2020-10-28

Till Damaskus (del 1) - August Strindberg (1898)

1898 kom Strindberg med glädje tillbaka till dramatiken. Efter många år i Europa och ännu en skilsmässa efter sitt andra korta äktenskap med Frida Uhl, flyttade han till Paris, där han skrev Inferno, inspirerad av Dante, och samlade sin Ockulta dagbok. 1890-talet såg en allt starkare framväxt av andliga vindar, t ex teosofin.

Tillbaka i Sverige, först bosatt i Skåne, skriver han sin pjäs Till Damaskus, med förnyad skaparlusta. Här börjar också Strindbergs kreativt nya dramatik, en modernisering förbi hans tidigare realism. 

Titeln anspelar på Saulus omvändelse i Nya Testamentet. Huvudpersonen, Den Okände, inser att han varit en 'ryslig lymmel' (dålig människa vägrar han att kalla sig). Karaktärerna har inga namn, utan enbart allegoriska beteckningar. Det är ett andligt sökande som utspelas, i det som tycks vara realistiska scener blandas drömscenarier, dvs inre psykiska/andliga upplevelser som omvandlar karaktären. 

Ofta tycks 'Den Okände' möta sig själv, att karaktärer som 'Tiggaren' och andra är som dubbelgångare, en inre aspekt av honom själv. Pjäsen börjar och slutar på samma ställe, däremellan är en andlig resa, från en offermentalitet där han känner sig förföljd av satan själv, till att i slutet inse att det är hans egna mörka tankar som blivit självuppfyllande. Alltså beslutar han att börja tänka positivt, för att skapa ett positivare liv.

I pjäsen nämns också den 'hålväg' som Strindberg bodde närheten av, när han vistades hos Frida Uhls morföräldrar av och till åren 1893-96, den hålväg som fick Strindberg att tänka på nedgången till Dantes Inferno. I Till Damaskus ramlar han visserligen ner och skadar höften, men verkar denna gång klara sig undan helvetet och mer röra sig i Skärselden, och klara sig därifrån.

Strindberg hann dock skriva flera historiska dramer som gick för utsålda hus, innan Till Damaskus fick sin premiär på Dramaten år 1900 - med Harriet Bosse i rollen som 'Damen'.  Harriet Bosse som blev Strindbergs tredje fru, då bara i början av 20-årsåldern.

2020-10-25

Jude the Obscure - Thomas Hardy (1895)

 Jude the Obscure är Thomas Hardys sista roman, till stor del för all kritik den fick utstå, inte minst för sin sexuella frispråkighet. För den som läst flera av Hardys romaner känner man sig hemma i Wessex, landskapet han 'skapade' och stilen, tragedierna som utspelar sig i denna parallella värld, som ofta tilldrog sig i Hardys ungdom i mitten av 1800-talet.

Jude the Obscure känns lite anakronistisk för att den rör sig ute i ett avlägset lantligt landskap som tills tor del känns som 1850-talet, men samtidigt rör 'den nya kvinna' och dekadensen från 1890-talet. Romanens berättare säger också att Jude Fawley och hans stora kärlek, Sue Bridehead, och deras nya sätt att tänka ligger femtio år i framtiden. Och med tanke på hur mycket kritik den fick utstå så stämmer det. Idag, 125 år senare, är boken inte chockerande. Äktenskap är inte längre en förutsättning för att accepteras av samhället i stort. 

Berättelsen kom först i den amerikanska månadstidningen Harper, och var då nertonad för att inte chockera de konservativa läsarna. I bokform, november 1895 i både USA och Storbritannien, plockades dock alla strykningar och sexuella konsekvenser tillbaka in i texten. 

Jag hittade titeln i svensk översättning, som Jude Fawley : en själ på djupet (utg. 1900). 'Obscure' kan översättas 'i skymundan', i romanen används ordet om de enkla människor, som ingen lägger märke till, de går under radarn så pass att de kan få igenom sin skilsmässa i domstolen. Redan 1851 flyttades skilsmässomål från kyrkan till vanlig domstol, men i romanen tycks de ändå behöva ange orohet som skäl, ena partnern måste smutskastas. Men fattiga människor behandlades likgiltigt, de förväntades inte ha bättre etik och moral. 

Det ledde också till att de fördömdes av samhället och förlorade sina respektabla arbeten. Livsvillkoren sjunker. Hardys vindlande relationsintriger fram och tillbaka, som börjar med logik och ansvar och samvete, trasslas in i en blandning av omgivningen krav och urgammal vidskepelse och ekonomiska realiteter för att få arbete och överleva. 

Människorna kämpar för sina ideal och samveten, med fastnar i ett mönster av tragedi à Shakespeare eller de antika grekerna. Att barnen dör får mig att tänka på Medea, även om intrigen inte stämmer, mer än att barnen dör till följd av föräldrarnas synder. 

'Obscure' i romantiteln rör inte bara att det är en historia om enkla människor, som genom sin fattigdom är utestängda från högre utbildning - Jude lär sig ändå latin och grekiska helt på egen hand - eller kvinnors underordning som inte tillåts tänka själva - Sue tänker ändå själv och vägrar gifta sig år ut och år in, för att inte förlora sin självständighet och rätt att tänka själv.  

Det är så mycket mer som rör sig i skymundan, det gäller själen och samvetet, som måste pressas ner och gömmas undan. Men också att samhällets tryck och religiösa åsikter rör till det i deras tro och det uppstår en skuggsida i psyket, som verkligen rör till det, till karaktärernas liv blir allt mer absurd. Så å ena sidan är Hardys stil realistisk, ett tydligt samhällsmönster utforskas, men å andra sidan skriver han stilistiska tragedier, som inte kan sluta annat än med en djupdykning utan hopp. 

Ändå finns där svart humor, frustrerade sarkasmer, över mänsklig dårskap. 

2020-10-14

A Shropshire lad - A E Housman (1896)

 Vackert illustrerad diktsamling, min upplaga från 2012 har återanvänt bilder av Agnes Miller Parker, skapade till 1940 års upplaga, vackra, men mycket svarta träsnitt. Flyhänt bunden vers, rytmisk, smekande. Men innehållet ... Man måste nog vara engelsman, med betoning på 'man' för att uppskatta helheten. Uppenbarligen  uppfattar engelska läsare 'man's helplessness against an achingly beautiful countryside'. 

För mig är titeln missvisande, det var inte heller författaren själv som tänkte ut den. En helt klart säljande titel, med en lantlig känsla, men texten är för mig så nedslående, genom den ständigt närvarande döden. Naiva unga män går ut i kriget, förväntas utföra hjältedåd, men dör. Och då trycktes den ändå 18 år före första världkriget. Men blev en storsäljare tydligen redan till Boerkriget 1899-1901, och detta fortsatte vid flera krig. Som nämnt ovan även 1940, i början av andra världskriget. En tunn skrift att stoppa i bröstfickan och läsa när man längtar hem. Men dystert. 

Där finns även självmord och dikter som pratar om fängelse och avrättningar. Visst finns naturen närvarande, men mest som myllan under vilken den unge mannen snart skall sluta sina dagar, eller under vilken en flickväns f.d. fästman, redan begravts. Jag hoppas vi aldrig mer kommer tillbaka till en så dyster värld, bakom så 'heroiska' ideal.

Men visst är det tydligt så heroiskt och symboliskt 1890-talet var, bland klassikerna från det årtionden tycks diktsamlingarna dominera, så även i Sverige, med Heidenstam, Fröding, Karlfeldt. Manliga idealister. 

2020-10-12

Rand - Jan Kjaerstad (1990)

För ganska många år sedan var den norske författaren Jan Kjaerstad (f. 1953-) med i ett svenskt litteraturprogram (kanske Babel?). Jag blev intresserad av hans sätt att beskriva sitt skrivande och strax därefter hittade jag Rand på rea. Men boken hamnade långt in i en hylla bakom andra böcker, återfann den inte förrän vid en omsortering av just den hyllan för två veckor sedan.  

Först blir jag besviken, att det handlar om en seriemördare, och att historien är så meningslös och splittrad. I början är enda behållningen att historien tilldrar sig i Oslo, och att jag som var i just Oslo för ett drygt år sedan, kan känna igen mig. Tänker att lokalkännedom brukar höra till vissa deckarförfattares signum. Boken tilldrar sig från sommar 1989 till Påsk 1990, som omtalas som den snöfattigaste i mannaminne. Jag minns den också, jag var nybliven mamma, och i Stockholm kom inte en snöflinga på hela vintern. Sedan dess har klimatet varit ovanlgit milt.

Enligt bokens omslag utbildade sig Jan Kjaerstad först till Teolog, vilket inte tynger boken i sig, men man kan ana sig till en djupare filosofisk ådra. Boken är varken en deckare eller en polisroman. Utan en postmodern blandskapelse som hör hemma i det sena 1980-talet. Jag inser att en (av många) uppslag till romanen är den hysteriska mördarjakten i Sverige efter mordet på Olof Palme. Ju längre utredningen på går desto mer uppgiven blir utredningsledaren, Zakariassen. De saknar ett 'huvudspår', utredningen blir som 'ett lokomotiv utan skenor'. Medan utredningens databas av tips sväller och blir allt vidare, till att snart nog inbegripa det mesta.

För mig är det framförallt en 'metaroman' alltså en roman om att skriva romanen, eftersom berättaren är mördaren själv, som försöker berätta allt som händer och hur morden uppfattas av media och polisen. 

Boken är full av tre-punkts-pauser (...) och kommentarer i parenteser. Jag tröttnar fort på detta, på det ofullgångna. Men det är antagligen ett medvetet stildrag. Mördaren/berättaren verkar ha svårt att se sig själv, och slutför därför inte de tankar som kan avslöja något djupare om honom själv. 

Vilket också är berättarens dilemma. "Till och med det moderna är förgängligt" säger berättaren på ett ställe, vilket tycks vara en blinkning åt Postmodernismen. Romanens universum försöker också förstå sig på 1980-talets nya filosofier som Kvantfysik och holografiska paradim. Att inget är en slump, att varje del innehåller helheten, att allt hänger ihop, hur än slumpmässigt mördandet verkar.  

Det går så långt att berättaren/mördaren, som är dataexpert, själv blir anlitad i utredningsarbetet, polisen hoppas få nya infallsvinklar från hans 'helt utomstående' (!) sätt att tänka 'utanför boxen'. Alltså en paradox i sig själv, vilket polisen inte vet. Berättaren inser snart att det inte finns några gränser för människans inbillningskraft. 

Och hans dator hittar hela tiden samband i det som verkar helt meningslöst, och splittrat, överallt finns gemensamma tentakler, som kan binda samman alla olika offer för seriemördaren, även om det bara är födelsedatum eller matvanor.  

Paradoxen är sambanden i meningslösheten, att döden kommer plötslig, men inte tycks ha något alls med ondska att göra. Som läsare är det svårt att se annat än meningslöshet. Men berättaren/mördaren får kunskaper om de han dödar först efteråt, genom utredningen, och börjar genast uppskatta alla deras förtjänter, vad de uträttat, vad som intresserat dem, liksom varje författare som fördjupar sina karaktärer inför sina läsare. Samhället växer fram och berikas med globala förbindelser av olika slag.  

Theo Zakariassen, som polis, letar hela tiden ledtrådar i fragment, och menar att nyckeln till heten alltid 'ligger i fragmentet'. Berättaren/mördaren upplyfts av alla uppslag och infall som tycks öka meningen. Vid ett tillfälle tycker sig berättaren uppleva en epifani (uppenbarelse): "Han ser en miljard vintergator i ett hölje med namnet människan".  Människans obegränsade fantasi. 

Men han känner också att sinnenas upplevelser ligger bortom språket. Han förmår inte skriva ner dem. Han tycker sig finna meningen bara i en verklighet som saknar språk. Ord räcker inte till. Endast hela databasen är lösningen, en grandios design som inte kan reduceras. Symmetrin kan vi inte uppfatta när vi står mitt i den, den kan bara upplevas utifrån, som vid flygfotografering.  

Romanen inleds och avslutas med märklig oläslig text, och kartor över vårt solsystem, med pilar mot Jorden, och in mot Oslo. Har någon utomjording läst texten och redigerat? Vissa avsnitt tycks censurerade, i synnerhet berättarens tankar som rör sig mot en gudsupplevelse. Vid textens inledning och avslutning, på obegripligt språk, finns stämplar som om texten bemyndigats av något slag. Så blev det även något slags Science-Fiction av romanen.

Förklaringen till romanens titel, Rand, finner jag på sidan 157: "Jag tycker om den låga, bländande solen. Jag tycker om att man så ofta ser allt i motsljus, bara i silhuett så att säga, eller bara som form. Till oh med människor reduceras til ett slags randfenomen (som om alla människor vore marginaler?)"

Polisen Zakariassens förnamn är Theo, jag associerar till 'teo' i betydelsen 'gud'. 

Andra namn som lyfts fram är Mont Blanc, Montesquieu, Montaigne, Montezuma, och kanske fler, alltså en anknytning till höga berg, som man kan fundera över. Men romanen är för splittrad som helhet för att jag ska vilja läsa om den eller gräva ner mig i den.

På sidan 191 säger berättaren. "Jag är absolut ingen beudnrare av det moderna, det nya, i sig. För mig är det inte nytt. Det är något som har funnits där hela tiden, som potential."

2020-10-11

Det är ingen ordning på mina papper - Bodil Malmsten (1991)

Detta är ett hopplock av olik texter, alltså dikter, notiser, kåserier, artiklar, intervjuer, så omisskännligt Bodil Malmsten, hennes blandning av skämt och allvar, högt och lågt. Och när jag tänker på det så är detta mixande helt klart ett barn av 1980-talets postmoderna estetik. 

Texterna tycks samlade främst från 1985-1990, och alltså kom i en gemensam bok 1991. Till exempel finns en text om ett besök våren 1989 vid den obegripliga muren i Berlin, alltså ett halvår innan den plötsligt revs och Glasnost verkligen fått effekt. 1991 var texternas innehåll vad som brände i folks medvetanden sedan några år tillbaka. 

Boken avslutas med dikten "Landet utan lov", nyskriven, med 25 sidor var väl inte nog för att tryckas som separat bok. Det är bokens höjdpunkt, ett omisskännligt 1980-tal, samlat, uppammar mängder av minnen för den som levde då. Bodil bevittnade en tid som kanske kan kännas avlägsen, men som var fröet till de stora förändringar som växt dessa 30 år.  

Bodil inleder dikten med ett citat från Vaclav Havel (ur Fjärrförhör), som jag vill upprepa här:

"Hopp är inte optimism. De tär inte en övertygelse om att något kommer att gå brfa, det är en visshet om att något har en mening - utan hänsyn till hur det kommer att gå."

2020-10-04

Typhoon - Joseph Conrad (1902)

"Tyfon" är en långnovell (90 sidor) som Joseph Conrad började skriva 1899, och blev tryckt som serie i tidskrift januari-mars 1902, och sedan i bokform samma år. Denna har jag på svenska, i samma volym som "Negern på Narcissus" som Forum gav ut 1958. Båda dessa historier rör sig kring en svår storm, och hur liten människan är inför de enorma naturkrafterna, och behovet av solidaritet för att överleva. 

Men medan Narcissus var ett segelfartyg, i slutet av seglets storhetstid (vad handelsflottan anbelangar) så är Nan-Shan i Tyfon ett ångfartyg i östasiatiska farvatten, under siamesisk flagg. Vi känner förändringarnas vindar, både tekniskt, med ånga och elektriska lampor, och med politiska förändringar. Lasten är 200 kinesiska arbetare, kulis, på väg hem från arbeten i andra delar av Asien. Man ser ner på dem, de är 'last' inte 'passagerare'.  

Boxarupproret pågick 1899-1901 i Kina, en protest mot det ökade utländska inflytandet i landet. Det nämns inte i Conrads berättelse, men kan ändå ha påverkat innehållet, t ex att det engelska rederiet beslutat att låta ångaren gå under siamesisk flagg. Stormen har kastat runt skeppet så att kinesernas resetrunkar slagits sönder och deras innehåll, besparingar från två års arbete, spritts över mellandäck, vilket lett till slagsmål för att återfinna sina ägodelar, men eftersom stormen fortsätter lyckas det inte. 

Det ovanliga med berättelsen "Tyfon" är att Conrad ansträngt sig att lägga in mer humoristiska anslag än i sina tidigare historier. Alla karaktärer visar upp olika mänskliga svagheter. Kapten MacWhirr, till exempel, tolkar allt bokstavligt, vilket leder till komiska missförstånd mellan honom och förste styrman Jukes, som därför ser honom som korkad. Ändå försöker kaptenen, sina svagheter till trots, att lösa problem på bästa sätt. 

När det gäller kinesernas tillhörigheter är det förståeligt att de tror att man tagit ifrån dem deras dollarbesparingar. Kapten löser det dock genom att samla in allt och sedan dela det lika mellan allihop. Hans resonemang är att eftersom pengar inte är namnade efter ägare och man inte kan lita på att alla ärligt talar om hur mycket som tillhör var och en, hoppas han att kineserna ska vara nöjda med denna typ av rättvisa. Det olösliga problemet, får alltså denna lösning, när han själv delar ut pengarna, och kineserna nöjer sig, för de är medvetna om att ifall pengarna hade överlämnats till deras egna myndigheter att fördela, dvs mandarinerna, så skulle de ha försvunnit helt, eftersom mandarinerna var vana vid att leva på mutor. Samtidigt är Kapten nu glad att ångaren går under siamesiska flagg, så att engelska myndigheter slipper kopplas in med risk för långdragna undersökningar och domstols-förhandlingar. 

Med andra ord har den 'korkade' kaptenens bokstavliga stelbenthet i slutänden lugnat ner många upprörda känslor. Å andra sidan var det hans oerfarenhet med tyfoner som ledde till att de hamnade mitt i stormen av tsunami-vågor, så skeppets överlevnad hängde på en skör tråd. Lustigt var resonemanget när han inte förstod vitsen med att försöka segla runt en storm, som man inte ens visste hur svår den var, så länge man ännu inte stött på den! Att bara lita till det extremt låga mätvärdet på barometern dög inte. Själv börjar jag fundera på hur moderna skepp gör idag? Vill man alltid spara tid genom att ta sig rakt genom storm, eller följer man alltid meteorologernas varningar och seglar runt?

Berättelsen innehåller många fler lustigheter, orsakade av bristande kommunikation människor emellan. Något som tydliggör människans livsvillkor och ensamhet. 

Historien är väl värd att läsas än idag, inte minst för humorn och allvaret bakom humorn

Letters to Alice : On First reading Jane Austen - Fay Weldon (1984)

Denna bok blev en stor överraskning. Jag köpte den för att Jane Austen i titeln. Jag minns Fay Weldons storhetstid på 1970-80-talen med 'En hondjävuls liv och lustar', som även blev film. Och här skulle hon uppenbarligen kommentera min största idol: Jane Austen. 

Och visst kommenterar hon Jane Austen, i brev till Alice, ett syskonbarn, troligen fiktiv sådan. Boken blir mer en djupdykning i en författares mödor, såväl idag (Fay själv) som Jane Austens undanskymda tillvaro. Men så börjar även familjeschismer anas i breven, något som absolut inte hör hemma i rena litterära essäer. 

Då går det upp för mig att detta är en postmodern roman, ett år innan Julian Barnes kom med sin 'Flaubert's Parrot'. En genreblandning som gör vad den kan för att flyga under radarn, och lura läsaren, eller snarare roa oss, genom att blanda nutid och dåtid och på det sättet lyfta fram kvinnors villkor inom den litterära sfären, genom århundraden. Hon mixar den gamla 'brevformen', brevromanen, skapad av kvinnor redan på 1700-talet, eller kanske tidigare, med privata kommentarer, blandat med intriger och litterära essäer. Jane Austens första romanförsök, Lady Susan, var i brevform. 

I denna 'roman' vill aunt Fay både råda och avråda Alice skrivambitioner. Hon försöker få Alice att läsa Jane Austen, som ligger i klass med Shakespeare när det gäller romanformen. Men det är svårt, dagens generation vill inte läsa gamla klassiker, bestsellers skapas idag mer via reklam än litterära ideal. Å andra sidan är vi idag inte så trångsyn t inställda på 'finkultur', att litteratur måste vara 'krånligt' och svårt att förstå. Vi vill ha äkta känslor, något Jane Austen var expert på, vid sidan av all ironi och samhällssatir. 

Fay Weldons bok ger alltså både intima insikter ur hennes egen erfarenhet, om än Fiktivt med stort F. Hon inleder boken med att introducera 'The City of Invention', dit varje person med författarambitioner kan dra sig undan och skapa sina egna världar. En författgare behöver aldrig vara 'sanningsenlig', även om just kvinnliga författare, ända sedan Jane Austens tid, alltid fått rådet att vara sanningsenliga vittnen, snarare än nyskapande kreatörer (det skulle förbehållas männen). Att skapa alternativa verkligheter, helgedomar att dra sig undan till när världen går emot en. Men läsare, i synnerhet kritiker, kommer ändå alltid att 'tro' att författaren berättar om sitt eget liv, inte skapar, bara återger.

Så boken inleds med en rad litterära essäer, och blir i växande grad en partinslaga i opposition mot kulturelit och kritiker. Visst vill hon medvetande göra att vad hon själv skriver, bara är en åsikt av många. Men det betyder också att även alla andras åsikter är bara 'en röst' av många. Var och en må ste välja sin egen väg. man kan bara skriva det man själv vill skriva. 

Så här har jag sent omsider hittat en typisk postmodern 1980-talsroman, med avsteg från alla invanda genre-indelningar, ett postmoderns regeltrots. Men skriven av en kvinna så har den inte heller fått samma uppmärksamhet, och inte hamnat i medias centrum som till exempel Julian Barnes. 

2020-10-03

Ur askan i elden - Peter Robinson (1987)

 Sent om sider översattes första boken (från 1987) till svenska, så alla inspektör Alan Banks fans ska få veta hur allt började. 1987 hade den säkert varit medelgod, åtminstone mot slutet när trådarna knyts samman. För mig känns allting lite väl löst och ofokuserat, hyggligt för ett första försök, men inte mer. Går absolut inte att jämföra med min favorit, Sue Grafton, som hunnit skriva flera ypperligare deckare redan i början av sin serie på 1980-talet. 

En röd tråd i boken är jämställdheten mellan könen, 'inte bara kvinnliga poliser ska tvingas koka kaffe', den typen, och med fönstertittare och våldtäkt bland brotten, jämförs könens olika utsatthet. Banks försöker jämföra det med att själv ha blivit motad med revolver. Men Alan Banks känner sig utanför 'kvinnornas värld', frun anklagar honom för att 'aldrig kunna förstå' hur en kvinna känner sig i utsatta situationer som hon varit med om. Påståendet att det finns ett avstånd mellan könen som inte går att överbrygga ...? Ett tänkvärt ämne, som dock behandlas väldigt ytligt och schablonmässigt. Och därför känns mossigt avlägset idag.

Undrar ju över Jennys 'naturligt attraktiva utseende'. Vad är det??? Som hon dessutom antas ha 'försökt tona ner' (glasögon, håret i knut, säckiga kläder!). Berättaren är man, tydligen är han attraherad. Men det gör det inte allmängiltigt. Det finns ingen guldstandard för utseenden, även om vissa tror det.