The Silver Spoon - John Galsworthy (1926)

Del fem av Forsyte Sagan, främst om man ser den som Soames Forsytes liv, även om dottern Fleur och hennes make Michael Mont är mest i blickpunkten här, i det som också är del två i andra trilogin, som egentligen kallades The Modern Comedy. En mycket talande samlingstitel, inte minst här, i del 2. Utgiven 1926, handlar den om åren 1924-1925. Precis som i del 4 (Modern Comedy 1), ville Galsworthy beskriva sin samtid. Modern Comedy är de omedelbara intrycken av det 'glada, ytliga' 1920-talet, oron efter första världskriget, ekonomin är fortfarande i gungning,  en berg-och-dalbana med ökande arbetslöshet och många förändringar i samhället. Krigsgenerationen känner sig för alltid förändrad av Världskriget, det Stora, det förändrade allt, vände på de invanda värderingarna, väckte nyfikenhet på nyheter. 

The Silver Spoon rör 'Societen', en blandning av pengar och övre medelklass med kulturella intressen för att de inte längre kan finna några andra värden att lita till. Desillusionen råder, men också en förhoppning om 'frihet' från tvång. Men vägen dit är ännu lång. Galsworthy poängterar också 'Pressens' nya makt, där skvallret flödar, och kan påverkar människors liv, med sina  endimensionella pikar, samtidigt som Galsworthys roman hela tiden fördjupar karaktärernas mångdimensionella tankebanor. Men huvudpersonerna är födda med 'silversked' i mun, med eller utan pengar. I synnerhet de adliga landägarna har brist på pengar, men hankar sig fram på sina ärvda titlar. Gräsrötterna har dock desto svårare att överleva arbetslösheten, några söker sig till Australien, andra till Amerika. 

Fleurs make Michael Mont äger en titel, som 10e baronet, och har redan en liten arvinge, Kit. vill dock göra en insats för 'England', utnyttja sin adliga plats i Överhuset, få folket och ekonomin på rätt köl, propagerar för att sprida ut 'unga britter' till det världsvida samväldet, i boken kallat 'foggertism'. Men inte många hoppar på tåget, han blir uthängd i pressen, och engagemang att försöka skapa arbete till några krigsoffer - genom att öppna en hönsfarm - leder till ännu mer negativ 'press', då en av hönsfarmarna hänger sig. Michael känner sig dock och närmast maktlös. 

Fleur själv hamnar i schism med Marjorie, som tillhör det hippa innefolket, som vågar utmana den gamla viktorianska moralen, och gå sin egen väg. Som dotter till en markis, med oftast skuldsatt, som klättrar i societetslivet, genom att syssla med teater och konst. Alla vill vara moderna och frigjorda, det är ändå fortfarande skillnad på jordägaradel och fastighetsägare som Forsytes, med säkra ränteinkomster. Samhället håller på att omdanas.

Marjorie eggas att stämma Fleur i domstol, trots att det var Marjorie själv som baktalat Fleur först, vid en salong i Fleurs eget hem. Men trots att Fleur 'vinner', förlorar hon, för att den 'nya moral' som Marjorie förespråkar,  och som fäller henne i domstolen, ändå är den som 'Societén' föredrar att tillhöra, förespråka. Öppna och dolda moraliska regler skiljer sig. Galsworthy är skicklig på att balansera klichéer till komplexa nät som hela tiden motsäger varandra. Karaktärerna har mer än en sida, ingen är bara ond eller god, eller bara egoist. Så hur än deprimerade människorna känner sig, så är det lätt att se det nya moderna livet som en enda komedi.   

Och fortfarande är porträttet av Saomes det mest lysande, oförglömliga. Soames som hela livet varit så strikt, försöker trappa ner och njuta av livet som pensionär. Muttrande och motsträvig, blir han förärad golfklubbor, och försöker sig på det, och börjar växa som människa, utöver sin gamla yrkesroll, även om familjen fortsätter att stödja sig på honom, inte minst när det gäller att klara sig ur domstolsaffären. Hans hjärta slutar aldrig blöda för dottern.

Så även om alla läsare inte kan ta till sig det politiska spelet i den här romanen, så är det Galsworthys vakna blick på sin samtid, som gör att även denna roman är värdig det kommande nobelpriset, 1932. Och fortsätter att väcka mitt intresse, tack vare sitt fokus på 'tidsanda'. 

Afrodites tårar - Theodor Kallifatides (1996)

Ack, ack. Jag som läst så mycket grekisk mytologi denna vår/sommar, inte hade jag räknat med att denna bok av Kallifatides skulle upprepa allt en gång till! Vet inte om det är bra eller dåligt att jag nu känner igen det mesta, men jag tror att det är en fördel, för när författaren besöker sin mor och syskon, och passar på att besöka mytologiska platser i Grekland, så väller alla berättelser om gudar och hjältar fram, kortfattat, men behållningen är i synnerhet att det är en grek som ser på sin egen kultur. Vilket gör att berättelserna får en del nya ingångar och detaljer, folkliga alternativ till de mer uppslagsliknande verk jag läst efter Iliaden och Odysséen. Att läsa Kallifatides är berikande, som alltid. Som tur är, finns i slutet av boken ett register på ca 230 namn, gudar och hjältar, så att även denna bok blir till en uppslagsbok om man vill hitta tillbaka och jämföra berättelser.

Några citat: 

"Den grekiska himmelen är till stora delar en avspegling av det jordiska livet." (s.127) Jo, det är väl uppenbart, och som Kallifatides själv skriver "full av torterade själar". Men på sid 136, ser han också på den erotiska frispråkigheten, och gudarnas kopulerande till höger och vänster, som ett sätt att få skratta, och "omintetgöra avstånden mellan människorna, och mellan människorna och gudarna." Men att vi i nutiden glömt detta och slagit oss till ro "med avstånden mellan varandra, och mellan oss och gudarna." Vilket tål att tänka på...

Något mer förvånande är Kallifatides plötsliga 'insikt' apropå Apollon, ljusets och musikens gud, att han så ofta bar olyckan med sig. Känslan att "Apollon i den grekiska mytologin är vad djävulen är i bibeln. Han var den grekiska djävulen. Egocentrisk, lysande, hämningslös och motsägelsefull var han en riktig djävul, inte en parodi på det onda." (s.167)

Jag tänker vidare, på Satan hos Miltons 'Det förlorade paradiset', alltså den fallne ängeln Lucifer? som förbinder ljus och mörker i sig. Apollon blev en allt viktigare gud med tiden, när den grekiska gudavärlden avlägsnade sig från de äldsta, indoeuropeiska naturgudarna: Åska och Fruktbarhet. Apollon skiljer sig, innebar något nytt, mer rationalistiskt, kanske? Vad kom sig denna skillnad av? Nu blir jag nyfiken igen, på ännu ett stickspår ...

The White Monkey : Forsyte Saga 4 - John Galsworthy (1924)

Fjärde boken, en sorts fortsättning på Forsyte-Sagan. Nu med Soames dotter Fleur och hennes generation i blickpunkten. Skriven 1924, handlar den om 1922-1923, när fransmännen invaderade Rhur och proppen gick ur den tyska ekonomin. Och hur det påverkar den brittiska ekonomin, naturligtvis. Soames är fortfarande en viktig kugge, främst i sina omsorger om dottern. Och han blir allt mer sympatisk i mina ögon, hans iakttagelser, 'Old Forsyte'-generationen inför den nya förvirrade tiden. Och den unga generationens likgiltighet inför 'alla gamla värden' så här några år efter första världskriget. 

Oron. Försöken att blunda för realiteter, och hänge sig åt konstnärliga 'poser'. Galsworthy är skicklig, i sina dialoger, och karaktärernas svårigheter att hitta ett nytt fotfäste i tillvaron. Skriven redan 1924, utan facit i hand, är det helt briljant. Här ställer han alltså sina frågor mitt i samtiden, till skillnad från tidigare Forsyte-böcker som såg tillbaka på den Viktorianska eran och dess nedmontering. 

Den Vita Apan, är en tavla i kinesisk stil - som Soames köper till dotterns lilla salong inredd i kinesisk stil - 'novelties' är högsta mode. Apan som symbol för människan och hennes djuriska natur. Att äta livets frukter, kasta skalen omkring sig, och inte inse vad hon gör för fel, men ändå straffas. Men boken berör också några gräsrötter, som har små möjligheter att överleva, drabbas av  arbetslöshet, och drömmer om Australien som ett nytt paradis. Och ärlighet vs att sko sig på andras bekostnad. 

Man har lämnat förkrigstiden bakom sig, evolutionen, apmänniskan, är i centrum. Själen tror man inte på längre, så vad ska man tro på i stället? Det undermedvetna, vilket blir en ny tro, Viljan räcker inte, eftersom det omedvetna gömmer sig, man måste hypnotisera sig själv med affirmationer, österländska andliga ting i kombination med Freud?  Den franske psykologen och hypnositören Émile Coués metoder att försöka styra sitt eget undermedvetna utövas av såväl Fleur och hennes mor - och Soames i hemlighet. Det franska är ju inget Soames vill annat än gnälla på, trots att hans egen dotters gener är 50% franska. 

Motsägelserna finns boken igenom, och hur karaktärerna brottas med sin tid, sin omgivning, och alla motsägelser. 1920-talets virvlar. Väl åskådliggjord mitt i Galsworthys samtid. Nobelpriset 1932 räknade säkert in den här boken också i utmärkelsen. 

Apollons uppror : de odödliga historia - Villy Sörensen (1989)

 En helt fantastisk bok. Min favorit alla kategorier, den bok jag skulle välja att ta med mig till en öde ö. Läste den flera gånger när den var ny, kunde inte få nog. Det var länge sedan. När jag nu läser om den blir jag precis lika fascinerad. 

Sörensen är filosofen som tydligen grävt sig ner i alla källor kring grekiska myter och gudar, och vaskat fram en kronologi, från världens skapelse, via Zeus maktövertagande, i en tid av sjöfart och ridande erövringar, fram till de filosofiska grekernas favoriserande av Apollon, Zeus son som skiljer sig avsevärt från övriga grekiska gudar, och deras häftiga passioner. Dionysos dök visserligen upp på slutet, för att balansera Apollon, i sitt hellenistiska rus. 

Boken är precis så filosofiskt kontemplativ som jag vill ha dem. Den består av 24 'berättelser', dvs mytologiska stadier återberättade, som alla följs av filosofiska betraktelser, dvs kommentarer som fördjupar förståelsen, och även tar upp motsägelser, förväxlingar, påståenden som ibland hävdats, men som vi kan vederlägga som felaktiga.

Det är så här jag vill se på gudamyter. Inte direkt psykologiskt, men helt klart filosofiskt.