Mannen som planterade träd - Jean Giono (1953-1983)

En novell skriven på beställning av Reader's Digest 1953. De önskade en historia om den märkvärdigaste människa Jean Giono (1895-1970) mött. Så Giono skrev en fabel, om ett ämne som låg nära hans hjärta, den karga naturen i Provence, och hur en idog herde  beslöt att plantera ekollon, under sina vandringar med sina får på den karga högplatån, i hopp om att återställa naturen, få den att grönska igen. Reader's Digest refuserade dock den beställda texten som 'bedrägeri', eftersom 'fabeln' inte var 100% sann! Gionos dotter menar att 1953 var för tidigt för herdar - och helt klart hade det ekologiska miljötänket ännu inte kommit igång. 

Boken har en eftertext från 1975, där Gionos dotter berättar om textens uppkomst, och hur det blev ett skämt inom familjen, att tidskriften inte förstått att en författare av fiktion naturligtvis fabulerar. Texten blev dock populär i andra tidskrifter och trycktes i olika länder på 12 olika språk, men i bokform kom den först 1983. 

Lustigt nog fortsatte skämtet1968 när ett tyskt förlag bad att få använda texten i deras antologi med äkta biografier. Det förlaget frågade inte efter sanningshalten, bara utgick från den och bad om ett foto av denne Elzéard Bouffier, som Giono drömt och fabulerat ihop. Så Giono skaffade och bifoga ett foto av en annan passande man. Ett skämt Giono inte kunde motstå. Texten blev mycket populär hos läsarna, som genast ville veta exakt plat och närmaste tågstation för att få vallfärda till dessa omskrivna ekskogar som gett livet tillbaka till det karga torra övre Provence. De ville betrakta de ekskogar som växt sig allt högre sedan projektet inletts 1910. Men Giono hann inte svara, för där tog skämtet slut, ty Jean Giono avled 1970 innan han hann besvara frågan. 

Novellen är helt enkelt en underbar historia i all sin korthet. Som svensk är jag lite frågande inför Ek och Bok på så hög nivå, och björk nere i fuktiga dalgångar, som skulle bli herdens nästa projekt. Men vad vet jag om klimatet i Provence, vad som funkar där för Ek vs Björk? Men helt klart har trädplantering nu varit igång på flera håll, åtminstone i Afrika i årtionden för att hejda öknarna. Kanske var Giono som sådde det fröet? Som sedan spreds i tidskrifter världen över, när tiderna började ändras på 1960-talet, när miljöförstöringen blev allt vanligare ett ämna på agendan. 

Vårvinden - Jean Giono (1930)

Tredje fristående romanen i den s.k. Pan-trilogin, här får jag den panteism jag förväntat mig av Jean Giono (1895-1970). Det mesta han skrev rörde hans hembygd i norra Provence, länge en avfolkningsbygd i Sydfranska höglandet. Min känsla är att det är 1920-tal, mest för att det talas om 'ny vetenskap' som propagerar för nya grödor och metoder, och hur detta misslyckas. Den verkliga kunskapen är den nedärvda erfarenheten. 

En rad byar högt upp på kullarna, närmar sig ruinstadiet. Boken är uppdelad i två delar, där första delen är som ett antal samtal mellan personer, som försöker reda ut vissa kunskaper och personer som befinner sig i de högst belägna byarna - varav fokus blir byn  Aubignane, som likt ett litet getingbo klamrar sig 'fast vid randen av högplatån'. Där bor i början endast tre personer, två gamlingar - en gammal smed mästerlig i att forma plogbillar i trä, perfekt för just deras  typ av jord där på kullen, och brunnsgrävarens änka, Mamèche, som nu i slutet av livet delat smedens vardag. Men denna vinter tvingar honom att flytta till sin son lite längre ner mot mildare trakter. 

Kvar blir bara vår huvudperson Panturle. Mamèche säger åt honom att skaffa sig en kvinnlig partner, om han vill hitta vägen till livet. Och så försvinner hon med vårvinden, naturens vilja, som hjälper människorna att finna sitt livsöde. Vårvinden, i samarbete med den gamla Mamèche, lika flyktig som intuitiv, lyckas föra samman Panturle med Arsule,  utan att de uppfattar henne som annat än ett träd. Arsule har är en ung kvinna, som låtit sig utnyttjas av en gammal skärslipare till diverse sysslor, inte minst till att dra hans tunga vagn med slipsten över högslätten. Både hon och Panturle irrar frustrerade i vårvinden efter sitt verkliga öde. Panturle drunknar nästan i en bäck som plötsligt sväller till vårflod, men räddas av Arsule. Så möts de i panteistisk symbolik.

Andra delen handlar om hur den unga kvinnan Arsule själv blir som vårvinden, som förnyar Panturles liv. Tillsammans får de nya krafter, kreativitet, hon städar och lagar, och får därmed mannen att själv utöka grönsakslanden till åkrar för säd, det korn som alltid trivs i deras mylla på hög höjd, hellre än att fortsätta att bara dra sig fram på den magra jakten på harar och rävar. Det hans muskler klarar, det goda resultatet, blir inspiration även för en annan familj, att köpa granngården, de kommer med sina tre barn, och även Arsule blir gravid. Nu finns det ny livskraft i byn Aubignane. Deras kreativitet förvandlar ruinerna och naturen, natur och människor i samarbete skapar nytt hopp om att avfolkningen ska upphöra.  

Naturromantik, strävsamhet i samarbete med naturen, hembygden som bas för livskänslan, den mäktiga intuitionen, som kan driva oss åt rätt håll om vi lyssnar inåt. Ja det är vackert och hoppingivande. 

Kullen - Jean Giono (1929)

Historien tilldrar sig i Provence, på den landsbygd där författaren Jean Giono (1895-1970) levde hela sitt liv. Det lustiga är titeln, på franska Colline, i engelsk översättning Hill. Alltså utan bestämd artikel, vilket var viktigt för författaren själv. Men den svenska översättningens titel är alltså Kulle-n, med bestämd artikel-n. Jag har tänkt på det en lång stund nu, och konstigt nog känns det svårare att ta bort artikeln på svenska. Varför? 

Nyskapande, modernistisk text, där kullen själv, naturen, är huvudpersonen. Människorna kämpar som offer för sin omgivning. Och där beslutar de att finna en syndabock, det blir den gamle döende mannen Janet. Han tycks uttrycka förbannelser över byn efter något liknande ett slaganfall. Han blir allt svagare till kroppen, man skickar efter doktorn, som säger att inget finns att göra, mannens liv närmar sig slutet, och doktorn vill helst slippa komma tillbaka, det är för långt och besvärligt. Men ju svagare Janet blir, dess vildare blir hans förbannelser. 

Man talar också om en svart katt, som ett ondskans tecken, när den visar sig. Brunnen sinar, barn insjuknar, skogsbrand utbryter och ödelägger grannbyar. Byn är mycket liten, den har 13 invånare, ett olyckstal. Byns ledande män beslutar att döda gamle Janet, som ändå inte har långt kvar. Därmed känner de sig ha återtagit makten över situationen. Över vidskepelsen. Inte heller katten är längre ond, utan en duktig råttjägare. 

Ändå får jag en klump i halsen vid tanken på avlivandet av den gamle mannen. Människan som djur, löss i naturens päls - ska det verkligen kallas panteism? Boken räknas som den första av tre fristående böcker på tema 'Pan', panteism, den andliga dimensionen i allt.

Provence, som sagt. Jag hittar inga referenser till tid, mer än omnämnandet av tåg och ett ångtröskverk, så jag antar att vi befinner oss i sent 1800-tal, men det kan lika väl vara 1920-tal, med kullen som isolerad obygd. Och även om jag är tveksam inför den här formen av panteism, så lämnar boken mig absolut inte oberörd. Tvärtom. 

Svalorna flyga högt - Elin Wägner (1929)

 Ett för mig helt oväntat drama om vrede och försoning. Historien börjar visserligen på landsbygden i Småland år 1902, när Daniel flyr från sin trolovade, den gravida Maria, ända till Amerika för att söka lyckan där i frihet. Guld finner han, och är någorlunda ekonomiskt solid när han återvänder 25 år senare. Romanen utspelar sig sedan främst 1927, som en bild av modernitetens 1920-tal, när motstridiga känslor och tankeriktningar smyger sig in i den delvis ålderdomliga landsbygdens Småland. Det nya ställs mot vidskepelse. Men allt nytt är inte alltid gott. 

Wägner har tidigare skrivit flera s.k. smålandsromaner - Åsa-Hanna, Den namnlösa, Silverforsen - dramer kring prästgårdar, som sakta mött det nya i stegvis utveckling från 1800-tal till tidigt 1900-talet. Intrigmässigt ambitiösa själsliga dramer. Nu på 1920-talet möter det gamla bondesamhället modernitet både vad gäller gifter och elektricitet och den hetsiga amerikanska ekonomin. 

Ett exempel är att Daniel skänker Maria en radio, som inte särskilt intresserar henne, hon ser den för vad den är, att den stör den direkta kommunikationen människor emellan. Ett yttre oljud stör den inre rösten som tidigare band människor samman, den tankeöverföring som höll samman kärlek och vänskap över stora avstånd och genom årtionden, den som en gång uppkom ur en själslig sympati, bryts av elektriska störningar i egoismens ensamhet.

Det är ett generationsbyte, från strävsamhet till kvick-fix, som när man lägger ut gift för att döda kråkorna, men i stället riskerar att de egna hundarna faller offer för samma giftiga mat. Aktier med hopp om snabba pengar, förmedlade av 'Mr Gamble', säger ju närmast i klarspråk att riskerna är stora, om än svårtydda för den som inte kan översätta engelska. 

Maria lider övergiven, i sin ensamhet, men försonas så småningom. Trots vreden, möter hon mänsklig hjälp, och kärlek i en fosterson, och kan till slut försonad med att alla människor har sina svagheter, hon själv, liksom den hon i ungdomen förälskat sig i. Åren går, passioner byts ut. Alla behöver sin frihet att göra sina misstag och lärdomar. Livet som skola. Medelåldern kan med lite tur föra livsvisdom med sig. 

Elin Wägner drar in mig i sitt språk, hos Maria uttrycks det närmast bibliskt, med ett  dialektalt, folkligt tilltal. Men romanen har också yngre röster, så det är en blandning av både lättläst och tänkvärt om livet - generellt för människans och hennes livserfarenheter. 

Kommentar till ett stjärnfall - Eyvind Johnson (1929)

Kommentar till ett stjärnfall kan kallas Eyvind Johnsons 'första stora roman', eftersom Herr Clerk Vår mästare aldrig trycktes i sin helhet under hans livstid, utan kom ut som den betydligt tunnare boken Minnas. Med Kommentar till ett stjärnfall tog han nya, fördjupade tag. Boken känns som en pendang till Herr Clerk Vår Mästare, den parhäst som samtiden aldrig fick uppleva. Han fortsätter att grubbla över tillvarons mening, och den bristande kontakten människor emellan. Och stilen är fortsatt en medvetandeström, alla karaktärernas tankar som slingar sig fram över den pulserande staden. 

För det är en Stockholmsroman, och kan därför ses som den tredje stadsbilden - en sorts trilogi om det moderna stadslivet, som började med Stad i mörker, om den nybyggda norrländska småstaden, inbäddad i mörker och kyla (tror Boden stod modell), som strax fick se sin motsats i Stad i ljus, om världsstaden Paris den 14 juli, dallrande av ljus, ljud och värme, hektisk. Och nu skildrar han alltså även Stockholm, mellantinget, stor för Sverige, men liten i världen. 

En samling karaktärerna rör sig längs samma kända gator, medan deras tankar pendlar och snurrar var och en i sin egen tankevärld. Vi får Eyvind Johnsons bild av 1920-talets stad, ett Hades där människorna är som grå skuggor, alienerade i sin ensamhet, i sitt eget livsdrama, i avsaknad av djupare kontakt med sin omgivning. De talar förbi varandra, nätverken är uppbrutna, var och en jagar sitt uppehälle på, sin klassresa, hemfallna åt bedrägerier. 

Boktiteln syftar på grosshandlare Alfred Stormdal, en gång son till en enkel snickare, som blivit rik nog att få gifta sig med en ung skönhet, Laura, med adligt 'von' i namnet om än lusfattig som kyrkråtta. Alfred har redan två utomäktenskapliga söner - arbetaren Magnus och musikern/kontoristen Andreas - med olika mödrar sedan tidigare, men med Laura blir det inga barn. Hon suktade bara efter hans pengar, och tröttnar snart, och lyckas få in honom på sinnessjukhus. För hur än trevlig och omtänksam han verkar, så snart han föräras Vasaorden, flyter egenheter upp till ytan, som blir fröet till ett snabbt fall ner från parnassen. 

Boken har kvinnor såväl som förövare som offer. Särskilt står de gravida kvinnorna ut. Tre av dom har dränkt sig, offer för den skuld männen förtränger - dvs familjen som institution, ansvaret, monogamin. Ett offer är bara hastigt omnämnt som Magnus skuldfyllda ungdomssynd, men Hugges 16-åriga flickvän och Mille Larssons 'sambo' (äktenskapet som aldrig kommer till stånd) dränker sig under året som romanen tilldrar sig. Och sen har vi Hanna Fall, den gravida änkan som funderar på att skjuta sig, men inte vågar, vådaskjuter pianot, och förhoppningsvis inte vågar föra om försöket. 

Eyvind Johnson själv kallade texten 'tung', och visst är den. Både genom sitt ämnesval och genom de betydligt tätare och djupare tankebanorna i medvetandeströmmen, än vad jag funnit i de tidigare böckerna som ofta lagt tyngdpunkten på lättflytande dialoger. Men nu skildras kontaktlöshet, och därför färre dialoger. 

Ändå drar Eyvind Johnsons text in mig, magnetiskt, och håller mig kvar, och lästakten ökar sida för sida. Hans texter ger mig alltid önskan om mer. Och Kommentar till ett stjärnfall innehåller betydligt mycket mer än jag nämnt ovan. Läs den gärna. 

Stad i mörker - Eyvind Johnson (1927)

Jag läste om det här ungdomsverket i våras, men glömde tydligen recensera den här. Den är som en pendang till den påföljande Stad i ljus (1928), som kom att röra Paris den 14 juli. Trots sina skavanker har den ett imponerande psykologiskt djup, för en ung författare. 

Stad i mörker rör sig i en norrländsk småstad i kallaste februari. En ung stad, bara 25 år, vid havet, omgiven av vind och skog. Ett porträttgalleri som tillsammans bildar stadens olika aspekter. De handlande som börjat från noll, men nu blivit medelålders och arbetar för sin respektabilitet. Kvinnorna på undantaget. Städerskan som skurar golv för att klara livet som ensam mor. 'Venus' som vandrar gatorna nattetid, men också symboliserar den goda livmodern för de unga osäkra pojkarna. Den utskrattade fröken Ågren, som nyligen fått rösträtt och invalts i stadsfullmäktige, och ömmar för barn och parker, men dör av lunginflammation, nedkyld denna kalla februari. Man anar att det inte blev så mycket av med den första entusiasmen med kvinnors rösträtt. Likaväl som den skvallrande Blixan som vet allt om alla, oavsett om rätt eller orätt, gift med polisman Blixt, informationskällan, som oftare är full än nykter, som langar hemkörd sprit åt ungdomarna. Staden är full av motsatser och gråzoner.  

Urmakare Hammar och skollärare Andersson är motsatserna som försöker få rätsida på vad de tycker om de nya politiska spelplanerna, nu när även låginkomsttagare och kvinnor fått rösträtt. Hammar, den naive, men godhjärtade, som ser till sin familj, sin goda hustru i bakgrunden och sonen. Och ser sitt intresse växa till den lokala kommunala arenan. Han ser sin familj växa, ser vännerna i kvarteret, hela staden kan bli hans spelplats. Ja, nästa steg måste bli hela Sverige, rikets gemenskap.

Men luften går ur den entusiasmen, när sonen drunknar, offer för polisens hembrända sprit. Då blir han mänsklig för skollärare Andersson, som tidigare aldrig trott på parlamentarismen, utan sett Hammar som en slut karriärist. Men i sorgen blir de vänner, och stöd för varandra.

En sorts cirkelkomposition - början och slutet möts. Allt ändras, ändå är allt detsamma. Liv och Död byter plats.

Alexis - Marguerite Yourcenar (1929)

Bokens titel, med undertitel, är för lång för att få plats på rubrikraden, fullt namn är: Alexis eller Traktaten om den fåfänga kampen (1929).  

Av Marguerite Yourcenar (1903-1987) har jag tidigare bara läst Hadrianus minnen (1951) som betraktas som hennes mästerverk. Trodde att den skulle vara perfekt för mig och mitt historieintresse, men även om det beror på att det var årtionden sedan jag läste den, minns jag den bara som 'knastertorr'. Vad jag inte visste då var att hon tydligen jobbat hårt på att latinisera texten, dvs bara använt franska ord som stammar från latinet (hur detta blev i svensk översättning minns jag inte - mer än 'torrt'). Ett stilistiskt arbete som tog henne många år att slutföra. Men man måste vara på rätt humör för en sådan djupdykning.

Men jag var fortfarande nyfiken på hennes debut 1929, alltså sent 1920-tal när hon bara var 26 år. Jag fann den i begagnat skick hos Myrorna, och den visade sig vara en lättflytande långnovell i en helt annan stil. Den består av ett enda långt avskedsbrev, som Alexis skriver till sin hustru. Brevnovell innebär automatiskt att stilen blir mer 'telling', Alexis berättar ur sin synvinkel, inget 'showing', inga scener som visar oss relationen. Först var jag tveksam, brev är inte min favoritstil. I synnerhet som Alexis länge skriver tveksamt, har svårt att komma ut med vad han vill ha sagt - hur han ska förklara sig, uttrycka sig. Ämnet var inte lätt 1929. 

Boken har en förord från 1963, som även det fortfarande talar mycket diplomatiskt om ämnet,  vad vi idag skulle kalla att 'komma ut ur garderoben' som gay, vilket tidigt 1900-tal var såväl känsligt som 'olagligt', och något som länge förträngs och förnekas som 'sjukdom' även av karaktären själv. 

Ämnet var extra hett vid den här tiden, med föregångare som Marcel Proust och Andre Gide med flera, så det är intressant att en ung debutant som Yourcenar, 26 år när boken gick i tryck, tog upp ämnet. Hon cirklar visserligen länge, kanske hela tiden i periferin till kärnan, då texten hela tiden är ur Alexis synvinkel. Men halvvägs i texten vinner hon över mitt intresse, trots att jag inte tillhör målgrupp för textens tema i sig. 

Stilen 'telling' kan ibland störa mig - i andra böcker - men i det här långa brevet funkar för mig, eftersom allt uttrycks ur Alexis synvinkel, hans osäkerhet, med sakta alltmer drar in sig själv och mig i sina funderingar. Jag sjunker ner i Alexis sätta att tala till hustru, och på samma gång till mig, och kommer allt närmare kärnan i sina funderingar kring livet - då blir det alltmer generellt.

Svårigheten att inte såra den person man behöver lämna, för att det är dags att gå vidare, när två människor inte längre kan mötas känslomässigt, då behöver knuten lösas upp, och kan den lösas utan hat och aggressivitet, så finns det hopp om att livet blir bättre för båda två på varsitt håll. Så ja, jag tänker spara den här boken, och säkert läsa om den igen i framtiden, någon dag när jag känner för en kontemplativ text.

Odödligheten - Milan Kundera (1990)

Professor Avenarius frågar sin vän vad exakt han skriver just nu och författaren svarar:

 "Det går inte att berätta" och förklarar vidare: "Nuförtiden kastar man sig över allt som skrivits för att förvandla det till film, till tv-dramatik eller tecknade serier. Eftersom det väsentliga i en roman är det som kan sägas endast genom romanen återstår bara dt oväsentliga i varje adaptation. Den som är tillräckligt galen för att ännu i dag skriva romaner måste, om han vill skydda dem, skriva dem så att de inte går att adaptera, med andra ord så att man inte kan berätta dem." (sid. 266)

Vilket är precis vad Kundera har gjort. Jaha, tänkte jag lite stött. Boken är fylld av lösryckta scener, så postmodernt det bara kan bli.  Han fortsätter att beklaga att nästa alla romaner slaviskt följer regeln om handlingens enhet. 

"Dessa romaner liknar en trång gata längs vilken personerna jagas fram med piska. Den dramatiska spänningen är romanens sanna förbannelse för den förvandlar allt, även de vackraste sidorna, de mest överraskande scenerna och iakttagelserna, till endast en etapp mot den slutliga upplösningen, där meningen i allt som föregår koncentreras. Romanen slukas likt en kärve halm av elden i sin egen spänning." (sid. 266)

Professor Avenarius befarar att vännens roman är tråkig, och läser den aldrig. Synd, för Kundera luras så klart. Eller snarare han gör både och. Han både fascinerar mig, som det lösryckta liv livet synes vara, all slump utan mening - och ändå lyckas Kundera knyta ihop hela säcken, alla lösryckta karaktärer, som dessutom tycks transcendera tid och rum, för att under den sista avdelningen, de sista sidorna få allt att hänga ihop! 

Alla karaktärer har korsat varandras vägar, utan att själva veta det, inte heller läsaren har fått veta det - förrän nu, i slutet. Så trots att jag länge funderade på om boken verkligen var så bra eller inte - visar den sig i slutänden vara en fulländad fullträff!

Ack Ja, trots att jag inte gillat allt med boken, så bugar jag - He did it again!

A Room of One's Own - Virginia Woolf (1929)

Virginia Woolf kända essä Ett eget rum, läste jag för många år sedan i svensk översättning av Jane Lundblad - en känd översättning som jag tror tillkom på 1950-talet? Ett bra val. Men helst vill jag ju läsa Woolf på engelska, och nu har jag en liten näpen inbunden bok, så jag har slutligen läst originalet. 

Textens ironiska stil tydliggör verkligen det absurda i skillnaderna som rått mellan könens livsvillkor. Ett talande exempel hon tar upp är motstridigheterna vad gäller teatern. Ett av bokens teman är funderingar kring vad skulle ha hänt om Shakespeare varit kvinna? Eller snarare, om han haft en lika talangfull syster. En av associationerna i texten - som vindlar sig fram genom sex kapitel - rör åsikter som funnits, att kvinnor saknar personlighet, parallellt med att det faktiskt skapats stora dramer om kvinnliga dramatiska storheter, som Medea, Ifigenia, Lady Macbeth. Men att dessa roller spelades av manliga skådespelare - från grekisk antik ända till Shakespeares tid fram till1600-talet - eftersom det ansåg att skådespeleri inte var något kvinnor kunde klara av. Osv, osv.

Detta bara ett av många roande tänkvärdheter, saker vi vet, men kanske inte reflekterat över. Texten tillkom när Virginia Woolf ombads föreläsa på ämnet "Women and Fiction" och insåg att det var ett väldigt vitt tema som kunde tolkas på så många olika sätt att det skulle ta åratal att komma i mål, om någonsin. Kvinnor ur vilken synvinkel? Som läsare, författare, eller föremål för mäns författande, eller kvinnors? Och så vidare i all oändlighet. 

Mäns åsikter om kvinnor är många och förvirrande, och kommer fram till att någon sanning kan vi aldrig proklamera - vad är sanning? vad är illusion? - i stället måste hon försöka visa upp sin egen synvinkel, så för åhörare och läsare utveckla sin egen. Basen blir skillnaden i ekonomiska villkor för män och kvinnor. Utan ett rum för skriv-ro och en inkomst för att skapa ekonomisk ro, blir det inte många böcker skrivna. 

"One cannot hope to tell the truth. One can only show how one came to hold whatever opinion one does hold. /.../ Fiction here is likely to contain more truth than fact." (s.18, Collectors Library, 2014)

Så när hon utvecklar sin föreläsning till en tryckt essä, bygger hon ut den med en parallell fiktiv berättare, som får representera ett genomsnitt av kvinnliga villkor av dröm om författande. Men trådarna och exemplen är många och intressanta. Woolf kommer slutligen fram till att man ska försöka vara en hel människa, att de största författarna verkar 'androgyna', för att de kan se både ur manlig och kvinnlig synvinkel. 

"It is fatal for anyone who writes to think of their sex. It is fatal to be a man or woman pure and simpole; one mus be woman-manly or man-womanly." (sid 138-139)

Mitt favorit-citat: "Literature is strewn with the wreckage of men who have minded beyond reason the opinions of others." (s.81) (tolkat av Jane Lundblad som: "Litteraturen är beströdd med vrak av människor, som brytt sig oresonligt mycket om andras meningar.")

Min svenska pocket är från Tidens klassiker, tr. 1991, innehåller även två andra kortare essäer, som hon skrev/förelästa några år tidigare. Att inte kunna grekiska (On not knowing Greek, 1925), vars titel lurade mig att anta att essän skulle handla om att flickor inte fick gå i läroverk som lärde ut antik grekiska. Men icke, Virginia Woolf verkar läsa antik grekiska flytande. I texten finns klassiska citat som exempel, men de översätts inte. Jag antar att hon lärde sig i hemmet, kanske med bröderna, eventuellt hade de 'informator'? Jag vet inte. 

Men essän handlar om vad vi går miste om i översättningar. Faktum är att man sällan kan översätta kontext (samhälle, känslor, humor) tillfredsställande. Har man inte språket som modersmål, kanske man missar mycket som ligger bakom texten. I synnerhet humor och ironi, kan man missa en hel del av. Så det är en mycket klok essä. På de 2500 år som gått sedan antikens greker skrev sina texter har det hänt en hel del, kulturellt, lika väl som psykologiskt. Saker som inte var självklara varken för Virginias samtida - hur än inlästa på antiken - eller för oss i Sverige idag.  

När hon talar om det grekiska dramat, värjer hon sig mot dess lakoniska uttalade ord, det 'generella' som skulle uttryckas i en skådespelare ansikte. Hon vill hellre läsa det grymma på papper (i hemmets vrå på engelskt vis) och slippa se lidandet. Där hajar jag till. Visste hon inte att grekiska skådespelare alltid bar mask? Med inbyggd megafon i munhålet för att nå ut till alla tusentals åhörare. Rollerna i det grekiska dramat var verkligen mer generella arketyper för det tragiska, symboliserade i kungafamiljer. 

Intressant är dock att hon refererar till Första världskriget, katastrofen, som stängde av Europas känslor, och tog tid att öppna upp inom skönlitteraturen. 

Den svenska pocketen från 1991 innehåller även "Hur skall man läsa en bok?" (How should one read a book?). Det har väl blivit en egen genre, att författare skriver ner sina tankar om hur de läser.  Woolfs text började som en föreläsning vid en privat flickskola 1926, och vill vara pedagogisk.  

Hon inleder med att poängtera sitt "?" - att det viktigaste är vår egen frihet i vår läsning, att det bästa rådet är att inte lyda några råd. Läsning är personligt, något självständigt, att läsa och ta till sig, själv notera skillnader, för att slutligen, när boken mognat i vårt inre, också kunna jämföra och bedöma - likheter och skillnader, tillfredsställande eller inte. 

Hon menar också att bästa pedagogiken kan vara att själv försöka skriva, innan vi kritiserar, för att upptäcka hur svårt författande faktiskt är, och mästerverken bara ett fåtal. Men det gör inte böcker mindre intressanta, bara för att de inte är mästerverk. På de mest oväntade ställen kan man finna en dold pärla. 

En lättsam text, helt klart lämpad för yngre läsare, på väg in i sitt eget läsande. 

Orlando - Virginia Woolf (1928)

 Virginia Woolf roar sig kungligt - problemet är at jag blir uttråkad. 

Förälskade mig för länge sedan i Sally Potters film 'Orlando' (1992) på samma tema, så jag hade hoppats på mer. Det filmiska funkade bra. Men inte texten Orlando, som jag nog skulle kalla Virginia Woolfs mer eller mindre skämtsamma 'kulturhistoria' från 1588-1928, mest poeter och kläder, som Orlando själv flyter igenom utan att nämnvärt åldras (ca 30 år?), men kön byter hon - sakta glidande... 

Så Woolf leker med tid och stilideal. Även om den sägs inspirerad av hennes förälskelse i Vita Sackville-West, så känns texten mest som Woolf egna frågor till livet, om kärlek, litteratur, vänskap, vad är sanning? berömmelse? Självet? Jaget? Könet?

Att Orlando ibland är man, ibland kvinna, utan någon större 'skillnad', får ibland ett frågetecken, vissa små skillnader kan finns, men kanske beror det mest på kläderna, frågar hen sig. 

"Different though the sexes are, they intermix. In every human being a vacillation from one sex to the other takes place, and often it is only the clothes that keep the male or female likeness,while underneath the sex is the very opposite of what it is above."

När Orlando är 'kvinna' träffar hon Marmaduke Bonthrope Shelmerdine klädd som man, de ser varann djupt i ögonen och Orlando utbrister: - Du är en kvinna!, samtidigt som Marmaduke utbrister: Du är en man! Och under förälskelsen fortsätter de att ifrågasätta varandras yttre kön, 'Are you possitive you aren't a man?' resp. 'Can it be possible that you're not a woman?'

"For each was so surprised at the quickness of the other's sympathy, and it was to each such a revelation that a woman could be so tolerant and free-spoken as a man, and a man as strange and subtle as a woman ..."

Det här är naturligtvis en kommentar till rådande tankar. Är det egna funderingar? Hon hade all anledning att fundera över det i sitt eget liv, av egna erfarenheter. Men kanske hade hon även läst CG Jungs tankar om Animus-Anima? (skrev han om det i sin bok om Psykologiska typer 1921? eller senare?) Ändå räcker det inte för mig att uppskatta boken mer, även om tankarna är viktiga. Det var i alla fall ett tema lika mycket på 1920-talet som idag. 

Orlando funderar dock vidare över sitt 'jag' - och hur 'married' (gift) är man? Om man tycker om fler människor än sin make, som dessutom glider ifrån hen ut på havet som sjökapten. Och när allt kommer omkring så vill Orlando främst av allt 'skriva, dikta' - jaget ligger mer i skrivandet än i om hon har en make eller inte. 

Kleopatras syster - Penelope Lively (1993)

Det jag läst av Penelope Lively hittills visar alltid på helhetsperspektiv, vidvinkel, panorama. Så också i den här romanen. Första halvan av boken följer tre spår, den manliga huvudpersonen Howard, den kvinnliga huvudpersonen Lucy och den fiktiva staten Callimbia i Nordafrika 'mellan Egypten och Libyen'. 

Howards liv från barndom till 30-årsåldern, som han främst ägnat åt sin paleontologiska forskning, Lucys snirkliga väg från fattig barndom till journalist, och Callimbias historia i snabba kliv genom årtusendena, varvas vart tredje kapitel, flyhänt, medryckande. 

Romanens titel kommer sig av att Callimbia sägs ha grundats av den kända Egyptiska drottning Kleopatras syster Berenike. Meningen är inte att man ska leta efter en faktisk förebild, det räcker att det fanns många Kleopatra, och att det är möjligt att Berenike 'inte mördades' som källor sägs påstå, utan flydde och grundade en egen liten stat med sin prinsgemål. 

Kan väl tycka att titeln är lite lös i kanterna, men ska väl symbolisera den syskonrivalitet som kan strula till folks psyke, kanske? Eller överhuvudtaget mänskligheten som en enda familj, men som ändå vägrar att se varandra som annat än fiender och rivaler. 

Andra halvan av romanen handlar om hur dessa tre huvudspår möts. Både Howard och Lucy, som ännu inte känner varandra är med på samma flygplan, på väg till Nairobi. Planet får dock tekniska problem och tvingas nödlanda i Callimbia. Besättning och passagerare hamnar mitt i ett politiskt kaos, efter en statskupp i Callimbia. Oron ökar från sida till sida av bristen på information om vad som pågår och kan väntas ske.

Till saken hör att den militär som tagit makten i Callimbia, hade en brittisk mor, även om hon numera är död och begraven, och långt dessförinnan blivit helt naturaliserad Callimbier, och tappat alla sina band till Europa. Hon var barnflicka i Egypten, innan hon gifte sig med en Callimbier och förlorade kontakten med sina föräldrar, som vägrade acceptera dotterns äktenskap. Hon fick flera döttrar och en son, denne son minns några engelska barnkammar-ramsor, men inte mycket mer. 

Utgiven 1993, kan jag tänka mig att diverse krig, statskupper, Libyen, nerskjutna flygplan, och en lång rad gisslandraman, som användes som politisk utpressning mellan olika stater, har varit inspirationskälla till romanen. En brittisk författare har naturligtvis  den vidare brittiska erfarenheten, med globala trådar sedan århundraden, och den hotbild som då kan utnyttjas.

Apropå Penelope Lively som var det första jag läste av henne en barnbok när min dotter var liten, som hette Ett hus ut och in. Den har olika kapitel ur olika synvinklar, hur olika insekter och smådjur upplever huset och dess mänskliga invånare. Alltifrån spindel till familjens egen hund. Den boken var så inspirerande för mig att jag lade författarens namn på minnet, och alltså nyligen hittade Kleopatras syster i snyggt begagnat skick hos Myrorna. 

Romankonsten : essä - Milan Kundera (1986)

Den svenska undertiteln 'essä' är lite missvisande eftersom det här boken innehåller sju helt olika delar, som visserligen alla talar om romankonsten och dess historia, men på helt olika vis, som t ex  en intervju och en ordlista. 

Ordlistan är intressant för att den visar på Kunderas förtvivlan över upptäckten att alla översättningar på olika språk inte var honom trogna. Synonymer är inte likvärdiga, ord och begrepp får inte bytas ut. Denna upptäckt skedde några år efter att han lämnat 'Tjeckien' (då Tjeckoslovakien, dubbelstat konstruerad 1918, åter delad efter murens fall 1989), träffat översättare som inte ens kunde tjeckiska, utan översatt från andra översättare språk. Så orden förvanskas som i viskleken, från person till person. Kundera säger sig aldrig ha skrivit Tjeckoslovakien, utan föredrog 'Böhmen', fast det inte är helt korrekt geografiskt, så han fick protester från olika översättare som tänkte annorlunda. 

Kundera är noga med orden, och jag förstår honom. Så han började gå igenom de olika översättningar han kunde med egna språkkunskaper, och ville genast att de skulle göras om. Översättare har språkliga ideal, variation, som t ex att inte upprepa samma ord för ofta och tätt. Våra inlärda ideal från skolan. Men ibland är upprepningen fullt medveten. Den har en underliggande retorisk uppgift, som annars går förlorad. Mycket tänkvärt. 

Men att göra om alla översättningar över hela världen var naturligtvis inte görligt på en gång. Så han fick förslaget att skriva en Ordlista över olika begrepp, som kunde ges ut separat till den intresserade läsaren.  64 ord-begrepp finns med i den här boken, och det är intressant att få betydelsen nagelfaren. 

Övriga texter handlar om arvet efter Cervantes (Europas Nya Tid), efter Flauberts insikter om dumhet, efter Kafka som viktig upptäckt av 1900-talets uniformitet,  om Broch som jag själv ännu aldrig läst något av. Milan Kunderas egen musikaliska bakgrund, som även påverkat hans romankompositioner, som jag genast associerar till det växande intermediala intresset, även om det fanns med redan hos Proust, det musikaliskt upprepade temat.

Romanens fantasivärld som den enda sanningen, och mycket mer. Mycket läsvärt.

Jag har i någon blogg kallat Kundera för 'idéförfattare', och måste då dra öronen lite till mig, och förtydliga, för Kundera själv protesterar i sin Ordlista att han känner avsmak för dem som reducerar ett verk till dess idéer. Avskyn att dras in i s.k. 'idédebatter' och fylls av förtvivlan inför en tid beslöjad av idéer står likgiltig för verken. 

Men det var inte så jag menade. Hans romanbyggen är ofta arkitektoniska byggnader, sju satser, lite som modernare friare musik, bestående av olika texter, till och med som i den här essä-boken, men inget är reducerat till idéer på djupet. I den arkitektoniska strukturen finns en mångfald röster, underliggande känslor, det polyfona i den mänskliga livsupplevelsen. 

Tony och Susan - Austin Wright (1993)

Austin Wright (1922-2003) var professor i engelska och kreativt skrivande, och lär ha fått lysande recensioner för den här romanen, Tony och Susan. Men som så många böcker i bokfloden, kom den först att glömmas bort. Tjugo år senare återutgavs den, och jag hittade den som pocket på svenska. Men nu först fått tid att läsa den. 

Omslaget  med en ensam husvagn i ett mörkt skogsbryn, väcker en viss molande oro. Frågan är vilken genre historien kommer att tillhöra? Bokens ambition är utan tvekan att skriva något 'annorlunda' som faller utanför genregränserna, vilket för mig hör hemma i 1980-talets postmoderna genre-blandningar. Är det här en kriminalroman eller inte? Förväntningarna både gäckar läsaren och inte. 

Premissen är där från början i ramberättelsen om Susan, en mamma i övre medelåldern, lärare i engelska språket och litteraturen, som får ett bokmanus från sin ex-man, Edward, de skilde sig för 25 år sedan. Han vill att hon läser och säger vad hon tycker om hans skrivalster. De författar-ambitioner han hade som ung, som hon inte trodde på då - och kanske en av orsakerna till skilsmässan - nu visar han upp dem. Kommer hon att komma över sin tveksamhet? Har han utvecklat sitt livs dröm?

Och så sätter hon sig att läsa, vad som först verkar vara en roman om ett dubbelmord, en obehaglig historia, där Tony är huvudperson, en professor i matematik, som prejas av vägen av ligister, som sedan kidnappar hans fru och dotter. Mycket obehagligt, tycker jag, medan den som förväntat sig en vanlig kriminalroman ganska snart kan känna sig lurade på konfekten när förväntningarna inte infrias. 

Någon meta-roman är det inte heller, eftersom det handlar mer om Susan som läsare, än om Edward som författare. Susan grips visserligen genast av historien, lite positivt överraskad att henne ex-man verkar ha utvecklats som författare, men samtidigt blir hon orolig. Vad är Edwards underliggande motiv till att be sin ex-fru läsa manuset? Vad är budskapet mellan raderna? Har Edward dolda motiv eller inte? Eller är det ren fåfänga från hans sida?

Ett huvudtema blir Läsaren som medskapare av texten. Susan börjar dessutom fundera över sina egna mer eller mindre omedvetna önskningar att få se sina egna tankar i tryck, något hon övergav tidigt, när 'livet' som mamma och lärare tog över. Hon tog den breda vägen, och slapp allt arbete kring utgivning, slapp att bli bedömd, kritiserad. Men förlorade också de möjliga skriftliga samtal som kunde ha uppstått med läsare och andra författare. 

Susan funderar under sin läsprocess över 'minne', och hur 'livet' aldrig är så välordnat som berättelser vill få det att framstå. Här känner jag att den här spretiga historiens kärna ligger, att ifrågasätta en välordnad intrig. Romanen gör ett försök att skildra livets 'splittrade kaos', när vi inte spaltar upp det i en snygg intrig, så som tankar och det vi kallar 'minne' försöker göra. Här följs inte bara en röd tråd, utan det ganska tjocka garnet delar upp sig i allt flera olika fibrer, trådar, trasslar sig. 

Och minnet visar sig vara en illusion, en konstruktion, allt sker inuti Susan, hennes berättelse om sin skilsmässa för 25 år sen, hennes liv idag, och hur hon idag kan både återuppliva det som hon trott var dött, men också förvirringen inför uteblivna möten, som lika snabbt dödar förväntningar. 

Ramberättelsen med Susan består främst av hennes inre monolog, det är det sega, mer eller mindre kaotiskt, det som skall härma livet.  Och är därför 'inte tillfredsställande', livet är inte en snygg historia.

Kriminalhistorien om Tony är som sagt obehaglig, men den har dialoger som gör boken mer lättläst, lästempot ökar, man blir nyfiken likt Susan, men ibland orolig över vart historien ska leda. Men det är alltså inte en utgiven bok, det är ett manus, där finns lite brister här och där. Och så ger sig historien iväg åt oväntade håll. Kriminalromanen om Tony är inte förutsägbar.

För en deckarläsare är den 'inte tillfredsställande', då den visar sig mer handla om Tonys känslomässiga, psykologiska resa, den egna oförmågan inför våldet, och moraliska funderingar kring sorg, depression, moral, skam, skuld. Så när jag väl nått sista sidan, sitter jag här som läsare och funderar likt Susan, om manuset håller eller inte? Och hur hon, och jag som läsare, eventuellt påverkats av texten?

Så ja, premissen gör den här boken till ett möjligen intressant 'samtal' om litteratur, så jag förstår att man ville återuppliva den här boken tjugo år efter dess tillkomst. Men då mer som idén om livets ofullgångenhet ... än som tillfredsställelse efter en 'god historia'. 

En kort sentimental resa - Italo Svevo (1925-28?, utgiven 1949)

 Italo Svevo (1861-1928) omkom i sviterna efter en bilolycka 1928. Bland hans efterlämnade papper fanns detta 'utkast' till En kort sentimental resa. Sidorna låg inte som ett manus, utan var splittrade, och det fanns sidor renskrivna på baksidan av ett dokument daterade 1925, så senare än så kan han inte ha påbörjat historien. Men därefter tog det lång tid innan någon plockade ihop sidorna och utgav det 1949; i svensk översättning kom det 1999 på det lilla förlaget Pontes. 

Det är svårt med oavslutade historier, men jag som har läst mästerverket Zenos bekännelser (1923) kan inte annat än känna igen mig och är säker på att ifall han hunnit fullborda texten hade den blivit lika bra. Återigen har vi en äldre godhjärtad anti-hjälte i Norditaliens mångkulturella område, där gränserna flyttades efter krig och Österrike-Ungerns upplösning. 

Texten följer Herr Aghio's inre monolog, med allt sitt filosoferande, självsäkerhet blandat med blyghet och tveksamheter. Han som '"älskar sin hustru efter hennes förtjänst", men ändå tycker att det ska bli skönt att få vara fri, och resa från Milano till Triest i förväg, utan hennes stabiliserande inverkan. 

Vi får uppleva de äventyr som då 'drabbar' honom, som inre monolog, men i tredje person, till skillnad från historien om Zeno som var helt jag-berättad. Men det är Herr Aghio's egen inre monolog, med omgivningen repliker som han hör dem. Lyssnar han inte klart, kanske uttråkad av en medresenär, får vi i stället följa med i hans egna tankebanor, som kan vara utvikningar efter hans egen fantasi.

En av medresenärerna är en inspektör Borlini, som alltid tycks vilja överdriva och bjuda över i samtalet, när Herr Aghio då lockas att göra samma sak, men sedan lägga till mer filosofiska betraktelser, skrattar Borlini åt honom, och kallar honom 'poet'. Något Herr Aghio upplever som både smickrande och lite besvärande, eftersom han själv säger sig 'alls inte kunna skriva'. 

Italo Svevo, som är en pseudonym för Ettore Schmitz, skapade den för att beskriva sin etniska blandning, han hade italiensk mor och tysk far, vilket liknar Herr Aghio, som också har italiensk mor, men grekisk far. Och hemmet är det mångkulturella Triest. 

Efter att ha läst James Joyce's Ulysses (1922; Odysseus) förra sommaren, blir Italo Svevo och hans godhjärtade antihjältar extra intressanta, eftersom Joyce's huvudperson Leopold Bloom inspirerats av just Italo Svevo, som tog engelsklektioner av just James Joyce, när han vistades i Triest (om jag minns rätt), varpå de blev vänner. 

Här en av Herr Aghio's reflektioner som säger mycket om hans egen livssyn: 

"Och herr Aghios höjde sig till och med till en högst filosofisk tanke: Om Herren Gud hade skapat oss i avsikt att se oss handla just som han vill, skulle det inte ha funnits något syfte med skapelsen. Han skapade oss, och sedan ägnade han sig åt att betrakta oss med nyfikenhet men aldrig med vrede." (s.26)

Vid ett annat tillfälle kommer en anmärkning honom att minnas en liten astmatisk häst han ägt. "När djur var sjuka liknade de människorna mer. Det var bara det att de inte kunde tala, alltså inte svära, vilket är något som lindrar sjukdomarnas smärtor. Stackars djur. Den lilla hästen plågades utan att veta att dess ångest var mycket mänsklig."

Slutet av resan går med nattåg från Venedig till Triest, där somnar Aghio, och drömmer, och vaknar till när han sömnen är mindre djup och kan kvarhålla drömmen. Förklarat så här:

"När man vaknar upp ur en dröm, ingriper genast det analyserande medvetandet för att binda samman den och komplettera den. Det är som om det ville göra ett brev av ett telegram. En dröm är som en sekvens av glimtar, och för att den skall bli ett äventyr, måste glimten bli ett stadigvarande ljus och återbildas även när man inte ser den för att den inte är upplyst. Minnet av en dröm är kort sagt aldrig själva drömmen. Den är som stoft som löses upp."

I den beskrivningen känner jag verkligen igen mina egna försök att minnas drömmar. 

En mycket läsvärd författare, som tyvärr inte blev tillräckligt uppskattad i sin egen samtid förrän alltför sent, inte minst med tanke på hans tragiska bortgång.

Varats olidliga lätthet - Milan Kundera (1984)

Så har jag slutligen läst en modern klassiker från 1984 - Varats olidliga lätthet - en bok jag bevarat i minnet alla dessa år, på grund av att den filmatiserades redan 1988 med en ung Daniel Day-Lewis, Lena Olin och Juliette Binoche. Och även om den distribuerades som amerikansk film kändes den främst europeisk, och hade flera svenskar inblandade, som fotografen Sven Nykvist, och skådespelarna Stellan Skarsgård och Erland Josephson. Det var en viktig film på den tiden, jag är inte ens säker på att jag såg hela filmen, det jag främst minns är Lena Olin i plommonstop, bilder som kan ha visats som klipp i TV:s program med filmrecensioner. 

Men nu när jag läst romanen, inser jag att den för mig är urtypen av postmodern roman från 1980-talet. Blandningen av fiktion och fakta, en lek med stilmedel, utforskande av skrivandet, det metafiktiva. Kundera talar om hur 'personerna', dvs romanens karaktärer, "föds ur en situation, en sats, en metafor", och hur de alla är delar av honom själv. Att skriva är att utforska alla möjligheter, hypotetiskt, fiktivt, de gränser han själv aldrig överträtt, kan han utforska i texten.  

Alltså sofistikerat hypotetiskt, samtidigt som Kundera skapar scener med känslomässigt djup som både kan gripa och provocera mig. Han skapar trovärdighet av det hypotetiska, och sedan 

Och ur detta hypotetiska, skapar Kunderas karaktärer känslomässiga djup som får mig som läsare att både gripas och ibland provoceras. Trovärdigt, trots den hypotetiska premissen. Och han laborerar med många olika berättargrepp, han leker med allvaret. Och tiden. Romanen är inte kronologiskt berättad, utan vi får olika aspekter vid olika punkter i texten.

Tiden och minnet hör till romanens teman, minnets förmåga att hoppa, omvandla och omtolka. Han refererar bland annat till Myten om den eviga återkomsten, som ett begrepp som kommer från Mircea Eliades bok med det namnet (fransk uppl. utökad 1969), om tiden som cirkulär, inte progressivt linjär. Vilket Kundera utnyttjar i sitt upplägg av romanen, där även Kapitelrubrikerna återkommer. 

Centralt i romanen är också Sovjets invasion i Prag 1968 - liksom i andra av Kunderas texter, naturligtvis. Han refererar också till att tjeckerna såväl 1618, som 1938 försökt försvara försvara sin 'åsiktsfrihet', men att det båda gångerna ledde till krig och ofrihet. Frågan blir, om man låtit bli att kämpa för sin frihet, skulle resultatet ha blivit något annat?

Så romanen är ett tidsdokument. Sabina, konstnären i romanen, målar dubbelexponerade tavlor, som hon menar är en begriplig lögn på ytan och med en ofattbar sanning i bakgrunden. Hon är alltså Kunderas konstnärliga aspekt, viljan att diagnostisera sin samtid. Läkaren Tomas vill rädda liv som kirurg, men hindras av politikens janusansikte, maskspelet där ingen vågar lita på någon. Den tror han inte kan leda någonvart. Han avskedas och tvingas arbeta som fönsterputsare. förvisas. Och mot slutet av livet flyttar han och hans hustru Teresa ut på landet, blir hårt arbetande lantarbetare - bara för att få vara ifred, och det är en befrielse.  

Kundera säter kitsch-stämpel på politiken.  Det är mycket intressant. 

"Så snart kitschen uppfattas som den lögn den är förvandlas den till icke-kitsch. Den mister sin auktoritära kraft (...) För ingen av oss är en övermänniska och ingen av oss går helt fri från kitsch. Hur starkt förakt vi än må hysa för kitschen, hör den till människans villkor."