2022-06-28

Yllet - Lars Gustafsson (1973)

 Hmm, inte lika bra som första boken i serien om 'Sprickorna i muren' (Herr Gustafsson själv, 1972). Även om det finns mycket som jag tycker om. Så det är en stark 3:a. Här är Gustafsson ram-berättelsen, han får veta att en bekant i hemtrakten Västmanland, dött påkörd av en buss.  Varpå Gustafsson vill berätta hans  historia. "Det finns en historia bakom. Den handlar, kan man säga, om ett tillstånd där visserligen väldigt mycket är lögn, men inte allting. Det finns sprickor i betongen".

Matteläraren Lars Herdin, född 17 maj 1936 (alltså ett alter ego med samma födelsedag och förnamn som Gustafsson), suckar uppgivet över den nya läroplanen (Lgr69) som tar mer fasta på kollektivet av barn (lika för alla) än de enskilda begåvningarna. Han har ju en mattebegåvning i sin klass. Lars Carlsson (notera förnamnet). Hur ska han vägleda geniet, när skolan inte vill understödja det. Gratis privatlektioner? Men det leder bara till elände...

Hela boken bygger väldigt mycket på hågkomsten av dofter/lukter, som trädoften i de gamla husen, betongen i de nya, och främst av allt vått ylle, såväl av svett som av regn och smältande snö. Tidskänslan från 1969-70 är stark, det tinnerdoftande, alkoholindränkta, med oron över att Folkhemmet tycks kväva sina invånare med tjocka lager våt ylle. Alla vill bli omhändertagna. Det egna initiativet dunstar bort. Hur välja styrmedel? Åt vilket håll? Lars Herdin vill ta livet av sig. Bussen gör slutligen jobbet. 

Boken brottas även med känslor av kärlekslöshet, och misstro inför kärlekens natur, precis som första boken. Här blir boken nattstånden. För Herdin avslutar sin sexuellt frigjorda relation med sin jämlika självständiga 'väninna', språklärare, och förför i stället en skolflicka. Där gick det väldigt snett, men är symptomatiskt för 1960-talets sexuella frigjordhet på mannens villkor. Flickan Claire är dessutom det unga mattegeniets flickvän (fd). Kan man röra till det för sig mer än så ... ?

Detta drar ner betyget, liksom en viss ryckig rörighet, i komposition och innehåll. Det känns som om Gustafsson hellre skrev mycket och ofta, än genomtänkt. Visserligen får jag tänka själv, vilket inte är fel, men för att få fyra stjärnor måste det vara en bok jag kan vilja läsa om.

2022-06-18

Livets ax : barndomsminnen - Sven Delblanc (1991)

Livets ax (1991) var en välförtjänst Augustprisvinnare för Sven Delblanc (1931-1992) Dessa minnen främst från hans barndom, är en blandning av prosapoetiska ögonblick, främst från naturen, och återhållen vrede över faderns tyranni. Och mobbing av alla slag i skola och samhälle. 

Äntligen blir hela författarskapet begripligt. Till skillnad från den rena fiktionen, som ofta tycks använda upprepningar som ren utfyllnad, är här varje upprepning väl motiverad. Här berättas också om flykten in i fantasin, med kärlek och vänskap, som var fantasi men i Samuelserien fick bli verkliga karaktärer.  

Men viktigast av allt är hur han hela livet brottats med sina metafysiska erfarenheter, som han vägrar att kalla metafysiska. Hans liv tilldrog sig under det svåra 1900-talet, det maximalt dualistiska, med krig och tyranni, förintelser, allt det groteska i den s.k. 'verkligheten' vs. den outsägliga friden i det uppenbarat meditativa tillstånd som infann sig som en nåd i barndomens svåra situationer. 

Vissheten om all-enheten i de högre dimensionerna, gjorde att han upplevde 'livet' som så groteskt, och omöjligheten att uttrycka det outsägliga, gör att hans texter ofta förföll åt burleskt groteskeri. Det är hans livs tragedi att han inte lyckas överbrygga dualismen. Inte vågar lita på sina helt ovedersägliga andliga meditativa erfarenheter. Det som kom naturligt för barnet, förångas och förskingras med stigande ålder. I det 'groteska verkliga livet' ägnar han sig åt det burleska. I en sorts tro att den 'meditativa friden' skulle ha placerat honom bland de sinnessjuka. 

Hans morfar drabbades av detta, liksom en morbror. Delblancs liv dominerades av den svart-vita dualismen. Det dualistiska tyranniets fall har bara börjat, det inleddes med Berlinmurens fall, november 1989. Första versionen av 'Livets ax' skrevs enligt efterskriften 1988, men föreföll honom då 'alltför pinsam att publicera'. Han arbetade vidare på texten 1990, kanske var hoppet på väg?

2022-06-10

Kensington Gardens - Rodrigo Fresán (2003)

Kan man hitta en mer perfekt 'postmodern' roman? Att blanda biografi och filosofi och fiktion. I ett sökande efter identitet, och ett försök att gripa den ogripbara verkligheten.

Rodrigo Fresán, född 1963 i Argentina, men är sedan 1999 bosatt i Spanien. Han skrev för tjugo år sedan en för mig närmast perfekt bok. Jag köpte den när jag hittade den på engelska för femton år sedan. Men har inte läst den förrän nu, efter att slutligen ha läst JM Barries originaltext "Peter and Wendy" (1911). Disneys film Peter Pan läste jag som serie redan som barn, men förväntade mig inte att den skulle följa originalet så nära som den gör. Jag visste inte att Barrie var en mycket populär pjäsförfattare under årtionden, ja större delen av sitt liv. Jag visste egentligen ingenting om Barrie, för Peter Pan är den som blivit levande myt, viktig för hela det ungdomsdyrkande 1900-talet. Vill man veta allt om J M Barrie och ursprunget till  myten ska man läsa Kensington Gardens av Rodrigo Fresán.

En närmast perfekt bok för mig, att den både utforskar barndomslandskapet i sig, liksom filosofiska och psykologiska landskap såväl kring sekelskiftet 1900, som 1960-talet, men även dess arvtagare idag. Men jag kan förstå om alla inte 'orkar' ta emot denna glödande passionerade lavaström av ord, ordbilder, som återskapar i stort sett hela 1900-talets populärkultur, böcker och pop/rock som strålade ut från London på 1960-talet.

Författaren lyckas helt fantastiskt smälta samman tidsåldrarna - alltså JM Barries Peter Pan i slutet av den Victorianska eran och det psykedeliska sena 1960-talet - och kanske är det som han själv skriver i sina förklarande slutord, är det vi som var barn på 1960-talet som uppfyllts mest, fascinerats mest av den tiden, det färgglada, kortkorta, nyvakande vägran att 'bli vuxen'. 

Fresán studerade mängder av material JM Barrie och London, såväl då som senare, främst 1960-talet, så att jag själv 'känner igen mig' om så bara genom alla uppräkningar av musiker och författare och böcker. Det var världen jag växte upp i, och tvärtemot författaren har jag varit i Kensington Gardens, tillbringade sommaren 1988 i dess närhet, och allt stiger levande inför mitt inre, genom Fresáns förmåga att återskapa, gestalta. Och inte minst då hur beläst han är på Peter Pans författare JM Barrie. Jag kan inte låta bli att le åt utbrottet i romanen, när berättaren Peter Hook kritiserar filmen 'Finding Neverland', för att inte hålla sig till sanningen utan alltför mycket Hollywood-aktigt stuvar om och klipper bort och låter stjärnskådisar förvanska verkligheten för publiken.

Läs hellre den här boken om ni vill veta något om Barrie och Peter Pan. Texten är oerhört beläst, och är därför mer biografi än roman, men med ett modern flytande lätt språk, och spänningsfaktorer. Men på postmodernt vis befinner den sig i det litterära landskapet, med fiktivt pusslande av jämförelser, som skapar aha-känsla. Fiktion och fakta flyter samman i ett perfekt pussel.

Och så kom jag att tänka på Michael Jackson och hans Neverland Ranch, uppkallade efter Peter Pans Neverland. Fresán började skriva boken 2001, om jag förstår det rätt utgavs den 2003 på spanska, och översattes till engelska 2005, samma år som Michael Jackson beslöt att aldrig återvända till sitt Neverland. 2006 stängdes den som privat nöjespark. Det står inget om detta i romanen. Inget om de likheter som går att hitta även här, med Peter Pan och Neverland som levande legend som står fram i människors medvetande, vårt kollektiva omedvetna medvetande?

Hur mycket identifierade sig Michael Jackson med JM Barrie? Den lille mannen som gick miste om sin barndom, och slutade växa i sitt beslut att aldrig bli vuxen. Peter hette tredje sonen i familjen Llewelyn Davies, spädbarnet som gav Barrie idén till Peter Pan som flög bort. Men fjärde sonen hette Michael, och blev den främsta förebilden för Peter Pans utveckling till pjäs och bok, och också den som levde med mardrömmar livet ut (han drunknade redan vid 20 års ålder). 

Kollektiva myter kan vara oerhört inflytelserika, i synnerhet om omedvetna...