2021-06-28

Övermannen : en modern roman - Alfred Jarry (1902)

Alfred Jarry (1873-1907) blev inte gammal, men hann sätta spår i litteraturhistorien, en föregångare till absurdism och surrealism. Jag hade lättare att roas av Kung Ubu (1896), en pjäs som bland annat drev med Shakespeares Hamlet, uttryckt emr som Kasperteater. 

Övermannen är ett absurt hopkok, men som sådant modernt för sin tid, vilket också  romanens undertitel understryker. Jarry ville provocera, och ruska om sin samtid. Bokens tema är cykling och sex, vilket lär ha varit Jarrys huvudintressen. Och första meningen lyder: "Kärleksakten är en handling utan betydelse, eftersom man kan upprepa den i oändlighet." Det är  André Marceuils åsikt, romanens huvudperson. Omgivningen skrattar dock åt tanken att manlig virilitet skulle vara oändlig. 

I början konstateras också att människan skapade Gud, inte tvärtom. André Marceuil, är övermänsklig, såväl när han cyklar som när han utövar erotik, är han mer maskin än människa. Romanen tilldrar sig 1920, och är alltså en sorts tidig Science-Fiction, där människa och maskin tycks smälta samman, och alltså inleder den robot-romantik som blev så viktig i 1900-talets senare SF-filmer. 

Störst behållning har jag av mittenavsnittet, 'Loppet på tiotusen engelska mil', där fem män på en femmannacykel, tävlar mot ett snälltåg. Det intressanta är den detaljrika beskrivningen av det mycket snabba förloppet, vilket ger en sorts filmisk ultrarapid-kvalitet av de bilder den skapar åt mig. Beskrivningen av de fem männen, fastspända på sin femmannacykel gör att ekipaget i sig liknar ett lok med de helt synkront snurrande fem hjulen, och sägs överskrida 300 km/tim. Hur snabbt gick tågen i slutet av 1800-talet?

Jarry skapade begreppet 'patafysik', som lär vara vetenskapen om enskilda undantag, tvärtemot traditionell vetenskap som vill finna generella naturlagar. Marceuil tycks vara det mest övermänskliga undantaget, både var gäller cykling och sex, människa och mekanik blir maskin och utför bedrifter som bara hör SF-genren till. Maskinmänniskan bränsle är alkohol, dödligt för vissa. 

Visst finns det humor, kanske finns där fler ordlekar för den som läser boken i franskt original. Marceuils älskarinna, Ellen, väcker slutligen hans kärlek, när hon svimmat (efter 82 samlag på raken) och han tror att hon är död och gått honom förlorad för alltid. Då inser han att 'Ellen' faktiskt har samma uttal som franskans 'Hélène', alltså är hon symbol för den sköna Helena. 

Ännu ett tvärt kast, från fascinationen inför maskinsamhället, till nyväckt kärlek och död, likt 'Romeo och Julia' ? Och vid Marceuils tragiska död liknas han vid en korsfäst Jesus. Absurt, javisst, men också tragiskt. Och kan visst tolkas metaforiskt. 

2021-06-23

Jerusalem - Selma Lagerlöf (1901-1902)

Har nu åter läst den roman som cementerade Selma Lagerlöfs berömmelse, Jerusalem. Romanen utkom i två delar, "I Dalarne" till jul 1901,  och "I det heliga landet" till jul 1902. Det var många år sedan jag läste böckerna första gången, men de fanns i stora drag kvar i minnet, vilket är ett bra tecken på att det är en klassiker, den lever kvar. Ändå blir en ny läsning alltid en ny upplevelse, där man kanske fokuserar på nya vinklar av läsupplevelsen.

Helhetsintrycket består, romanen behandlar tidlösa mänskliga upplevelser av andlig och psykologisk art, värda att meditera över. Samtidigt som Lagerlöfs stil är lättflytande, en uppsjö av historier sprudlar ur henne med klart språk och snabb flykt i  handling och naturligt flyt i dialogen. Hon skriver 'modernt' genom att historien saknar allvetande berättare, i stället bärs historien fram av karaktärernas egna inre tankar, en inre monolog som röjer deras känslor och upplevelser. Och mängden karaktärer gör att vi får en mängd olika åsikter och känslor inför samma händelser. Därav behöver författaren inte själv välja sida, allt har sitt för och emot.

Det är en utvandrarroman, långt före Wilhelm Mobergs dito. Att den tilldrar sig bland bönder i slutet av 1800-talet kan kännas ålderdomligt, men handlade om Lagerlöfs egen samtid. Sverige var fattigt och en stor utvandrar-nation vid den tiden. Romanen bygger på en verklig händelse, om dalabönder som kände sig kallade och flyttade till Palestina och blev del av en amerikansk församling i Jerusalem. När Lagerlöf fick idén att skriva om dem, reste hon med Sophie Elkan ner till Jerusalem (och Egypten) och gjorde efterforskningar, och fick prata med de utvandrade svenskarna och fick också med sig hem från dem gåvor till släkt och vänner i socknen de lämnat. 

Men det är klart att Lagerlöf också diktar fritt och bygger en väv av händelser så den passar hennes egen frågeställning, som främst gäller smärtan att mista sina rötter och sitt föräldrahem, som hon och hennes familj förlorade Mårbacka. Kanske var det temat undermedvetet, så viktigt i hennes eget liv. Lika viktigt är kallet, kreativiteten, frågan hur man skall bryta sig ur begränsningar och våga lyssna till sin egen inre intuition, och sin egen väg i livet. Oavsett om det gäller författande eller annan kreativitet. Men karaktärerna uppfylls av inre samvetsstrider, alla berättade ur olika synvinklar.

Väckelserörelser låg i tiden kring 1900, liksom teosofin och andra andliga upplevelser. Också splittringen mellan olika samfund och olika religioner låg i tiden och är relevant än idag, inte minst vad gäller oron i mellersta östern. 

Det enda smolket i bägaren när jag läser, är att jag inte kan låta bli att känna tvekan inför eländet som tecknas i staden Jerusalem - torkan, sjukdomarna, alla dödsfall - att det så tydligt avspeglar den tidens koloniala syn på 'fattiga länder', som underutvecklade på grund av en sorts lokal inre 'slapphet', oföretagsamhet. Att det måste till en man av svensk bondesläkt, erkänd för sin ledarställning i socknen i Dalarna, för att väcka dem till insikt och kreativ aktivitet. 

Visst, det handlar om berättelsens inre dramaturgi, emigranternas inledande vilsenhet avtecknar sig i traktens torka, sjukdomar och död, som symboler för deras svåra väg, att våga tro på sitt kall, att finna målet - enighet mellan alla folk. Församlingens regler (inspirerad av den amerikanska Mrs Gordon, som förlorat sina barn vid ett skeppsbrott) liknar först mest klosterregler, med avhållsamhet och tjänande genom oavlönat arbeta. När bonden Ingmar Ingmarson, som stannade i Dalarna, i bok 2 gör sin egen vallfart till Jerusalem för att försöka hämta hem Gudrun, den unga kvinna han övergav i bok 1, så blir det Ingmars egen kreativa lust, som sprider sig till de utvandrande, och luckrar upp de hårda reglerna, till något mer meningsfullt, som upplevs som positivt för alla. 

Allt blir så mycket bättre när de i slutet börjar arbeta med de lantliga sysslor de är vana vid, och där återfinner mål och mening i sitt eget arbete, arbetet de övergav i Dalarna, som gör att de kan styra sig själva och inte bara yttre ledares förmaningar. Det magstarka var att det krävdes en dalmas, av en släkt alla sett upp till, för att ingjuta livsmod i dem. Det rörde upp smolket i mig. Där syns också grodden till Mobergs utvandrarroman. Och också myten om Sverige för 120 år sedan, företagsamheten som svenskar tog med sig. Men också lika väl kunde bruka här för att växa sig ut ur fattigdomen. 

Jag läste en artikel av Agneta Pleijel, som besökt 'American Colony', och hajat till när hon insåg att det inte var ett vanligt hotell, utan den exakta platsen för Lagerlöfs utforskande resa. Minns inte ifall Pleijel var där på 1980- eller 90-talet hade, men den fanns kvar över hundra år efter grundandet. Och Pleijel noterade (hoppas jag minns rätt) att Lagerlöfs bok var förbjuden läsning där. Jag kan förstå ifall de tyckte att beskrivningen av deras arbete var för negativ. I alla fall tog det inte lång tid innan man åter tillät äktenskap. Vilket väl borde vara en förutsättning för överlevnad och tillväxt i långa loppet. Församlingens huvudtanken var att försöka ena ett folk i splittring. Och den idén är relevant än idag. Än idag behöver vi lära oss tolerans för att minska split. 

Jag är inte ensam om att vara tveksam till delar av del 2. Folk älskade genast del 1, I "Dalarne", och tvingades sedan vänta i ett helt år på upplösningen, och då började den med mycket elände. När jag dessutom läser brev skrivna av Lagerlöf, inser man att hon själv ansåg att hon hade svårare att få ihop bra scenerna i Palestina i del 2, att det arbete gick trögare. Och att de kritiska rösterna inte var oväntade. Hon satte därför själv igång med att förbättra boken, vilken kom i en betydligt omarbetad upplaga 1909, och att det är denna senare upplaga av bok två som jag har läst (vilket jag först inte visste), och som är den som senare upplagor har följt.

I alla fall är alla avsnitt som utspelar sig i Dalarna (i både del 1 och 2) oerhört sköna att läsa. Dramaturgiskt fulländade, så som Lagerlöf är en mästare i. Hon var inte en religiös författare, men helt klart handlar detta sökande efter Gud, Kristus, om den inre rösten, intuitionen som människan alltid söker för att finna mening i sitt eget liv. Och i det sökandet ingår syner och andliga upplevelser, även då mer hedniskt oknytt. Alla ser och hör inte Kristus. Det kan vara lika viktigt att tro på älvor i en rosenbuske för att finna vägen till sin egen inre glädje och kreativitet. Vi ska vårda naturen, inte tro på de förkunnare som betraktar det sköna som djävulens frestelser. Ibland behöver man bryta upp för att komma bort från andras begränsningar, eller för att finna sin egen kreativitet. Även om man inte stannar på vallfartsorten, utan hittar tillbaka hem igen.

Lagerlöf var en värdig nobelpristagare för sin tid.

2021-06-18

NP 1931 - Erik Axel Karlfeldt

Nobels litteraturpris 1931 fick en unikt kort prismotivering. "Erik Axel Karlfeldts diktning". 

Lika unikt är att han tilldelades priset postumt. Karlfeldt (1864-1931) erbjöds priset redan 1919, men avböjde, vilket låter sunt eftersom han själv satt i Svenska Akademin sedan l904 och ingick i Nobelkommittén som utsåg pristagarna. Men Akademin var uppenbart envist ihärdig. När Karlfeldt avlidit och inte kunde protestera, korades han. Undrar ifall Akademin kände ett behov av att höja statusen på sina egna medlemmar, med tanke på sin Nobelprisuppgift? (Priset 1919 gick i stället till Carl Spitteler, Schweiz.)

Efter af Wirséns död 1912, övertog Karlfeldt uppgiften som Svenska Akademiens ständige sekreterare och insåg att det fanns försummelser att åtgärda. Bara sex av de aderton var författare eller litteratur-forskare (vilket skulle kunna förklara raden tveksamma val bland de tidiga nobelpristagarna). Redan 1912 invaldes Verner von Heidenstam, 1913 litteraturhistorikern Henrik Schück, och 1914 Selma Lagerlöf. 1931 hade andelen ledamöter med skönlitterär anknytning ökat från en tredjedel till två tredjedelar.  

Karlfeldt var erkänd nationalskald, som fick tala direkt till folket vid högtider, respekterad för metrisk yrkesskicklighet, estetiskt lärd, passade in i tidens provinsiella nationalideal och konservativ poetisk estetik. Han målar med ordklanger, assonanser och alliteration, rimkonsten är mästerlig - i en tid när modernismens fria dikt stod för dörren. Någon har sagt att Karlfeldt brukade nynna när han diktade. För mig blir hans dikter aldrig lika uppenbart sångbara, som t ex Frödings dansanta rytmer, han är tyngre.   

Karlfeldt växte upp i en tid när Bibeln var viktig inspiration, oavsett om man var religiös eller inte, det påverkade språk och bilder, vilket idag kan göra Karlfeldt storvulen och svårtillgänlig. Bondepraktikans visdom låg än närmare hans hjärta, vilket kan tyckas än avlägsnare för de flesta idag.    

Karlfeldt är ingen enkelt skildrande naturlyriker. I stället binder han samman människa och natur mer mystiskt, psykologiskt och sensuellt, och den biten kan jag ofta ta till mig. Han lever med i årets kretslopp, med väder och vind, och intim växtkunskap. Även växterna hör till de lärda kunskaper som bara ett fåtal besitter idag. Så mycket går mig förbi, även om naturkänslan ofta väcker genklang i mig. Naturen som symbol för känslor och själstillstånd.

Karlfeldt avslöjar inte sina personliga känslor, allt blir omskrivningar via årstider och växter och lärda symboler och referenser. Han är i naturen. När jag kan följa med honom i den naturen, då väcks mitt intresse, men alltför ofta kan jag inte associera med hans lärda bilder, de blir då en vägg som avvisar mig, och den musikaliska klangen i orden ljuder då inte lika starkt i mig.   

Ordens musik finns där, rytmen - om än mer kyrkotung än livligt dansant som hos Fröding. Konsonanter och vokaler och rim går igen, upprepas likt musikaliska toner i ackord. Rimen går aldrig på slentrian, ofta känns de originella. Strofernas uppställningar och upprepningar, paralleller och kontraster, liknar också hur många tonsättare arbetar. 

Jag har senaste året läst alla Karlfeldts diktsamlingar och anar hans livsutveckling. Den första samlingen, Vildmarks- och kärleksvisor (1895) är ljust stämda naturdikter, där jag känner och sympatiserar med naturkontakten. Kanske inbillar jag mig, jag som har släktband till Dalarna, känslan att jag 'känner igen naturen', jag lägger väl in mina egna minnen i kombination med den omedelbara glädjen i naturens närhet. Dessutom var han ung och kärlekstörstande. Även om debuten inte är tekniskt fulländad, känns den innerligare och mer äkta än många senare, tekniskt virtuosa dikter. 

Andra samlingen, Fridolins visor och andra dikter (1898), gav mig inte vad jag väntat mig av titeln, något dansant och musikaliskt enhetligt, i stil med Bellmans typgallerier. För mig blev totalintrycket 'splittring'. Jag saknar den närhet till skogen som jag fann i debutsamlingen tre år tidigare. Enstaka dikter griper mig, men jag glömmer dem snabbt. Alla utom näst sista dikten, 'En fader', om en man som har en son i lönndom, en son han aldrig erkänt och nu har dåligt samvete över. Siar Karlfeldt om sin framtid, och de utomäktenskapliga barn han senare fick, eller fanns det fler tidigare?

Tredje samlingen, Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) ger mig åter naturbilder jag kan relatera till. Karlfeldt är bäst när han lyfter fram natur och växter och låter dessa måla människan och livet via myter. Som 'Mikrokosmos', med temat de fyra elementen - jord, vatten, luft och eld. Den lärde Karlfeldt döljer sina känslor, bakom symboler och idéer från äldre tider. Det kan bli tungt. Hellre då lite humor som i dikten 'Fridolins dårskap', där jag anar en fejdigare självsyn. Karlfeldt lär ha haft en vinnande humor i levande livet, men visar inte så mycket av det i dikterna. 

Minnesvärda dikter för mig är 'Längtan heter min arvedel', 'Dina ögon äro eldar', 'Äppelskörd' och 'Kom i lunden'. Men samlingens andra del, 'Dalmålnignar på rim', i sin anda av kurbitsmålningar att lyfta fram vardagen i det lantliga Dalarna till biblisk höghet, trodde jag skulle ha fler minnesvärda dikter, men det var bara en som levde för mig, övriga känns föråldrade, svårtillgängliga, för att ge något vardagsnära idag. Den enda jag minns som levande är 'Jungfru Maria', som inleds: 

        "Hon kom utför ängarna vid Sjugareby 
         Hon är en liten kulla med mandelblommans hy 
         ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by"

Flora och Pomona (1906) visar tydligt att Karlfeldt nu är medelålders, livet är inte längre bara en blomstrande lustgård, där finns också titelns fruktgudinna 'Pomona', när erfarenheterna mognat har de tyvärr börjat kasta långa mörka skuggor över hans tidigare positiva sinnlighet. Jungfrun tycks nu alltmer som en illusion och överlagras av kvinnliga demoner. Men mycket döljs bakom 'lärda'  symboler och växtkunskap och myter. Samling innehåller många demoner och svarta hemliga känslor. 

Dikter som 'Nattyxne', 'Hjärtstilla' och 'Jordanden' visar fräna paralleller mellan växter och hans nya bild av kvinnan och erotiken, som mer förrädisk, ett subtilt hemlighetsmakeri kring passion, som inte chockerar läsarna, men väcker bittra skuggor, som när sinnligheten drar med sig veneriska sjukdomar. Därefter 'Beckblomster', svarta och fyllda med ångest, s.k. tjärblomster som enligt kommentaren i min upplaga folkligt associerat till 'helvetets straff'. Del 1, 'En frälst' tar jag till mig genom sin enkelhet, åter om medelålderns besvikelse ('min ungdom har torkat hän', osv). I del 2, 'En förtappad', ökar ångesten. 

Efter dessa kommer 'Häxorna', Karlfeldts mest originellaste och mest svårtolkade, det flammar och osar av demoni. Ytligt sätt lär han skildra häxprocessernas tid. Som alltid, svårtolkat blir omtalat, och har fått en rad tolkningar, alltifrån kampen mellan sinnlighet och social konvenans, till personliga relationer och jagets kluvenhet. Om jag struntar i de lärda referenserna och bara tolkar via min egen känsla, handlar den för mig om förra sekelskiftets demonifiering av kvinnor som bejakade sin sexualitet. Samtidigt känner jag det som om Karlfeldt lagt in mycket av sin egen blick i djävulen, han vet att kvinnor inte saknar sexuella känslor, nästan som om han skuldbelägger sig själv för att ha lockat fram dessa känslor i en tid när det fördömdes. Minst två kvinnor födde hans barn i hemlighet. Flera andra dikter handlar om hur modern, som fött sitt barn i skam/hemlighet, ändå hoppas på att hennes 'oäkta' barn ska kunna 'försona allt' och stiga till sin rättmätiga plats i livet. 

Jag har svårt att relatera till förra sekelskiftets dekadenta demoni. Så min favorit i denna samling är en ren översättning Karlfeldt gjort av en norsk folkvisa, som demonstrerar fasta könsroller som ett socialt spel, som sedan uppdagar att så behöver det inte vara, man kan råka ett gott ärligt hjärta och då slippa detta spel. Alltså ett ljusets bloss i allt det mörka.

    "Ja, när de rätta mötas,         Ungdom och fägring vika, 
      är allt i sitt rätta lag.            men hjärtat slår friska slag,
     Troget på väg de följas         kärleken håller sin värme
     i sämja och gott behag.        och varar till dödens dag."


Arbetet i Svenska Akademien blev alltmer betungande, Karlfeldt satt i Stockholm och längtade tillbaka till jorden i Dalarna. Då, 1913, drabbades han av svår lunginflammation som varade i två månader och krävde påföljande lång konvalescens. Och sen utbröt första världskriget 1914 och rysk revolution. 

Så i femte samlingen, från krigsslutets år, Flora och Bellona (1918), har Flora fått sällskap av krigsgudinnan Bellona. Själv kan jag med tanke på den förra demoniska samlingen, även associera till den giftiga växten Belladonna, känd inom häxkonsten, eftersom den ger hallucinationer. 

Karlfeldt har åldrats märkbart. 1918 var också det år då han slutligen gifte sig med sin trogna älskarinna (sedan 1901), Gerda, med vilka han redan hade fyra barn (äldsta sonen född 1903), som nu slutligen blev 'legitima'. Han har lämnat sin kvinnotjusande persona bakom sig, sent omsider stadgad som familjefar. Så här finns inga kärleksdikter. Temat är mörkt: sjukdom, åldrande och död. Behållningen är de sprickor i den blanka ytan som sjukdomstiden åstadkom, som i dikten 'Sjukdom' som relaterar till Karlfeldts egen sjukdomstid, vilket gör att även jag kan känna igen mig.

Att jag saknar positiv samhörighet med naturen, är under omständigheterna inte konstigt. Några få finns, som 'Klagosång till en lantman' som skrevs redan 1909, men innehåller medelålderns höstkänsla. En resa till Öland 1917 ledde till en rad dikter till Ölands natur, men också ärar Stagnelius. Och några från Roslagen, men jag kan inte relatera. Jag saknar personliga referenspunkter. Varför vill nationalskalden skriva om häxors färd till blåkulla? Inte som häxorna i Flora och Pomona, utan nu mer ... barnvänligt? Lika ytliga tycks en del samhällskommentarer, som känns obegripliga, det ända som får mig att le är slutraderna i "I marsvind" (alltså 1917, när ryska revolutionen avsatte tsaren):
    
    "Vad bryr vi oss om tsaren? / Se staren, se staren."
Ett fyndigt rim, tolkar han den svenska opinionen eller sin egen önskan att hellre gå ut i naturen och fågelskåda, än prata politik? "Poeten och sångmön" inleds: "Ett dårhus och ett bårhus / är människornas krigande värld." Så poeten flyr till ungdomsminnen. Fridolin får tala för Karlfeldt, men även hos "I Fridolins spår" råder höst och förödelse: "O Fridolin, din borg är stängd / och skum och stum också."  Mot mitten kommer raderna "... frost och fukt förhärja fritt / din lustgård, Fridolin!"  
Med de dystra slutraderna:
                  "O Fridolin, din sång är tömd
                   och dömd och glömd också."

I dikten 'Testamente' tycks Karlfeldt vilja lämna över diktarmanteln till en yngre eldsjäl. Nog kände sig Karlfeldt förbrukad.

Karlfeldt sista samling, Hösthorn (1927), får dock se en nytändning, 1920-talet återvänder åter glädjen, 1921 köpte han Ollasgården i Sångs i Dalarna, och kunde åter njuta av naturen. Dikten 'Höstens glädje' visar redan med sin titel att livet inte är slut bara för att åldern stiger. och döden närmar sig, även den gallko som sinar kan glädjas. Oavsett om det nu är ironiskt eller inte, så finns en ålderns visdom som mjukar upp livets plågor.  

Naturen höst och vinter är allmängiltigt meditativ. Mognad, fullbordan, fäbodskulturens vallhorn som en variant av ymnighetshornet.  "Vandring" tycks tala till den yngre generationen: "Här är din väg, där spenslig björk / mot åsen byggt en ljus portik." och jämför med sig själv, åldrad: "Min väg går bort åt en annan trakt. / Den dunklar in i valv av gran". 

Det känns mer insiktsfullt än dystert. Även "Sub luna" om kärlek, dryck och sång, liv och död. Och "Aftonbön" (Sjugare den 6 april 1925)
    Jag vill till ro mig lägga
    i nattens svala sköt
    och stilla tankar dägga 
    ur allt vad jag led och njöt. /.../
   
"Eriksgata" tycks ta det historiska begrepp för en nyvald kungs riksresa, och göra Karlfeldts egen variant, hans förnamn var ju Erik, och talar här om sin kontakt med naturen 
    "Jag tar dig i ägo, du gamla skog, 
     och all din mystiska värld. 
     Jag hälsar dig, höjd över gångarens bog, 
     på denna min Eriksfärd. /... /

"till vildmarkens hemliga slott"... där tronen länge stått tom.

Den raden ger många möjliga tolkningar vid livets slut.

Och samlingens sista dikt "Vinterorgel" - är en värdig avslutning, naturens sömn i frostig kyla, väcker många bilder, som minner om livets kretslopp, likaväl som årets. Och trots sin skickliga rimväv känns den modern och fri och rörlig som en sommargardin. Trots att Karlfeldt alltid avvisade modernisimen Värd att läsas igen.  

2021-06-12

Tre Systrar & Körsbärsträdgården - Anton Tjechov (1901 + 1904)

 "Tre Systrar" (1901) i fyra akter är märklig genom att det förflyter ett par år mellan varje akt. Så pjäsen visar livets flykt, hos mer eller mindre sysslolösa militärer och fyra kvinnor i den utbildade medelklassen. Tjeckov ser ironiskt på livet, personerna lyssnar sällan på varandra, de rör sig i sina egna tankar, hoppas och önskar, tror på förändring, men det mesta fortsätter i samma cirklar - oavsett att åren går. De sysslolösa börjar tänka att 'arbete' måste vara meningen med livet, men när de väl får arbete, tröttar de ut sig, inget är som drömmen.


Allt är en stämningsbilder. I synnerhet "Körsbärsträdgården" (1904) - en stämningsbild över Ryssland inte långt innan revolutionerna rullar igång. Tänker på Hjalmar Söderbergs som skapade ironiska stämningsbilder från Stockholm vid samma tid. Tänker också på Rilke som förälskade sig i den Ryska naturen och var rädd för det larmande Paris. Men nu hugger de ner trädgården, alla de vackra körsbärsblommen går om intet ...

2021-06-06

Martin Bircks ungdom - Hjalmar Söderberg (1901)

Har läst om Martin Bircks ungdom, jag vet inte för vilken gång i ordningen sedan jag var ung, men jag växer aldrig ur den. Har alltid sympatiserat med den här boken, en författares barndoms- och uppväxthistoria. Var det den som väckte mitt intresse för uppväxtskildringar?

Den är så stilren, inte ett onödigt ord, språkligt skön att läsa. Bitvis är den ren och klar och allmängiltig som en saga. Och den blev Söderbergs genombrott, efter all kritik av debuten, Förvillelser, får han en hel del erkänsla. Viktigare idag, är att boken fortfarande lever och är läsvärd.

Texten är indelad i tre delar. Först, 'Den gamla gatan', 12 ganska korta kapitel, med barnets förundrade möten med världen och livet. Vänner som öppnar dörrar till nya erfarenheter. Man kan läsa det som saga, drömmar eller metaforer. Boken inleds med drömmen om de röda och blå blommorna, där Martins mor säger att han bara får plocka blå blommor, och när jag gör det, visar de sig ändå vara röda. En mardröm, hur han än gör blir det fel. Vilket blir som ett tema för svårigheten att hitta rätt i livet, med en ständig underström av låggradig ångest. 

En annan viktig bild är sprattelgubbe Röde Turken, som han tycker särskilt mycket om eftersom farbror Abraham som givit honom den förklarat att Röde Turken inte är en vanlig sprattelgubbe, utan tänker och menar att han sprattlar av egen fri vilja, och också slutar att sprattla av egen fri vilja. En närmast kuslig metafor för livet. Barnet gläds åt att sprattelgubben tänker och lever, medan vi vuxna inser oss bundna av trådar som hindrar individens frihet, samhällets krav och förväntningar.

s.50 "Så lades år till år, och nytt fick begrava gammalt, medan Martin långsamt övades i livets dubbla konst, att lära och att glömma."

Del 2, 'Den vita mössan' har 16 kapitel, en del av dem längre än i första delen. Martins insikter säger att en tredjedel av livets sanning har han fått av sina vänner, en andra tredjedel har han försökt lära in av sina lärare, och sen måste han själv komma fram till den sista tredjedelen av sanningen. Och det är inte det lättaste. Han börjar upptäcka dubbelmoralen i det oscarianska borgerliga samhället, och försöker lära sig att leva med det. Han vill bli författare, men vågar inte visa upp detta för sin omgivning, eftersom han tror att han då ska hånas för detta. Religionen är också en stor stötesten. Det är här de lite längre och mindre klara kapitlen dyker upp, men de flesta unga människor kan känna igen sig i Martins funderingar under vuxenblivandet.   

Den avslutande del 3, 'Vinternatten', är sex slutkapitel, med en sorts summering av status quo i  Stockholmslivets dubbelmoral. Martin har resignerat i sitt byråkratiska kontorsarbete, slutat fantisera om kreativt författande. Han har har funnit en kvinna att älska, men har inte råd att gifta sig, så de träffar varann i hemlighet. Slutkapitlen innehåller mycket inkännande och radikala insikter i kvinnors situation, både de som måste förbli ogifta och de som tvingas gifta sig utan kärlek. Sällsynt för sin tid. Men har gjort att texten lever än idag.

Kvinnan han älskar har fastnat i valet mellan ensamhet och kärlek i lönndom. Hon känner sig ha två  samveten. "Det ena sade henne, att hon hade handlat rätt och att det en gång skulle komma en tid, då ingen längre kunde förstå varför man fordom hade höljt in kärleken mellan man och kvinna i skam och smuts och kallat den synd." Det andra samvetet var från barndomens enkla övertygelse att  man "... bara behövde vara snäll, så gick det nog bra." (s.133)                                                                          

Söderberg belyste sin tid, och även om kritiken sa att han var för resignerad och tröstlös, så kan man som ung i mötet med vuxenlivets hårda väggar ofta känna igen sig, och idag känna, att hur än jobbigt livet kan kännas, så har samhället utvecklas under 1900-talet och är på väg åt rätt håll.  

I den avslutande 'Vinternatten' förenas det unga paret i en vision av samhörighet, två ensamma människors kärlek som upplöser motsättningar, när de försöker mötas halva vägen, även om Martin känner dåligt samvete, eftersom han inser att det alltid är kvinnan som drar det kortaste strået. 

2021-06-03

The Shadow-Line : a Confession - Joseph Conrad (1916)

Efter att ha läst ett antal av Conrads verk tillkomna kring sekelskiftet 1900, har jag nu gjort ett hopp fram till The Shadow-Line (skriven 1915, tryckt 1916 i tidskrift och 1917 i bok). Jag upplever genast texten som 'modernare', mindre viktoriansk, än de tidigare verken. Är det åren som gjort Conrad mer driven, påverkad av modernare texter? Idémässigt har han mognat. Eller kommer min känsla av att historien berättas i jag-form och att detta jag är en ung man? Rytmen känns snabbare, antagligen för att berättandet inte går omvägar via en eller flera berättare, och den unge jag-berättaren vill inte grubbla. 

Idén till berättelsen fick Conrad dock redan 1899, med arbetstiteln 'First Command'. Om den unge namnlöse man som tröttnat på att gå som styrman, säger upp sig och då helt apropå erbjuds en tjänst som kapten, att ta ett segelfartyg strandsatt i Bangkok - på grund av att dess kapten avlidit - och föra den tillbaka till Singapore. Självklart tackar han ja till detta möjliga steg i karriären.  

Conrads ursprungliga idé, liksom den slutliga titeln The Shadow-Line, anspelar på gränsen mellan sorgfri ungdom och vuxenlivets ansvar och krav, tröskeln att ta sig över för att nå mognad. 20-åringens känsla är att världen rör sig kring honom, men anar föga om vilka problem han kommer att ställas inför. Och som alltid hos Conrad är ett huvudtema samarbetet mellan sjömännen, hur de ställer upp för varandra. 

Erfarenheterna, utsattheten på havet, oskyddad inför naturkrafterna, och malarian från träsken kring Bangkok, är den tröskel som visar människans litenhet i universum. Och enligt Conrads synsätt är det först efter den insikten som individen har något att ge, i samarbetet i gruppen, som en av kuggarna. Alla unga har en övergångsrit att genomgå för att uppnå mognad. Det kräver tid och eftertanke.

I denna berättelse är det inte vinden som drabbar fartyget, utan tvärtom frånvaron av vind, en onaturligt långdragen stiltje, parat med malaria, som strax drabbar hela besättningen, utom den unge oerfarne kaptenen och hans hjärtsjuke allt-i-allo Ransome. Först hade förhoppningen varit att bara man lyckats ta sig från Bangkok ut till de livgivande havsvindarna, så skulle allt ordna sig. Men då drabbade stiltjen, orörligheten, frånvaron av rörelse och förändring.

Här är det viktigt att notera att medan Conrad skrev på denna berättelse, vilket gick trögt och pågick hela 1915, så pågick Första världskriget, med det tröstlöst låsta läget i Flanderns leriga skyttegravar. Miljoner dog, men läget tycktes lika oförändrat som stiltje på havet. Conrads äldste son, bara 17 år, ställde upp frivilligt, överlevde men sårades. Conrad våndas och identifierar sig i det symboliskt liknande läget, våndan och behovet av kamratskap mellan soldater liksom sjömän, och vägen till mognad. 

Idén från 1899, blev alltså inte fullbordad förrän Conrad såg en parallell till sin egen och andra unga sjömäns vånda på havet, som en möjlig jämförelse till sonens unga krigshärjade generationen. Olikheterna är yttre, inte inre. Skugglinjen är inre. Även om skalan skiljer sig enormt, med berättelsens 10-20 sjuka sjömän, jämfört med milijoner döda på Flanderns blodiga slagfält, så blir Conrads text mer hanterbar för läsaren.     

I Conrads text ställs jag-berättarens oerfarenhet i relief mot den hjärtsjuke Ransome, vars erfarenhet lärt honom att kontrollerar sina känslor och rörelser, och på det sättet hushålla med sin energi, medveten om dödens närhet. Lugn och anspråkslös, noterar han allt och ligger hela tiden steget före,  hetsar aldrig upp sig utan lycks sprida en tröstande trevnad omkring sig.   

När fartygets förre kapten avled blev de liggande i ett malaria-område vid Bangkok. Förste styrman, Mr Burns, som hoppats bli fartygets nye kapten, blir därför först rival till den unge jag-berättar kaptenen. Men han insjuknar strax, och rids av mardrömmar efter den döde kaptenen, som tycks ha varit ytterst labil intill döden. Mr Burns vidskepelse växer till irriterande spökhistorier. Ändå överges han inte, när han vädjar till den nye kaptenen och deras sjömansgemenskap. Hoppet var att få komma ut på öppna havet och andas friska hälsobringande vindar.   

Den unge oerfarne kaptenen som först inte velat lyssna till några råd, hur än välmenande, har börjat notera de stoiska sjömännens seghet och inser att problemen inte är riktad mot honom. De är alla små kryp i det stora universum. Besättnigen är helheten, hur än liten, som dock håller samman, oavsett vad. Efter flera veckors stiltje, omges de av ett ogenomtränligt mörker, varpå regn forsar som ett vattenfall ner över dem ur svarta moln. När de till slut räddas av en passerande ångbåt, känner den unge kaptenen att han åldrats åtskilliga år.

Jag-formen gör The Shadow-Line till en mycket rak och lättläst berättelse. Men tro inte att den är så enkel på djupet som den kan tyckas på ytan. Alla karaktärer är pusselbitar, möjliga att tolka metaforiskt. Eller som speglingar av frågor vi möter på vägen till mognad.  Liksom perioder när vi omges av mörker, av deprimerande förlamning, innan vi når vägen ut.  

Det är en annan Conrad, en 15 år äldre Conrad som skrivit, The Shadow-Line, än som skrev intrigen i Lord Jim. Det är uppenbart. Hjältar finns inte, alla har fel och brister, men om vi hjälper varann är inget olösligt. Alla sitter vi i samma båt, med samma sjukdom och död. Men om vi lever vårt liv kan vi paddla oss fram.