Sodom och Gomorra : På spaning ... 4 - Marcel Proust (1921-1922)

 Del 4 är för mig en fullträff, även om inte på det fulländat konstnärliga sätt som första boken, men den pågående mognadsprocessen för roman-Marcel gör att hela historien, som hela tiden pekar tillbaka till barndom och ungdom, skapar en storartad cirkelkomposition. Hela hans sätt att uttrycka sig går också i cirklar. Han analyserar alla personers handlande och repliker, på ett sätt som går från ont till gott, och tillbaka till ett 'kanske', som måste vara ett av de vanligaste orden i boken. Författaren Proust är säker på att han kan tolka allas psykologiska motiv, men roman-Marcel är allt annat än medveten om sitt eget  psyke helt och hållet. Förrän kanske nu i efterhand...

Vis av erfarenheten, har jag läst även denna del efter välfördelat schema - 10 sidor per dag från 1 januari till 28 februari. En stund varje dag med 'Marcels' insisterande noggranna dagbok. Till slut har jag blivit vän med honom. Han är ytterligare lite äldre, kanske ca 20 år eller drygt. Han har fortfarande inte kommit igång med sitt författande, utan dras med i det mållösa sociala livet. Berättandet är fortsatt på flera plan, den unge mannen Marcel är fortfarande mer eller mindre medvetet falsk, och kan därför irritera läsaren med sin dubbelmoral, och förträngda känslor. Men författaren Proust är betydligt äldre och släpper emellanåt fram små smulor av insikter, som kan jämna av hörnen och få mig att förlåta den unge Marcel. 

Serien i genom har fantasi och drömmar sysslat med Ortnamn och Adelssläkter. Att hans väg  från barn till vuxen, blir av med den ena illusionen efter den andra. Jag liknade det vid skillnaden mellan Platons idealvärld, och det grå jordelivet. När adelns dubbla  vuxenblivande Platons idealvärld som jag såg nötas ner i del 3, när förgyllningen visade sig falsk, fortsätter i del 4 att brytas ner, nu via en expert på hur ortnamn i språkutvecklingen, en akademiledamot som Marcel lär känna i madame Verdurins salong. Han har förtrollats av till exempel orddelar som 'fleur' (blomma), som visat sig vara en förvrängning av det gamla normandiska ordet för 'hamn' (fjord). Alla Marcels fantasier, alla mysterier har förvandlats till rationell etymologi. 

Han är tillbaka i badorten Balbec,  och återupptar bekantskapen med Albertine, som är hans skydd mot ensamheten. Men han skaffar sig allt större bekantskapskrets, via middagar hos såväl lantadel som övre medelklassen, att han aldrig får någon tid över. Författandet fortsätter att skjutas på framtiden. Han kan leva på ärvda pengar. När han till slut har bekanta i alla omgivande  byar, finns där inget mer att avslöja. Då tror han att ångesten är borta för alltid. Den ångest han haft sedan barndomen, rädslan för att vara ensam. 

Den viktigaste komplikationen träder dock fram redan i titeln. Sodom och Gomorra, står för homosexualiteten, som tycks omge honom. Inte minst bland högadeln, här finns den  högfärdige högvälborne baron Charlus, som även han hamnar i madame Verdurins salong, via sin kärlek, violinisten Morel. Så i del 4 är den känslomässiga osäkerheten, svartsjukan och maktanspråken, främst förflyttad till denne Charlus. Vilket gör att Marcel själv inte är lika påfrestande som i tidigare böcker. 

Det märkliga är att Marcel betraktar och analyserar alla bögar med sval nyfiken, men att kvinnor skulle ägna sig åt en liknande 'böjelse' för honom närmast hysterisk. Länge förstår jag inte varför. Själv vill han sju skylla allt på sin barndoms symbiotiska behov av modern. Men också att han som barn såg två kvinnor vänslas hos tonsättaren Vinteuil, genom fönstret. Jag förstår fortfarande inte rädslan, tills han skriver på sidan 583, "jag kunde inte klämpa på samma plan, inte skänka Albertine samma njutning eller ens riktigt föreställa mig denna njutning", alltså om hans rival, om hans kvinna vore en kvinna. 

Att homosexualitet är ett så öppet tema, redan på 1920-talet, både beskrivet med omskrivningar och öppet uttryckt, visar på den stora skillnaden på engelsk och fransk kultur vid den här tiden. Jag tänker på Oscar Wilde som hamnade i fängelse och knäcktes (mindre än 20 år tidigare). Marcel är inte befriad från fransk dubbelmoral, han kladdar ständigt på Albertine, men vägrar tala om kärlek, hellre manipulerar han henne efter egna behov.

Ironin finns kvar, även om den inte är lika fin, och inte lika roande som i del 3. Proust är betydligt hårdare mot medelklassen än mot adeln, som han menar lever på sin 'uppfostran' att alltid vara vänlig och älskvärd, hur än falskt under ytan. Allt är en maktkamp, i att sträva efter i den hierarkiska pyramiden. Dreyfus-affären fortgår med allt större rasism som uttrycks på olika sätt från olika personer, riktat alltså mot judar, man skiljer på naturaliserade eller inte, även de som bytt religion blir alltmer misstänkliggjorda. Romankaraktären Marcel omnämns varken som jude eller homosexuell.  Hans ångest gäller i del 4 främst kvinnors sexualitet, och kvinnors sinnlighet i förhållande till väninnor. 

Nåväl, än är serien inte slut, än vet jag inte vart allt detta leder. 

Tales of the Jazz Age - F. Scott Fitzgerald (1922)

En mycket varierad samling historier, där en del (om inte alla) tryckts i tidningar tidigare, och en del skrivna betydligt tidigare. Min favorit ingick i avdelningen 'Fantasies', titel: The Diamond as Big as the Ritz. Den kombinerar saga och satir, inleds som en pojkdröm om omätlig rikedom. Lyx! Men för varje sida blir glansen allt kallare och hårdare. Vem vill egentligen bo i ett slott av guld, med tapeter av diamanter? I stället för frihet, visar det sig bli ett fängelse. Men den rika familjen, rikare än någon någonsin någon annanstans, försöker skapa sig en egen stat, inkognito.

Fyndet av den enorma diamanten, stor som ett berg, gjordes i mitten av 1800-talet, och har hållits hemlig tills historiens 'nu', ca 1920, när tredje generationen börjar få svårt att hålla ute nyfikna, för nu finns det flygplan för vilka inget kan döljas när de snokar ovanifrån. Familjens attityd har varit ren och skär egoism, de upprätthöll slaveriet i sin lilla diktatur, sitt privata skatteparadis, och skyr varken mord eller krig för att behålla sin ställning, inkognito. Många piloter har de skjutit ner och internerat i fångläger. 

Men när flygplanen blir för många, beslutar sig fadern, hushållets överhuvud, för att muta Gud! Med löften om enorma diamanter, bara han återställer hans lilla rike till vad den varit igår, innan deras inkognito röjdes. "God has His price, of course. God was made in man's image."

Den meningen utgör för mig höjdpunkten, kan satir bli skarpare? Medvetet eller inte. I Bibeln var människan skapad till Guds avbild. Men i denna historia anser sig den rika familjen stå över Gud. Detta i en samtid som nyligen kommit fram till att 'Gud är död'. En av döttrarna drömmer naivt om att få bli fattig, i hennes ögon är det 'Frihet'. För att gömma sin skatt, diamanten, har de levt isolerade, utan vänner. Huvudpersonen John, en vän till familjens son, gästar dem ovetande om att han inte kan komma därifrån med livet i behåll. För honom får 'Fattig' och 'Fri' inte att kombinera, inte i den miljö han kommer ifrån.  

Övriga berättelser i samlingen är underhållande - men inte djupare än så. I synnerhet de första fyra, speglar 'the Jazz Age', beskriver främst fyllefester strax efter första världskriget, där ungdomen inte kan hitta på något meningsfyllt att ta sig till. Antingen är man född rik, eller så har man inte en chans. 

Författaren är en ung man, som roar sig med att experimentera med alla möjliga stilar och format. I en historia, om bokhandelsbiträdet Merlin, som aldrig ger efter för 'frestelsen', drömflickan, den vilda sexiga, beskriver ålderdomen på ett sätt som för mig - nu i övre medelåldern - handlar om den unge författarens rädsla för att bli gammal. Jag känner inte igen mig. Här finns även "The Curious Case of Benjamin Button", som finns filmatiserad med Brad Pitt. Jag har sett den, men glömt hur de lyckades filma detta experiment på ett trovärdigt sätt. För texten, som talar om en mans omvända liv, där han föds som 70-åring och sedan lever baklänges, väcker bara obehag i mig, som kvinna. Jag får kramp vid tanken på att hans mor fött fram en fullvuxen man, och sedan inte längre omnämns. Jag vill bara glömma implikationerna, trots att texten påstår att hon överlevde det. 

Att det mesta är lättviktiga experiment, gör att "The Lees of Happiness" överraskar mig med sitt djupa allvar. Den handlar om ett lyckligt äktenskap, som slås sönder av mannens hjärnblödning i alltför ung ålder. Den lojala hustrun viker inte från hans sida, trots att det innebär tungt vårdarbete för henne, de åtta år han har kvar. Hon är nog den enda kvinna i boken som beskrivs helt igenom positivt.