2022-04-30

Kanaans land (1984) & Maria ensam (1985) - Sven Delblanc

Så nu har jag till slut läst även de fyra böckerna i Samuel-serien, alltså serien som startar med Sven Delblancs morfar 'Samuel', och sedan följer hans barn - döttrar och söner - och deras kamp att ta sig genom livet. Fiktivt, men ändå Delblancs bild av sin släkts historia. Ända sedan Hedeby-borna, den mer burleska tidigare fyra-boks-serien, har vi väl vetat att pojken Axel Weber, Svenskamerikanarens son, är författarens alter ego. Fick nyligen veta att Axel faktiskt är en av de tre förnamn Delblanc själv fått i dopet. Axel efter morfadern, Hermann efter farfadern och Sven ett helt eget namn modern ville ge sonen. 

Kanaans land handlar om Fredrik och Maria Webers slit som nybyggare i Kanada, det 'förlovade' landet, som av olika skäl inte lever upp till förhoppningarna under de tio år de levde där. I Maria ensam, sista boken i serien, återvänder familjen till 'Hedeby' (som alltså ligger i Södermanland, i trakten av Vagnhärad). Så sluts cirkeln.

Mitt problem med hela serien är att allt är eländes elände, och mals om  och om igen. Stora delar av böckerna kunde krympas ner till långnovell. Störst problem är dock att så mycket rör kvinnor, Samuels hustru och döttrar, och jag tror inte på Delblanc som kvinnoskildrare. Jag hittar ingen äkta psykologisk trovärdighet. Mänskliga liv medför livserfarenheter som utvecklar oss, men jag hittar inga spår av detta, allt bara mals om och om. Så många gånger som det talas om Marias 'ensamhet' i Kanaans land, liksom om sjunkande vetepriser, är min uppfattning att vi hunnit ner till 'minus 200 %', vilket är en omöjlighet, i synnerhet som Marias ensamhet fortsätter ännu djupare i sista boken, som också kallas  Maria ensam. Vid det laget inser hon kanske att hon trots allt inte var så ensam i Kanada ... Eller?

Om man som jag även läst Hedeby-serien, blir Maria ensam, som ett flyktigt återseende av många av Hedebys karaktärer. De omnämns helt kort, speglas i något typiskt karaktärsdrag, för det är den burleska serien, som jag hade svårt att skratta åt, då humorn inte åldrats med värdighet. 

Det är först den sista tredjedelen av fjärde och sista boken, som Axel Weber, Delblancs alter ego, kommer mer i blickfånget, och visar sig vara lika deprimerad som resten av släkten, men även uppvisar en sorts tonårsrevolt. han vacklar mellan underkuvad uppgivenhet och världsfrånvänt flyktbeteende. Och vi får slutligen veta att han till slut räddas av 'skrattet'. Och då börjar polletten ramla ner i mig. Det rabelaiska skrattet. Att skratta åt livets absurditeter. Det som blev grunden i Hedebyserien. 

Plötsligt blir hela denna långa släkthistoria, där alla är rädda för, och skäms och våndas över, de psykiska problem som morfar Samuel och flera av hans barn drabbats av. Maria känner sig ständigt skyldig, rädd att hon bär på dessa 'skamliga gener'. Liksom Samuels fromma religiositet, som även hans hustru håller fast i livet igenom, blir som ett underkuvande. Hela denna lidandes historia blir som en bakgrund, en förklaring, till Axel Webers, dottersonens egen depression och verklighetsflykt. Som om det är något fastnaglat i generna, snarare än svårigheten att passa in i de stelbenta samhällsnormerna. 

Det är tungt att läsa, ja rent frustrerande. Axel klamrar sig fast vid ateismen, och verkar inte se några  andliga dimensioner i hans flykt, dagdrömmarna in i 'det avlägsna landet', fantasin, fiktionen, blir hans asyl för att avvisa omgivningens krav. Litteraturen blir slutligen hans väg ut. 

2022-04-17

Konstantinos P. Kavafis (1863-1933) - Valda dikter

En helt ny bekantskap för mig. Hittade en helt bedårande liten flerspråkig bok, med tillhörande DVD. Sexton utvalda dikter, en liten samling favoriter. Som på DVD:n läses upp av olika personer på olika språk, men alla med svensk översättning i undertexten. Och så har man den lilla boken med alla texter, både på grekiska (dessa vidunderligt vackra bokstäver) på vänster sida, och parallellt på högersidan i svensk översättning. Dessutom finns 14 av dikterna översatta till engelska, samlat i slutet av den lilla boken. 

Tydligen - enligt introduktionen på svenska, där tre olika personer skriver om författaren och hans tid - utgavs aldrig Kavafis i bokform under sin levnad. Han delade ut dem egenhändigt handskrivna till vänner och bekanta. Sammanlagt 154 dikter. Först efter Kavafis död, samlades de och trycktes i bokform, och så blev hans rykte grundmurat. De få dikter jag nu fått ta del av ger mersmak. Det är ett enkelt språk, ofta i presens, med personlig närvaro, som känns allmängiltig, något vi alla kan ta till oss, som livet här och nu, våra känslor, evigt igenkännbara. Inga krångliga omskrivning. 

Jag själv kan inte grekiska mer än som nybörjare, något jag leker med att lära mig via Duolingo appen. Och ändå är dikternas enkla struktur, helt möjlig att dechiffrera med hjälp av den svenska parallelltexten. Utan att någonsin bli simplistiskt, så har de en djup skönhet i sin enkelhet (vilket får mig att associera till Tranströmers enkla skönhet). 

Kavafis levde en stor del av sitt liv i Alexandria (Egypten), även om han även bott i England och Konstantintopel. Men han var av grekisk familj och omfamnade den urgamla hellenistiska kulturen vid Medelhavet. Ändå är dikterna jag läst, som sagt mänskligt allmängiltiga. Och hans vuxna liv i Alexandria var det begynnande 1900-talet, med sin variant av mångkulturell smältdegel, om man nu ska se den som sen, efter hellenistiska mått, eller tidig med tanke på vår tids globalism.

I alla fall skulle jag med glädje läsa alla Kavafis 154 dikter ...

2022-04-12

För Lydia - Gun-Britt Sundström (1973)

Har just läst om Den allvarsamma leken (Hjalmar Söderberg, 1912), jag vet inte för vilken gång i ordningen. Gun-Britt Sundströms För Lydia (1973) är en lysande parallell-text till denna, som jag också har läst flera gånger. Den här gången beslöt jag att läsa båda böckerna parallellt, avsnitt för avsnitt. 

Sundström har gjort en i mitt tycke alldeles lysande roman, en av mina absoluta favoriter, och en av de bästa från 1970-talet (vid sidan av Kerstin Ekmans Katrineholms-serie). 

Söderberg skrev om Arvid Stjärnbloms kärlekstrassel, med Lydia som det kärleksobjekt han har så svårt  att nå fram till. Sunström beslöt att skriva samma historia ur Lydias synvinkel, kvinnan. Men inte som det tedde sig vid sekelskiftet 1900, utan hon transponerade fram hela historien 60 år. 

Det geniala med Söderbergs bok är att den, trots sitt lilla format, tilldrar sig från 1897-1912, och hela tiden tar upp dagsaktuella händelser och debatter, vilket ger en illusion av att livet segar sig fram. Sundström lyckas helt galant transponera fram detta exakt 60 år, till 1957-1972, med precis samma lätta luftiga text, samma kärlekstrassel, och också sin samtids viktiga händelser, och debatter, moralpanik, mordet på Kennedy, demonstrationer mot Vietnamkriget. 

Sextio år brukar betraktas som två generationer, och eftersom barn ofta revolterar mot sin föräldrageneration, verkar det det skapa en cykel av återgång till liknande problem varannan generation, så här återkommer problem kring moral och sexualitet och kvinnans frigörelse, om än i spiralform och alltså något steg framåt trots bakslag. 

För mig är detta en lysande bok, och även om man kan tycka att båda böckerna är 'lite ytliga' inte gräver sig in i huvudpersonernas själsliv, så känns de ändå representatia. Hur många stänger inte av sina känslor för att 'överleva' livets smällar. Ibland när jag läser Den allvarsamma leken retar jag mig på hur svärta Lydia tycks bli i slutet, när Arvid blivit cynisk, besviken i sin kärleksplåga. 

Det var väl därför Sundström ville ge Lydias version. Och när man som jag nu gjort läser böckerna bokstavligt parallellt, inser man hur skickligt hon lyckats hålla sig till originalet, scen för scen, trots att den är 60 år modernare, samtidgit som vi får Lydias synvinkel. Och även Lydia är uppgivet besviken i slutet. Och så går det som det går. 

Och böckerna är en dialog mellan könen, där kvinna och man har svårt att förstå varandra, fastän de i grund och botten faktiskt upplever precis samma saker, men utifrån sitt eget köns lite olika förutsättningar, hamnar de hela tiden lite vid sidan av varann.