Wise Children - Angela Carter (1991)

Wise Children blev Angela Carters sista roman, redan drabbat av cancer skriver hon denna  pratglads fabuleringsexplotion. Berättare är Dora (Floradora) Chance, som lever med sin tvillingsyster Nora (Leonora), "enäggstvillingar men inte siamesiska" som hon själv uttrycker saken. De delar bostad, men inte rum, utan bevarar varandras privatliv. Men i yrkeslivet är det en fördel för dem att vara enäggstvillingar, flera gånger upprepar hon att var och en för sig är de alldagliga, men tillsammans väcker de uppmärksamhet. 

Det finns fler tvillingpar i historien, som ett släktdrag. Carter är inspirerrad av William Shakespeare som har en förkärlek för tvillingar och förväxlingskomedi. Och hon tar alla chanser att driva med 'nationalskalden', 'nationalskatten'.

Historien börjar och slutar på tvillingarnas biologiske fars 100-årsdag, en tidigare berömd Shakespear-skådis. Men boken är fördelad på fem kapitel kring olika dramatiska händelser, liksom såväl tragedier som komedier på Shakespears teater. Dora är evigt pratglad och fladdrar fram och tillbaka i minnet i sitt liv och sin teaterfamiljs liv. Dora och Nora började som dansare. Alltså blir hela historien en bild av 1900-talets teater från vaudeville till Shakespeare, humoristiskt och fränt berättat. Via Broadway, London, tills Hollywood började filmatisera klassikerna. 

Huvudtema är de problematiska relationerna mellan biologiska föräldrar och deras barn. I historien har detta dragits så till sin spets att biologiska fäder alltid är frånvarande, att föräldraskapet är föremål för både tragedi och förväxlingskomedi. En bred familjesaga som också speglar scenkonsten, livet som teater, drama och komedi. 

"Comedy is tragedy that happens to other people." (s.213)

"I may never have known my father in the sense of an intimate acquaintance, but I knew who he was. I was a wise child, wasn't I?" (s.196) Därav titeln. Men när Dora skriver ner sina minnen är hon 75 år, ser sig i spegeln och skrattar ironiskt att nu är de 'wizened' (skrumpna)!

Språkliga kullerbyttor och fulla av citat och anspelningar på Shakespeare, där jag som inte kan Shakespeare utantill, antagligen missar en hel del. Det går antagligen att hitta många lager och tolkningar som även gör texten till en text om texten.  

The Yellow Wallpaper - Charlotte Perkins Gilman (1892)

En fantastisk novell. En klassiker. Ett påträngande symbolistiskt psykodrama. 

Så det irriterar mig att en manlig litteraturhistoriker jag läst, betraktar den som 'rent självbiografisk'. Oavsett att författaren själv drabbats av postpartum depression, så är denna novell ett intrikat konstverk, skickligt uppbyggd. Märkligt att så fort en kvinna använder sina egna erfarenheter (vilket de flesta författare gör), så betraktas det som 'ren självbiografi', underförstått som enklare typ av litteratur, som att 'bara återge' egna erfarenheter. 

Den novell jag läser är ett medvetet konstverk. Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) var helt klart en mycket begåvad och driftig kvinna, med fattig uppväxt i en svår tid i USA:s historia. Hon skrev även mycket om kvinnors ekonomiska och arbetsförhållanden. Den mest berömda är Woman and Economics (1898). 

Berättaren i novellen 'Den gula tapeten, är en kvinna som nyligen fött ett barn, men nu skilts från sitt barn av sin 'välmenande' make, som också är läkare och känner sig överlägsen på det rationella området. Han menar att 'vila', dvs isolering och inaktivitet ska bota hustruns 'hysteriska tendenser'. De hamnar i ett hus med slitna, ja vämjelika tapeter.

Hon stirrar på tapeten, tills hon når in i sitt djupaste omedvetna om hur inlåst hon är av sin 'välmenande' make. Han som vägrar hennes sitt rätta jag, mannen som ser kvinnan som ett menlöst osjälvständigt barn, som skall lyda sin make. 

Men inte blir hon bättre av att skiljas från sina barn, inaktiv, isolerad. Mönstret i tapeten, är samlivets och samhällets tvångströja som hindrar henne att leva. Ett galler hon mot slutet ser sitt inre jag gripa tag i och skaka, men det fortsätter att förkväva henne. Länge betraktar hon sitt inre som något yttre, en bild i tapeten. Men mot slutet flyter inre och yttre personligheter samman, och hon tar över rodret, slutar att lyda. 

Men då har hon redan förlorat den kontroll hon så länge som ett lydigt barn, kämpat för att upprätthålla, och i stället uppslukats av något som mest liknar psykos. 

Novellen har även klassats och lästs som 'skräcknovell'. Och visst är det fasansfullt vad makt och underkastelse och könsmaktsordningar kan ställa till.

NP 1927 - Henri Bergson

Den franske filosofen Henri Bergson (1859-1941) fick 1927 års Nobelpris i litteratur (uppskjutet till 1928), och motiveringen löd: "som ett erkännande åt hans rika och livgivande idéer och den glänsande konst varmed de framburits".

En stilist, som skrev klart och tydligt om svåra ting. Han sa själv att filosofi är både oerhört komplicerat och mycket enkelt. Så känns det utan tvekan att läsa hans texter. Jag har läst de tre texter jag hittat i svensk översättning, inte bara för att jag gärna nosar på nobelpristagare, utan lika mycket för att jag som student lärde mig att hans filosofi var mycket viktig för fransk litteratur i början av 1900-talet. 

Henri Bergsons tid som professor vid collége de France i Paris 1900-21, gjorde honom till superkändis. Hans föreläsningar bevistades inte bara av studenter utan av hela den intellektuellt intresserade samhällsgräddan, och påverkade såväl filosofer som författare. Och snart spreds intresset ut över världen. 1911 föreläste han i Storbritannien och 1913 i USA. Själv ville han slippa berömmelsen, så 1921 sa han upp sig och drog sig undan. Men så fick han alltså nobelpriset, utdelat 1928.

Hans doktorsavhandling, Essai sur les données immédiates de la conscience (1889) heter i  svensk översättning: Tiden och den fria viljan. Den var inte lång, men som ett första möte med Bergson hade jag först svårt att komma in i tankebanorna. Han låg i framkant av de strämningar som låg i tiden, när symbolismen stod för dörren i protest mot den deterministiska materialismen som brett ut sig. 

Bergson visade upp helt egna insikt på det metafysiska området som växte sig starkt kring sekelskiftet 1900. Symboler och begrepp hindrar intutionen och skapandet i Bergsons teorier. Allt han skrev tycktes nytt och radikalt för det framväxande modernistiska avantgardet. 

Ofta tänker vi rumsligt om tid, som en tidslinje med början och slut utmärkta på linjen. I tanken 'ser' vi tiden, oftast som något som redan förflutit. Vi rör oss fritt i rummet, men vi kan inte röra oss fram och tillbaka i tiden. Bergsons huvudtes blir: "Tid är inte rum". Vilket kan tyckas självklart. Ändå är våra tidsenheter, sekunder minuter timmar dagar etc, härledda ur jordens rörelse runt solen. .  

Vår erfarenhet av tiden, upplevelsen att den rinner ifrån oss, kallar Bergson la durée réelle, verklig varaktighet. Att tidens sanna natur är en omätbar kvalitet, kan vi bara fatta via intutition. En insikt i ögonblicket. Som att jämföra Tid och Musik. Båda är en odelbar mångfald. Visst kan musiken studeras och delas upp i enheter och begrepp, och nedtecknas med not-symboler på linje, men är egentligen en mångfaldig helhetsupplevelse, unik för varje musiker och varje åhörare. 

Bergsons nuflödet (la durée réelle) skiljer sig från det praktiska livets kvantitativa, klocktid. Nuflödet  kan inte beskrivas med logik, endast uppfattas via intuition. Vårt psyke bärs upp av nuflödet, endast i detta skapande flöde finns Jagets fria vilja. Oftast är vi inrutade i rutiner och samhällsnormer, som riskerar att göra oss till marionetter för omständigheter. 

Den mest lättlästa av Bergsons texter jag läst är Le rire (1900; Skrattet) som undersöker vad som roar människor. Han  jämför tragedi och komedi och finner att tragedi bara finns i det unika enskilda ödet, medan komiken (narren, clownen, marionetten) alltid är ett schematiserat mekaniskt gruppbeteende, ett beteende som förlorat sin indivdualitet, som stelnat i brist på kontakt med det djupare inre självet. Bergson menar att omgivningens skratt verkar som en korrigerande kraft. En lärdom som ska väcka den sovande till insikt, tillbaka till äkthet och intuitiv äkthet. 

Först var jag undrade, jag har själv aldrig varit särskilt road av clowner, då jag tycker alltför synd om den som ramlar och slår sig. Jag har sett det tragiska. Och eftersom min egen kunskap om skrattet, grundar sig på insikten om att vi oftast skrattar mest åt det som ligger på gränsen till det tabubelagda. Men ju längre Bergson resonerar ju mer vinner han mig över och jag börjar se sambandet. Samhället har ändrats en hel del dessa 120 år. Men gränsen för det tabubelagda, som växer skratt, är naturligtvis även det en varning, ett sätt att korrigera när vi närmar oss något otillåtet som kan behöva kokrrigeras. 

Bergsons bild av vårt psyke, vår personliga identitet, blir ett Själv i konstant förändring, likt tiden i nuflödet samlas alla våra erfarenejter och smälter samman till en varaktig, odelbar medvetandeström. Om vi inte lyssnar till vårt inre, vår djupaste intuition, riskerar vi att bli marionetter, styrda av andra, och förlorar vår möjlighet att agera fritt. Vår fria vilja har därför sitt ursprung i vårt djupaste varaktiga själv. Bergson vägrar se psyket som en karta över hjärnans olika delar, att mätas och vägas. Vi bär vårt förgångna inom oss i vårt väsens odelbarhet, där varje ögonblick kan skapas fritt på nytt. 

Introduktion till metafysiken (1903) har i min upplaga från 1993 en utmärkt inledande essä av Asbjörn Aarnes, som ger mig en tydlig bild av sammanhanget, vad Bergson vände sig emot från tidigare filosofer, och vart han syftade. Här vidareutvecklar Bergson klart hur 'intuitionen' är den verkliga vägen till kunskap, eftersom människans inre är av samma art som det skapande utvecklingsflödet. Vår känsla och meditativa förståelse ligger närmare sanningen, eftersom så snart vetenskapen börjar mäta och väga så splittras verkligheten, och kan inte längre nå kunskap om helheten. hur än mycket statistik vi samlar in, blir bilden bara alltmer splittrad och ogripbar.  

När jag läste denna kom jag genast att tänka på Marcel Proust och På spaning efter den tid som flytt, och förstod 'intuitivt' sambandet mellan Bergson och den samtida litteraturen.  Proust uttrycker Bergsons tidsuppfattning, där madelene-kakan är det oförglömliga 'intuitiva' ögonblicket, som väcker hela nuflödet, det varaktiga tidlösa. Det skapande minnet. Som gav mig en liknande intuitiv insikt angående Bergsons filosofi. En lycklig stund. 

Ett par dagar senare läste jag att Bergson dessutom gifte sig med en kusin till Marcel Proust, och att Proust var med på deras bröllop. Då blir det nästan självklart, att de känt varandra och talat ingående, inte bara via föreläsningar, utan som vänner delat erfarenheter. 

Men få som hamnar på parnassen får sitta där för evigt. Många filosofer av facket menade snart att Bergson inte var en 'riktig' filosof, utan mer diktare, en stilkonstnär som gestaltar sin vision av tillvaron.

Intresset för Bergsons idealistiska, anti-intellektuella filosofi minskade efter att han fått nobelpriset. 

Men inte så att hans betydelse försvunnit, allt tycks mig pendla fram och tillbaka. Nya upplagor på 1990-talet, och ännu senare. Francesco Alberoni (1993, Värden) menar att Bergons teoristruktur är en 'teologi', den enda som uppstått på 1900-talet, och var en viktig grund så sent som under 1968-rörelsen Vilket får mig att tänka på Flower Power som inledning till 'New Age', som fortfarande verkar i vågor när vi upplever att vi vist har en inre skaåarkraft, en själ, något mer än summan av våra atomer.  

Bergson sa att vårt inre samlar upp det oupphörliga skapande livsflödet, livsimpulsen. Intuition är medvetandets instinkt. Konst är intuition, konstnären kastar sig in i livsflödet. Intuitionen är livets utvecklingsdrift som bryter sönder det gamla och låter nytt uppstå i kontakt med det absoluta varat.

An Outpost of Progress - Joseph Conrad (1897)

Först några ord om The Lagoon (1897), en kort ödesmättad novell, i vilken Conrad experimenterat vidare med berättarperspektiv. Och här är första gången han har både berättare och lyssnare i berättelsen, vilket blev en så viktig ingång för de senare historierna med Marlow som berättare av sina erfarenheter. 

I början paddlas en vit man i en stor kanot av flera malayer, alltså i sydostasien, och ger order om att de ska övernatta i en lagun de når fram till i kvällningen. Malayerna tycker inte om det, för där bor Arsat långt från samhället, lever som paria i ett gammalt hus, sedan han rymt med en kvinna han förälskat sig i. Att stanna där är som att beblanda sig med onda makter, sånt kan bara vita män nedlåter sig till: "the unbelievers", "in league with the Father of Evil".

Den vite mannen känner Arsat sedan tidigare. När de kommer visar det sig att hans kvinna är döende i hög feber. Arsat behöver lätta sitt hjärta, så den vite mannen lyssnar. Arsat känner att kvinnans förestående död är ett straff, för att Arsat svek sin bror, som alltid stött honom i allt. Brodern som dog för att stödja Arsats vilja att rymma med kvinnan. Arsats dåliga samvete gäller brodern, inte kvinnan. Alltså en psykisk etisk historia, omgiven av fuktigt djungelklimat.

An Outpost of Progress från samma år, är längre och skriven i en helt annan stämning och stil. Denna gång excellerar Conrad i avståndstagande ironi över okunniga kolonisters dumheter. Novellen behandlar samma tema som i kortromanen Mörkrets hjärta, det är Conrads erfarenhet och avsky inför de dårskaper och den utsugning som pågick i Kongo. Och han gör det öppet inför sin samtid, som aningslöst gått på propagandan om att den vite mannen var en civilisationens apostel, men visar helt öppet att resultatet är det totalt motsatta. 

Två belgiska underhuggare, byråkraten Kayerts och ex-soldaten Carlier, har placerats i djungeln för att bygga upp en handelsstation, rättfärdigad som en civilisationens yttersta utpost. Men de är där  enbart av ekonomiska skäl. Men utanför det europeiska skyddsnät de uppfostrats i, är de helt viljelösa inför naturen och omvärlden, okunniga om allt. Utan fruar och tjänare lyckas de inte ens hålla rent i sin bostad, än mindre bygga upp och förmedla 'civilisation'.  

På papperet ska de 'styra' sin lilla del av kolonin, men inte ens Handelsbolagets chef tror att de ska lyckas bygga något. De är marionetter i storföretagens trådar, vilket Conrad visar upp i varje mening, fram till den magnifikt grotesta slutbilden. 

Det är en mycket effektiv samhällskritik mitt i hjärtat av kolodialismen vid sekelskiftet 1900. Läs den.

Textermination : a novel - Christine Brooke-Rose (1991)

Rena julafton för en litteratur- och språknörd som jag. Redan titeln, leken med orden text och extermination (förintelse) förutspår något ovanligt. Det är en experimentell metaroman, skriven av den brittiska författarinnan och litteraturvetaren Christine Brooke-Rose (1923-2012) som debuterade med 1957 med realistiska romaner, men blev känd senare genom experimentromaner.

Textermination är full av kända karaktärer från klassiska texter från alla tider, och även om texten huvudsakligen är på engelska så pratar Madame Bovary franska, Goethe och Lotte tyska, osv. Även andra språk dyker upp, t ex spanska, latin, grekiska, som spridda fraser. Eftersom denna roman utgavs 1991 när 'walkman' var populär - har dessa fiktiva gestalter, som möts på ett Kongress som vill försöka rädda livet på karaktärer i olästa, alltså döende romaner - så har dessa deltagare försetts med en 'talkman', ett motsvarande teknisk apparat som simultantolkar mellan karaktärer från olika språkområden. Detta en av historiens smarta detaljer. 

Har man läst romanerna och känner igen karaktärerna är det en rolig dubbeltydig läsning, med ironi och satir och igenkänning av olika slag. Om inte blir texten antagligen obegriplig. Å andra sidan dyker det även upp klassiska filmatiseringar, alltså skådespelare som spelat romankaraktärerna, och även kända TV-seriefigurer, från TV årtiondena t o m 1980-talet, med Dallas, Falcon Crest, MacGyver, James Bond, och Colombo som tassar in i sin skrynkliga Trench-coat, och försöker avleda genom att prata om sin fru, medan han ska utreda vad som hände när terrorister bröt sig in på Kongressen och blev halshuggna av den Obefintlige Riddaren, alltså Calvinos romanfigur. 

Men detta är mer än en humoristisk roman, det är en postmodern genreblandning, för som en äkta metaroman, diskuterar den skapandet av romanen. Men inte bara denna. De 18 kapitlen har olika teman som alla hör hemma i den litteraturvetenskapliga diskussionssfären. Vilket gäller olika typer av teknik som författare använder, hur romanen utvecklats, förändrats, men även frågor som hur Läsaren skapar texten, sociologiska frågor, sagor, religiösa texters påverkan, TV och filmatiseringars påverkan och mycket annat. 

Detta smygs dock in, nästan omärkligt, i denna relativt korta text (inte ens 200 sidor), och blir aldrig störande, utan kan snarare locka till eftertanke, kanske väcka intresse för litteraturteori hos läsare som aldrig tänkt de de banorna tidigare. 

Ett drömspel - August Strindberg (1902)

"Det är synd om människorna", säger Indras dotter gång på gång. 

Likt en kvinnlig Jesus, utsänd av världens skapare, vandrar hon runt på Jorden, där människorna överallt lever i livslögner. Människorna är som marionetter, underställda skaparen, liksom gestalterna under författaren. 

Jordelivets brister, de som Strindberg häcklat i alla sina satirer, finns här och tynger människorna. Men Indras dotter kan nu blocka fram medkänslan.

Strindberg skrev den när han var nygift med Harriet Bosse, och de redan grälat och höll på att glida ifrån varandra första gången. Han ser Harriet som Indras dotter, skriver den och andra roller för att fresta och locka henne tillbaka.  

Detta är också vid Maeterlincks storhetstid (skulle få nobelpris 1907), Strindberg, som alltid vaken för nya strömningar, hade studerat och hakat på den nya modernistiska vågen. 

Detta är också tiden för nya andliga strömningar, inte minst teosofin med länkar till den österländska andligheten, som Indra i Indien. Man säger att Strindberg återvände till kristendomen genom Infernokrisen. På mig låter det snarare som den mognande mannens kontakt med sin inre andliga verklighet, även om han fortfarande var blind för sina egna kvinnliga egenskaper, eller blundar för det för att han är rädd för sina svagheter, och fortfarande letar efter den i form av en hustru, och sen blir besviken och då fördömer dem som onda häxor.

Men i Ett drömspel finns ett lugnande stråk:

"Det är vi, vi, vågorna / som vagga vindarne / till vila."