ner, stilla. Slukade, smälte och begrundade böckerna, deras författare och karaktärer och slutsatser. JÄmförde hur de löst livets förvecklingar ochupptäckte humor, empati och gemenskap.
Det slutliga och viktigaste lärdomen kom från Lev Tolstoj, hans historia The Forged Cupon, som jag inte kan hitta svensk titel. Tydligen utgiven postumt. Första uppenbara insikten är att historien handlar om hur våra handlingar påverkar vår omgivning och sprider sig som kedjerekationer. Negativt eller positivt. Lurar vi någon leder det till elände, men tvärtom om vi erbjuder oss att stödja och hjälpa. Sista dagen sitter Nina i sin lila läs-fåtölj och inser att Lärdomen från Tolstoj är ännu djupare. Att meningen med livet definieras av hur vi reagerar på våra sorger och glädjeämnen, hur vi smider våra samband, om vi hjälper eller bestjäl varandra.
Vad vi gör för varandra är vad som överlever. Vad Ninas syster gjorde så länge honlevde, lever kvar än idag. Och Nina har lärt sig att acceptera att förlåtelse är möjlig - både att förlåta sig själv och sin omgivning. Kärleken överlever döden.
Alla behöver en egen vrå att dra sig tillbaka till och hitta sig själv. Sluta aldrig läsa.
När jag nu sent omsider läser boken, på engelska, är det något helt annat som möter mig. Nina hade förlorat meningen med livet efter att hennes äldre syster dött i cancer. För att glömma sorgen började hon leva i ett allt högre tempo, men lyckades ändå inte ta sig ur sin sorg. Slutsligen beslöt hon ta en time-out, slicka sina sår genom att tilldela sig själv egen-tid varje dag, och tillskansa sig denna tid genom en utmaning, att läsa en medellåg roman per dag, då ingen fick störa henne, men då hon fick uppleva författarnas och karaktärernas slutsatser om livet.
Alltså en form av läs-meditation. Lyxen att få sjunka in i en god bok - varje dag. Andra kanske skulle gå in i sig själva via yoga, eller handarbeten eller växtodling. För en flerbarnsmamma som Nina, eller för alla oss som har arbete och omgivning med behov som vi tar hand om, är detta en åtråvärd lyx. Hennes make och fyra söner stödde henne. Visst låter det härligt!
Nu har jag läst boken om hennes upplevelser, och inser att det är en sorts självbiografi, som utvecklas ur de böcker hon läst. Endast sällan tar hon upp innehållet i böckerna, analyserar aldrig mer generella litterära aspekter. Hon läser endast de böcker som griper tag i henne från de första tio sidorna, oavsett om texten är högkulturell eller populär. För att inte riskera att bryta läsflödet, fick boken vara max 300 sidor. Projektet gällde en bok per dag - inga avsteg.
Jag har själv aldrig stött på en sann klassiker som inte varit lättläst och tillfredsställande. Även om det finns bottnar man inte uppfattar, så har en verklig klassiker något för alla. Även böcker som placeras i 'populära' genrer kan ofta ha innehåll som talar till oss och når fram till vårt inre vid en viktig tidpunkt i livet. Liksom humor - naturligtvis alltid lika viktigt.
Ninas läs-år börjar på födelsedagen i oktober, trampar igång och letar efter rutiner som hjälper. Först dominerar familjeminnen, som en nostalgisk resa, kvarhållandet av det förgångna. Det är naturligtvis ett äreminne över systern. Julen närmar sig. Det första som griper mig är julminnena. Hur hennes mor byggde sitt personliga jullandskap, genom att lägga ett lakan över sina böcker i bokhyllan och bygga ett helt landskap med en mängd samlade figurer, inte bara från vanliga julkrubbor, utan alla möjliga människor och varelser får vara med.
Vid juletid har läsrutinerna blivit så orubbliga att hon inte dras med i den vanliga stressiga julruschen. För att kunna fortsätta att läsa göra hon bara vad hon verkligen vill. Det blir den bästa jul hon haft, omgiven av sin familj, men utan alla måsten, väljer de vad som känns viktigast med julen.
Och så börjar insikterna ticka igång. Via läsningen börjar hon sätta sina egna behov i högsätet, samtidigt som hon bearbetar sorgen, genom att stöta och blöta sina erfarenheter med de inlästa erfarenheterna. Att Dickens i en av sina julhistorier menar att minnen är viktiga, att vi måste minnas även det negativa för att kunna förlåta. Men där vill Nina ännu inte hålla med. Att förlåta döden för att den tog hennes syster, vore att acceptera att livet inte är rättvist. Och det kan hon ännu inte.
I en annan roman får bilden av hur vågor som möter varandra väver en komplicerad väv som är svår att tolka. Vilka är vågorna, hur bryts de? Vågornas vävda möte symboliserar hur komplicerat livet är, hur alla mänskliga möten påverkar varann, hur än omärkligt, ändå genomgripande. Ingen står ensam, allas handlingar påverkar varann i en kedjereaktion. Krig ger djupa ärrvävnader, liksom förluster, räsla och aggressioner. Vissa menar att människor alrig lär av historien. Att allt glöms bort. Där är böcker livsviktiga, för att vi inte ska glömma - utan kunna ta del av andras erfarenheter, nya och gamla.
Böcker låter oss också minnas att mänskligheten trots allt överlevt genom sin godhet och medkänsla. Att vi hjälper varann. Nina förstår genom böckerna att hon inte är ensam om sin sorg, att vi alla har många likheter, förutom spännande olikheter, och delar både smärta och glädje. Böcker speglar våra liv. Nina känner hur hon förändras. Alrig har hon suttit så still - som i sin lila läsfåtölj - och samtidigt upplevt så enormt mycket. Delat hela mänsklighetens samlade erfarenheter.
Att läsa en bok om dagen var Ninas metod att rensa sin hjärna, som om hon rensat ogräs i trädgården. Läsningen kudne vara smärtsam och utmattande, men drog alltid ut henne ur sorgens skuggor, ut till ljuset. Genom Knut Hamsuns Dreamers, inser hon vikten av att drömma, att bli klar över vår förmåga att se möjligheter och förverkliga planer. Vi måste leva här och nu.
"Joy is the only thing that slows the clock." En viktig maxim hon fann i en deckare redan som ung. Nu återvände tanken och blev viktig igen. Får Nina att släppa sorgen. Deckarmysterierna hjälper henne att tro på en möjlig ordning, trots kaoset i världen. Precis somhon själv skapar ordning genom att ta till sig de insikter hon finner via sitt läsande.
Insikten att det viktiga inte är vilka erfarenheter vi får i livet, utan vad vi gör av våra erfarenheter. Hur vi reagerar på dem, att se det positiva. Att vi faktiskt mycket oftare möter vänlighet, än motsatsen, inte bara från vänner, utan även från främlingar.
När Ninas Läs-år är slut, känner hon sig avslappnad. Ett år av förnöjelser, avkoppling, och ny näring, som fick allt annat arbete som pressade på, att kännas lättare. Läsningen rörde om i hennes liv, gav insikter och nya infallsvinklar. Och bäst av allt, genom att diskutera läsandet, fick hon allt fler kontakter. Via läsprat, har vi möjlighet att tala om våra liv och erfarenehter. Allt. Inga ämnen är tabu. Allt är tillåtet, alla åsikter tillåtna. Alla är vi en del av historien, alla med sin egen synvinkel. De kan vi dela med varandra.
Ninas Läs-år blev hennes sanatorium, liksom hennes far vistades på sanatorium efter andra världskriget, för att rensa tuberkulosen ur sina lungor, har Nina nu rensat ilska och sorg ur sitt liv, via ett berg av böcker. Hon har återhämtat sig och börjat leva på nytt. Efter att i tre år efter systerns död ha sprungit runt allt fortare och försökt 'leva' för dem båda, satte on sig ner, stilla. Slukade, smälte och begrundade böckerna, deras författare och karaktärer och slutsatser. JÄmförde hur de löst livets förvecklingar ochupptäckte humor, empati och gemenskap.
Det slutliga och viktigaste lärdomen kom från Lev Tolstoj, hans historia The Forged Cupon, som jag inte kan hitta svensk titel. Tydligen utgiven postumt. Första uppenbara insikten är att historien handlar om hur våra handlingar påverkar vår omgivning och sprider sig som kedjerekationer. Negativt eller positivt. Lurar vi någon leder det till elände, men tvärtom om vi erbjuder oss att stödja och hjälpa. Sista dagen sitter Nina i sin lila läs-fåtölj och inser att Lärdomen från Tolstoj är ännu djupare. Att meningen med livet definieras av hur vi reagerar på våra sorger och glädjeämnen, hur vi smider våra samband, om vi hjälper eller bestjäl varandra.
Vad vi gör för varandra är vad som överlever. Vad Ninas syster gjorde så länge honlevde, lever kvar än idag. Och Nina har lärt sig att acceptera att förlåtelse är möjlig - både att förlåta sig själv och sin omgivning. Kärleken överlever döden.
Alla behöver en egen vrå att dra sig tillbaka till och hitta sig själv. Sluta aldrig läsa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
