Guds drömmare - Alfhild Agrell (1904)

Alfhild Agrell (1849-1923), årsbarn med Strindberg, och även hon mest känd som pjäsförfattare på 1880-90-talen, gav plötsligt ut denna roman år 1904, hennes enda roman. En lite märklig hybrid, med både styrkor och svagheter. Svagheten är främst att jag bitvis har svårt att hänga med, när texten tycks bygga mer på dramatisk dialog, än på att ge mig tillräcklig information om vad som rör sig - både i karaktärerna och romanens idéer som helhet.

Romanen känns väldigt mycket som ett gränsverk, på gränsen till modernism. Prästen Åke, som är berättare, är en ung modern stockholmare, cyklist i knäbyxor, som hamnar i en ålderdomlig jämtländsk socken. Men den gamla 1600-talskyrkan är nerlagd och ersatt med ett nybygge, liksom prästgården som också är ett nybygge. Åke blir lite bresviken över detta, han har trots allt sökt sig bort från Stocksholm för att fördjupa sig i sitt kall. 

I Jämtland möter han genast Margareta, som är en förandligad ung kvinna, allt annat än jordad, lever helt på inkännande känslor för sin omgivning, såväl människor som ting. Hon är talangfull violinist, men kvävs av noter och bävar inför en konsertkarriär. Hon vill i själ och hjärta bara improvisera, tolka i toner det hon känner inför omgivningen. Även hennes familj kommer från Stockholm, familjen Åkerlind, även om hon själv trivs bäst i skogen. Tycke uppstår, men för Margareta är det enbart andligt, en själarnas sympati, men Åke blir alltmer fascinerad av henne och får svårt att släppa taget om Margareta som trots allt är helt ogripbar.

När det gäller det andliga finns det mycket i den här romanen, som känns märkligt och svårbegripligt. Alltså lutar jag åt att tolka hela historien symboliskt passionsdrama, vilket på många sätt hör hemma vid sekelskiftet 1900. Men hela texten är som en snårskog av möjliga och omöjliga idéer. Oheliga motsättningar, som domedagspredikanten utan församling, den kringstrykande baronen som saknar allt utom sin titel, och den ateistiska naturmodern. Är det det titeln står för? 'Guds drömmare', de är passionerade men saknar rötter och hembygd att landa i. Den moderna alienationen är på väg med stormsteg. 

Det roliga med den här nyutgåvan är att den i slutet innehåller recensioner av Oscar Levertin, Klara Johansson med flera samtida kritiker, men också en analys av en modern litteraturvetare, som ger flera möjliga ingångar till verket. Och inte behöver jag känna mig ensam när det gäller saker jag inte begripit i texten. 

På ett sätt känns det att Agrell är mer pjäsförfattare än romanförfattare, för att texten bygger mer på dialog än beskrivningar. Men det är en märklig hybrid, av realistiska utvecklingsroman, med den jordnäre unge Åke, men å andra sidan svårbegripliga andlighet, där jag lutar mer åt de då nya psykoanalytiska idéerna, om dold undermedvetenhet. Någonstans är modernismen på väg, med allt djupare psykologiska kriser. 

NP 1926 - Grazia Deledda

1926 blev för andra gången en kvinna Nobelpristagare i litteratur, Grazia Deledda (1871-1936), med motivationen: 

"för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem"

Deledda, född och uppvuxen i Nuoro på Sardinien, har öns natur och enkla obemärkta människor som huvudmotiv. Hon debuterade med en novell redan som 15-åring, och kom att skriva över 250 noveller förutom 26 romaner. Hennes internationella genombrott kom redan 1903 med Elias Portolù, varpå hon översattes till många europeiska språk, bl a svenska.  Wahlström & Widstrand var så snabba att den utgavs redan samma år i Sverige. 

Glädjande nog återutgavs denna roman 2018, i en svensk satsning att motverka glömskan av det fåtal kvinnliga nobelpristagare vi fått. Jag har nu läst Elias Portolù, och finner den lika levande och allmänmänsklig idag. Visst handlar det om fåraherdar och lantbefolkning på Sardinien för över hundra år sedan, men Deledda skrev enligt italiensk verism, dvs den realistisk stil som strävade efter att beskriva sanna människor i samtiden, och på Sardinien var Deleddas samtid mycket jordbunden. Och hennes naturnära stil blir aldrig omodernt eftersom det pratar om vårt ursprung. 

Lättläst och välskrivet, om Elias öde, tydliggör för mig den befrielserörelse för individen som inleddes vid förra sekelskiftet och tagit hundra år för att slå igenom och bli en självklarhet, och inte ens det för alla. För mig är temat individens känsla inför livet i motsats till omgivningens krav, krav som internaliserats tills vi inte klarar av att gå emot dem, hur än mycket hjärtat värker. Kärlek vs plikt. något människan kanske alltid brottats med, men 1900-talet känns som en lång och plågsam befrielsekamp för detta. 

Individualisering, hur vi ska kunna följa vår inre intution, det hjärtat säger är rätt för oss själva, när samhället och våra närmaste ställer upp fasta regler och plikter som de anser att vi ska lyda i första hand. Elias rådfrågar Zio Martinu, skogsmannen, som representerar livsvisdomen, mannen som vet att lyssna på sitt inre samvete. Han känner att Elias bör lyssna på sin kärlek, trots att det är broderns fästmö Maddalena som Elias fäst sig vid. För det är uppenbart att även Maddalena älskar Elias tillbaka. De är som gjorda för varann. Deras kärlek är den sann och ren. Maddalenas förlovning med brodern Pietro, handlar bara om ekonomiska förhandlingar, det materiella, och som sådant inte förankrat i själen och därmed inte varaktiga.

Men Elias äger inte självkänsla nog att följa sitt hjärtas röst, han vill inte såra sin bror, och friar därför inte till Maddalena innan hon och brodern begår misstaget att gifta sig. Broderns äktenskapet bär inte frukt, relationen blir svår. Men kärleken mellan Elias och Maddalena lever vidare, som ett lidande, eftersom de försöker att förneka den. Att förneka sin inre äkta känsla och intution gör den bara starkare och starkare. Vi får fler chanser, men vägen dit blir mer och mer komplicerad. Och priset till samhället blir högre och högre.  

Visst är det lätt att vara efterklok. Zio Martinu såg och rådde redan i början, men Elias vågade inte följa rådet. I stället följde han prästens råd, dvs tradition och pliktkrav, och studerade till präst, men precis som Martinu sagt honom, var det inte 'rätt orsaker' som gjorde Elias till präst. Livet fortsätter som ett lidande. Allt beroende på att människan försöker reglera sitt samhälle, hellre än lära sig lyssna till själen. Vi har glömt bort hur vi kan lyssna till vår egen inre röst, intutionen, vägen till vår egen lycka, vad som är rätt för oss själva. 1900-talet har sett rader av kollektiva katastrofer, när människor försökt inordna sig i kollektiva krav, där alla skall vara lika, hellre än att lyssna efter sin egen lycka och rena glädje. 

Detta är den enda boken jag funnit på svenska i dagsläget. Men jag har läst en del på italienska, bland annat en samling blandade noveller, Racconti sardi, varav en, Il mago, finns översatt till svenska (Magikern) i En bok för allas antologi Fler nobeller (2012). Deleddas italienska texter har en vacker klarhet, åskådligt gestaltat och är lättläst även för mig som bara lärt mig språket i andra hand via böcker. Med tanke på hur många noveller hon skrivit är urvalet i den jag läst litet, men antagligen representativt, för de speglar olika vinklar av Sardiniens natur och människor, om vidskepelse och tro, problem och smärtsamma känslor när kärleken pockar. 

Jag har också läst en roman hon skrev tio år efter genombrottet, Canne al vento (1913) som lär finnas på svenska som 'Rö för vinden'. Den läste jag första gången för åtskilliga år sedan när jag höll på att lära mig italienska, och hade då lite för bråttom för att riktigt sjunka in i den. Nu har jag läst om den och finner den ännu skönare än Elias Portolù. 

Canne al vento är en meditativ livsbetraktelse, mycket stämningsfull och uppfylld av Sardiniens natur och jordnära kultur, och speglar med episk bredd en mängd människor i en by en bit från huvudorten Nuoro (alltså  Grazia Deleddas barndomslandskap). 

Huvuddelen av histrorien berättas via den gamle mannen Efix, som hela sitt liv tjänat tre systrar, från den stolta markägande släkten Pintor, men den har nu sjunkit ner i fattigdom, vilket dock inte får systrarna att svälja sin stolthet. Efix är och förblir deras 'tjänare', odlar frukt och grönt på den lilla plätt jord som återstår. Trots att systrarna är för fattiga för att kunna betala honom, vill han dem allt gott och stannar i sin önskan att stödja och skydda. Han har också ett mord, eller 'vållande till annans död', att sona, men håller denna plåga hemlig in i det längsta. 

Han betraktar sig själv och omgivningen som 'rön för vinden', livsödet blåser och vi böjer oss, blir redskap för så väl oss själva som andras, oavsett om vi förstår det eller inte. Det tjänar inget till att motsätta sig sitt öde, går vi emot vinden går vi av. Återigen tolkar jag det inte som omoderna katolska ideal, utan ett sätt att försöka lära sig att lyssna på sin intution och känslan för den underliggande meningen med livet.  

Men det finns också en hel del humor i Deleddas texter, som med värme visar på mänskliga svagheter, som fattigadelns improduktiva stolthet, och svårigheterna att hantera pengar och alkohol och avundsjuka. Hennes historier rör brott och skuld, realistiskt gestaltat med åskådliga starka känslor. Det som känns allmänmänskligt bestående, är att hennes romaner hyllar vanliga enkla människor, som brottas med svåra etiska problem, de blir utstötta och utmanar majoritetens värdenormer. Men deras strävan är att komma till harmoni med sitt livsöde, utan att ge avkall på sitt eget inre. Något vi alla har behov av i livet.  

Som sagt är Deleddas italienska vackert och rent, och passar mig som inte har det som modersmål. Inser att det var ju faktiskt inte heller Deleddas modersmål, Hon växte upp i en liten ort på Sardinien där man talade Logudorese, en lokal latinsk dialekt. Där gick hon endast fem år i vanlig folkskola. Därefter lästa hon i hemmet, där en släkting ärde henne italienska, latin och franska. Sedan fördjupade hon sina litteraturstudier på egen hand, samtidigt som hon skötte hushållet. Hon var alltså länge autodidakt hemmadotter. 

Grazias Deledda var idogt verksam författare från 1886, livet ut. Hennes far dog 1892, när hon var endast 21 år. Hennes bror blev familjeöverhuvud och lär ha supit upp familjeförmögenheten. Grazia flyttade 1899 till Calgari, huvudort på Sardinien, där hon träffade Palmiro Madesani,. De gifta sig året därpå, 1900 och bosatte sig i Rom, där de stannade livet ut. Maken var ämbetsman vid Finansdepartementet. Grazia skötte hushållet, födde två söner, och gav ut i genomsnitt en roman om året. Och som sagt från 1903 internationellt firad. Men någon utlandsresa gjorde hon inte förrän 1927, när hon reste till Stockholm för att ta emot Nobelpriset. 

 

Grazia Deledda är väl värd att läsa - en värdig nobelpristagare. De två romaner jag läst är episka och poetiska, med bredd i frågeställningarna, alltifrån klassmotsättningar, individens fria vilja, känslors livsavgörande kraft, hur våld och ondska drabbar. Och frågan hur brott kan sonas eller ej. Och i synnerhet i Canne al vento är naturen och landskaået en mycket levande spegel för den jordnäre Efix.

Herr Arnes penningar - Selma Lagerlöf (1904)

 Det första jag tänker på varje gång jag hör titeln Herr Arnes penningar, är att man gjorde stumfilm av den redan 1919. Letar jag mer info ser jag att den bearbetats till skådespel i Tyskland redan 1917 av 1912 års nobelpristagare Gerhart Hauptmann och regissören Max Reinhardt. En annan lustighet är att Lagerlöf ändrat slutet i den tyska upplagan jämfört med den svenska. I den svenska kommer kvinnor från Marstrand och hemtar hem Elsalills döda kropp, medan hon i den tyska hämtas hem av sina döda anförvanter. Det är väl en smaksak vad man föredrar, den tyska trycker alltså mer på det övernaturliga och spöklika i historien. 

När Herr Arnes penningar dykt upp i brev av Lagerlöf som jag läst, skriver hon att den var mycket lätt att skriva, fantasin flödade lätt, men Sophie Elkan och kritikerna var inte lika roade. Men uppenbarligen blev den populär hos läsare och filmpublik. En klassiker. En spökhistoria? I alla händelser en thriller, kanske den första på svenska? Återigen är Lagerlöf förnyare.

Antar att Herr Arnes penningar har tolkats på många olika sätt, så som det blir med klassiker. För mig är temat djupt psykologiskt, som alltid är Lagerlöf psykolog. Det är en mordhistoria, med fiskhandlaren Torarin och den föräldralösa Elsalill som huvudpersoner. Båda två får intuitiv kontakt med de döda, som vill tala om vilka som är förövare och alltså förväntar sig att dessa straffas, medan Torarin och Elsalill i det längsta blundar inför sin intution, det som kommer från hjärtat, och i stället försöker lyssna till egot, hjärnans kohandlande. Torarin känner sig för svag för att anklaga soldater med macho image, och Elsalill förförs av kärleksfraser och tanken på att kanske få lämna sillrenserskornas liv och återkomma till ett mer privilegierat liv hon en gång föddes in i, innan hennes föräldrar dog. 

Att våga lita på sin intution, hellre än på vad andra säger åt oss, är en allmänmänsklig fråga, något alla måste lära sig. Vägen till vår egen livsväg. En svag självkänsla låter sig utnyttjas. 

Viktigt vad gäller Lagerlöfs utförande av intrigen, är hur hon använder vädrets makter. Iskylan och frånvaron av normalt vårväder, blir som en huvudkaraktär, en gudskraft. För nr människorna inte lyssnar till sin intution hårdnar kylan och håller fast de skyldiga tills sanningen börjar gå upp för det motvilliga psyket. Vårstormen ligger på lur och börjar bryta isen när insikterna växer hos Elsalill, men stoppas åter när hon ångrar sig. Först när kaptenen i det infrusna flyktskeppet, inser att det år brottslingar som han skall forsla, och då inte tvekar utan agerar kraftfullt enligt sin känsla - då först frigörs mer normalt vårväder, som gör att livet kan återgå till det normala med normala vårtidsväxlingar. 

Markens gröda - Knut Hamsun (1917)

Åren går så fort - men nu har jag äntligen läst Markens gröda, den roman som gav Hamsun Nobels litteraturpris 1920. För ovanlighetens skull angavs detta specifika verk i prismotivationen. Och det hann bara gå tre år mellan utgivning och priset, vilket var vad Nobel hade önskat, att det skulle vara aktuellt. Vilket vanligen är svårt, böcker kan behöva ligga till sig innan man vet om det är ett vin värt att lagra eller inte. 

Och nog lever den oförtrutet, lika oförtrutet som karaktärerna i romanen. Jag hittade en utgåva från 1970-talet, översatt av Eva Seeberg, och med vackert illustrerat omslag, av nybyggarna som skapar sitt universum på bergets sluttning. En härlig roman, värd att läsa och läsa om. Det är livskraft i hela boken, hur än många problem som tillstöter så löser det sig med hjälp av kreativ idoghet. Och detta skrev mitt under första världskriget. Och priset kom två år efter krigsslutet. Kanske ansåg Akademin att detta var den livskraft som behövde stöd just då.

Historien är fräscht berättad, språket och intrigen. Klart är att det är nybyggaren som är hjälten och framtiden, markens män och kvinnor, inte de som längtar in till de nya städerna. Inte de som försöker sig på affärsspekulationer. Det verkliga värdet är materiellt, enligt boken, jorden och grödorna och djuren. Så jag förstår att boken fick en nyutgåva under 1970-talets 'Gröna våg'. 

Alla romanens karaktärer är trovärdiga och intressanta. Inte minst Geissler, som beundrar den kreativa sidan hos nybyggarna. Han är alltid beredd att hjälpa den som hjälper sig själv, och avvisa den som inte kan klara sig själv. Alltså behöver han nästan aldrig hjälpa de äkta 'nybyggarna'. I stället muttrar han småsurt åt den som smiter undan och inte kan ta ansvar. Geissler är dock i sig själv en lite underlig figur, som kommer och går, ingen vet hur eller var eller när. Har han pengar eller är han lusfattig och bara spelar på folks fantasi, en skådespelare? Man kan se Geissler som författarens alter ego.

Det står inga årtal i boken, men utvecklingen följer drygt en generation, dvs från att Isak börjar bryta mark på allmänningen i unga år, hur han får Ingrid som maka, och hur deras barn växer upp och söker partners, medan deras egen styrka efter lång kamp trots allt börjar tappa av. Dessa cirka fyrtio år tilldrar sig antagligen från 1880-talet fram till tidigt 1900-tal. Svenskar omnämns i början så det känns som unionstid, där folk rör sig över gränsen. Mot slutet nämns något om att svenskarna numera betraktas som utlänningar, vilket borde vara efter unionens upplösning 1905.

I bakgrunden finns brytningstiden mellan rent bondeland och den nya ekonomin, med städer och fabriker. Där finns också teman kring kvinnans situation vad gäller att bli gravid ogift, och hur det leder till att barn föds i lönndom och kvävs. Och hur synen ändras, den sociala betydelsen bakom vad som sker, och att allt beror på att kvinnors problem att få bestämma över sitt liv, där de sitter mellan skål och vägg - giftermål och barn som tvång och återvändsgränd.

Som sagt, värd att läsa och läsa om - även om det idag är en försvunnen värld boken behandlar.

Musen och hans barn - Russell Hoban (1967)

Ett oväntat fynd, när dottern städade ut sina gamla böcker. Russell Hoban (1925-2011) verkar ha skrivit mycket för barn. Just Musen och hans barn (1967) känns dock mycket vuxen, för texten är inte lättläst, utan har ett rikt språk och tät text i 200 sidor, men kan fungera från bokslukaråldern, även om intrigen och ironin antagligen roar vuxna mer än barn. Inte många tonåringar skulle väl ta i en bok om plåtleksaker (utom möjligen den som är intresserad av mekanik, leksaker som rör sig när de skruvas upp). Men det är bara det ytliga temat. Intrigen i denna bok är så mycket djupare.  

Russel Hoban föddes i USA men kom senare i livet att flytta till Storbritannien. Britterna har en lång tradition av talande djur, som får exemplifiera alla möjliga och omöjliga mänskliga tokigheter. Hobans bok känns på det sättet som en blandning av Alice i Underlandet och Nils Holgerssons underbara resa. I stället för tomtar och pysslingar är det mekaniska plåtleksaker som är prisgivna åt skogens djur och fåglar. Har ännu inte läst 'Det susar i säven' så jag vet inte om det finns fler likheter där än att det förekommer en padda och möss och andra smådjur. 

Förutom det avancerade språket är intrigen full av våld och död - plåtleksakerna överlever bara just för att de är av plåt och inte kan slukas av hungriga djur. Men historien är spännande även för äldre läsare, från första till sista kapitel. Och som sagt full av vuxnas sätt att tänka. Som ett exempel, inledningen till kapitel 8.

"Manny Råttas invigningsfest var mycket lyckad. han hade bjudit alla de förnämsta i råttsocieteten och alla hade kommit, kvittrande och pipande av gott humör medan de klättrade uppför snörstegen till dockhuset. Gamla gråsprängda kämpar och deras mulliga, respektabla fruar nuddade morrhår med råttherrar som blivit släta i ansiktet av pur listighet och slanka unga skönheter med obestämbar anknytning till teatern. Flickråttor som nyss varit på sin första bal och flotta unga playboy-råttor, soptippens hela gyllene ungdom anlände i små skrattande grupper som tycktes stråla till och med i mörkret, medan darriga gamla änkeråttor kom i sällskap med magra konstnärsråttor med tovig päls, brinnande ögon och enorm aptit. Sist uppför stegen kom ett gäng enklare folk, hyrda lymlar, ljusskygga banditer och skumma affärsmän som det var klokt att hålla sig väl med."

Ett av många exempel på textens fyllighet, som skapar rika bilder åt vuxna läsare. Historien handlar om mekaniska leksaker som sålts från leksaksbutik som julklapp, men inte blivit långlivad utan gått sönder och hamnat på soptippen och där domineras av en tyrannisk råtta. Och hur dessa med hjälp av diverse smådjur och fåglar rymmer och jagas och slutligen skapar sig en egen familj och ett eget territorium och får hjälp att bli mer eller mindre 'självuppdragande' så de får ett 'visst' oberoende. Vi har ju trots allt ännu inte uppfunnit någon evighetsmaskin. 

Efter mycket gående och arbetande hade Musfar "börjat gå allt långsammare utan att märka det, och nu stannade han häpen då de båda fjädrarna som dragit upp varandra slutligen rullades ut helt, eftersom de för varje dag förlorat en smula energi på grund av friktionen. 'Jag är inte självuppdragande längre!' sa han. 'Nå', sa Groda, 'jag skulle inte tro att det finns någon som är helt och hållet självuppdragande. Det är sånt man har vänner till.' Han sträckte ut handen mot faderns nyckel för att vrida upp honom igen. 'Inte riktigt än', sa fadern. 'Det är skönt att vila en liten stund. Det har varit en lång väg."