2019-02-17

Tjuven - Göran Tunström (1986)

Och så har jag just avnjutit en av höjdpunkterna bland svenska 1980-tals romaner, Göran Tunströms Tjuven. Trots elände och tragik, är det en njutning att läsa Tunström. Lättheten, med vilken han styr oss genom sin komplicerade men geniala historia. De oförglömliga karaktärerna. Allt gestaltad på ett sätt som får bilderna att fastna på näthinnan.

Historien rör sig kring en barnrik 'tattarfamilj' i Sunne. Den alkoholiserade och våldsamme odugligen Fredrik Jonsson Lök får 12 barn med sin hustru Ida Pripp, som också tar hand om makens brorson, Johan Jonsson, som i barndomen är den känsliga dottern Hedvigs största stöd.

Historien rör meningen med livet och kärleken - livets stora frågor. Johan växer alltså upp i en familj av småtjuvar, för att de saknar talang och motivation. När Johan uppmanas att stjäla mat och pengar, börjar han i stället läsa böcker där han bryter sig in. Särskilt hos en pensionerad skollärare, som med tiden blir hans bundsförvant.

Trots att Johan i protest undviker att stjäla, kan han inte låta bli att drömma om att bräcka sin våldsamme farbror (fosterfar), och planerar den största möjliga 'stöten' att själa den gotiska Silverbibeln, en ovärderliga kulturskatt. Men för att nå fram till den, blir han student och med tiden doktorand - han genomgår alltså den etablerade bildningsgången, tar sig upp i samhället, men lyckas inte få sin familj, sina kusiner med sig.

I stället förlorar han Hedvig, på kuppen, när åren går och han sviker vad han lovat, att ta henne bort från det elände hon fastnat i. Han är 'gatsmart' och lyckas leva närapå gratis, hittar mat och bostad i en sommarstuga utanför Uppsala. Ändå är det svårt att kalla detta 'nyttjande' av oanvända tillgångar som 'tjuv'. Det mest tjuvaktiga, är den okälnda handskrift han finner i Ravenna, Italien, och smugglar med sig till Sverige, för att få ett genombrott i sin forskning.

Tunström gestaltar dock det Akademiska livet i sig som mest styrt av fiffel och båg, alltså ingen större skillnad på samhällsställning, män av alla slag fifflar sig fram för att uppnå sina mål. Den verkliga 'tjuven', visar sig dock med tiden vara Silverbibeln själv, dvs hela hans akademiska strävan. På den ödar han hela sitt liv, doktors-titeln är ett dammigt slit, ensligt, inom ett dött språk-område som han är närmast ensam om att intressera sig för.

Så det finns mycket tragik i denna historia, men även närmast farsartad komik, genom det mänskliga men också osannolika i skrönan i sig. Deras liv är kaotiskt, och Johan en underdog, som dock förförs av böckernas förtrollande makt, ja han blir besatt av Silverbibeln. Det driver honom framåt och gör honom till faster Idas stolthet. Men kusinen Hedvig kommer aldrig över detta svek. Henne kan inte böckerna förföra, hon får i stället mentala problem.

Johan är till större delen brerättare av historien, och riktar sig ibland till ett Du, som han kallar 'Domare', som om han pläderar i egen sak, men känner sig mer eller mindre 'skyldig'. Det tar tid innan vi får klart för oss vem denne 'Domare' är. Sitter Johan i fängelse eller inte? Anklagas han? I alla fall tycks han gå fri, endast villkorligt anklagad, om han sköter sig och lämnar tillbaka handskriften. I stället är det 'Tiden' som skall vara 'Domare' och utvisa historien i backspegeln.

Men den verkliga slutpläderingen riktar sig till 'Sonen', det är barnet som är den verklige Domaren, Idas stolhets stolthet. Johan har blivit far, oväntat oförhappandes. Vilket chockar alla inblandade, inte minst henne själv, som flyr undan detta 'obegripliga'. Men för Johan är Sonen av betydligt större mening och betydelse, än Silverbibeln någonsin kunnat vara. Det är 'vägen' som är meningen, inte målet. Så när han väl fått sitt doktorat, är Silverbibeln överspelad. Men barnet blir aldrig överspelat, en gång förälder alltid förälder.

Och allt detta gestaltat med Tunströms oefterhärmligt levande ordkonst.

2019-02-11

Doftande trädgårdar för de blinda - Janet Frame (1963)

"Galenskap är bara Öppet Hus i själsfabriken." - Denna nyckelmening i Janet Frames roman   Doftande trädgårdar för de blinda, dyker inte upp förrän i kapitel 10, dvs senare halvan av denna roman.

Vad som hela romanen igenom verkar vara en maximalt dysfunktionell mamma-pappa-dotter-familj,  där alla tre har mentala problem, får mig att tänka på de trippel-statyetter med apor som var populära när jag var yngre: en apa håller för ögonen, en annan håller för munnen och en tredje håller för öronen. Alltså symboler för självförvållad blindhet, stumhet och dövhet.

Modern Vera har dragit sig tillbaka, hon flyr in i självvald blindhet, en tydlig ångest får henne att vägra se: Hennes dotter Erlene vägrar tala trots lock och pock. Och fadern Edward övergav dem tidigt, flydde till andra sidan jordklotet där han alltså inte kan se fru och barn, utan stänger in sig i sitt maniska intresse, släktforskning, av den slumpmässigt valda släkten Strang, och därför ett meningslöst tidsfördriv.

Efter lite sökande på Wikipedia, visar det sig att den Ap-metafor jag associerat till - trots att den inte omtalas i romanen - kommer från Japan, och är ett  buddhistiskt motto om att medvetet undvika alla onda tankar, att inte bidra till förtal och skvaller. I väst lär den dock oftast förknippas med mentala skygglappar och önsketänkande. Frågan är väl hur Frame skulle ha sett på den saken? I romanen finns en kort passage om Erlenes ungdoms drömmar, att bli student och buddhist eller ateist. Hon skall lösa filosofiska paradoxer kring varandet, för att slutligen drunkna i Medelhavet, likt en romantikens idealist. 

Janet Frame håller tyst om sina intentioner ända fram till slutkapitlet. Då får vi plötsligt veta att Vera är 60 år, saknar familj, och vistats på mentalsjukhus i 30 år. Och hela tiden vägrat tala. Allt tyder alltså på att Vera hör inre röster, eller har multipla personligheter, men utåt tycks autistiskt avskärmad. Erlene och Edward är röster i Veras inre. Hennes enda yttre kontakt är medpatienten Clara Strang, därav släktforsknings-fantasin. Erlene är den som i hennes inre pratar med en skalbagge på fönsterbräden. Skalbaggen berättar historier för henne, bland annat en fabel om vådan av att lämna sin familj åt sitt öde, när man uppslukas av 'skattjakt' (uppslukande arbete).

Som så ofta i Frames romaner, rör sig temat i botten kring språkförbistring, symboliserad av en 'splittrad familj'. Vera känner att orden befinner sig i sönderfall, att snart blir hela världen stum och hon är den enda som fortfarande kan tala. Att alla kastar bort orden som värdelösa "... utan tanke på det sanitära, stanken och sjukdomarna som uppstår av högarna med sönderfallande eller döda ord."

Denna paradoxala analys kommer alltså från Vera som själv inte talat på 30 år. Men i slutkapitlet byts läkaren ut och metalvården moderniseras. De är övertygade om att det ska ta max tre månader att få Vera att börja tala igen. Och så kommer den abrupta slutklämmen, att exakt en vecka efter att en atombomb utplånat England (!), då börjar Vera verkligen tala. Dr Clapper hör hennes 'nya' språk:
"Hu-u-Hu. Ohhh Ohh. Huu."

Tja, hur ska man tolka det? Kan det bli mer tvetydigt...

En annan paradox är Veras avundsjuka, inför att Edward börjat höra röster i vänster öra. Vera som vet att "luften är full av röster som uttalar floskler och visdomsord" önskar att hon - inte Edward - kunde få tillgång till denna "extra källa till information, förströelse, inspiration, förtret och rädsla". Rösterna förmedlar alltså inte bara det positiva, intuition och klarsyn, utan kan lika gärna leda till rädsla, som inför en larmande kakofoni.

Erlene, å sin sida ser Vera som "ett tomt rede, nedsolkat av lämningarna efter människor som flugit iväg". Eftersom Erlene är barnet, kan hon tolkas som Veras inre sårbarhet. Och Erlene ser Vera som en övergiven spillra. När Vera dragit sig tillbaka från det världsliga larmet, fortsätter striderna i hennes inre, uppdelat i olika röster, som troligen internaliserats i ung ålder från omgivningen. Så även om rösterna nu kommer inifrån, så har de inte alltid gjort det.