Gösta Berlings saga (1991) blev ingen omedelbar framgång, dess stil kändes för ny och ovan för samtiden. Selma Lagerlöf slet med sitt lärarinnejobb och drygade ut kassan med noveller. Hon skulle behöva skriva ett större verk för att befästa sin ställning som författare. Till det behövdes idéer. Till inspirationen hörde hennes nyfunna vän, Sophie Elkan. I synnerhet deras långa bildningsresa från oktober 1895 till sommaren 1896, större delen av tiden i Italien, varav ett par vårmånader på Sicilien.
Selmas huvudperson, donna Micaela, är skissad utseendemässigt efter Sophie, finlemmad, svartklädd och svårmodig. Även hennes kärleksbekymmer finns först med i romanen. Men Selmas skrivkramp släppte inte förrän Selma släppte den tråden. Den verkliga huvudpersonen är Sicilien och vulkanen Etna med dess invånare.
Helt klart var det en inspirerande resa, se läste också tidningar och böcker på italienska, och blev mycket intresserad av landets legender. Parallellt med Antikrists mirakler (1897) har jag läst ett urval brev från Selma till Sophie som finns i boken Du lär mig att bli fri, utgiven av Ying Toijer-Nilsson på Bonniers 1992. I breven efter hemkomsten diskuterar de sina författaridéer. Hon samlar på sig fler böcker om Italien och absorberar legender och stoff av olika slag.
Lagerlöf vill samla stoff och dikta kring sina erfarenheter från Italien och Sicilien, och ungefär som hon gjort med Värmland i Gösta Berlings saga skapa en mängd novell-histsorier, enhetliga i sig själva, som sedan ska vävas ihop till en enhet. För detta möblerar hon om i geografin och använder platser de varit på till att skapa den fiktiva lilla fattiga staden Diamante, på Etnas sluttning, med inspiration från Paterno, och Taormina och andra ställen..
Utgångspunkt och röd tråd blir två legender. Den ena är historien om hur man i kyrkan Santa Maria Aracoeli, ett tag av misstag tillbett ett förfalskat 'Jesusbarn', så förväxlande likt att det kallas Antikrist, för att tillbe det leder bara till kaos eftersom Antikrist inte har någon makt i det överjordiska. Antikrist skänker endast jordiska materiella gåvor. Det andra är legenden om hur den romerske kejsar Augustus under den heliga Julnatten (Jesus födelse), får en syn och Sibyllan spår att en gång skall både Kristus och Antikrist dyrkas på Kapitoleum.
Lagerlöf blir entusiastisk, när hon känner att hon kan väva ihop de två legenderna för att åskådliggöra sina funderingar kring den framväxande socialismen. Alla orättvisor och fattigdom hon sett omkring sig, blev så mycket tydligare på Sicilien, inte minst Kyrkans makt, med likheter och skillnader vad gäller det sociala arbetet, vad gäller sjuka och fattiga, där socialismen tycks så mycket effektivare.
Selmas blick är en utomståendes fantasi, men försöker förankra sin berättelse i nutiden, med Italiens krig mot Abessinien och betydande förlust i slaget vid Adua 1 mars 1896. Alltså sådanat som de kunde läsa om i italienska tidnignar under sin resa. Socialismen skulle entusiasmera arbetarna till en ny stolthet och sammanhållning bland arbetarna.
Romanen myllrar av olika historier med problem av olika slag, alltifrån svält, exploaterade textilarbeterskor och barnarbete i gruvor, till nerlagda kyrkor och kloster, vidskepelse och rövare (som väl kan ses som maffiavälde, en stat i staten) som satt käppar i hjulet för alla framsteg. På ytan representerar Donna Micaela kristendom och barmhärtighet, hon ber om hjälp från Jesusbarnet, utan att veta att den har en inskription son säger att dess makt 'endast är av denna världen', alltså inte handlar om ett himmelskt paradis. Gaetano, hennes kärlek med förhinder, som en gång själv tillverkat helgonbilder, får en uppenbarelse att kämpa för fred och frihet och bli en förespråkare för Socialismen, vilket gör att han fängslas på falska indicier, till livstids fängelse.
Där tycks kärlekshistorien rinna ut i sanden. Därefter handlar romanen om Micaels väg till styrka och handlingskraft. Varje gång hon ställs inför problem, hämtar hon styrka hos Antikrist (som hon tror är ett undergörande Jesusbarn), med sin brinnande tro lyckas hon kuva vidskepelse om 'onda ögat', hjälpa blinda, samla pengar till järnvägsbygge, och kuva de rövare som vill hindra bygget. Bara som några exempel. Micaela växer till en stark kvinna, likt majorskan i Gösta Berlings saga, hon lär sig överlevnad och företagsamhet som ensam kvinna.
Det var romanen Antikrists mirakler som blev Lagerlöfs genombrott, med den i ryggen kan hon bli författare på heltid. Den fick god kritik, trots att de flesta bara njöt av språket och alla exotiska legender, och inte förstod att detta handlade om allegori som vill göra gemensam sak med socialismen och bekämpa samhällets orättvisor. En del tolkade den snarare som ett förnekande, som om Lagerlöf tog avstånd från socialismen å kyrkans vägar. Detta trots att hon själv inte uppfattade sig som kristen.
Hon såg den gemensamma idévärlden, om att kämpa för gemenskap och jämlikhet. Omgiven av krig och fatttigdom, finns det ingen anledning att vänta på livet efter detta. Det är här och nu vi måste sluta att bekämpa varandra, och i stället hjälpas åt och modernisera oss till hälsa och välmåga. Till exempel genom att bygga järnväg. Donna Micaela blir först grovt mobbad, men får till slut folket att börja samarbeta, och gör det genom att enas kring tron på mirakler, med den i ryggen orkar de kämpa, jämlika som fattigmunkar. Bekämpar kyrklig hierarki...
Men med alla otaliga historier på vägen som slutar lyckligt, känner Selma Lagerlöf att hon skapat en en begfull, luftig och ljus historia. Och kanske var det det som fick människor att köpa slut denna roman mycket snabbare än någon av de tidigare två böckerna. Men trots detta fanns det en misstänksamhet kring boken, som gjorde att den snabbt föll ur modet, trots att den hör till det modernaste hon någonsin skrev. Den har inte studerats och analyserats tillnärmelsevis så mycket som hennes övriga böcker. I slutet av 1970-talet kom hennes 'främsta' verk i nya fina skinnband, omen där fick inte Antikrists mirakler vara med. Men jag är glad att jag hittat originalutgåvan från 1897 på antikvariat, helt underbar papperskvalitet och halvfranskt skinnband.
Selma lär i efterhand ha noterat att visst är det bra att inspireras av legender och symboler, men att det hade varit bättre att inte visa upp dem, det ledde bara till läsares förvirring och motstånd. På svenska bidrar titeln 'Antikrist' till denna förvirring. Är det djävulen? Kyrkan blir naturligtvis ett offer för sin egen bristande förmåga, ifall socialismen bättre på att sköta omsorgen om människorna. I slutet av boken finns en progressiv påve som försöker förklara att Antikrist inte skall hatas och bekämpas. Påven säger: "Ni har då glömt att sibyllan räknar honom som en af världsförnyarna." Och med slutmeningen: "Ingen kan frälsa människorna från deras sroger, men den förlåtes mycket, som föder hos dem nytt mod att bära dem." (Påven Leo XIII lär ha varit förebild, berömd för sitt itnresse för socialismen.)
Micaelas kärlek, Gaetano, benådas vid en amesti som utlyses efter förlusten i kriget mot Abessinien, för att lugna folket, får de några av sina mildaste socialistiska hjältar åter. När Micaela återser honom inser hon att de kämpat för samma sak - hon och han - den andliga och socialisten.
Selma Lagerlöf är en djärv författare. Antikrists mirakler känns mycket modern. Antagligen låg den i framkant, var före sin tid. Det återstod minst 50 år av krig och elände, där tro stått mot tro. Kanske är vi äntligen beredda att ta emot idén idag, att förankar en positiv jämlikhet, redan här på jorden, grundad på pacifism. Bara vi samarbetar och kan tolerera att inte alla ser och tycker lika om allt.
