Förvillelser - Hjalmar Söderberg (1895)

Hjalmar Söderberg hör till de som har romaner jag läst om flera gånger. Förutom vissa noveller, i synnerhet romanerna Martin Bircks ungdom och Den allvarsamma leken. Men jag tror inte att jag tidigare läst hans första roman, Förvillelser. Att den ändå känns bekant handlar antagligen om hans stil som är karaktäeristisk redan i denna. 

Ungdomens författare, som han kallats, passar in extra bra på denna, vars tema är borgerskapets ungdom, deras vilsenhet inför livet. Vad är kärlek? Var kommer pengar ifrån? När föräldrar inte har mer pengar att dela ut, fortsätter man att låna kors och tvärs, tills de hamnar i en ockrares garn. Trots bristen på pengar, och oförmågan att skaffa dem själv via arbete, kan huvudpersonen Tomas inte låta tänka sig att ekonomisera, att spara på det han 'tvingas' låna, utan skänker gärna bort och köper presenter. Vilekt visar både på ett sympatiskt drag och oansvarighet på samma gång. 

Jag tänker på Ellen Key som vid denna tid förespråkade vikten av äkta kärlek, och att den var viktigare än vigsel. Tomas är lika tanklös med sina kärlekspartners som med sina pengar, men i grunden ligger behovet att bli älskad, att få känna närhet. Att hitta meningen i livet via kärleksrelationer. Han uppfylls av någon sorts ideal, men de glider honom genom fingarna, precis som pengarna.  

Ungdomarna tycks mig aningslösa, medan de omges av allenarådande dubbelmoral. Som alltid myllrar Söderbergs roman av människor, de tar sig en promenad och tycks känna alla de stöter på. Vill de ha tag på någon bekant kommer de säkerligen att stöta på varann på stan, som om Stockholm vid sekelskiftet, var en småstad, liet i en ankdamm. Suggestivt.

På ett sätt vet alla allt om varann, men det mesta ligger under ytan - dubbelmoralen. Så hur ska ungdomarna undgå att upprepa fädrens synder? Samtidigt känns alla ensamma och isolerade från varann, dolda bakom konventionerna. Paradoxerna.

"Allt som syftar åt att förlöjliga kärleken är moraliskt." (s.141) "Faust är omoralisk. Den är ägnad att inge unga människor den föreställningen, att kärleken är någonting." (s.142)

Utan kärlek och pengar är livet endast grå tristess. Vem känner inte igen säg?

Tomas mor läser den kriste filosofen Tomas a Kempis, matas med tankar om att ett långt liv inte borgar för att en människa ska förbättra sig, utan snarare ökar på skuldbördan. Så Tomas köper en pistol (hur han nu har råd med det, när han inte har pengar att betala av sins kuld?) för att ta livet av sig. Men klarar inte ens det, han siktar så dåligt att han bara får en skråma.

Åt detta suckar Konsul Arvidson, vars namnteckning Tomas förfalskat på skuldsedeln. Han har betalat Tomas skuld utan att blinka, suckar över ungdomens dårskaper. 

Som vanligt är det flickorna som kommer i kläm. Tomas stora kärlek Märta, som försökt på lita på deras kärlek, och likt Ellen Keys lära (även om den inte nämns i romanen) litat på deras kärlek som det högsta, viktigare än vigsel, så är det hon som måste fly när hon 'drabbats' av graviditet. Det är ett problem, som fått kärleken att  rinna av Tomas, och Märta. För dem är leken slut.

Men varför är det bara Märta som måste fly till Norge, gömma sig och sin skam?

Ingen har några svar. Annat än att de behöver en ny livsinställning. Vakna upp. Göra något gott som skänker mening. 

Ur sommarnattens famn - Bengt Söderbergh (1991)

Bengt Söderbergh (1925-2019) författare och översättare, flyttade tidigt till Frankrike och bodde sedan där fram till sin död.  Ur sommarnattens famn (1991) är den enda av hans böcker jag läst, men det blir genast uppenbart att språk är ett huvudintresse.  

 'En annan', titulerar sig jag-berättaren, och låter som en fräck springpojke à la 30-talskomedi.  Och det här är en barndoms och uppväxthistoria från 1930-talets Stockholm, men med invandrarfamiljer i högborgen - sydfranska, italienska, vitryska, amerikaner etc - vilket ger ett mycket globalt intryck, även via andra utblickar mot samtiden, det kokande årtiondet före andra världskriget.

Den stora behållningen är den språkliga uppfinningsrikedomen. Och förmågan att frammana 1930-talets Stockholm, genom en mängd disparata intryck och anspelningar, som ofta gör texten allomfattande, ja nästan kompakt, trots att mycket utelämnats och bara just anspelar. 

Det finns femstjärniga avsnitt som gör mig lycklig, men ett visst splittrat upplägg, med mindre medryckande avsnitt, ner mot trestjärnigt, drar ner helhetsintrycket något.  Men inte mycket. Det är en mycket läsvärd bok.

Men här är detta  alldeles speciellt inriktad på språket som identitet. Och det är lustigt för nu har jag läst flera romaner från tidigt 1990-talet som just lekt med språk-blandningar. Och Söderberghs är den allra mest uttalade på det området. Att han dessutom bott i Frankrike större delen av livet tydliggjorde väl också den språkliga splittringen, men i denna roman kunde han utnyttja den som ett omvänt medel i sitt skapande. Genom att huvudpersonen är en pojke ur en fransk familj, men som länge hålls okunnig om sina biologiska föräldrar, växer upp i Stockholm, kan författaren använda sin erfarenhet som svensk i Frankrike, omvänt, med huvudpersonen som fransk i Sverige.

Huvudpersonen Charles, kallad Carlo av sin italienska granne, Kolja av vitryska grannar, och Kasko av alla övriga (svenskar) som missförstått hans mosters sa till honom, på franska, vid skolan. Redan här ser man alla splittrade identitetsmöjligheter. 

Slutknorren blir att nu ska jag-berättaren sluta kalla sig 'en annan'. Han ska inte längre splittra sig via olika språk och fantasier. Han ska bli sig själv. Här blir det formen av vuxenblivandet. Visserligen är uppväxtskildringar ofta ett sökande efter sin egen identitet, men genom att det är ett så dominant drag i denna roman, skulle jag kunna föra samman den med 1980-talets identitetssökande. 

The Turn of the Screw - Henry James (1898)

Det här är en av de mest omtalde historierna av Henry James, som analyserats och granskat otaliga gånger ur alla möjliga vinklar. Men jag har alltså inte läst den förrän nu. Spökhistorier är egentligen inget för mig. Och här blir jag så irriterad på att allt bygger på att folk inte vågar säga vad de menar rakt ut. Alltså typiskt viktorianskt hämmat. 

Eftersom jag nu lever på 2000-talet, så blir känslan för mig att det som ligger under ytan och inte uttalas, handlar om 'pedofili'. Det är den enda förklaring jag kan ge. Oförmågan att få barnen att 'berätta' och bete sig 'normalt'. Tolkas texten så blir det mycket tungt ödesmättat att läsa.

När historien skrevs trodde man fortfarande på 'hysteri' som en kvinnlig åkomma, men historien som påhittad av guvernanten, hysterisk eller inte, blir inte begriplig för mig. ... En annan kanske möjlig tokning som kunde vara populära idag, skulle annars vara tron på 'spöken' mer åt 'alien'-hållet.