The Perfectionists - Gail Godwin (1970)

 Gail Godwin (f.1937) fick sin romandebut med The Perfectionists. Jag läste den för 30 år sedan, och den står kvar i bokhyllan fast jag inte längre minns texten. Så nu läste jag om den, och grips genast av samma intresse som måste ha gripit mig första gången jag läste den.

Utgiven 1970 tillhör den en period som intresserar mig mycket. Och så gillar jag hennes klara stil. Den nygifta kvinnan Dane är huvudperson. Dane, hennes make John och dennes treåriga son Robin tillbringar en semestervecka på Mallorca. De har också med sig den unga kvinnan Penelope med förhoppningen att hon ska barnvakta sonen. John är psykoterapeut, i synnerhet specialist på drömmar, och Penelope är en av hans klienter. 

Hela händelseförloppet behandlas ur Danes synvinkel, med hennes motstridiga känslor inför äktenskapet och styvsonen och omgivningen. Varken hon eller övriga karaktärer är alltigenom 'trevliga'. Alla har de sina brister och olika svårigheter att navigera sin livssituation. Temat är psykoterapi, psykoanalys, hur Dane och John går in i sitt äktenskap utifrån en intellektuell tro att de kan mentalt navigera sig in i det perfekta äktenskapet, där allt kan redas ut mentalt. Men det visar sig också att de flesta verkliga känslor undertrycks. Analysen gör Dane till ett studieobjekt åt maken, och hon själv försöker acceptera allt han säger och se sig själv med hans ögon - åtminstone låtsas hon det.

Styvsonen Robin känns som en metafor för det inre barnet, sårbarheten. John har genast förklarat att det är hans eget inre barn, så John utgår ifrån att Dane ska ta hand om hans eget inre barn lika mycket som styvsonen. Medan Robin vägrar tala och känns nästan autistiskt avtrubbad, han tiger och stirrar tillbaka med iskalla blå ögon. Men också Danes oförmåga att ta hand om sin egen inre sårbarhet, sina egna inre behov. Hon anpassar sig till det yttre, men hur än mycket hon klamrar sig fast vid Robin, har hon svårt att få äkta kontakt. Han fortsätter att kissa på sig varje natt. 

Robin vägrar sova hos Penelope, det blir i praktiken Dane som hela tiden tar hans om Robin. Lite lite växer kontakten. Men de små framstegen bryts när John vill 'uppfostra' och 'sätta gränser', utan att ta hänsyn till Robins behov. Alla uppfattar det lilla barnet som en diktator, John vill säga ifrån. 

Det som stör mig med boken är slutet, när Danes tålamod plötsligt spricker och hon också vill kräva och sätta gränser, och när inget hjälper börjar misshandla Robin. När blev barn-aga förbjudet?

Men ska jag fortsätta med min analys med barnet som metafor även för Danes inre sårbarhet, så är scenen när hon nästan kväver Robin, alltså en metafor för att hon kväver sig själv för att stå ut i sitt 'perfekta' äktenskap. Hon ljuger för sig själv, att allt skulle var perfekt. 

Ensam - August Strindberg (1903)

Lästa idag om Strindbergs lilla skrift Ensam, från 1903, en sorts meditation, skriven i jag-form, då han bara hade tio år kvar av livet. Han är åldrad, och uttrycker visdom och mildare sinnelag, trivs i ensamhet, mediterande. Han visar upp sin kreativa fantasi och vägen till intuition. När han inte längre sätter sig själv i centrum i strid med  yttervärlden, fokuserar han mer på inlevelse med grannar och grannskap, via sin fantasi/intuition/telepati. 

Jag ler när han skriver "... jag ville inte klaga, emedan jag håller på att vänja mig av med att klaga." Inför en ung nygift mans misslyckade affärsföretag, skriver han "Hans telefontråd sjöng så sorgligt i min vägg, även om nätterna."

Jag uppskattar denna lilla skrift, antagligen för att jag själv hunnit upp i övre medelåldern. Försonad med lidandet, ämnar berättaren nu "ta livets bittra kalkar som medicin". Han upplever en ny inre frid och stilla glädje.

"Ensamheten: att spinna in sig i sin egen själs silke, förpuppas och vänta på metamorfosen, ty en sådan uteblir icke. Man lever udner tiden  på sina upplevelser, och telepatiskt leve rman andras liv."

PS. -- Samma år utgav Strindberg även en annan liten skrift, med titeln Sagor. Det är i den som den mästerliga realistiska kortnovellen 'Ett halvt ark papper' ingick. Ett liv, i alla fall ett ganska kort äktenskaps hela historia, på endast två sidor. Övriga historier, förutom ett par 'uppbyggliga' moralsagor kring högfärd, passar definitivt bättre just under beteckningen 'Sagor' - de växer fram, lekfullt, mest som modernistiska absurda drömsekvenser. Något Strindberg också utforskade i några pjäser. Men samlingen som helhet känns mycket splittrad, utan röd tråd. 

Elfenbensporten - Margaret Drabble (1991)

Älskar Margaret Drabbles stil och litterära universum. 1980 hittade jag The Millstone (1966) och blev så förtjust och road att jag sedan i snabb takt läste de flesta av hennes 1960-70-talsromaner, fram till The Middle Ground (1980). Sedan tystnade hon och jag tappade tråden, tills jag nyligen hittade Elfenbensporten från 1991, återutgiven på svenska så sent som 2014. Först efter att ha läst ut den inser jag att det är del tre i en trilogi, som inleddes 1987 - och alltså var de första böcker som bröt hennes tystnad på 1980-talet. Så nu kommer jag även att även leta efter del 1 och 2.

Blir lika fascinerad varje gång jag läser Drabble, hur hon lyckas dra in mig i sin text. Elfenbensporten är en fantastiskt myller som återskapar det glassiga 1980-talet, där privilegierade människor i väst flyter omkring ovanpå, oförstående inför katastrofen i Kambodja, det ogripbara, när de röda Khmererna söker efter sitt paradisiska ursprung på landsbygden, och ville avsäga sig allt västerländskt, allt modernt. Hur gick det? 

De röda khmerernas kamp som pågick ett drygt årtionde, ledde till att miljoner människor dog, ledde till att FN medlade och just 1991 fick till stånd ett avtal om att hjälpa till att återinföra demokrati. Drabbles roman låg alltså mitt i händelsernas centrum, även om den tilldrar sig några år tidigare, i slutet av 1980-talet när ingen längre kan förneka katastrofen.

Det är också lustigt att jag återfiann denna roman, just som jag så sakteliga håller på att läsa om många av Joseph Conrads böcker. Och det var på 1980-talet som vågorna gick höga kring Conrad, den odiskuterade postkoloniala kritiken, ett sent tydliggörande av rasism, Och eftersom Drabble kanaliserar sin samtids tankar via sina karaktärer får en av huvudkarkatärerna, Lix, sucka över Conrads texter, säger sig avsky dem och all rasism, förstår inte varför inte alla avskyr Conrads böcker och säger sig inte begripa vad Mörkrets hjärta handlar om. 

Samtidigt uppfattar jag Elfenbensporten som en slags variant på just Mörkrets hjärta, som tilldrog sig i Kongo i Afrika. Kambodja blir ett lika mörkt djungelområde hundra år senare, här i Sydostasien, lika oroande, obegripligt, ogripbart. Den mörka omedvetna skuggan i människans inre medvetande. Den blinda sidan, förnekandet.

Så vad betyder titeln 'Elfenbensporten'? Drabble är alltid litterärt sofistikerad, det finns trådar att nysta i det svårgripbara. Titeln är en. Tydligen ar symbolen 'Portar av horn respektive elfenben' använts litterärt alltsedan Homeros dagar, för att skilja på sanna  positiva visioner vs bedrägeri, självbedrägeri, falska illusioner. (Att just horn vs elfenben används, lär handla om likheter i den antika grekiskan, där ordet för 'elfenben' tydligen liknar 'bedrägeri', medan ordet för 'horn' handlar om att 'uppfylla' en föresats. 

Det är romanens tema både globalt, som konflikten i Sydostasien, men också vad som sker på det personlgia planet inom de olika karaktärernas liv. Så här finns det många möjliga metaforer att gräva i. Kanske kan man på svenska likna det vackra elfenbenet med 'skenet som bedrar', men också den moderna människans oförmågan att lita till sin inre intuition, och benägenhet att låta sig förföras av ytlig skönhet. Horn har i alla tider använts till redskap, kanske är det hållbarare än elfenben?

I slutet återfinns en anteckning efter den försvunne författaren Stephen Cox, som Liz rest till Sydostasien för att försöka återfinna. Men det är Liz väninna Alix, som bland Stephens efterämnade papper återfinner något han skrev 28 juni 1951, när han var endast 17 år. För Alix låter orden bekanta, men hon anteckningen är Stephens egna tankar, eller något han läst och velat spara:

"Illusionen att enkelhet existerade en gång i världen är analog med myten om Paradiset; den alstrar en känsla av att vara utestängd och i landsflykt. Men vad människan beträffar finns det inget Paradis, så det finns ingen känslans enkelhet; vi inbillar oss att vi en gång i tiden upplevde den, att vi en gång kände direkt och bara tog emot vad känslorna meddelade oss, men därigenom utesluter vi oss själva från en dimension som aldrig har existerat och som inte kan existera. Vi var inte där, för det finns ingen sådan plats; och det är inte genom att regrediera till enkelhet som vi kommer att uppnå frihet. Ty all form av enkelhet är påprackad blindhet, ett uteslutande av sanningen, liksom alla former av Paradis är detsamma som en uteslutning ur den enda verklighet vi har och som heter smärta. Hur frestande det än må vara att påstå att vi en gång i tiden varit oskuldsfulla, och att allt vi behöver göra för att bli fria är att ångra och sona, kan vi inte göra det: ty om oskuldsfullheten aldrig har existerat kan vi inte uppnå ett sådant välsignat tillstånd genom att återvända till den, och i våra fåfänga försök tappar vi molnet på den väg av korruption och komplexitet, misstag och förtappelse som vi måste vandra."

Helt klart rör detta romanens tema. Är det någon som vet om det är någon känd filosof som skrev detta senast 1951? Drömmen om att återvända till paradiset är omöjligt, eftersom livet aldrig varit paradisiskt enkelt.