2022-12-30

Stensborg - Sven Lidman (1910)

 År 1908 gifte sig Sven Lidman (1882-1960) med Carin, dotter till finansmannen Ernest Thiel, vid den tiden en av Sveriges rikaste män. Samma år gifte sig Hjalmar Bergman med Stina. Båda paren befann sig 1909 i Rom och umgicks emellanåt. Och de två unga författarna Lidman och Bergman skrev där - på var sitt håll naturligtvis - i rasande fart sina genombrottsverk, båda på temat den svenska knapadelns upplösning, båda utgivna 1910. Kom det sig av en allmän tidsanda? Eller förekom ämnet i deras samtal? 

Hjalmar Bergmans språkliga fyrverkeri Hans nåds testamente, om en rad olika karaktärer i en utdöende herrgårdsmiljö, läste jag om för en dryg månad sedan, och skrev om här, att han lämnat svårmodet i sina ungdomsverks bakom sig, till förmån för en mer produktiv humor.  

Lidman som debuterat som poet 1904 i tidens symbolisk och dekadenta anda, hade nu helt tappat lust till den genren och drabbats av skrivkramp, och beslöt att övergå till realistisk prosa, för att tjäna samhället. Detta inleddes alltså 1910 med Stensborg. Den skiljer sig, trots de gemensamma grundtemat, stort från Bergmans roman, genom att vara mycket lågmält, och är främst en meditativ betraktelse centrerad på sin huvudperson Johan Silfverståål. Lidman kom dock att fortsatta med ytterligare fyra böcker, utgivna 1910-1913, om släkten Silfverståål, och dessa lär myllra av karaktärer.  

Jag har bara läst den första, Stensborg, vilken Svenska Akademin 1995 gav ut i serien Svenska Klassiker, antagligen i förhoppningen om att den inte ska glömmas bort. Och jag håller med om att den är klart läsvärd. Jag tar till mig det lågmält troskyldiga, oroas i början av den uppenbart hotande krisen. Ändå får boken ett tillfredsställande slut.   

Johan Silfverståål har i unga år ärvt herrgården Stensborg i Östergötland, som egentligen inte är stor nog att föda mer än en storbonde, men en förfader hade 1799 av "godsägarfåfänga" gjort om den till fideikommiss för att skänka släkten lite adelsglans. Men att hålla glansen uppe har lett till ständiga ekonomiska bekymmer. Johan har dessutom försörjningsbördan åt en yngre bror som studerar juridik, vilket skapar skulder, inte minst för att han vill hålla jämnsteg med sina mer  välbärgade studiekamrater. Johan har förlamats av traditionernas krav att hålla uppe den 'fina fasaden', han har blivit träl under tillfälligheter. 

Lidmans sätt att beskriva bondgården, och ägarnas försök att få den att likna en större herrgård än den verkligen är, gör att boken för mig känns så svensk. Det lilla fattiga Sverige, bondelandet med mer stolthet än rikedomar, där rik adel är begränsad klick, verkliga slott mycket få, och så väsensskilt från vad man kan se nere i Europa och i Storbritannien.  

Det lågmälda kommer av att Johan känner sig oerhört ensam, utan föräldrar måste han klara sig själv i den snabbt framväxande industrisamhället, med folkrika storstäder, så olika den landsbygd han är van vid. Samhället har fått en ny elit, intellektuella och bankmän/finansiärer dominerar. När Sverige övergår från naturaekonomi till pengaekonomi, är pengar en bristvara för de flesta. Alltfler lån och växlar kommer i omlopp, och med det alltfler förfalskade växlar. Detta innan personnumret uppfanns för att hålla koll på den växande mängden 'obekanta' som dök upp inte minst i storstäder där de kunde försvinna incognito.  

Johans bror Henrik bygger på sin karriär genom att förlovar sig med dottern i en rik finansfamilj som är roade av hans anrika adelsnamn, som en fjäder i hatten. Men detta gör Johans ekonomiska  bekymmer akuta. Bunden vid sin torva dagdrömmer han om gentila lösningar, som att låna ett kapital att fördubbla på casino i Monte Carlo. Med andra ord en oroande livslögn, som bara kan leda till att han förlorar allt. Johan förfalskar en växel, och i sina dagdrömmar har han goda intentioner att återlösa lånet i god tid. En plan dömd att misslyckas. 

I Monte Carlo växer också hans förakt för klassamhället, den överdriven lyx, fåfänga, ytligheter och oärlighet. Dagdrömmarnas såpbubblor brister. Han längtar hem och återvänder med en nyvaknad arbetsiver. Han börjar rusta upp sin gård, inser att han är företagsam nog att förbättra det som försummats. Johan inser att det är inaktiviteten som varit hans problem. Nu gifter han sig med pigan Klara, som föder hans barn och arbetar med honom på gården. 

Men han överlämnar sig också till rättvisan, med gott humör. Ärlighet blir hans ledstjärna. Fängelsestraffet tar han med jämnmod, att det dessutom gör att reglerna tar ifrån honom fideikommisset, bekommer honom inte. Han väljer det ärligare namnet Johan Stål, för att leva som bonde. Och allt slutar väl, för bror Henrik och hans rika fru är inte intresserade av en bondgård. De säljer den och då inträder ett konsortium av nära bekanta, som sett att Johan är den dugligaste att ta hand som gården, så åt dem får han även i framtiden ta hand om Stensborg, och leva där med sin nya familj. 

Som bonde är ensamheten skön, att få arbeta på sin egen torva är den livets mening han äntligen hittat hem till. Rörelse och aktivitet är vad livet är uppbyggt av. En enkel men hoppfull historia, och framför allt  känns den svensk.  

Min utgåva har ett förord av Knut Ahnlund som sammanfattar Sven Lidmans liv, och hur man kan läsa in hans livsfilosofi i romanen Stensborg. Hur han själv, tidigt faderlös, trots att han som barn beskyddats av en stoisk farbror, när denne dog, övergav hans asketiska livsfilosofi för att bli en njutningens Casanova och fåfäng lyriker, som tanklöst förhärligade sin uppenbara talang. I den litterära världen kände han sig alltmer ensam, som om han var en förfalskare av tvetydiga livsideal. Nu skulle prosan  bli hans väg tillbaka till ett ärligt liv, som en insats för samhället.      

Så tolkad är Stensborg en moralitet enligt hans nya livsideal. En symbolisk syndabekännelse. Att ha besegrat sin inre dekadentpoet. Johan bär sin skam med lätthet, han har redan återfunnit sin själsliga balans, vilket låter honom behålla sin stolthet, nu baserad - inte på ett adelsnamn - utan på sitt eget arbete, sin iver, en ärlig känsla.

2022-12-26

NP 1934 - Luigi Pirandello

Luigi Pirandello (1867-1936), har länge varit en av mina favoriter bland nobelpristagarna i litteratur. Han fick priset 1934, med motiveringen

"för hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst"

Men jag tycker lika mycket om allt annat jag läst av honom. Förutom sin dramatik, skrev han även dikter, en rad romaner och en stor mängd noveller. De är ofta korta, alltid dynamiska, där läsaren roas av tragikomiska händelser. Ja, absurditeter och paradoxer tycks ha funnits med hela författarskapet igenom, och det gör Pirandello till en mycket modern författare trots att det är hundra år sedan han stod på toppen av sin bana. För mig känns han tidlöst modern.

Texterna sysslar ofta med ett sökande efter identitet, karaktärernas inre psyke, och självbedrägerier, hur dessa både kan leda till galenskap, likaväl som ett sätt att överleva i en galen värld. Hans dikter och essäer har jag ännu inte snubblat över, men noveller har jag läst i spridda skurar ur olika samlingar, men långt ifrån alla, eftersom han skrev en överväldigande mängd.  Novelle per un anno (Short Stories for a Year) lär ha utgivits i 14 volymer på 1920-30-talen.  

Pirandello föddes in i en välbärgad familj på Sicilien, där de tidiga novellerna ofta rör sig i den lantliga miljön, med eldiga passioner, som inte får några lyckliga slut. Förväntningar går om intet. I vissa historier kryper obehaget fram, väckt av människors rädslor, människor bedrar sig själva. I engelsk översättning har jag läst "With Other Eyes "(1901), där Vittore Brivios andra hustru Anna, hatar minnet av hans första hustru, tills hon inser att det är maken som tvingade första hustrun till självmord. Alltså en psykologisk skräckhistoria.  I "A Voice" (1904) efterlämnar Marchesa Borghi en son, stilig men blind, samt en sällskapsdam med vacker röst. När sonen så står ensam i världen planerar dessa att gifta sig, Han är förälskat i hennes röst och Hon vill ta hand om honom, men när han då opererar sitt synfel för att även på se sin kärlek, flyr Hon, för att slippa se hans besvikelse. Andra seende finner henne vacker, men själv kan hon inte se sig själv så, och flyr därför undan sin egen möjlighet till ett lyckligt liv. Detta bara ett par exempel.

På svenska har jag hittat 'Flugan' (1904) i en äldre novellsamling, en märklig skräcknovell där Zarú plötsligt drabbas av böldpest, när han lagt sig att sova i ett stall, hellre än att skala mandlar för 'låg kvinnolön'. Medan han sover biter honom en pestsmittad fluga, och kvinnorna och hans förlovade bror Neli arbetar nästan hela natten för att bli klara. Alla blir rädda när de hittar Zarú med hög feber, blåsvart av bölder. Neli berättar om broderns sjuka för barberaren, som då skräms och råkar rispa Neli med rakkniven. En tillkallad läkare försöker förklara hur pesten kan spridas med insekter, men di blir byborna rädda och lämnar den sjuke att dö ensam, och vårdar hellre Nelis lilla rispa. För vem kan veta vilken av alla flugor omkring dem som kan smitta? Vad är sens moralen? Vad är vidskepelse?

"The Oil Jar" (1909), måste vara en av de mest kända novellerna, filmatiserad flera gånger. Jag har sett ett par versioner. Om en manshög lerkruka som spruckit i två delar, och ska lagas uppstår ett gräl och dumheten segrar, för att två grälsjuka gubbar vägrar lite på varann, så båda förlorar. I synnerhet den rika Don Lollò som beställt krukan som sprack, och inte litar på att Uncle Dima har ett klister som duger på egen hand. Läs den. Dråplig.

Bland paradoxerna, finns novellen "It's not to be taken seriously" (1910), där mannen som älskar att förälska sig, gifter sig med en fattiglapp som han kan sända bort, för att försäkra sig om att kunna fortsätta sitt fria ungkarlsliv, och ändå vara skyddad mot att tvingas in i ett äktenskap (han är redan gift). I "Think It Over, Giacomino!" (1910) får en gammal professor ett oväntat arv efter en bror utan familj. Professorn vill då att detta arv ska gå vidare och delas mellan hans femtio år yngre hustru, och hans favoritelev, en vacker ung man i hustruns ålder, med tanken att de ska gifta sig när han själv dör. En illusion, som blir en plåga för den unge mannen, som genast förlovar sig med en annan, för att slippa vänta på lärarens död. Alla måste skapa sitt eget liv. De äldre ska inte styra över de yngre.   

Översatt till svenska finns även novellen "Signora Frola och hennes måg signor Ponza" (1917), publicerad i En Bok för Allas novellsamling Nobeller. En typisk Pirandello-text, om hur relativ sanningen är och hur svårt vi har att förstå våra medmänniskors tankevärld. Novellen kan omöjligt reda ut vem som är galen och vems om bara låtsas, eller om båda bara låtsas. Och hur ska en utomstående kunna avgöra vad som är verkligt eller illusion? Eller, kanske allt är illusion?

Min absoluta favorit av Pirandellos texter, som jag dessutom läst flera gånger i original, är hans roman, Il fu Mattia Pascal (1904, på svenska 'Salig Mattia Pascal'). Det är en idéroman som precis som novellerna bygger på paradoxer, och väver ofta in komiska detaljer, men som alltid bottnar i allvarliga funderingar om människolivet. I romanen blir drömmen om den total friheten ett 'fängelse'. För i romanen, och i samhället, är frihet en illusion.  

Det här är en idéroman om identitet, att vara eller inte vara. Det är textens berättare som gett titeln - il fu, betyder ungefär den avlidne, dvs 'salig' - för att man av misstag tror att han drunknat, för när Mattia tröttnat på sin fru och gnatiga svärmor och utan ett ord eller spår ger sig iväg hemifrån, antar folk att han är den man som just drunknat vid kvarnen som Mattias far en gång ägt. Mattia har däremot rest till sin bror, lånat lite pengar och vandrat iväg mot Monte Carlo, och lyckas via nybörjartur vinna en hel del pengar på casino. När Mattia därefter läser om sin egen död i tidningen, tänker han 'Frihet!' Jag behöver inte återvända till fru och svärmor! Nu kan jag göra vad jag vill! Han kan leva incognito. Men så lätt blir det inte. 

Mattia reser runt under falskt namn, Adriano Meis, och förvandlas mer och mer till en skugga av sig själv. Utanför lagen beskärs hans livsrum alltmer. Han kan inte ens köpa sig en hundvalp till sällskap, saknar bankkonto, blir bestulen på pengar han försvarar löst i en byrå. Vad är en människa utanför samhällets ramar? Efter två år ger han upp och återvänder hem, en skugga som inte kan försvara sig med hjälp av samhällets regler, utan att avslöja sin verkliga identitet, visar det sig att hans fru gift om sig och fått barn. När han håller den lilla baby-flickan i famnen släcks hans hämndbegär, för att alla glömt honom så fort. Mattis medlidande väcks. Han kan inte ta ifrån barnet dess föräldrar. Han hade själv ett par tvillingflickor, som tyvärr dog i späd ålder, flickorna han älskade mer än deras mor. Deras död bidrog också till att han längtade bort från svärmor och hemby, vilket blev till en flykt undan livet. 

I romanen, som utspelar sig kring år 1900, är kvinnor fortfarande en handelsvara. Under sitt alias Adriano Meis lär han knäna den blyga Adriana, som känner sig förföljd av sin svåger. Systern dog innan hon han bli mor, vilket gör att svågern måste betala tillbaka hemgiften, men skulle slippa detta om  han kan gifta sig med den yngre systern, Adriana. Men Adriana har inga känslor för svågern, annat än obehag, för han är en ohederlig småfifflare. Det är han som stulit pengar av Mattia/Adriano, genom att dyrka upp hans låsta skåp, och har en epileptisk bror som medbrottsling, genom att låtsas sinnessvag.

Andra tidsmarkörer från romanens samtid är att den då populära teosofin omnämns, diskuteras, och att en del ägnar sig åt ande-seanser. Det är under en sådan som Adrianas svåger med sin bror lyckas stjäla pengar av Mattia/Adriano, och försöker påverka olika relationer/känslor, bl a att avstyra de nyvakna känslorna mellan Adriano och Adriana. Mattia/Adriano låtsas att pengarna inte försvunnit, eftersom det stulna beloppet motsvarar hemgiften, kan stölden befria Adriana från svågern. Hon förstår dock inte detta, hon hade hoppats avslöja stölden, och därigenom svågerns falskhet. Nu har även Adriano svikit henne, anser han, Och då begår Mattia, som Adriano, återigen ett 'låtsat självmord', för att kunna rymma fältet, hotad från flera håll, flera skurkar, rättslös utanför samhället. 

Vad är en människa? Rättslösa utanför samhällets organisation. Trots att Både Adriano och Mattia dödförklarats (av misstag) fortsätter Mattia Pascal slutligen att leva i hembyn, utanför lagen. För viktigast är att man har en familj. Han får husrum av en gammal släkting, och dessutom har han trots allt en son, fem år när boken slutar. Men sonen var utomäktenskaplig, och har därför inte fått Mattias Pascals efternamn, utan lever med sin mor och hennes make. Mattia kan i alla fall glädjas åt att sonen lever i välmåga, i samma by som han själv, om än inom ett annat äktenskap, 

Romanen innehåller så mycket intressanta detaljer, och klurigheter, att den är lika levande läsvärd idag som år 1904. Den innehåller mycket mer än vad jag skissat här ovan. Så jag rekommenderar alla att läsa den. Den är tidig och ytligt sett i traditionell romanstil. 

En annan roman jag läst, är dock kortare och i en helt annat stil, Kamera mannen Serafino Gubbios anteckningar, som gick som följetong 1915, kom som bok 1916, (rev. 1925). Serafino Gubbio har tillnamnet 'Kameran går' (Si Gira) från sitt yrke, han vevar kameran. Det här är alltså en historia från stumfilmens dagar, och kritiserar den nya förment 'objektiva' filmkonsten. Det mekaniserade, känslokalla. Vilket är en metafor för det nya mekaniserade samhället i stort. Alltså åter igen en idéroman, upplagd som en 'antiroman'. Kameramannen håller i pennan, och försöker vara kallt objektiv, likt kameran, den mekaniska uppfinningen som människan vill bli road av. Men det är svårt. I synnerhet som en vacker levande tiger skall offras på filmens altare, för att tjäna filmbolaget en förmögenhet på det 'verklighetstrogna'. 

Texten känns mycket modern, men är samtidigt skeptisk till futurismen som var högsta mode vid den här tiden. Pirandello såg i futurismen ett hot mot människors känslor och intelligens. På ett stiliserat sätt, genom en förment objektiv kameralins, ser vi skådespelare som aldrig lyckas kommunicera, blir offer för sina passioner, medan kameramannen försöker tolka vad som händer, har hänt, och ska hända. Ibland har han rätt, ibland misstar han sig. Alla har lager på lager med masker, som döljer och hämmar. 

På samma gång blir detta en metatext, kameramannen kan ses som författarens förhållande till sina karaktärer, hur objektiv kan han vara? Vad händer med hjärtat? Också detta är ett tema som återupprepas. Redan i novellen "A Character's tragedy" (1911), handlar om en författare som hemsöks av sina karaktärer, de vill bestämma själva hur deras öden framställd. Och så kommer en tragisk gestalt och vill ha sin historia omskriven. Han vill bli heroisk, och inte alls vara så som en tidigare författare skapat honom. Återigen en metatext, hur författares tankar brottas med sina texter. Att jag tar upp denna novell först nu, beror på att jag häromdagen läste en av Pirandellos främsta pjäser, med en liknande bas, en pjäs som förnyade scenkonsten och ledde till att Pirandello fick Nobelpriset. 

Jag talar om Sex Roller söker en författare (1921). Återigen ett idé-drama, och före sin tid. Det kom att inspirera senare moderna författares, anti-illusionsdramer. Pirandelli skriver alltid mångdimensionellt, och skapar så en paradoxal rundgång.  

I denna pjäs kommer sex 'ROLLER' till en teater med pågående repetitioner för en rad skådespelare. 'Rollerna' är oföränderliga, knutna till sin egen illusion. Men deras författare gav upp försöket att färdigställa en pjäs om dem, därför söker de nu någon som kan skriva ner deras livsdrama, så att en teater kan få framföra det. Skådespelarna är föränderliga 'människor', som tolkar texten på sitt sätt, och Rollerna protesterar, för de kan inte känna igen sig. Den författare som skapat dessa 'Roller', gav upp försöket att skapa ett färdigt skådespel.

Upplägget gör pjäsen till ett meta-drama, en text om hur dramatik skapas, med kommentarer om skillnader mellan t ex utläggningarna i en roman, mot vad hur detta känslodrama kan begränsas till dialog på teaterscenen, delvis p g a mediet, delvis p g a vad samhällsnormerna accepterar eller inte. Allt leder till kommunikationssvårigheter. Både för att alla människor är unika, precis som en regissör och en skådespelare tolkar texten alla lite olik, tolkar också läsaren eller publiken texten lite olika. Därför pratar vi ofta förbi varandra.  

Paradoxen handlar om verklighet vs illusion. Teaterscenen måste göra illusionen verklighetstrogen. För 'Rollerna' är illusionen det som ger dem liv. Utan illusionen finns de inte till. Detta har främst en psykologisk dimension. Att våra egon består av många olika inlärda roller för olika situationer, är för oss idag en psykologisk självklarhet, som jag antar var mycket nytt när pjäsen skrevs 1921. Eller var  Pirandello först med de tankebanorna? Det skulle inte förvåna mig, eftersom alla texter jag läst av honom är fulla av försök att se in i människors psyke. 

Skådespelarna har också sin yrkesstolthet och har ett lagarbete som de enskilda Rollerna inte kan acceptera. Litteratur är illusion, inte verklighet. Ändå kan litteratur vara mer generellt sant än verkligheten. Den förvandlar minne till konst. Och åskådaren förvandlar konsten efter sitt eget tycke och smak, sin egen erfarenhet, sin egen fantasi. Och Pirandello sprutar ur sig idéer vi kan grunna på och tolka vidare. 

2022-12-02

Gudarna törsta - Anatole France (1912)

Så har jag slutligen läst Les Dieux ont soif (1912) ett sent verk av Anatole France (1844-1924), men ändå tio år innan han fick nobelpriset. Jag hade förväntningar på denna bok och de infriades.  Inte så konstigt eftersom jag alltid haft ett stort historieintresse. Romanen skildrar det Skräckvälde som Franska Revolutionen utmynnade i 1793-1794, från mordet på Marat fram till Robespierres avrättning, den blodigaste perioden, när folk dömdes till halshuggning på löpande band. Utan att vara särskilt inläst på perioden, känner jag ändå igen viktiga namn. Den som är mer inläst kan säkert anknyta till många fler namn som förekommer. 

Men det är inte nödvändigt för att ta till sig romanen. Anatole France har skapat ett brett landskap av karaktärer som bildar ett genomsnitt av de pågående revolutionära omvälvningarna och osäkerheten som rådde i samhället som just vänts upp och ner. Många olika åsikter möts och stöts, även om de enskilda karaktärerna kan uppfattas som karikatyrer, för något djup medger inte omfånget med så bred inriktning. Mängden karaktärer skapar variation och ett tvärsnitt av Paris när paranoian var som störst. Jag litar på Anatole France, som fransman, som inläst på tiden som tillhörde hans nära förfäders erfarenhet. Hans 'franska stil och lynne' är på hemmaplan. 

Med France 'vidhjärtade humanitet' och intresse för 1700-talet, tar författaren oss in i revolutionens nutid, då många närde förhoppningar, men ledde till än större desillusion. Hur de enskilda människorna dras in i kaos, o hur de ska försöka hantera det som inte går att hantera. 

Min svenska upplagan från 1958, som jag hittat på antikvariat, är vackert illustrerad av Bertil Bull Hedlund, vilket hjälper till att skapa en bild av Paris befolkning på 1790-talet. Jag var först lite avvaktande inför inledningen, med det ålderdomliga språket i den svenska översättningen, men antagligen speglar France metod i originalet att återskapa 1700-talet. Inledningen talar också en hel del om krocken mellan gamla och nya ideal genom exempel från konststilar som rokoko vs nyklassicism. Det överlastade sensuella ställs mot de nya rena idealen. 

Huvudrollen bärs också av en mer eller mindre misslyckad konstnär, Évariste Gamelin, nämnd som elev till den kände konstnären Jacques-Louis David (ur medelklassen, som ryckts med av revolutionsidéerna och kom att bli Napoleons officielle målare från 1799). Romanens huvudperson är dock inte så lyckosam, kan inte leva av sin konst, men med sina rena ideal som vill tjäna Republiken, leder till att han får tjänst som jurymedlem i revolutionsdomstolen. I dessa paranoians dagar är domstolar och häkten överfulla, på grund av allt angiveri och all misstänksamhet som rädslan skapat. 

Gamelins ideal växer med allt grövre rötter i hans känslkalla mylla. Medmänskligheten fryser inne,. Rättsmaskineriet blir allt mer summariskt. Gamla bekanta och släktingar, hamnar i giljotinen utan regelrätta domar, utan försvar. Det blir Gamelins fall, slutligen hamnar han själv under bilan. 

2022-11-26

NP 1928 - Sigrid Undset

 "förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv"

Sigrid Undset (1882-1949), norsk författarinna med dansk mor och norsk far, fick nobelpriset i litteratur 1928, med ovan motivering som främst inriktar sig på Kristin Lavransdotter (1920-22), vilket gör det smått ironiskt, att hennes första försök att bli utgiven, var en historisk roman, som refuserades med motiveringen att hon hellre borde försöka med en samtidsskildring. 

Sigrid Undsets far var arkeolog, så antagligen var hennes barndom uppfylld av entusiasm kring norsk forntid, i synnerhet den isländska sagan och norsk medeltid, ett intresse hon behöll hela livet, trots att fadern dog redan när Sigrid var 11 år. När jag läste Kristin Lavransdotter som ung, var jag för otålig. Liv Ullmans film var en upplevelse, men från boken minns jag mest en sorts trögläst detaljrikedom. te tilltalade mig då. Men jag ska göra ett nytt försök, för nu har jag läst några av hennes tidigare verk, som verkligen gjort mig entusiastisk.

Tidigt faderslös, äldsta dotter av tre, kunde inte Sigrid hoppas på högre studier. Efter handelsskola  fick hon börja på kontor från 17 år till 27. Men hon använde nätterna till att skriva romaner. Debuten blev en samtidsroman om ett problemäktenskap. Den har jag inte läst. Men redan 1909 återvände hon till medeltiden i Fortaellingen om Viga-Ljot og Vigdis (vilken jag nu läst på engelska, med titeln Gunnar's Daughter). Romanen tilldrar sig på 900-talet och är inspirerad av isländsk saga-tradition. Undsets text är ren och luftig, rakt på sak. Men ämnet var modernt, kvinnors utsatthet. Grundtemat våldtäkt och det psykiska lidandet det kan leda till. Den boken grep mig och raderade mina fördomar om Undset.  

Historia intresserar mig, tidsandans växlingar, men också oföränderliga inre kärnor. Undsets text blir en meditation kring detta, och är relevant än idag. Hon väver samman grundtemat kring våldtäkt och dess psykiska lidande, med forntida blodshämnd, heder som skall hämnas, öga för öga. En våldsspiral som levde kvar. När boken skrevs var spänningen mellan könen högst påtaglig och samtidigt växte krigiska stämningar runt om i Europa,krig på Balkan stod för dörren, liksom 1914 början till Första världskriget. 

Undset fortsatte också skriva samtidsskildringar av olika längd. Hennes stora genombrottet kom med romanen Jenny (1911), som Brombergs förlag gett ut i sin vackra Nobelserie. Jag sjunker snabbt in i texten om unga nordiska konstnärer i Rom, män och kvinnor, som umgås på ett 'nytt' sätt, längtar efter frihet och att gå sin egen väg. Men hur lätt är det? Det inledande pladdret växer i komplexitet, kapitel för kapitel, och slutintrycket är mycket starkt. Handlingen tilldrar sig några år fram till 1910. Unga människor söker sin identitet. 1900-talet utlovar omvälvningar. Unga kvinnor söker via konsten (själen) en friare plats i det patriarkala samhället. De vistas helst i Italien, för även om solen inte alltid värmer, finns där ljus, natur och möjligheter att leva billigt. Men hur ska de finna sitt eget nya jag? I vilket förhållande ska de stå till männen? Och moralkraven? Sexualiteten är varken enkel eller självklar, eller ens viktig för kvinnans själ. 

Jenny har höga etiska krav på sig själv, men vad ska hon göra när det inte kan kombineras med kärlek? Lyckan kommer med moderskapet, men varar bara sex veckor. Sen dör barnet och det knäcker Jenny, medan omgivningens aningslösa moralkod tänker att det var det bästa som kan hända en ogift mor och ett barn som 'saknar far'. De förstår inte Jenny, att för henne är barnet och konsten ett med själen/livet. Jenny tappar sig själv. Hennes självkänsla bryts ner bit för bit, i relationer där hon kommer för nära männen. Hon kan inte dela deras dröm om kärlek. 

Jenny blir slutligen offer för en f.d. fästmans krav på hennes kropp. Hon låter sig utnyttjas, känner det som ett ödets tecken att ta sitt liv och följa sitt barn in i döden. Först suckar jag över att kvinnans slut måste bli självmord, som i så många manliga författares romaner. Men Undset skriver ur en ny synvinkel. I slutet lever Jenny ändå kvar i sin bäste väns minne, Gunnar Heggen, en emanciperad 'ny man', som för sent insett betydelsen av sin djupa samhörighet med Jenny. Hennes sanna jag får bli en hemlighet i Gunnars inre, i den nye mannen. Där lever Jenny vidare obesudlad, i deras rena platoniska vänskapskärlek - även om också Gunnar nu drömmer om att de fått mötas i kärlek.

Gunnar grunnade över 'drömmen': "Men om ditt barn hade levat så hade han inte blivit det du drömde, då du höll honom i dina armar (...) Ingen kvinna har fött det barn som hon drömt om, då hon bar det. - Ingen konstnär har skapat det verk som han sett för sig i ingivelsens stund. (...) Och ingen kärlek blir lik den, som de drömde den, då de kysste varandra första gången. - Om du och jag hade levat samman - vi kunde ha blivit lyckliga eller olyckliga (...) Men ändå - (...) Jag ville inte att jag inte skulle drömma den dröm jag drömmer nu."

En mycket komplex idéroman, med olika synvinklar och frågor att meditera över, värdig ett nobelpris, trots att det inte var Jenny som gav Undset priset. Samtiden fick lite moralpanik för att den utmålade kvinnlig frihet och sexualitet. Undset låg lite före sin tid, utforskar den utopin kring 'den nya kvinnan' och hur vilsna männen blev kring sekelskiftet 1900. Jenny var fast besluten att ta sitt öde i egna händer. Pryda läsare chockades av att hon ville föda sitt barn som ogift, och ändå skapa sig ett 'konstnärsnamn', en arbetande kvinnas namn gott nog åt sitt barn. Jenny ville strunta i sociala konventioner och följa sin själv, men omgivningen var inte redo. Men utopin misslyckades, barnet dog och därmed drömmen, och leder till Jennys psykiska sammanbrott, pådyvlad skammen. Jennys mål hade alltid varit att 'aldrig behöva blygas varken som människa eller som konstnär'. Verkligheten var starkare än utopin.  

Sigrid Undset hade lång erfarenhet som lågavlönad kontorist, nio timmar sex dagar i veckan, år efter år. Hon försörjde mor och två yngre systrar. Hon var väl insatt i kvinnors situation i samtiden. Hennes texter studerar olika kvinnor som fallstudier, hur de kämpar för att försörja sig i modernitetens städer. Och hur kvinnors förväntningar krossas och leder till desillusion. Kvinnorna ville ha mer än det monotona kontorsarbete som erbjöd kring år 1900.   

Undset skrev även noveller, både korta och lite längre. Novellsamlingen På livets skuggsida (1912; Fattige skjebner) har jag ärvt efter en moster i en vacker inbunden utgåva från 1931. Det är en rad  samhällskritiska betraktelser av samtidens armod, illusioner och desillusion. Oftast kontrasten mellan  fattig och rik, liksom lågavlönade kvinnor - kontorister, sömmerskor, hushållerskor - och den moderna tidens nya manliga ingenjörer. De flesta berättas i lättsam skvallrande dialogform, och kan på ett ytligt plan kännas lättsamma. Dialogen rör sig som svallvågor mellan olika personer, skiftande tankar, omdömen och fördömanden, pikar och stundvis medkänsla. Flera rör avundsjuka och kontrast mellan gifta och ogifta kvinnor, förutom ogifta kvinnors slit att försöka försörja sig. Vart är den 'nya kvinnan' på väg? Vilken position har hon ? Vad är hennes sanna jag? Är det synd om ogifta fröknar? De som inget vet om den gifta kvinnans vedermödor, utan kompenserar genom att fantisera och leva i sin dröm, hur än fattig verkligheten är.

Simonsen är mannen på samhällets botten, nära 60 år, som har svårt att behålla jobben, han kan tyckas slarvig och ointresserad, bristande företagsamhet, folk kan se ner på honom, även son och sonhustru som kommit sig upp. Men när vi möter honom tillsammans med yngsta dottern, inser man hur hjärtegod hans faderskärlek är. Så väsensskild från det gamla patriarkatet.  

Selma Böter är ungmön som kompetent kontorist, som de yngre kan tycka synd om, medan hon själv lever gott i sina fantasier. Var och en skapar sitt liv, oavsett fördömande skvaller.  (Det är väl samma avarter som det hat som lever på webben idag.) Denna historia kryllar av karaktärer, alla snurrande kring ett ingenjörskontor fullt av kvinnliga kontorister. 

Kring sedlighetsbalen stöts och blöts välgörenheten, när de rika roar sig i nysydda klänningar, som de inte ens besvärar sig med att betala. De rikaste har störst skulder till de fattiga sömmerskorna, som jobbar nästan dygnet runt. De med mindre tillgångar, som inga skulder vill ha, är de som bemödar sig och därför tvingas betala lite mer, för att sömmerskan ska få det att gå ihop. Rika kunder är det som skapar bra PR, trots allt. En ojämlik ekvation. Men poeten in spe ser konstnären i sömmerskan, och fantiserar om hur hon skulle kunna få det bättre som 'kurtisan i Paris'. Vilket den strävsamma, om än skönhetslängtande, sömmerskan inte kan annat än skaka av sig som dumheter.  Ta betalt för kärlek? Inte vill hon hamna i 'smutsen'. Även denna historia har mängder av karaktärer.

Fröken Smith-Tellefsen - den naiva ungmön, energisk hushållerska och hängiven barnskötare åt den unge änklingen, gruvingenjören som sörjer sin hustru, men längtar efter närhet. Han både irriteras av 'sladdertackan' och tycker synd om och frestas av kvinnlig närhet i hemmet, men stöts också bort av samma intimitet, hennes 'körtelsjukdom'. Hon älskar dock han barn, i synnerhet den yngste som hon skött sedan han föddes, som om de vore hennes egna. De äldre barnen ser ner på henne för att hon 'får betalt' för att ta hand om den, samtidigt som hon gör mycket mer än hon får betalat för. En ojämn ekvation. När Ingenjören löser det genom att gifta sig med en syssling, måste hon ge sig av, och då känns livet förtvivlat tomt och förödmjukande. 

Men samlingen inleds med ett barndomsminne i jag-form, Det första mötet, om en flicka under tidens enkla levnadsförhållanden, som på sin födelsedag får sin första finare docka och hennes mamma har själv sytt en klänning till den. Men hon blir genast bestulen på den, och vi får se hur denna erfarenhet bearbetas i kluvna känslor. Hon  har ju alltid älskat sin gamla trasiga docka mest, den utan armar och ben som alla retat henne för. När hon sen råkar träffa en sjuk flicka, som lever under största armod, som visar sig ha fått just den stulna dockan i gåva, väcker det berättarens värsta rädsla att själv drabbas av sjukdom och så djupt fattigdom. Denna finns även i En bok för allas antologi Nobeller. 

Samlingen avslutas med en annan kort jag-text, ett minne från en sommar i Paris, om mötet med ett fattigt äldre föräldrapars kärlek till en närmast odrägligt grinig son, det enda barnet, bortskämt, viljan att bara se det positiva. Och sedan sorgen när barnet några månader senare dör i lunginflammation. De kluvna känslorna, både positivt och negativt. Texten heter Nickdockan. En billig porslinsfigur i holländsk folkdräkt, som rör på höften och nickar med huvudet. I det enkla minnet, kan dock nickedockan symbolisera såväl det automatiskt accepterandet till situationen, till sonen, till livet, till döden. Och Jag-berättaren, som inte kan möta den med annat än ett tyst nickande i avsked när hon åter reser hem till Norge. (Novellen innehåller så mycket mer, på sina korta sidor. Läs den.)

Undsets mästerskap är hennes förmåga att teckna oförglömliga karaktärer, såväl män som kvinnor. Inte bara i längre romaner, som Jenny och Kristin Lavransdotter, utan även i sina noveller, växer de fram med kraft efter bara några sidor.  

2022-11-18

Hans nåds testamente - Hjalmar Bergman (1910)

Efter sina allvarliga ungdomsverk är Hans nåds testamente Hjalmar Bergmans första verk i raljant komediton, och början till hans geniala egenartade stil med komiska karaktärer i hans uppväxts bergslagsmiljö. En lättläst roman, som främst består av replikskiften, vilket också visar på Bergmans talang för skådespel. Och replikerna studsar mellan en rad mycket utpräglade karaktärer. 

När jag första gången, för många år sen, läste romanen, läste jag den för snabbt för att inse hur suverän hans stil och teknik är redan här. Texten kan lätt bli betraktad som en bagatell. Men Bergmans öga för olika karaktärers kroppsliga egenheter och rörelsemönster och framför allt hans öra för deras språk, hans förmåga att individualisera varje replik, gör att man utan minsta tvekan vet vem som säger vad. Alla karaktärer är utpräglade personligheter. De må ständigt vara omaka och tala förbi varandra, men jag som läsare blir snabbt bekant med var och en, och deras egen syn på sina liv - och tar det till mig.  

Allt försiggår i en herrgårdsmiljö på utdöende. Eftersom baronens betjänt bär peruk, och baron själv snusar nyspulver, tänker jag först 1700-tal, men sen omtalas Napoleon, romanen Corinne (1807) och slutligen revolutionsåret 1848, vilket gör att jag antar att allt tilldrar sig under senare 1800-talet, troligen Hjalmar Bergmans egen barndom, där han säkert hämtat inspiration. Även om många av individerna kan uppfattas som karikatyrer, finns det alltid ett allvar och aningar om djup under ytan. 

Den utdöende äldre generationen styrs av sin desillusion inför livet, vilket leder till krampaktiga försök att intrigera sig till fördelar. Detta ställs i motsatts till ungdomarna Jakob och Blenda, som har en friskt förväntansfull oskuld över sig, där intriger inte blivit ett alternativ. Deras framtidstro lever och gror, i alla fall i början. Baron själv har ingen son som kan ärva egendomarna, men väl den 'oäkta' dottern Blenda, som herrgårdens hushållerska, Fru Lovisa Enberg, fått ta hand om, parallellt med sin några år äldre son, Jakob, också 'oäkta', ett kärleksbarn efter att Lovisa blivit änka. Jakobs far finns också bland herrgårdens betjänter, men håller sig på sin kant.

Men det är dessa unga 'oäkta' som är den nya tidens 'Äkta vara' för Bergman, i denna godmodiga satir över den äldre eran. Baron Roger sitter fast i gammalt tänkande, men vill ändå försöka bryta mot allt detta, och sätta käppar i hjulet för sin systers förhoppningar om arv - men han gör det genom en komplicerad intrig. Eftersom han själv inte fått gifta sig av kärlek, men tror sig veta att Blendas känslor ligger hos Jakob, vill han styra om så att de ska få varann. Med sin förvända logik beslutar han att utse Jakob, alltså 'oäkta' son till två av sina tjänare till sin universalarvinge, på villkor att Jakob gifter sig med hans egen 'oäkta' dotter Blenda. 

Men Blenda fungerar inte så. Hon har inte ens vetat, förrän nu, att det är baronen som är hennes far. Visst tycker hon om Jakob, men hon är ung och inte redo för äktenskap. Hon vill leva i nuet, leva ut sina drömmar, lyssna på sin egen själ, sin egen glädje, inte låsas in i vad andra bestämmer, oavsett om det innebär rikedomar. Hon har livet framför sig. Hon oroar sig inte. Hon är barnet, som ska bli den 'Nya Kvinnan' kring sekelskiftet. Den nya friska utopin. Även om männen i boken, liksom senare tiders litteraturkritiker, uppfattar henne som tanklös och nyckfull. Att lyssna till sina egna inre önskningar har sällan prioriterats. Det är något vi än idag behöver lära oss. 

Slutligen, Bergmans språk är så rent och vackert. Man kan förledas att se det som enkelt, men varje ord är noga utvalt. Jag rekommenderar hela boken, för det finns mycket att beundra, bara man bromsar upp och tar sig tid. Jag kan ta ett litet exempel ur högen: När Fru Lovisa Enberg får höra att hennes son i svartsjukan avfyrat ett skott, som skadat hans rival om Blenda, blir Lovisa som förlamad av chocken, och har svårt att finna ord, när Blenda stressar runt henne, och sen rusar vidare.   

s.210 "Lovisa stirrar efter henne. Det var så skönt att stirra. Det var tyst att stirra."

Det ligger psykologi under ytan på de orden. det behövs inte mycket mer för att bilden ska leva i min fantasi. Sådan är Bergmans storhet. 

2022-10-25

Carola Hansson om familjen Tolstoj

Författaren Carola Hansson, doktor i slaviska språk, har bland annat intresserat sig för Lev Tolstojs barn. Han fick 13 barn med hustrun Sofia, varav fem dog som småbarn. Jag hade samlat på mig tre av hennes böcker, vilka jag nu läst inom några månader.  

Först läste jag Andrej (1994), med en av Lev Tolstojs söner som huvudperson. Boken hade vunnit fyra litterära priser och jag hade stora förhoppningar. Men boken var lång och jag uppdagande inte dess intention och 'storhet' förrän alldeles i slutet. Och i dagsläget känns det inte som om jag någonsin skulle frestas att läsa om den. Jag störde mig på den allmänna vagheten, motiverad av att Andrej ägnar en stor del av boken till att återuppleva minnen, först på en lång tågresa genom Ryssland till Manchuriet (vid rysk-japanska kriget 1905), och ideligen undrar och ställer frågor till sig själv, med många gånger upp till tio frågetecken per sida. Några svar får vi aldrig. Vilket inte är så underligt då Andrej tillhör dem som lämnat minst spår efter sig. Men eftersom boken berättas i tredje person, upplever jag ett enormt avstånd till karaktärerna, jag får alla känslor återberättade som genom ett filter, som svartvit stumfilm. Hur än mycket hat och aggressioner Andrej gång på gång fylls av, så griper det mig inte. Antar att detta är vådan av att fiktionalisera historiska personer - utan att våga påstå att det man skriver är 'sant'. 

Att författaren valde sonen Andrej, som 'inte skrev dagbok', som huvudperson gör honom till den uppenbart svarta motpolen till sin fars moraliska status. En fader-son konflikt som förstoras av faderns närmast mytiska 'litterära maktposition'. Så när jag väl nått slutet av romanen har jag fått en bild av det oroliga Ryssland årtiondena före revolutionen, Andrej som bortskämd son inom den godsägande överklassen. Han saknar motivation och intressen i livet, och blir allt oroligare för de växande revolutionära stämningarna, och hakar på de lättköpta antisemitiska syndabocksstämningarna. 

Vid det laget har jag även insett hur bärande Tolstojs drama 'Det levande liket' är för romanen. I den fejkar Fedja ett självmord (ett religiöst oförlåtligt brott) för att ge sin hustru möjlighet att gifta om sig till ett bättre liv med en bättre rustad make utan hans egna brister. Men när sanningen uppdagas, uppstår paradoxen att han verkligen måste ta livet av sig, så ex-hustrun inte ska drabbas av långt straff för tve-gifte. Då inser jag också att Andrej identifierar sig med faderns karaktär i dramat och aldrig slutat att grubbla över självmord som enda lösning. Andrej var själv skild.

Bärande tema blir 'döden', som enligt en Tolstoj-antologi jag läste i somras, tolkade som ett viktigt tema i Leo Tolstojs liv och författarskap. Hanssons bok berättar om mängder av dödfödda barn. Om det stämmer så var Tolstojs gods Jasnaja Poljana verkligen en farlig miljö för gravida kvinnor och foster. Allt blir för dystert och intellektuellt för mig, och kan mest förklaras med tidsandan, bristen på livsmotivation. Tidsbilder har alltid intresserat mig, men texten gestaltar inte motivationen så jag kan sympatisera med Andrej, vilket väl i och för sig inte var meningen. Men jag vill helt enkelt inte gräva ner mig i romanens intellektuella tankebana. 

Å andra sidan handlar den även om 'ordets makt', över oss själva och andra, hur orden skapar vårt liv och andras. Man ska vara försiktig med vad man tror på och önskar sig. Hansson fascineras av den store författarens förmåga att betvinga sin familj, sina barn, och hur deras ständiga liv på gränsen till det fiktiva. 

Nästa roman, Masja (2015), om en av Andrejs systrar, skrevs alltså drygt 20 år senare. Denna djupdykning i Lev Tolstojs dotters (en av dem) liv har 'allt' jag saknade i boken om brodern. Kanske för att Hansson mogna, men ämnet har utvecklats på ett fruktbart sätt. Vi rör oss i samma familj Tolstoj, men i Masja får Carola Hansson själv vara med, några flikar här och där från hennes resor i familjen Tolstojs fotspår. Säkert är att texten utgår tätt från källorna, dagböcker och brev. Hansson säger rakt på sak, att ibland lånar Masja Carolas tankar/drömmar. Och naturligtvis tvärtom. Allt är mycket innerligt och trovärdigt. Och bitvis jobbigt att läsa. Efter åratal av kam med föräldrarna om hon ska få gifta sig med den hon förälskar sig i eller inte, och själv tar sig en make - åter igen en man föräldrarna tycker om, men ändå inte vill att hon ska gifta sig med - då startar ett äktenskap med oupphörliga missfall och dödfödda barn. Efter åtta ofullgångna graviditeter dör hon, barnlös, endast 35 år gammal, 4 år före sin far, 10 år före Andrej. Vilket liv! 

Men liksom i första boken, är även denna full av dödfödda barn, inte bara Masjas. Dessutom tänker jag att det naturligtvis inte är upplyftande att få veta något om en 'stor författares' småaktiga privatliv, och inte eller om ålderdom och sjukdom, oavsett vem man är. Men jag förstår Hanssons fascination, och sjunker lätt in i romanen Masja

Tredje boken jag läst, Med ett namn som mitt (2009), utkom tidigare än Masja, också skrevs antagligen ännu tidigare, men jag sköt på läsningen för att handlingen här rör en senare generation, Andrejs son och även hans sonson finns med på ett hörn. Vi rör oss främst på 1920-, 30- och 40-talen, och är en av de mest oväntade läsupplevelser jag haft på länge. 

Något år efter att ha avslutat Andrej fick Hansson ett brev från Moskva, Andrejs sonson Alexander Iljits, med information om Andrejs son Ilja Andrejevitj som flyttat till USA 1924. Brevet väckte Hanssons nyfikenhet, och gjorde att hon kom att forska i hans liv och följa i hans fotspår under slutet av 1990-talet. 

Med ett namn som mitt kallas roman, men är snarare dokumentär. Här är det Carola Hansson och hennes resor och efterforskningar som är ramberättelsens huvudperson. Andrejs son, Ilja Andrejevitj Tolstoj (1903-1970) tycktes ha levt ett äventyrligt liv i öster och väster. När Hanssons nyfikenhet väl väckts, spelar en rad osannolika synkroniciteter in och bildar en mosaik i såväl Hanssons eget liv, som får henne att följa i Iljas fotspår, men även i bilden av Iljas liv. Temat är livet i exil, och liksom i tidigare böcker, gränsen mellan fakta och fiktion. Ilja var skicklig ryttare och alltid djurintresserad. Redan i tonåren under svältåren efter ryska revolutionen, red han och föste vildhästar över ryska slätten mot bebodda trakter, tre år i rad. När han flyttat till USA i 20-årsåldern redan han efter vildren i Kanada, i ett stumfilmsprojekt, med målsättning att avbilda ojibwa, ursprungsbefolkning i Kanada, som motbild till filmindustrins indianstereotyper. Han var dessutom med om att bygga ett havsakvarium för delfiner, och forskade i fåglar och fiskar på olika håll i världen. 

Men det kanske mest fantastiska äventyret måste vara när Ilja under andra världskriget, 1942-43, red från Indienupp till Tibet, och lyckades få audiens hos Dalai Lama, som president Roosevelts sändebud, den första officiella kontakt USA hade med Tibet, och lyckades utverka tillstånd att färdas vidare genom Tibet till Kina. Den Dalai Lama han mötte var alltså den nuvarande Dalai Lama XIV, som levt i exil sedan 1956, men som 1942 var endast sju år och fortfarande satt på tronen i Pokala. Vilket liv!

Carola Hanssons tema gäller, liksom i tidigare böcker om Leo Tolstojs barn, om gränslandet mellan fakta och fiktion. Vilket i Iljas liv i exilen blir så mycket mer uppenbart, hur han tvingas skapa sitt liv på helt nya villkor jämfört emd de han föddes in i. Romanen talar om dubbelheten i exilen, bilden av jaget,  fakta vs önskvärd målsättning. En annan dubbelhet är hur lätt Hansson kan kontrollera fakta, och hur den förvrängts genom järnridåns prisma. 

En tidig målsättning var att fylla på fakta att sända till Iljas son Alexander i Moskva. Denne hinner dock avlida innan Hansson avslutat sina resor. Men hon kans också se det som en förklädd välsignelse, att slippa trampa in och säga 'ni har fel', så var det inte. Att slippas avslöja livslögner och bristande överensstämmelser. För vad spelar det egentligen för roll? När våra liv ändå befinner sig på gränsen till fiktionen. Kanske var det därför det tog rygt tio år innan denna bok, 'roman', utgavs. Så kunde fiktionen sjunka mer i bakgrunden. kanske också låta några fler personer somna in i god tro? Inte så att Iljas öde var något att skämmas över, men för att slippa skriva folk på näsan att de trott fel hela livet. 

2022-10-21

Springkällan - Kerstin Ekman (1976)

Ännu en omläsning av andra delen i Kerstin Ekmans serie 'Kvinnorna och staden'. Andra delen börjar 1910, men har återblickar till storstrejken 1909, som ledde till att flera män miste sina arbeten och till att kvinnor blev ensamma familjeförsörjare. Sedan snitslar sig historien fram från karaktär till karaktär, från att Tora Otter övertar café Cosmopolite som ett komplement till sin brödförsäljning på torget, fram till Julen 1927, då hennes son Fredrik gifter sig och flyttar hemifrån - ett år efter prinsessan Astrids bröllop i Stockholm 1926. Vid det laget har Tora tvingats sälja sitt café, det bär sig inte ekonomiskt. Hon har behövt trixa med inkomsterna från torgförsäljningen för att överleva. Hon har inte kommit in i samhället på det sätt som hon hoppats. 

'Fint folk' skyr den enkla café-ägarinnan. På 1910-talet fick hon dock stamgäster hos en avdelning med kvinnorösträttskämpar, som kom att hålla sina möten på cafét. När väl detta har uppnåtts 1921, försvann även de kunderna. Så mycket mer än detta nämns inte om kvinnors rättigheter. Vilket speglar osäkerheten hos kvinnorna till rösträtten, vad de ska använda den till, finns det egentligen något alternativ för kvinnor att rösta på? Gräsrotskvinnorna har fortfarande fullt upp med att skaffa bröd för dagen åt sina barn. 

Ekman fortsätter med ingående beskrivningar, vackra i sin noggrannhet, av kvinnors arbete, allt arbete i hushållen, all mat, konservering, bak, all städning och tvätt, allt som sällan uppmärksammas. Allt som hållit kvinnor mer än sysselsatta i hemmet, även om de hade en make som 'försörjde' dem. En av de vackraste skildringarna är när Frida Lans dotter Dagmar syr en finklänning till sin mor. Dagmar som varit sned i ryggen efter engelska sjukan i barndomen, och därför inte klarar tyngre arbeten, lyckas med tiden försörja sig som sömmerska, och får ett klientel av det 'bättre' slaget för att hon har känsla för detaljer och hygien, och investerat i en lägenhet i ett lite finare kvarter, för att inte skrämma bort kunder som inte vill bli associerade med fattigdom. Dagmar är skicklig, förstår sig på modets skiftningar, och stilfull elegans. Och detta gör hon bruk av när hennes mor äntligen, på ålderns höst, ska få en klänning sydd av 'nytt' klänningstyg. Och dessutom ett tyg av så fin kvalitet att Frida slår bakut, 'Jag gamla mänskan'. Men dottern står på sig. 

I övrigt är tonen i denna andra del av serien betydligt mörkare än i den första. Det har  hänt något med våldet mot kvinnorna. Våldtäkt och hot om våldtäkt tycks ständigt hänga runt relationen mellan kvinnor och män. I Häxringarna var våldtäkten i det närmaste omedveten, något fördolt, något som inte talades om, offret, den unga naiva flickan, dör vid barnafödandet i alltför unga år. Tora blev frukten, och hon har klarat sig länge, men i denna del vill en grosshandlare utnyttja Tora, tycker att hon ska betala för cafévarorna, inte bara i reda pengar, utan även med kroppen. Det blir till en våldsam strid, som hon slutligen räddar sig ur med livet, om än inte med hedern, i behåll. Nu när kvinnorna fått rösträtt, är det som om striden hårdnat. De måste kämpa med näbbar och klor, och gör det, för nu är medvetenheten större. 

Temat i denna bok är som titeln visar, vatten, källådror. I närheten av staden finns en gammal källa, 'Himmelsö källa', antagligen i äldre tider en brunnsort, i boken representerad av den urgamla adelsdamen, vid Lilla Himmelsö säteri, ett utdöende släkte, där lever hon med några få urgamla trotjänare, i Herrans tukt och förmaning. Allt håller på att ebba ut. Gamla Nåden har inte längre den respekt med sig som hon en gång varit van vid. 

Springkällan Himmelsö, har dessutom blivit igenlagd. Man har lagt sten på den, ingen vet riktigt varför eller av vem. Men lägger man örat mot marken så kan man fortfarande höra det kvillrande källvattnet. Men än har ingen lyckts lyfta bort stenblocken och få upp den till ytan igen. Ingrids bror Konrad pratar också om samarbetet människor emellan som 'lån', ett utbyte som blir till förtroenden och kontakt, att de måste fukta marken för att källan under skall kunna ta sig upp, och vatten möta vatten. 

Jag tolkar springkällan som lagts igen, som det nedtryckta kvinnorna och deras arbetet, som fortfarande är igång överallt, om än oftast ignorerade. de hjälper varandra i vått och torrt. 

2022-10-09

Savonarola - Hjalmar Bergman (1909)

Hjalmar Bergmans tredje roman, Savonarola, räknas ofta till 'ungdomsromanerna', för att han ännu inte skapat 'sin egen' välkända stil, med lustiga personligheter från hans svenska hemtrakter. Men det är en stort upplagd roman, förlag till Florens, den stad som låg honom varmt om hjärta. Han vistades gärna i Italien, och hade tillbringat ett år i Florens direkt efter studentexamen, och fick antagligen idén redan då, även om den slutfördes först året han gifte sig. .  Nästan tjugo år senare kom han att revidera just denna roman, då med titeln Girolamo Savonarola : munken som tjänade Gud. I den versionen är texten lite tätare, lite kortare, men i övrigt är det samma historia och måste ha varit viktig och levande inom Bergmen, liksom hans minnen av Florens, eftersom han tog upp arbetet en gång till. 

Den ursprungliga Savonarola hade undertiteln "En munkhistoria berättad av Messer Guidantonio Vespucci". Vi får alltså glimtar av denne historiske persons livshistoria, som ägnade åratal av predikningar åt att försöka reformera det korrupta samhället, men slutligen uppfattades som så misshaglig, kyrkan tröttnade på hans moralpredikningar, så han dömdes att brännas på bål, vilket skedde år 1498.  Alltså en dyster historia, om än inte så svårmodig som de två första romanerna. Här är det inte saga, utan en sorts realism, som ger oss återberättade fragment, minnen och hörsägen. så som samtidens ser sin historia - fragmentarisk. Motsatta åsikter och osäkerhet. 

Den ivrigt troende munken representerar medeltidens dödsdöma tro och idealism, när renässansen  bryter in med alltmer profan realism. Berättaren, Vespucci, är en rådsherre som ser på Savonarola med skepsis och håller distans till händelserna. Hans känslor rör i första hand hans förälskelse till Laodamia, som varit barndomsvän till Girolamo. Men hon följer hellre munkens ideal, än besvarar Vespuccis kärlek, varför hon försvinner ur Vespuccis liv och han blir allt mer desillusionerad i takt med det krassa motstånd Girolamo möter. 

Man kan fråga sig varför den unge Hjalmar Bergman fäste sig så för detta dystra ämne. Han måste ha plågats av dubbelmoral och omöjlig idealism. En snabb blick på Wikipedia visar dock att Savonarola  inspirerat till många skönlitterära verk, ett par på 1800-talet, men listan tycks ha blivit allt frodigare, med början just 1909, då även Thomas Mann skrev en pjäs om honom, och följs av en lång lista.

Hjalmar Bergmans text är dialogfylld, lättflytande text, refererad av 'ögonvittnen'. Bergman drar explicit många paralleller mellan Jesus och Savonarola, hur reformivrandet väcker kvinnors andliga beundran, men kyrkans, påvens, och furstars mer pragmatiska misshag, vilket leder till våldsam tortyr och död. Att berättaren är en desillusionerad skeptiker, ger skildringen en sorts realism, en känsla av  gatulivet i Florens, det är livfullt, rykten och trängsel, hörsägen, och aldrig får vi någon tveklös 'sanning' att hålla oss till. 

2022-09-21

Tender Buttons - Gertrude Stein (1914)

Ett allkonstverk! Som väckt entusiasm i mig!! Det hade jag inte väntat mig, efter trögheten i Steins debut, Three Lives, som var närmast plågsam att läsa. Tender Buttons är något helt väsensskilt, en prosalyrisk upplevelse. Viktigt att man TAR SIG TID, läser långsamt. Jag hade långsam meditativ instrumental musik på i hörlurar när jag läste. Kanske underlättade det. I alla fall passade det utmärkt. Kanske också för att jag själv som dansare är mer intresserad av musiken som rytm, takt, och melodislingor. Även vid sånger med text är orden för mig oftast underordnade intryck. 

Man måste minnas att Gertrude Stein var nära vän med Paris' konstnärliga avantgarde. Inte minst Picasso, som flyttat till Paris tidigt 1900-tal. Det går att jämföra debutbokens tjatiga träaktighet, omtagning efter omtagning, med Kubismens första analytiska fas, som ville ge en 'objektiv' bild av verkligheten, vilket dock kan stelna till en andefattig yta, hur än man försöker få ytan att bli tredimensionell. Tender Buttons kan sägas uppstå parallellt med kubismens andra fas, den syntetiska, efter att man uppfunnit collaget 1912, då man övergivit det entydigt objektiva, till förmån för livets komplexitet, och i den mångfalden får även själen sitt rum. 

Steins prosalyriska text har ytligt sett en melodiskt skön satsbyggnad, som jag kan lyssna till som rytmer och slingor. Dessutom är texten fylld av alliteration, som skapar melodier och takt. 

Ett litet exempel: "Single fish single fish single fish egg-plant single fish sight", som för mig blir som en våg som slår mot en klilppa. Jfr 'Vågorna vagga vindarna till vila', av Strindberg. som också är en vågrörelse, även om jag där upplever en annan typ av våg, en vaggsångs-våg. 

 Stein har ansträngt sig för att ta bort alla omedelbara betydelsebärande segment hos orden, varför texten kan bli frustrerande för den som alltid vill hitta ordens 'objektiva' betydelse. Här får läsaren söka i sin egen känsla för att finna sin egen mening. Det finns inget facit till vad texten betyder. Varje läsare är helt fri att göra sin egen tolkning, precis som den som betraktar abstrakt konst får hitta sin egen tolkning av bilden. Det säger sig självt att detta är en text som är omöjlig att översätta, eftersom meningarna inte har någon entydig översättning, utan mest handlar om poetisk kraft, så läser man den för att njuta av den engelska språkmelodin, medan man skapar sitt eget innehåll.

Det är lustfyllt. Jag tänker på min dotter som har den ganska ovanliga egenskapen 'synestesi', att för hennes har alla ord alltid en inneboende smak, och/eller färg. Hos henne var det en medfödd egenskap att sinnesintryck (ljud/bild/smak) alltid sätts sammankopplas automatiskt ögonblickligt. Vi andra kan läsa Gertrud Stein och kanske få en aning om samma känsla. 

Det här är alltså en text som aldrig blir utläst, den kommer att räcka livet ut, för omläsning efter omläsning, med nya tolkningar varje gång. 

2022-09-06

Three lives - Gertrude Stein (1909)

Gertrude Stein (1874-1946), författarinna född i USA, som antagligen är mer ihågkommen för att hon under sitt långa liv i Paris, samlade tidens modernistiska konstnärer omkring sig.  Och köpte deras tavlor när de behövde mat för dagen. Stein begrundade deras nya stil i avbildandet av människor och världen, och ville göra samma sak för litteraturen. Hon ville bli historiskt nyskapande, och 'inleda' 1900-talet med något väsensskilt från den perfekt ihopsnickrade intrig-romanen à la 1800-talets mästare. 

Alltså arbetade hon på tidiga formexperiment. Debuten, de tre historierna i Three lives, skrivna 1904-1906 hittade hon ingen förläggare till, utan beslöt till slut 1909 att själv betala tryckningen. Nu har jag just läst dessa, som också är det första jag läser av Gertrude Stein. Det är intressant att försöker tänka sig in i hennes idéer, och finner texterna bitvis intressanta, men samtidigt är läsningen nästan en kamp då texterna är närmast olidligt tjatiga. 

Stein ville skriva om 'vanliga' människor (anti-hjältar), och gör det med hjälp av en ordmatta av upprepningar, inspirerad av den moderna konstens grova penseldrag, som inte döljer några skavanker. Paradoxen är att det tjatiga upprepandet både skapar en övermättnad, som inte ger utrymme åt läsaren att tänka och dra slutsatser. Å andra sidan tycke Stein aldrig ge oss sina egna tankar, skriver oss inget på näsan, utan vi måste själva läsa mellan raderna - om man orkar dra efter andan.

Stein var också intresserad av psykologi, så ordmattan var nog avsedd som vägen till en inre monolog, även om jag inte tycker att den är lyckad på det sättet. Däremot blir alla omtjatade fraser ett sätt att gestalta livets enformighet och tröghet. Jag ser inte texterna främst som stream-of-consciouness, inte lyckad sådan, utan mer som en ljudmatta av 'prat', människor som pratar förbi varandra, grälar på varandra, försöker uppfostra varann, på ett sätt som vi alla kan känna igen oss i, och störa oss på, och önska vi slapp. Allt evigt yttre kritiserande (som vi vet oftast omvandlas till inre kritik mot oss själva - även om Stein inte tycks ta upp just den aspekten). Allt ttycks gestalta 'livet' mer naturtroget än elaborerade intriger. Det ständiga upprepandet, livet tycks inte ha någon intrig, och kan därför uppfattas som meningslöst, när det beskådas utifrån.

The första livet som beskrivs är 'The Good Anna', som lär vara inspirerad av den tavla av Cezanne som kallas 'Mme Cezanna' och hängde på väggen vid Gertrud Steins skrivbord. Anna är arbetsam, strävsam, sparsamma, hon hjälper alla hon arbetar åt att spara, för det är det hon ser som det rätta sättet att leva, trots att det hon sparar åt de familjer hon arbetar hos, alltid gör slut på de sparade pengarna på sånt Anna själv tycker är onödigt, så hon har alltid något att gräla vidare om. Även de pengar hon själv sparare, försvinner, för att det alltid finns någon behövande i omgivningen. Sparandets filosofi leder till evig ebb i kassan. Anna är är alltid omgiven av djur, hundar och katter och fåglar, då Anna har ett behov av att vårda och ta hand om. Är Annas liv meningslöst? Den sparsamma, som hjälper slösarna att spara, och aldrig lyckas behålla sina egna besparingar, och slutar sina dagar i fattigdom, innan hon slutligen dör under en operation. 

Andra livs-historien, Melanchta, är den längsta, med lika ihållande upprepningar, nästan hypnotiskt, sida upp och ner, där huvudingrediensen är gestaltandet av en komplicerad kärleksrelation med små förändringar i parets omtjatade argument. I den texten finns dock en förklarande nyckelmening som dock inte upprepas: "... as their minds and hearts always were to have different ways of working."

Hela stycket lyder: "He was silent, and this struggle lay there, strong between them. It was a struggle, sure to be going on always between them. It was a struggle that was as sure always to be gong on between them as their minds and hearts always were to have different ways of working." 

Texten flyter fram med snarlika meningar, gestaltar livets tröghet, människors svårigheter att förstå varandra. Förälskelsen leder korta stunder till att paret försöker förstå varandra, eller lära varandra sin syn på livet, försöker se sitt och den andres inre liv. Steins karaktärer upplever ofta sina 'inre' känslor, men vet ändå inte så bra vad dom ska göra av denna 'inre intuition'. I synnerhet Melanchtas partner 'Jeff' är medveten om sin egen tröghet att hitta in i sina känslor, hur än Melanchta försöker 'lära' honom. 

Tankarna snurrar mellan Melanchta och Jeff, eller snarare är det samtal som går förbi varann. Dessutom drabbas de av skvaller, sruntprat från utomstående, som leder till misstro inom paret, i synnerhet mannen, som inte vågar lite på sina egna känslor, Jeff tänker dessutom länge att det egentligen är Melanchta som tvingar till sig kärlek, och inte är något han vill känna. Det för mig intressantaste i den här texten är Steins kringgående rörelse i gestaltande av Jeff som främst en tanke-människa och Melanchta som en känslomänniska, och svårigheterna för dem att mötas på halva vägen. De respekterar inte sig själva och sina egna känslor, och misstänker därför att motparten är den som inte respekterar dem, trots att de båda är de mer hänsynstagande än någon annan de möter i livet. Melanchta hade en brutal far och lider livet igenom av depressioner, När Melanchta slutligen ger upp tankarna på Jeff, hamnar hon i en huvudlös relation till en spelare som aldrig bryr sig om någon annan än sig själv, och allt går från dåligt till värre, vännerna överger henne,  hon blir sjuk och dör så småningom utfattig.   

Melanchta är en lång text av ständiga upprepningar, så på ett stät skulle texten kunna krypmpas ihop till något mycket kort, men samtidgit skulle den psykologiska dansen då gå förlorad. Stein tänker inte förklara något, vi får själva läsa mellan raderna. Om man orkar läsa alla rader ... ändå måste man det. 

Tredje livshistorien, The Gentle Lena, är den kortaste och mest lättlästa, men också den mest tragiska. Lena är sin tids mest typiska idealet av ung kvinna, hon som inget vet om livet, utan bara leds av sina släktingar utan förklaringar. Hon förs till Amerika av en välmenande släkting, för att giftas bort och förhoppningsvis få ett 'bättre liv'. Men både Lena och den tilltänkte brudgummen har alldeles för svag självbevarelsedrift, de omges av grälande släktingar och vänner, och bara lyder, för att det verkar enklast så. Lena, som så många flickor i slutet av 1800-talet, saknar insikter om vad liv och 'giftermål' innebär. Hon niger, tackar och lyder. Mer eller m indre välmenande människor gnäller, pikar och gräl ar henne genom livets flodfåra, utan att hon har någon egen vilja. 

Brudgummen Herman övertalas att komma till kyrkan och säga ja, med motiveringen att Lena har ingen egen vilja, och kommer inte att vara till något besvär, utan det kommer att reda ut sig i långa loppet. Herman har aldrig varit intresserad av kvinnor, och det förändras inte av äktenskapet. Det är så tragiskt att jag knappt orkar tänka på, att Lena genomgår fyra graviditeter, trots att hennes make Herman 'är helt ointresserad' av sin hustru!!! Det gör ont. Jag vill inte tänka på hur det gick till. Fjärde barnet är dödfött och tar modern, Lena, med sig i döden. 

Det paradoxala är dock att Herman har varit 'vänlig' mot Lena äktenskapet igenom, för han inser att hon inte stört hans liv nämnvärt, och här kommer den paradoxalt positiva avslutningen av historien. Att Herman som inte ville gifta sig, älskar att bli far, han älskar sina barn, att vara far, och ta hand om den. Han sköter den mer än hans deprimerande hustru Lena någonsin orkade. Så när Lena slutligen dött, lever han själv med sina barn, utan hustru och föräldrar, och älskar att ta hand om barnen. Äntligen ett positivt slut på ett av alla gestaltade liv i denna bok.

Så, mitt intryck är en blandning av ett visst spirande intresse, parallellt med känslan att denna text skulle jag aldrig orka ta mig igenom en gång till. En viss misstro om jag skulle läsa Stein igen. Men so slängde jag en blick på hennes nästa verk 'Tender Buttons', utan större entusiasm ... MEN, där finns något helt annat, något jag aldrig väntat mig att jag skulle uppskatta, men verkligen gör!. Men mer om det en annan gång!

2022-08-21

Ett rum med utsikt - E M Forster (1908)

Tydligen var första delen, som tilldrar sig i Italien, Forsters första romantext, påbörjad under en resa i Italien. Men han lade undan den, och först sedan han lagt till en andra del, som tilldrar sig på hemmaplan i England, färdigställde han den, så den utgavs som hans tredje roman. Visst har den sina brister, men är ändå rolig och full av liv. Man ska inte jämföra den med 'romantiska' historier i allmänhet, det vinner den inte på. Men den uttrycker sin samtida, sekelskiftet 1900, där den äldre generationen uttrycker den kvardröjande viktorianska eran. Dessa hamnar i generationskonflikter med sina ungdomar, som sår frön av  'sann kärlek' och jämlikhet mellan könen, även om dessa ännu ses som särarter av varann. 

Men de är tydligt att den yngre generationen är otålig i sin önskan om förändringar. Det här gör att texten känns så modern, 1900-talet stormar in. Och det finns en hel del humor i texten, och mycket lättflytande dialog. Även om det även finns en hel del insprängda citat som anknyter till viktoriansk bildning, men min upplaga har förklaringar, även om det inte egentligen behövs, utom möjligen översättningar av italienska fraser, för dem som inte förstår italienska. Dessutom har min upplaga en epilog som Forster skrev femtio år senare, med tankar om vad som hänt huvudpersonerna under dessa femtio år fram till 1958. Det är intressant, i synnerhet som det är lätt att fästa sig vid Forsters karaktärer, han är bra på det. 

Romantiteln upplyser om temat, symboliken, motsatserna instängdhet och frihet. Cecil är ett viktorianskt rum, även om han kallas 'medeltida'. George erbjuder ungdomlig frihet, en utsikt att öppna fönstret och andas in djupt. Hans första möte med Lucy är också när han erbjuder henne att byta sitt hotellrum med utsikt, som hon blivit utan. Därigenom är  han också den som kan erbjuda henne frihet, medan Cecil däremot hellre stannar inomhus, och uppfar Lucy som en vacker utsikt, bara som ett konstverk, en skön bild, ett föremål, inget mer. Han vill inte möta henne i naturen, inte möta hennes natur. 

Nära tjugo år senare, 1927, höll Forster en serie föreläsningar på Cambridge universitet, som också utgavs som bok samma år, som heter, Aspects of the Novel.  Jag läste denna i helgen. Även detta är skön läsning, och handlar om romanskrivande och hur vi kan läsa fiktion. Man måste minnas att detta tilldrog sig långt innan 'narratologin' skapades, med sin exakthet i analys av prosa. Inget sånt finns här (utom möjligen referenserna till 'flat' och 'round' karaktärer - vet inte om det var Forsters termer, eller om begreppen fanns tidigare). Föreläsningarna känner först som löst kåserande kring litteratur, vagt och behagligt. Men vagheten till trots fördjupas analysen kapitel för kapitel. Forster ger också exempel från en rad klassiska verk, och några mer okända verk. Ja det är berikande läsning, ett för mig nytt sätt att se och tänka om texter och det är alltid berikande. 

2022-08-08

NP 1933 - Ivan Bunin

Ivan Bunin (1870-1953) fick Nobels litteraturpris för år 1933, med motivationen

"för det stränga konstnärskap, varmed han företrätt den klassiskt ryska linjen i prosadiktningen"

Bunin lär ha debuterat som poet i symbolistisk anda. Men jag har läst hans romandebut, Byn (1910), som i alla fall i svensk översättning har undertiteln "en prosadikt". Och visst är språket rent och bildnära, koncentrerad, 'less is more'. Dock, jag kan inte avgöra vad som speglar originalet och vad som är översättningens förtjänst. Jag har inte heller sett referenser till denna poetiska undertitel på andra språk, så varför på svenska? Har det med nobelpriset att göra?

Stilen är 'realistisk', och till den grad att man förstår varför Ryssland var redo för en revolution. Även om revolutionen 1905, som den här texten leder fram till, misslyckades. Fattigare, skitigare, mer depressivt om den ryska landsbygden, än jag någonsin läst. Eller så uppfattar jag det så eftersom språket är så 'omedelbart'. Det ryska bylivet gestaltas som brutalt och godsägarna på väg att förtvina och dö ut. Allt är förfall, all mänsklig intelligens tycks urlakad. Huvudpersoner är två bröder, den ene kan bara tänka på affärer och samla varje rubel han kan få tag i, och hans bror är en självlärd drömmare, som drömmer om att dikta, men inte åstadkommer särskilt mycket. De bildar varandras motpoler, men verkar lika undergångsdömda båda två. Trots eländet får texten lyriska kvaliteter. 

Under mellankrigstidens samhälleliga omvälvningar, 1920-30-talen, växte kreativiteten till en urskog av stilar som blev svår för Nobelpriskommittén att välja ur. Samtidigt som man ville välja något som kunde intressera läsare av alla slag.  Ryska revolutionen var ett faktum sedan sexton år tillbaka. Men den författare de valde, hade emigrerat till Frankrike 1920, och stannade där fram till sin död 1953.  

Hur än universell, hur än 'realistisk' så är en text alltid subjektiv. Vad vill Bunins text? Visa oss att revolutionen var behövlig? Eller något man borde fly ifrån? I Sovjetunionen erkändes han som författare och 'skildrare av det ryska svårmodet' först efter sin död.   

Mitt bibliotek hade även en äldre antologi, tror den var från ca 1960, med noveller av olika nobelpristagare. Bunin skrev nog fler noveller än 'romaner', och i antologin finns hans novell "Den vita måndagen". En svårmodig novell, om mannen som förälskar sig i en kvinna i Moskva, en mörk skönhet med drag av 'indisk-persisk skönhet'. Även i Byn omnämns en mörk kvinna, en skönhet av egyptisk art, den enda skönheten i boken, dum men vacker, sägs det. 

I novellen blir det aldrig något av kärleken, av intimiteten, kvinnan är ett mysterium. Han är rusig av lycka, men hon värjer sig. Han förstår inte, hela kärlekens natur är ett mysterium, han frågar sig vad kärlek egentligen är? 

Första måndagen i fastan, ska de enligt rysk sed be alla om förlåtelse, för alla oförrätter man gjort sig skyldig till. Då först uppdagas hennes intresse för det kyrkliga, kyrkor, kyrkogårdar. Ju närmare han kommer hennes, desto längre flyr hon. Tills hon reser bort, och sedan skriver att hon vill bli nunna.
Så blir han blir han övergiven och "lider i ett par år". 

2022-08-03

Anne of Green Gables - Lucy Maud Montgomery (1908)

Det är första gången jag läser denna klassiska 'flickbok', och jag läser den i engelskt original. Men den översattes till svenska som Anne på Grönkulla, redan 1909, ett år efter det kanadensiska originalet. I bokslukaråldern läste jag Kulla-gulla om och om igen, Anne frestade mig inte, men jag hade en väninna som läste hela serien. Men när jag, nu i övre medelåldern, läser den, inser jag dess kvaliteter för både unga och vuxna, även om den för mig som svensk inte överträffar Kulla-Gulla. Men den är definitivt läsvärd som inspiration för kvinnlig integritet, inte minst när den utgavs 1908, i en tid då barn och kvinnor inte skulle ta sig ton. 

Anne har en mycket uppfriskande livsgnista och personlig integritet. Hon står på sig vid minsta oförrätt. Men personifierar också vänskap och positivt tänkande. Anne charmar alla. Hon adopteras av ett äldre syskonpar i huset 'Green Gables', ett jordbruk drivet av Matthew och Marilla, där Marilla uppträder med en sorts frostig puritanism. Tänk jag läste hela boken utan att inse att de var syskon, och inte bara ett barnslöst äldre par. Jag vet inte om det är meningen att man ska lista ut det bara genom att berättaren aldrig refererar till henne som Mrs någonting, bara Marilla Cuthbert. Övriga kvinnor är antingen Mrs eller Miss.  

Boken idag, över 100 år senare, är historiskt intressant, inte minst för vuxna, även om man undrar om det verkligen kunde gå så lättvindigt att adoptera? The Cuthberts behöver hjälp i jordbruket så de vill ta till sig en föräldralös 11-årig pojke att fostra. Med andra ord - gratis arbetskraft! Att Anne är en flicka var ett misstag. Anne har dessförinnan redan arbetat i andra familjer med att sköta barn (alltså precis som Kulla-Gulla), ett eländigt liv. 

Anne förälskar sig i naturen redan under resan till sin nya familj. Naturen är viktig för Anne, ur den hämtar hon kraft, liksom i sina fantasier. Det är mycket naturbeskrivningar i det engelska originalet, som ihop med andra avsnitt tydligen har redigerats ner i den svenska översättningen. Kan man läsa boken på engelska, så är det väl att rekommendera, i synnerhet om man vill ha allålders-varianten.  

Anne fick stanna, för Marilla och Matthew är trots allt vänliga med kännande människor, och antagligen i större mått än många i sin samtid. Anne är dock i stora mått en virrpanna, där fantasierna bubblar upp i henne, och kan bli påfrestande långrandiga. Så i det avseendet kan man förstå att de svenska barnboksupplagan kortades. Men Anne växer och mognar, klarar sig ypperligt i skolan. Det är en annan egenhet med boken, ovanlig för en 'flickbok', att redan den första boken i serien löper över fem år, och alltså blir till en utvecklingsroman. 

I slutet av boken, som 16-åring, är Anne och hennes vänner redan utbildade till småskollärare. Anne måste nu försörja sig själv. Också en ovanlighet i vår tidsålder, så jag undrar hur mycket som är realistiskt? men Montgomery skrev om sin samtid, så även om det är romantiserat, så antar jag att det förekom. Kanada var ju en stor glest befolkad immigrantnation. Kanske förekom det. 

Mycket av boken rör relationen mellan Anne och fostermodern Marilla, där fantasi och puritanism stöts och blöts mot varann, och med känslan dem emellan gör att de båda utvecklas till en allt större medmänsklighet. Vi är på väg mot en modernare tillvaro, med större frihet för unga och kvinnor, även om det är långt kvar än. Som äldre läsare går det alltså att ta till sig även Marillas synvinkel, vilket förhöjer allålderskänslan. 

Anne må vara sentimental och melodramatisk, men berättarrösten är det inte. Berättaren ser nyktert på samtliga karaktärer. Anne har brister likaväl som kvaliteter, tydligt gestaltat för läsaren, liksom alla outtalade missförstånd mellan olika karaktärer. Alla kommer de att utvecklas. Anne är känslig, inte konstigt med den barn dom hon har, och hon tänker inte låta sig kväsas, vilket leder till impulsiva utfall, som dock reder ut sig när hon väl lugnat sig och kommer på sina egna genuina lösningar till hur man ber om 'förlåtelse'. Allt är mycket lyckat, och inget skadar hennes integritet. 

Svåraste knuten gäller dock pojken Gilbert, klasskamraten som redan vid första mötet gör misstaget att dra i hennes röda hårfläta. Den relationen knöt sig genast, och de blev därav rivaler, med en knut som det tar fem år att lösa upp. För Anne är mycket känslig för sitt utseende. Fräknar och morotsrött hår, det försöker hon hela tiden fantisera bort, och vill inte påminnas av genom yttre kommentarer. Vilket naturligtvis är helt rätt. Men det största problemet är naturligtvis att hon inte kan acceptera sig själv, sitt eget yttre. 

Genast jag började läsa om denna okuvliga, fräkniga rödhåriga flickan, började jag som svensk genast att associera till Pippi Långstrump. Så beläst som Astrid Lindgren var måste hon ha läst Anne på Grönkulla. Och inför Annes avsky inför sitt eget utseende, måste Astrid Lindgren (vi vet ju hur human och medmänsklig hennes grundsyn var) - medvetet eller omedvetet - ha grunnat på att skapa en motbild. Pippi förklarade frankt att hon 'Lider inte av fräknar'. Visst är hon fräknig, men hon LIDER INTE av dem! Även när Gilbert (vid deras första möte i skolan) drar i hennes morotsröda fläta så den står rakt ut, tänker jag på Pippis utstående flätor. Pippi, en generation efter Anne, frigör oss än mer i okuvlighet än vad Anne lyckades med.

Läsning frammanar normalt inte tårar i mig, men en scen i Anne of Green Gables, lyckades fakatiskt med det konststycket. Det är en mycket hjärtknipande scen, efter att den blyge fosterfadern Matthew ansträngt sig enormt för att till julklapp skaffa Anne en moderiktig klänning med 'puffärmar'. Hon har inte dröm och pratat om annat i åratal, och på grund av Marillas puritanska livsinställning, har hon som enda flicka i skolan tvingats acceptera mycket flärdfria klänningar. Inför Matthews julklapp blir Anne så överlyckligt tacksam att börjar gråta. Och att Matthew då i första stund inte förstår hennes lycka utan tror att han gjort något fel - det är hjärtknipande!

2022-07-30

Familjefesten - Lars Gustafsson (1975)

Tredje boken i serien 'Sprickorna i muren'. 

Första halvan är lite väl vag byråkrati och teknokrati kritik, typiskt för 1970-talet, men i andra delen växer och klargörs att temat är miljökritik, oron inför kärnkraftsavfall, bakterier, cancer, leukemi, rädsla inför viruspandemier, vilket faktiskt gör boken aktuell nu igen, idag. Även om huvudfokus ligger på önskan att tysta ner all oro, alla skandaler och kriser.

Eftersom det här är tredje boken i serien 'Sprickorna i muren', som skulle bli fem böcker, roar det mig att titta på det samlande greppet, att åtminstone huvudpersonen, ibland fler personer, heter Lars, och alla är födda 17 maj 1936, precis som författaren själv, och alla med barndom i Västeråstrakten. Det är ett intressant grepp. Man kan säga att han delat upp sig i en lång rad roller, underpersonligheter, olika synvinklar, alla är osäkra inför samhället kring år 1970.

Jag börjar också se och undra om de fem böckerna kan indelas i och vinklas efter de fem sinnena. I första delen tänkte jag inte på det, men i backspegeln undrar jag om det var 'känsel', kroppslig, kärleksföremålet var det moderliga 'Hannah' i vars famn han önskade sjunka in. I andra boken var luktsinnet helt dominerande, överallt påträngande dofter, och kärleksobjektet, den unga skoleleven, upplever han mest via dofter, som doften av fuktigt ylle.

Och i denna bok har huvudpersonen 'Lars' eidetiskt minne, s.k. fotografiskt, att han ser i sitt inre varje detalj hur än många år som förflutit. Kärleksobjekten tar han in som synintryck, detaljer i kropp och kläder, och färger. I synnerhet i slutet av boken återvinns färgerna med gryningen, livet återkommer färg för färg. Så nu undrar jag om luktsinnet och smaksinnet kommer att dyka upp i de två senare delarna i serien??

Intressant. Även om boken känns lite väl vag, så kan det sägas höra till temat: konspirationsteorier, osäkerheten när man inte vet vad som är sant eller överdrivet. Ett problem i tiden ...

2022-07-28

Häxringarna - Kerstin Ekman (1974)

Första delen i serien 'Kvinnorna och staden', om framväxten av det fiktiva stationssamhället Vallmsta, med sörmländska Katrineholm, där Kerstin Ekman väste upp, som förebild. Serien beskriver hundra år av Sveriges samhällsutveckling från fattigt bondeland och i synnerhet kvinnors liv och erfarenheter. Under 1970-talets när den socialrealistiska romangenren stod högt i kurs, kom Ekman med denna underbara serie som jag älskade från första läsning. Hennes text är så utmejslat bildrik, gestaltning som gör att jag inte vill släppa boken. Oavsett att jag redan läst den flera gånger, känns den alltid lika ny och griper mig med varje detalj. Det nya var att i synnerhet kvinnornas miljöer och sysslor fick stå i centrum och fästas på pränt, så det inte glöms bort.

Häxringarna utspelar sig från tidigt 1870-tal till 1905, i fokus finns soldathustrun Sara Sabina Lans och hennes yngsta dotter Edla, och i synnerhet dotterdottern Tora, som växer upp hos mormor då hennes unga mor dog strax efter dotterns födelse. Men där finns även restauratrisen mamsell Winlöf som ihärdigt hävdar sin position högre upp i hierarkin, med sitt nätverkande också fått större inkomster än grosshandlaren själv, men som kvinna ändå aldrig får samma aura av 'anständighet' och beundran som männen får. Men också många andra karaktärer, för här är det samhället, kollektivet, som har huvudrollen. Stationssamhället på den sörmländska landsbygden, och hur denna ort långsamt förtätas. Det är synd att kalla det modernisering, det växer upp ett järnvägshotell, men det är främst till för 'fina' resanden. Sverige var fortfarande ett bondeland. Det är fattigt, och kvinnorna strävar ihärdigt för den dagliga överlevnaden, medan männen avlägsnar sig alltmer i sin nya dröm om ekonomisk utveckling.

Sverige i slutet av 1800-talet var skriande fattigt. Ett viktigt tema i boken är bristen på kläder och skor, och hur varje klädesplagg utnyttjas in i det sista, hur tygerna får hålla i generationer, sys om, ändras med enkla medel, tills de slutligen hamnar i en trasmatta, omsorgsfullt färgkoordinerade mönster hela längden igenom. En konst. Även om min farmor och hennes systrar, tillhör senare generationer än Sara Sabina och Tora, så väcks mina minnen inte minst av deras trasmattor och vävning. Deras landsbygd låg längre från Stockholm och kanske därför levde kvar längre.

Tydligt åskådliggjort i Häxringarna är också hur åtskilda mäns och kvinnors liv var, svårigheten för dem att se varann över skrankorna. Kvinnorna är kvar i den dagliga striden för överlevnaden, inte minst för sig själv och barnen, medan männen börjar drömma om ekonomisk tillväxt, där bara ett fåtal kan hamna överst i hierarkin, och resten börjar utarmas. Bondebygdens storhushåll bryts upp av de nya ekonomiska drömmarna, som saknar jämlikhet. Drömmen är frihet och jämlikhet för alla, men blir bara en trampkvarn med allt större utslagning. Ekmans metafor tas från naturen, den äldsta generationen hade kontakten med naturen, kikar på lekatten (hermelinen) i gryningen, ger mjölk åt piggson (igelkotten), och känner rådjurens parningsritual, som skapar 'häxringarna', de nedtrampade cirklarna, som för Tora blir något skrämmande, den obetvingliga jakten mellan könen, dragningskraften, som bara tycks leda till allt större fattigdom, när alla skyddsnät plockats ner. Naturen blir alltmer obegriplig, medan Tora själv dras in i livets häxring, lika blind för den egna motivationen som de instinkter som driver naturen.

De unga ofrivilligt gravida kvinnorna hamnar underst, lika maktlösa som barnen, som lämnas bort, utackorderas, uppfostras av andra, efterfrågas sällan av fäderna, som redan vänt bort blicken. allt blir cirklar av kamp för överlevnad. men Tora ger sig inte, hon har en stolt kärna som skapar livskraft, tidigt änka måste hon försörja sina barn. Men järnvägshotellet som gav henne en start i ungdomen, är numera stängd för hennes som gift och mor. Hon måste starta en egen rörelse, baka bröd och sälja på torget.

Och alla dessa sysslor beskriver Ekman minutiöst, levandegör bildligt med livslust, hon förlorar aldrig min vilja att läsa vidare. att få uppleva allt igen, mer och mer. 

2022-07-23

Leo Tolstoj (noveller 1853-1912)

Tolstoj var som vi vet en gudabenådad berättare,  med storverk som Anna Karenina och Krig och Fred. Man sugs in i historierna, människoöden i mängd passerar revy, och alltid lika levande gestaltat. Men han skrev även kortare texter. Nu har jag just läst en novellsamling på engelska, "The Death of Ivan Ilyich and other stories", med texter av olika längd, samlade på temat 'döden', och vill poängtera Tolstojs 'besatthet' av döden. Alla historier är skickligt gestaltade - och väcker en hel del obehag i läsandet. Novellerna spänner från krigserfarenheter 1853, fram till 1905 - det misslyckade revolutionsåret - så samhällskritiken växer fram motståndslöst.  

Pengar och makt korrumperar. I titelnovellen, "The Death of Ivan Ilyich" från 1882, står om Ivan Ilyich far att han tillhörde de statstjänstemän vars karriär gör att de inte kan 'sparkas' på grund av status och trogen tjänst, "... so they end up being given wholly false and fictitious jobs to do for which they receive salaries that are anything but fictitious (...) and this enables them to live on to a ripe old age."

Till skillnad från bönder och enkelt folk, som slet för småpengar och dog i unga år. Samlingen inleds med några tidiga noveller, "The Raid" (1853), "The Woodfelling" (1855) och "Three Deaths" (1859), som utifrån Tolstojs erfarenheter av de krig som pågick i det exanderande Ryssland, kritiserar såväl den materialistiska godsägarklassen, som den naiva tron på hjältedåd, som bara leder till förtidig död. De som överlever är de som ser kriget som ett rent jobb. ett känslomässigt avtrubbande yrke. Krig och erövring som en obegriplig materiell sjukdom. "Three Deaths" är en kort betraktelse över hur tre personer av olika samhällsklass möter döden på olika sätt, med mer eller mindre acceptans. 

"Polikushka" (1869) är en lång hjärtskärande historia, om en fattig alkoholiserade 'hästdoktorn' (kvacksalvare) vars arbetsgivare, en mindre vetande överklassdam inte vill att han skall sändas ut som soldat. Historien innehåller ett väldigt schackrande över vilka som ska tvingas sändas till kriget, som ständigt pågår, man vill skicka 'uslingar' att bli av med, inte familjefäder i små hushåll, men snikenhet är ett problem, pengar korrumperar, det går att köpa sig fri, men få vill ställa upp. Polikushka får chansen att göra sin matmor en tjänst, hämta hem hennes pengar. Både Polikushka själv och vi läsare får en lång och orolig färd, som slutar i elände så klart. Och det gör ont i magen. 

Ivan Ilyich  i titelnovellen, trodde sig leva rättfärdigt, lyckönskar sig till sitt välpolerade liv, men inser inte att hans materiella ytlighet, utan värme och kärlek, gör hans liv meningslöst, en kopia av alla andra i hans samhällsklass. Men den välpolerade ytan får alltfler skavanker i brist på själslig intimitet. Så i honom börjar en böld växa, som blir allt större och smärtsammare, ju mer han  fokuserar på den. Livets meningslöshet, utan äkta kärlek och omtanke. Ivan som domare har försökt döma brott efter bokstavsregler och tyckt om sitt välordnade arbete, som gott som på räls. Men nu, i mitten av sitt liv, 41 år gammal, står han slutligen själv anklagad av sjukdomen, hans inre tomhet som biter sig allt aggressivare fast, och dömer honom till döden. Han vill förneka döden, men våndas in i det sista. Detta är den obehagligaste av historierna.

Samlingen avslutas med två noveller från tidigt 1900-tal, den korta 'After the Ball' (1903), som verkligen visar på dubbelmoralen inom en och samma person, den grånade patriarken som dansar en sentimental vals med sin undersköna dotter, och sedan går till tjänst i gryningen och ser till att låta piska en 'desertör' till döds. Här hårdnar verkligen samhällskritiken. Avskyn inför detta får berättaren att helt tappa sina känslor för den sköna dottern.

Och sist långnovellen 'The Forged Coupon', med sina kaosartade ringar på vattnet, från det 'lilla enkla bedrägeriet', skolpojken som med en '1:a' ökar checkens värde från 2 rubler till 12, och hur detta påverkar den ene efter den andra, som luras och vill freda sitt eget skinn, vilket leder till allt grövre brott. Novellen, skriven 1905, tycks visa oss en allmänt korrumperad samhällsmoral, redo at bädda för ryska revolutionen. 1905 var också året för det första försöket till revolution, när ryssarna gick man ur huse för att vädja till 'lillefar' tsaren, vädjade om bröd till de svältande, men motades bort med våld och blev desillusionerade. Kanske låg denna text alltför nära i tiden, och att det är därför den inte trycktes förrän 1912, två år efter Tolstojs död.

I novellen är det en nådeansökan som sänds till tsaren, nåd till massmördaren som omvänts till Kristus icke-våld. Tsaren lider som alla andra av en inre strid mellan sin plikt som förlåtande medmänniska, och sin officiella plikt som tsar, och det är inte Kristus som vinner. Del två av denna novell visar tydligt på Tolstojs tro på andlig omvändelse, som lösning. Att han hoppades på att den skulle sprida sig som ringar på vattnet, lika väl som brotten och eländet hade spritt sig. Hur än rätt han hade, så riskerar denna lösning att stå lite för nära 'falsk rättfärdighet', att fortsätta tro på dualiteten rätt/fel, och ändå inte riktigt tagit till sig medmänsklig kärlek på djupet. Vilket gör att novellen kan läsas som en moral-kaka. 

Det är svåra filosofiska frågor det här. Om man inte kan släppa hjärnans eviga dividerande, och bara ta till sig medmänskligheten, med likhet för alla.

2022-07-17

The Wind in the Willows - Kenneth Grahame (1908)

Heter på svenska Det susar i säven. Det är första gången jag läser denna klassiska 'barnbok för alla åldrar'. Men jag valde att läsa den på engelska, för att få originalkänslan. Och den är helt fantastiskt levande, idag som när den var ny 1908. Detta är historien om fyra vänner i form av djur - Råtta (Vattensork), Mullvad, Padda och Grävling. I grund och botten en rak historia om vänskapen mellan fyra helt olika personligheter, de stöts och blöts, men trots dina olikheter vinner alltid toleransen.  

Men trots Beatrice Potters värld med Peter Rabbit och andra djur avbildade med kläder, som gjort att jag trott att detta var en invand tradition i Engelsk litteratur, mötte The Wind in the Willows motstånd och kritik i sin samtid, och fick inte alls den omedelbara genomslagskraft, som författaren hoppats. 

Kenneth Grahame (1859-1932) som främst arbetade som banktjänsteman, hade gett ut några omtyckta barndomsskildringar för vuxna på 1890-talet, och tydligen var hans läsekrets 'för vuxen' för dessa djurhistorier, som tillkom när Grahame blev pappa i början av 1900-talet, och började roa sonen med historier om den skrytsamme Paddan. Historierna utvecklades sedan med den aktive rättrådigt agerande Råttan, den osäkre men bedårande hjälpsamme Mullvaden och den myndigt barske Grävlingen.

Den svenska upplagan 1990 har Ernest Shepards härliga bilder, men tyvärr inte min engelska. Tydligen tillkom de inte förrän 1930, när A A Milne hjälpte till att ge boken ett uppsving. Milne skrev ju om Nalle Puh på 1920-talet, med just Shepards nu klassiska illustrationer. Vid den här tiden ökade bokens popularitet, inte minst på grund av att Milne gjorde en teaterpjäs av den. 

A A Milne skrev ett förord som finns i min upplaga, där han säger att när vi läser 'The Wind in the Willows' (Det susar i säven), ska vi inte inbilla oss att vi är smakdomare, vi kan bara döma oss själva.

 "You may be worthy; I don't know. But it is you who are on trial."  

Låter det hårt? Boken är på många sätt introspektiv, trots att det är en enkel historia om vänskap och tolerans, med roliga incidenter kring de olika personligheter. Och alla har vi väl olika mått av alla dessa ingredienser i vår egen personlighet. Man kan inte annat än värmas och le igenkännande.

En annan lustighet är att jag just nu läser om Norrtullsligan av Elin Wägner, debutromanen som också gavs ut 1908. Och jag påminns om att även den är en pigg och värmade historia, i den är det fyra unga kvinnor, 'kontorsslavar' med olika personlighet, men i sin egen tolerans sinsemellan, en för alla, alla för en, till skydd mot omvärlden. De lyckas dock inte vinna mot mannens sociala regler, och Peggy drar sig undan ut på landet, undan moderniteten.

Den skrytsamme Paddan som älskade fart och fläkt, bilar, motorer, men lärde sig aldrig hantera dem. Hans vänner försöker få honom att ta sitt förnuft till fånga. Kenneth Grahame hade tröttnat på bankvärlden, ville leva på sitt författande, men det var trögare än han hoppats. Han drog sig i alla fall i böckerna undan moderniteten, ut i naturen. 

2022-06-28

Yllet - Lars Gustafsson (1973)

 Hmm, inte lika bra som första boken i serien om 'Sprickorna i muren' (Herr Gustafsson själv, 1972). Även om det finns mycket som jag tycker om. Så det är en stark 3:a. Här är Gustafsson ram-berättelsen, han får veta att en bekant i hemtrakten Västmanland, dött påkörd av en buss.  Varpå Gustafsson vill berätta hans  historia. "Det finns en historia bakom. Den handlar, kan man säga, om ett tillstånd där visserligen väldigt mycket är lögn, men inte allting. Det finns sprickor i betongen".

Matteläraren Lars Herdin, född 17 maj 1936 (alltså ett alter ego med samma födelsedag och förnamn som Gustafsson), suckar uppgivet över den nya läroplanen (Lgr69) som tar mer fasta på kollektivet av barn (lika för alla) än de enskilda begåvningarna. Han har ju en mattebegåvning i sin klass. Lars Carlsson (notera förnamnet). Hur ska han vägleda geniet, när skolan inte vill understödja det. Gratis privatlektioner? Men det leder bara till elände...

Hela boken bygger väldigt mycket på hågkomsten av dofter/lukter, som trädoften i de gamla husen, betongen i de nya, och främst av allt vått ylle, såväl av svett som av regn och smältande snö. Tidskänslan från 1969-70 är stark, det tinnerdoftande, alkoholindränkta, med oron över att Folkhemmet tycks kväva sina invånare med tjocka lager våt ylle. Alla vill bli omhändertagna. Det egna initiativet dunstar bort. Hur välja styrmedel? Åt vilket håll? Lars Herdin vill ta livet av sig. Bussen gör slutligen jobbet. 

Boken brottas även med känslor av kärlekslöshet, och misstro inför kärlekens natur, precis som första boken. Här blir boken nattstånden. För Herdin avslutar sin sexuellt frigjorda relation med sin jämlika självständiga 'väninna', språklärare, och förför i stället en skolflicka. Där gick det väldigt snett, men är symptomatiskt för 1960-talets sexuella frigjordhet på mannens villkor. Flickan Claire är dessutom det unga mattegeniets flickvän (fd). Kan man röra till det för sig mer än så ... ?

Detta drar ner betyget, liksom en viss ryckig rörighet, i komposition och innehåll. Det känns som om Gustafsson hellre skrev mycket och ofta, än genomtänkt. Visserligen får jag tänka själv, vilket inte är fel, men för att få fyra stjärnor måste det vara en bok jag kan vilja läsa om.

2022-06-18

Livets ax : barndomsminnen - Sven Delblanc (1991)

Livets ax (1991) var en välförtjänst Augustprisvinnare för Sven Delblanc (1931-1992) Dessa minnen främst från hans barndom, är en blandning av prosapoetiska ögonblick, främst från naturen, och återhållen vrede över faderns tyranni. Och mobbing av alla slag i skola och samhälle. 

Äntligen blir hela författarskapet begripligt. Till skillnad från den rena fiktionen, som ofta tycks använda upprepningar som ren utfyllnad, är här varje upprepning väl motiverad. Här berättas också om flykten in i fantasin, med kärlek och vänskap, som var fantasi men i Samuelserien fick bli verkliga karaktärer.  

Men viktigast av allt är hur han hela livet brottats med sina metafysiska erfarenheter, som han vägrar att kalla metafysiska. Hans liv tilldrog sig under det svåra 1900-talet, det maximalt dualistiska, med krig och tyranni, förintelser, allt det groteska i den s.k. 'verkligheten' vs. den outsägliga friden i det uppenbarat meditativa tillstånd som infann sig som en nåd i barndomens svåra situationer. 

Vissheten om all-enheten i de högre dimensionerna, gjorde att han upplevde 'livet' som så groteskt, och omöjligheten att uttrycka det outsägliga, gör att hans texter ofta förföll åt burleskt groteskeri. Det är hans livs tragedi att han inte lyckas överbrygga dualismen. Inte vågar lita på sina helt ovedersägliga andliga meditativa erfarenheter. Det som kom naturligt för barnet, förångas och förskingras med stigande ålder. I det 'groteska verkliga livet' ägnar han sig åt det burleska. I en sorts tro att den 'meditativa friden' skulle ha placerat honom bland de sinnessjuka. 

Hans morfar drabbades av detta, liksom en morbror. Delblancs liv dominerades av den svart-vita dualismen. Det dualistiska tyranniets fall har bara börjat, det inleddes med Berlinmurens fall, november 1989. Första versionen av 'Livets ax' skrevs enligt efterskriften 1988, men föreföll honom då 'alltför pinsam att publicera'. Han arbetade vidare på texten 1990, kanske var hoppet på väg?