The Volcano Lower : A Romance - Susan Sontag (1992)

Första gången jag läser Susan Sontag (1933-2004) så jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Jag har alltid varit svag för historiska epoker, och den här skulle utspela sig kring Vesuvius vid Neapel, från senare halvan av 1700-talet och gå fram till Napoleonkrigen. Jag visste inte att huvudpersonerna var verkliga kända personer, vilket jag brukar bli misstänksam mot - i synnerhet om det gäller författare, kändisar - då föredrar jag fiktiva karaktärer där det står författaren fritt att fantisera.

Men detta är verkligen en roman, som i synnerhet väcker tidsandan - vilket alltid intresserat mig - från Upplysningstiden  via Franska revolutionen till Napoleonkrigen. Det är stämningsmättat, intelligent, ett konstverk med sitt eget universum, tydligen för att undvika att upprepa allt som redan skrivits om dessa kända personer - vilket jag inte alls kände till, för mig är endast namnet Lord Nelson känt. Amiralen som gav britterna segern mot fransmännen vid sjöslaget vid Trafalgar, men samtidigt miste livet.

Bokens baksidestext meddelar att de tre huvudpersonerna är Lord Hamilton, brittisk diplomat förlagd till riket 'De Två Sicilierna' med Neapel som huvudstad, hans hustru Emma, och så Lord Nelson.  Dessa tre blev tydligen en omskriven kärlekstriangel, eller snarare ett 'menage à troi', under Napoleonkrigen. I börjar av boken noterar jag därför med viss förvirring att Lord Hamiltons hustru heter Catherine, som visar sig vara hans första hustru, och hinner bli sörjande änkling, innan han och Emma - med en åldersskillnad på 35 år - slutligen gifter sig år 1791.  

Jag tycker mycket om att Susan  Sontag egentligen aldrig nämner personernas verkliga namn, mer än enstaka förnamn. Ambassadören Lord Hamilton kallas hela tiden the Cavaliere, och Lord Nelson är the Hero (hjälten), ibland Amiralen. Emma är naturligtvis kort och gott Emma, så som kvinnor oftast tilltalas, bara med förnamn, och beskrivs länge i romanen som oskuldsfull flicka, som levde på sin charm och skönhet, även om eftermälet blev 'kurtisan'.

Sent i texten får vi veta att Emmas far var smed, som dog när Emma bara var två månader, så hon kom från fattigdom, men var sin mors ögonsten, och de åtföljdes i stort sett hela livet. Emma började som piga i London som tolvåring, men visste tidigt att ta sig vidare, blev dansös och beundrad modell åt konstnärer, för att slutligen gifta sig till titeln Lady Hamilton. 

Redan på sidan 58 finns två formuleringar som sätter tonen i hela boken: "Like his century, the Cavaliere was less rational than he has been reported." Vilket gäller hela upplysningstanken. Medan frasen "The sleep of reason engenders Mothers." mer symboliserar förhållandet mellan Emma och hennes mor, 'förnuftets sömn framkallar mödrar', moderskärleken i nuet är det enda som kan skapa en bättre framtid för barnet, även om samhället länge motarbetade döttrarnas möjligheter. Inget av detta uttalas öppet i romanen. Läsaren måste tänka själv. 

Men, som sagt, vi möter inte en historisk dokumentär, utan en rad roller som tydliggör det stora Melodram som var på väg, som präglade tiden. Först högadelns lyxliv skvalpande på vågtopparna av Upplysningstankar, omedvetet nyfikna på vulkaner, omedvetna om 'folket' som skulle explodera som en vulkan i Franska Revolutionen, men också nästan omgående  slås tillbaka, av Napoleonkrigens blodbad när överklassens makt restaurerades. Även om årtal sällan nämns tycks Emmas livstid (1765-1815) vara ramen, men Sontag själv finns med, med enstaka reflektioner som för in texten i 1900-talet, så vi inte glömmer att det här är en rekonstruktion, en roman med senare erfarenheter att utöka reflektionen med.

Minst halva boken handlar om the Cavaliere, diplomaten som önskat sig en mer ärorik placering, än Neapel, huvudstad i 'Kungariket de två Sicilierna' (fortfarande 100 år innan Italien kom att enats till ett rike). Men förutom att smöra för det depraverade kungaparet i Neapel, påtar han runt med sina egna intressen, vulkaner, och posera som 'samlare och kännare av antikviteter', det lyxliv han finansierar genom att köpa urnor, tavlor, antikviteter billigt, att fraktas till London där han kan sälja dem dyrt.   

Så invaggas vi i överklasslivet, med männen i centrum. Tidsandan beskrivs mycket övertygande, så pass att Lord Hamiltons liv både gör mig nyfiken och tråkar ut mig. Så dör hans första hustru, barnlös, han sörjer, tills han träffar Emma, 35 år yngre, 'den charmanta' kurtisanen det hyschas om. Men hon glider genom livet, på moderskärleken, vars strålglans bedårar en rad män. Modern Mary, sprungen ur enkla förhållanden, har hon alltid nära, men hon ignoreras av de flesta, som någon av 'tjänstefolket'.

Invaggad i det patriarkala systemet, det segt småtråkiga manliga överklasslivet, växer långsamt fram insikten om att alla kvinnoroller är marginaliserade, även de kungliga. Ha charm eller inte. Föda barn eller inte. När så Hjälten Nelson kommer, den allt mer krigsstympade (arm, öga, tänder), bara sex år äldre än Emma, förälskar hon sig, önskar energi att leva upp och komma vidare. De får ett barn, som döljs tills Hamilton dör ett par år senare, men då är revolutionen redan kväst, av såväl Napoleon och Nelson. Emma, kväst av förtalet, lyckas inte uppamma samma moderskärlek som hon själv fick från sin mor. Emmas liv har åter nått samhällets botten. 

Det är först i slutet av romanen som alla marginaliserade kvinnoröster träder fram, de beskriver alla samma händelseförlopp kort och koncist, alla ur sina olika perspektiv de är kören kring dramat - och betydligt intressantare än männen - naturligtvis för att de här tas ner från piedestalen av de kvinnliga erfarenheterna. 

Den sista rösten, den mest marginaliserade av dem alla, får plötsligt sitt namn utsatt: Eleonora de Fonseca Pimentel, journalisten som likt vulkanen ivrat för revolutionen, men hängdes som förrädare vid restaurationen, en ensam kvinna bland en rad revolutionära män. Hon ville inte nedlåta sig till att bli 'feminist', likt Wollstonecraft, hon ville inte skilja ut kvinnans öde från mannens, hon ville se alla som människor. Och visst har hon själv av medelklass, fascinerad inför folkets brinnande lava, den Utopi hon såg och anammade - men blev hängd som förrädare, en ensam kvinna bland männen. 

Som sagt, Sontag själv finns emd, också i den italienska skriftställaren Eleonoras slutord på sid 419: "Sometimes I had to forget that I was a woman to accomplish the best of which I was capable. Or I would lie to myself about how complicated it is to be a woman. Thus do all women, including the author of this book. But I cannot forgive those who did not care about more than their own glory or well-being."

Så ja, det är en roman med många lager att vakna upp till. Olika röster med olika vinklar att stöta och blöta i detta romanbygge. 

NP 1960 - Saint-John Perse

 "för den höga flykten och den bildskapande fantasien i hans diktning, som visionärt avspeglar tidsläget"

Saint-John Perse är en författarpseudonym för diplomaten Alexis Léger (1887-1975), född på den tropiska ön Guadeloupe i franska Västindien. Hans föräldrar, som varit godsägare där, valde dock att återvände till Frankrike 1899, där Alexis kunde fullfölja sin skolgång. Han studerade till jurist och började 1914 arbeta inom den franska diplomatkåren. Han var åren 1916-1921 stationerad på den franska ambassaden i Peking, Kina, vilket blev en inspiration till hans mest kända diktbok, Anabase.  Han använde pseudonymen hela livet, från början för att skilja på diplomatkarriären och sitt diktande. 

Hans debutbok Éloges (1911; Hyllningar) hyllar hans barndoms tropiska hemö. Att naturen och dess makt är viktig för honom märker jag i Anabase (1924; Anabasis), som är den enda av hans böcker jag har läst. Den delar titel med Xenofons Anabasis, men det enda gemensamma är det grekiska ordets grundmening, 'att ta sig från kusten in i landet', vilket känns både metaforiskt och konkret i St-John Perses fall.   

Jag fann den i en tvåspråkig utgåva, alltså både det franska originalet, parallellt med nobelpristagaren TS Eliots engelska tolkning, vilken kom redan 1930. Inte två flugor, men väl två nobelpristagare i 'samma smäll'. Intressant. Eliot skriver i förordet att han vägrat låta trycka sin översättning annat än tillsammans med det franska originalet. Och det är viktigt att påpeka, för dikter kan inte översättas, bara tolkas.  

Poesi är ett barn av sitt språk, och sin diktare. Språk har oftast dubbeltydigheter och annat typiskt för sig själv, som är omöjliga att översätta. Jag kan ge ett litet exempel från Anabasis, avsnitt IX.  Rad 3 inleds med 'perissables?' vilket också är sista ordet i den mening som löpt hela rad 1 och 2. TS Eliot översätter det till 'perishable?', vilket naturligtvis är den korrekta glosan, direkt översatt. Det som inte framgår är att andra halvan i den franska glosan också innehåller ordet för 'sand', sables, en dubbelhet som det engelska ordet inte får med.

För de föregående två avsnitten, VII och VIII, har beskrivit 'ces terres jaunes' - 'these yellow lands', och frammanat en öken, bilden av det gula, via ord som svavel, honung, torra löv, hö, blek glöd - en mängd uttryck som jag associerar till den torra högplatån i Kinas och Asiens inre.  Öknen, som trots sin skönhet, sina färger, är en fara för allt levande, som lätt riskerar att torka och tyna bort. 

Det franska originalet blir en begränsad mängd detaljer, både exakta och drömlika, som metaforer av människans undran inför naturen och därmed livet, det sköra, men också ett sammanhang, som frågor inför vår väg på jorden. Men viktigast är det franska språket, den melodiska skönheten, de skarpa bilderna av en sorts ensamhet och utanförskap, en förundran inför livet.

Samtidigt kan jag alltså läsa TS Eliots tolkning, som genast får mig att associera till hans öde landskap i The Waste Land (1922), trots att innehållet i den franska och den engelska dikten är detsamma, blir min känsla inför dem något avvikande, som varianter. Det engelska språket och dess diktare skiljer sig, hur än skicklig i sak, ger ett annat språk en annan melodi, och en annan känsla. 

Men som sagt, det är två nobelpristagare, även om Perse, fick vänta betydligt längre än TS Eliot, så räknas de båda till 'förnyarna' som man börjat belöna efter kriget från 1946 och framåt. Och de tillhör samma generation, formade av samma strävan efter förnyelse, att spränga gamla bojor, att slippa rim och meter. Saint-John Perse skriver något som liknar prosalyrik, men som ändå bryter meningar och rader på ett melodiskt poem-vis. Lättförståeligt är det inte, man behöver ta in bilderna, utan att 'förstå'. TS Eliot menar att bara man läser 'the poem' - som han kallar diktcykeln - tre gånger om, så blir den begriplig, Och det är sant att jag hittar fler ingångar vid omläsning, men nog behöver jag läsa den fler än tre gånger. 

Men det viktigaste är känslan, och jag uppskattar språket och de drömlika bilderna de ger mig. Hur vi både känner livet och är främlingar inför det. Språket är harmoniskt och lyriskt, men mångtydigt, vidgat till en svårtydd allmängiltighet, vilket ger ett modernistiskt bildspråk av episka drömmar. 

Alexis Léger fick en lysande karriär inom franska UD, men så kom andra världskriget. Och när han vägrade samarbeta med Nazityskland, avskedades han av Vichy-regeringen, och tvingades fly landet,  varpå han även miste sitt franska medborgarskap. Han flydde till USA och övergav politiken, och övergick till författande på heltid, och stannade i USA till 1963, trots att han fått tillbaka sitt franska medborgarskap så snart Vicky-regimen föll.  

Raskens : en soldatfamiljs historia - Vilhelm Moberg (1927)

Så jag har aldrig tidigare läst Vilhelm Mobergs (1898-1973) mästerliga genombrottsroman. Jag såg TV-serien när jag var ung, med Sven Wolter som drängen Gustav som blev soldat Rask, och gifte sig med Ida, den oförglömliga Gurie Nordwall. Deras strävsamma, ja smärtsamt hårda liv, sitter kvar i mitt inre. Så jag trodde att texten mer skulle göra ont, än vara 'nödvändig' att läsa. Så fel jag hade!

Nu har jag alltså sent omsider läst romanen, och kan åter konstatera att text vs bild-medium är två helt olika upplevelser. Mobergs utvandrarböcker läste jag för åratal sedan, så jag visste språket lever i hans böcker, med sin lättflytande dialekt. Även om Raskens inte var hans första alster, så var det inte långt ifrån, och ändå visar det sig vara ett moget verk, förlösande njutbar, kanske förledande 'enkel'?

Jag hade tidigare inte noterat att Vilhelm Moberg själv föddes i ett soldattorp, med knektar som förfäder i flera led. Så den verklighet han skildrar, andra halvan av 1800-talet, är en släktskatt han kunnat gräva ur. Och han gör det med både social och psykologisk insikt. Deras liv är  tufft, strävsamt, men deras okuvliga slit, Idas förtröstan, vägen till livserfarenhet - är viktigare än elände och smärta. Det är ett långt äktenskap, 40 år? Och sånt är inte enkelt.

Och ändå. Aldrig brukar böcker få mig att gråta - men de här orden mot slutet tog mig: 

"... han ligger där och dör helt stilla, medan det dagas - Rasken dör med Idas hand i sin."

Den återfunna tiden : På spaning ... , 7 - Marcel Proust (1927)

 Så har jag äntligen läst även den sjunde och sista delen av Marcel Prousts mastodontverk, På spaning efter den tid som flytt, (1913-1927) i svensk översättning av Gunnel Vallquist. Och naturligtvis kom del 7, precis som 5 och 6, ut postumt, eftersom Proust avled 1922. Men tydligen skrev han sitt första utkast till  denna avslutning redan 1916, alltså mitt under första världskriget, tre år efter att första delen gick i tryck. 

Svartsjuka tycks ha varit hans litterära huvudtema hela livet, och 'visionen' till hur den skall förklaras psykologiskt i ett litterärt konstverk, kom tidigt 1900-tal. Men endast första delen hann utges före första världskriget, så jag undrar om, eller hur pass mycket, kriget kom att ändra hans ursprungliga vision? 

Det är först i denna sjunde del som Proust låter världskriget få vara med i boken. Eftersom historien börjar med Marcels barndom, som också sammanföll med det tysk-franska kriget 1870-71, är det en naturlig referenspunkt, med Dreyfus-affären som ett centralt fokus 1894-1906, som senare tippar över mot världskriget, när kapporna vändes efter vinden. Det går från storvulna, beridna officerares napoleonska och preussiska tankar, till alltfler döda fotsoldater. 

Men han måste ha skrivit vidare på texten som här tryckts, efter 1916. Årtalet 1919 finns med i texten på sidan 108. "... 1919, då engelsmännen alltid kallade tyskarna för hunner, och krävde stränga domar mot krigsförbrytare." En hel del rör Monsieur de Charlus tyskvänlighet, eller adelns neutralitet - de har ju släkt över landsgränserna - och hur folk upprepar tidningarnas polemik, hellre än tänker själva. För och emot krigshetsare. Och ännu senare, på sidan 326-327 talas om 'den tyska offensiven' i mars 1918. 

Denna sjunde och sista del är för mig den mest snabblästa, postumt utgiven av en ej avslutad text, där Proust inte hunnit bygga på med ytterligare exempel, gör att meningsbyggnaden blir mindre snårig. Och jag slipper det mesta svartsjuke-tjatet, även om den sociala avundsjukan i stället kommer mer i förgrunden, när Tiden kommer ikapp Marcel, och han inser att allt förändras, även sociala grupperingar i den mondäna societeten. Hur det som glittrat och glimmat i hans barn- och ungdom, försvagas och desillusioneras, tills han inser att han själv åldrats lika mycket. 

Det 'adliga' som var så tilldragande i hans barndom, på 1870-80-talen, har förlorat sin patina, och den utvecklingen har bara gått snabbare och snabbare, fram till våra dagar när kändisar blir alltmer kortlivade, ibland bara 15 minuter i en dokusåpa. Men även om Proust såg hur samhället och människorna förändrades i allt snabbare takt, och började inse att adeln var på utgående, så hade han nog haft svårt att hänga med i dagens samhällsförändringar. 

Att första delen redan utkommit 1913 och kritiserats, märks av att texten också innehåller polemik vad gäller sättet att skriva. Proust kritiserar realismen, och försöker förklara vad han själv vill åstadkomma med sitt 'verk', den psykologiska djupdykningen, att livet är ett 'inre' skeende, där i synnerhet Tiden lagras, och förändrar vårt sätt att se och tänka om oss själva och andra människor.

Att hela serien blev så långrandig har ju med myllret av karaktärer att göra, att allt måste exemplifieras om och om igen. Jag förstår att han ville få ett mer 'statistiskt' säkert material för sina idéer, än att bara skildra några få enskilda människor, som läsaren kan vifta bort som 'extrema galningar'. Proust ville lära läsaren att se in i sig själv. 

Första delen är fortfarande den mest lysande, barndomens mysterier, allt det intermediala - liknelser där konst och musik förhöjer intrycket och förståelsen - även andra delen är njutbar, innan svartsjukan börjar bli för påträngande. För jag kan inte hålla med om allt i Prousts psykologiska idéer, även om jag håller med om att livet är ett inre skeende, som både förändras hela tiden, samtidigt som vissa teman inte gärna släpper taget om oss - som i Prousts fall, svartsjukan. 

Det finns även en Del 8, som bara innehåller 'Resuméer och register' över hela alla sju delar. OM man har spridit ut läsningen över ett antal år, vilket var nödvändigt för mig, på grund av den täta myllrande texten, så kan det vara bra att få friska upp minnet om vad Proust faktiskt pratat om på dessa totalt 3486 sidor. De resuméerna är snabbt genomlästa. 

Därefter kommer ett gediget register över Personnamn (ca 2000 st) och Ortnamn (ca 1000 st), med hänvisningar till sidor i respektive bokdelar. Det har varit guld värt när jag glömt eller blandat ihop karaktärer, inte minst när de ibland nämns med familjenamn, och sedan plötsligt bara med förnamn. 

Det långrandiga ordmyllret handlar ofta om just myllret av karaktärer, att Marcel Proust så gärna vill poängtera och exemplifiera sina 'insikter' med så många fall som möjligt, så att läsaren inte bara viftar bort historien som ett fåtal 'extrema galningar', utan får känslan att detta gäller 'oss alla' - mer eller mindre. Livet, psyket, det undermedvetna. Och framför allt - Tiden med stort T. 

NP 1948 - T.S. Eliot

Thomas Sterns Eliot (1988-1965), ännu en av 'förnyarna' som fick nobelpriset efter andra världskriget. Motiveringen löd: "för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi"

Är inte det en 'märklig' motivering? Vore inte 'nyskapande' ett naturligare ordval? I den engelska översättningen står det i alla fall 'outstanding' (framstående). Även i sina essäer om litteratur ville  han omvärdera gamla sanningar. Tror att Eliots tidiga dikter var mitt första möte med modernism i ungdomen. Han känns så 'engelsk' att jag lätt glömmer bort att han faktiskt föddes i Missouri, USA. Men redan 1914, som 25-åring, återvända han till släktens rötter i England och stannade livet ut, med  brittiskt medborgarskap från 1927. 

Hans första uppmärksammade dikt var The Love Song of J. Alfred Prufrock (1915), var också det första jag som ung läste av TS Eliot, vilket grundlade mitt intryck av 'modernism', när den bryter mot alla traditioner vad gäller dikter. Den kom också att ingå i Eliots första diktsamling i bokform, Prufrock and Other Observations (1917), som även innehåller en rad kort dikter, som alla varierar mycket till formen. Samlingen är en modernistisk klassiker. 

Prufrock, de fria verserna, får mig genast att tänka på 'scream of consciousness', medvetandeström, den filmiska bildkavalkad som uttrycker t ex J Alfred Prufrocks psykologiska hämningar, som neurotisk nutidsmänniska, vilket verkar vara TS Eliots favorittema. Denna bildkavalkad är så skickligt utförd att jag nästan missar att dikterna - den fria formen till trots - faktiskt kryllar av rim. De smälter in så skickligt i bakgrunden. Viktigt är också upprepningarna, som vävs in likt musikaliska teman. 

Metaforerna hör till höjdpunkterna, nyskapande - men lär ha irriterat samtiden just genom att de var så okonventionella, som inledningen där kvällen ligger utbredd som en nedsövd patient, "Like a patient ethereised upon a table". Dikten lär ha skrivits redan 1910, alltså flera år före första världskriget, men hela diktsamlingen domineras av intryck som dimma, smog, färgerna är gul, brun, grå, klockslag. Den materiella människan har förlorat sin själ, ja hela meningen med livet. 

Det förvånar mig lite att personerna i text främst är kvinnor ... 

Den poetiska 'imagismen' inom engelsk och amerikansk poesi från 1910-talet, var en reaktion mot samtidens bekymmerslösa romantiska optimism. Ezra Pound definierade imagismen som anti-romantism, koncentrerad och exakt, hård och klar, med nya rytmer och fritt ämnesval. Och där passade TS Eliot helt klart in. Han är mycket rytmisk, texten blir en blandning mellan tankar och musik, som tar om teman och rytmer. Pound fick läsa hans dikter innan han började publicera sig, och de blev genast vänner.  

Diktsamlingen Poems (1920) innehåller tolv dikter, som alla gör lika stort intryck på mig som Prufrock. Tror att jag tidigare bara läst inledningsdikten, 'Gerontion', om den gamle mannen som summerar sitt liv och inser att det varit helt meningslöst. Livet gav varken plats åt andlighet, hjältedåd eller ens politisk idealism, allt smulas sönder till ingenting ju äldre vi blir. Det är tydligt att världskriget krossat alla illusioner, människan har förlorat sin själ, sina ideal, kvar finns bara 'djuret', egoisten, det strikt materiella. Dikterna återger ofta brutal satir, sockrat med litterära referenser, alltifrån antiken.  

Att två av dikterna har namnet 'Sweeney' i titeln (och omnämns i en tredje) är ingen tillfällighet.  Allt sedan 1840-talet hade Sweeney Todd varit en välkänd symbol för känslokall mördare. I dikten 'Sweeney Erect' är han apmänniskan (homo erectus?), vars utveckling snarare går bakåt än framåt, kroppen skall tillfredsställas. En egoistisk bordellkund med avstängt känsloliv. Men i sista dikten "Sweeney Among the Nightingales" (nattens kvinnor) är det dock hans egen tur att råka illa ut på bordellen, när han blir nerslagen och rånad. 

Mycket av satiren inriktar sig på människans lättvindiga sätt att göra sig av med själen och all medkänsla. I dikten 'A Cooking Egg' dagdrömmer diktjaget om en teosofisk himmel där han får välja sitt eget himmelrike, avpolletterar sin hustru och hellre roar sig med Lucretia Borgia, och så vidare.  

'The Hippopotamus' (Flodhästen) är en bedårande jämförelse mellan dess jordiska liv och 'Kyrkan', som religiösa institutionen. Hur än aningslös det stora djuret är, grå och bastant som en sten, men trots allt av 'kött och blod', alltså sårbar, medan kyrkan tycks stå immun, osårbar. Där får flodhästens ande i slutet vingar och evigt liv, medan kyrkan står kvar i den jordiska tåredalens gyttja. Det är fritt att tolka dikten på olika sätt, men jag ser det som satir. Den fredliga flodhästen kommer nog ändå till 'himlen'. 

Flertalet dikter är skrivna i  rimmade fyrradiga strofer. Fyra av dikterna är dessutom skrivna på franska! Två av dem känns mer som lek med franska språkets ljudkvaliteter, experimentell frigörande lek. Men så finns också 'Lune de Miel' (Smekmånad), besviken över äktenskapet. Paret reser från plats till plats, men intim kontakt uppnår de inte. Man kan behöva tänka efter lite, men gör man det stiger dikterna fram som mäktiga tanke-bilder, gestaltningar som helt klart hör hemma på tröskeln till 1920-talet och modernismen.

Bedrövad över förödelsen efter världskriget och de vänner han förlorat, fick TS Eliot ett sammanbrott 1921 och begav sig till ett sanatorium i Schweiz för att vila upp sig. Där skrev han The Waste Land (1922). Det är länge sedan jag fördjupade mig i denna modernistiska milsten, i original. Nu har jag även hittat Bakhålls tvåspråkiga utgåva, full av lärda noter som förklarar alla referenser till äldre litteratur. Trots sin modernism, var TS Eliot klassicist, med Shakespeare och Dante som husgudar, och många andra vars ord han vrider och vänder på.  

Man har kallat det klassicerande modernism, för alla anspelningar på klassisk litteratur. Men blankversen, stilen, ironin, innehållet, allt är yppersta modernitet. Klassiska element blandas med jazz och trivialkultur, tänjer på gränsen mellan det allvarliga och det absurda. Alla dolda klassiska referenser behöver man kanske inte ... Texten väcker känslor ändå. Det är så uppenbart att 'Det öde landet' är världen efter första världskriget, den stora konflikten som upplöste riken och värderingar, och inte minst fick folk att tappa all tro på mänsklig andlighet och moraliska hänsyn till varandra. 

Många olika röster får visa upp sin nya kalla världsbild, där allt bara är Darwinism, och rå sexualitet. Gud ansågs död. Eliot såg kvinnor drabbas värst, om inget annat finns än fortplantning, om livet bara är vägen till gravens mull. När Gud är död återstår bara vidskepelse, och etisk utarmning. TS Eliot är obehaglig när han ironiserar och vägrar se någon lösning på problemen. Men han grubblar vidare. Dikt för dikt. 

Den kristna kyrkan hade förverkat sin trovärdighet. Buddhas 'Fire Sermon' får dock avsluta samlingen. En lång filosofisk dikt, försök att släppa alla passioner, tysta sina sinnen och tankar för att uppnå Nirvana, blev ändå för svårt, leder bara till lidande. 

Så diktsamlingen slutar med de hinduiska etiska reglerna: att ge, hysa medlidande och styra sin båt med glädje. Allt annat var honom omöjligt - just då. De krävde inga gudar, men är en väg ut ur den splittring som rådde tidigt 1920-tal. 

När jag nu läst om The Waste Land, måste jag även läsa om The Hollow Men (1925), som kanske är den mest oförglömliga av TS Eliots dikter. Vem har inte hört de sista raderna citeras?

"This is the way the world ends / Not with a bang but a whimper."

Dikten, skriven tre år efter The Waste Land, tycks ha samma tema, men mer koncentrerat. Hans samtid är 'hollow', tom, andefattig, människor är stoppade med hö, som fågelskrämmor, utan förmåga att tänka eller känna.

Att TS Eliot blev brittisk medborgare 1927 sammanföll med att han gick med i den anglikanska kyrkan, vilket väckte skandal även i de radikala konstnärskretsar han hittills vistats i. Hans konserativa ideal väcktes och bekändes öppet, då han sa sig vara "classicist in literature, royalist in politics, and anglo-catholic in religion".

Jag har ännu inte läst något från denna andra period, som tillkom efter denna vändning, t ex Ash-Wednesday (1927), eller dramer som Murder in the Cathedral (1935) och andra religiösa verk. Inte heller Four Quartets  (1936-1942) som TS lär ha ansett vara sitt mästerverk, och tydligen ansågs vara anledningen till att han fick Nobelpriset. Så jag är nyfiken nog att leta upp de i framtiden. 

Men en favorit till finns, Old Possum's Book of Practical cats (1939; De knepiga katternas bok). En härlig text. Jag älskar den. Det märks att TS Eliot roar sig grundligt. Här har han alla chanser att få rimma och allitterera, hitta på dubbeltydiga namn åt katterna. Rytmen är jätteviktig, så jag förstår hur frestande det var att tonsätta dikterna och göra en musical där dans och rörelse är viktiga för att få fram rytmen i orden, i textraderna. Jag läser dikterna och känner rytmen genomgående, och det är befriande, inte begränsande som så många andra rimmade dikter (av andra författare) kan få mig att känna. 

Och han leker med skilda sätt att tala, ibland beroende på personlighet, ibland på sociolekt, alltså  samhällsklass. Sista dikten är på cockney-dialekt. Näst sista dikten vill uttryckligen förklara

"That Cats are much like you and me / and other people whom we find /possessed of various types of mind." /.../  "A CAT IS NOT A DOG."

Dikterna roar mig, jag njuter av ordval, rim och rytm, men jag funderar också över, är detta människor som typifieras utifrån katter, eller katter som typifieras efter människor? Och kommer fram till - bägge delarna. Jag är själv en 'kattmänniska', och uppskattar att katter har en mer komplicerad personlighet, att man måste närma sig dem försiktigare, till skillnad från mer lättroade hundar. Det uttrycks också i dikterna. Detsamma gäller människor. 

NP 1947 - André Gide

André Gide (1869-1951) fick 1947 års Nobelpris i litteratur:

"för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor har framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn"

Ett långt liv, en lång författarbana. Nobelpriset kom sent, efter andra världskriget, när Akademin försökte förnya sig genom att belöna litterära förnyare. Svaret på frågan varför Gide inte kommit i fråga tidigare, blev att hans texters ständiga förnyelse, krävde ett långt perspektiv för att se helheten.  

Nåväl, mitt första möte med André Gide skedde redan på gymnasiet, när vi läste Pastoralsymfonin (1919; La symphonie pastorale) i original. Delar av den fastnade i mitt minne. Den är tacksam för tidiga läsare för sin klara okomplicerade franska, när man är mer eller mindre nybörjare. Men det mest bestående för mig var att prästen, berättaren, tog med den blinda flickan Gertrude på en Beethoven-konsert för att med olika toner ge en analogi till vad som menas med olika färger. Jag fann det lysande.  Vid den tiden hade jag också läst och sett film om den dövstumma Hellen Keller (1880-1969) och hennes kamp för att lära sig språk och att kommunicera med teckenspråk. André Gide nämner i sin bok engelskan Laura Bridgeman (1829-1889), också döv och blind, med en liknande kamp, men alltså 50 år tidigare. 

Jag läste om boken ett par gånger, och varje gång var det jämförelsen färg-ton, mina egna största intressen, som bestod. Men när jag nu läst om den på äldre dar, inser jag att jag förträngt det jobbiga i texten, som innehåller så mycket mer. Gertrudes utveckling är inte det centrala, och den är inte realistisk, utan är en problematiserad gestaltning av Bibelns kärleksbud. Hur ska det tolkas? Människans svårighet med att skilja på romantisk kärlek och själslig entusiasm i största allmänhet.  

Man kan inte bortse från att André Gide föddes i en protestantisk familj, i det övervägande katolska Frankrike. När jag nu läst om flera av hans verk på kort tid, ser jag ett gemensamt tema av religiösa funderingar. Berättaren i Pastoralsymfonin, den protestantiske 'pastorn', församlingens Herde, är ju faktiskt utskriven i själva titeln, början av ordet.   

Beethovens pastoralsymfoni, representerar glädjen inför 'Guds sköna natur', men är också orkestrerad av pastorn, så att den blinda flickan får ta till sig Kristus kärleksbud, men utan Paulus dogmer. Måste man bekämpa sina impulser? Ett tema är att prästen är blindare inför sina känslor, än den blinda flickan inför sina. Vilket väcker obehagligt stråk av pedofili - han måste vara minst 25 år äldre än Gertrude, som var ca 15. Den blinda flickan lär sig snart att känna in folks känslor, men saknar ändå en dimension, vilket gör även henne till offer för fantasier. 

Men som sagt, boken är inte realistisk, att Gertrud på bara ett år går från stum 'idiot' ur omgivningens synvinkel, till ett religiöst filosoferande underbarn, som genomskådar det mesta. Men kärlekstemat är aktuellt än idag, i vår djupt sexualiserade värld. Där livsglädje och entusiasm, skaparlusten, ofta kan förväxlas med sexuella känslor, i synnerhet om man inte kan finna den glädjen i sig själv, utan vill (eller kräver) att få den tillgodosedd via någon annan människa. Och det problematiska i boken är just ett lärare-elev-förhållande, vilket naturligtvis är väldigt riskabelt på många sätt. Det blir aldrig jämställt. Vilket också Gertrud förklarar för prästen i slutet, när hon efter en operation har fått synen tillbaka och inser att den seende mannen fört henne bakom ljuset... ja även sig själv, i sin svaghets blindhet.

Men Pastoralsymfonin skrevs alltså mitt under författarbanan. Debuten redan 1891 var påverkad av symbolismen, en ung mans funderingar, men redan 1895 hade han övergått till att hävda 'formens' betydelse. Och så dog hans mor, och Gide gifte sig med sin kusin Madeleine, 'madonnan'. Ett äktenskap  som aldrig 'fullbordades'. I stället skrev han:

Les Norritures terrestres (1897, De jordiska frukterna) är det de undermedvetna drifterna som fått huvudfokus. De väckte tydligen uppståndelse. De har jag läst, och det är ganska korta, glesa prosalyriska texter och fri verk, som hyllar frihet och livets sensuella aspekter. Lev i nuet och av naturens frukter. Känn, lukta, smaka. Rör på kroppen. De lär ha inspirerat en sorts ungdomsrevolt, men  funkar inte för mig, idag. Det är mer ett klassiskt förkunnande av skönheten från en annan tidsålder, hur än omvälvande de sågs i samtiden.  

André Gide träffade Oscar Wilde vid flera tillfällen på 1890-talet, och är känd för det eftersom han skrev ner sina tryck tätt inpå mötena. Jag har läst både Oscar Wilde : a Biography (bok tr.1910) som består av In Memoriam, 1901, och en senare del 1905. Det är fantastiska minnesbilder, som visar Wildes skiftande livsbana, och och känns rörande äkta och stämmer med känslan man får när man läser Wilde. 

Jag har också läst Den omoraliske (1902) - en idéroman, inspirerad av Gides eget liv och motstridiga känslor. Huvudpersonen Michael är sjuk i lungsot när han nygift far på bröllopsresa, där hustrun tvingas vårda honom i stället. När han i Nordafrika slutligen återfår hälsan, börjar han dyrka ungdom och hälsa, och det blir i stället hans unga hustru som insjuknar och dör av lungsot, medan Michaels egoism blir allt vildsintare. 

Gide utforskar alltså motsatserna i förra sekelskiftets övermänniskotankar. Först genom att ta avstånd från det instängt akademiska, och hylla den fria naturen och den fria människan. Under Afrikas sol väcks hans nyfikenhet av kroppens sinnen, de frigjorda barnen, ungdomarna - så långt från Gides egen religiösa uppväxt. 

Men allt når en gräns, där egoismen tar överhand på bekostnad av omgivningen, då blir gestaltandet obehagligt. Allt väcker tankar kring dessa motsatser - kanske i en förhoppning om att hitta en medelväg. Kan vi hejda oss vid den gyllene medelvägen?

1909 kom La Porte Étroite (den trånga porten) som en pendang till Den omoraliske - en ytterlighet åt andra hållet. När jag sjunker in i Jerômes beskrivning av sin morbrors hus på den normandiska landsbygden, där han tillbringade somrarna, och beskriver köksträdgården och de två promenadvägarna, den 'glada' åt söder längs alla blommor, och den mörka åt norr, skuggad av täta trädkronor, börjar jag genast associera till Marcel Prousts På spaning... och hans två olika promenadvägarna ut genom trädgården, åt Méseglise eller åt Guermantes, den långa vs den kortare. Och jag undrar om Proust läste den här 1909? och inspirerades att väva egna minnen från somrarna i Normandie. Likheterna i övrigt är inte stora, förutom djupdykningen i karaktärernas psyke.  

Apropå Proust, så noterade jag senare i Gides memoar, som alltså också har Normandie som bas, att han nämner ett ortnamn där - Saint-Loup. (!) Så då vet vi var Marcel Proust fick Roberts dubbeltydiga efternamn ifrån. Den heliga vargen. 

Den trånga porten är kort och kan vara snabbläst, men känns tät och tung. Historien tilldrar sig på 1880-talet och rör religiös överspändhet, försakelse för att nå andlig lycka. Kärleksbudskapet förvanskat av religionen. Jerôme och hans kusiner Alissa och Juliette utgär triangeldramat där alla försakar sin egen lycka för varandra, och inte blir de lyckligare för det. Lidandet leder till mer lidande, inte mer kärlek. Jerôme missförstår kvinnorna omkring sig, och även Alissa känner efter åratal av brevväxling att de alltid pratat förbi varandra, att de skrivit till sig sjölva, med varandra som bollblank. 

Med tanke på Gides förkärlek för motsatser, var 'egoismen' i Den omoraliske, lika skadlig som den överdrivna 'försakelse' i Den trånga porten. Gide brottas med idéer, filosoferar, ställer upp allegorier på den vägen. Egentligen menade han inte att han skrev romaner - utom i ett undantagsfall, vilken har blivit min mya favorit! 

Falskmyntarna från 1925. Helt lysande i mina ögon, och inte så konstigt eftersom det är en 'metaroman', alltså en roman om skapandet av en roman. Den har genast hamnat i min hylla för romaner att spara och läsa om. Gides språk är lika klassiskt kristallklart och levande som någonsin. Levande dialoger mellan levande karaktärer. Och samtidigt är allt mångfacetterat och motsägelsefullt, en pågående skapelseprocess. 

Temat 'falskhet', ungdomars lek med falska mynt finns där, men är främst symboliskt, om människors falskhet, hur de falska utnyttjar de som försöker vara ärliga. Ännu ett av problem är människors svårigheter att förstå varandra, att de oftast talar förbi varandra, ofta av rädsla inför att vara ärlig, men lika ofta när man är mer intresserad av sina egna tankar än på att verkligen lyssna på andra. 

Och naturligtvis temat 'roman', vad är en roman? Hur tillkommer den, hur 'ärlig' är en roman, hur konstruerad? Kan en roman komma tätt inpå livet? 

En rolig detalj är att Alfred Jarry, skaparen av Kung Ubu, får vara med som sig själv. Och säkert finns det fler referenser till det nya avantgardet (på 1920-talet) i samma scen, även om jag inte kan bevisa det. 

På 1920-talet sammanställde Gide även memoaren Om inte vetekornet dör (1926), som jag nämnt ovan, som till huvuddelen rör hans barndom och uppväxt, alltså i Normandie. Och då har vi alltså ramlat tillbaka till 1870-80-talen, dubbelmoralens tidsålder. Marcel Proust var bara två år yngre, och där finns både likheter men också stora skillnader. 

André Gide varnar själv för att han inte kan hålla isär kronologin, han tycks främst ha bildminne, och hoppar i tiden mer tematiskt, främst barndom och ungdomstrauman. Tydligen hade han mycket problem med hälsan, ända sedan unga år. Finns mycket intressant om man är intresserad av uppväxthistorier, dock är boken lite väl nyckfull och delvis otillförlitlig. Delar var skrivna redan på 1910-talet.

Mot slutet omnämns några av hans tidiga verk, men främst rör sista tredjedelen resor i Nordafrika och framför allt möten med Oscar Wilde, som uppenbart var viktiga för André Gide. 

Naturligtvis var André Gides skrivarbana mycket mer varierad än det jag läst enligt ovan, och jag har även läst Theseus (1946), en moderniserad allegori över den grekiske hjälten som sägs ha grundlagt Aten och dödade monstret Minotaurus på Kreta. Här är temat materiell makt. Och pjäsen Oidipus (1942) som naturligtvis är dess motsats, då Oidipus för en kamp med det andliga och den obegripliga gudomliga rättvisan, och sticker ut ögonen på sig själv och avsäger sig kronan. För visst är Oidipus livshistoria, odödliggjord inte minst av Freud, en mycket märklig historia.  

Avskedsvalsen - Milan Kundera (1973)

Det här är först gången jag läser något av Milan Kundera, trots att jag blev nyfiken redan när jag såg filmatiseringen av Varats olidliga lätthet (1982), med en ung Daniel Day-Lewis och svenska Lena Olin. Men först blev alltså den tidiga romanen Avskedsvalsen  (1973), men mot slutet fann jag liknande formuleringar, om fasansfull lätthet, som i titeln till den senare romanen.

Romanen utspelar sig i en liten tjeckisk kurort, där sjuksköterskan Ruzena blivit gravid efter en natt med en trumpetare, Klima. Men han är gift och skräms av nyheten, rädd för konsekvenserna, och vill förmå Ruzena att göra abort. Romanen börjar alltså som en banal historia kring svartsjuka, otrohet och oönskad graviditet. Men karaktärerna blir alltfler och historien växer till något betydligt mer mångbottnat.

Abort kräver myndighetsbeslut med specifika vägande skäl. En yngling på orten är kär i Ruzena och menar att han är fadern, vill gifta sig med henne. Men hon flyr honom, vill drömma sig bort. 

Kurortens chefsgynekolog Skreta sitter i den kommité som ska avgöra abortfrågan. Han är en central spindel, ett huvudnav i romanen. Hans huvudarbete är främst att råda bot på patienternas barnlöshet. Och han använder okonventionella metoder. Bland dessa är en hjärtsjuk amerikansk vän, med ung hustru, som  han hjälpt med insemination, så nu är de evigt tacksamma för sin lille son.  

Viktig är också Jakob, 'politiskt belastade' som det står, som ett tiotal år varit fosterfar åt unga Olga, vars far avrättats av politiska skäl. Olga har börjat undra om hennes far var så oskyldig som man sagt. Efter en 'sista viktig politisk handling', ämnar Jakob lämna Tjeckoslovakien, och är på orten för att ta ta farväl av sin vän Dr Skreta, som han har täta band till, främst för att han fick en självmordstablett som trygghet för många år sedan, och nu vill lämna tillbaka den.

Historien snurrar alltså kring detta tiotal människor, som alla har sina bekymmer och plågor, och funderingar kring livet och relationer. Medan Jakob också filosoferar kring 'rätten att döda', vilket han själv teoretiskt förnekar, men jämför sig själv med Dostojevskijs Raskolnikov i Brott och straff, och hur denne trott sig mörda en 'mindre värd' person, men sedan våndas av djupa samvetskval. En tragedi. 

Men Jakob leker vårdslöst med sitt gift, bekymmerslöst, teoretiskt, där han släpper efter på sitt ansvar, och med lätthet ljuger för sig själv, helt utan samvetsförebråelser, utan skuldkänslor. Jakobs 'teoretiska' gärning är förunderligt 'lätt' - här är temat som upprepas i titeln Varats olidliga lätthet - Jakob tänker att det nog "fanns mycket mer fasa i den här lättheten än i den ryska hjältens hysteriska upplevelser." (s.183) 

Här blir jag kyligt medveten om att vi befinner oss bakom järnridån, tidigt 1970-tal. Ett stålblankt Östeuropa, där ingen kan lita på någon, ingen talar öppet, allt är spel mellan schackpjäser, likriktning och kvinnlig underordning. Obehaget kryper inpå mig. För även om romanen börjar som en 'romance' och nästan slutar som en pusseldeckares utredning av möjligheten att misstänka alla, så finns det många möjliga politiska speglar i prismat. 

Och hur än godhjärtad och trevlig Dr Skreta verkar, hur än många roande 'orealistiska' planer han tycks ha, har han inte lite väl lätt för att vända kappan efter vinden? Och en förunderlig förmåga att dra i alla trådar till marionetterna? lite väl lätt för att ljuga efter behag? 

Och apropå likriktning - hur många barn är han egentligen far till?

The Case-Book of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1927)

Doyles sista 12 noveller med Sherlock Holmes-historier, tryckta i Strand Magazine åren 1920-1927, blev 1927 den nionde och sista samlingen i bokform. Men vill man läsa allihop så är inte det här den sista man ska läsa, för fallen förklaras som tillbakablickar till gamla fall från det Viktorianska 1890-talet och några år därefter. 

Men författaren är märkbart ointresserad, och tycks ha tvingat fram dem, mer av ekonomiska behov än kreativ skaparanda.  Först och främst saknas den godmodige Dr Watwon till största delen i dessa historier. Holmes berättar själv, utan omsvep, med en betydligt mörkare ton, som känns färgat av det nyligen genomlidna världkriget, men också av det oroliga 1920-talet som omgav Doyle. 

Det finns inga förmildrande omständigheter. Karaktärerna skadar och  mördar med 'djurisk' brist på medkänsla, eller snarare värre än djur. Kvinnor våldtas och misshandlas, en annan misstänks vara vampyr. Allt är mörkt, sveken allenarådande. Lusta efter ungdom och pengar leder till varulvliknande konsekvenser. Misstron människor emellan är påtaglig. 

Det är inte den Viktorianska Sherlock Holmes vi vant oss vid. 

Väggen - Marlen Haushofer (1963)

 Österrikiskan Marlen Haushofer (1920-1970) är mest känd för romanen Väggen, och detta främst postumt, på 1980-talet, när kvinnliga författare återupplivades via ny forskning. Jag kände inte till den förrän ganska nyligen. Det är en kontemplativ bok som jag haft i handväskan och läst i olika väntrum. 

Ramberättelsen är dystopisk, någon typ av sjukdom eller miljögift, kanske någon typ av krigföring, tycks ha dödat alla utom huvudpersonen, kvinnan som berättar om sin situation, när hon om omständigheter lämnats ensam i en jaktstuga och en glasvägg växt upp mellan henne och omvärlden - där allt och alla verkar ha dött. 

Huvuddelen av text är i stället en 'robinsoniad', ur en kvinnas perspektiv. Och robinsoniader har alltid intresserat mig, sedan jag som barn lärde känna Robinson Crusoe (1719) på den öde ön, och hur han fick skapa sitt uppehälle på egen hand. Haushofers roman utgiven 1963 tillkom alltså mitt i en tid av industriell tillväxt, parallellt med allt större miljöförstöring, mot bakgrund av kalla kriget. Berlinmuren hade uppförts 1961, för att hindra öst och väst att mötas. 

Så den ensamma kvinnan måste närma sig naturen för att överleva, hitta mat och förnödenheter, i den fuktiga kitteldal där hon isolerats. Precis som Robinson hade ett vrak att hämta vissa grundläggande förnödenheter i, har Kvinnan de få ting som hon och hennes man och två jägare de skulle möta i skogen hade tagit med sig, eller lämnat i stugan sedan tidigare år. Men inget räcker för evigt. 

Utifrån detta noll-läge transformeras hon steg för steg från en robotlikt arbetande, stressad storstadsbo, till en allt lugnare naturmänniska. Men det tar flera år och det börjar när hon redan är i övre medelåldern. En gång mor, nu med vuxna barn hon aldrig skall återse. Men i skogen var hon satt att vakta en jägares hund, som nu utvecklas till hennes närmaste vän, där dyker även upp en halvvild katta, och en dräktig ko betande i skogen. Dessa djur blir avgörande för hennes välmående, men också en plikt att ta hand om, ge mat och skydd. Livet är fortfarande fullt av 'måsten', men saknar 'mänsklig stimulans', som böcker, musik, godsaker, teknik, till att närma sig ett mer ursprungligt ur-läge i kontakt med djur och natur. 

Visst blir texten repetitiv, av alla dagliga sysslor, långt från den yttre stimulans vi är så vana vid idag, när vår uppmärksamhet splittrats av datorer och mobiler, saker som ännu inte fanns på 1960-talet, när allt gick så mycket långsammare, i synnerhet att nå varandra och ta reda på saker. Men ändå finns det mycket bränsle för samhällskritiken, som puttrade under ytan. Hippies och tillbaka-till-naturen rörelsen rörde sig sakta men säkert genom 1960-talet. Borde vi inte alla flytta ut i skogen och föda upp får och getter, och tillverka får och getost på gammalt naturligt vis?

Så Haushofter fokuserar överlevnad, men också mänskliga känslor av depression inför det okända hotet ute i den osäkra naturen, den stadsmänniskan lämnat, skilt sig från, det okända hotet. En ensamma kvinna kommer att släppa den osäkerheten steg för steg när hon upptäcker allt större förmåga hos sig själv, även om hon blir äldre och får krämpor, så lär hon sig ekonomisera med krafterna, och släppa på tidigare krav. Med djuren är det viktigare hur hon luktar och låter, än hur hon ser ut i sina trasiga paltor.

Samhällskritik och psykologi. Öst och väst, eller höger och vänster hjärnhalva, representerade också länge människans kluvenhet i känslor och intellekt, ibland sa man kvinnligt och manligt. Kvinnan med sin omsorg om djuren verkar alltmer bli en livgivande motvikt till ett manligt hot. Ändå måste hon själv döda vilda djur för att överleva, men så lite som möjligt. Ofta blir det skadade djur. Hon odlar även potatis och bönor, från en liten mängd som växer år från år med sparat utsäde. Och den livgivande kon med sin viktiga mjölk och i synnerhet smöret, det oundgängliga fettet. 

Men på djupet i texten finns även en dold andlig sida. Stjärnhimlen, som staden tidigare aldrig låtit henne se i sin stora prakt, den lugnar. Hon rör sig också mellan den fuktiga hösten och vintern i kitteldalen med jaktstugan där hon känner sig trygg, och den soliga sätern högt upp i bergen, där kon får beta under högsommaren. Solen som där borde ha upplivat kvinnan, som det gör med kon och tjurkalven, känns ofta tryckande för kvinnan. Hon bävar inför den vida utsikten och framtiden. 

Kitteldalen känns för mig som det 'omedvetna', skuggan, det hon måste gräva upp ur sitt inre, nästan som en symbol för livmodern, nere i dalen, hitta tillbaka till den kvinnliga skaparkraften. Medan den soliga sätern, där mjölken skummas och kärnas till smör, så viktigt - men som ändå blir som ett manligt överhängande hot, okänt, men intuitivt. Det är på väg. Är det manlig överhöghet? Borttappad själ i det ateistiska 1960-talet?

Det kommer, det dystopiska hotet, och ger oss inga svar. Men kvinnan både förlorar och vinner, hon går vidare med än större tillförsikt. Hon har släppt på den mänskliga depressiva oron, fogat sig till naturen. Eller? Människan tycks ha försvunnit, kvinnan vill att naturen ska ta över - den eviga. I så fall försvinner tiden och mänskligheten med henne själv. Men gör den det? Eller är detta bara ett själsligt symboliskt scenario?

NP 1946 - Hermann Hesse

Efter andra världskriget, en period när Nobelpriset lagts på is, beslöt man att lämna det populistiska draget på 1930-talet, med pristagare som nått ut till många läsare, ville man tänka om och hitta förnyare, de som vågade bana nya vägar. Först bland dessa blev Hermann Hesse (f.1877-1962)  med motivation:

"för hans inspirerade författarskap som i sin utveckling mot djärvhet och djup tillika företräder klassiska humanistideal och höga stilvärden"

Hermann Hesse tillhör de författare jag mötte redan på gymnasiet, i form av Siddharta (1922). en sorts tänkt biografi, som en parallell till Buddhas väg, upptäckten av livet och besvikelser, det livslånga sökandet. Den är så fylld av visdom genom livserfarenhet. Avskalat skönt och visst är basen 'humanistideal'. När jag läste om den nyligen grep den mig ännu djupare än som ung, och ändå tillhör den böcker jag aldrig glömt. Och här finns som alltid kloka ord, till exempel:

"Nej, en lära kunde en allvarlig sökande, en sanningssökande, inte anta. Men den som själv hade funnit en, kunde godkänna varje lära, varje väg, varje mål; ingenting skilde honom längre från tusende andra"

"En människas skatt och visdom låter alltid löjligt i en annan människas öron."

Nu när jag på senare tid läst fler böcker av Hesse blir det uppenbart att huvudintresset är individens utveckling till självkännedom, och visst finns det 'andliga' stråk, eftersom det tidigare oftast var den vägen sökandet tagit genom människans historia. Men Hermann Hesse hör till 1900-talet, och mer allmänt humant, att pröva och blanda efter eget huvud. 

Brunnsgästen (1925) börjar som självbiografisk introspektion. Men även om Hesse säger sig skriva om sina egna erfarenheter, så är det snarast betraktelser över den lilla människans kval, 'egots' fruktlösa frustrationer, den futtiga livskampen med sina krämpor. Och inte förrän i slutet kan han börja skratta åt 'eländet'. Och eftersom jag efter Siddharta antar att han känner till meditation, så är texten för mig ett exempel på just meditation. När det betraktande medvetandet lösgör sig från 'egot' som ischias-patient på en brunnsort, tar ett steg tillbaka, och betraktar egots fruktlösa kamp. Och börjar skratta. 'Skratt-terapi lär ha används av indiska gurus sedan länge. Och det är också vad som frigör Hesse. Skrattet. Texten innehåller en behaglig grad av självironi. 

Min upplaga har dessutom ett efterord som hävdar att texten aldrig var menad att publiceras offentligt.  Han hade problem i sitt äktenskap, och skrev som en sorts själv-terapi - och jag tänker att antagligen fyllde hans skrivande ofta en sådan roll. Han hade tydligen visat delar av den här texten för sin hustru, men hustrun upplevde inte hustrun samma 'Aha!' och förlösning som Hesse själv. De skilde sig. 

Men samtidigt är texten samhällskritik, av överflödet, sysslolösheten på brunnsorten, den meningslösa underhållningen, han blir passiv, tappar sin kreativitet när han motas in i fållan, att bli en typisk patient. Och dessutom är mathållningen där inte rätt för patient. Patienten blir en trogen kund, en inkomstkälla för brunnsorten. I slutet är Hesse olycklig för att hans text misslyckats med att vara tvåstämmig, och visa både det ljusa och det mörka, både ont och gott, önskan att fläta samman ytterligheterna. 

Som författare och musikintresserad tar han gärna upp skapandeprocesser, här fanns en vacker beskrivning på sid. 58:

"Jag är ingen arbetets hjälte och har aldrig gjort mig förtjänt av några belöningar för flit, men när jag väl har kommit igång med någonting, fångats av en vision eller en tankekedja och låtit mig förtrollas, när jag en gång har stretat emot tillräckligt och ger mig in på försöket att form mina tankar till något, då är jag som fastlåst vid min uppgift och förmår inget annat som skulle varit viktigare. Det fanns ögonblick då hela Holland kunde ha spelat revy i rum 64 utan att jag höjt på ögonbrynen, jag var förtrollad och hänförd av mitt ensamma, fantastiska och farliga tålamodsprov som höll mig fången, jag rusade som en besatt med ett krampaktigt tag i pennan för att fånga mina tankar i flykten, byggde meningar, valde bland alla tillströmmande associationer, fiskade hårdnackat efter de rätta orden. Läsaren får skratta hur mycket han vill, men för oss skrivande människor är skrivandet en galen och berusande verksamhet, en färd i bräcklig farkost på det vida havet. En ensamflygning genom världsalltet. Att medan man söker ett enda ord bland tre som erbjuder sig på samma gång hålla fast hela meningen i känslan och örat, att medan man smider frasen färdig finslipar den utvalda konstruktionen och drar åt bultarna i byggnadsverket, och samtidigt på något gåtfullt sätt behålla den inre känslan för tonen och proportionerna obruten i hela kapitlet, hela boken samtidigt - detta är en sublim uppgift."

Så långt allt väl. Men tyvärr fastnade jag inte för hans kanske mest kända 'roman': Stäppvargen (1927) Jag som väntat med denna 'klassiker' alldeles för länge, som på något gott, så risken att bli besviken. växte. Stäppvargen var inte alls vad jag förväntat mig. Tankegodset är viktigt, men inte genomfört på ett för mig lyckat sätt. 

Det inleds med för mycket filosoferande, ord ord ord, som Hamlet säger, och utmynnar sedan i livet som absurd teater. Det senare ligger i linje med det oroliga 1920-talet. Så jag förstår idégodset bakom. Men läsningen gav mig inget, lyfte inte för mig, hade ingen karaktär jag kan identifiera mig med, i synnerhet inte kvinnobilden. Varje människas splittring i multipla personligheter, det är jag helt inne på (har till och med gått kurser på det temat). En viktig kunskap inte minst om sig själv. Men som roman är det för mycket 'telling' för min smak. Om man ens ska kalla det en roman? Njä, idé-roman? Knappt ens det, då det mesta är 'resonemang'. 

Då blev jag desto gladare av att läsa: Österlandsfärden (1932), som avslutas med följande två meningar:

"Vi hade talat om diktens gestalter, att de ofta var mera levande och verkliga än diktarna själva. 

Ljusen hade brunnit ner och slocknat, jag greps av en gränslös trötthet och såg mig om för att hitta en plats där jag kunde lägga mig ner och sova."  

Det här är den Hermann Hesse som jag gillar! Den symboliska inre resan, som varje läsare kan tolka efter eget önskemål. I texten nämner H.H. både medeltiden och 'det stora kriget', som jag tolkar som första världskriget, som fortfarande var så aktuellt i samtiden. En tid med många skiftande tankebanor som stöttes och blöttes, och skapade både tro och vilsenhet. Men som sagt, texten nämner också medeltiden, vilket skapar en sorts känsla av världshistorisk vandring om än i kortkortformat. Alltifrån Hermann Hesses ideal, Franciskus av Assisi. 

Texten väcker tankar, kanske att känna igen sig själv eller tankegångar från annat håll. Öster, Asien, stod länge för det andliga, medan väst stod mer för teknik och materialism. Där kan man börja, men det är inte nödvändigt. Man kan också se det sagolika, folksagornas "Östan om Sol, västan om Måne". Många referenser av olika slag finns i texten, men man behöver inte bry sig om man inte vill. 

Jag gillar det metaforiska, nästan prosalyriska.

Hur än korta hans romaner ovan kan tyckas, det finns längre, som jag dock inte gett mig i kast med. Däremot har jag även funnit två intressanta kortnoveller. Den första i en gammal antologi från 1950-talet, som inte angav när novellen 'Diktaren' skrevs, men jag tänker mig att motivet hör till någon period på 1920-30-talet. Huvudperson är en ung kinesisk skald, Han Fook, och hans inre kamp och personliga utveckling. Vilket som alltid med Hesse han ha handlat om honom själv, eller vilken annan skapande människa, eller andlig pilgrim som helst, hur man än vill läsa historien. 

Som 20-åring har Han Fook, allt han kan önska i den materiella världen, är studerad och kultiverad, har en anständig förmögenhet och en vacker dygdig trolovad med ansenlig hemgift. Inget saknas. Han är redan berömd, så ung han är, ör sina harmoniska dikter, men hans hjärta fyllt av äregirighet att bli en fulländad diktare. Han vill spegla världens skönhet i formfulländade dikter. I livet är han bara åskådare, främlingen utanför. Han kan inte njuta av livet direkt, utan vill omskapa det till strofer. 

Då möter han den vördnadsbjudande främling, De fullkomliga ordens mästare, som erbjuder sig att lära Han Fook allt han kan - om ynglingen reser till mästarens avlägsna "hydda vid den stora flodens källa i bergen". Han Fook önskar så hett få fullkomna sin skaldekonst, att han skjuter upp bröllopet och reser till mästaren. Ett år till att föja sin dröm - blir fler och fler år. 

Hos mästaren börjar han skämmas över sina egna dikter, känner sig värdelös i diktkonsten, och lär sig i stället att spela instrument, tills han genomsyras av musik, och utplåna gammal diktkunskap. Efter två år längtar han hem till släkt och sin trolovade. Mästaren förklarar att Han Fook alltid varit fri att gå när och hur han vill. Men när Han hemma ser sin trolovade kamma sitt hår, ångrar han sig, han vill spegla hennes skönhet i fulländat välljud, inte brottas med det materiella livet.  Så han återvänder till mästaren och diktkonsten. Grips emellanåt av hemlängtan och drömmer om hustru och barn och trädgård, och börjar då hata mästaren, som vemodigt förklarar att att Han Fook alltid varit fri att göra vad han behagar.

Åren går, mästaren försvinner, och Han Fook beger sig hem, åldrad, släkt och trolovad är redan döda. Men andra unga förtrollas av Hans välljudande luta. Han Fook har nått sin själ, som inte längre kan skilja på nu och då. Han har blivit ett med sin själ, med sin musik och dikt. 

Hela novellen skildrar alltså livets ständiga kamp för och emot andliga och materiella önskningar. Här vann det själsliga. 

Ännu en av Hesses noveller återges i En Bok för Allas antologi Fler Nobeller : noveller av nobelpristagare (2012), och heter 'Staden' (1945).  Det är en riktigt kort en, i rasande fart, en fantasi över världens utveckling, via hur en stad växer fram på Prärien, vinner ryktbarhet, växer med människors produktivitet, möten med bidrag från många kulturer som möts där. Först associerar jag till USA, via prärien och oljan, osv. Allt möts där, tills den blir så ryktbar att även ficktjuvar, soutenörer, tjuvar dras dit. Allt av trä förstörs av en jordbävning, men människan envisas och bygger upp allt i sten. Novellen började med en ingenjörs entusiastiska 'Det går framåt!'

Men århundradena går, ja årtusenden, så USA passar inte längre i cirkelgången, när staden hamna rpå efterkälken, andra rikens städer tar över stafettpinnen. Slum växer fram, fattigdom, allt nöts ner, först till lärdom för yngre generationer att bekämpa slum, sedan till attraktiva ruiner som turistattraktion, mer och mer överväxta. Slutligen tar naturen över igen, skogen täcker ruinerna alltmer. Och hackspetten i trädtoppen ropar: 'Det går framåt!" Nu ser djuren åter belåtet på den växande skogen och den härliga, gröna utvecklingen på jorden. 

Hermann Hesse försöker inte ge några entydiga svar, han noterar och fantiserar kring storskaliga utvecklingslinjer för människan och mänskligheten. 

Alberte och Jakob - Cora Sandel (1926)

 Läste den här romanen som ung. Det blev en stor läsupplevelse för mig, lånad på biblioteket i tonåren. Ända sedan dess har jag velat läsa om den som vuxen. Köpte till slut hela trilogin, men inte förrän nu ca 20 år senare blev det äntligen av. Och jag älskar den fortfarande lika mycket. 

Alberte och Jakob är första delen, om Albertes tonår, och hennes bror Jakob, ett par år yngre om jag förstått det rätt. Konfirmerad, men i urvuxna kläder, ser ut som en förvuxen pojke. Romanen känns mycket modern, genom att hela tiden berättas i presens, som jag inte tror var vanligt i början av 1900-talet. Det ger en djup närvaro hos huvudpersonen Alberte, trots att den berättas i tredje person. Presens ger närvaron, just NU, som gör att jag sjunker in i texten från första sidan. 

Albertes dysfunktionella familj befinner sig i ett isigt kallt Nordnorge, i mörkret. Det är oförglömliga bilder, av trasförnämiteten, snålheten, hur Alberte måste stjäla sig till lite extra kol för att värma upp sitt rum, stjäla sig uppvärmt kaffe ur sumpen, sedan mor och far lämnat frukostbordet. Allt för att få lite värme i sin kropp. Häradshövdingen och hans en gång vackra hustru, fast i kyla och  mörkret både verkligt och metaforiskt, fast i banklån, som hindrar och oroar dem. 

Jag kunde identifiera mig med Albertes blick inför hopplösheten i det icke-fungerande äktenskapet mellan föräldrarna, och hur hon och hennes bror kommer i kläm, och därför längtar bort. Men samtidigt visas dubbelheter i alla karaktärer, Alberte ser igenom sin omgivning, i synnerhet sin familj, hur besvikelser gjort dem bittra. De har fastnat i konventioner, som inte passar deras barn. Jakob har inget läshuvud - inte som Alberte. Ändå är det han som måste läsa, medan Alberte måste sluta skolan och lära sig husliga sysslor i hemmet, vilket inte heller passar henne. Hon är motsträvig att göra sig 'vacker', i jakt på ett äktenskap, som hon absolut inte vill fångas i. Vilket gör föräldrarna alltmer kritiska mot dottern. Det är den gamla tidens kvinnobild som spelas upp.

När brodern Jakob äntligen tydligt visat att han inte passar för en akademisk karriär, betygen har aldrig varit tillräckliga, men så får han äntligen ta hyra som sjöman - mot moderns vilja, men via faderns kontakt - då blir pojken, i ny tjock värmande sjömanströja, sitt rätta jag. En uppvuxen ung 'man', med kraft i arm, som vill leva på sin egen muskelkraft. Den enda verkliga sanna människan i Albertes omgivning, tänker hon på slutet. Hon och brodern har stöttat varandra i längtan bort. Bort från mörker och kyla, bort från de grå kvävande konventionerna. 

Men Alberte är ännu kluven, nedtryckt av all yttre kritik, särskilt från föräldrarna, fast i sina egna lögner. Alberte är kluven mellan lögn och förställning och sin önskan att få 'leva', leva ut sig själv.. Hon vill studera men får inte, hon har läshuvudet men vid den här tiden, tidigt 1900-tal, är hon ännu fast i konventionen om att flickor skall ägna sig åt hemmet, det husliga, och sitt eget utseende, behaga. Alberte vägrar behaga, vägrar locka sitt hår, vägrar lägga sig ut inför möjliga män att gifta sig med, vilka är få enligt omgivningen, och i synnerhet den uppgivna bittra modern, själv en gång 'vacker', en skönhet som begravts i det nordnorska mörkret.  

Så det är en tidig 'feminist'-roman, en flickas tvehågsna försök att ta sig loss, trots att föräldrarna bara klagar på hennes jag, hennes utseende, inte ser vad och vem hon är i sig själv. Vilket leder till Albertes djupa leda, och äckel inför kraven och sitt eget falska jag. Till slut vill hon ge upp, dränka sig, som kvinnor gör i så många manliga romanförfattares böcker vid den här tiden. 

Men Cora Sandel låter Alberte ändra sig, och känna sin egen livslust, bakom allt äckel. Visst vill Alberte leva, och försöka gå sin egen väg, så som bror Jakob har gjort. Men hur? Det återstår att se i de följande två delarna i trilogin om Alberte. 

The Plumed Serpent - D.H. Lawrence (1926)

Ack nej. Köpte den här för ganska många år sedan, nyfiken på titeln och att den skulle tilldra sig i Mexiko. Jag hade läst några DH Lawrence, och om honom. Med tiden har jag upptäckt att jag inte kan identifiera mig med hans karaktärer, i synnerhet inte kvinnorna. Så den här blev liggande bra länge.

Textmässigt är The Plumed Serpent 'lättläst' som roman - bara man har ett visst hum om franska och spanska, för han strösslar med en hel del fraser, vilket ger lokalfärg. Det är mycket dialog och vanligt vardagsspråk. Därför var den slappläst. 

Ämnesmässigt är nog den här boken den mest svårsmälta, ja rent ut motbjudande. Hela historien är påhittade, på ett sätt som gör att det är omöjligt att identifiera sig med karaktärerna. Allt rör sig kring rasism, kolonialism, fascism, övermänniskor, avarter av Nietsche, diktatorer ockulta idéer för att skapa hierarkier och elitreligioner, manskult, kvinnlig underordning, nihilism, dödskult, sjukt svarta tankar. 

Visst, i början kan jag luras att identifiera mig med Kate, irländska änkan på besök i Mexiko. Det känns bra att hon identifierar sig som 'fri kvinna' med eget liv. Ramon som vill starta en ny religion kring sig själv, pratar gärna med henne som 'intelligent' människa, men just därför kan han inte se henne som människa. För honom är hon ett neutrum, inte en kvinna. Som sagt, man får inte luras att köpa det som sägs - att tro att det handlar om alla människors lika värde. För det gör det inte. Kate blir inte mer jämlik genom att vara ett neutrum.

Men Kate är inte mindre rasist när det gäller det Mexikanska kollektivet än andra vita efterkoloniala generationer. Och även hon dukar under, trots sin vilja till 'fritt eget liv'. 

Det är inte så att D.H. Lawrence försöker förklara något av det här för läsaren, därav det motbjudande. Man kan bli misstänksam över författarens motiv. Vad vill han? Det är inte genomfört begripligt om han ens själv visste vad han ville. Jag tror däremot inte att D.H. Lawrence skrev för att propagera för alla dessa svarta avarter av idéer. Det har påpekats att fascismen ännu inte vunnit insteg när romanen skrevs. 

Jag som ägnat flera år åt att läsa böcker från början av 1900-talet tänker att många underliga negativa idéer fanns i livsluften i början av 1900-talet, tidsandan, där det växte fram som invasiva svampar, och som ledde till allt det vi vet kom att hända, även om många önskar att det aldrig hänt.

Clownen Jac - Hjalmar Bergman (1930)

Det här var inte alls vad jag väntat mig. Känns olikt allt annat Hjalmar Bergman skrev. Det var hans allra sista roman, när hans liv låg mycket nära slutet, bara några månader. Någon humor finns det inte plats för. 

Även om man kan se Clownen som en metafor för författarens desillusionerade känsla inför det motstridiga i författarrollen, alla krumbukter han utför för att roa, samtidigt som skräck och tankar om död hela tiden rör sig under ytan. Så den här romanen känns tematiskt lika 'En döds memoarer'. 

Fokus i denna bok är tu-delad, det ena är fortfarande släkten Borck från Wadköping. Det andra är de omtumlande erfarenheterna från Amerika, i synnerhet västkustens filmindustri. En stor besvikelse för svenska ideal, för såväl Hjalmar Bergman, som Greta Garbo som befann sig i Hollywood vid ungefär samma tid på 1920-talet. Från Garbo finns brev som talar om den amerikanska jakten på pengar, som frånstötande. 

I romanen talar Bergman om 'Syndikatet', som beteckning på de Agenter/det bolag, som kämpar för att få ut Jac Tracbac (Jonathan Borcks artistnamn som clown) på ännu en turné, och tjäna så mycket pengar som möjligt på honom. Men hela affärsidén handlar om att få folk att skratta åt rädslan - inte minst för döden i trapetser. Att utnyttja för egen vinning. 

Så även om det aldrig blev några memoarer skrivna, så känns det att temat ligger nära författarens hjärta. 

Härdarna - Karin Boye (1927)

Den tredje diktsamlingen. Som innehåller några Karin Boyes mest berömda rader, och ändå kunde jag inte namnet på den, "I rörelse": 

Den mätta dagen, den är aldrig störst. / Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med i vår färd -- / men det är vägen, som är mödan värd.

Nästan lika minnesvärd är "Från en stygg flicka", som är så förälskad att hon inte kan sova och hoppas att föremålet ligger lika sömnlös."

Det finns fler sköna rader, ändå har jag svårare att ta till mig stora delar av den här diktsamlingen. Kanske för att den känns lösare i formen, med dikter inspirerade från alla möjliga håll. De med personligt tilltal är alltid lättare att ta till sig. Jag tycker också om de dikter som har mytologiska motiv, som den avslutande "Lilith sång". Dikter med metaforisk närkänsla att identifiera mig med.

Tydligen var hon förälskad i Sveriges första teologie licentiat, vilket tycks ha inspirerat till dikter kring kampen för kristna ideal, eller vad jag ska kalla det, dvs mer åt mission och frälsningsarmé. Det blir ofta för opersonligt för mig. Först tog jag dikterna kring död och kamp som ännu en avläggare i 1920-talets oro utlöst av världskrigets erfarenheter.  Men det utlöste också kampanda av olika slag, som revolutioner från öster, och kristna motrörelser och fredsrörelserna fortsatte sin ojämna kamp. Allt tycks finns med på olika hörn. 

Natten till Söndag - Elin Wägner (1926)

Den här lilla flyhänta romanen började som följetong i tidskriften 'Tidevarvet' som Elin Wägner var redaktör för vid den här tiden på 1920-talet. Någonstans läste jag att hon 'gav texten' till tidningen. Som ett stöd antar jag, känd författare som hon var sedan länge. 

Den hör dock till de romaner som knappt omnämns som annat än 'lättsam underhållning'.  Så ser inte jag den. En del räknar den till de texter som tillkom efter den korta och olyckliga kärlekshistoria hon hade med författarkollegan Sigfrid Siwertz. Även om intrigen inte är tagen ur deras liv, är det känslan som räknas. Dialogen och relations-duellen mellan män och kvinnor.

Känslan att kvinnor så lätt kan avpolletteras, när mannen blir rädd att binda sig, och här i romanen riskerar hon, Anna, dessutom att omyndigförklaras, att kvinnlig passion är obalanserat och farligt, kvinnor får inte bete sig som män, och definitivt inte sprudla av romantiska drömmar. 

Huvudpersonen, och berättare, är änkan Anna som förälskat sig i en läkare, och vill använda sin förmögenhet till att starta ett sanatorium med läkaren, som ett gemensamt projekt. Varpå dotterns make, den impopulära svärsonen Gösta, gör vad han kan för att få överta svärmors pengar och hus. 

Intressant är att Anna får en kvinnlig advokat som lotsar henne genom den juridiska labyrinten - och att vi kan se advokaten som Annas motsats. Den analytiska, smarta kvinnan, som via kvinnosaken vill avslöja de patriarkala orättvisor. Medan Anna står för allt känslosamt. och kravet att få vara känslosam, och värna sin kärlek, och vägra att förtala den kärlek hon upplevt, trots att mannen flydde.  

Populär måste texten ha varit för min bok är från utgivningsåret, 1926, och är ändå noterad som 'femte upplagan'. Det är imponerande. Och det är en rapp och lättsam text, trots allt, och som alltid med tänkvärda vinklar på kvinnans samtida situation.