2020-04-23

Grisjakten - PC Jersild (1968)

1960-talet har många annorlunda böcker med spännande formexperiment. Det manifest "mot formens tyranni" som PC Jersild skrev under på 1960, följer han uppenbart lika troget 1968. Grisjakten är skriven i dagboksform, en kusligt skickligt genomförd illusion av en persons helt privata dagbok, aldrig ämnat att visas för någon utomstånde. Texten är privat idiosynkratisk med privatpersonens egna förkortningar och splittrade anteckningar. En blandning av problem på jobbet och i privatlivet, med barn och familjelivets sysslor, summering av bankkontotillgångar och avskrivna menyer vid bjudningar, osv. Någon röd tråd, intrig, saknas annat än dagbokens kronologi.

Byråchefen Lennart Siljeberg har en bekväm lugn position som avdelningschef när han får i uppgift att utrota Sverigs alla tamgrisar. En absurd uppgift som han dock inte ifrågasätter. De beslutar att på prov börja med Gotland, eftersom det är ett praktiskt avgränsat område. Vi som bara tjuvläser hans dagbok undrar naturligtvis Varför? grisarna skall utrotas, vilket han själv inte verkar göra. Själv verkar han inte ha något övergripande perspektiv utan beskriver oreflekterat svårigheterna med att organisera slakten och hantera de människor som hellre försöka rädda grisarna än följa bestämmelser. Byråkraten är först och främst ute efter befordran till en lugn position med bättre lön.

Själv associerar jag genast till folks massiva kritik av byråkratin som rådde vid denhär tiden. Liksom miljöförstöringen, med kvicksilver som skadade fåglar, fiskar och annat levande. Vid något tillfälle nämns kvicksilver, som om det är orsaken till att grisarna inte längre får ätas. Och hur några tillkallade polska jägare, som dödat förvildade grisar som rymt ut i naturen, stoppas mitt i en 'barbecue' på spädgris. Byråkraterna är i panik och försöker få de som ätit att kräkas, medan läkare man frågat inte tar incidenten lika allvarligt. Allt känns mycket absurt. Inget är klart och entydigt.

Lennart Siljeberg noterar i dagboken diverse kunskaper han tycker är intressanta, saker han hört på föredragningar, eller läst i tidningar, ett mischmasch av fakta utan sammanhang. En sak jag själv noterar är talet om radioaktiv renlav, som renarna äter, där man skyller på sovjetiska kärnvapenprover (obs! 18 år innan kärnkraftsolyckan i Chernobyl), samtidigt som det i en bisats står att kinesernas kärnvapenprover inte har någon betydelse. Varför? Avståndet? Idag vet vi, och antagligen redan 1968, att på vår snurrande glob tar det inte många timmar innan allt spridit sig till alla vrår av vår värld.
 Eller är detta egentligen en metafor för kommunisthotet som kändes starkare från det närliggande Sovjet, än Kinas maoister, som man hellre beundrade.

En annan association är till George Orwells fabel Animal farm (1945), som kritiserade Stalin-eran via ett gäng gris-karaktärer. Även om grisarna i Grisjakten snarare påminner oss om alla människor som misste livet både på grund av nazister och stalinister. Och att det finns privatpersoner som försöker hjälpa grisarna att fly. Jag tänker bl a på scenen med den vitmålade bilen, som vill likna ambulans, som döljer nedsövda griskultingar (Jfr de vita ambulanser som hjälpte judar att fly).

Så även om det går att skratta åt vissa absurditeter, så är boken i det stora hela obehaglig, just för att den påminner om aningslös brist på eftertanke när det gäller grisars och människors liv. Hans tonårige son representerar 60-talets ungdomars försök att protestera, utan större resultat.

Problemet med utrotningen gör att man tagit hjälp av värnpliktiga, som inte heller vet vad de sysslar med. Varför ska de vakta grisar? Viljan att förtiga heller än informera, förvirrar mer än lyckas. Det viktiga är dock bristen på eftertanke och medkänsla.

Allt slutar med att byråkraten Lennar Siljegren går vilse, och slår följe med en förirrad griskulting, frågan är varför han försöker hålla den vid liv? Bara för att föra den till en säker död, eller finns det något inre frö av medkänsla i honom, trots att han själv inte kan sätta ord på det. Han lyckas dock inte hålla liv i grisen, då han inte hittar någon naturlig mat för grisar i den sommarstuga han brutit sin in i där det bara finns choklad och vällingpulver, som han blandar ut i läskedryck.

Boken går mot en allt absurdare upplösning... När han begraver den avlidna grisen vid kyrkan med en egenhändidgt skissad religiös akt, där han tycks använda olika bibliska 'ramsor' erkänner att han stakat sig på Israels stammar ... Kan det bli mer absurdta. Han verkar ha förlorat förståndet helt.

2020-04-18

Innan hon träffade mig - Julian Barnes (1982)

Julian Barnes, det rena klara språkets mästare, i ett av sina tidigaste verk, Innan hon träffade mig.
På ytan är etta en lättsam, kort roman. Fingertoppskänsligt psykologisk, om mänskliga svagheter, framför allt svartsjuka, och hur olika människor hanterar detta. Trodde jag.

Huvudperson är den 'alldeles vanlige' Graham, historieprofessor, en försiktig akademiker, som alltid varit trogen sin hustru Barbara under nära 15 års otillfredsställande äktenskap. Så möter han Ann, en f.d. B-film skådespelerska han förälskar sig i. Han skiljer sig från Barbara och gifter sig med Ann, som han älskar med  närmast fanatisk förälskelse och fascination. Ann har haft ett friar liv inom filmens värld och saknar Grahams hämningar, men är fullt ut nöjd med sitt nya lugna vanliga arbetsliv och sin blyge Graham. Hon är alltid ärlig om sitt tidigare liv, svarar på Grahams frågor om de dyker upp, ser inget märkvärdigt i f.d. älskare. Länge tycks inte Graham själv göra det.

Fyra år är allt frid och fröjd. Men exfrun Barbara lyckas inte släppa sitt hämndbegär. En dag lurar hon iväg Graham på bio, med deras 16-åriga dotter, att se en av Anns gamla filmer, där hon har en liten roll som 'älskarinna. Detta rullar igång Grahams alltmer maniska intresse att ta reda på allt om Anns tidigare filmroller, motspelare och f.d. älskare. Han börjar leta upp alla gamla filmer, hur än avlägset biograferna befinner sig. Det är bildmediet, filmduken, som gjort Anns förflutna så levande att han inte kan släppa det.

Han vet att han inte kan anklaga Ann, för detta som är hennes förflutna, innan de möttes. Ändå kan han inte låta bli att vara svartsjuk. Länge känns det mänskligt, funderingar, medkänsla, humor, väver en mycket trevlig läsning. Det blir uppenbart att Graham blir alltmer deprimerad och har svårt att släppa denna oro, får allt svårare att skilja på filmroller och verkligt liv. Filmduken blir för offentlig, att hela världen kan se hans hustru. Jag funderar på den brist på självkänsla som kan ligga bakom allt detta.

Graham blir så manisk att han börjar använda  hela sin akademiska kunskap i sitt faktainsamlande. Då börjar det plötsligt bli alltmer olustigt. Ann har hela tiden haft full tilltro till sin make, även om hans manier börjar bli väl långdragna. Här någonstans blir det uppenbart att historien inte kan sluta väl, att romanen blivit mer än en psykologisk  'comedy of manners' om mänskliga brister. Plötsligt blir historien en allt olustigare 'thriller'. Slutet blir allt annat än jag väntat mig.

Redan i denna tidiga roman, så bedrägligt enkel, har Julian Barnes alltså blandat genrer, men ändå inte som en ren psykologisk thriller, där vi vet vilka konventioner som gäller, att det är spänning som vill uppnås. Dessutom är huvudpersonen akademiker, och hans nära vän är författare, vilket ger oss tillgång till meta-roman-funderingar, och med Anns film-erfarenheter, samsas en rad med det moderna livets media-vinklar inom denna boks pärmar. Romanen är betydligt mer än den bagatell den kan verka på ytan.

2020-04-04

Medan natten lider - Fríða Á. Sigurðardóttir (1991)

Frida Sigurdadottir (1940-2010) ägnade sig även hon åt översättning till isländska, men debuterade med noveller 1980. Men romanen Medan natten lider är det första jag läst av henne. Huvudpersonen vakar vid sin mors dödsbädd. Tre nätter i rad får vi följa hennes tankar, drömmar, minnen kring kvinnornas liv i sin släkt: mor, mormor, mormorsmor, systrar, mostrar.

Jag hade först lite svårt att sätta mig in i texten, den kändes lite hattig, jag blev disträ. Tills jag saktade ner mitt läsande. Den här boken ska absolut njutas långsamt. Den är inte lång (229 sidor). Och insåg genast att detta är ett mycket lyckat utfört 'stream of consciousness'. Nina vill först sysselsätta sig vid sin medvetslösa moders sida, och sorterar sina anteckningar, berättelsen om sin släkt. Så här finns ett stråk av metaroman, hur denna 1980-talskvinna, blivit framgångsrik som författare av reklamtexter och äktenskap i övre medelklassen, och genom detta ytliga liv, övergivit sin ungdomsdröm att författa fiktion med djupare psykologisk betydelse.

Men än mer är det ett lapptäcke av mångfaldiga skilda erfarenheter och tankar kring och av släktens kvinnor, som med sina motstridiga 'sanningar' kring samma minnen, blandat med drömmar och andra bilder, sammanställer en väv av Islands kvinnohistoria från 1800-talets hårda liv i den karga nordliga naturen, fram till 1980-talets yuppie-era. Det bildar en sorts historisk helhet, hur än motstridig. Texten är skickligt vävd, med omtagningar och ständigt nya vinklar, från rena fakta, via symboler, till djupare psykologiska känslor.

När jag väl kommit till slutet, kan jag börja om utan att känna samma förvirring jag kände i början av min läsning, och inser det storartade i denna väv av medvetande, tankarnas framströmmande.

Svanen - Guðbergur Bergsson (1991)

Känns som det var länge sedan jag läste någon isländsk bok, men nu har jag plötsligt läst två, båda två av modernistiska författare, och båda utgivna 1991.

Behållningen i Svanen är känslan som stiger fram, av det isländska landskapet. Boken har en klart kritisk syn på det moderna samhället, hur maskiner och datorer tar över, allt som får oss att avskilja oss från naturen. När Dottern är ute och rider med hörlurar i öronen o lyssnar på sin 'fickbandspelare', ansåg Daglönaren ironiskt att "det var tråkigt att det ännu inte fanns små japanska TV-apparater som det var möjligt att montera på sadelknappen för folk på hästryggen" (s.119). Ett kritiskt skämt, men så här 30 år senare går nästan alla omkring med sin privata TV-telefon i fickan, och är oftast helt uppslukad av den.

Huvudkaraktär är den nioåriga 'Flickan', som hamnar i en mycket oroande miljö. Men det är ingen barnbok. Inget känns rätt för en nioåring. Naturen är inte romantisk. Miljön kan vara realistisk, men inget övrigt. Inga karaktärer har namn, bara sociala rollnamn: Bonden, Dottern, Flickan, Daglönaren, osv. jag finner inte symbolismen särskilt lyckas.

Författaren (född 1932) hade när Svanen bok utgavs, redan varit verksam ca 30 år. Och hade hört till Islands modernistiska förnyare, och boken prisbelönades på Island 1991. Han hade studerat litteratur vid Barcelonas universitet och översatte sedan spansk litteratur till isländska. Boken känns inspirerad av magisk realism, men jag tycker inte att  Svanen har hållit för tidens tand.