Ett rum med utsikt - E M Forster (1908)

Tydligen var första delen, som tilldrar sig i Italien, Forsters första romantext, påbörjad under en resa i Italien. Men han lade undan den, och först sedan han lagt till en andra del, som tilldrar sig på hemmaplan i England, färdigställde han den, så den utgavs som hans tredje roman. Visst har den sina brister, men är ändå rolig och full av liv. Man ska inte jämföra den med 'romantiska' historier i allmänhet, det vinner den inte på. Men den uttrycker sin samtida, sekelskiftet 1900, där den äldre generationen uttrycker den kvardröjande viktorianska eran. Dessa hamnar i generationskonflikter med sina ungdomar, som sår frön av  'sann kärlek' och jämlikhet mellan könen, även om dessa ännu ses som särarter av varann. 

Men de är tydligt att den yngre generationen är otålig i sin önskan om förändringar. Det här gör att texten känns så modern, 1900-talet stormar in. Och det finns en hel del humor i texten, och mycket lättflytande dialog. Även om det även finns en hel del insprängda citat som anknyter till viktoriansk bildning, men min upplaga har förklaringar, även om det inte egentligen behövs, utom möjligen översättningar av italienska fraser, för dem som inte förstår italienska. Dessutom har min upplaga en epilog som Forster skrev femtio år senare, med tankar om vad som hänt huvudpersonerna under dessa femtio år fram till 1958. Det är intressant, i synnerhet som det är lätt att fästa sig vid Forsters karaktärer, han är bra på det. 

Romantiteln upplyser om temat, symboliken, motsatserna instängdhet och frihet. Cecil är ett viktorianskt rum, även om han kallas 'medeltida'. George erbjuder ungdomlig frihet, en utsikt att öppna fönstret och andas in djupt. Hans första möte med Lucy är också när han erbjuder henne att byta sitt hotellrum med utsikt, som hon blivit utan. Därigenom är  han också den som kan erbjuda henne frihet, medan Cecil däremot hellre stannar inomhus, och uppfar Lucy som en vacker utsikt, bara som ett konstverk, en skön bild, ett föremål, inget mer. Han vill inte möta henne i naturen, inte möta hennes natur. 

Nära tjugo år senare, 1927, höll Forster en serie föreläsningar på Cambridge universitet, som också utgavs som bok samma år, som heter, Aspects of the Novel.  Jag läste denna i helgen. Även detta är skön läsning, och handlar om romanskrivande och hur vi kan läsa fiktion. Man måste minnas att detta tilldrog sig långt innan 'narratologin' skapades, med sin exakthet i analys av prosa. Inget sånt finns här (utom möjligen referenserna till 'flat' och 'round' karaktärer - vet inte om det var Forsters termer, eller om begreppen fanns tidigare). Föreläsningarna känner först som löst kåserande kring litteratur, vagt och behagligt. Men vagheten till trots fördjupas analysen kapitel för kapitel. Forster ger också exempel från en rad klassiska verk, och några mer okända verk. Ja det är berikande läsning, ett för mig nytt sätt att se och tänka om texter och det är alltid berikande. 

NP 1933 - Ivan Bunin

Ivan Bunin (1870-1953) fick Nobels litteraturpris för år 1933, med motivationen

"för det stränga konstnärskap, varmed han företrätt den klassiskt ryska linjen i prosadiktningen"

Bunin lär ha debuterat som poet i symbolistisk anda. Men jag har läst hans romandebut, Byn (1910), som i alla fall i svensk översättning har undertiteln "en prosadikt". Och visst är språket rent och bildnära, koncentrerad, 'less is more'. Dock, jag kan inte avgöra vad som speglar originalet och vad som är översättningens förtjänst. Jag har inte heller sett referenser till denna poetiska undertitel på andra språk, så varför på svenska? Har det med nobelpriset att göra?

Stilen är 'realistisk', och till den grad att man förstår varför Ryssland var redo för en revolution. Även om revolutionen 1905, som den här texten leder fram till, misslyckades. Fattigare, skitigare, mer depressivt om den ryska landsbygden, än jag någonsin läst. Eller så uppfattar jag det så eftersom språket är så 'omedelbart'. Det ryska bylivet gestaltas som brutalt och godsägarna på väg att förtvina och dö ut. Allt är förfall, all mänsklig intelligens tycks urlakad. Huvudpersoner är två bröder, den ene kan bara tänka på affärer och samla varje rubel han kan få tag i, och hans bror är en självlärd drömmare, som drömmer om att dikta, men inte åstadkommer särskilt mycket. De bildar varandras motpoler, men verkar lika undergångsdömda båda två. Trots eländet får texten lyriska kvaliteter. 

Under mellankrigstidens samhälleliga omvälvningar, 1920-30-talen, växte kreativiteten till en urskog av stilar som blev svår för Nobelpriskommittén att välja ur. Samtidigt som man ville välja något som kunde intressera läsare av alla slag.  Ryska revolutionen var ett faktum sedan sexton år tillbaka. Men den författare de valde, hade emigrerat till Frankrike 1920, och stannade där fram till sin död 1953.  

Hur än universell, hur än 'realistisk' så är en text alltid subjektiv. Vad vill Bunins text? Visa oss att revolutionen var behövlig? Eller något man borde fly ifrån? I Sovjetunionen erkändes han som författare och 'skildrare av det ryska svårmodet' först efter sin död.   

Mitt bibliotek hade även en äldre antologi, tror den var från ca 1960, med noveller av olika nobelpristagare. Bunin skrev nog fler noveller än 'romaner', och i antologin finns hans novell "Den vita måndagen". En svårmodig novell, om mannen som förälskar sig i en kvinna i Moskva, en mörk skönhet med drag av 'indisk-persisk skönhet'. Även i Byn omnämns en mörk kvinna, en skönhet av egyptisk art, den enda skönheten i boken, dum men vacker, sägs det. 

I novellen blir det aldrig något av kärleken, av intimiteten, kvinnan är ett mysterium. Han är rusig av lycka, men hon värjer sig. Han förstår inte, hela kärlekens natur är ett mysterium, han frågar sig vad kärlek egentligen är? 

Första måndagen i fastan, ska de enligt rysk sed be alla om förlåtelse, för alla oförrätter man gjort sig skyldig till. Då först uppdagas hennes intresse för det kyrkliga, kyrkor, kyrkogårdar. Ju närmare han kommer hennes, desto längre flyr hon. Tills hon reser bort, och sedan skriver att hon vill bli nunna.

Så blir han blir han övergiven och "lider i ett par år". 

Anne of Green Gables - Lucy Maud Montgomery (1908)

Det är första gången jag läser denna klassiska 'flickbok', och jag läser den i engelskt original. Men den översattes till svenska som Anne på Grönkulla, redan 1909, ett år efter det kanadensiska originalet. I bokslukaråldern läste jag Kulla-gulla om och om igen, Anne frestade mig inte, men jag hade en väninna som läste hela serien. Men när jag, nu i övre medelåldern, läser den, inser jag dess kvaliteter för både unga och vuxna, även om den för mig som svensk inte överträffar Kulla-Gulla. Men den är definitivt läsvärd som inspiration för kvinnlig integritet, inte minst när den utgavs 1908, i en tid då barn och kvinnor inte skulle ta sig ton. 

Anne har en mycket uppfriskande livsgnista och personlig integritet. Hon står på sig vid minsta oförrätt. Men personifierar också vänskap och positivt tänkande. Anne charmar alla. Hon adopteras av ett äldre syskonpar i huset 'Green Gables', ett jordbruk drivet av Matthew och Marilla, där Marilla uppträder med en sorts frostig puritanism. Tänk jag läste hela boken utan att inse att de var syskon, och inte bara ett barnslöst äldre par. Jag vet inte om det är meningen att man ska lista ut det bara genom att berättaren aldrig refererar till henne som Mrs någonting, bara Marilla Cuthbert. Övriga kvinnor är antingen Mrs eller Miss.  

Boken idag, över 100 år senare, är historiskt intressant, inte minst för vuxna, även om man undrar om det verkligen kunde gå så lättvindigt att adoptera? The Cuthberts behöver hjälp i jordbruket så de vill ta till sig en föräldralös 11-årig pojke att fostra. Med andra ord - gratis arbetskraft! Att Anne är en flicka var ett misstag. Anne har dessförinnan redan arbetat i andra familjer med att sköta barn (alltså precis som Kulla-Gulla), ett eländigt liv. 

Anne förälskar sig i naturen redan under resan till sin nya familj. Naturen är viktig för Anne, ur den hämtar hon kraft, liksom i sina fantasier. Det är mycket naturbeskrivningar i det engelska originalet, som ihop med andra avsnitt tydligen har redigerats ner i den svenska översättningen. Kan man läsa boken på engelska, så är det väl att rekommendera, i synnerhet om man vill ha allålders-varianten.  

Anne fick stanna, för Marilla och Matthew är trots allt vänliga med kännande människor, och antagligen i större mått än många i sin samtid. Anne är dock i stora mått en virrpanna, där fantasierna bubblar upp i henne, och kan bli påfrestande långrandiga. Så i det avseendet kan man förstå att de svenska barnboksupplagan kortades. Men Anne växer och mognar, klarar sig ypperligt i skolan. Det är en annan egenhet med boken, ovanlig för en 'flickbok', att redan den första boken i serien löper över fem år, och alltså blir till en utvecklingsroman. 

I slutet av boken, som 16-åring, är Anne och hennes vänner redan utbildade till småskollärare. Anne måste nu försörja sig själv. Också en ovanlighet i vår tidsålder, så jag undrar hur mycket som är realistiskt? men Montgomery skrev om sin samtid, så även om det är romantiserat, så antar jag att det förekom. Kanada var ju en stor glest befolkad immigrantnation. Kanske förekom det. 

Mycket av boken rör relationen mellan Anne och fostermodern Marilla, där fantasi och puritanism stöts och blöts mot varann, och med känslan dem emellan gör att de båda utvecklas till en allt större medmänsklighet. Vi är på väg mot en modernare tillvaro, med större frihet för unga och kvinnor, även om det är långt kvar än. Som äldre läsare går det alltså att ta till sig även Marillas synvinkel, vilket förhöjer allålderskänslan. 

Anne må vara sentimental och melodramatisk, men berättarrösten är det inte. Berättaren ser nyktert på samtliga karaktärer. Anne har brister likaväl som kvaliteter, tydligt gestaltat för läsaren, liksom alla outtalade missförstånd mellan olika karaktärer. Alla kommer de att utvecklas. Anne är känslig, inte konstigt med den barn dom hon har, och hon tänker inte låta sig kväsas, vilket leder till impulsiva utfall, som dock reder ut sig när hon väl lugnat sig och kommer på sina egna genuina lösningar till hur man ber om 'förlåtelse'. Allt är mycket lyckat, och inget skadar hennes integritet. 

Svåraste knuten gäller dock pojken Gilbert, klasskamraten som redan vid första mötet gör misstaget att dra i hennes röda hårfläta. Den relationen knöt sig genast, och de blev därav rivaler, med en knut som det tar fem år att lösa upp. För Anne är mycket känslig för sitt utseende. Fräknar och morotsrött hår, det försöker hon hela tiden fantisera bort, och vill inte påminnas av genom yttre kommentarer. Vilket naturligtvis är helt rätt. Men det största problemet är naturligtvis att hon inte kan acceptera sig själv, sitt eget yttre. 

Genast jag började läsa om denna okuvliga, fräkniga rödhåriga flickan, började jag som svensk genast att associera till Pippi Långstrump. Så beläst som Astrid Lindgren var måste hon ha läst Anne på Grönkulla. Och inför Annes avsky inför sitt eget utseende, måste Astrid Lindgren (vi vet ju hur human och medmänsklig hennes grundsyn var) - medvetet eller omedvetet - ha grunnat på att skapa en motbild. Pippi förklarade frankt att hon 'Lider inte av fräknar'. Visst är hon fräknig, men hon LIDER INTE av dem! Även när Gilbert (vid deras första möte i skolan) drar i hennes morotsröda fläta så den står rakt ut, tänker jag på Pippis utstående flätor. Pippi, en generation efter Anne, frigör oss än mer i okuvlighet än vad Anne lyckades med.

Läsning frammanar normalt inte tårar i mig, men en scen i Anne of Green Gables, lyckades fakatiskt med det konststycket. Det är en mycket hjärtknipande scen, efter att den blyge fosterfadern Matthew ansträngt sig enormt för att till julklapp skaffa Anne en moderiktig klänning med 'puffärmar'. Hon har inte dröm och pratat om annat i åratal, och på grund av Marillas puritanska livsinställning, har hon som enda flicka i skolan tvingats acceptera mycket flärdfria klänningar. Inför Matthews julklapp blir Anne så överlyckligt tacksam att börjar gråta. Och att Matthew då i första stund inte förstår hennes lycka utan tror att han gjort något fel - det är hjärtknipande!