2022-09-21

Tender Buttons - Gertrude Stein (1914)

Ett allkonstverk! Som väckt entusiasm i mig!! Det hade jag inte väntat mig, efter trögheten i Steins debut, Three Lives, som var närmast plågsam att läsa. Tender Buttons är något helt väsensskilt, en prosalyrisk upplevelse. Viktigt att man TAR SIG TID, läser långsamt. Jag hade långsam meditativ instrumental musik på i hörlurar när jag läste. Kanske underlättade det. I alla fall passade det utmärkt. Kanske också för att jag själv som dansare är mer intresserad av musiken som rytm, takt, och melodislingor. Även vid sånger med text är orden för mig oftast underordnade intryck. 

Man måste minnas att Gertrude Stein var nära vän med Paris' konstnärliga avantgarde. Inte minst Picasso, som flyttat till Paris tidigt 1900-tal. Det går att jämföra debutbokens tjatiga träaktighet, omtagning efter omtagning, med Kubismens första analytiska fas, som ville ge en 'objektiv' bild av verkligheten, vilket dock kan stelna till en andefattig yta, hur än man försöker få ytan att bli tredimensionell. Tender Buttons kan sägas uppstå parallellt med kubismens andra fas, den syntetiska, efter att man uppfunnit collaget 1912, då man övergivit det entydigt objektiva, till förmån för livets komplexitet, och i den mångfalden får även själen sitt rum. 

Steins prosalyriska text har ytligt sett en melodiskt skön satsbyggnad, som jag kan lyssna till som rytmer och slingor. Dessutom är texten fylld av alliteration, som skapar melodier och takt. 

Ett litet exempel: "Single fish single fish single fish egg-plant single fish sight", som för mig blir som en våg som slår mot en klilppa. Jfr 'Vågorna vagga vindarna till vila', av Strindberg. som också är en vågrörelse, även om jag där upplever en annan typ av våg, en vaggsångs-våg. 

 Stein har ansträngt sig för att ta bort alla omedelbara betydelsebärande segment hos orden, varför texten kan bli frustrerande för den som alltid vill hitta ordens 'objektiva' betydelse. Här får läsaren söka i sin egen känsla för att finna sin egen mening. Det finns inget facit till vad texten betyder. Varje läsare är helt fri att göra sin egen tolkning, precis som den som betraktar abstrakt konst får hitta sin egen tolkning av bilden. Det säger sig självt att detta är en text som är omöjlig att översätta, eftersom meningarna inte har någon entydig översättning, utan mest handlar om poetisk kraft, så läser man den för att njuta av den engelska språkmelodin, medan man skapar sitt eget innehåll.

Det är lustfyllt. Jag tänker på min dotter som har den ganska ovanliga egenskapen 'synestesi', att för hennes har alla ord alltid en inneboende smak, och/eller färg. Hos henne var det en medfödd egenskap att sinnesintryck (ljud/bild/smak) alltid sätts sammankopplas automatiskt ögonblickligt. Vi andra kan läsa Gertrud Stein och kanske få en aning om samma känsla. 

Det här är alltså en text som aldrig blir utläst, den kommer att räcka livet ut, för omläsning efter omläsning, med nya tolkningar varje gång. 

2022-09-06

Three lives - Gertrude Stein (1909)

Gertrude Stein (1874-1946), författarinna född i USA, som antagligen är mer ihågkommen för att hon under sitt långa liv i Paris, samlade tidens modernistiska konstnärer omkring sig.  Och köpte deras tavlor när de behövde mat för dagen. Stein begrundade deras nya stil i avbildandet av människor och världen, och ville göra samma sak för litteraturen. Hon ville bli historiskt nyskapande, och 'inleda' 1900-talet med något väsensskilt från den perfekt ihopsnickrade intrig-romanen à la 1800-talets mästare. 

Alltså arbetade hon på tidiga formexperiment. Debuten, de tre historierna i Three lives, skrivna 1904-1906 hittade hon ingen förläggare till, utan beslöt till slut 1909 att själv betala tryckningen. Nu har jag just läst dessa, som också är det första jag läser av Gertrude Stein. Det är intressant att försöker tänka sig in i hennes idéer, och finner texterna bitvis intressanta, men samtidigt är läsningen nästan en kamp då texterna är närmast olidligt tjatiga. 

Stein ville skriva om 'vanliga' människor (anti-hjältar), och gör det med hjälp av en ordmatta av upprepningar, inspirerad av den moderna konstens grova penseldrag, som inte döljer några skavanker. Paradoxen är att det tjatiga upprepandet både skapar en övermättnad, som inte ger utrymme åt läsaren att tänka och dra slutsatser. Å andra sidan tycke Stein aldrig ge oss sina egna tankar, skriver oss inget på näsan, utan vi måste själva läsa mellan raderna - om man orkar dra efter andan.

Stein var också intresserad av psykologi, så ordmattan var nog avsedd som vägen till en inre monolog, även om jag inte tycker att den är lyckad på det sättet. Däremot blir alla omtjatade fraser ett sätt att gestalta livets enformighet och tröghet. Jag ser inte texterna främst som stream-of-consciouness, inte lyckad sådan, utan mer som en ljudmatta av 'prat', människor som pratar förbi varandra, grälar på varandra, försöker uppfostra varann, på ett sätt som vi alla kan känna igen oss i, och störa oss på, och önska vi slapp. Allt evigt yttre kritiserande (som vi vet oftast omvandlas till inre kritik mot oss själva - även om Stein inte tycks ta upp just den aspekten). Allt ttycks gestalta 'livet' mer naturtroget än elaborerade intriger. Det ständiga upprepandet, livet tycks inte ha någon intrig, och kan därför uppfattas som meningslöst, när det beskådas utifrån.

The första livet som beskrivs är 'The Good Anna', som lär vara inspirerad av den tavla av Cezanne som kallas 'Mme Cezanna' och hängde på väggen vid Gertrud Steins skrivbord. Anna är arbetsam, strävsam, sparsamma, hon hjälper alla hon arbetar åt att spara, för det är det hon ser som det rätta sättet att leva, trots att det hon sparar åt de familjer hon arbetar hos, alltid gör slut på de sparade pengarna på sånt Anna själv tycker är onödigt, så hon har alltid något att gräla vidare om. Även de pengar hon själv sparare, försvinner, för att det alltid finns någon behövande i omgivningen. Sparandets filosofi leder till evig ebb i kassan. Anna är är alltid omgiven av djur, hundar och katter och fåglar, då Anna har ett behov av att vårda och ta hand om. Är Annas liv meningslöst? Den sparsamma, som hjälper slösarna att spara, och aldrig lyckas behålla sina egna besparingar, och slutar sina dagar i fattigdom, innan hon slutligen dör under en operation. 

Andra livs-historien, Melanchta, är den längsta, med lika ihållande upprepningar, nästan hypnotiskt, sida upp och ner, där huvudingrediensen är gestaltandet av en komplicerad kärleksrelation med små förändringar i parets omtjatade argument. I den texten finns dock en förklarande nyckelmening som dock inte upprepas: "... as their minds and hearts always were to have different ways of working."

Hela stycket lyder: "He was silent, and this struggle lay there, strong between them. It was a struggle, sure to be going on always between them. It was a struggle that was as sure always to be gong on between them as their minds and hearts always were to have different ways of working." 

Texten flyter fram med snarlika meningar, gestaltar livets tröghet, människors svårigheter att förstå varandra. Förälskelsen leder korta stunder till att paret försöker förstå varandra, eller lära varandra sin syn på livet, försöker se sitt och den andres inre liv. Steins karaktärer upplever ofta sina 'inre' känslor, men vet ändå inte så bra vad dom ska göra av denna 'inre intuition'. I synnerhet Melanchtas partner 'Jeff' är medveten om sin egen tröghet att hitta in i sina känslor, hur än Melanchta försöker 'lära' honom. 

Tankarna snurrar mellan Melanchta och Jeff, eller snarare är det samtal som går förbi varann. Dessutom drabbas de av skvaller, sruntprat från utomstående, som leder till misstro inom paret, i synnerhet mannen, som inte vågar lite på sina egna känslor, Jeff tänker dessutom länge att det egentligen är Melanchta som tvingar till sig kärlek, och inte är något han vill känna. Det för mig intressantaste i den här texten är Steins kringgående rörelse i gestaltande av Jeff som främst en tanke-människa och Melanchta som en känslomänniska, och svårigheterna för dem att mötas på halva vägen. De respekterar inte sig själva och sina egna känslor, och misstänker därför att motparten är den som inte respekterar dem, trots att de båda är de mer hänsynstagande än någon annan de möter i livet. Melanchta hade en brutal far och lider livet igenom av depressioner, När Melanchta slutligen ger upp tankarna på Jeff, hamnar hon i en huvudlös relation till en spelare som aldrig bryr sig om någon annan än sig själv, och allt går från dåligt till värre, vännerna överger henne,  hon blir sjuk och dör så småningom utfattig.   

Melanchta är en lång text av ständiga upprepningar, så på ett stät skulle texten kunna krypmpas ihop till något mycket kort, men samtidgit skulle den psykologiska dansen då gå förlorad. Stein tänker inte förklara något, vi får själva läsa mellan raderna. Om man orkar läsa alla rader ... ändå måste man det. 

Tredje livshistorien, The Gentle Lena, är den kortaste och mest lättlästa, men också den mest tragiska. Lena är sin tids mest typiska idealet av ung kvinna, hon som inget vet om livet, utan bara leds av sina släktingar utan förklaringar. Hon förs till Amerika av en välmenande släkting, för att giftas bort och förhoppningsvis få ett 'bättre liv'. Men både Lena och den tilltänkte brudgummen har alldeles för svag självbevarelsedrift, de omges av grälande släktingar och vänner, och bara lyder, för att det verkar enklast så. Lena, som så många flickor i slutet av 1800-talet, saknar insikter om vad liv och 'giftermål' innebär. Hon niger, tackar och lyder. Mer eller m indre välmenande människor gnäller, pikar och gräl ar henne genom livets flodfåra, utan att hon har någon egen vilja. 

Brudgummen Herman övertalas att komma till kyrkan och säga ja, med motiveringen att Lena har ingen egen vilja, och kommer inte att vara till något besvär, utan det kommer att reda ut sig i långa loppet. Herman har aldrig varit intresserad av kvinnor, och det förändras inte av äktenskapet. Det är så tragiskt att jag knappt orkar tänka på, att Lena genomgår fyra graviditeter, trots att hennes make Herman 'är helt ointresserad' av sin hustru!!! Det gör ont. Jag vill inte tänka på hur det gick till. Fjärde barnet är dödfött och tar modern, Lena, med sig i döden. 

Det paradoxala är dock att Herman har varit 'vänlig' mot Lena äktenskapet igenom, för han inser att hon inte stört hans liv nämnvärt, och här kommer den paradoxalt positiva avslutningen av historien. Att Herman som inte ville gifta sig, älskar att bli far, han älskar sina barn, att vara far, och ta hand om den. Han sköter den mer än hans deprimerande hustru Lena någonsin orkade. Så när Lena slutligen dött, lever han själv med sina barn, utan hustru och föräldrar, och älskar att ta hand om barnen. Äntligen ett positivt slut på ett av alla gestaltade liv i denna bok.

Så, mitt intryck är en blandning av ett visst spirande intresse, parallellt med känslan att denna text skulle jag aldrig orka ta mig igenom en gång till. En viss misstro om jag skulle läsa Stein igen. Men so slängde jag en blick på hennes nästa verk 'Tender Buttons', utan större entusiasm ... MEN, där finns något helt annat, något jag aldrig väntat mig att jag skulle uppskatta, men verkligen gör!. Men mer om det en annan gång!