Thomas Mann (1875-1955), tysk författare född och uppväxt i Lübeck fick Nobels litteraturpris år 1929, med motiveringen:
"förnämligast för hans stora roman Buddenbrooks, vilken under årens lopp vunnit alltmer stadgat erkännande som ett av den samtida litteraturens klassiska verk"
Alltså ännu en pristagare där man pekat ut ett specifikt verk. Buddenbrooks (1901) var dessutom Thomas Manns debutroman, så nog måste det kallas en imponerande bedrift att få Nobelpriset för sin debut som 26-åring. Å andra sidan läste jag någonstans att formuleringen kom sig av att en person i valgruppen reserverat sig för att han inte uppskattade Manns senare verk.
Men nu har även jag läst Buddenbrooks, och finner den lysande! Det är en släktkrönika från 1830-talet till sent 1870-tal, fyra generationer Buddenbrookare som har många drag gemensamt med Manns egen släkt, passerar revy med både ironi och värme. Texten är stilistiskt skön att läsa. Människorna och deras hantering av livet står i centrum. Alla karaktärer beskrivs ingående vad gäller kropp och kläder, och männen i synnerhet deras olika varianter av ansiktsbehåring, men det är inga belastande beskrivningar utan flyter in naturligt i bisatser och bromsar aldrig lästakten. Inga andra yttre beskrivningar belastar texten. I mitt tycke har romanen inte ett onödigt ord, trots att den är uppåt 700 sidor lång.
Familjen Boddenbrook får representera ett förändrat samhällsklimat, steg för steg tycks deras ideal ebba ut, den nordtyska hanseitiska storborgaren, en konservativ ekonomisk elit med idog företagsamhet som bas, som blev patricier för sina trotjänare livet ut. Med tiden blir de omsprungna av friare andar ur den nya liberala trenden, som Broddenbrookarna betraktar som samvetslösa nyrika, som tummar på lagen av egennyttiga skäl. Det är stämningen, även om vi aldrig får veta var sanningen ligger.
Släkten ebbar i alla fall ut, då Hanno dör ung, den siste på manssidan, kroppsligt svag, som aldrig passat för företagsledandet. Då, i slutet av 1870-talet, var Mann själv bara spädbarnet, så släkten är helt fiktiv. Ändå finns antagligen olika drag av Thomas Mann själv i de olika personerna, hans egen kluvenhet mellan olika släktdrag och släktideal. Förutom manssidans köpmannaideal, fanns sydtyska och franska drag, som förde in mer konst och musik, två intressesfärer som aldrig tycks gifta ihop sig och befrukta varann.
Kvinnorna var fortfarande en handelsvara, en bricka på äktenskapsmarknaden, hemgiften kunde öka friarens kapital för fortsatt företagande, när affärerna gick i stå. hustrur och döttrar fick ingen utbildning att ta del i arbetet. De lär sig att de 'inget kan'. Antoini Buddenbrook, kallad Tony, är en av essa, som trots att hon egentligen är den mst visionälra och handlingskraftiga av sina syskon, hela tiden talar om hur ung och dum hon var som inget visste. Och trots att hon råkar in i två dåliga äktenskap, och 'riskerar att förstör familjens rykte' genom att skilja sig från båda misslyckandena, och därefter 'lever på den livsvisdomen', om fällorna kvinnor kan hamna i, så tänker jag att hade hon fått utbildning och större självförtroende så kanske Buddenbrooks kanske inte ebbat ut i den livströtthet som växer sig allt större för varje manlig generation. För Tony är en överlevare, med idéer och entusiasm.
Den pågående samhällsomvnadlingen var ju extra tydlig i Tyskland i slutet av 1800-talet, där Preussen började ena de olika delstaterna till ett rike. Vid samma tid går yngste sonen Buddenbrook, Hanno, i skolan, mobbad och klen Via skolan visas det nya preusseriet upp. Det krigiskt segerrika Tyskland hyllar alltmer primitiva manliga seder, i skolan hyllas de pojkar som dricker, röker och slåss. Vilket inte alls passar Hanno. Skolans nya rektor är Preussare (alltså precis som Bismarcks enande politik). Visst byggs skolan om för hygien och ny teknik, men Hanno tänker att han hellre gått i en skola där "klassisk bildning" varit "ett muntert självändamål, en "glad idealism" man strävat mot "i godan ro" - till skillnad från de 'nya' krigiska konkurrensen och opportunismen.
Romanen utgavs 1901, men jag som sitter med facit i hand, känner kritiken, aningarna om om vad som skulle komma att hända under 1900-talet. Eftersom det inte händer så ofta att jag läsr tyska böcker, roar det mig att se författarens beskrivningar av skillnader i språk och kultur, som i boken verkar större mot de sydtyska bohemerna kring München, än mellan de nordliga plattyskarna och danskarna. Ofta refereras till Köpenhamn. Hanno som liten bar sjömanskostym, 'som i Köpenhamn', och lyssnar på sin far när denne blandar plattyska och danska för att tala med hamnarbetarna. Detta roar och ger insikter, om hur kontakten folk emellan då inte var så nationalistisk, utan det var något som bara börjat växa fram.
I allt jag hittills läst av Thomas Mann spelar musiken en viktig roll. Han lär också själv ha inspirerats av Wagner och annan musik för att på samma sätt använda återkommande teman i sina texter. Därför kan man leta efter antydningar i texten om vad som komma skall, och därför ökar omläsningar behållningen.
Hanno fick en enda vän, Kai Mölln, fattigadel, som intresserade sig mycket för Edgar Allan Poe, och inspireras av Hannos musikdramer till att börja berätta och skriva historier. Så Kai känns som urfröt till Thomas Manns egen första väg till författandet. Romanens dödsscener är i alla fall neturalistiskt makabra, på ett sätt som kan påminna om Poe. Bara kvinnorna överlever ... Tony har fyllt femtio, fått 'mustasch' men inte ett grått hårstrå. Som sagt, där överlevde vitaliteten.
Sista ordet i romanen får den puckelryggiga Sesemi Weichbrodt, fattig släkting som försörjt sig som lärarinna, som puckelrygg hade hon ingen möjlighet till äktenskap. Hon som förväntat sig varje jul som sin sista, som varje år väntat på döden, kanske kommer att leva längst.
Apropå Jul, beskrivningen av Hannos jul hos farmodern, associerar jag genast till julen som den beskriva i Fanny och Alexander av Ingmar Bergman. När han upptäckt musik och opera, önskade han sig en leksaksteater, och fick också en ståtlig modell i julklapp, där han kan spela upp sina favoritoperor. Vilket lär ha varit Manns eget barnsdomsminne och helt klart har en parallell hos Ingmar Bergman. Båda är lika magiska.
Jag rekommenderar verkligen Buddenbrooks. Och eftersom det var enna roman som gav Mann nobelpriset, så kanske det räcker så? Nej, absolut inte. Jag vill läsa mer av Thomas Mann, och se vad han åstadkom under sitt långa författarskap. Jag har naturligtvis läst Döden i Venedig några gånger, och novellen Tonio Kröger en gång. Så nu tog jag itu med en samling noveller från samma era, åren 1897-1903. Fick tag på en engelsk utgåva, där man valt sex olika noveller med tydliga likheter med Buddenbrooks, som visar hur viktigt temat var för Mann, och en sorts urhistoria i hans författarskap.
Först debutnovellen "Little Herr Friedemann" (1897), som ingick i första novellsamlingen 1898. Den är full av spår som återfinns i Buddenbrooks: till exempel är huvudpersonen, Herr Friedemann, precis som Hanno, döpt till Johannes. Han är puckelryggig precis som lärarinnan i romanen. Handikappet leder till utanförskap, och han beslutar att vara nöjd och belåten med livet som det är, utan kärlek, i lugn kontemplation. Men så möter han Gerd (samma namn som Tomas Buddenbrooks hustru, med ett lika slående utseende.) Herr F blir handlöst förälskad, varpå hans polerade persona genast krackelerar. Passionen rider honom. I romanen var en mäklare hela livet förälskad i Gerd Buddenbrooks, men det utspelar sig endast som en liten bihistoria där, och är superb i sin enkelhet, medan novellen inte är lyckad, men viktig som urhistoria. Hagenström är ett annat namn som återkommer.
Ett urtema som alltid återkommer är utanförskapet, här via handikappet, i senare historier mer subtilt. Herr F dränker sig i vanmakt i slutet. Det är en så sönderslitande passion, ett vulkanutbrott, som är helt olik romanens människor som hela tiden håller sina känslor under största kontroll. Alla utom den unge Hanno, som förälskar sig i musik och inte kan finna något annat att intressera sig för, liksom hans mor. I både roman och novell är musik och duetter mellan karaktärer av viktig betydelse.
Nästan novell, "The Joker" (1897) berättas i jag-form, vilket lär vara ett undantag för Manns författarskap. Denna novell känns därför omedelbart mycket mer äkta än den första. Berättaren är återigen outsider, dekadent, misslyckad, identitetslös. Han läser mycket och identifierar sig med författare, men vågar itne tro på sig själv, sin talang. Precis som Mann själv så här tidigt i karriären. Jag-personen förälskar sig, men förfaller till självförakt när han känner att han inte dugar socialt. Han som beslutat njuta av livet, och hellre leva på begränsad ekonomi, bara han får vara fri som fågeln med sina böcker,, fruktar nu att friheten inte är lcykan, att han offrandet familjens sociala ställning gör också att han inte duger som friare till den kvinna han förälskat sig i. Även denna historia innehåller barndomsminnen och dockteater för operalekar. Han beskriver sig själv som skolans clown, en överlevnadsstrategi, sorglösare än Hannos, mer som Kai Mölner i Buddenbrooks. Men allt hade bara lett till olycka...
Nästa novell, "The Road to the Churchyard" (1900), skriven strax före den stora romanen, är en fantastisk liten liknelse. Om mannen som efter att både hustru och barn dött, drabbas av arbetslöshet och förfaller till alkoholism. På väg till gamiljens grav, möter han en ung vital cyklist, som far fram som livet självt, omöljig att stoppa. Alkoholisten gör vad han kan skriker och gapar åt livets bristande vördnad för de döda, ja döden själv. Mannen skriker och bannar sig in i delirium och död. Hans försök att strida mot livet, livskraften, går om intet, eller? Tankeväckande, med medkännande ironi över mäniskolivets villkor.
Nästa novell, "Gladius Dei" (1902) skrevs strax efter Buddenbrooks, helt klart upplyft av en ny positiv tro på författarskapet, både denna kom i bokform 1903. Återigen en tankeväckande historia - och dessutom komisk. Tycker att Mann ofta har ett uppfrisaknde sätt att se det humoristiska i människors beteenden, som är varmt och insiktsfullt.
Denna historia tilldrar sig i München, med en sorts medeltida Girolamo Savonarola återuppstånden i Hieronymus gestalt. Det är satir över den 'ytliga' konsten, vilket i dag skulle kunna handla om dokusåpor med 'kändisar', eller protester mot pornografi, diskussioner om var gränsen går mellan konst och utnyttjande av barn och kvinnors kroppar. Att jakten på att tjäna pengar fått ta över, allt som går att sälja med mördande reklam, avstår inte den moderna näringsidkaren inte ifrån. Men samtidigt finns den motsatta problematiken. Får man satirisera på ämnet religion? Får det heliga profaneras? Får man måla Madonnen, den religiösa dogmen, som ett misstroende av dogmen om jungfrufödseln? Finns det en gräns som åsiktsfrihet och tryckfrihet inte får överskridas? En fråga lika viktig idag.
Novellen "Tristan", också utgiven 1903, är längre, 50 sidor, och är en lysande blandning av satir, självkritik, och allvar. Åter gestaltas motsatser, intellektuell författare vs affärsman, ande vs kropp. Männen är de extrema ytterligheterna - skönhetsestet vs jordnära praktiker. Medan kvinnan de älskar, Gabriele, verkar förkroppsliga både och, eterisk musikkänsla och jordad vardaglighet. Å andra sidan får båda männen visa på motsatser, även den pragmatiska maken gråter när hustruns hälsa närmar sig döden, vilket han försökt förtränga. Medan författaren, esteten Herr Spinell, skriver brev som hämnd, ger tjuvnyp, - alls inte okej ...
Ännu längre är Tonio Kröger (1903), så pass att den inte hann komma med i novellsamlingens första upplaga. Denna har jag läst en gång tidigare, men min läsupplevelse berikas och fördjupas av att läsa om den nu efter Buddenbrooks och övriga noveller. Tydligen var denna Thomas Manns egen favorit. Utanförskap, kluvenheten mellan det puritanska arbetsamheten vs estetiserande konst. Tydligen inspirerades denna av en resa till barndomens Lübeck och Danmark. Där han inser att han vill skildra livet, de se lever, hellre än att intellektualisera konsten. Hans Hansen och Ingeborg Holm, de blonda 'bekymmerslösa', som tar dagen som den kommer och inte filosoferar sönder livet. Temat är Tonios utveckling till författare. Många funderingar kring konstnärsskap och borgerlighet. Återigen Manns urhistoria, universum, åter en lite ny synvinkel. Tycker som alltid om Manns språk och trådar till temat som lyser igenom och blir klarare för varje omläsning.
Den engelska novellsamlingen avslutas med Death in Venice (1912), som känns mer som en kortroman, än en långnovell. Den har jag läst flera gånger tidigare på svenska. I det här sammanhanget märks det att tio år förflutit, som enligt förordet fyllts av mindre lyckade texter. Men här återvänder Thomas Mann till mästerskapet, och har tagit ett steg bort från urhistorien.
Här är det förnekandet av skönhet och kärlek som leder till att huvudpersonen Aschenbach, en åldrad författare och ärad parnassdiktare, med mödosamt upprätthållen persona, stegvis börjar brytas ner. Förförd av skönhet, stegras hans inre konflikter, ökar till en stark inre konflikt mellan drömmen om ungdomlig frihet och samvetets djupa skam, allt rör sig i en mardrömslik spiral ner i Venedigs förnekande av pest och tyfus, död och förruttnelse.
Döden i Venedig är en mäktig psykologisk liknelse, nästan en filosofisk parabel, en känsla att sjunka ner i. Denna avslutande text, tycks inleda en ny era i Manns författarskap. Den engelska pocketens välskrivna förord berättar intressanta och förvånande fakta kring texten. Som visar sig bygga på mer fakta än fiktion. T ex de polska badgästerna, med den sköna 14-åringen Tadzio, koleran, den suspekte gondoliären, det sammanbalndade baggaget, gatusångarna och mycket annat. Allt upplevde Mann på en resa med sin fru och sina barn 1911. Och genast omsatte Mann det till en fiktiv men meningsfull gestaltning av ett psykologiskt själsligt förlopp.
Efter Manns död, framträdde pojkarna på badhotellet, Tadzio och Jacha, nu vuxna, och berättade om sin badvistelse i Venedig 1911, med sparade fotografier som stöd. De mindes en äldre man som suttit i solstol på stranden och betraktat dem när de lekte på stranden, byggde sandslott och brottades.
Enligt förordet hade Mann försökt skriva på en berättelse om den åldrade Goethes förälskelse i en 17-åriga flicka när han själv fyllt 74. Goethe friade, men insåg sitt misstag i tid, men hans rykte och värdighet som uppburen författare skadades. Sen reste han alltså till Venedig och såg den vackre ynglingen och den äldre betraktaren, Mann fascinerades och berättelsens alla pusselbitar föll på plats och har blivit till en klassiker som tål att läsas om.
Jag själv minns Viscontis film (1971) för att det skrevs så mycket om att det var en svensk som fick spela den vackre polske ynglingen, Björn Andresén, och än idag kan det dyka upp artiklar där han uttalar sig om hur den rollen 'förstörde hans liv'. Jag tänker också på vad Aschenbach själv säger i texten, när han försöker besinna sin nyfikenhet, säger att när två människor aldrig pratat men känner igen varann för att deras vägar korsas om och om så väcks nyfikenheten. Och menar att det är dessa människor man kan älska och ära (till exempel för deras skönhet) men bara för att man inget vet om dem, bara fantiserar, för att vi inte har kunskap nog att bedöma helheten.
