David Malouf, född 1934 i Australien, har även bott i England och Toscana i Italien.
Edmondstone Street 12 är en bedårande liten memoarbok, som till större delen är en skildring av hans barndoms hem, familjens villa i Brisbane. Han får miljön och tingen att leva, så de beskriver en hel tidsålder och atmosfär - inklusive pojkens upptäckt och känslor inför sin omgivning och den större världen. Barnets värld är tidlös, men skulle jag vilja placera huset i tiden, så är 1930-tal, med trådar bakåt via äldre släktingar.
Boken innehåller även tre andra kortare texter med minnen, på andra teman, som jag antar fanns med även i originalutgåvan. I två av dem är känslan betydligt modernare, och troligen tidigt 1980-tal.
En plats i Toscana skildrar en mindre landsbygdsstad, där Malouf bosatte sig för att få skrivro. Det är en lika bedårande insiktsfull text som titeltexten. Malouf beskriver mycket inkännande både klimat och natur, människor och samhällsklimat.
Om möjligt ännu mer tankeväckande är hans beskrivning av sina känslor inför och erfarenheter av Indien i En fot i strömmen. De eftertänksamma reflektionerna är mycket tankeväckande. Detsamma gäller den kortaste och avslutande texten, Kyoglebanan, som beskriver familjen Maloufs resa med en smalspårig järnväg mellan Brisbane och Sydney, i juli 1944, alltså i slutet av andra världkriget.
Sträckan som idag tar under en timme med flyg, tog då 16 timmar i det trånga tåget, där pojken David känner spänning inför alla soldater som är i omlopp. Dessutom visar sig tåget medföra tre japanska krigsfångar, men detta lägger sordin på reseäventyret.
Troget författarens kontemplativa stil, associerar han till sin egen farfar, flyktig undan massakrer på kristna i Libanon, själv i krigets början häktats som 'fiende' för att han inte var australiensisk medborgare. Davids far lyckats dock fått de lokala myndigheterna att inse det absurda i situationen, varpå de släppt farfadern. Även om vi inget vet något om de fängslade japanerna, så är det lika möjligt att de var lika fredliga invånare, som bara råkat vara födda i fel land.
Författarens stil och språk är förstklassig. Att David Malouf i Wikipedia beskrivs som 'författare och poet' känns självklart. Meta Ottossons översättning är en ren njutning.
2019-01-27
Lucy - Jamaica Kincaid (1990)
Kincaids andra kortroman, Lucy (1990), blev snabbt kult, mycket omskriven och studerad. Den fortsätter utvecklandet av samma mor-dotter-konflikt som i Annie John (1985), och fyller även på med postkoloniala betraktelser.
Och det är så långt från tillrätalagt man kan komma. Kincaid låter sin huvudkaraktär Lucy uppleva och upptäcka världen i takt med att meningarna skrivs. Jag upplever dock att vi redan är på väg ut ur det postmoderna 1980-talet. Hur än identitetssökande Lucy är, så är det nu än mera naket, mindre experimenternade.
Modern heter Annie även i denna roman, men dottern heter nu Lucy, och har inte rest till England för att utbildas till sjuksköterska, utan har tagit sig till New York och försörjer sig som au-pair, när hon tar hand om fyra barn i en vit medelklassfamilj. Lucy är tre år äldre än dottern i Annie John. Vilket gör romanen mognare, det här är ingen uppväxthistoria. Med öppet cynisk blick, försvarar Lucy sitt sårade inre.
Efter den första storögda erfarenheten av hissar, tunnelbana, och att solen inte värmer, kastar sig Lucy snabbt ut i 1960-talets sexuella frigörelse, vilket passar Lucy som hand i handske. Eftersom hela resan är en modersrevolt, och modern alltid försökt varna henne för att bete sig som en 'slampa', så är det just det hon strävar efter. Hon tar girigt emot varje sexuell erfarenhet, utan att investera någon kärlek eller trohet åt något håll. Allt hon 'vet' om män, inklusive sin far, är att de inte är att lita på. Modern tjänade aldrig något på sin egen anständighet och trohet, utan blev bara utnyttjad och sårad, av sin 35 år äldre make, som skaffat sig barn med flera andra kvinnor. Lucy tänker därför själv aldrig låta utnyttja sig, utan försöker utnyttja männen tillbaka - och aldrig investera några känslor i spelet.
En ögonöppnare för såväl Lucy, som oss läsare, är när hon strax innan sin avresa från sin barndoms västindiska ö, är när modern påstår att hon Lucys namn syftar på Lucifer, den fallna ängeln i Paradise lost. Kan det bli mer symboliskt? Efter att symbiosen med modern gått om intet, lämnade hon ön och förlorade sitt västindiska paradis. Lucys stolthet hindrar henne från att någonsin återvända. Hon kan inte längre se sin förnedrade mor och riskera att bli lik henne. Hon bara måste frigöra sig på alla sätt.
Men så riskerar Mariah, mamma till barnen som Lucy passar, att bli som en ny vårdande mamma åt Lucy. Hon vill få Lucy att trivas, och delar med sig, ibland som 'mamma', ibland som 'väninna'. Lucy berättar en dag hur hon i skolan tvingats lära sig utantill, en lång dikt med berömt påskliljemotiv av den klassiske engelske diktaren Wordsworth, och hur absurt det kändes, eftersom hon själv aldrig sett en påsklilja. Mariah som har påskliljor som sina favoritblommor vill genast visa henne dem i naturen. Men det går inte hem hos Lucy, hon kan fortfarande inte relatera till dem annat än som det absurda i det koloniala utbildningssystemet, som inte lär ut lokal kultur och historia, utan behållit sin brittiska synvinkel och skönlitteratur.
När även Mariah visar sig hunsand och bedragen av sin man Lewis, sympatiserar Lucy genast med Mariah, men beslutar samtidigt att åter bryta sig loss, för att inte smittas av kvinnors underordning. Hon skaffar sig ett kontorsjobb och egen lägenhet ihop med en väninna, Peggy, som Mariah först försökte får Lucy att inte träffa, inte betecknar som ett 'dåligt inflytnade'. Alltså ännu ett drag som liknar modern, att försöka styra över vilka vänner Lucy skulle ha. Men Mariah gav snabbt upp sina fruktlösa försök att lägga sig i.
Lucys väg är ett sökande efter en egen identitet. Och mer eller mindre omedvetet går även hennes väg via en rad manliga älskare, även om hon lyckas förhålla sig helt kall till deras manipulativa känslor. Väninnan Peggy har hon dock än mindre gemensamt med, utan bara ett steg på vägen ut i staden, till kunskaper om gatans liv, och ett sätt att skaffa sig bostad. Och precis som Lewis bedrog Mariah med hennes bästa väninnan Dinah, kommer också Lucys älskare Paul i slutet att bedra henne med Peggy.
Lucy känner intuitivt på sig detta, och försvarar sitt sårade inre med att säga att hon alls inte blir sårad, utan att det passar henne utmärkt att bli av med denne man, Paul på detta sätt, eftersom hon redan tröttnat på honom. Hon jämför sig med Lewis, som manipulerar sin fru Mariah till att vilja skilja sig från honom, så han slipper känna sig skyldig, och kan gifta om sig med hennes väninna Dinah.
Frågan är väl ifall Lucy verkligen lyckats bli så manligt manipulativ, en motsats till sin mor och Maria, som hon föraktar som 'aningslöst manipulerade', eller om hon själv just gått i samma fälla. Kanske var Annie och Mariah lika intuitiva om sin situation, utan att tala öppet om det.
Både Lewis och Lucys far var frånvarande män, närmast en självklarhet på 1950-60-talet. Fadern, som inte nämns så mycket hade själv övergivits av sina föräldrar redan som barn, och uppfostrats av sin farmor, vilken han delat säng med tills hon dog, när han själv var i övre tonåren.
Familjerelationerna i alla läger verkar sakna det mesta.
Det som mot slutet dras upp som en bidragande huvudorsak till klyftan mellan mor och dotter, är att hon inte tagit någon notis om Lucys läshuvud, utan satsat på att utbilda hennes yngre bröder, som är alla minst 10 år yngre än Lucy. Ett svek hon inte kan tåla, och en anledning till att hon reste till New York på egen hand. Där noteras dessutom att modern tydligen haft en dröm som gått om intet, att få bli sjuksköterska, och som substitut vill satsa på att göra sönerna till läkare. Men alltså helt ignorerar dottern.
Viktigt är ändå Lucys vurm för de engelska författarna Brontë och Enid Blyton. Brontës är dessutom klassiker från 1940-talet, som själva var isolerade i en liten by, tills de under några år försökte resa till Belgien för att försörja sig som guvernanter, sin tids au-pair-jobb, det enda som stod kvinnor till buds. Det slutade med att de blev författare, under sina mycket korta liv. Lucy identiferar sig med dem, och börjar själv sträva efter att bli fotograf, även det ett konstnärligt utlopp, mer typisk för 1960-talet.
Och det är så långt från tillrätalagt man kan komma. Kincaid låter sin huvudkaraktär Lucy uppleva och upptäcka världen i takt med att meningarna skrivs. Jag upplever dock att vi redan är på väg ut ur det postmoderna 1980-talet. Hur än identitetssökande Lucy är, så är det nu än mera naket, mindre experimenternade.
Modern heter Annie även i denna roman, men dottern heter nu Lucy, och har inte rest till England för att utbildas till sjuksköterska, utan har tagit sig till New York och försörjer sig som au-pair, när hon tar hand om fyra barn i en vit medelklassfamilj. Lucy är tre år äldre än dottern i Annie John. Vilket gör romanen mognare, det här är ingen uppväxthistoria. Med öppet cynisk blick, försvarar Lucy sitt sårade inre.
Efter den första storögda erfarenheten av hissar, tunnelbana, och att solen inte värmer, kastar sig Lucy snabbt ut i 1960-talets sexuella frigörelse, vilket passar Lucy som hand i handske. Eftersom hela resan är en modersrevolt, och modern alltid försökt varna henne för att bete sig som en 'slampa', så är det just det hon strävar efter. Hon tar girigt emot varje sexuell erfarenhet, utan att investera någon kärlek eller trohet åt något håll. Allt hon 'vet' om män, inklusive sin far, är att de inte är att lita på. Modern tjänade aldrig något på sin egen anständighet och trohet, utan blev bara utnyttjad och sårad, av sin 35 år äldre make, som skaffat sig barn med flera andra kvinnor. Lucy tänker därför själv aldrig låta utnyttja sig, utan försöker utnyttja männen tillbaka - och aldrig investera några känslor i spelet.
En ögonöppnare för såväl Lucy, som oss läsare, är när hon strax innan sin avresa från sin barndoms västindiska ö, är när modern påstår att hon Lucys namn syftar på Lucifer, den fallna ängeln i Paradise lost. Kan det bli mer symboliskt? Efter att symbiosen med modern gått om intet, lämnade hon ön och förlorade sitt västindiska paradis. Lucys stolthet hindrar henne från att någonsin återvända. Hon kan inte längre se sin förnedrade mor och riskera att bli lik henne. Hon bara måste frigöra sig på alla sätt.
Men så riskerar Mariah, mamma till barnen som Lucy passar, att bli som en ny vårdande mamma åt Lucy. Hon vill få Lucy att trivas, och delar med sig, ibland som 'mamma', ibland som 'väninna'. Lucy berättar en dag hur hon i skolan tvingats lära sig utantill, en lång dikt med berömt påskliljemotiv av den klassiske engelske diktaren Wordsworth, och hur absurt det kändes, eftersom hon själv aldrig sett en påsklilja. Mariah som har påskliljor som sina favoritblommor vill genast visa henne dem i naturen. Men det går inte hem hos Lucy, hon kan fortfarande inte relatera till dem annat än som det absurda i det koloniala utbildningssystemet, som inte lär ut lokal kultur och historia, utan behållit sin brittiska synvinkel och skönlitteratur.
När även Mariah visar sig hunsand och bedragen av sin man Lewis, sympatiserar Lucy genast med Mariah, men beslutar samtidigt att åter bryta sig loss, för att inte smittas av kvinnors underordning. Hon skaffar sig ett kontorsjobb och egen lägenhet ihop med en väninna, Peggy, som Mariah först försökte får Lucy att inte träffa, inte betecknar som ett 'dåligt inflytnade'. Alltså ännu ett drag som liknar modern, att försöka styra över vilka vänner Lucy skulle ha. Men Mariah gav snabbt upp sina fruktlösa försök att lägga sig i.
Lucys väg är ett sökande efter en egen identitet. Och mer eller mindre omedvetet går även hennes väg via en rad manliga älskare, även om hon lyckas förhålla sig helt kall till deras manipulativa känslor. Väninnan Peggy har hon dock än mindre gemensamt med, utan bara ett steg på vägen ut i staden, till kunskaper om gatans liv, och ett sätt att skaffa sig bostad. Och precis som Lewis bedrog Mariah med hennes bästa väninnan Dinah, kommer också Lucys älskare Paul i slutet att bedra henne med Peggy.
Lucy känner intuitivt på sig detta, och försvarar sitt sårade inre med att säga att hon alls inte blir sårad, utan att det passar henne utmärkt att bli av med denne man, Paul på detta sätt, eftersom hon redan tröttnat på honom. Hon jämför sig med Lewis, som manipulerar sin fru Mariah till att vilja skilja sig från honom, så han slipper känna sig skyldig, och kan gifta om sig med hennes väninna Dinah.
Frågan är väl ifall Lucy verkligen lyckats bli så manligt manipulativ, en motsats till sin mor och Maria, som hon föraktar som 'aningslöst manipulerade', eller om hon själv just gått i samma fälla. Kanske var Annie och Mariah lika intuitiva om sin situation, utan att tala öppet om det.
Både Lewis och Lucys far var frånvarande män, närmast en självklarhet på 1950-60-talet. Fadern, som inte nämns så mycket hade själv övergivits av sina föräldrar redan som barn, och uppfostrats av sin farmor, vilken han delat säng med tills hon dog, när han själv var i övre tonåren.
Familjerelationerna i alla läger verkar sakna det mesta.
Det som mot slutet dras upp som en bidragande huvudorsak till klyftan mellan mor och dotter, är att hon inte tagit någon notis om Lucys läshuvud, utan satsat på att utbilda hennes yngre bröder, som är alla minst 10 år yngre än Lucy. Ett svek hon inte kan tåla, och en anledning till att hon reste till New York på egen hand. Där noteras dessutom att modern tydligen haft en dröm som gått om intet, att få bli sjuksköterska, och som substitut vill satsa på att göra sönerna till läkare. Men alltså helt ignorerar dottern.
Viktigt är ändå Lucys vurm för de engelska författarna Brontë och Enid Blyton. Brontës är dessutom klassiker från 1940-talet, som själva var isolerade i en liten by, tills de under några år försökte resa till Belgien för att försörja sig som guvernanter, sin tids au-pair-jobb, det enda som stod kvinnor till buds. Det slutade med att de blev författare, under sina mycket korta liv. Lucy identiferar sig med dem, och börjar själv sträva efter att bli fotograf, även det ett konstnärligt utlopp, mer typisk för 1960-talet.
2019-01-19
Annie John - Jamaica Kincaid (1985)
Jamaica Kincaid föddes 1949 på den karibiska ön Antigua (då fortfarande brittisk koloni), men lämnade ön redan som 16-åring, för att jobba som au pair i New York. Med tiden började hon skriva för olika tidningar, och blev bl a krönikör i 'The New Yorker'. Författarnamnet är en pseudonym eftersom hennes föräldrar och äldre släktingar stördes av hennes skrivande.
Annie John (1985) var andra romanen hon skrev, en uppväxtskildring koncentrerad kring en mor-dotter relation, på just Antigua. Den rör sig från symbiosen mellan dem, fram till den definitivt klippta navelsträngen när dottern överger hemön. Det är också dotterns väg från barndomens paradis, till det syndafall som får henne utslängd i det okända, som framställs som en hägrande framtid - något hon försöker tro på, för att våga ta sig ut.
Som liten avgudade hon sin mor, som hade sparat Annies första kläder, nappflaska, första skrivhäftet, alla symboler för barndom och uppväxt. Moderns ständigt upprepade minnen kring dessa ting återskapar Annies födelse och uppväxt gång på gång, och därmed myten om paradiset - barndomen.
Men från puberteten, när Annie växt om sin mor, uppstår en spricka mellan dem. Det börjar den dag modern inte längre vill sy kläder åt dem av samma tyg. Dottern måste sluta vara en kopia av modern. Annies hat väckas av att den dyrkade modern så hastigt och känslokallt kunnat klippa itu deras täta relation. Hela berättelsen om Annie blir därefter kluven mellan glädje och sorg.
Romanens dubbla perspektiv - Minnet vs Nuet - glädjen före och sorgen efter den vattendelande upplevelsen. I skolan får nya vänner fylla hennes känslomässiga tomrum, men hon tröttnar fort. Hela Annie är kluven - 'bäst i klassen', men också 'revoltören' som förlorar sin roll som 'ordningsman'.
Separationsångesten leder slutligen till en djup depression, så efter grundskolan på Antigua, får Annie resa till England för vidareutbildning och nya perspektiv. Det blir det definitiva fysiska avlägsnandet från sorgen. Men även det skapar kluvenhet. Glad att få fly scenen för deras brustna symbios, finns ändå sorgen kvar, insikten att barndomens trygghet är borta för alltid. Osäkerheten om vad framtiden, den nya födelsen, har i sitt sköte.
Romanen inleds: 'Under en kort period det år jag var tio trodde jag att det bara var mäniskor som jag inte kände som dog.' Det är barnets blick på omvärlden, men ur den vuxna berättarens perspektiv.
Redan första meningen talar om döden som overklig i barnets värld. Puberteten blir sedan en symbolisk död för mor-dotter relationen, och inte förrän Annie får lämna ön, kan hon födas på nytt in i vuxenblivandet.
Uppväxtskildringar har alltid intresserat mig. Kincaid är också stilistiskt skicklig, språkligt och tematiskt. Såväl psykologiskt och mytologiskt tolkningsbar. Boken är tunn, men sprängfylld. Ett fåtal grundläggande scener räcker för att gestalta kluvenheten. Kincaids språk är avskalat, utan ett enda onödigt ord. Ändå är meningarna vindlande långa, med omtagningar och upprepningar som tydliggör, samtidigt som jag sugs in i texten, och dess tydliga rytm, en muntlig röst som talar till mig, och frammanar levande bilder ur sin erfarenhet.
Att Annies skola är kolonisatörernas symboliseras av att lärarinnorna bär kolonialmaktens kungars namn, Miss George och Miss Edward. Det är också till England Annie kommer när hon flyr sin mor, långt bort från sin egen kultur, till den främmande västvärlden.
'Vatten' är en viktig symbol, ju mer vatten, desto starkare känslor, desto mer genomgripande separation. Antigua som oftast har torrt klimat, plötsligt drabbas av tre månader ihållnade regn, så är det helt parallellt med Annies sjukligt djupa depression. Och därefter lägger hon hela Atlanten mellan sig själv och modern, på vägen till vuxenblivandet, på andra sidan havet.
PS. Bokförlaget Tranans vackra inbundan utgåva från 2010, verkar tyvärr inte ha blivit korrekturläst. Småord saknas eller dyker upp dubbelt. Men mest förvånande är att bokstaven 'ö' gång på gång ersatts av 'å', det förstör hela rytmen i den annars så stilistiskt säkra texten. Jämför exemplet på sid 141, "Jag /.../ fårberedde mig får att stiga upp." Okej, jag borde ha läst boken på engelska, och då sluppit detta problem. Men den trenden är sorglig. Jag hoppas att pocketupplagan som utkom några år senare, rättade till detta problem.
Annie John (1985) var andra romanen hon skrev, en uppväxtskildring koncentrerad kring en mor-dotter relation, på just Antigua. Den rör sig från symbiosen mellan dem, fram till den definitivt klippta navelsträngen när dottern överger hemön. Det är också dotterns väg från barndomens paradis, till det syndafall som får henne utslängd i det okända, som framställs som en hägrande framtid - något hon försöker tro på, för att våga ta sig ut.
Som liten avgudade hon sin mor, som hade sparat Annies första kläder, nappflaska, första skrivhäftet, alla symboler för barndom och uppväxt. Moderns ständigt upprepade minnen kring dessa ting återskapar Annies födelse och uppväxt gång på gång, och därmed myten om paradiset - barndomen.
Men från puberteten, när Annie växt om sin mor, uppstår en spricka mellan dem. Det börjar den dag modern inte längre vill sy kläder åt dem av samma tyg. Dottern måste sluta vara en kopia av modern. Annies hat väckas av att den dyrkade modern så hastigt och känslokallt kunnat klippa itu deras täta relation. Hela berättelsen om Annie blir därefter kluven mellan glädje och sorg.
Romanens dubbla perspektiv - Minnet vs Nuet - glädjen före och sorgen efter den vattendelande upplevelsen. I skolan får nya vänner fylla hennes känslomässiga tomrum, men hon tröttnar fort. Hela Annie är kluven - 'bäst i klassen', men också 'revoltören' som förlorar sin roll som 'ordningsman'.
Separationsångesten leder slutligen till en djup depression, så efter grundskolan på Antigua, får Annie resa till England för vidareutbildning och nya perspektiv. Det blir det definitiva fysiska avlägsnandet från sorgen. Men även det skapar kluvenhet. Glad att få fly scenen för deras brustna symbios, finns ändå sorgen kvar, insikten att barndomens trygghet är borta för alltid. Osäkerheten om vad framtiden, den nya födelsen, har i sitt sköte.
Romanen inleds: 'Under en kort period det år jag var tio trodde jag att det bara var mäniskor som jag inte kände som dog.' Det är barnets blick på omvärlden, men ur den vuxna berättarens perspektiv.
Redan första meningen talar om döden som overklig i barnets värld. Puberteten blir sedan en symbolisk död för mor-dotter relationen, och inte förrän Annie får lämna ön, kan hon födas på nytt in i vuxenblivandet.
Uppväxtskildringar har alltid intresserat mig. Kincaid är också stilistiskt skicklig, språkligt och tematiskt. Såväl psykologiskt och mytologiskt tolkningsbar. Boken är tunn, men sprängfylld. Ett fåtal grundläggande scener räcker för att gestalta kluvenheten. Kincaids språk är avskalat, utan ett enda onödigt ord. Ändå är meningarna vindlande långa, med omtagningar och upprepningar som tydliggör, samtidigt som jag sugs in i texten, och dess tydliga rytm, en muntlig röst som talar till mig, och frammanar levande bilder ur sin erfarenhet.
Att Annies skola är kolonisatörernas symboliseras av att lärarinnorna bär kolonialmaktens kungars namn, Miss George och Miss Edward. Det är också till England Annie kommer när hon flyr sin mor, långt bort från sin egen kultur, till den främmande västvärlden.
'Vatten' är en viktig symbol, ju mer vatten, desto starkare känslor, desto mer genomgripande separation. Antigua som oftast har torrt klimat, plötsligt drabbas av tre månader ihållnade regn, så är det helt parallellt med Annies sjukligt djupa depression. Och därefter lägger hon hela Atlanten mellan sig själv och modern, på vägen till vuxenblivandet, på andra sidan havet.
PS. Bokförlaget Tranans vackra inbundan utgåva från 2010, verkar tyvärr inte ha blivit korrekturläst. Småord saknas eller dyker upp dubbelt. Men mest förvånande är att bokstaven 'ö' gång på gång ersatts av 'å', det förstör hela rytmen i den annars så stilistiskt säkra texten. Jämför exemplet på sid 141, "Jag /.../ fårberedde mig får att stiga upp." Okej, jag borde ha läst boken på engelska, och då sluppit detta problem. Men den trenden är sorglig. Jag hoppas att pocketupplagan som utkom några år senare, rättade till detta problem.
2019-01-11
Segu : en afrikansk släktkrönika - Maryse Condé (1984)
Läste utdrag ur Maryse Condés släktroman Segu när jag pluggade litteraturhistoria, en delkurs om utomeuropeisk litteratur och kolonialism. Eftersom romanen är lång hann jag bara skumma långa stycken. Först nu, julen 2018, tog jag mig tid att läsa om hela romanen i lugn och ro.
Vad jag helt hade missat var att just Maryse Condé, den 12 oktober 2018, utsågs till ett alternativt litteraturpris, ett initiativ från en temporär organisation, 'Den nya akademien', att utdelas 9 december - alltså en dag före Nobeldagen, detta år då alla skandaler satt käppar i hjulet för Nobels litteraturpris. 'Den nya akademin' ville slå ett slag för demokrati och öppenhet, för att belysa litteraturens betydelse som motvikt mot förtryck. Efter en internationell omröstning, som utsåg fyra finalister, utsågs Condé, varpå en insamling sattes igång för att få ihop ett pris till utnämningen. Det blev 320.000 SEK. Alltså en helt respektabel summa, även om den inte når upp till Nobelpriset.
Mig ovetandes, var alltså Maryse Condé här i Stockholm 9-10 december, ungefär samtidigt som jag påbörjade min omläsning av Segu. Condé föddes 1937 på Guadeloupe i Västindien, men kom till Paris för att studera redan som 16-åring. Därefter bodde hon och arbetade i åtskilliga år i Västafrika (Guinea, Ghana, Nigeria, Senegal m fl) innan hon återvände till Paris 1973 och doktorerade i karibisk litteratur.
Segu : en afrikansk släktkrönika (1984), är en bred släktroman som utspelar sig åren 1797-1843, främst i Västafrika, men med avstickare till Brasilien och England. Under första halvan av 1800-talet, hade europeerna ännu inte kontroll över Afrika, utan rör sig mest som skuggor i utkanten, årtionden innan den slutliga koloniala huggsexan satte igång. Romanens första kapitel inleds med ett rykte om en 'vit man' som synts vid flodstranden, alla rusar till och vill se, men det är mer hörsägen än synintryck - att få se en vit man, blek som ett spöke.
Under 1980-talet, när litteraturen i väst skapade postmoderna experiment och frågor kring identitet, sökte också många svarta efter sin sina rötter, sin afrikanska identitet. Condé romantiserar inte sin historia. Hon utgår från historiska fakta och granskar kritiskt den inhemska patriarkala maktkampen som bäddar för den framtida kolonisationen.
Romanen rör sig kring några gamla afrikanska riken, varav Segu står i centrum, Segu, vars rikedomar och krigsmakt blomstrade 1797, men står inför sin undergång 1843, med islams inmarsch från öster och slavhandeln från väster. De berörda riken som slåss om makten, låg kring floden Nigers övre lopp, i den del av Västafrika som i dag heter Mali.
I romanens centrum står tre generationer av familjen Traoré, med Dusika som stamfar. Han får fyra söner som av olika skäl hamnar i fyra olika religiösa samhällsgrupperingar. Äldste sonen, Tiekoro, blir först familjens svarta får genom att överge sina fäders tro och bli muslim. Men blir efter sin död ansedd som helgon, till vars grav andra muslimer vill vallfärda, vilket leder till tvister på hemmaplan. Islam kommer österifrån och har stöd utifrån, men blir också en växande inhemsk rörelse som spelar roll i de maktkamper som pågår.
Andra sonen, Naba, blir kidnappad av slavhandlare och såld till Senegal, och vidare till Brasilien, där slavarna döps, mest för att låtsas foga sig. Men där finns också muslimska slavar, som vill göra uppror, och andra som kämpar för att tjäna pengar att köpa sig fria. Naba är synsk, med helande förmågor som gör att många menar att han är trollkarl. Han blir till slut falskeligen angiven av sin egen fosterson, hustrun Ayodelés barn med sin slavägare. Mulattsonen vill inte tillhöra slavarna, han vill 'bo med de vita'. Naba försvarar sig inte, han har tröttnat på livet. Han döms och avrättas.
Först är Ayodelé sjuk av sorg och nära att dö, men får slutligen en uppenbarelse av Jungfru Maria, som tycks göra henne frisk, då omvänder hon sig till katolik på riktigt, blir Romana. Men då hennes make Naba förklarats skyldig som 'trollkarl', blir hon avhyst och deporterad från Brasilien tillbaka till Afrika med sina tre barn, alltså vann mulattsonen inget på sitt svek.
Tredje sonen Siga, har inte samma ställning som sina bröder, eftersom hans mor bara varit Dusikas slavinna. Men hans födgeni gör honom till en framgångsrik handelsman, och blir dessutom en envis försvarare av släktens gamla traditioner.
Yngste sonen, Malobali, är grinig misantrop, ytlig och nöjeslysten, försörjer sig som legosoldat hos Ashanti. Han vänder kappan efter vinden och flyr efter att ha utfört en våldtäkt till några engelska missionärer, vid Guldkusten. Där låter han halvhjärtat döpa sig till Samuel, en överlevnadsstrategi, som slår tillbaka, när han känner sig likställd med 'kvinnliga husslavar', för att han för sköta prästernas klädtvätt och annat kvinnogöra.
Malobali är förvillande lik sin äldre bror, Naba, som rövades bort. Malobali minns honom inte, men Nabas änka Romana bländas av likheten, och slår sina ränker mellan dem, men Malobali värjer sig, tills hon berättar sitt livs historia, och Malobali inser att hon varit hans äldre brors hustru. Då följer han deras folkliga sed, gifter sig med sin brors änka för att ta hand om henne och brorsbarnen. Även om deras äktenskap aldrig blev lyckligt, då de var för olika i såväl ålder som seder.
Romana var alltid driftig, skapade arbete och möjligheter. För sin yngste son, Eucaristus de Cunha (som enligt seden fått sin slavägares namn), hoppades hon att han de engelska missionärerna skulle välja honom att skickas till London och präst utbildning. Men så sätts även Malobali i fängelse, när han försökt vara listig och undanhålla sin rätta identitet. Då arbetar Romana i månader för att få honom fri, använder upp alla sina tillgångar. Hon lyckas, men Malobali dör utmärglad av fängelsevistelsen.
De anglikanska missinärerna är dock imponerade av Eucaristus intelligens och skaffade hhom ett stipendium, precis som hans mor en gång önskat. Så han hamnar till sist i England, men får där erfara att den kristna jämlikheten aldrig kommer att gälla honom själv, han kommer alltid att hamna längst ner i hierarkin, bara på grund av sin hudfärg, vilket han ser som ett mysterium.
Detta är bara ett litet urval av alla karaktärer som myllrar genom romanen. Men upplägget är mycket intressant, eftersom en familj, blir ett mikrokosmos som speglar hela Afrikas kulturella splittring, den totala identitskris som splittrat släkter och både spridit dem fysiskt över världen och skilt dem åt andligen. Kriser inom de personliga relationerna, speglar hela samhället.
Romanen myllrar av människor, tills det blir svårt att hålla reda på dem. jag började skriva detta blogg-inlägg för en vecka sedan, och insåg att jag nog blandat ihop två av sönerna, och började läsa om långa stycken igen. Boken har i slutet ett släktträd som är till hjälp, men romanen innehåller även historiska personer och vänner och karaktärer som rör sig över sidorna på ett sätt som får tiden både att stå stilla och rusa fram på samma gång. Männen som rör sig i historien representerar många delar av den manliga mänsklighetens idologiska huvudsakliga inriktningar under första halvan av 1800-talet.
Och det är en storfamilj vi rör oss i - för såväl stamfadern som sönerna har flera hustrur. Polygami och omskärelse är lika traditionell i de ursprunliga sederna i Segu m fl afrikanska riken, som i den muslimska kulturen som sipprar in i allt stridare strömmar. När någon dör flyttas kvinnorna över till nästa man i rangordning, enligt ett familjeråd. Kvinnorna har själva inget att säga till om.
Hela romanen är en tyst protest mot kvinnornas underordning - outsagt, men uppenbart. Så gott som all 'kärlek' i historien tycks börja med våldtäkt, och att kvinnorna fogar sig i sitt öde och föder barnen, och tycks bli underdånigt lojala. De som absolut inte kan foga sig, dränker sig i närmsta brunn...
Vid ett tillfälle säger Tiekoros mor Nya: "Vilken fruktansvärd roll vi har. Våra döttrar ger oss rikedom, glädje och barnbarn, men våra söner är oss bara till ångest, plåga och bedrövelse. De söker döden i krig. Om de inte kan finna den på det sättet jagar de världen runt för att söka den och en vacker dag kommer en främling och talar om för oss att de inte längre är till. Eller också ägnar de sig åt att bryta ned vad våra förfäder byggt upp och förarga förf'äderna. Ibland frågar jag mig om de någonsin tänker på oss.' (s. 378)
Vad jag helt hade missat var att just Maryse Condé, den 12 oktober 2018, utsågs till ett alternativt litteraturpris, ett initiativ från en temporär organisation, 'Den nya akademien', att utdelas 9 december - alltså en dag före Nobeldagen, detta år då alla skandaler satt käppar i hjulet för Nobels litteraturpris. 'Den nya akademin' ville slå ett slag för demokrati och öppenhet, för att belysa litteraturens betydelse som motvikt mot förtryck. Efter en internationell omröstning, som utsåg fyra finalister, utsågs Condé, varpå en insamling sattes igång för att få ihop ett pris till utnämningen. Det blev 320.000 SEK. Alltså en helt respektabel summa, även om den inte når upp till Nobelpriset.
Mig ovetandes, var alltså Maryse Condé här i Stockholm 9-10 december, ungefär samtidigt som jag påbörjade min omläsning av Segu. Condé föddes 1937 på Guadeloupe i Västindien, men kom till Paris för att studera redan som 16-åring. Därefter bodde hon och arbetade i åtskilliga år i Västafrika (Guinea, Ghana, Nigeria, Senegal m fl) innan hon återvände till Paris 1973 och doktorerade i karibisk litteratur.
Segu : en afrikansk släktkrönika (1984), är en bred släktroman som utspelar sig åren 1797-1843, främst i Västafrika, men med avstickare till Brasilien och England. Under första halvan av 1800-talet, hade europeerna ännu inte kontroll över Afrika, utan rör sig mest som skuggor i utkanten, årtionden innan den slutliga koloniala huggsexan satte igång. Romanens första kapitel inleds med ett rykte om en 'vit man' som synts vid flodstranden, alla rusar till och vill se, men det är mer hörsägen än synintryck - att få se en vit man, blek som ett spöke.
Under 1980-talet, när litteraturen i väst skapade postmoderna experiment och frågor kring identitet, sökte också många svarta efter sin sina rötter, sin afrikanska identitet. Condé romantiserar inte sin historia. Hon utgår från historiska fakta och granskar kritiskt den inhemska patriarkala maktkampen som bäddar för den framtida kolonisationen.
Romanen rör sig kring några gamla afrikanska riken, varav Segu står i centrum, Segu, vars rikedomar och krigsmakt blomstrade 1797, men står inför sin undergång 1843, med islams inmarsch från öster och slavhandeln från väster. De berörda riken som slåss om makten, låg kring floden Nigers övre lopp, i den del av Västafrika som i dag heter Mali.
I romanens centrum står tre generationer av familjen Traoré, med Dusika som stamfar. Han får fyra söner som av olika skäl hamnar i fyra olika religiösa samhällsgrupperingar. Äldste sonen, Tiekoro, blir först familjens svarta får genom att överge sina fäders tro och bli muslim. Men blir efter sin död ansedd som helgon, till vars grav andra muslimer vill vallfärda, vilket leder till tvister på hemmaplan. Islam kommer österifrån och har stöd utifrån, men blir också en växande inhemsk rörelse som spelar roll i de maktkamper som pågår.
Andra sonen, Naba, blir kidnappad av slavhandlare och såld till Senegal, och vidare till Brasilien, där slavarna döps, mest för att låtsas foga sig. Men där finns också muslimska slavar, som vill göra uppror, och andra som kämpar för att tjäna pengar att köpa sig fria. Naba är synsk, med helande förmågor som gör att många menar att han är trollkarl. Han blir till slut falskeligen angiven av sin egen fosterson, hustrun Ayodelés barn med sin slavägare. Mulattsonen vill inte tillhöra slavarna, han vill 'bo med de vita'. Naba försvarar sig inte, han har tröttnat på livet. Han döms och avrättas.
Först är Ayodelé sjuk av sorg och nära att dö, men får slutligen en uppenbarelse av Jungfru Maria, som tycks göra henne frisk, då omvänder hon sig till katolik på riktigt, blir Romana. Men då hennes make Naba förklarats skyldig som 'trollkarl', blir hon avhyst och deporterad från Brasilien tillbaka till Afrika med sina tre barn, alltså vann mulattsonen inget på sitt svek.
Tredje sonen Siga, har inte samma ställning som sina bröder, eftersom hans mor bara varit Dusikas slavinna. Men hans födgeni gör honom till en framgångsrik handelsman, och blir dessutom en envis försvarare av släktens gamla traditioner.
Yngste sonen, Malobali, är grinig misantrop, ytlig och nöjeslysten, försörjer sig som legosoldat hos Ashanti. Han vänder kappan efter vinden och flyr efter att ha utfört en våldtäkt till några engelska missionärer, vid Guldkusten. Där låter han halvhjärtat döpa sig till Samuel, en överlevnadsstrategi, som slår tillbaka, när han känner sig likställd med 'kvinnliga husslavar', för att han för sköta prästernas klädtvätt och annat kvinnogöra.
Malobali är förvillande lik sin äldre bror, Naba, som rövades bort. Malobali minns honom inte, men Nabas änka Romana bländas av likheten, och slår sina ränker mellan dem, men Malobali värjer sig, tills hon berättar sitt livs historia, och Malobali inser att hon varit hans äldre brors hustru. Då följer han deras folkliga sed, gifter sig med sin brors änka för att ta hand om henne och brorsbarnen. Även om deras äktenskap aldrig blev lyckligt, då de var för olika i såväl ålder som seder.
Romana var alltid driftig, skapade arbete och möjligheter. För sin yngste son, Eucaristus de Cunha (som enligt seden fått sin slavägares namn), hoppades hon att han de engelska missionärerna skulle välja honom att skickas till London och präst utbildning. Men så sätts även Malobali i fängelse, när han försökt vara listig och undanhålla sin rätta identitet. Då arbetar Romana i månader för att få honom fri, använder upp alla sina tillgångar. Hon lyckas, men Malobali dör utmärglad av fängelsevistelsen.
De anglikanska missinärerna är dock imponerade av Eucaristus intelligens och skaffade hhom ett stipendium, precis som hans mor en gång önskat. Så han hamnar till sist i England, men får där erfara att den kristna jämlikheten aldrig kommer att gälla honom själv, han kommer alltid att hamna längst ner i hierarkin, bara på grund av sin hudfärg, vilket han ser som ett mysterium.
Detta är bara ett litet urval av alla karaktärer som myllrar genom romanen. Men upplägget är mycket intressant, eftersom en familj, blir ett mikrokosmos som speglar hela Afrikas kulturella splittring, den totala identitskris som splittrat släkter och både spridit dem fysiskt över världen och skilt dem åt andligen. Kriser inom de personliga relationerna, speglar hela samhället.
Romanen myllrar av människor, tills det blir svårt att hålla reda på dem. jag började skriva detta blogg-inlägg för en vecka sedan, och insåg att jag nog blandat ihop två av sönerna, och började läsa om långa stycken igen. Boken har i slutet ett släktträd som är till hjälp, men romanen innehåller även historiska personer och vänner och karaktärer som rör sig över sidorna på ett sätt som får tiden både att stå stilla och rusa fram på samma gång. Männen som rör sig i historien representerar många delar av den manliga mänsklighetens idologiska huvudsakliga inriktningar under första halvan av 1800-talet.
Och det är en storfamilj vi rör oss i - för såväl stamfadern som sönerna har flera hustrur. Polygami och omskärelse är lika traditionell i de ursprunliga sederna i Segu m fl afrikanska riken, som i den muslimska kulturen som sipprar in i allt stridare strömmar. När någon dör flyttas kvinnorna över till nästa man i rangordning, enligt ett familjeråd. Kvinnorna har själva inget att säga till om.
Hela romanen är en tyst protest mot kvinnornas underordning - outsagt, men uppenbart. Så gott som all 'kärlek' i historien tycks börja med våldtäkt, och att kvinnorna fogar sig i sitt öde och föder barnen, och tycks bli underdånigt lojala. De som absolut inte kan foga sig, dränker sig i närmsta brunn...
Vid ett tillfälle säger Tiekoros mor Nya: "Vilken fruktansvärd roll vi har. Våra döttrar ger oss rikedom, glädje och barnbarn, men våra söner är oss bara till ångest, plåga och bedrövelse. De söker döden i krig. Om de inte kan finna den på det sättet jagar de världen runt för att söka den och en vacker dag kommer en främling och talar om för oss att de inte längre är till. Eller också ägnar de sig åt att bryta ned vad våra förfäder byggt upp och förarga förf'äderna. Ibland frågar jag mig om de någonsin tänker på oss.' (s. 378)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
