2022-10-25

Carola Hansson om familjen Tolstoj

Författaren Carola Hansson, doktor i slaviska språk, har bland annat intresserat sig för Lev Tolstojs barn. Han fick 13 barn med hustrun Sofia, varav fem dog som småbarn. Jag hade samlat på mig tre av hennes böcker, vilka jag nu läst inom några månader.  

Först läste jag Andrej (1994), med en av Lev Tolstojs söner som huvudperson. Boken hade vunnit fyra litterära priser och jag hade stora förhoppningar. Men boken var lång och jag uppdagande inte dess intention och 'storhet' förrän alldeles i slutet. Och i dagsläget känns det inte som om jag någonsin skulle frestas att läsa om den. Jag störde mig på den allmänna vagheten, motiverad av att Andrej ägnar en stor del av boken till att återuppleva minnen, först på en lång tågresa genom Ryssland till Manchuriet (vid rysk-japanska kriget 1905), och ideligen undrar och ställer frågor till sig själv, med många gånger upp till tio frågetecken per sida. Några svar får vi aldrig. Vilket inte är så underligt då Andrej tillhör dem som lämnat minst spår efter sig. Men eftersom boken berättas i tredje person, upplever jag ett enormt avstånd till karaktärerna, jag får alla känslor återberättade som genom ett filter, som svartvit stumfilm. Hur än mycket hat och aggressioner Andrej gång på gång fylls av, så griper det mig inte. Antar att detta är vådan av att fiktionalisera historiska personer - utan att våga påstå att det man skriver är 'sant'. 

Att författaren valde sonen Andrej, som 'inte skrev dagbok', som huvudperson gör honom till den uppenbart svarta motpolen till sin fars moraliska status. En fader-son konflikt som förstoras av faderns närmast mytiska 'litterära maktposition'. Så när jag väl nått slutet av romanen har jag fått en bild av det oroliga Ryssland årtiondena före revolutionen, Andrej som bortskämd son inom den godsägande överklassen. Han saknar motivation och intressen i livet, och blir allt oroligare för de växande revolutionära stämningarna, och hakar på de lättköpta antisemitiska syndabocksstämningarna. 

Vid det laget har jag även insett hur bärande Tolstojs drama 'Det levande liket' är för romanen. I den fejkar Fedja ett självmord (ett religiöst oförlåtligt brott) för att ge sin hustru möjlighet att gifta om sig till ett bättre liv med en bättre rustad make utan hans egna brister. Men när sanningen uppdagas, uppstår paradoxen att han verkligen måste ta livet av sig, så ex-hustrun inte ska drabbas av långt straff för tve-gifte. Då inser jag också att Andrej identifierar sig med faderns karaktär i dramat och aldrig slutat att grubbla över självmord som enda lösning. Andrej var själv skild.

Bärande tema blir 'döden', som enligt en Tolstoj-antologi jag läste i somras, tolkade som ett viktigt tema i Leo Tolstojs liv och författarskap. Hanssons bok berättar om mängder av dödfödda barn. Om det stämmer så var Tolstojs gods Jasnaja Poljana verkligen en farlig miljö för gravida kvinnor och foster. Allt blir för dystert och intellektuellt för mig, och kan mest förklaras med tidsandan, bristen på livsmotivation. Tidsbilder har alltid intresserat mig, men texten gestaltar inte motivationen så jag kan sympatisera med Andrej, vilket väl i och för sig inte var meningen. Men jag vill helt enkelt inte gräva ner mig i romanens intellektuella tankebana. 

Å andra sidan handlar den även om 'ordets makt', över oss själva och andra, hur orden skapar vårt liv och andras. Man ska vara försiktig med vad man tror på och önskar sig. Hansson fascineras av den store författarens förmåga att betvinga sin familj, sina barn, och hur deras ständiga liv på gränsen till det fiktiva. 

Nästa roman, Masja (2015), om en av Andrejs systrar, skrevs alltså drygt 20 år senare. Denna djupdykning i Lev Tolstojs dotters (en av dem) liv har 'allt' jag saknade i boken om brodern. Kanske för att Hansson mogna, men ämnet har utvecklats på ett fruktbart sätt. Vi rör oss i samma familj Tolstoj, men i Masja får Carola Hansson själv vara med, några flikar här och där från hennes resor i familjen Tolstojs fotspår. Säkert är att texten utgår tätt från källorna, dagböcker och brev. Hansson säger rakt på sak, att ibland lånar Masja Carolas tankar/drömmar. Och naturligtvis tvärtom. Allt är mycket innerligt och trovärdigt. Och bitvis jobbigt att läsa. Efter åratal av kam med föräldrarna om hon ska få gifta sig med den hon förälskar sig i eller inte, och själv tar sig en make - åter igen en man föräldrarna tycker om, men ändå inte vill att hon ska gifta sig med - då startar ett äktenskap med oupphörliga missfall och dödfödda barn. Efter åtta ofullgångna graviditeter dör hon, barnlös, endast 35 år gammal, 4 år före sin far, 10 år före Andrej. Vilket liv! 

Men liksom i första boken, är även denna full av dödfödda barn, inte bara Masjas. Dessutom tänker jag att det naturligtvis inte är upplyftande att få veta något om en 'stor författares' småaktiga privatliv, och inte eller om ålderdom och sjukdom, oavsett vem man är. Men jag förstår Hanssons fascination, och sjunker lätt in i romanen Masja

Tredje boken jag läst, Med ett namn som mitt (2009), utkom tidigare än Masja, också skrevs antagligen ännu tidigare, men jag sköt på läsningen för att handlingen här rör en senare generation, Andrejs son och även hans sonson finns med på ett hörn. Vi rör oss främst på 1920-, 30- och 40-talen, och är en av de mest oväntade läsupplevelser jag haft på länge. 

Något år efter att ha avslutat Andrej fick Hansson ett brev från Moskva, Andrejs sonson Alexander Iljits, med information om Andrejs son Ilja Andrejevitj som flyttat till USA 1924. Brevet väckte Hanssons nyfikenhet, och gjorde att hon kom att forska i hans liv och följa i hans fotspår under slutet av 1990-talet. 

Med ett namn som mitt kallas roman, men är snarare dokumentär. Här är det Carola Hansson och hennes resor och efterforskningar som är ramberättelsens huvudperson. Andrejs son, Ilja Andrejevitj Tolstoj (1903-1970) tycktes ha levt ett äventyrligt liv i öster och väster. När Hanssons nyfikenhet väl väckts, spelar en rad osannolika synkroniciteter in och bildar en mosaik i såväl Hanssons eget liv, som får henne att följa i Iljas fotspår, men även i bilden av Iljas liv. Temat är livet i exil, och liksom i tidigare böcker, gränsen mellan fakta och fiktion. Ilja var skicklig ryttare och alltid djurintresserad. Redan i tonåren under svältåren efter ryska revolutionen, red han och föste vildhästar över ryska slätten mot bebodda trakter, tre år i rad. När han flyttat till USA i 20-årsåldern redan han efter vildren i Kanada, i ett stumfilmsprojekt, med målsättning att avbilda ojibwa, ursprungsbefolkning i Kanada, som motbild till filmindustrins indianstereotyper. Han var dessutom med om att bygga ett havsakvarium för delfiner, och forskade i fåglar och fiskar på olika håll i världen. 

Men det kanske mest fantastiska äventyret måste vara när Ilja under andra världskriget, 1942-43, red från Indienupp till Tibet, och lyckades få audiens hos Dalai Lama, som president Roosevelts sändebud, den första officiella kontakt USA hade med Tibet, och lyckades utverka tillstånd att färdas vidare genom Tibet till Kina. Den Dalai Lama han mötte var alltså den nuvarande Dalai Lama XIV, som levt i exil sedan 1956, men som 1942 var endast sju år och fortfarande satt på tronen i Pokala. Vilket liv!

Carola Hanssons tema gäller, liksom i tidigare böcker om Leo Tolstojs barn, om gränslandet mellan fakta och fiktion. Vilket i Iljas liv i exilen blir så mycket mer uppenbart, hur han tvingas skapa sitt liv på helt nya villkor jämfört emd de han föddes in i. Romanen talar om dubbelheten i exilen, bilden av jaget,  fakta vs önskvärd målsättning. En annan dubbelhet är hur lätt Hansson kan kontrollera fakta, och hur den förvrängts genom järnridåns prisma. 

En tidig målsättning var att fylla på fakta att sända till Iljas son Alexander i Moskva. Denne hinner dock avlida innan Hansson avslutat sina resor. Men hon kans också se det som en förklädd välsignelse, att slippa trampa in och säga 'ni har fel', så var det inte. Att slippas avslöja livslögner och bristande överensstämmelser. För vad spelar det egentligen för roll? När våra liv ändå befinner sig på gränsen till fiktionen. Kanske var det därför det tog rygt tio år innan denna bok, 'roman', utgavs. Så kunde fiktionen sjunka mer i bakgrunden. kanske också låta några fler personer somna in i god tro? Inte så att Iljas öde var något att skämmas över, men för att slippa skriva folk på näsan att de trott fel hela livet. 

2022-10-21

Springkällan - Kerstin Ekman (1976)

Ännu en omläsning av andra delen i Kerstin Ekmans serie 'Kvinnorna och staden'. Andra delen börjar 1910, men har återblickar till storstrejken 1909, som ledde till att flera män miste sina arbeten och till att kvinnor blev ensamma familjeförsörjare. Sedan snitslar sig historien fram från karaktär till karaktär, från att Tora Otter övertar café Cosmopolite som ett komplement till sin brödförsäljning på torget, fram till Julen 1927, då hennes son Fredrik gifter sig och flyttar hemifrån - ett år efter prinsessan Astrids bröllop i Stockholm 1926. Vid det laget har Tora tvingats sälja sitt café, det bär sig inte ekonomiskt. Hon har behövt trixa med inkomsterna från torgförsäljningen för att överleva. Hon har inte kommit in i samhället på det sätt som hon hoppats. 

'Fint folk' skyr den enkla café-ägarinnan. På 1910-talet fick hon dock stamgäster hos en avdelning med kvinnorösträttskämpar, som kom att hålla sina möten på cafét. När väl detta har uppnåtts 1921, försvann även de kunderna. Så mycket mer än detta nämns inte om kvinnors rättigheter. Vilket speglar osäkerheten hos kvinnorna till rösträtten, vad de ska använda den till, finns det egentligen något alternativ för kvinnor att rösta på? Gräsrotskvinnorna har fortfarande fullt upp med att skaffa bröd för dagen åt sina barn. 

Ekman fortsätter med ingående beskrivningar, vackra i sin noggrannhet, av kvinnors arbete, allt arbete i hushållen, all mat, konservering, bak, all städning och tvätt, allt som sällan uppmärksammas. Allt som hållit kvinnor mer än sysselsatta i hemmet, även om de hade en make som 'försörjde' dem. En av de vackraste skildringarna är när Frida Lans dotter Dagmar syr en finklänning till sin mor. Dagmar som varit sned i ryggen efter engelska sjukan i barndomen, och därför inte klarar tyngre arbeten, lyckas med tiden försörja sig som sömmerska, och får ett klientel av det 'bättre' slaget för att hon har känsla för detaljer och hygien, och investerat i en lägenhet i ett lite finare kvarter, för att inte skrämma bort kunder som inte vill bli associerade med fattigdom. Dagmar är skicklig, förstår sig på modets skiftningar, och stilfull elegans. Och detta gör hon bruk av när hennes mor äntligen, på ålderns höst, ska få en klänning sydd av 'nytt' klänningstyg. Och dessutom ett tyg av så fin kvalitet att Frida slår bakut, 'Jag gamla mänskan'. Men dottern står på sig. 

I övrigt är tonen i denna andra del av serien betydligt mörkare än i den första. Det har  hänt något med våldet mot kvinnorna. Våldtäkt och hot om våldtäkt tycks ständigt hänga runt relationen mellan kvinnor och män. I Häxringarna var våldtäkten i det närmaste omedveten, något fördolt, något som inte talades om, offret, den unga naiva flickan, dör vid barnafödandet i alltför unga år. Tora blev frukten, och hon har klarat sig länge, men i denna del vill en grosshandlare utnyttja Tora, tycker att hon ska betala för cafévarorna, inte bara i reda pengar, utan även med kroppen. Det blir till en våldsam strid, som hon slutligen räddar sig ur med livet, om än inte med hedern, i behåll. Nu när kvinnorna fått rösträtt, är det som om striden hårdnat. De måste kämpa med näbbar och klor, och gör det, för nu är medvetenheten större. 

Temat i denna bok är som titeln visar, vatten, källådror. I närheten av staden finns en gammal källa, 'Himmelsö källa', antagligen i äldre tider en brunnsort, i boken representerad av den urgamla adelsdamen, vid Lilla Himmelsö säteri, ett utdöende släkte, där lever hon med några få urgamla trotjänare, i Herrans tukt och förmaning. Allt håller på att ebba ut. Gamla Nåden har inte längre den respekt med sig som hon en gång varit van vid. 

Springkällan Himmelsö, har dessutom blivit igenlagd. Man har lagt sten på den, ingen vet riktigt varför eller av vem. Men lägger man örat mot marken så kan man fortfarande höra det kvillrande källvattnet. Men än har ingen lyckts lyfta bort stenblocken och få upp den till ytan igen. Ingrids bror Konrad pratar också om samarbetet människor emellan som 'lån', ett utbyte som blir till förtroenden och kontakt, att de måste fukta marken för att källan under skall kunna ta sig upp, och vatten möta vatten. 

Jag tolkar springkällan som lagts igen, som det nedtryckta kvinnorna och deras arbetet, som fortfarande är igång överallt, om än oftast ignorerade. de hjälper varandra i vått och torrt. 

2022-10-09

Savonarola - Hjalmar Bergman (1909)

Hjalmar Bergmans tredje roman, Savonarola, räknas ofta till 'ungdomsromanerna', för att han ännu inte skapat 'sin egen' välkända stil, med lustiga personligheter från hans svenska hemtrakter. Men det är en stort upplagd roman, förlag till Florens, den stad som låg honom varmt om hjärta. Han vistades gärna i Italien, och hade tillbringat ett år i Florens direkt efter studentexamen, och fick antagligen idén redan då, även om den slutfördes först året han gifte sig. .  Nästan tjugo år senare kom han att revidera just denna roman, då med titeln Girolamo Savonarola : munken som tjänade Gud. I den versionen är texten lite tätare, lite kortare, men i övrigt är det samma historia och måste ha varit viktig och levande inom Bergmen, liksom hans minnen av Florens, eftersom han tog upp arbetet en gång till. 

Den ursprungliga Savonarola hade undertiteln "En munkhistoria berättad av Messer Guidantonio Vespucci". Vi får alltså glimtar av denne historiske persons livshistoria, som ägnade åratal av predikningar åt att försöka reformera det korrupta samhället, men slutligen uppfattades som så misshaglig, kyrkan tröttnade på hans moralpredikningar, så han dömdes att brännas på bål, vilket skedde år 1498.  Alltså en dyster historia, om än inte så svårmodig som de två första romanerna. Här är det inte saga, utan en sorts realism, som ger oss återberättade fragment, minnen och hörsägen. så som samtidens ser sin historia - fragmentarisk. Motsatta åsikter och osäkerhet. 

Den ivrigt troende munken representerar medeltidens dödsdöma tro och idealism, när renässansen  bryter in med alltmer profan realism. Berättaren, Vespucci, är en rådsherre som ser på Savonarola med skepsis och håller distans till händelserna. Hans känslor rör i första hand hans förälskelse till Laodamia, som varit barndomsvän till Girolamo. Men hon följer hellre munkens ideal, än besvarar Vespuccis kärlek, varför hon försvinner ur Vespuccis liv och han blir allt mer desillusionerad i takt med det krassa motstånd Girolamo möter. 

Man kan fråga sig varför den unge Hjalmar Bergman fäste sig så för detta dystra ämne. Han måste ha plågats av dubbelmoral och omöjlig idealism. En snabb blick på Wikipedia visar dock att Savonarola  inspirerat till många skönlitterära verk, ett par på 1800-talet, men listan tycks ha blivit allt frodigare, med början just 1909, då även Thomas Mann skrev en pjäs om honom, och följs av en lång lista.

Hjalmar Bergmans text är dialogfylld, lättflytande text, refererad av 'ögonvittnen'. Bergman drar explicit många paralleller mellan Jesus och Savonarola, hur reformivrandet väcker kvinnors andliga beundran, men kyrkans, påvens, och furstars mer pragmatiska misshag, vilket leder till våldsam tortyr och död. Att berättaren är en desillusionerad skeptiker, ger skildringen en sorts realism, en känsla av  gatulivet i Florens, det är livfullt, rykten och trängsel, hörsägen, och aldrig får vi någon tveklös 'sanning' att hålla oss till.