2022-03-28

Nostromo - Joseph Conrad (1904)

Det här måste vara Joseph Conrads bredaste, mest ambitiösa verk, Nostromo : A Tale of the Seaboard (1904). Varför har jag inte läst den tidigare? Den är i mina ögon helt fantastisk, något av det bästa jag någonsin läst. Jag har läst den lååångsamt, munsbit för munsbit, som njutning. 

Conrad bygger upp en fiktiv latinamerikansk stat, som blir ett symbolisk exempel för kolonialismens och dess skiftande motstridiga intressen. Och människors sätt att tänka i vi och dom, för även om det finns motsättningar mellan engelsmän och latinos, så var ju även latinos en gång invnadrande kolonisatörer. 

Boken är som en stor bataljmålning, som fyller en hel vägg, fullspäckad med detaljer, och karaktärer, inbegripna i sina personliga trauman. Allt börjar med en lanskapsbeskrivning, helt fantastiskt, inte en onödig detalj, allt sammanvävt som myter utifrån vad människar trott och berättat. Allt blir till en heltäckande karta, och sedan i följande kapitel kommer karaktär efter karaktär att placerar in i bilden av det koloniala samhället, som ett pussel av mänskliga strävanden och dårskaper. Och trots att det för mig är en långsam läsning, blir jag aldrig otålig, jag vill verkligen sjunka in i varje detalj. 

Språket, bilderna, naturen, landskapet, vädret, är skönt poetiska. Moder jord är vacker, men vad människan gör med den väcker tvetydigheter, som exempel tänker jag på bilden av urskogen vid berget, som Mrs Gould ritar av när hon kommer som nygift till landet, 'ormarnas paradis', det är vackert, orörd natur, men så fullt av ormar att människor skyr platsen. Men sedan rensas denna bort för att lämna plats åt St. Tomés silvergruva, skönheten försvann, men också ormarna, och lämnade plats för en gruva som ger välsignelse i form av arbete och 'utveckling', rikedomen att bygga staten på. Men vems stat? Och detta leder också till girighet, revolution och krig. Så bilden är tvetydig både som ursprunligt natur och som exploaterat råmaterial. Var ligger välsignelsen, var ligger fallgroparna? Ett komplext problem.

Conrad är suverän psykolog, som målar upp varje detalj, varje karaktär, trovärdigt in i minsta absurditet, saker som får mig att le mitt i eländet. Allt vävs samman som människors berättelser och myter, olika personers olika tolkningar och misstolkningar. Alla har sina personliga livs kamp och livslögner. Ett prisma av olika sanningar vävs samman. Människors beroenden och mer eller mindre tilltrasslade relationer, motiv och ideal. 

Och det finns en tråd av spänning hela historien igenom. Historien är berättad mer i spiral än rakt kronologiskt, och det finns hela tiden mysterier, frågor, som gör att jag vill veta mer. Det finns altså en intrig som snirklar sig genom samhällshålningen. Vad hände? Hur ska det sluta? Även om vissa myter kommer att dö med vissa generationer, så finns det andra som lever vidare...

Jag ser att Conrad dedicerade sin bok till författaren och vännen John Galsworthy. De träffades 1893, när Conrad arbetade som styrman och Galsworthy var passagerare, och deras vänskap bestod livet ut. De kunde helt klart diskutera sina litterära ambitioner och projekt. Galsworthy fick Nobelpriset 1932 för sin målning av det brittiska samhällets omvandling kring sekelskiftet och den moderna tidens inbrott. Forsyth-sagan. Undrar om det var samtal kring dessa litterära mål som inspirerade Conrad till sin breda samhällsmålning i Nostromo ? Eller tvärtom, Conrad som inspirerade Galsworthy? Första delen i Forsyth-sagan kom två år senare, 1906.