The Man Who Was Thursday - G K Chesterton (1907)

 Ville läsa denna roman av Chesterton, som av många anses som hans starkaste. Fick då tag på en volym  kallad "The Wit, Whimsy, and Wisdom of G K Chesterton" som innehåller tre av hans verk, som jag nu har läst allihop. Och som sammanfattning passar det utmärkt, för nog är hans texter fyllda av en blandning av 'wit och whimsy' men även en hel del vishet. 

Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) har ett klart språk som är skönt att läsa. Hans idéer är fulla av fantasi och humor, och är intressanta att läsa. Oftast är det sluten som snor ihop sig i allt snårigare absurdism, vilket kan kännas apart, men naturligtvis var ett barn av hans samtid, sekelskiftet med den allt större samhällsomvandlingen inom snart sagt varje område. 

Lättviktigast av de tre böckerna i min samlingsvolym, är "The Club of Queer Trades" (1905), ett tidigt verk, som helt klart vill skoja med Mästerdetektiv-genren och hittar här en egen variant på det hela. De sex kapitlen är löst sammanfogade mysterier. Huvudperson är den 'galne' pensionerade domaren Basil Grant. Galen för att han tröttnad på att de stora bovarna alltid kommer undan, och bara de små fattiga hamnar i fängelse. Så han drog sig tillbaka, med sin udda hobby, att hitta unika affärsföretag, rörelser som är ensamma om sin näringsgren. Ex-domare Basil Grant har en bror som är detektiv. Bröderna är varandras motsatser vad gäller metod att läsa mysterier. Utalanden som "facts obscure the truth" och den stilen leder till att vi inser att detektivbrodern är alldeles för cerebral och missar vad intutionen skulle ha kunnat förmedla. Något domaren är bättre på, när han elegant vänder på sin brors slutledningar. Vad som i början verkar tyda på brott, väcker oftast skratt när sanningen avslöjas. 

"The man who was Thursday" (1907) anses av många vara Chestertons starkaste verk. Det är också en sammanhållen historia, där de första kapitlen är en helt lysande inledning på ett mysterium där  polis och anarkist förväxlas och tvingas byta roller. Detta är också ett barn av sin samtid, med det nya terrorhotet från anarkistiska dynamitarder. Men Chesterton lägger också in samhällskritik och konspirationsteorier, där han åter trycker på att det är inte den 'lille dynamitarden' som smäller av någon enstaka bomb i ren förtvivlan som är de farliga skurkarna. Farligast är de rika eliten som kan ta sin lyxjakt och fly till vackrare nejder när det blir hett om öronen. Förväxlingshistorien trissas upp, tills den mot slutet blir allt absurdare och lite väl rörig i mitt tycke, med ett farande fram och tillbaka, motsvarande dagens biljakter i actionfilmer. Det är det enda som drar ner betyget, som annars skulle ha varit en klar fyra.  

Sist ligger ett senare verk, "The Man Who Knew Too Much" (1922). Återigen en mer löst sammanfogad samling historier, åtta mystiska mord, som får sin förklaring av Horne Fisher, återigen en variant på mästerdetektiv, men nästan samtliga förövare kommer av olika andledningar undan, åter igen samhällskritik, där de största skurkarna befinner sig inom eliten. Horne Fisher är hela tiden desillusionerad och säger att han 'vet för mycket', för att kunna anmäla och sätta fast den skyldige. Även denna historia, som fram till slutet var min favorit, får ett rörigt slut. Plötsligt sätts tiden till Första Världskrigets utbrott, och konspirationer i samhällstoppen och tyskhat, vilket gör huvudpersonen slutar som brittisk patriot, som inte längre vill kritisera de han hittills känt sig förrådd och tystad av - när han plötsligt menar att alla människor har både bra och dåliga sidor (vilket brukar vara sant) - men ändå själv blir en förövare för att rädda sitt lands och sin moders ära. 

Hmm, ja slutet blev rörigt - igen. Och är naturligtvis påverkad av det nyligen utkämpade världkriget, även om de inledande historierna verka ha skrivit före kriget och fått en mer harmonisk inramning än slutet. Tja, så kan det gå. 

Samuels bok & Samuels döttrar - Sven Delblanc (1981 & 1982)

Har slutligen tagit tag i Delblancs serie om sin morfar och hans döttrar, släkthistorien där Delblanc verkligen återvänt till allvaret, livets tunga avigsidor. 

Första delen, Samuels bok (1981) börjar 1897 med att bygga historien nästan rakt av efter morfaderns dagbok som hjälppräst skild från hustru och barn. Och fortsätter fram till hans död i slutet av 1900-talets första årtionde, och fortsätter sedan att följa änkan och barnen fram till 1918. 

Romanens gestaltning av eländet, de fattigas skyddslöshet inför överhetens maktfullkomlighet, är ingen upplyftande läsning, om än envetet genomfört med omtagning på omtagning. Tungt att läsa, men alla dessa sega upprepningar av alltmer depressiva tankar, blir en trovärdig gestaltning av tilltagande depression hos fadern, och lite senare även äldste sonen. Båda dör. Det finns ingen räddning för den fattige ... 

Mot slutet, under första världskriget som föga rör den lilla byn i Värmland, pågår trots allt rösträttsdebatten och jag anar mig till lite mera kämpatag hos Samuels unga döttrar. Maria får studera på folkhögskola. Hela familjen har varit läsbegåvade, vilket dittills varit en nackdel bland de fattiga gräsrötterna. Men nu när kvinnlig rösträtt står för dörren, kan jag bara hoppas att allt skall bli lite bättre i nästa bok. 

Men ack nej, Samuels döttrar (1982) rör en stor del av 1920-talet, men allt fortsätter med än mer elände på bondelandsbygden, i såväl Värmland som i Sörmland (Hedeby). Utnyttjandet och nedvärdernadet av kvinnor, hela slavmentaliteten är mycket beklämmande. Läsningen blir mer en spark i magen. Början av boken känns också mer  som en omtagning av första bokens senare del, än en fortsättning. 

Precis som första boken är stilen ett malande av omtagningar. Livet som upprepning. Har alltid svårt med kvinnobilderna hos Delblanc, men i denna del står Elin och Rebecca fram, minnesvärdt gestaltade glimtar av kvinnoöden, hur än deprimerande. Och på de sista sidorna har Maria (som med tiden ska föda författaren) slutligen hamnat i Kanada, med sin aggressive make. Stämningen är sådan att jag inte direkt ser fram emot att läsa nästa del. Redan i Hedebysviten som tilldrog sig efter dessa böcker, hörde vi talas om den misshandlande 'amerikanaren'. 

A Little Princess Frances Hodgson Burnett (1905)

 Vilken fantastisk 'liten' bok. Dess viktigaste temat är hur huvudpersonen, skolflickan Sara, hanterar de problem hon ställs inför, ett hårt öde, att bli föräldralös och utfattig, i en tid (kring år 1900) när barn och tjänstefolk behandlades som slavar utan mänskliga rättigheter. 

Sara använder fantasin, sin förmåga att berätta positiva sagor och visualisera dem i sitt inre, allt hon behöver för att må bra. Förmågan glädjer och hjälper både henne själv och hennes omgivning. Denna lekfullhet, fylld av en förmåga att skapa en bättre känsla i nuet, leder till en bättre framtid, genom att hennes dominerande positiv sinnesstämning gör att 'livets magi' kan komma till hennes hjälp. 

När barnet Sara tänker på sig själv som 'prinsessa' tar hon kontakt med sitt högre medvetande som gör det möjligt för kärlek och välmåga att fylla hennes liv, trots att svårigheterna i nuet hopar sig. Det känns som om detta är en tendens som finns i många böcker från förra sekelskiftet. När Burnett 1911 gav ut 'The Secret Garden', var det naturen som var livgivande och stärkande. Också en läsvärd bok.

Jag märker ofta denna tendens när jag läser böcker förra sekelskiftet. Man längtade efter fred och samförstånd, men tyvärr skulle 1900-talet krascha in i det ena kriget efter det andra. Drygt hundra år har gått, och vi har åter tagit oss upp till denna längtan efter fred och samförstånd, och trots allt är förutsättningarna nu betydligt större för att vi ska lyckas. Den här boken påminner mig om detta och hjälper mig att hitta tillbaka till urgammal kunskap på området.