2022-07-30

Familjefesten - Lars Gustafsson (1975)

Tredje boken i serien 'Sprickorna i muren'. 

Första halvan är lite väl vag byråkrati och teknokrati kritik, typiskt för 1970-talet, men i andra delen växer och klargörs att temat är miljökritik, oron inför kärnkraftsavfall, bakterier, cancer, leukemi, rädsla inför viruspandemier, vilket faktiskt gör boken aktuell nu igen, idag. Även om huvudfokus ligger på önskan att tysta ner all oro, alla skandaler och kriser.

Eftersom det här är tredje boken i serien 'Sprickorna i muren', som skulle bli fem böcker, roar det mig att titta på det samlande greppet, att åtminstone huvudpersonen, ibland fler personer, heter Lars, och alla är födda 17 maj 1936, precis som författaren själv, och alla med barndom i Västeråstrakten. Det är ett intressant grepp. Man kan säga att han delat upp sig i en lång rad roller, underpersonligheter, olika synvinklar, alla är osäkra inför samhället kring år 1970.

Jag börjar också se och undra om de fem böckerna kan indelas i och vinklas efter de fem sinnena. I första delen tänkte jag inte på det, men i backspegeln undrar jag om det var 'känsel', kroppslig, kärleksföremålet var det moderliga 'Hannah' i vars famn han önskade sjunka in. I andra boken var luktsinnet helt dominerande, överallt påträngande dofter, och kärleksobjektet, den unga skoleleven, upplever han mest via dofter, som doften av fuktigt ylle.

Och i denna bok har huvudpersonen 'Lars' eidetiskt minne, s.k. fotografiskt, att han ser i sitt inre varje detalj hur än många år som förflutit. Kärleksobjekten tar han in som synintryck, detaljer i kropp och kläder, och färger. I synnerhet i slutet av boken återvinns färgerna med gryningen, livet återkommer färg för färg. Så nu undrar jag om luktsinnet och smaksinnet kommer att dyka upp i de två senare delarna i serien??

Intressant. Även om boken känns lite väl vag, så kan det sägas höra till temat: konspirationsteorier, osäkerheten när man inte vet vad som är sant eller överdrivet. Ett problem i tiden ...

2022-07-28

Häxringarna - Kerstin Ekman (1974)

Första delen i serien 'Kvinnorna och staden', om framväxten av det fiktiva stationssamhället Vallmsta, med sörmländska Katrineholm, där Kerstin Ekman väste upp, som förebild. Serien beskriver hundra år av Sveriges samhällsutveckling från fattigt bondeland och i synnerhet kvinnors liv och erfarenheter. Under 1970-talets när den socialrealistiska romangenren stod högt i kurs, kom Ekman med denna underbara serie som jag älskade från första läsning. Hennes text är så utmejslat bildrik, gestaltning som gör att jag inte vill släppa boken. Oavsett att jag redan läst den flera gånger, känns den alltid lika ny och griper mig med varje detalj. Det nya var att i synnerhet kvinnornas miljöer och sysslor fick stå i centrum och fästas på pränt, så det inte glöms bort.

Häxringarna utspelar sig från tidigt 1870-tal till 1905, i fokus finns soldathustrun Sara Sabina Lans och hennes yngsta dotter Edla, och i synnerhet dotterdottern Tora, som växer upp hos mormor då hennes unga mor dog strax efter dotterns födelse. Men där finns även restauratrisen mamsell Winlöf som ihärdigt hävdar sin position högre upp i hierarkin, med sitt nätverkande också fått större inkomster än grosshandlaren själv, men som kvinna ändå aldrig får samma aura av 'anständighet' och beundran som männen får. Men också många andra karaktärer, för här är det samhället, kollektivet, som har huvudrollen. Stationssamhället på den sörmländska landsbygden, och hur denna ort långsamt förtätas. Det är synd att kalla det modernisering, det växer upp ett järnvägshotell, men det är främst till för 'fina' resanden. Sverige var fortfarande ett bondeland. Det är fattigt, och kvinnorna strävar ihärdigt för den dagliga överlevnaden, medan männen avlägsnar sig alltmer i sin nya dröm om ekonomisk utveckling.

Sverige i slutet av 1800-talet var skriande fattigt. Ett viktigt tema i boken är bristen på kläder och skor, och hur varje klädesplagg utnyttjas in i det sista, hur tygerna får hålla i generationer, sys om, ändras med enkla medel, tills de slutligen hamnar i en trasmatta, omsorgsfullt färgkoordinerade mönster hela längden igenom. En konst. Även om min farmor och hennes systrar, tillhör senare generationer än Sara Sabina och Tora, så väcks mina minnen inte minst av deras trasmattor och vävning. Deras landsbygd låg längre från Stockholm och kanske därför levde kvar längre.

Tydligt åskådliggjort i Häxringarna är också hur åtskilda mäns och kvinnors liv var, svårigheten för dem att se varann över skrankorna. Kvinnorna är kvar i den dagliga striden för överlevnaden, inte minst för sig själv och barnen, medan männen börjar drömma om ekonomisk tillväxt, där bara ett fåtal kan hamna överst i hierarkin, och resten börjar utarmas. Bondebygdens storhushåll bryts upp av de nya ekonomiska drömmarna, som saknar jämlikhet. Drömmen är frihet och jämlikhet för alla, men blir bara en trampkvarn med allt större utslagning. Ekmans metafor tas från naturen, den äldsta generationen hade kontakten med naturen, kikar på lekatten (hermelinen) i gryningen, ger mjölk åt piggson (igelkotten), och känner rådjurens parningsritual, som skapar 'häxringarna', de nedtrampade cirklarna, som för Tora blir något skrämmande, den obetvingliga jakten mellan könen, dragningskraften, som bara tycks leda till allt större fattigdom, när alla skyddsnät plockats ner. Naturen blir alltmer obegriplig, medan Tora själv dras in i livets häxring, lika blind för den egna motivationen som de instinkter som driver naturen.

De unga ofrivilligt gravida kvinnorna hamnar underst, lika maktlösa som barnen, som lämnas bort, utackorderas, uppfostras av andra, efterfrågas sällan av fäderna, som redan vänt bort blicken. allt blir cirklar av kamp för överlevnad. men Tora ger sig inte, hon har en stolt kärna som skapar livskraft, tidigt änka måste hon försörja sina barn. Men järnvägshotellet som gav henne en start i ungdomen, är numera stängd för hennes som gift och mor. Hon måste starta en egen rörelse, baka bröd och sälja på torget.

Och alla dessa sysslor beskriver Ekman minutiöst, levandegör bildligt med livslust, hon förlorar aldrig min vilja att läsa vidare. att få uppleva allt igen, mer och mer. 

2022-07-23

Leo Tolstoj (noveller 1853-1912)

Tolstoj var som vi vet en gudabenådad berättare,  med storverk som Anna Karenina och Krig och Fred. Man sugs in i historierna, människoöden i mängd passerar revy, och alltid lika levande gestaltat. Men han skrev även kortare texter. Nu har jag just läst en novellsamling på engelska, "The Death of Ivan Ilyich and other stories", med texter av olika längd, samlade på temat 'döden', och vill poängtera Tolstojs 'besatthet' av döden. Alla historier är skickligt gestaltade - och väcker en hel del obehag i läsandet. Novellerna spänner från krigserfarenheter 1853, fram till 1905 - det misslyckade revolutionsåret - så samhällskritiken växer fram motståndslöst.  

Pengar och makt korrumperar. I titelnovellen, "The Death of Ivan Ilyich" från 1882, står om Ivan Ilyich far att han tillhörde de statstjänstemän vars karriär gör att de inte kan 'sparkas' på grund av status och trogen tjänst, "... so they end up being given wholly false and fictitious jobs to do for which they receive salaries that are anything but fictitious (...) and this enables them to live on to a ripe old age."

Till skillnad från bönder och enkelt folk, som slet för småpengar och dog i unga år. Samlingen inleds med några tidiga noveller, "The Raid" (1853), "The Woodfelling" (1855) och "Three Deaths" (1859), som utifrån Tolstojs erfarenheter av de krig som pågick i det exanderande Ryssland, kritiserar såväl den materialistiska godsägarklassen, som den naiva tron på hjältedåd, som bara leder till förtidig död. De som överlever är de som ser kriget som ett rent jobb. ett känslomässigt avtrubbande yrke. Krig och erövring som en obegriplig materiell sjukdom. "Three Deaths" är en kort betraktelse över hur tre personer av olika samhällsklass möter döden på olika sätt, med mer eller mindre acceptans. 

"Polikushka" (1869) är en lång hjärtskärande historia, om en fattig alkoholiserade 'hästdoktorn' (kvacksalvare) vars arbetsgivare, en mindre vetande överklassdam inte vill att han skall sändas ut som soldat. Historien innehåller ett väldigt schackrande över vilka som ska tvingas sändas till kriget, som ständigt pågår, man vill skicka 'uslingar' att bli av med, inte familjefäder i små hushåll, men snikenhet är ett problem, pengar korrumperar, det går att köpa sig fri, men få vill ställa upp. Polikushka får chansen att göra sin matmor en tjänst, hämta hem hennes pengar. Både Polikushka själv och vi läsare får en lång och orolig färd, som slutar i elände så klart. Och det gör ont i magen. 

Ivan Ilyich  i titelnovellen, trodde sig leva rättfärdigt, lyckönskar sig till sitt välpolerade liv, men inser inte att hans materiella ytlighet, utan värme och kärlek, gör hans liv meningslöst, en kopia av alla andra i hans samhällsklass. Men den välpolerade ytan får alltfler skavanker i brist på själslig intimitet. Så i honom börjar en böld växa, som blir allt större och smärtsammare, ju mer han  fokuserar på den. Livets meningslöshet, utan äkta kärlek och omtanke. Ivan som domare har försökt döma brott efter bokstavsregler och tyckt om sitt välordnade arbete, som gott som på räls. Men nu, i mitten av sitt liv, 41 år gammal, står han slutligen själv anklagad av sjukdomen, hans inre tomhet som biter sig allt aggressivare fast, och dömer honom till döden. Han vill förneka döden, men våndas in i det sista. Detta är den obehagligaste av historierna.

Samlingen avslutas med två noveller från tidigt 1900-tal, den korta 'After the Ball' (1903), som verkligen visar på dubbelmoralen inom en och samma person, den grånade patriarken som dansar en sentimental vals med sin undersköna dotter, och sedan går till tjänst i gryningen och ser till att låta piska en 'desertör' till döds. Här hårdnar verkligen samhällskritiken. Avskyn inför detta får berättaren att helt tappa sina känslor för den sköna dottern.

Och sist långnovellen 'The Forged Coupon', med sina kaosartade ringar på vattnet, från det 'lilla enkla bedrägeriet', skolpojken som med en '1:a' ökar checkens värde från 2 rubler till 12, och hur detta påverkar den ene efter den andra, som luras och vill freda sitt eget skinn, vilket leder till allt grövre brott. Novellen, skriven 1905, tycks visa oss en allmänt korrumperad samhällsmoral, redo at bädda för ryska revolutionen. 1905 var också året för det första försöket till revolution, när ryssarna gick man ur huse för att vädja till 'lillefar' tsaren, vädjade om bröd till de svältande, men motades bort med våld och blev desillusionerade. Kanske låg denna text alltför nära i tiden, och att det är därför den inte trycktes förrän 1912, två år efter Tolstojs död.

I novellen är det en nådeansökan som sänds till tsaren, nåd till massmördaren som omvänts till Kristus icke-våld. Tsaren lider som alla andra av en inre strid mellan sin plikt som förlåtande medmänniska, och sin officiella plikt som tsar, och det är inte Kristus som vinner. Del två av denna novell visar tydligt på Tolstojs tro på andlig omvändelse, som lösning. Att han hoppades på att den skulle sprida sig som ringar på vattnet, lika väl som brotten och eländet hade spritt sig. Hur än rätt han hade, så riskerar denna lösning att stå lite för nära 'falsk rättfärdighet', att fortsätta tro på dualiteten rätt/fel, och ändå inte riktigt tagit till sig medmänsklig kärlek på djupet. Vilket gör att novellen kan läsas som en moral-kaka. 

Det är svåra filosofiska frågor det här. Om man inte kan släppa hjärnans eviga dividerande, och bara ta till sig medmänskligheten, med likhet för alla.

2022-07-17

The Wind in the Willows - Kenneth Grahame (1908)

Heter på svenska Det susar i säven. Det är första gången jag läser denna klassiska 'barnbok för alla åldrar'. Men jag valde att läsa den på engelska, för att få originalkänslan. Och den är helt fantastiskt levande, idag som när den var ny 1908. Detta är historien om fyra vänner i form av djur - Råtta (Vattensork), Mullvad, Padda och Grävling. I grund och botten en rak historia om vänskapen mellan fyra helt olika personligheter, de stöts och blöts, men trots dina olikheter vinner alltid toleransen.  

Men trots Beatrice Potters värld med Peter Rabbit och andra djur avbildade med kläder, som gjort att jag trott att detta var en invand tradition i Engelsk litteratur, mötte The Wind in the Willows motstånd och kritik i sin samtid, och fick inte alls den omedelbara genomslagskraft, som författaren hoppats. 

Kenneth Grahame (1859-1932) som främst arbetade som banktjänsteman, hade gett ut några omtyckta barndomsskildringar för vuxna på 1890-talet, och tydligen var hans läsekrets 'för vuxen' för dessa djurhistorier, som tillkom när Grahame blev pappa i början av 1900-talet, och började roa sonen med historier om den skrytsamme Paddan. Historierna utvecklades sedan med den aktive rättrådigt agerande Råttan, den osäkre men bedårande hjälpsamme Mullvaden och den myndigt barske Grävlingen.

Den svenska upplagan 1990 har Ernest Shepards härliga bilder, men tyvärr inte min engelska. Tydligen tillkom de inte förrän 1930, när A A Milne hjälpte till att ge boken ett uppsving. Milne skrev ju om Nalle Puh på 1920-talet, med just Shepards nu klassiska illustrationer. Vid den här tiden ökade bokens popularitet, inte minst på grund av att Milne gjorde en teaterpjäs av den. 

A A Milne skrev ett förord som finns i min upplaga, där han säger att när vi läser 'The Wind in the Willows' (Det susar i säven), ska vi inte inbilla oss att vi är smakdomare, vi kan bara döma oss själva.

 "You may be worthy; I don't know. But it is you who are on trial."  

Låter det hårt? Boken är på många sätt introspektiv, trots att det är en enkel historia om vänskap och tolerans, med roliga incidenter kring de olika personligheter. Och alla har vi väl olika mått av alla dessa ingredienser i vår egen personlighet. Man kan inte annat än värmas och le igenkännande.

En annan lustighet är att jag just nu läser om Norrtullsligan av Elin Wägner, debutromanen som också gavs ut 1908. Och jag påminns om att även den är en pigg och värmade historia, i den är det fyra unga kvinnor, 'kontorsslavar' med olika personlighet, men i sin egen tolerans sinsemellan, en för alla, alla för en, till skydd mot omvärlden. De lyckas dock inte vinna mot mannens sociala regler, och Peggy drar sig undan ut på landet, undan moderniteten.

Den skrytsamme Paddan som älskade fart och fläkt, bilar, motorer, men lärde sig aldrig hantera dem. Hans vänner försöker få honom att ta sitt förnuft till fånga. Kenneth Grahame hade tröttnat på bankvärlden, ville leva på sitt författande, men det var trögare än han hoppats. Han drog sig i alla fall i böckerna undan moderniteten, ut i naturen.