NP 1947 - André Gide

André Gide (1869-1951) fick 1947 års Nobelpris i litteratur:

"för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor har framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn"

Ett långt liv, en lång författarbana. Nobelpriset kom sent, efter andra världskriget, när Akademin försökte förnya sig genom att belöna litterära förnyare. Svaret på frågan varför Gide inte kommit i fråga tidigare, blev att hans texters ständiga förnyelse, krävde ett långt perspektiv för att se helheten.  

Nåväl, mitt första möte med André Gide skedde redan på gymnasiet, när vi läste Pastoralsymfonin (1919; La symphonie pastorale) i original. Delar av den fastnade i mitt minne. Den är tacksam för tidiga läsare för sin klara okomplicerade franska, när man är mer eller mindre nybörjare. Men det mest bestående för mig var att prästen, berättaren, tog med den blinda flickan Gertrude på en Beethoven-konsert för att med olika toner ge en analogi till vad som menas med olika färger. Jag fann det lysande.  Vid den tiden hade jag också läst och sett film om den dövstumma Hellen Keller (1880-1969) och hennes kamp för att lära sig språk och att kommunicera med teckenspråk. André Gide nämner i sin bok engelskan Laura Bridgeman (1829-1889), också döv och blind, med en liknande kamp, men alltså 50 år tidigare. 

Jag läste om boken ett par gånger, och varje gång var det jämförelsen färg-ton, mina egna största intressen, som bestod. Men när jag nu läst om den på äldre dar, inser jag att jag förträngt det jobbiga i texten, som innehåller så mycket mer. Gertrudes utveckling är inte det centrala, och den är inte realistisk, utan är en problematiserad gestaltning av Bibelns kärleksbud. Hur ska det tolkas? Människans svårighet med att skilja på romantisk kärlek och själslig entusiasm i största allmänhet.  

Man kan inte bortse från att André Gide föddes i en protestantisk familj, i det övervägande katolska Frankrike. När jag nu läst om flera av hans verk på kort tid, ser jag ett gemensamt tema av religiösa funderingar. Berättaren i Pastoralsymfonin, den protestantiske 'pastorn', församlingens Herde, är ju faktiskt utskriven i själva titeln, början av ordet.   

Beethovens pastoralsymfoni, representerar glädjen inför 'Guds sköna natur', men är också orkestrerad av pastorn, så att den blinda flickan får ta till sig Kristus kärleksbud, men utan Paulus dogmer. Måste man bekämpa sina impulser? Ett tema är att prästen är blindare inför sina känslor, än den blinda flickan inför sina. Vilket väcker obehagligt stråk av pedofili - han måste vara minst 25 år äldre än Gertrude, som var ca 15. Den blinda flickan lär sig snart att känna in folks känslor, men saknar ändå en dimension, vilket gör även henne till offer för fantasier. 

Men som sagt, boken är inte realistisk, att Gertrud på bara ett år går från stum 'idiot' ur omgivningens synvinkel, till ett religiöst filosoferande underbarn, som genomskådar det mesta. Men kärlekstemat är aktuellt än idag, i vår djupt sexualiserade värld. Där livsglädje och entusiasm, skaparlusten, ofta kan förväxlas med sexuella känslor, i synnerhet om man inte kan finna den glädjen i sig själv, utan vill (eller kräver) att få den tillgodosedd via någon annan människa. Och det problematiska i boken är just ett lärare-elev-förhållande, vilket naturligtvis är väldigt riskabelt på många sätt. Det blir aldrig jämställt. Vilket också Gertrud förklarar för prästen i slutet, när hon efter en operation har fått synen tillbaka och inser att den seende mannen fört henne bakom ljuset... ja även sig själv, i sin svaghets blindhet.

Men Pastoralsymfonin skrevs alltså mitt under författarbanan. Debuten redan 1891 var påverkad av symbolismen, en ung mans funderingar, men redan 1895 hade han övergått till att hävda 'formens' betydelse. Och så dog hans mor, och Gide gifte sig med sin kusin Madeleine, 'madonnan'. Ett äktenskap  som aldrig 'fullbordades'. I stället skrev han:

Les Norritures terrestres (1897, De jordiska frukterna) är det de undermedvetna drifterna som fått huvudfokus. De väckte tydligen uppståndelse. De har jag läst, och det är ganska korta, glesa prosalyriska texter och fri verk, som hyllar frihet och livets sensuella aspekter. Lev i nuet och av naturens frukter. Känn, lukta, smaka. Rör på kroppen. De lär ha inspirerat en sorts ungdomsrevolt, men  funkar inte för mig, idag. Det är mer ett klassiskt förkunnande av skönheten från en annan tidsålder, hur än omvälvande de sågs i samtiden.  

André Gide träffade Oscar Wilde vid flera tillfällen på 1890-talet, och är känd för det eftersom han skrev ner sina tryck tätt inpå mötena. Jag har läst både Oscar Wilde : a Biography (bok tr.1910) som består av In Memoriam, 1901, och en senare del 1905. Det är fantastiska minnesbilder, som visar Wildes skiftande livsbana, och och känns rörande äkta och stämmer med känslan man får när man läser Wilde. 

Jag har också läst Den omoraliske (1902) - en idéroman, inspirerad av Gides eget liv och motstridiga känslor. Huvudpersonen Michael är sjuk i lungsot när han nygift far på bröllopsresa, där hustrun tvingas vårda honom i stället. När han i Nordafrika slutligen återfår hälsan, börjar han dyrka ungdom och hälsa, och det blir i stället hans unga hustru som insjuknar och dör av lungsot, medan Michaels egoism blir allt vildsintare. 

Gide utforskar alltså motsatserna i förra sekelskiftets övermänniskotankar. Först genom att ta avstånd från det instängt akademiska, och hylla den fria naturen och den fria människan. Under Afrikas sol väcks hans nyfikenhet av kroppens sinnen, de frigjorda barnen, ungdomarna - så långt från Gides egen religiösa uppväxt. 

Men allt når en gräns, där egoismen tar överhand på bekostnad av omgivningen, då blir gestaltandet obehagligt. Allt väcker tankar kring dessa motsatser - kanske i en förhoppning om att hitta en medelväg. Kan vi hejda oss vid den gyllene medelvägen?

1909 kom La Porte Étroite (den trånga porten) som en pendang till Den omoraliske - en ytterlighet åt andra hållet. När jag sjunker in i Jerômes beskrivning av sin morbrors hus på den normandiska landsbygden, där han tillbringade somrarna, och beskriver köksträdgården och de två promenadvägarna, den 'glada' åt söder längs alla blommor, och den mörka åt norr, skuggad av täta trädkronor, börjar jag genast associera till Marcel Prousts På spaning... och hans två olika promenadvägarna ut genom trädgården, åt Méseglise eller åt Guermantes, den långa vs den kortare. Och jag undrar om Proust läste den här 1909? och inspirerades att väva egna minnen från somrarna i Normandie. Likheterna i övrigt är inte stora, förutom djupdykningen i karaktärernas psyke.  

Apropå Proust, så noterade jag senare i Gides memoar, som alltså också har Normandie som bas, att han nämner ett ortnamn där - Saint-Loup. (!) Så då vet vi var Marcel Proust fick Roberts dubbeltydiga efternamn ifrån. Den heliga vargen. 

Den trånga porten är kort och kan vara snabbläst, men känns tät och tung. Historien tilldrar sig på 1880-talet och rör religiös överspändhet, försakelse för att nå andlig lycka. Kärleksbudskapet förvanskat av religionen. Jerôme och hans kusiner Alissa och Juliette utgär triangeldramat där alla försakar sin egen lycka för varandra, och inte blir de lyckligare för det. Lidandet leder till mer lidande, inte mer kärlek. Jerôme missförstår kvinnorna omkring sig, och även Alissa känner efter åratal av brevväxling att de alltid pratat förbi varandra, att de skrivit till sig sjölva, med varandra som bollblank. 

Med tanke på Gides förkärlek för motsatser, var 'egoismen' i Den omoraliske, lika skadlig som den överdrivna 'försakelse' i Den trånga porten. Gide brottas med idéer, filosoferar, ställer upp allegorier på den vägen. Egentligen menade han inte att han skrev romaner - utom i ett undantagsfall, vilken har blivit min mya favorit! 

Falskmyntarna från 1925. Helt lysande i mina ögon, och inte så konstigt eftersom det är en 'metaroman', alltså en roman om skapandet av en roman. Den har genast hamnat i min hylla för romaner att spara och läsa om. Gides språk är lika klassiskt kristallklart och levande som någonsin. Levande dialoger mellan levande karaktärer. Och samtidigt är allt mångfacetterat och motsägelsefullt, en pågående skapelseprocess. 

Temat 'falskhet', ungdomars lek med falska mynt finns där, men är främst symboliskt, om människors falskhet, hur de falska utnyttjar de som försöker vara ärliga. Ännu ett av problem är människors svårigheter att förstå varandra, att de oftast talar förbi varandra, ofta av rädsla inför att vara ärlig, men lika ofta när man är mer intresserad av sina egna tankar än på att verkligen lyssna på andra. 

Och naturligtvis temat 'roman', vad är en roman? Hur tillkommer den, hur 'ärlig' är en roman, hur konstruerad? Kan en roman komma tätt inpå livet? 

En rolig detalj är att Alfred Jarry, skaparen av Kung Ubu, får vara med som sig själv. Och säkert finns det fler referenser till det nya avantgardet (på 1920-talet) i samma scen, även om jag inte kan bevisa det. 

På 1920-talet sammanställde Gide även memoaren Om inte vetekornet dör (1926), som jag nämnt ovan, som till huvuddelen rör hans barndom och uppväxt, alltså i Normandie. Och då har vi alltså ramlat tillbaka till 1870-80-talen, dubbelmoralens tidsålder. Marcel Proust var bara två år yngre, och där finns både likheter men också stora skillnader. 

André Gide varnar själv för att han inte kan hålla isär kronologin, han tycks främst ha bildminne, och hoppar i tiden mer tematiskt, främst barndom och ungdomstrauman. Tydligen hade han mycket problem med hälsan, ända sedan unga år. Finns mycket intressant om man är intresserad av uppväxthistorier, dock är boken lite väl nyckfull och delvis otillförlitlig. Delar var skrivna redan på 1910-talet.

Mot slutet omnämns några av hans tidiga verk, men främst rör sista tredjedelen resor i Nordafrika och framför allt möten med Oscar Wilde, som uppenbart var viktiga för André Gide. 

Naturligtvis var André Gides skrivarbana mycket mer varierad än det jag läst enligt ovan, och jag har även läst Theseus (1946), en moderniserad allegori över den grekiske hjälten som sägs ha grundlagt Aten och dödade monstret Minotaurus på Kreta. Här är temat materiell makt. Och pjäsen Oidipus (1942) som naturligtvis är dess motsats, då Oidipus för en kamp med det andliga och den obegripliga gudomliga rättvisan, och sticker ut ögonen på sig själv och avsäger sig kronan. För visst är Oidipus livshistoria, odödliggjord inte minst av Freud, en mycket märklig historia.  

Avskedsvalsen - Milan Kundera (1973)

Det här är först gången jag läser något av Milan Kundera, trots att jag blev nyfiken redan när jag såg filmatiseringen av Varats olidliga lätthet (1982), med en ung Daniel Day-Lewis och svenska Lena Olin. Men först blev alltså den tidiga romanen Avskedsvalsen  (1973), men mot slutet fann jag liknande formuleringar, om fasansfull lätthet, som i titeln till den senare romanen.

Romanen utspelar sig i en liten tjeckisk kurort, där sjuksköterskan Ruzena blivit gravid efter en natt med en trumpetare, Klima. Men han är gift och skräms av nyheten, rädd för konsekvenserna, och vill förmå Ruzena att göra abort. Romanen börjar alltså som en banal historia kring svartsjuka, otrohet och oönskad graviditet. Men karaktärerna blir alltfler och historien växer till något betydligt mer mångbottnat.

Abort kräver myndighetsbeslut med specifika vägande skäl. En yngling på orten är kär i Ruzena och menar att han är fadern, vill gifta sig med henne. Men hon flyr honom, vill drömma sig bort. 

Kurortens chefsgynekolog Skreta sitter i den kommité som ska avgöra abortfrågan. Han är en central spindel, ett huvudnav i romanen. Hans huvudarbete är främst att råda bot på patienternas barnlöshet. Och han använder okonventionella metoder. Bland dessa är en hjärtsjuk amerikansk vän, med ung hustru, som  han hjälpt med insemination, så nu är de evigt tacksamma för sin lille son.  

Viktig är också Jakob, 'politiskt belastade' som det står, som ett tiotal år varit fosterfar åt unga Olga, vars far avrättats av politiska skäl. Olga har börjat undra om hennes far var så oskyldig som man sagt. Efter en 'sista viktig politisk handling', ämnar Jakob lämna Tjeckoslovakien, och är på orten för att ta ta farväl av sin vän Dr Skreta, som han har täta band till, främst för att han fick en självmordstablett som trygghet för många år sedan, och nu vill lämna tillbaka den.

Historien snurrar alltså kring detta tiotal människor, som alla har sina bekymmer och plågor, och funderingar kring livet och relationer. Medan Jakob också filosoferar kring 'rätten att döda', vilket han själv teoretiskt förnekar, men jämför sig själv med Dostojevskijs Raskolnikov i Brott och straff, och hur denne trott sig mörda en 'mindre värd' person, men sedan våndas av djupa samvetskval. En tragedi. 

Men Jakob leker vårdslöst med sitt gift, bekymmerslöst, teoretiskt, där han släpper efter på sitt ansvar, och med lätthet ljuger för sig själv, helt utan samvetsförebråelser, utan skuldkänslor. Jakobs 'teoretiska' gärning är förunderligt 'lätt' - här är temat som upprepas i titeln Varats olidliga lätthet - Jakob tänker att det nog "fanns mycket mer fasa i den här lättheten än i den ryska hjältens hysteriska upplevelser." (s.183) 

Här blir jag kyligt medveten om att vi befinner oss bakom järnridån, tidigt 1970-tal. Ett stålblankt Östeuropa, där ingen kan lita på någon, ingen talar öppet, allt är spel mellan schackpjäser, likriktning och kvinnlig underordning. Obehaget kryper inpå mig. För även om romanen börjar som en 'romance' och nästan slutar som en pusseldeckares utredning av möjligheten att misstänka alla, så finns det många möjliga politiska speglar i prismat. 

Och hur än godhjärtad och trevlig Dr Skreta verkar, hur än många roande 'orealistiska' planer han tycks ha, har han inte lite väl lätt för att vända kappan efter vinden? Och en förunderlig förmåga att dra i alla trådar till marionetterna? lite väl lätt för att ljuga efter behag? 

Och apropå likriktning - hur många barn är han egentligen far till?

The Case-Book of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1927)

Doyles sista 12 noveller med Sherlock Holmes-historier, tryckta i Strand Magazine åren 1920-1927, blev 1927 den nionde och sista samlingen i bokform. Men vill man läsa allihop så är inte det här den sista man ska läsa, för fallen förklaras som tillbakablickar till gamla fall från det Viktorianska 1890-talet och några år därefter. 

Men författaren är märkbart ointresserad, och tycks ha tvingat fram dem, mer av ekonomiska behov än kreativ skaparanda.  Först och främst saknas den godmodige Dr Watwon till största delen i dessa historier. Holmes berättar själv, utan omsvep, med en betydligt mörkare ton, som känns färgat av det nyligen genomlidna världkriget, men också av det oroliga 1920-talet som omgav Doyle. 

Det finns inga förmildrande omständigheter. Karaktärerna skadar och  mördar med 'djurisk' brist på medkänsla, eller snarare värre än djur. Kvinnor våldtas och misshandlas, en annan misstänks vara vampyr. Allt är mörkt, sveken allenarådande. Lusta efter ungdom och pengar leder till varulvliknande konsekvenser. Misstron människor emellan är påtaglig. 

Det är inte den Viktorianska Sherlock Holmes vi vant oss vid. 

Väggen - Marlen Haushofer (1963)

 Österrikiskan Marlen Haushofer (1920-1970) är mest känd för romanen Väggen, och detta främst postumt, på 1980-talet, när kvinnliga författare återupplivades via ny forskning. Jag kände inte till den förrän ganska nyligen. Det är en kontemplativ bok som jag haft i handväskan och läst i olika väntrum. 

Ramberättelsen är dystopisk, någon typ av sjukdom eller miljögift, kanske någon typ av krigföring, tycks ha dödat alla utom huvudpersonen, kvinnan som berättar om sin situation, när hon om omständigheter lämnats ensam i en jaktstuga och en glasvägg växt upp mellan henne och omvärlden - där allt och alla verkar ha dött. 

Huvuddelen av text är i stället en 'robinsoniad', ur en kvinnas perspektiv. Och robinsoniader har alltid intresserat mig, sedan jag som barn lärde känna Robinson Crusoe (1719) på den öde ön, och hur han fick skapa sitt uppehälle på egen hand. Haushofers roman utgiven 1963 tillkom alltså mitt i en tid av industriell tillväxt, parallellt med allt större miljöförstöring, mot bakgrund av kalla kriget. Berlinmuren hade uppförts 1961, för att hindra öst och väst att mötas. 

Så den ensamma kvinnan måste närma sig naturen för att överleva, hitta mat och förnödenheter, i den fuktiga kitteldal där hon isolerats. Precis som Robinson hade ett vrak att hämta vissa grundläggande förnödenheter i, har Kvinnan de få ting som hon och hennes man och två jägare de skulle möta i skogen hade tagit med sig, eller lämnat i stugan sedan tidigare år. Men inget räcker för evigt. 

Utifrån detta noll-läge transformeras hon steg för steg från en robotlikt arbetande, stressad storstadsbo, till en allt lugnare naturmänniska. Men det tar flera år och det börjar när hon redan är i övre medelåldern. En gång mor, nu med vuxna barn hon aldrig skall återse. Men i skogen var hon satt att vakta en jägares hund, som nu utvecklas till hennes närmaste vän, där dyker även upp en halvvild katta, och en dräktig ko betande i skogen. Dessa djur blir avgörande för hennes välmående, men också en plikt att ta hand om, ge mat och skydd. Livet är fortfarande fullt av 'måsten', men saknar 'mänsklig stimulans', som böcker, musik, godsaker, teknik, till att närma sig ett mer ursprungligt ur-läge i kontakt med djur och natur. 

Visst blir texten repetitiv, av alla dagliga sysslor, långt från den yttre stimulans vi är så vana vid idag, när vår uppmärksamhet splittrats av datorer och mobiler, saker som ännu inte fanns på 1960-talet, när allt gick så mycket långsammare, i synnerhet att nå varandra och ta reda på saker. Men ändå finns det mycket bränsle för samhällskritiken, som puttrade under ytan. Hippies och tillbaka-till-naturen rörelsen rörde sig sakta men säkert genom 1960-talet. Borde vi inte alla flytta ut i skogen och föda upp får och getter, och tillverka får och getost på gammalt naturligt vis?

Så Haushofter fokuserar överlevnad, men också mänskliga känslor av depression inför det okända hotet ute i den osäkra naturen, den stadsmänniskan lämnat, skilt sig från, det okända hotet. En ensamma kvinna kommer att släppa den osäkerheten steg för steg när hon upptäcker allt större förmåga hos sig själv, även om hon blir äldre och får krämpor, så lär hon sig ekonomisera med krafterna, och släppa på tidigare krav. Med djuren är det viktigare hur hon luktar och låter, än hur hon ser ut i sina trasiga paltor.

Samhällskritik och psykologi. Öst och väst, eller höger och vänster hjärnhalva, representerade också länge människans kluvenhet i känslor och intellekt, ibland sa man kvinnligt och manligt. Kvinnan med sin omsorg om djuren verkar alltmer bli en livgivande motvikt till ett manligt hot. Ändå måste hon själv döda vilda djur för att överleva, men så lite som möjligt. Ofta blir det skadade djur. Hon odlar även potatis och bönor, från en liten mängd som växer år från år med sparat utsäde. Och den livgivande kon med sin viktiga mjölk och i synnerhet smöret, det oundgängliga fettet. 

Men på djupet i texten finns även en dold andlig sida. Stjärnhimlen, som staden tidigare aldrig låtit henne se i sin stora prakt, den lugnar. Hon rör sig också mellan den fuktiga hösten och vintern i kitteldalen med jaktstugan där hon känner sig trygg, och den soliga sätern högt upp i bergen, där kon får beta under högsommaren. Solen som där borde ha upplivat kvinnan, som det gör med kon och tjurkalven, känns ofta tryckande för kvinnan. Hon bävar inför den vida utsikten och framtiden. 

Kitteldalen känns för mig som det 'omedvetna', skuggan, det hon måste gräva upp ur sitt inre, nästan som en symbol för livmodern, nere i dalen, hitta tillbaka till den kvinnliga skaparkraften. Medan den soliga sätern, där mjölken skummas och kärnas till smör, så viktigt - men som ändå blir som ett manligt överhängande hot, okänt, men intuitivt. Det är på väg. Är det manlig överhöghet? Borttappad själ i det ateistiska 1960-talet?

Det kommer, det dystopiska hotet, och ger oss inga svar. Men kvinnan både förlorar och vinner, hon går vidare med än större tillförsikt. Hon har släppt på den mänskliga depressiva oron, fogat sig till naturen. Eller? Människan tycks ha försvunnit, kvinnan vill att naturen ska ta över - den eviga. I så fall försvinner tiden och mänskligheten med henne själv. Men gör den det? Eller är detta bara ett själsligt symboliskt scenario?

NP 1946 - Hermann Hesse

Efter andra världskriget, en period när Nobelpriset lagts på is, beslöt man att lämna det populistiska draget på 1930-talet, med pristagare som nått ut till många läsare, ville man tänka om och hitta förnyare, de som vågade bana nya vägar. Först bland dessa blev Hermann Hesse (f.1877-1962)  med motivation:

"för hans inspirerade författarskap som i sin utveckling mot djärvhet och djup tillika företräder klassiska humanistideal och höga stilvärden"

Hermann Hesse tillhör de författare jag mötte redan på gymnasiet, i form av Siddharta (1922). en sorts tänkt biografi, som en parallell till Buddhas väg, upptäckten av livet och besvikelser, det livslånga sökandet. Den är så fylld av visdom genom livserfarenhet. Avskalat skönt och visst är basen 'humanistideal'. När jag läste om den nyligen grep den mig ännu djupare än som ung, och ändå tillhör den böcker jag aldrig glömt. Och här finns som alltid kloka ord, till exempel:

"Nej, en lära kunde en allvarlig sökande, en sanningssökande, inte anta. Men den som själv hade funnit en, kunde godkänna varje lära, varje väg, varje mål; ingenting skilde honom längre från tusende andra"

"En människas skatt och visdom låter alltid löjligt i en annan människas öron."

Nu när jag på senare tid läst fler böcker av Hesse blir det uppenbart att huvudintresset är individens utveckling till självkännedom, och visst finns det 'andliga' stråk, eftersom det tidigare oftast var den vägen sökandet tagit genom människans historia. Men Hermann Hesse hör till 1900-talet, och mer allmänt humant, att pröva och blanda efter eget huvud. 

Brunnsgästen (1925) börjar som självbiografisk introspektion. Men även om Hesse säger sig skriva om sina egna erfarenheter, så är det snarast betraktelser över den lilla människans kval, 'egots' fruktlösa frustrationer, den futtiga livskampen med sina krämpor. Och inte förrän i slutet kan han börja skratta åt 'eländet'. Och eftersom jag efter Siddharta antar att han känner till meditation, så är texten för mig ett exempel på just meditation. När det betraktande medvetandet lösgör sig från 'egot' som ischias-patient på en brunnsort, tar ett steg tillbaka, och betraktar egots fruktlösa kamp. Och börjar skratta. 'Skratt-terapi lär ha används av indiska gurus sedan länge. Och det är också vad som frigör Hesse. Skrattet. Texten innehåller en behaglig grad av självironi. 

Min upplaga har dessutom ett efterord som hävdar att texten aldrig var menad att publiceras offentligt.  Han hade problem i sitt äktenskap, och skrev som en sorts själv-terapi - och jag tänker att antagligen fyllde hans skrivande ofta en sådan roll. Han hade tydligen visat delar av den här texten för sin hustru, men hustrun upplevde inte hustrun samma 'Aha!' och förlösning som Hesse själv. De skilde sig. 

Men samtidigt är texten samhällskritik, av överflödet, sysslolösheten på brunnsorten, den meningslösa underhållningen, han blir passiv, tappar sin kreativitet när han motas in i fållan, att bli en typisk patient. Och dessutom är mathållningen där inte rätt för patient. Patienten blir en trogen kund, en inkomstkälla för brunnsorten. I slutet är Hesse olycklig för att hans text misslyckats med att vara tvåstämmig, och visa både det ljusa och det mörka, både ont och gott, önskan att fläta samman ytterligheterna. 

Som författare och musikintresserad tar han gärna upp skapandeprocesser, här fanns en vacker beskrivning på sid. 58:

"Jag är ingen arbetets hjälte och har aldrig gjort mig förtjänt av några belöningar för flit, men när jag väl har kommit igång med någonting, fångats av en vision eller en tankekedja och låtit mig förtrollas, när jag en gång har stretat emot tillräckligt och ger mig in på försöket att form mina tankar till något, då är jag som fastlåst vid min uppgift och förmår inget annat som skulle varit viktigare. Det fanns ögonblick då hela Holland kunde ha spelat revy i rum 64 utan att jag höjt på ögonbrynen, jag var förtrollad och hänförd av mitt ensamma, fantastiska och farliga tålamodsprov som höll mig fången, jag rusade som en besatt med ett krampaktigt tag i pennan för att fånga mina tankar i flykten, byggde meningar, valde bland alla tillströmmande associationer, fiskade hårdnackat efter de rätta orden. Läsaren får skratta hur mycket han vill, men för oss skrivande människor är skrivandet en galen och berusande verksamhet, en färd i bräcklig farkost på det vida havet. En ensamflygning genom världsalltet. Att medan man söker ett enda ord bland tre som erbjuder sig på samma gång hålla fast hela meningen i känslan och örat, att medan man smider frasen färdig finslipar den utvalda konstruktionen och drar åt bultarna i byggnadsverket, och samtidigt på något gåtfullt sätt behålla den inre känslan för tonen och proportionerna obruten i hela kapitlet, hela boken samtidigt - detta är en sublim uppgift."

Så långt allt väl. Men tyvärr fastnade jag inte för hans kanske mest kända 'roman': Stäppvargen (1927) Jag som väntat med denna 'klassiker' alldeles för länge, som på något gott, så risken att bli besviken. växte. Stäppvargen var inte alls vad jag förväntat mig. Tankegodset är viktigt, men inte genomfört på ett för mig lyckat sätt. 

Det inleds med för mycket filosoferande, ord ord ord, som Hamlet säger, och utmynnar sedan i livet som absurd teater. Det senare ligger i linje med det oroliga 1920-talet. Så jag förstår idégodset bakom. Men läsningen gav mig inget, lyfte inte för mig, hade ingen karaktär jag kan identifiera mig med, i synnerhet inte kvinnobilden. Varje människas splittring i multipla personligheter, det är jag helt inne på (har till och med gått kurser på det temat). En viktig kunskap inte minst om sig själv. Men som roman är det för mycket 'telling' för min smak. Om man ens ska kalla det en roman? Njä, idé-roman? Knappt ens det, då det mesta är 'resonemang'. 

Då blev jag desto gladare av att läsa: Österlandsfärden (1932), som avslutas med följande två meningar:

"Vi hade talat om diktens gestalter, att de ofta var mera levande och verkliga än diktarna själva. 

Ljusen hade brunnit ner och slocknat, jag greps av en gränslös trötthet och såg mig om för att hitta en plats där jag kunde lägga mig ner och sova."  

Det här är den Hermann Hesse som jag gillar! Den symboliska inre resan, som varje läsare kan tolka efter eget önskemål. I texten nämner H.H. både medeltiden och 'det stora kriget', som jag tolkar som första världskriget, som fortfarande var så aktuellt i samtiden. En tid med många skiftande tankebanor som stöttes och blöttes, och skapade både tro och vilsenhet. Men som sagt, texten nämner också medeltiden, vilket skapar en sorts känsla av världshistorisk vandring om än i kortkortformat. Alltifrån Hermann Hesses ideal, Franciskus av Assisi. 

Texten väcker tankar, kanske att känna igen sig själv eller tankegångar från annat håll. Öster, Asien, stod länge för det andliga, medan väst stod mer för teknik och materialism. Där kan man börja, men det är inte nödvändigt. Man kan också se det sagolika, folksagornas "Östan om Sol, västan om Måne". Många referenser av olika slag finns i texten, men man behöver inte bry sig om man inte vill. 

Jag gillar det metaforiska, nästan prosalyriska.

Hur än korta hans romaner ovan kan tyckas, det finns längre, som jag dock inte gett mig i kast med. Däremot har jag även funnit två intressanta kortnoveller. Den första i en gammal antologi från 1950-talet, som inte angav när novellen 'Diktaren' skrevs, men jag tänker mig att motivet hör till någon period på 1920-30-talet. Huvudperson är en ung kinesisk skald, Han Fook, och hans inre kamp och personliga utveckling. Vilket som alltid med Hesse han ha handlat om honom själv, eller vilken annan skapande människa, eller andlig pilgrim som helst, hur man än vill läsa historien. 

Som 20-åring har Han Fook, allt han kan önska i den materiella världen, är studerad och kultiverad, har en anständig förmögenhet och en vacker dygdig trolovad med ansenlig hemgift. Inget saknas. Han är redan berömd, så ung han är, ör sina harmoniska dikter, men hans hjärta fyllt av äregirighet att bli en fulländad diktare. Han vill spegla världens skönhet i formfulländade dikter. I livet är han bara åskådare, främlingen utanför. Han kan inte njuta av livet direkt, utan vill omskapa det till strofer. 

Då möter han den vördnadsbjudande främling, De fullkomliga ordens mästare, som erbjuder sig att lära Han Fook allt han kan - om ynglingen reser till mästarens avlägsna "hydda vid den stora flodens källa i bergen". Han Fook önskar så hett få fullkomna sin skaldekonst, att han skjuter upp bröllopet och reser till mästaren. Ett år till att föja sin dröm - blir fler och fler år. 

Hos mästaren börjar han skämmas över sina egna dikter, känner sig värdelös i diktkonsten, och lär sig i stället att spela instrument, tills han genomsyras av musik, och utplåna gammal diktkunskap. Efter två år längtar han hem till släkt och sin trolovade. Mästaren förklarar att Han Fook alltid varit fri att gå när och hur han vill. Men när Han hemma ser sin trolovade kamma sitt hår, ångrar han sig, han vill spegla hennes skönhet i fulländat välljud, inte brottas med det materiella livet.  Så han återvänder till mästaren och diktkonsten. Grips emellanåt av hemlängtan och drömmer om hustru och barn och trädgård, och börjar då hata mästaren, som vemodigt förklarar att att Han Fook alltid varit fri att göra vad han behagar.

Åren går, mästaren försvinner, och Han Fook beger sig hem, åldrad, släkt och trolovad är redan döda. Men andra unga förtrollas av Hans välljudande luta. Han Fook har nått sin själ, som inte längre kan skilja på nu och då. Han har blivit ett med sin själ, med sin musik och dikt. 

Hela novellen skildrar alltså livets ständiga kamp för och emot andliga och materiella önskningar. Här vann det själsliga. 

Ännu en av Hesses noveller återges i En Bok för Allas antologi Fler Nobeller : noveller av nobelpristagare (2012), och heter 'Staden' (1945).  Det är en riktigt kort en, i rasande fart, en fantasi över världens utveckling, via hur en stad växer fram på Prärien, vinner ryktbarhet, växer med människors produktivitet, möten med bidrag från många kulturer som möts där. Först associerar jag till USA, via prärien och oljan, osv. Allt möts där, tills den blir så ryktbar att även ficktjuvar, soutenörer, tjuvar dras dit. Allt av trä förstörs av en jordbävning, men människan envisas och bygger upp allt i sten. Novellen började med en ingenjörs entusiastiska 'Det går framåt!'

Men århundradena går, ja årtusenden, så USA passar inte längre i cirkelgången, när staden hamna rpå efterkälken, andra rikens städer tar över stafettpinnen. Slum växer fram, fattigdom, allt nöts ner, först till lärdom för yngre generationer att bekämpa slum, sedan till attraktiva ruiner som turistattraktion, mer och mer överväxta. Slutligen tar naturen över igen, skogen täcker ruinerna alltmer. Och hackspetten i trädtoppen ropar: 'Det går framåt!" Nu ser djuren åter belåtet på den växande skogen och den härliga, gröna utvecklingen på jorden. 

Hermann Hesse försöker inte ge några entydiga svar, han noterar och fantiserar kring storskaliga utvecklingslinjer för människan och mänskligheten. 

Alberte och Jakob - Cora Sandel (1926)

 Läste den här romanen som ung. Det blev en stor läsupplevelse för mig, lånad på biblioteket i tonåren. Ända sedan dess har jag velat läsa om den som vuxen. Köpte till slut hela trilogin, men inte förrän nu ca 20 år senare blev det äntligen av. Och jag älskar den fortfarande lika mycket. 

Alberte och Jakob är första delen, om Albertes tonår, och hennes bror Jakob, ett par år yngre om jag förstått det rätt. Konfirmerad, men i urvuxna kläder, ser ut som en förvuxen pojke. Romanen känns mycket modern, genom att hela tiden berättas i presens, som jag inte tror var vanligt i början av 1900-talet. Det ger en djup närvaro hos huvudpersonen Alberte, trots att den berättas i tredje person. Presens ger närvaron, just NU, som gör att jag sjunker in i texten från första sidan. 

Albertes dysfunktionella familj befinner sig i ett isigt kallt Nordnorge, i mörkret. Det är oförglömliga bilder, av trasförnämiteten, snålheten, hur Alberte måste stjäla sig till lite extra kol för att värma upp sitt rum, stjäla sig uppvärmt kaffe ur sumpen, sedan mor och far lämnat frukostbordet. Allt för att få lite värme i sin kropp. Häradshövdingen och hans en gång vackra hustru, fast i kyla och  mörkret både verkligt och metaforiskt, fast i banklån, som hindrar och oroar dem. 

Jag kunde identifiera mig med Albertes blick inför hopplösheten i det icke-fungerande äktenskapet mellan föräldrarna, och hur hon och hennes bror kommer i kläm, och därför längtar bort. Men samtidigt visas dubbelheter i alla karaktärer, Alberte ser igenom sin omgivning, i synnerhet sin familj, hur besvikelser gjort dem bittra. De har fastnat i konventioner, som inte passar deras barn. Jakob har inget läshuvud - inte som Alberte. Ändå är det han som måste läsa, medan Alberte måste sluta skolan och lära sig husliga sysslor i hemmet, vilket inte heller passar henne. Hon är motsträvig att göra sig 'vacker', i jakt på ett äktenskap, som hon absolut inte vill fångas i. Vilket gör föräldrarna alltmer kritiska mot dottern. Det är den gamla tidens kvinnobild som spelas upp.

När brodern Jakob äntligen tydligt visat att han inte passar för en akademisk karriär, betygen har aldrig varit tillräckliga, men så får han äntligen ta hyra som sjöman - mot moderns vilja, men via faderns kontakt - då blir pojken, i ny tjock värmande sjömanströja, sitt rätta jag. En uppvuxen ung 'man', med kraft i arm, som vill leva på sin egen muskelkraft. Den enda verkliga sanna människan i Albertes omgivning, tänker hon på slutet. Hon och brodern har stöttat varandra i längtan bort. Bort från mörker och kyla, bort från de grå kvävande konventionerna. 

Men Alberte är ännu kluven, nedtryckt av all yttre kritik, särskilt från föräldrarna, fast i sina egna lögner. Alberte är kluven mellan lögn och förställning och sin önskan att få 'leva', leva ut sig själv.. Hon vill studera men får inte, hon har läshuvudet men vid den här tiden, tidigt 1900-tal, är hon ännu fast i konventionen om att flickor skall ägna sig åt hemmet, det husliga, och sitt eget utseende, behaga. Alberte vägrar behaga, vägrar locka sitt hår, vägrar lägga sig ut inför möjliga män att gifta sig med, vilka är få enligt omgivningen, och i synnerhet den uppgivna bittra modern, själv en gång 'vacker', en skönhet som begravts i det nordnorska mörkret.  

Så det är en tidig 'feminist'-roman, en flickas tvehågsna försök att ta sig loss, trots att föräldrarna bara klagar på hennes jag, hennes utseende, inte ser vad och vem hon är i sig själv. Vilket leder till Albertes djupa leda, och äckel inför kraven och sitt eget falska jag. Till slut vill hon ge upp, dränka sig, som kvinnor gör i så många manliga romanförfattares böcker vid den här tiden. 

Men Cora Sandel låter Alberte ändra sig, och känna sin egen livslust, bakom allt äckel. Visst vill Alberte leva, och försöka gå sin egen väg, så som bror Jakob har gjort. Men hur? Det återstår att se i de följande två delarna i trilogin om Alberte. 

The Plumed Serpent - D.H. Lawrence (1926)

Ack nej. Köpte den här för ganska många år sedan, nyfiken på titeln och att den skulle tilldra sig i Mexiko. Jag hade läst några DH Lawrence, och om honom. Med tiden har jag upptäckt att jag inte kan identifiera mig med hans karaktärer, i synnerhet inte kvinnorna. Så den här blev liggande bra länge.

Textmässigt är The Plumed Serpent 'lättläst' som roman - bara man har ett visst hum om franska och spanska, för han strösslar med en hel del fraser, vilket ger lokalfärg. Det är mycket dialog och vanligt vardagsspråk. Därför var den slappläst. 

Ämnesmässigt är nog den här boken den mest svårsmälta, ja rent ut motbjudande. Hela historien är påhittade, på ett sätt som gör att det är omöjligt att identifiera sig med karaktärerna. Allt rör sig kring rasism, kolonialism, fascism, övermänniskor, avarter av Nietsche, diktatorer ockulta idéer för att skapa hierarkier och elitreligioner, manskult, kvinnlig underordning, nihilism, dödskult, sjukt svarta tankar. 

Visst, i början kan jag luras att identifiera mig med Kate, irländska änkan på besök i Mexiko. Det känns bra att hon identifierar sig som 'fri kvinna' med eget liv. Ramon som vill starta en ny religion kring sig själv, pratar gärna med henne som 'intelligent' människa, men just därför kan han inte se henne som människa. För honom är hon ett neutrum, inte en kvinna. Som sagt, man får inte luras att köpa det som sägs - att tro att det handlar om alla människors lika värde. För det gör det inte. Kate blir inte mer jämlik genom att vara ett neutrum.

Men Kate är inte mindre rasist när det gäller det Mexikanska kollektivet än andra vita efterkoloniala generationer. Och även hon dukar under, trots sin vilja till 'fritt eget liv'. 

Det är inte så att D.H. Lawrence försöker förklara något av det här för läsaren, därav det motbjudande. Man kan bli misstänksam över författarens motiv. Vad vill han? Det är inte genomfört begripligt om han ens själv visste vad han ville. Jag tror däremot inte att D.H. Lawrence skrev för att propagera för alla dessa svarta avarter av idéer. Det har påpekats att fascismen ännu inte vunnit insteg när romanen skrevs. 

Jag som ägnat flera år åt att läsa böcker från början av 1900-talet tänker att många underliga negativa idéer fanns i livsluften i början av 1900-talet, tidsandan, där det växte fram som invasiva svampar, och som ledde till allt det vi vet kom att hända, även om många önskar att det aldrig hänt.

Clownen Jac - Hjalmar Bergman (1930)

Det här var inte alls vad jag väntat mig. Känns olikt allt annat Hjalmar Bergman skrev. Det var hans allra sista roman, när hans liv låg mycket nära slutet, bara några månader. Någon humor finns det inte plats för. 

Även om man kan se Clownen som en metafor för författarens desillusionerade känsla inför det motstridiga i författarrollen, alla krumbukter han utför för att roa, samtidigt som skräck och tankar om död hela tiden rör sig under ytan. Så den här romanen känns tematiskt lika 'En döds memoarer'. 

Fokus i denna bok är tu-delad, det ena är fortfarande släkten Borck från Wadköping. Det andra är de omtumlande erfarenheterna från Amerika, i synnerhet västkustens filmindustri. En stor besvikelse för svenska ideal, för såväl Hjalmar Bergman, som Greta Garbo som befann sig i Hollywood vid ungefär samma tid på 1920-talet. Från Garbo finns brev som talar om den amerikanska jakten på pengar, som frånstötande. 

I romanen talar Bergman om 'Syndikatet', som beteckning på de Agenter/det bolag, som kämpar för att få ut Jac Tracbac (Jonathan Borcks artistnamn som clown) på ännu en turné, och tjäna så mycket pengar som möjligt på honom. Men hela affärsidén handlar om att få folk att skratta åt rädslan - inte minst för döden i trapetser. Att utnyttja för egen vinning. 

Så även om det aldrig blev några memoarer skrivna, så känns det att temat ligger nära författarens hjärta. 

Härdarna - Karin Boye (1927)

Den tredje diktsamlingen. Som innehåller några Karin Boyes mest berömda rader, och ändå kunde jag inte namnet på den, "I rörelse": 

Den mätta dagen, den är aldrig störst. / Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med i vår färd -- / men det är vägen, som är mödan värd.

Nästan lika minnesvärd är "Från en stygg flicka", som är så förälskad att hon inte kan sova och hoppas att föremålet ligger lika sömnlös."

Det finns fler sköna rader, ändå har jag svårare att ta till mig stora delar av den här diktsamlingen. Kanske för att den känns lösare i formen, med dikter inspirerade från alla möjliga håll. De med personligt tilltal är alltid lättare att ta till sig. Jag tycker också om de dikter som har mytologiska motiv, som den avslutande "Lilith sång". Dikter med metaforisk närkänsla att identifiera mig med.

Tydligen var hon förälskad i Sveriges första teologie licentiat, vilket tycks ha inspirerat till dikter kring kampen för kristna ideal, eller vad jag ska kalla det, dvs mer åt mission och frälsningsarmé. Det blir ofta för opersonligt för mig. Först tog jag dikterna kring död och kamp som ännu en avläggare i 1920-talets oro utlöst av världskrigets erfarenheter.  Men det utlöste också kampanda av olika slag, som revolutioner från öster, och kristna motrörelser och fredsrörelserna fortsatte sin ojämna kamp. Allt tycks finns med på olika hörn. 

Natten till Söndag - Elin Wägner (1926)

Den här lilla flyhänta romanen började som följetong i tidskriften 'Tidevarvet' som Elin Wägner var redaktör för vid den här tiden på 1920-talet. Någonstans läste jag att hon 'gav texten' till tidningen. Som ett stöd antar jag, känd författare som hon var sedan länge. 

Den hör dock till de romaner som knappt omnämns som annat än 'lättsam underhållning'.  Så ser inte jag den. En del räknar den till de texter som tillkom efter den korta och olyckliga kärlekshistoria hon hade med författarkollegan Sigfrid Siwertz. Även om intrigen inte är tagen ur deras liv, är det känslan som räknas. Dialogen och relations-duellen mellan män och kvinnor.

Känslan att kvinnor så lätt kan avpolletteras, när mannen blir rädd att binda sig, och här i romanen riskerar hon, Anna, dessutom att omyndigförklaras, att kvinnlig passion är obalanserat och farligt, kvinnor får inte bete sig som män, och definitivt inte sprudla av romantiska drömmar. 

Huvudpersonen, och berättare, är änkan Anna som förälskat sig i en läkare, och vill använda sin förmögenhet till att starta ett sanatorium med läkaren, som ett gemensamt projekt. Varpå dotterns make, den impopulära svärsonen Gösta, gör vad han kan för att få överta svärmors pengar och hus. 

Intressant är att Anna får en kvinnlig advokat som lotsar henne genom den juridiska labyrinten - och att vi kan se advokaten som Annas motsats. Den analytiska, smarta kvinnan, som via kvinnosaken vill avslöja de patriarkala orättvisor. Medan Anna står för allt känslosamt. och kravet att få vara känslosam, och värna sin kärlek, och vägra att förtala den kärlek hon upplevt, trots att mannen flydde.  

Populär måste texten ha varit för min bok är från utgivningsåret, 1926, och är ändå noterad som 'femte upplagan'. Det är imponerande. Och det är en rapp och lättsam text, trots allt, och som alltid med tänkvärda vinklar på kvinnans samtida situation. 

Winnie-the-Pooh - A.A. Milne (1926+1928)

 Alla känner väl Nalle Puh? Den mest kärvänliga björn man kan tänka, kanske har han ingen hjärna, men emotionellt är han den klokaste av alla, och överger aldrig sina vänner.  Jag har läst om de två första samlingarna på engelska, eftersom jag just nu läser mycket 1920-tal, och det var då Winnie-the-Pooh skapades. Kanske tänker man inte på det till vardags. 

Winnie-the Pooh (1926) passar även de minsta. Christopher Robin kommer ner för trappan, med sin björn på släp, och om hjärnan inte redan blir liten, så blir den det definitivt, när Puhs lilla huvud dunkar mot varje trappsteg. E.H. Shepards illustrationer är geniala. 

Men sen börjar Christopher Robin skolan, lär sig ABC, och den andra samlingen, The House at Pooh Corner (1928) har därför lite tätare och längre textavsnitt, och är mer som en kapitelbok för de barn som redan kan läsa. 

Å andra sidan passar Nalle-Puh-böckerna utmärkt för högläsning, och passar även alla åldrar. De är underfundiga och Nalle-Puh klok, trots allt!

Rymmerskan : På spaning ... 6 - Marcel Proust (1925)

Och så har Marcel Proust åter igen utmanat mitt tålamod. Precis som femte delen av På spaning av den tid som flytt, som utgavs 1923, ett år efter Prousts död, kom sjätte delen postumt, 1925. Den blev inte färdigredigerad av författaren själv, och var troligen än mer 'ofärdig' än del 5. Så det är svårt att veta hur den verkliga texten var tänkt. Å andra sidan bidrog min känsla att det är ett 'första utkast' - och bara 300 sidor lång, att jag förmått läsa texten snabbare än tidigare delar. Meningarna är mindre vindlande och ogenomträngliga än tidigare, vilket för mig var en fördel.

Men som vanligt, första halvan är berättaren 'Marcel' precis lika sjukligt navelskådande vad det gäller sin evinnerliga svartsjuka, att jag inte kan annat än tycka illa om honom. Han utnyttjar den ena 'lilla flickan' efter den andra som sin krockkudde, sin 'fånge', bevakar svartsjukt, despotiskt. Han säger själv mot slutet att han och Gilberte blev vänner (när hon gift sig med Saint-Loup) för att han själv då sedan längre inte längre älskade henne, och att hon själv inte skulle ha stått ut med hans/Marcels egen 'krävande despotism'. (s.288)

Vilket Albertine dock hade gjort hela tiden, något för mig mycket frustrerande. Och dessutom, tidigt i sjätte delen tycks författaren välja en alltför enkel lösning till detta evinnerliga problem, genom att låta Albertine avlida i en ridolycka. Jag fann det först som en brist, genom att vara en alltför enkel lösning, ungefär som en 'deus ex machina'. 'Marcel' uppnådde alltså aldrig den insikt som han påstår sig uppnå med sitt intellektuella resonerande. Han bara trasslar in sig, motsäger sig själv. 

Men även hennes död problematiseras på ett par olika sätt, något han kanske hade tänkt utveckla vidare. Och slutligen inser jag att ett huvudtema för serien blir att alla människor, Marcel inräknad, har många personligheter, många olika egon som resonerar mot varandra. De tror sig hela tiden leta efter sanningen, men finner den aldrig. För det finns ingen objektiv sanning, allt är olika synvinklar, som slåss med varandra. Så hur än mycket Marcel försöker förstå, lista ut, spionera sig till, om Albertine, eller tidigare Gilberte, eller senare Andrée, eller 'vännen' Saint-Loup eller någon annan av alla karaktärer vi möter, så är det bara en rad av olika skärvor i ett prisma, som aldrig blir en hel och fullständigt sann bild. När jag äntligen inser detta tema, även om 'Marcel' inte fått det klart för sig, växer betyget jag vill ge boken. Det finns metod i galenskapen!

Människans stora problem är att hon projicerar ut sina problem på andra, för att hon har en blind fläck för sina egna grundproblem. Den kärlek och förälskelse som 'Marcel' hela tiden talar om, är ett frenetiskt sökande i ring efter sin egen svans. För verklig insikt hade han varit tvungen att söka i sitt inre, Han måste söka i sitt inre, och inte via intellektet. 

Vill återkomma till den känsla jag fick första gången jag läste Saint-Loups namn, var det i del 2?, att han redan i sitt namn är sammansatt av motsatser, Helgonet och Vargen (fr. loup), och i slutet av denna sjätte del, kommer denna dubbelhet fram, och i sista meningen gråter Marcel över att deras vänskap tydligen aldrig var en äkta vänskap, som han trott. Ingenting han älskat som barn och ung, får behålla sin silverkant, sin guldton. 

En besvikelse med boken är att Marcel när han, efter Albertines död, äntligen får göra sin livslångt efterlängtade resa till Venedig, han gör den med sin mor, så är även den en besvikelse. Jag hade förväntat mig en konstnärlig fördjupning i Venedigs skönhet. Kanske hade Proust tänkt utveckla detta, men väntat med det, eller så är det besvikelsen senare i livet, som är det bärande temat.

Birger Sjöberg - Kriser och kransar (1926)

 Man kan läsa Birger Sjöbergs visor och dikter på på nätet helt gratis, hos Litteraturbanken.se.

Fridas bok (1922) innehåller en rad kända visor, alla med noter. När jag var ung gjordes inspelningar av olika artister. Några är oförglömliga, som 'Den första gång jag såg dig', men även 'Bleka dödens minut'. Jag hittade inte 'Längtan till Italien', den finns tydligen i Fridas andra bok (1929), och den har jag inte läst. 'Släpp fångarne loss, det är vår!' finns dock, och den vet väl alla är odödliggjord av Hasse & Tage och Lena Nyman, som tycktes förkroppsliga Frida själv, som en självständig kvinna, inte bara någon att sjunga visor till. 

Visorna är charmiga, nära på naivistiska, och har kallats småstadsidyller, men inte bara. Där finns även en krigssyn (från första världskriget) och Fridas hävdande att hon alltid vill vara 'neutral'. Så visorna låg i tiden. De är berättande. Boken inleds också med ett prosa kapitel som sätter scenbild och situation, vilket även en rad av visorna har som inledning. 

I höstas läste jag även Kvartetten som sprängdes (1924), som precis som visorna har en alldeles egen stil, blandningen av småstadsidyll, men där finns även 1920-talets oro, krigets efterdyningar och i synnerhet ekonomiska oro. 

På litteraturbanken finns även Sjöbergs egenartade diktsamling Kriser och kransar (1926), som jag var mycket nyfiken på eftersom han där skapat sin egen ingång till modernismen, ur en egen inspiration utifrån den nya moderna konst som exploderade med det nya omskapandet av Europa.  

Som den visdiktare han var, ser man redan i Fridas bok att han var väldigt snitsig på rimflätning - i mina ögon. Jag har alltid varit känslig för stela rim och taktmönster som riskerar att göra min diktläsning till en sorts marsch, som stör min förståelse. Den känslan har jag aldrig fått när jag läst Birger Sjöberg. Hans rader är så naturliga.

Birger Sjöberg (1885-1929) fick ett kort liv, nära jämnårig med Hjalmar Bergman, men Sjöberg blev bara 43 år, alltså fyra år kortare än Bergman, men båda levde i en önskan att modernisera svensk litteratur. I Kriser och kransar har han släppt mycket av rimmen, även om de finns även där emellanåt. Men formen och bilderna är friare och djärvare, ett nytt expressivt bildspråk. I stället för slutrim kan sångaren i honom bolla med sköna ljudkombinationer, och jag finner ofta bedårande allitterationer, till exempel

"... din aning vilar / som vinge vilar på den varma vind."

"Sus och sömn bland ros och blad, som klänga ... / Slumra småstadshjärta / med din storstadssmärta! / Slumra gott i gråa husen vid kastanjens brus"

Metaforerna är många och friska, exempelvis när vår gröna planet liknas vid ett äpple som faller i mörkret. Många djärva sköna bilder. Ibland är det stora perspektiv, som jordens färd genom universum, ibland är det närbild på skolbarn intvingade i vardagen, i skolans ramar. Ibland kritiseras negativa sidor av samhället. Ibland verkar diktjaget mest försöka resonera med Gud eller någon annan 'ansvaret',  frågor k ring hur världen kunnat bli som den blivit. Själsnöd, splittring, alienation, 1920-talets oro. 

Även om det ibland kan vara svårt att hänga med, att ha den samtida bilden klar för sig, men dikt får man alltid ta till sig så som det passar en själv. Hans samtida läsare hade svårt att förstå det här nya formen, så oväntad från Fridas skapare. Han var tidig i Sverige 1926. Men flera diktare påverkades och hoppade med tiden på den nya friare formen av dikt, t ex Hjalmar Gullberg.

NP 1939 - Frans Eemil Sillanpää

På randen till ännu ett världskrig, riktade Nobelkommitén åter sina blickar mot Norden, och 1939 års Nobelpristagare blev Finlands hittills ända pristagare,

Frans Eemil Sillanpää (1888-1964), med motivering:

"för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang"

Han debuterade 1916, men förutom en rad noveller, har jag bara fått tag på hans mest kända roman The Maid Silja, (Nuorena nukkunut, 1931) som blev hans största framgång. Som ung uppmuntrades Sillanpää att studera naturvetenskap vid Helsingfors universitetet, men föredrog andra ämnen. Efter fem år återvände han till sin agrara hembygd, utan examen, men med en modern naturvetenskaplig världsåskådning. Därav menar man att han kom att se den mänskliga individen som en kugge i ett biologiskt maskineri. 

Totalt utgav Sillanpää sju romaner och tio novellsamlingar om livet på landsbygden i västra Finland. Novellerna översattes i snabb takt till svenska. Han gifte sig 1916 och fick åtta barn. Familjen levde kringflackande av hårt trängs ekonomi, och att hustrun dog 1939 blev ett slag som Sillanpää aldrig hämtade sig från. Hösten 1939 utnämndes han alltså som litteratur-pristagare och reste till Stockholm med sin sekreterare och tre av barnen för att ta emot det. Och familjen kom att stanna kvar i Sverige o samlade in pengar till Finlands krig genom sina framträdanden tills vinterkriget var över.  

Först läste jag novellsamlingen Hiltu och Ragnar och andra berättelser, tryckt på svenska 1939, och jag antar att det var nobelpriset som gjorde att man ville samla en bukett kända noveller, då just dessa tidigare utgivits vid olika tillfällen 1919-1930.  Titelnovellen är längst och handlar om en rik höns-mammad  pojke, som brottas med romantiska och erotiska drömmar. Jag uppfattar i synnerhet att Sillanpää koncentrerar sig mycket på känslor, hur de rör sig i vågor fram och tillbaka, hur ungdomen styrs av sina känslor, som det tar lång tid att begripa sig på. Andra noveller handlar om hur söner som alltid varit trogen familjen, skakas om av uppror och kommunism, men återgår till familjen, att se sina barn som meningen med livet. Nieminens Kalle har först ett dödsstraff hängande över sig, men benådas, varför han får som två helt olika hemkomster för den förlorade sonen, en som innebar död och en annan som en uppståndelse. Novellen 'En man', som gifter sig och vill ge sin hustru en livförsäkring som överraskning, men missförstånd uppstår, kommunikationsproblem leder till svartsjuka, hustrun lämnar honom och han dör i ensamhet. 

Bara som några exempel. I svensk översättning är det vardagsspråkligt med många naturlyriska inslag. Det är livsfragment, där känslor brottas med drömmar och realiteter. Ofta kommer det sårbara barnet i förgrunden. För mig var den allra starkaste novellen "Salig mors spinnrock" (1928), den spinnrock som försnillats efter moderns död, den spinnrock som var det mest typiska för henne och hennes dagliga arbete, den spinnrock han minns sin mor genom, hantverksskickligheten, som gav hela familjen, och särskilt sonen, mjuka varma kläder. Hennes livsverk. Mycket gripande. 

En annan novell av Sillanpää, "Sista akten" fanns med i en tidig samling 'Nobelnoveller', utgiven ca år 1960.  I den började allt elände med revolutionen, och fortsatte med inbördeskriget. De fattiga blev allt fattigare, i synnerhet änkor med barn. Ju fattigare, desto mindre behövde man ge dem för handräckning. Avlagda kläder åt barnen dög. Sjuka barn skulle man vara tacksam om de fick dö unga. Så cyniskt, det jag läser, smärtsamt. Till slut börjar de fattiga bedra varandra, för att själv ta sig fram längs vägarna i letandet efter fängslade eller döda. 

Även En Bok för Allas samling Nobeller, har en novell av Sillanpää. Titel: "Lögner", som inleds med att förklara att det är Jag, Sillanpää själv, som berättar, att han inte tänker dölja sig bakom något falskt namn. Och sedan kommer ett naturlyriskt avsnitt, där han sörjer att han alltid velat fånga naturens mystik och lyrik, men aldrig tycker sig ha lyckats. Därefter kommer erkännande två, att han som barn inspirerats av sin religiösa folkskolelärarinna, till att skriva psalmer, lillgammal och förhoppningsfull, men aldrig fick någon tryckt. Och de förvecklingar med förväxlade initialer, som ledde till livslögnen att han själv skrivit, det som trycks av någon annan. En önskedröm.

Och nu senast har jag alltslå läst Sillanpääs mest berömda roman, The Maid Silja : the last offshot of an old family tree (1931). Jag kan ju inte finska, men försökte göra en google-sökning på originaltiteln som lyder Nuorena nukkunu, som uppenbarligen inte nämner Silja. Och får fram att det kan betyda ungefär 'När de var unga sov de". I Engelska upplagan heter även den inledande prologen "Fallen Asleep While Young". Och för mig verkar det handla om naivitet, en sorts blindhet, att kastas runt av omständigheter, utan att själv agera och ta tag i problemen. De har inte fått med sig tidigare generationers klokskap. Ungdomen går på, livet händer. De råkar illa ut. 

Jag upplever hela tiden Sillanpääs texter som mycket moderna, som hans egen variant av modernism, inriktad på känslor. Texten visar genast på 'det ordlösa', människor fylls av känslor de inte riktigt vet ad de ska göra med, minnen upprepas. Människorna förvandlas ordlöst. Vi får alltid i förväg veta hur det slutar, det är inte huvudsaken.

Romanen börjar i den gamla bondebygden, där man både får klara sig själv, och riskerar att bli utnyttjad. Historien börjar med 'Fadern', Siljas far Kuusta, lika naiv han, när hans föräldrar dör, när han som ende sonen måste ta över som inte stort mer än en tonåring. Han blir själv kär, och gift med Hilma och far till flera barn, men Silja (döpt Cecilia) den underbara flickan, född i slutet av 1890-talet, den enda som har gry nog att överleva, blir meningen med Kuustas liv. De lever ensamma när hon blir sjuk och han vårdar henne, tills hon blir frisk igen.

Men även Silja blir föräldralös redan som tonåring, just som hon ska konfirmeras, och livet skuffar runt henne. Hon har ett litet arv efter fadern, när han sålde deras gård, då pengabrist gjorde att den inte kunde hållas igång. Men förmyndarna gör vad de kan för att knappa in på den bit för bit. 

Och sen utbryter krig, revolution och påföljande inbördeskrig - här kommer verkligen den moderna tiden in, med allt det nya omstörtande. Allt bara svänger, inget att hålla sig till. Vända kappan efter vinden för att överleva. Mycket bra skildrat. Men Silja har hela tiden gott gry i sig, trots att vi vet att hon ska dö - det sägs på första sidan - å andra sidan ska alla dö. Och hur än mycket sladder runt henne och olycklig kärlek, då slipper hon rollen som  den vanliga offerhjältinna, ödet som ensam mor.

Boken är full av annat elände, men Silja är hela tiden en frisk fläkt.

Kerrmans i Paradiset : roman - Hjalmar Bergman (1927)

En märkligt styvmoderligt behandlad roman - en av Hjalmar Bergmans sista romaner, tror det bara kom två till efter denna, Lotten Brenners ferier och Clownen Jac. 

Den håller visserligen inte den höga standard jag vant mig vid i hans andra romaner. Livet var komplicerat och hektiskt, med skilsmässa från Stina och allt värre hälsoproblem. Men varför är det svårt att hitta information om den? Jag kände länge inte till den. Jag hittade en bok på biblioteket som faktiskt kortfattat berättar om alla hans romaner, utom den här, den bara omnämns i en bisats, apropå Jonas och Helen, som den här romanen är en fortsättning på. 

Men för den som redan läst alla hans andra romaner om och kring Wadköping, är den ändå mycket intressant. Det finns många referenser till redan kända profiler kring Wadköping, men också sånt som hände i Hamburg i En döds memoarer. 

Det är finansiella affärsintriger och arvs- och successionsfrågor, och tankar kring en eventuell skilsmässa mellan Jonas och Helen. Undrar om han ville skriva av sig, idéer från sin pappa bankdirektörens öde. Även Jonas drabbas av ögonsjukdom, något Bergmans själv hade personlig erfarenhet av större delen av livet. 

Lay-outen är definitivt svår. Jonas och Helen hade under titeln 'en studie över fantasi och ungdom'. Kerrmans i paradiset kallas åter 'roman'. Ändå är det, precis som i Jonas och Helen en för Bergman ovanligt kompakt text koncentrerad på ’telling’, uppradande av faktatext utan dolda undermeningar. Jag behöver inte lista ut någonting, vilket inte är vad jag vant mig med hos Bergman. Och däremellan sker alla dialoger som rena teaterrepliker (Namn:), men inte med egen rad för varje ny replik, utan ihopdraget. Känslan är teaterscen/filmscen, hos  någon som behöver spara på papper. Därför blir det lite svårläst, ändå är Bergmans text alltid flytande i sig. 

Så mitt slutintryck, av alla referenser till andra Wadköping-historier, blir att denna roman visar slutet på Wadköping, ett Wadköpig i upplösning, en ny tid är på väg, hur än mycket den äldre generationen försöker motarbeta det.