Denna egyptiska roman utgavs av Ordfront 1987, den första av Nawal El Saadawi (född 1931) på svenska. Jag läste den kort därefter och den etsade sig fast i mitt minne. En 160 sidor kort roman, berättad rent och rakt upp och ner, hur än drastiskt det är som sker. Romanen skiljer sig enormt mot hennes noveller i Törst (1977), som jag skrev om här för ett par år sedan, så suggestivt och intrikat upplagt berättande om känslomässiga mysterier.
Romanen utgavs i original 1974, och är rakt igenom drastisk, på ett sätt som för mig känns mycket 1970-tal, utan att för den skull säga att jag vet något alls om strömningar i egyptisk eller arabisk litteratur. Snarare var det den då nyvaknade globala feminismen som vägrade vika undan. Å andra sidan vill jag inte kalla Och tiden står stilla vid Nilen, för en feministisk indignationsroman. Det är en historia om förtryck i alla former, oavsett mot vem, och tyvärr hör kvinnors liv ofta till bottenskiktet.
Romanen handlar om livet i en liten by vid Nilen, där de fattiga bönderna sliter hårt under den obarmhärtiga solen. Det är djup misär, styrt av urgamla traditioner och hierarkier. Byhövdingen flankerad av polischefen och imamen bildar maktens patriarkala treenighet. De kan manipulera folket dit de vill. Människorna tycks tillhöra markens djur. Sexuella böjelser styr mer än religion och etik. Tidelag, nekrofili - drastiskt, som sagt - och naturligtvis gamla mäns jakt på unga flickor.
Vilket leder till graviditeter utom äktenskapet, där de 'oäkta' barnen blir syndabockar och utstötta, för att dölja dubbelmoralen. Dessutom sker flera mord av olika slag, liksom justitiemord när oskyldiga fängslas, rättslösa, för att sopa igen spåren till de verkligt skyldiga.
Större delen av skildringen är tidlös, men några notiser gör att det är troligt att romanen tilldrar sig ca 1970. Krig på Sinai omnämns (1967?). Byhövdingen irriterar sig på sin hustrus moderna klädval, snäv västerländsk kjol. Men än mer när bondflickan Zeinab och hennes faster Zakia gör en sorts pilgrimsresa till en moské i Kairo, för att söka bot för Zakias 'sjukdom'.
I Kairo chockas de över hur husväggarna tycks tapetserade med bioaffischer, överallt kvinnor med långa särade nakna ben. Vilket genast får mig att tänka på Barbarella, film med Jane Fonda 1967. Men eftersom kvinnorna står intill män i kostym och pistol, så är det antagligen James Bond-reklam.
Kvinnorna i dessa västerländska filmer är minst lika utsatta för patriarkal underordning, som de unga flickorna i byarna vid Nilen, rov för gubbarnas lystna händer och blickar, bortgifta i förtid.
Ett socialt melodrama, där de fattiga ständigt drabbas av förödmjukelser, med endast vidskepelse som tröst. Med extrem naturalism gestaltas hur 'bydåren' lever som gravplundrare - troligen betydligt mer gatusmart än dåre.
Zakias 'sjukdom' var den förtrycktas maktlöshet. Hon gör också till slut uppror, genom att ta lagen i egna händer med hjälp av sin jordbrukshacka, men inte förrän hon berövats allt, när orättvisorna pressat henne till den yttersta gränsen ...
Nawal El Saadawi, född 1931, utbildad läkare och politisk aktivist, är en legendarisk arabisk författarinna, som tidvis suttit i fängelse för sitt författande. Och tiden står stilla vid Nilen är en text som sjuder av raseri. 2012 tilldelades hon Stig Dagerman-priset, som delas ut till personer som 'värnar det fria ordet'.
2019-08-15
Nya dikter - Gustaf Fröding (1894)
Frödings andra diktsamling skiljer sig obetydligt från den första. Den innehåller dessutom dikter som han arbetade på redan innan första samlingen utgavs, kanske valdes de bort eller var inte färdiga.
Den inleds med 16 dikter 'Från Värmland', där återfinns humor och folklighet.
Fortsätter med 'Bibliska fantasiser', som visar skepsis, ifrågasätter, ser det fåfängliga. Adam och Eva känner sig utlämnade åt lusten, och skyller på varandra - tills de väljer att försonas och strunta i de kristna läran. Hos Simson och Delila är kriget däremot oåterkalleligt.
Och avslutas med 'Från när och fjärran' allvarliga parafraser på klassiska verk, från antiken och framåt. Dikten 'Idealism och realism' inleds: "Nu är jag led vid tidens schism" och avslutas:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Den inleds med 16 dikter 'Från Värmland', där återfinns humor och folklighet.
Fortsätter med 'Bibliska fantasiser', som visar skepsis, ifrågasätter, ser det fåfängliga. Adam och Eva känner sig utlämnade åt lusten, och skyller på varandra - tills de väljer att försonas och strunta i de kristna läran. Hos Simson och Delila är kriget däremot oåterkalleligt.
Och avslutas med 'Från när och fjärran' allvarliga parafraser på klassiska verk, från antiken och framåt. Dikten 'Idealism och realism' inleds: "Nu är jag led vid tidens schism" och avslutas:
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
2019-08-14
Passionen - Jeanette Winterson (1987)
Den svenska upplagan 2007, har ett förord som Winterson skrev 2005, där hon berättar att hon 1986 hade läst en bok om Venedig och genast förälskat sig i staden och därför ville skriva om den. Hon hade aldrig varit i Venedig, men för henne är 'skrivandet' det som 'gör något verkligt'.
Jag har varit i Venedig, så mina minnen kan både stödja och vederlägga Wintersons fiktion. Romanen upprepar ett sorts mantra, "Jag berättar sagor. Tro mig." En paradox som sätter tonen för hela berättelsen. Historisk fiktion kan såväl fördjupa en sanning, som snedvrida den. Historien kan också sägas vara både en lins som ger en ny tolkning, såväl av nuet som det förflutna, de befruktar varann till omtolkningar. Nuet är trots allt det enda vi har.
Venedig i all ära, någon reseberättelse är det inte. Romantiteln anger huvudtemat: Passionen. Winterson diktar upp ett förflutet landskap från Napoleonkrigens era i början av 1800-talet, vilket inom litteraturen också är Romantikens idealistiska hjälteera. Hon knådar gamla klichéer kring hjärta och smärta, och lyckas vända uppochned på verkligheten på ett helt nytt sätt, med inslag av magisk realism.
Passion och besatthet, såväl inom kärlek som spel och erövringar. Med Napoleon, den mest förföriske speldjävulen av dem alla, som får fransmännen att älska och följa honom ända till Moskvas fatala vinter. Alla olika synvinklar blir en rad möljiga metaforer för varann, där alla drivs av begär och besatthet att riskera livet och förnuftet.
Wintersons språk flyter behagligt, och skapar lättlästa bilder av sin metaforiska fiktion. Venedig blir en förtrollad stad där naturlagarna upphävs. Den androgyna Villanelle är från Venedig, maskeradernas stad. Hon arbetar som croupier på ett casino och klär sig ömsom som man, ömsom som kvinna, och har relationer med båda könen. När den passion som drabbat henne, inte längre går henne till mötes, flyr hon smärtan genom att lämna staden. Och sitt hjärta har hon lämnat kvar - inte bara bildligt utan rent magiskt faktiskt - när älskarinnan stulit det av henne.
Napoleons personliga kyckligkock Henri har ett stort varmt hjärta i sin unga späda kropp, men utan sitt hjärta kan Villanelle inte återgälda hans passion. Villanelle ber Henri hjälpa henne att återfinna sitt stulna hjärta, vilket han först tolkat metaforiskt, men för Villanelle biologiskt - förutom att hon inte dör kroppsligt, utan bara själsligt, av att sakna hjärta. Henri hittar hjärtat, och Villanelle blir hel igen. Men Henri sörjer, eftersom han hoppats på att få ge henne sitt eget hjärta - om än metaforiskt, själsligt. Återigen paradox.
Villanelle flyr inte bara smärtan, utan även sin sadistiske make, som senare visar sig vara Henris främste fiende, en av Napoleon avskedad kock. När Napoleon avsatts och Villanelle återvänt till Venedig med Henri, hinner det förflutna ikapp dem, i form av denne våldsamme kock, som de inte kan undkomma annat än genom döden - hans eller deras. Därmed blir Villanelle rik änka, medan Henri tar på sig skulden och straffet - livstids inspärrning på sinnessjukhus på en ö utanför Venedig.
Henris liv instängd i ensamcell på denna ö, blir en meditativ betraktelse över hjärtats dårskaper och kärlekens villkor. Här kan han identifiera sig med Napoleon, som oskadliggjordes på sin avlägsna ö, mycket effektivare än om han dödats. Samma sak med passionen, som behöver svältas ut. Denna övistelse är full av paradoxer.
Frågan är om Henri är blivit galen av mordet han utfört, eller bara spelar galen? Villanelle vill hjälpa honom, genom att köpa honom fri. För honom själv låter det som en galnings naivitet, att tro sig om att lyckas med det. Dessutom sitter han hellre fången på ön, än fortsätter hoppas på Villanelles kärlek, som hon aldrig kan ge honom. Hon tycks se Henri mer som en bror, och har andra passioner. Hon tillhör de spelberoende.
Passionerad eller besatt? Spelberoende? Insatsen avslöjar vad man värderar högst - på den nivån är pengar inte värdefullt nog. Att vara besatt av spel är att vara besatt av spänning. Och spännande är det bara om man riskerar att förlora det man värderar högst - sitt hjärta, sitt förnuft, sitt liv?
Romanen utgavs 1987, mitt under den mest egocentrerade yuppie-eran, som hängav sig helt åt yta och status. Henri som en gång dyrkade Napoleon, har med tiden blivit alltmer tveksam och kritisk. På den karga fångön/sinnessjukhuset börjar han odla en trädgård, sitt eget inre, sin själ.
Jag har varit i Venedig, så mina minnen kan både stödja och vederlägga Wintersons fiktion. Romanen upprepar ett sorts mantra, "Jag berättar sagor. Tro mig." En paradox som sätter tonen för hela berättelsen. Historisk fiktion kan såväl fördjupa en sanning, som snedvrida den. Historien kan också sägas vara både en lins som ger en ny tolkning, såväl av nuet som det förflutna, de befruktar varann till omtolkningar. Nuet är trots allt det enda vi har.
Venedig i all ära, någon reseberättelse är det inte. Romantiteln anger huvudtemat: Passionen. Winterson diktar upp ett förflutet landskap från Napoleonkrigens era i början av 1800-talet, vilket inom litteraturen också är Romantikens idealistiska hjälteera. Hon knådar gamla klichéer kring hjärta och smärta, och lyckas vända uppochned på verkligheten på ett helt nytt sätt, med inslag av magisk realism.
Passion och besatthet, såväl inom kärlek som spel och erövringar. Med Napoleon, den mest förföriske speldjävulen av dem alla, som får fransmännen att älska och följa honom ända till Moskvas fatala vinter. Alla olika synvinklar blir en rad möljiga metaforer för varann, där alla drivs av begär och besatthet att riskera livet och förnuftet.
Wintersons språk flyter behagligt, och skapar lättlästa bilder av sin metaforiska fiktion. Venedig blir en förtrollad stad där naturlagarna upphävs. Den androgyna Villanelle är från Venedig, maskeradernas stad. Hon arbetar som croupier på ett casino och klär sig ömsom som man, ömsom som kvinna, och har relationer med båda könen. När den passion som drabbat henne, inte längre går henne till mötes, flyr hon smärtan genom att lämna staden. Och sitt hjärta har hon lämnat kvar - inte bara bildligt utan rent magiskt faktiskt - när älskarinnan stulit det av henne.
Napoleons personliga kyckligkock Henri har ett stort varmt hjärta i sin unga späda kropp, men utan sitt hjärta kan Villanelle inte återgälda hans passion. Villanelle ber Henri hjälpa henne att återfinna sitt stulna hjärta, vilket han först tolkat metaforiskt, men för Villanelle biologiskt - förutom att hon inte dör kroppsligt, utan bara själsligt, av att sakna hjärta. Henri hittar hjärtat, och Villanelle blir hel igen. Men Henri sörjer, eftersom han hoppats på att få ge henne sitt eget hjärta - om än metaforiskt, själsligt. Återigen paradox.
Villanelle flyr inte bara smärtan, utan även sin sadistiske make, som senare visar sig vara Henris främste fiende, en av Napoleon avskedad kock. När Napoleon avsatts och Villanelle återvänt till Venedig med Henri, hinner det förflutna ikapp dem, i form av denne våldsamme kock, som de inte kan undkomma annat än genom döden - hans eller deras. Därmed blir Villanelle rik änka, medan Henri tar på sig skulden och straffet - livstids inspärrning på sinnessjukhus på en ö utanför Venedig.
Henris liv instängd i ensamcell på denna ö, blir en meditativ betraktelse över hjärtats dårskaper och kärlekens villkor. Här kan han identifiera sig med Napoleon, som oskadliggjordes på sin avlägsna ö, mycket effektivare än om han dödats. Samma sak med passionen, som behöver svältas ut. Denna övistelse är full av paradoxer.
Frågan är om Henri är blivit galen av mordet han utfört, eller bara spelar galen? Villanelle vill hjälpa honom, genom att köpa honom fri. För honom själv låter det som en galnings naivitet, att tro sig om att lyckas med det. Dessutom sitter han hellre fången på ön, än fortsätter hoppas på Villanelles kärlek, som hon aldrig kan ge honom. Hon tycks se Henri mer som en bror, och har andra passioner. Hon tillhör de spelberoende.
Passionerad eller besatt? Spelberoende? Insatsen avslöjar vad man värderar högst - på den nivån är pengar inte värdefullt nog. Att vara besatt av spel är att vara besatt av spänning. Och spännande är det bara om man riskerar att förlora det man värderar högst - sitt hjärta, sitt förnuft, sitt liv?
Romanen utgavs 1987, mitt under den mest egocentrerade yuppie-eran, som hängav sig helt åt yta och status. Henri som en gång dyrkade Napoleon, har med tiden blivit alltmer tveksam och kritisk. På den karga fångön/sinnessjukhuset börjar han odla en trädgård, sitt eget inre, sin själ.
2019-08-09
Lille Eyolf - Henrik Ibsen (1894)
Ibsen skrev denna korta pjäs om ett äktenskap i kris 1894, och som så ofta fick den urpremiär i Berlin, januari året efter. Titelkaraktären, Lille Eyolf, är paret Allmers handikappade son. Pjäsen är ett ormbo av känslomässiga förvecklingar, där en rad skuldfrågor stöts och blöts. Psykologiserande kring spänningar i olika relationer, där svek väcker skuld som kväver passionen.
Eyolf föll i golvet som spädbarn, i ett obevakad ögonblick, och blev därav kroniskt handikappad. Likt Dickens Tiny Tim, tvingas han använda krycka och blir hänvisad till ett stilla hemliv. Föräldrarna känner djup skuld, eftersom de var upptagna av varandra när sonen föll. Dåligt samvete dödar deras känslor för såväl varandra som inför sonen.
I slutet av Akt 1 faller Eyolf åter, denna gång i fjorden, och drunknar, vilket blir en katalysator som gör äktenskapskrisen akut. Skilsmässa hotar. Andra komplikationer är Asta, Eyolfs faster, som han alltid tytts sig till känslomässigt. Asta och Alfred har levt som halvsyskon, hänvisade till varandra sedan föräldrarna tidigt dog ifrån dem. Men nu visar det sig att det biologiska släktskapet var en lögn.
Det känslomässiga vakuum som alla inblandade hamnat i, har lett till snedvriden symbios, där ena parten söker vända sig bort, och får den andra parten att kräva total villkorlig uppmärksamhet. Alla känslor styrs av villkor och beroenden, och saknar ömsesidighet.
Intrycket blir onekligen obehagligt, och symbolerna tynger som bly. En biroll har 'Råttjungfrun' en gammal kvinna som med hjälp av sin hund lockar råttor att dränka sig - mot betalning från de familjer hon hjälper. Paret Allmers avvisar henne dock, säger sig inte behöva hennes tjänster. I stället blir det sonen som drunknar. Fjorden tycks stilla på ytan, men på djupet finns starka underströmmar som genast dragit Eyolf utåt, bort.
Kärleken gick i baklås, blev omöjlig. Den skuldtyngde fadern Alfred försöker skriva en bok om 'ansvar', just det han själv känner sig ha brustit i. Så arbetet leder bara till skrivkramp. Hustrun, Eyolfs mor Rita, ser makens arbete, ja även hans intresse i sonen som ett hinder för deras äktenskap - vilket visar hur omöjlig relationen blivit.
Alfred tänkte göra bot genom att sluta skriva, och helt ägna sig åt sonens utbildning, alltså leva genom sonen, se till att sonen blir det han själv velat bli. Alltså ännu en omöjlig relation, som skapar tvång, och i realiteten bara skulle ha blivit ännu ett hinder för sonens möjligheter till ett eget liv och egna intressen. Men innan dess hann altså Eyolf drunkna.
Allt verkar så omöljigt, att skilsmässa verkar vara enda lösningen. Men då vänder plötsligt pjäsen helt om. Ateisten Albert drömmer att han ber till Gud, ber om en mening med livet. För att sonen inte skall ha dött förgäves, bestämmer sig paret för att stödja fattiga och föräldralösa barn i samhället. Och det ska bli deras gemensamma projekt, alltså skapar de ett nytt partnerskap, där de blir jämlika partners, utan kvävande symbios.
Vilket trots allt käns som något av ett hoppfullt slut, ovanligt hos Ibsen. De 'återuppstår', sedan deras grubblerier gått varvet runt, från det meningslösa i sonens död, fram till detta gemensamma arbete. De vill ge fattiga utstötta barn allt de inte förmådde ge sin egen son i kärlek och omvårdnad.
Eyolf föll i golvet som spädbarn, i ett obevakad ögonblick, och blev därav kroniskt handikappad. Likt Dickens Tiny Tim, tvingas han använda krycka och blir hänvisad till ett stilla hemliv. Föräldrarna känner djup skuld, eftersom de var upptagna av varandra när sonen föll. Dåligt samvete dödar deras känslor för såväl varandra som inför sonen.
I slutet av Akt 1 faller Eyolf åter, denna gång i fjorden, och drunknar, vilket blir en katalysator som gör äktenskapskrisen akut. Skilsmässa hotar. Andra komplikationer är Asta, Eyolfs faster, som han alltid tytts sig till känslomässigt. Asta och Alfred har levt som halvsyskon, hänvisade till varandra sedan föräldrarna tidigt dog ifrån dem. Men nu visar det sig att det biologiska släktskapet var en lögn.
Det känslomässiga vakuum som alla inblandade hamnat i, har lett till snedvriden symbios, där ena parten söker vända sig bort, och får den andra parten att kräva total villkorlig uppmärksamhet. Alla känslor styrs av villkor och beroenden, och saknar ömsesidighet.
Intrycket blir onekligen obehagligt, och symbolerna tynger som bly. En biroll har 'Råttjungfrun' en gammal kvinna som med hjälp av sin hund lockar råttor att dränka sig - mot betalning från de familjer hon hjälper. Paret Allmers avvisar henne dock, säger sig inte behöva hennes tjänster. I stället blir det sonen som drunknar. Fjorden tycks stilla på ytan, men på djupet finns starka underströmmar som genast dragit Eyolf utåt, bort.
Kärleken gick i baklås, blev omöjlig. Den skuldtyngde fadern Alfred försöker skriva en bok om 'ansvar', just det han själv känner sig ha brustit i. Så arbetet leder bara till skrivkramp. Hustrun, Eyolfs mor Rita, ser makens arbete, ja även hans intresse i sonen som ett hinder för deras äktenskap - vilket visar hur omöjlig relationen blivit.
Alfred tänkte göra bot genom att sluta skriva, och helt ägna sig åt sonens utbildning, alltså leva genom sonen, se till att sonen blir det han själv velat bli. Alltså ännu en omöjlig relation, som skapar tvång, och i realiteten bara skulle ha blivit ännu ett hinder för sonens möjligheter till ett eget liv och egna intressen. Men innan dess hann altså Eyolf drunkna.
Allt verkar så omöljigt, att skilsmässa verkar vara enda lösningen. Men då vänder plötsligt pjäsen helt om. Ateisten Albert drömmer att han ber till Gud, ber om en mening med livet. För att sonen inte skall ha dött förgäves, bestämmer sig paret för att stödja fattiga och föräldralösa barn i samhället. Och det ska bli deras gemensamma projekt, alltså skapar de ett nytt partnerskap, där de blir jämlika partners, utan kvävande symbios.
Vilket trots allt käns som något av ett hoppfullt slut, ovanligt hos Ibsen. De 'återuppstår', sedan deras grubblerier gått varvet runt, från det meningslösa i sonens död, fram till detta gemensamma arbete. De vill ge fattiga utstötta barn allt de inte förmådde ge sin egen son i kärlek och omvårdnad.
2019-08-06
Byggmästare Solness - Henrik Ibsen (1892)
Ibsens drama Byggmästare Solness utgavs december 1892, samtidigt på såväl norska som engelska, tyska och franska. Världspremiären skedde i Berlin januari 1893. Men den blev ingen scenisk framgång, utan lades snabbt ner. Ibsen som huvudsakligen vistats ute i Europa åren 1864-1891, hade nu återvänt till Norge.
Ibsen hade bytt stil, lämnat sin tidigare utåtriktade samhällskritik bakom sig för ett mer inåtvänt psykologiserande. Psykologi och symbolism låg i tiden, även om många menar att det också handlar om att Henrik Ibsen (1828-1906), nu 64 år och tillbaka i fosterlandet, börjat grunna på målet med sin egen livsgärning.
Titelpersonen Byggmästar Solness är en medelålders erkänd byggmästare, som börjat tvivla på sitt eget livsverk. Han som alltid trott på sina egna inneboende krafter, och inte skytt några medel för att nå sina egna mål, något av en nietzscheansk övermänniska, börjar få dåligt samvete och tvivlar på meningen, och i synnerhet de uppoffringar som hustrun tvingats till av hans egen framfart.
Solness känner av sin ålder och är rädd att bli omsprungen av yngre förmågor, till exempel Ragnar, son till hans egen läromästare, Knut Brovik, begåvad arkitekt som Solness dock kunnat utnyttja, eftersom denne saknat Solness skrupefrihet. Sonen Ragnar, vars självförtroende Solness gör vad han kan för att hämma, vill öppna eget och det skrämmer Solness till att nedvärdera Ragnars begåvning. Solness fruktar och förtrycker de yngre, i ett desperat försök att behålla dem hos sig, för att ta del av deras vitalitet.
Unga Hilde Wangel (som var yngsta dotter hos familjen Wangel i Frun från havet) är fortfarande uppnosig och nu även förföriskt manipulativ. Tio år tidigare, då Hilde var 12-13 år, träffade hon Solness och fascinerades. Det blir aldrig klart om hon då blev utsatt för hans manipulationer, och tog efter honom, eller om den bild hon nu bär på är hennes egna fantasier. Men trots åldersskillnaden tycks de dela visioner och egenartad psykologi. Solness och Hilde, båda strävar efter 'det omöjliga', övermänniskoideal. De söker spänning, nästan 'outhärdlig' spänning.
Solness existentiella dilemma, som kan jämställas med varje konstnärs kreativa dilemma, och här symboliseras av byggnader. Solness började med visionära ambitioner, byggde höga kyrktorn att ringa ut över världen. Men sedan ändrar han sig och börjar bygga familjevillor, för att befrämja familjelycka hos andra, men menar att han bara kunde uppnå detta genom att avstå från sin egen familjs lycka.
Nog är det möjligt att se Peer Gynt som ett storslaget kyrktorn, och sedan de samhällskritiska pjäserna som en mer jordnära villor. Att Solness fru ärvt det hus de bodde i som unga nyblivna föräldrar, medan han själv hoppades att det skulle brinna ner, så de skulle få möjlighet att börja om och bygga nytt, också för andra, genom att stycka den stora tomten - är också mycket symboliskt för flammande retoriska pjäs-byggen. Att huset sedan brinner ner av andra skäl, minskar inte Solness skuldkänslor - trots att han skapar en samling familjevillor åt andra unga familjer. Deras nyfödda tvillingsöner dog efter branden och hustrun hämtade sig aldrig från sina förluster.
Solness ser det som ett straff han dragit på sig själv: "För att kunna bygga hem åt andra måste jag avstå - för alltid avstå från ett eget hem. Jag menar ett hem åt en barnaskara." Att avstå den egna lyckan blir i Solness ögon priset på hans 'konstnärskap'. Kände Ibsen det så på gamla dar? När han satt ensam i Norge, medan hans hustru försökte lindra sin gikt i Italien.
Hustrun Aline verkar dock sakna sitt ärvda hus, mer än tvillingarna. Deras död är en 'högre skickelse' som hon inte vågar ifrågasätta. Eller blev hon sinnessjuk av hela tragedin? Samtidigt är det Solness som oroar sig, dels för sitt eget förstånd, dels för att hustrun ska misstänka honom för att vara sinnessjuk. Ja, det blir som ett triangeldrama av misstänkt sinnessjukdom.
Hilde menar att Solness samvete är för 'skröpligt'. De behöver 'robusta' samveten, som de härjande vikingarna hade tusen år tidigare. De enas om att för att våga det man helst vill behövs 'ett riktigt rymligt samvete'. Hilde och Solness hustru Aline låtsas vara vänner, men kommer egentligen inte överens. Alines har dödat sin egen livskraft genom att alltid hemfalla åt pliktkänslan. Hon gör aldrig vad hon själv vill, bara vad plikten kräver. Det skapar en kvävande tyngd, som får alla att må dåligt.
När Hilde lirkar med Solness, och får honom att motsträvigt välsigna Ragnars önskan om att starta ett eget byggföretag (Hildes goda gärning?), då får det mig att tänka på Strindbergs Fadren, hur hans gamla amma lirkar på honom tvångströjan när han tycks ha förlorat förståndet.
Hilde driver slutligen Solness i döden, omedvetet? För att hon får honom att våga mer än han vågar. Att trots svindel klättra högst upp på tornet till det nybyggda huset. Själv är hon inte förankrad på jorden, utan liknas vid en 'skogsfågel som inte vill sitta i bur' (ännu en av Ibsens fågelsymboler). Och tillsammans hade de börjat drömma om att 'bygga luftslott - med stengrund'.
Hur motsägelsefullt är inte det? Och världsfrånvänt...
Ibsen hade bytt stil, lämnat sin tidigare utåtriktade samhällskritik bakom sig för ett mer inåtvänt psykologiserande. Psykologi och symbolism låg i tiden, även om många menar att det också handlar om att Henrik Ibsen (1828-1906), nu 64 år och tillbaka i fosterlandet, börjat grunna på målet med sin egen livsgärning.
Titelpersonen Byggmästar Solness är en medelålders erkänd byggmästare, som börjat tvivla på sitt eget livsverk. Han som alltid trott på sina egna inneboende krafter, och inte skytt några medel för att nå sina egna mål, något av en nietzscheansk övermänniska, börjar få dåligt samvete och tvivlar på meningen, och i synnerhet de uppoffringar som hustrun tvingats till av hans egen framfart.
Solness känner av sin ålder och är rädd att bli omsprungen av yngre förmågor, till exempel Ragnar, son till hans egen läromästare, Knut Brovik, begåvad arkitekt som Solness dock kunnat utnyttja, eftersom denne saknat Solness skrupefrihet. Sonen Ragnar, vars självförtroende Solness gör vad han kan för att hämma, vill öppna eget och det skrämmer Solness till att nedvärdera Ragnars begåvning. Solness fruktar och förtrycker de yngre, i ett desperat försök att behålla dem hos sig, för att ta del av deras vitalitet.
Unga Hilde Wangel (som var yngsta dotter hos familjen Wangel i Frun från havet) är fortfarande uppnosig och nu även förföriskt manipulativ. Tio år tidigare, då Hilde var 12-13 år, träffade hon Solness och fascinerades. Det blir aldrig klart om hon då blev utsatt för hans manipulationer, och tog efter honom, eller om den bild hon nu bär på är hennes egna fantasier. Men trots åldersskillnaden tycks de dela visioner och egenartad psykologi. Solness och Hilde, båda strävar efter 'det omöjliga', övermänniskoideal. De söker spänning, nästan 'outhärdlig' spänning.
Solness existentiella dilemma, som kan jämställas med varje konstnärs kreativa dilemma, och här symboliseras av byggnader. Solness började med visionära ambitioner, byggde höga kyrktorn att ringa ut över världen. Men sedan ändrar han sig och börjar bygga familjevillor, för att befrämja familjelycka hos andra, men menar att han bara kunde uppnå detta genom att avstå från sin egen familjs lycka.
Nog är det möjligt att se Peer Gynt som ett storslaget kyrktorn, och sedan de samhällskritiska pjäserna som en mer jordnära villor. Att Solness fru ärvt det hus de bodde i som unga nyblivna föräldrar, medan han själv hoppades att det skulle brinna ner, så de skulle få möjlighet att börja om och bygga nytt, också för andra, genom att stycka den stora tomten - är också mycket symboliskt för flammande retoriska pjäs-byggen. Att huset sedan brinner ner av andra skäl, minskar inte Solness skuldkänslor - trots att han skapar en samling familjevillor åt andra unga familjer. Deras nyfödda tvillingsöner dog efter branden och hustrun hämtade sig aldrig från sina förluster.
Solness ser det som ett straff han dragit på sig själv: "För att kunna bygga hem åt andra måste jag avstå - för alltid avstå från ett eget hem. Jag menar ett hem åt en barnaskara." Att avstå den egna lyckan blir i Solness ögon priset på hans 'konstnärskap'. Kände Ibsen det så på gamla dar? När han satt ensam i Norge, medan hans hustru försökte lindra sin gikt i Italien.
Hustrun Aline verkar dock sakna sitt ärvda hus, mer än tvillingarna. Deras död är en 'högre skickelse' som hon inte vågar ifrågasätta. Eller blev hon sinnessjuk av hela tragedin? Samtidigt är det Solness som oroar sig, dels för sitt eget förstånd, dels för att hustrun ska misstänka honom för att vara sinnessjuk. Ja, det blir som ett triangeldrama av misstänkt sinnessjukdom.
Hilde menar att Solness samvete är för 'skröpligt'. De behöver 'robusta' samveten, som de härjande vikingarna hade tusen år tidigare. De enas om att för att våga det man helst vill behövs 'ett riktigt rymligt samvete'. Hilde och Solness hustru Aline låtsas vara vänner, men kommer egentligen inte överens. Alines har dödat sin egen livskraft genom att alltid hemfalla åt pliktkänslan. Hon gör aldrig vad hon själv vill, bara vad plikten kräver. Det skapar en kvävande tyngd, som får alla att må dåligt.
När Hilde lirkar med Solness, och får honom att motsträvigt välsigna Ragnars önskan om att starta ett eget byggföretag (Hildes goda gärning?), då får det mig att tänka på Strindbergs Fadren, hur hans gamla amma lirkar på honom tvångströjan när han tycks ha förlorat förståndet.
Hilde driver slutligen Solness i döden, omedvetet? För att hon får honom att våga mer än han vågar. Att trots svindel klättra högst upp på tornet till det nybyggda huset. Själv är hon inte förankrad på jorden, utan liknas vid en 'skogsfågel som inte vill sitta i bur' (ännu en av Ibsens fågelsymboler). Och tillsammans hade de börjat drömma om att 'bygga luftslott - med stengrund'.
Hur motsägelsefullt är inte det? Och världsfrånvänt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
