En imponerande levnadsskildring om författaren och kritikern Oscar Levertin (1862-1906) och hans tid, utan att på något sätt vara överlastad. Nathan Shachar har verkligen lyckats levandegöra personen och hans omgivning och den kulturella scenen som Levertin.ingick i, på ett lättflytande mycket läsbart sätt. Ja, första kapitlet levandegör hela det svenska samhället 1906, vid Levertins död.
Jag får en närhets känsla ochf örståelse bortom vad andra böcker kring ämnet lyckats ge mig. Börjar med Levertins privatliv och stapplande steg på 1880-talet, till framgången på 1890-talet som gjord e honom så populär bland unga läsare, om än inte hos alla kritiker, att hans förtida död ledde till landssorg.
2020-06-22
En lycklig man - Arto Paasilinna (1976)
I mitt tycke Paasilinnas bästa roman. En uppiggande snabbläsning, som jag behövde efter den dytopi jag nyss läst ut - båda skrivna samma år. En ren feelgood roman, som min far - som nyligen avlidit - hade som en av sina favoritböcker. Han tyckte att boken avbildar världen 'realistiskt'.
Det är i alla fall inte en så hejdlös skröna som många andra av Paasilinnas böcker, utan mer en kritik av inkrökt maktfullkomlighet. Satir av ett gammalt patriarkalt bysamhälle. Samtidigt som huvudpersonen Akseli Jaatinen är en Napoleon i nytänkande, som inte går att hejda. Han sätter alla på plats, vilket väcker avundsjuka och irritation hos alla som vill bevara det gamla.
Jaatinen är brobyggnadesingenjör, och mycket smart. han producerar nya företagsidéer på löpande band, och när något går honom emot, lyckas han hämnas på ett sätt som 'läxar upp' de som han känner sig förfördelad av, samt berikar honom själv - och blir en fördel för socknens svagare invånare.
Så blir Jaatinen mycket populär bland samhällets gräsrötter, men motarbetad av den gamla makthierarkin. Därav feelgood-känslan, när han besegrar de senare. Men makt korrumperar, Jaatinen drar sig inte för att åsidosätta demokratiska regler för att nå sina mål. Han är alltså en hjälte - inte en modern antihjälte - utan en verklig oövervinnelig Napoleon. Och får därför läsaren med sig, vilket trots allt är lite olustigt - den starke mannen som allenarådande idol.
Det är i alla fall inte en så hejdlös skröna som många andra av Paasilinnas böcker, utan mer en kritik av inkrökt maktfullkomlighet. Satir av ett gammalt patriarkalt bysamhälle. Samtidigt som huvudpersonen Akseli Jaatinen är en Napoleon i nytänkande, som inte går att hejda. Han sätter alla på plats, vilket väcker avundsjuka och irritation hos alla som vill bevara det gamla.
Jaatinen är brobyggnadesingenjör, och mycket smart. han producerar nya företagsidéer på löpande band, och när något går honom emot, lyckas han hämnas på ett sätt som 'läxar upp' de som han känner sig förfördelad av, samt berikar honom själv - och blir en fördel för socknens svagare invånare.
Så blir Jaatinen mycket populär bland samhällets gräsrötter, men motarbetad av den gamla makthierarkin. Därav feelgood-känslan, när han besegrar de senare. Men makt korrumperar, Jaatinen drar sig inte för att åsidosätta demokratiska regler för att nå sina mål. Han är alltså en hjälte - inte en modern antihjälte - utan en verklig oövervinnelig Napoleon. Och får därför läsaren med sig, vilket trots allt är lite olustigt - den starke mannen som allenarådande idol.
Barnens Ö - P C Jerild (1976)
Denna bok är absolut inget av vad jag väntat mig. Jag trodde att jag sett filmen, men jag minns inget av detta, så antagligen inte. Intrycket av boken är en överväldigande dystopi. En överhettad pojkes fantasivärld krockar med en mycket negativ vuxenvärld. Så på det sättet blir det mycket begripligt att han inte vill bli vuxen.
På många ställen omtalas huvudpersonen som 11-åring, trots att boken hela tiden berättar att han är tio år och ska fylla elva först efter sommarlovet, i september. Ingenting i boken gör att jag kan se en tioåring framför mig. Den skådespelare som spelar Reine i filmen var 13 år när den spelades in, vilket kan stämma bättre, så jag förstår att regissören gjorde det valet.
Det mesta i boken är plågsamt. Även familjeförhållandena, och Reines frånvarande föräldrar, mamman som påstås jobba i Uddevalla, men plötsligt befinner sig hos en fd älskare som har sadistiska böjelser att plåga Reine, gör att hela boken går från ungdomsfantasi till hallucination. Allt blir så otydligt. Vill Jersild i slutet få oss att tveka ifall Reines sommar i Stockholm bara var en mardröm, en hallucination under blindtarmsoperation? Eller är operationen bara en slutscen efter en jobbig sommar, men varför påstår sjukhuset att hans blindtarm var helt okej? Varför opererades han?
På många ställen omtalas huvudpersonen som 11-åring, trots att boken hela tiden berättar att han är tio år och ska fylla elva först efter sommarlovet, i september. Ingenting i boken gör att jag kan se en tioåring framför mig. Den skådespelare som spelar Reine i filmen var 13 år när den spelades in, vilket kan stämma bättre, så jag förstår att regissören gjorde det valet.
Det mesta i boken är plågsamt. Även familjeförhållandena, och Reines frånvarande föräldrar, mamman som påstås jobba i Uddevalla, men plötsligt befinner sig hos en fd älskare som har sadistiska böjelser att plåga Reine, gör att hela boken går från ungdomsfantasi till hallucination. Allt blir så otydligt. Vill Jersild i slutet få oss att tveka ifall Reines sommar i Stockholm bara var en mardröm, en hallucination under blindtarmsoperation? Eller är operationen bara en slutscen efter en jobbig sommar, men varför påstår sjukhuset att hans blindtarm var helt okej? Varför opererades han?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
