The Case-Book of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1927)

Doyles sista 12 noveller med Sherlock Holmes-historier, tryckta i Strand Magazine åren 1920-1927, blev 1927 den nionde och sista samlingen i bokform. Men vill man läsa allihop så är inte det här den sista man ska läsa, för fallen förklaras som tillbakablickar till gamla fall från det Viktorianska 1890-talet och några år därefter. 

Men författaren är märkbart ointresserad, och tycks ha tvingat fram dem, mer av ekonomiska behov än kreativ skaparanda.  Först och främst saknas den godmodige Dr Watwon till största delen i dessa historier. Holmes berättar själv, utan omsvep, med en betydligt mörkare ton, som känns färgat av det nyligen genomlidna världkriget, men också av det oroliga 1920-talet som omgav Doyle. 

Det finns inga förmildrande omständigheter. Karaktärerna skadar och  mördar med 'djurisk' brist på medkänsla, eller snarare värre än djur. Kvinnor våldtas och misshandlas, en annan misstänks vara vampyr. Allt är mörkt, sveken allenarådande. Lusta efter ungdom och pengar leder till varulvliknande konsekvenser. Misstron människor emellan är påtaglig. 

Det är inte den Viktorianska Sherlock Holmes vi vant oss vid. 

Väggen - Marlen Haushofer (1963)

 Österrikiskan Marlen Haushofer (1920-1970) är mest känd för romanen Väggen, och detta främst postumt, på 1980-talet, när kvinnliga författare återupplivades via ny forskning. Jag kände inte till den förrän ganska nyligen. Det är en kontemplativ bok som jag haft i handväskan och läst i olika väntrum. 

Ramberättelsen är dystopisk, någon typ av sjukdom eller miljögift, kanske någon typ av krigföring, tycks ha dödat alla utom huvudpersonen, kvinnan som berättar om sin situation, när hon om omständigheter lämnats ensam i en jaktstuga och en glasvägg växt upp mellan henne och omvärlden - där allt och alla verkar ha dött. 

Huvuddelen av text är i stället en 'robinsoniad', ur en kvinnas perspektiv. Och robinsoniader har alltid intresserat mig, sedan jag som barn lärde känna Robinson Crusoe (1719) på den öde ön, och hur han fick skapa sitt uppehälle på egen hand. Haushofers roman utgiven 1963 tillkom alltså mitt i en tid av industriell tillväxt, parallellt med allt större miljöförstöring, mot bakgrund av kalla kriget. Berlinmuren hade uppförts 1961, för att hindra öst och väst att mötas. 

Så den ensamma kvinnan måste närma sig naturen för att överleva, hitta mat och förnödenheter, i den fuktiga kitteldal där hon isolerats. Precis som Robinson hade ett vrak att hämta vissa grundläggande förnödenheter i, har Kvinnan de få ting som hon och hennes man och två jägare de skulle möta i skogen hade tagit med sig, eller lämnat i stugan sedan tidigare år. Men inget räcker för evigt. 

Utifrån detta noll-läge transformeras hon steg för steg från en robotlikt arbetande, stressad storstadsbo, till en allt lugnare naturmänniska. Men det tar flera år och det börjar när hon redan är i övre medelåldern. En gång mor, nu med vuxna barn hon aldrig skall återse. Men i skogen var hon satt att vakta en jägares hund, som nu utvecklas till hennes närmaste vän, där dyker även upp en halvvild katta, och en dräktig ko betande i skogen. Dessa djur blir avgörande för hennes välmående, men också en plikt att ta hand om, ge mat och skydd. Livet är fortfarande fullt av 'måsten', men saknar 'mänsklig stimulans', som böcker, musik, godsaker, teknik, till att närma sig ett mer ursprungligt ur-läge i kontakt med djur och natur. 

Visst blir texten repetitiv, av alla dagliga sysslor, långt från den yttre stimulans vi är så vana vid idag, när vår uppmärksamhet splittrats av datorer och mobiler, saker som ännu inte fanns på 1960-talet, när allt gick så mycket långsammare, i synnerhet att nå varandra och ta reda på saker. Men ändå finns det mycket bränsle för samhällskritiken, som puttrade under ytan. Hippies och tillbaka-till-naturen rörelsen rörde sig sakta men säkert genom 1960-talet. Borde vi inte alla flytta ut i skogen och föda upp får och getter, och tillverka får och getost på gammalt naturligt vis?

Så Haushofter fokuserar överlevnad, men också mänskliga känslor av depression inför det okända hotet ute i den osäkra naturen, den stadsmänniskan lämnat, skilt sig från, det okända hotet. En ensamma kvinna kommer att släppa den osäkerheten steg för steg när hon upptäcker allt större förmåga hos sig själv, även om hon blir äldre och får krämpor, så lär hon sig ekonomisera med krafterna, och släppa på tidigare krav. Med djuren är det viktigare hur hon luktar och låter, än hur hon ser ut i sina trasiga paltor.

Samhällskritik och psykologi. Öst och väst, eller höger och vänster hjärnhalva, representerade också länge människans kluvenhet i känslor och intellekt, ibland sa man kvinnligt och manligt. Kvinnan med sin omsorg om djuren verkar alltmer bli en livgivande motvikt till ett manligt hot. Ändå måste hon själv döda vilda djur för att överleva, men så lite som möjligt. Ofta blir det skadade djur. Hon odlar även potatis och bönor, från en liten mängd som växer år från år med sparat utsäde. Och den livgivande kon med sin viktiga mjölk och i synnerhet smöret, det oundgängliga fettet. 

Men på djupet i texten finns även en dold andlig sida. Stjärnhimlen, som staden tidigare aldrig låtit henne se i sin stora prakt, den lugnar. Hon rör sig också mellan den fuktiga hösten och vintern i kitteldalen med jaktstugan där hon känner sig trygg, och den soliga sätern högt upp i bergen, där kon får beta under högsommaren. Solen som där borde ha upplivat kvinnan, som det gör med kon och tjurkalven, känns ofta tryckande för kvinnan. Hon bävar inför den vida utsikten och framtiden. 

Kitteldalen känns för mig som det 'omedvetna', skuggan, det hon måste gräva upp ur sitt inre, nästan som en symbol för livmodern, nere i dalen, hitta tillbaka till den kvinnliga skaparkraften. Medan den soliga sätern, där mjölken skummas och kärnas till smör, så viktigt - men som ändå blir som ett manligt överhängande hot, okänt, men intuitivt. Det är på väg. Är det manlig överhöghet? Borttappad själ i det ateistiska 1960-talet?

Det kommer, det dystopiska hotet, och ger oss inga svar. Men kvinnan både förlorar och vinner, hon går vidare med än större tillförsikt. Hon har släppt på den mänskliga depressiva oron, fogat sig till naturen. Eller? Människan tycks ha försvunnit, kvinnan vill att naturen ska ta över - den eviga. I så fall försvinner tiden och mänskligheten med henne själv. Men gör den det? Eller är detta bara ett själsligt symboliskt scenario?

NP 1946 - Hermann Hesse

Efter andra världskriget, en period när Nobelpriset lagts på is, beslöt man att lämna det populistiska draget på 1930-talet, med pristagare som nått ut till många läsare, ville man tänka om och hitta förnyare, de som vågade bana nya vägar. Först bland dessa blev Hermann Hesse (f.1877-1962)  med motivation:

"för hans inspirerade författarskap som i sin utveckling mot djärvhet och djup tillika företräder klassiska humanistideal och höga stilvärden"

Hermann Hesse tillhör de författare jag mötte redan på gymnasiet, i form av Siddharta (1922). en sorts tänkt biografi, som en parallell till Buddhas väg, upptäckten av livet och besvikelser, det livslånga sökandet. Den är så fylld av visdom genom livserfarenhet. Avskalat skönt och visst är basen 'humanistideal'. När jag läste om den nyligen grep den mig ännu djupare än som ung, och ändå tillhör den böcker jag aldrig glömt. Och här finns som alltid kloka ord, till exempel:

"Nej, en lära kunde en allvarlig sökande, en sanningssökande, inte anta. Men den som själv hade funnit en, kunde godkänna varje lära, varje väg, varje mål; ingenting skilde honom längre från tusende andra"

"En människas skatt och visdom låter alltid löjligt i en annan människas öron."

Nu när jag på senare tid läst fler böcker av Hesse blir det uppenbart att huvudintresset är individens utveckling till självkännedom, och visst finns det 'andliga' stråk, eftersom det tidigare oftast var den vägen sökandet tagit genom människans historia. Men Hermann Hesse hör till 1900-talet, och mer allmänt humant, att pröva och blanda efter eget huvud. 

Brunnsgästen (1925) börjar som självbiografisk introspektion. Men även om Hesse säger sig skriva om sina egna erfarenheter, så är det snarast betraktelser över den lilla människans kval, 'egots' fruktlösa frustrationer, den futtiga livskampen med sina krämpor. Och inte förrän i slutet kan han börja skratta åt 'eländet'. Och eftersom jag efter Siddharta antar att han känner till meditation, så är texten för mig ett exempel på just meditation. När det betraktande medvetandet lösgör sig från 'egot' som ischias-patient på en brunnsort, tar ett steg tillbaka, och betraktar egots fruktlösa kamp. Och börjar skratta. 'Skratt-terapi lär ha används av indiska gurus sedan länge. Och det är också vad som frigör Hesse. Skrattet. Texten innehåller en behaglig grad av självironi. 

Min upplaga har dessutom ett efterord som hävdar att texten aldrig var menad att publiceras offentligt.  Han hade problem i sitt äktenskap, och skrev som en sorts själv-terapi - och jag tänker att antagligen fyllde hans skrivande ofta en sådan roll. Han hade tydligen visat delar av den här texten för sin hustru, men hustrun upplevde inte hustrun samma 'Aha!' och förlösning som Hesse själv. De skilde sig. 

Men samtidigt är texten samhällskritik, av överflödet, sysslolösheten på brunnsorten, den meningslösa underhållningen, han blir passiv, tappar sin kreativitet när han motas in i fållan, att bli en typisk patient. Och dessutom är mathållningen där inte rätt för patient. Patienten blir en trogen kund, en inkomstkälla för brunnsorten. I slutet är Hesse olycklig för att hans text misslyckats med att vara tvåstämmig, och visa både det ljusa och det mörka, både ont och gott, önskan att fläta samman ytterligheterna. 

Som författare och musikintresserad tar han gärna upp skapandeprocesser, här fanns en vacker beskrivning på sid. 58:

"Jag är ingen arbetets hjälte och har aldrig gjort mig förtjänt av några belöningar för flit, men när jag väl har kommit igång med någonting, fångats av en vision eller en tankekedja och låtit mig förtrollas, när jag en gång har stretat emot tillräckligt och ger mig in på försöket att form mina tankar till något, då är jag som fastlåst vid min uppgift och förmår inget annat som skulle varit viktigare. Det fanns ögonblick då hela Holland kunde ha spelat revy i rum 64 utan att jag höjt på ögonbrynen, jag var förtrollad och hänförd av mitt ensamma, fantastiska och farliga tålamodsprov som höll mig fången, jag rusade som en besatt med ett krampaktigt tag i pennan för att fånga mina tankar i flykten, byggde meningar, valde bland alla tillströmmande associationer, fiskade hårdnackat efter de rätta orden. Läsaren får skratta hur mycket han vill, men för oss skrivande människor är skrivandet en galen och berusande verksamhet, en färd i bräcklig farkost på det vida havet. En ensamflygning genom världsalltet. Att medan man söker ett enda ord bland tre som erbjuder sig på samma gång hålla fast hela meningen i känslan och örat, att medan man smider frasen färdig finslipar den utvalda konstruktionen och drar åt bultarna i byggnadsverket, och samtidigt på något gåtfullt sätt behålla den inre känslan för tonen och proportionerna obruten i hela kapitlet, hela boken samtidigt - detta är en sublim uppgift."

Så långt allt väl. Men tyvärr fastnade jag inte för hans kanske mest kända 'roman': Stäppvargen (1927) Jag som väntat med denna 'klassiker' alldeles för länge, som på något gott, så risken att bli besviken. växte. Stäppvargen var inte alls vad jag förväntat mig. Tankegodset är viktigt, men inte genomfört på ett för mig lyckat sätt. 

Det inleds med för mycket filosoferande, ord ord ord, som Hamlet säger, och utmynnar sedan i livet som absurd teater. Det senare ligger i linje med det oroliga 1920-talet. Så jag förstår idégodset bakom. Men läsningen gav mig inget, lyfte inte för mig, hade ingen karaktär jag kan identifiera mig med, i synnerhet inte kvinnobilden. Varje människas splittring i multipla personligheter, det är jag helt inne på (har till och med gått kurser på det temat). En viktig kunskap inte minst om sig själv. Men som roman är det för mycket 'telling' för min smak. Om man ens ska kalla det en roman? Njä, idé-roman? Knappt ens det, då det mesta är 'resonemang'. 

Då blev jag desto gladare av att läsa: Österlandsfärden (1932), som avslutas med följande två meningar:

"Vi hade talat om diktens gestalter, att de ofta var mera levande och verkliga än diktarna själva. 

Ljusen hade brunnit ner och slocknat, jag greps av en gränslös trötthet och såg mig om för att hitta en plats där jag kunde lägga mig ner och sova."  

Det här är den Hermann Hesse som jag gillar! Den symboliska inre resan, som varje läsare kan tolka efter eget önskemål. I texten nämner H.H. både medeltiden och 'det stora kriget', som jag tolkar som första världskriget, som fortfarande var så aktuellt i samtiden. En tid med många skiftande tankebanor som stöttes och blöttes, och skapade både tro och vilsenhet. Men som sagt, texten nämner också medeltiden, vilket skapar en sorts känsla av världshistorisk vandring om än i kortkortformat. Alltifrån Hermann Hesses ideal, Franciskus av Assisi. 

Texten väcker tankar, kanske att känna igen sig själv eller tankegångar från annat håll. Öster, Asien, stod länge för det andliga, medan väst stod mer för teknik och materialism. Där kan man börja, men det är inte nödvändigt. Man kan också se det sagolika, folksagornas "Östan om Sol, västan om Måne". Många referenser av olika slag finns i texten, men man behöver inte bry sig om man inte vill. 

Jag gillar det metaforiska, nästan prosalyriska.

Hur än korta hans romaner ovan kan tyckas, det finns längre, som jag dock inte gett mig i kast med. Däremot har jag även funnit två intressanta kortnoveller. Den första i en gammal antologi från 1950-talet, som inte angav när novellen 'Diktaren' skrevs, men jag tänker mig att motivet hör till någon period på 1920-30-talet. Huvudperson är en ung kinesisk skald, Han Fook, och hans inre kamp och personliga utveckling. Vilket som alltid med Hesse han ha handlat om honom själv, eller vilken annan skapande människa, eller andlig pilgrim som helst, hur man än vill läsa historien. 

Som 20-åring har Han Fook, allt han kan önska i den materiella världen, är studerad och kultiverad, har en anständig förmögenhet och en vacker dygdig trolovad med ansenlig hemgift. Inget saknas. Han är redan berömd, så ung han är, ör sina harmoniska dikter, men hans hjärta fyllt av äregirighet att bli en fulländad diktare. Han vill spegla världens skönhet i formfulländade dikter. I livet är han bara åskådare, främlingen utanför. Han kan inte njuta av livet direkt, utan vill omskapa det till strofer. 

Då möter han den vördnadsbjudande främling, De fullkomliga ordens mästare, som erbjuder sig att lära Han Fook allt han kan - om ynglingen reser till mästarens avlägsna "hydda vid den stora flodens källa i bergen". Han Fook önskar så hett få fullkomna sin skaldekonst, att han skjuter upp bröllopet och reser till mästaren. Ett år till att föja sin dröm - blir fler och fler år. 

Hos mästaren börjar han skämmas över sina egna dikter, känner sig värdelös i diktkonsten, och lär sig i stället att spela instrument, tills han genomsyras av musik, och utplåna gammal diktkunskap. Efter två år längtar han hem till släkt och sin trolovade. Mästaren förklarar att Han Fook alltid varit fri att gå när och hur han vill. Men när Han hemma ser sin trolovade kamma sitt hår, ångrar han sig, han vill spegla hennes skönhet i fulländat välljud, inte brottas med det materiella livet.  Så han återvänder till mästaren och diktkonsten. Grips emellanåt av hemlängtan och drömmer om hustru och barn och trädgård, och börjar då hata mästaren, som vemodigt förklarar att att Han Fook alltid varit fri att göra vad han behagar.

Åren går, mästaren försvinner, och Han Fook beger sig hem, åldrad, släkt och trolovad är redan döda. Men andra unga förtrollas av Hans välljudande luta. Han Fook har nått sin själ, som inte längre kan skilja på nu och då. Han har blivit ett med sin själ, med sin musik och dikt. 

Hela novellen skildrar alltså livets ständiga kamp för och emot andliga och materiella önskningar. Här vann det själsliga. 

Ännu en av Hesses noveller återges i En Bok för Allas antologi Fler Nobeller : noveller av nobelpristagare (2012), och heter 'Staden' (1945).  Det är en riktigt kort en, i rasande fart, en fantasi över världens utveckling, via hur en stad växer fram på Prärien, vinner ryktbarhet, växer med människors produktivitet, möten med bidrag från många kulturer som möts där. Först associerar jag till USA, via prärien och oljan, osv. Allt möts där, tills den blir så ryktbar att även ficktjuvar, soutenörer, tjuvar dras dit. Allt av trä förstörs av en jordbävning, men människan envisas och bygger upp allt i sten. Novellen började med en ingenjörs entusiastiska 'Det går framåt!'

Men århundradena går, ja årtusenden, så USA passar inte längre i cirkelgången, när staden hamna rpå efterkälken, andra rikens städer tar över stafettpinnen. Slum växer fram, fattigdom, allt nöts ner, först till lärdom för yngre generationer att bekämpa slum, sedan till attraktiva ruiner som turistattraktion, mer och mer överväxta. Slutligen tar naturen över igen, skogen täcker ruinerna alltmer. Och hackspetten i trädtoppen ropar: 'Det går framåt!" Nu ser djuren åter belåtet på den växande skogen och den härliga, gröna utvecklingen på jorden. 

Hermann Hesse försöker inte ge några entydiga svar, han noterar och fantiserar kring storskaliga utvecklingslinjer för människan och mänskligheten.