Rymmerskan : På spaning ... 6 - Marcel Proust (1925)

Och så har Marcel Proust åter igen utmanat mitt tålamod. Precis som femte delen av På spaning av den tid som flytt, som utgavs 1923, ett år efter Prousts död, kom sjätte delen postumt, 1925. Den blev inte färdigredigerad av författaren själv, och var troligen än mer 'ofärdig' än del 5. Så det är svårt att veta hur den verkliga texten var tänkt. Å andra sidan bidrog min känsla att det är ett 'första utkast' - och bara 300 sidor lång, att jag förmått läsa texten snabbare än tidigare delar. Meningarna är mindre vindlande och ogenomträngliga än tidigare, vilket för mig var en fördel.

Men som vanligt, första halvan är berättaren 'Marcel' precis lika sjukligt navelskådande vad det gäller sin evinnerliga svartsjuka, att jag inte kan annat än tycka illa om honom. Han utnyttjar den ena 'lilla flickan' efter den andra som sin krockkudde, sin 'fånge', bevakar svartsjukt, despotiskt. Han säger själv mot slutet att han och Gilberte blev vänner (när hon gift sig med Saint-Loup) för att han själv då sedan längre inte längre älskade henne, och att hon själv inte skulle ha stått ut med hans/Marcels egen 'krävande despotism'. (s.288)

Vilket Albertine dock hade gjort hela tiden, något för mig mycket frustrerande. Och dessutom, tidigt i sjätte delen tycks författaren välja en alltför enkel lösning till detta evinnerliga problem, genom att låta Albertine avlida i en ridolycka. Jag fann det först som en brist, genom att vara en alltför enkel lösning, ungefär som en 'deus ex machina'. 'Marcel' uppnådde alltså aldrig den insikt som han påstår sig uppnå med sitt intellektuella resonerande. Han bara trasslar in sig, motsäger sig själv. 

Men även hennes död problematiseras på ett par olika sätt, något han kanske hade tänkt utveckla vidare. Och slutligen inser jag att ett huvudtema för serien blir att alla människor, Marcel inräknad, har många personligheter, många olika egon som resonerar mot varandra. De tror sig hela tiden leta efter sanningen, men finner den aldrig. För det finns ingen objektiv sanning, allt är olika synvinklar, som slåss med varandra. Så hur än mycket Marcel försöker förstå, lista ut, spionera sig till, om Albertine, eller tidigare Gilberte, eller senare Andrée, eller 'vännen' Saint-Loup eller någon annan av alla karaktärer vi möter, så är det bara en rad av olika skärvor i ett prisma, som aldrig blir en hel och fullständigt sann bild. När jag äntligen inser detta tema, även om 'Marcel' inte fått det klart för sig, växer betyget jag vill ge boken. Det finns metod i galenskapen!

Människans stora problem är att hon projicerar ut sina problem på andra, för att hon har en blind fläck för sina egna grundproblem. Den kärlek och förälskelse som 'Marcel' hela tiden talar om, är ett frenetiskt sökande i ring efter sin egen svans. För verklig insikt hade han varit tvungen att söka i sitt inre, Han måste söka i sitt inre, och inte via intellektet. 

Vill återkomma till den känsla jag fick första gången jag läste Saint-Loups namn, var det i del 2?, att han redan i sitt namn är sammansatt av motsatser, Helgonet och Vargen (fr. loup), och i slutet av denna sjätte del, kommer denna dubbelhet fram, och i sista meningen gråter Marcel över att deras vänskap tydligen aldrig var en äkta vänskap, som han trott. Ingenting han älskat som barn och ung, får behålla sin silverkant, sin guldton. 

En besvikelse med boken är att Marcel när han, efter Albertines död, äntligen får göra sin livslångt efterlängtade resa till Venedig, han gör den med sin mor, så är även den en besvikelse. Jag hade förväntat mig en konstnärlig fördjupning i Venedigs skönhet. Kanske hade Proust tänkt utveckla detta, men väntat med det, eller så är det besvikelsen senare i livet, som är det bärande temat.

Birger Sjöberg - Kriser och kransar (1926)

 Man kan läsa Birger Sjöbergs visor och dikter på på nätet helt gratis, hos Litteraturbanken.se.

Fridas bok (1922) innehåller en rad kända visor, alla med noter. När jag var ung gjordes inspelningar av olika artister. Några är oförglömliga, som 'Den första gång jag såg dig', men även 'Bleka dödens minut'. Jag hittade inte 'Längtan till Italien', den finns tydligen i Fridas andra bok (1929), och den har jag inte läst. 'Släpp fångarne loss, det är vår!' finns dock, och den vet väl alla är odödliggjord av Hasse & Tage och Lena Nyman, som tycktes förkroppsliga Frida själv, som en självständig kvinna, inte bara någon att sjunga visor till. 

Visorna är charmiga, nära på naivistiska, och har kallats småstadsidyller, men inte bara. Där finns även en krigssyn (från första världskriget) och Fridas hävdande att hon alltid vill vara 'neutral'. Så visorna låg i tiden. De är berättande. Boken inleds också med ett prosa kapitel som sätter scenbild och situation, vilket även en rad av visorna har som inledning. 

I höstas läste jag även Kvartetten som sprängdes (1924), som precis som visorna har en alldeles egen stil, blandningen av småstadsidyll, men där finns även 1920-talets oro, krigets efterdyningar och i synnerhet ekonomiska oro. 

På litteraturbanken finns även Sjöbergs egenartade diktsamling Kriser och kransar (1926), som jag var mycket nyfiken på eftersom han där skapat sin egen ingång till modernismen, ur en egen inspiration utifrån den nya moderna konst som exploderade med det nya omskapandet av Europa.  

Som den visdiktare han var, ser man redan i Fridas bok att han var väldigt snitsig på rimflätning - i mina ögon. Jag har alltid varit känslig för stela rim och taktmönster som riskerar att göra min diktläsning till en sorts marsch, som stör min förståelse. Den känslan har jag aldrig fått när jag läst Birger Sjöberg. Hans rader är så naturliga.

Birger Sjöberg (1885-1929) fick ett kort liv, nära jämnårig med Hjalmar Bergman, men Sjöberg blev bara 43 år, alltså fyra år kortare än Bergman, men båda levde i en önskan att modernisera svensk litteratur. I Kriser och kransar har han släppt mycket av rimmen, även om de finns även där emellanåt. Men formen och bilderna är friare och djärvare, ett nytt expressivt bildspråk. I stället för slutrim kan sångaren i honom bolla med sköna ljudkombinationer, och jag finner ofta bedårande allitterationer, till exempel

"... din aning vilar / som vinge vilar på den varma vind."

"Sus och sömn bland ros och blad, som klänga ... / Slumra småstadshjärta / med din storstadssmärta! / Slumra gott i gråa husen vid kastanjens brus"

Metaforerna är många och friska, exempelvis när vår gröna planet liknas vid ett äpple som faller i mörkret. Många djärva sköna bilder. Ibland är det stora perspektiv, som jordens färd genom universum, ibland är det närbild på skolbarn intvingade i vardagen, i skolans ramar. Ibland kritiseras negativa sidor av samhället. Ibland verkar diktjaget mest försöka resonera med Gud eller någon annan 'ansvaret',  frågor k ring hur världen kunnat bli som den blivit. Själsnöd, splittring, alienation, 1920-talets oro. 

Även om det ibland kan vara svårt att hänga med, att ha den samtida bilden klar för sig, men dikt får man alltid ta till sig så som det passar en själv. Hans samtida läsare hade svårt att förstå det här nya formen, så oväntad från Fridas skapare. Han var tidig i Sverige 1926. Men flera diktare påverkades och hoppade med tiden på den nya friare formen av dikt, t ex Hjalmar Gullberg.

NP 1939 - Frans Eemil Sillanpää

På randen till ännu ett världskrig, riktade Nobelkommitén åter sina blickar mot Norden, och 1939 års Nobelpristagare blev Finlands hittills ända pristagare,

Frans Eemil Sillanpää (1888-1964), med motivering:

"för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang"

Han debuterade 1916, men förutom en rad noveller, har jag bara fått tag på hans mest kända roman The Maid Silja, (Nuorena nukkunut, 1931) som blev hans största framgång. Som ung uppmuntrades Sillanpää att studera naturvetenskap vid Helsingfors universitetet, men föredrog andra ämnen. Efter fem år återvände han till sin agrara hembygd, utan examen, men med en modern naturvetenskaplig världsåskådning. Därav menar man att han kom att se den mänskliga individen som en kugge i ett biologiskt maskineri. 

Totalt utgav Sillanpää sju romaner och tio novellsamlingar om livet på landsbygden i västra Finland. Novellerna översattes i snabb takt till svenska. Han gifte sig 1916 och fick åtta barn. Familjen levde kringflackande av hårt trängs ekonomi, och att hustrun dog 1939 blev ett slag som Sillanpää aldrig hämtade sig från. Hösten 1939 utnämndes han alltså som litteratur-pristagare och reste till Stockholm med sin sekreterare och tre av barnen för att ta emot det. Och familjen kom att stanna kvar i Sverige o samlade in pengar till Finlands krig genom sina framträdanden tills vinterkriget var över.  

Först läste jag novellsamlingen Hiltu och Ragnar och andra berättelser, tryckt på svenska 1939, och jag antar att det var nobelpriset som gjorde att man ville samla en bukett kända noveller, då just dessa tidigare utgivits vid olika tillfällen 1919-1930.  Titelnovellen är längst och handlar om en rik höns-mammad  pojke, som brottas med romantiska och erotiska drömmar. Jag uppfattar i synnerhet att Sillanpää koncentrerar sig mycket på känslor, hur de rör sig i vågor fram och tillbaka, hur ungdomen styrs av sina känslor, som det tar lång tid att begripa sig på. Andra noveller handlar om hur söner som alltid varit trogen familjen, skakas om av uppror och kommunism, men återgår till familjen, att se sina barn som meningen med livet. Nieminens Kalle har först ett dödsstraff hängande över sig, men benådas, varför han får som två helt olika hemkomster för den förlorade sonen, en som innebar död och en annan som en uppståndelse. Novellen 'En man', som gifter sig och vill ge sin hustru en livförsäkring som överraskning, men missförstånd uppstår, kommunikationsproblem leder till svartsjuka, hustrun lämnar honom och han dör i ensamhet. 

Bara som några exempel. I svensk översättning är det vardagsspråkligt med många naturlyriska inslag. Det är livsfragment, där känslor brottas med drömmar och realiteter. Ofta kommer det sårbara barnet i förgrunden. För mig var den allra starkaste novellen "Salig mors spinnrock" (1928), den spinnrock som försnillats efter moderns död, den spinnrock som var det mest typiska för henne och hennes dagliga arbete, den spinnrock han minns sin mor genom, hantverksskickligheten, som gav hela familjen, och särskilt sonen, mjuka varma kläder. Hennes livsverk. Mycket gripande. 

En annan novell av Sillanpää, "Sista akten" fanns med i en tidig samling 'Nobelnoveller', utgiven ca år 1960.  I den började allt elände med revolutionen, och fortsatte med inbördeskriget. De fattiga blev allt fattigare, i synnerhet änkor med barn. Ju fattigare, desto mindre behövde man ge dem för handräckning. Avlagda kläder åt barnen dög. Sjuka barn skulle man vara tacksam om de fick dö unga. Så cyniskt, det jag läser, smärtsamt. Till slut börjar de fattiga bedra varandra, för att själv ta sig fram längs vägarna i letandet efter fängslade eller döda. 

Även En Bok för Allas samling Nobeller, har en novell av Sillanpää. Titel: "Lögner", som inleds med att förklara att det är Jag, Sillanpää själv, som berättar, att han inte tänker dölja sig bakom något falskt namn. Och sedan kommer ett naturlyriskt avsnitt, där han sörjer att han alltid velat fånga naturens mystik och lyrik, men aldrig tycker sig ha lyckats. Därefter kommer erkännande två, att han som barn inspirerats av sin religiösa folkskolelärarinna, till att skriva psalmer, lillgammal och förhoppningsfull, men aldrig fick någon tryckt. Och de förvecklingar med förväxlade initialer, som ledde till livslögnen att han själv skrivit, det som trycks av någon annan. En önskedröm.

Och nu senast har jag alltslå läst Sillanpääs mest berömda roman, The Maid Silja : the last offshot of an old family tree (1931). Jag kan ju inte finska, men försökte göra en google-sökning på originaltiteln som lyder Nuorena nukkunu, som uppenbarligen inte nämner Silja. Och får fram att det kan betyda ungefär 'När de var unga sov de". I Engelska upplagan heter även den inledande prologen "Fallen Asleep While Young". Och för mig verkar det handla om naivitet, en sorts blindhet, att kastas runt av omständigheter, utan att själv agera och ta tag i problemen. De har inte fått med sig tidigare generationers klokskap. Ungdomen går på, livet händer. De råkar illa ut. 

Jag upplever hela tiden Sillanpääs texter som mycket moderna, som hans egen variant av modernism, inriktad på känslor. Texten visar genast på 'det ordlösa', människor fylls av känslor de inte riktigt vet ad de ska göra med, minnen upprepas. Människorna förvandlas ordlöst. Vi får alltid i förväg veta hur det slutar, det är inte huvudsaken.

Romanen börjar i den gamla bondebygden, där man både får klara sig själv, och riskerar att bli utnyttjad. Historien börjar med 'Fadern', Siljas far Kuusta, lika naiv han, när hans föräldrar dör, när han som ende sonen måste ta över som inte stort mer än en tonåring. Han blir själv kär, och gift med Hilma och far till flera barn, men Silja (döpt Cecilia) den underbara flickan, född i slutet av 1890-talet, den enda som har gry nog att överleva, blir meningen med Kuustas liv. De lever ensamma när hon blir sjuk och han vårdar henne, tills hon blir frisk igen.

Men även Silja blir föräldralös redan som tonåring, just som hon ska konfirmeras, och livet skuffar runt henne. Hon har ett litet arv efter fadern, när han sålde deras gård, då pengabrist gjorde att den inte kunde hållas igång. Men förmyndarna gör vad de kan för att knappa in på den bit för bit. 

Och sen utbryter krig, revolution och påföljande inbördeskrig - här kommer verkligen den moderna tiden in, med allt det nya omstörtande. Allt bara svänger, inget att hålla sig till. Vända kappan efter vinden för att överleva. Mycket bra skildrat. Men Silja har hela tiden gott gry i sig, trots att vi vet att hon ska dö - det sägs på första sidan - å andra sidan ska alla dö. Och hur än mycket sladder runt henne och olycklig kärlek, då slipper hon rollen som  den vanliga offerhjältinna, ödet som ensam mor.

Boken är full av annat elände, men Silja är hela tiden en frisk fläkt.

Kerrmans i Paradiset : roman - Hjalmar Bergman (1927)

En märkligt styvmoderligt behandlad roman - en av Hjalmar Bergmans sista romaner, tror det bara kom två till efter denna, Lotten Brenners ferier och Clownen Jac. 

Den håller visserligen inte den höga standard jag vant mig vid i hans andra romaner. Livet var komplicerat och hektiskt, med skilsmässa från Stina och allt värre hälsoproblem. Men varför är det svårt att hitta information om den? Jag kände länge inte till den. Jag hittade en bok på biblioteket som faktiskt kortfattat berättar om alla hans romaner, utom den här, den bara omnämns i en bisats, apropå Jonas och Helen, som den här romanen är en fortsättning på. 

Men för den som redan läst alla hans andra romaner om och kring Wadköping, är den ändå mycket intressant. Det finns många referenser till redan kända profiler kring Wadköping, men också sånt som hände i Hamburg i En döds memoarer. 

Det är finansiella affärsintriger och arvs- och successionsfrågor, och tankar kring en eventuell skilsmässa mellan Jonas och Helen. Undrar om han ville skriva av sig, idéer från sin pappa bankdirektörens öde. Även Jonas drabbas av ögonsjukdom, något Bergmans själv hade personlig erfarenhet av större delen av livet. 

Lay-outen är definitivt svår. Jonas och Helen hade under titeln 'en studie över fantasi och ungdom'. Kerrmans i paradiset kallas åter 'roman'. Ändå är det, precis som i Jonas och Helen en för Bergman ovanligt kompakt text koncentrerad på ’telling’, uppradande av faktatext utan dolda undermeningar. Jag behöver inte lista ut någonting, vilket inte är vad jag vant mig med hos Bergman. Och däremellan sker alla dialoger som rena teaterrepliker (Namn:), men inte med egen rad för varje ny replik, utan ihopdraget. Känslan är teaterscen/filmscen, hos  någon som behöver spara på papper. Därför blir det lite svårläst, ändå är Bergmans text alltid flytande i sig. 

Så mitt slutintryck, av alla referenser till andra Wadköping-historier, blir att denna roman visar slutet på Wadköping, ett Wadköpig i upplösning, en ny tid är på väg, hur än mycket den äldre generationen försöker motarbeta det. 

Timmarna - Michael Cunningham (1998)

 Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway transponerade till 1990-talets New York. 

Jag är glad att jag 'sparade' den här romanen, tills jag hade Mrs Dalloway i friskt minne. Den har jag läst två gånger nu i början av januari, så jag ser alla referenser klart. Jag har flera favoriter i den genren, när en författare lyfter upp en roman, till en liknande, men ändå 'modernare' version av det generella. Man kan förstås fråga sig var gränsen går mellan att utnyttja ett tidigare mästerverk, lite gratis, till att verkligen göra den till sin egen. 

I New York på 1990-talet är det Hiv och aids som skapar den depressiva slagskuggan, inte världskriget som i Mrs Dalloway. I Europa var Balkankrigen uppslitande vid Jugoslaviens upplösning på 1990-talet, men kanske lite väl långt från New York. Cunninghams roman har dock tre trådar, alla precis som förlagan tilldrar sig en junidag. Förutom NY i nutid, så följer en tråd Mrs Woolf själv, när hon börjar skapa sin roman om en junidag 1923. Och en annan tråd följer Mrs Brown år juni 1949, vilket alltså är precis fyra år efter nästan världskrig. 

Mrs Brown älskar Virginia Woolf och tycks precis lika obekväm med livet som sin idol. Jag har dock svårt att relatera, och tycker inte om den delen av romanen. Hon är också mor till Richie. För mig är det klart från början att han vuxit upp till Richard, nära vän till Clarissa, båda sedermera öppet homosexuella.

Behållningen är alla transponerade detaljer från roman till roman, tyvärr är boken som helhet alltför deprimerande för mig, men var i sin samtid naturligtvis en mångfacetterad partsinlaga. Den blev film redan efter några år - jag har dock inte sett den. Det är dock roande att den bil med fördragna fönster, i Mrs Dalloway spekuleras dölja Drottningen. Avgasröret smäller till likt ett pistolskott. I 1990-talets New York är motsvarande en filmbuss, som döljer någon filmstjärna, som spekuleras vara Meryl Streep (!), så det roar mig att det blev hon som fick spela Clarissa i filmen. Även i New York väsnas det, och man ojar sig över filmteam som väsnas och skräms. 

I Cunninghams roman har de flesta bytt namn, och roller, men det är oviktigt. Desto viktigare är självmordet, som  här blir mycket pregnant. I Mrs Dalloway blir nämner någon det på hennes 'party', som en sensationellt skvaller, och hon är rädd att det ska förstöra hennes partyt. I Timmarna förstör det verkligen festen, det blir ingen fest. 

Återigen har jag läst en deprimerande 1990-talsbok. Var 1990-talet så deprimerande?

Bergtagen - Thomas Mann (1924)

Ett mästerverk! Jag har dock läst den på engelska, The Magic Mountain, vars titel mer liknar den tyska, Der Zauberberg, där 'zauber' betyder magi. Den svenska titeln får stå i rubriken, mer som en påminnelse om vissa kulturella skillnader. Bergtagen får mig att tänka mer på sagor om Bergakungens sal, troll som kollrar bort oss. Något av det finns även här, för vi befinner oss i Davos i Schweiz, sanatoriet högt upp i alperna med tunn luft. Ett sorts limbo, mellan himmel och jord, mellan liv och dö. Nästan som ett skärseldsberg hos Dante. 

Redan i början, när huvudpersonen Hans Castorp åker dit för att hälsa på sin kusin Joachim i tre veckor, refererar Herr Settembrini, den italienska humanist-pedagogen, till två ställen i Odysséen, både till Odysseus besök i underjorden, men i synnerhet till hans sju år långa vistelse hos Kalypso, som i en sorts opiumdröm får honom att glömma tiden. Tiden som både står stilla och försvinner. Så upplevde Mann sanatoriet, när han besökte sin hustru där. Så blir det också för Hans Castorp, men utan att han egentligen reflekterar över saken, han har accepterat sakernas tillstånd i världen utanför tiden, och blir liksom Odysseus kvar där i sju långa år. 

Thomas Mann är berättaren, och han filosoferar över Tiden som relativt fenomen, vilket gör boken även till en metaroman, lyfter berättandets magi till ytan. 'Time' måste vara det mest frekventa ordet i romanen. Långa stycken dyker det upp minst en gång per sida. Mann talar själv i efterordet om musikaliska teman som inspiration, att låta vissa teman dyka upp gång på gång, som hos Wagner. 

Sjunde och sista 'kapitlet' inleds dock med en utredning att man inte kan skriva en roman om 'tid', som går och går, det är bara själva takten, rytmen, i det som berättas:  

"It would be as though one held a single note or chord for a whole hour, and called it music. For narration resembles music in this, that it fills up the time. It 'fills it in' and 'breaks it up', so that 'there's something to it', 'somthing going on' "

Det här är en tegelstensroman, där Thomas Mann med virtuos detaljrikedom lyckas hålla  mig intresserad av varje ord, trots det nästan sega insisterandet på varje detalj. Jag vill ha mig varje ord till livs, trots att jag ibland känner att jag borde skumma igenom vissa saker, som diskussionerna mellan jesuiten och frimuraren. Men jag kan inte. Mann är för skicklig att dra mig in i den värld som rådde strax före första världskriget. Och alla invånare i detta alp-limbo är olika speglingar av olika liv, som strax därefter skall drabba samman i kriget som skulle 'göra slut på alla krig', som man trodde då. 

Så det är en mycket intressant överblicksbild av det oroliga samhället, fullt av tillförsikt, för drygt hundra år sedan, och liknar också mycket vad vi upplever nu 100 år senare, även om schismerna tog över den gången, och den här gången måste vi verkligen sansa oss och lyssna till varandras olika synsätt, och inte bara gräla förbi varandra. 

Författaren själv skriver i sitt amerikanska efterord, att roas man inte av boken ska man lägga den ifrån sig. Men jo, den roar mig enormt, det finns mycket hos karaktärerna jag ler åt - den är ett mästerverk, väl värd ett Nobelpris, även om det var Buddenbrooks som utpekades i den motiveringen - men den är lång, och har tagit mig mycket längre tid att läsa än jag väntat mig. Min storpocketupplaga från Vintage har orsakat en hel del smärta i tummarna att hålla den uppslagen långa stunder, så det har krävts pauser. 

Enligt efterordet började den som en humoristisk pendang till tragedin Döden i Venedig, lika kort skulle den vara, men fick eget liv och växte sig allt större, och tog därför 12 år att skriva och kom alltså inte ut förrän 1924, när författaren fått ett sorts facit på en mängd mänskliga omvälvningar, inte minst världskrig. 

Passande nog kommer patienterna från hela Europa, och även andra delar av världen. Så när krigets åskmoln sprider sig mot slutet, visar sig detta även i atmosfären i Davos. Till slut vill alla gräla, som i kapitelavsnittet 'Hysterica Passio', passionerna börjar piskas upp. Även hos Hans Castorp, som länge var den lugnaste civilisten, med alltid gott humör, blir deprimerad och kitslig. En 'demon' har släppts lös i det stillastående vacuumet. Så boken visar främst upp 'den gamla världen' som aldrig återkommit, men samtidigt på alla tendenser som ledde till upplösningen. 

Boken är Hans Castorps utveckling från ung (ca 20 år)

Bokens längd handlar alltså om den stora mängden karaktärer utmejslade i detalj. Det är Hans Castorps utveckling från ung (ca 20 år) i mötet med alla dessa människor med olika synsätt. Och här finns många kulturella referenser, som Odysséen nämnd ovan, men också mycket annat. Hans Castorp hinner förälska sig - finns inte så mycket annat att göra - men hon försvinner direkt efter 'Karnevalsfesten' som inleder fastan. Hennes återkomst blir inte som Hans väntat sig och hoppats, för då har hon en ny kavaljer, en äldre 'personlighet' som reskamrat med sig till Davos. Jag berättar detta för att Hans är så skönt fri från jobbig svartsjuka (jämfört med Marcel Proust), och blir nära vän till sin 'rival'. Hans Castorp börjar  också associera till Carmen, zigenerskan som först dårar den unge soldaten José, men sedan flyttar över sitt intresse till den flaschiga Toreadoren Esqamilio. Men just som Hans börjat berätta detta för sin 'rival', och kommit till att José mördar Carmen, då hejdar han sig, ruskar på sig och utbrister 'vilken meningslös historia'. För Hans skulle aldrig kunna tänka sig att mörda hans kära Mme Chauchat, som har en make långt bort i Kazakstan, som ingen någonsin träffat. 

Sanatoriets matsal är centrum, där alla äter många rika måltider varje dag, för att skaffa sig energi till hälsa. Där finns sju långbord, där patienterna delas in, och verkar begränsas av att bli bekant bara med sina bordsgrannar. Hans C. sitter i början med sin kusin, med andra tyskar, men under de sju åren har Hans flyttats runt, tills han suttit cirka ett år vid varje år. Från börjar refereras till två av borden som "the 'good' Russian table" respektive "the 'bad' Russian table'. Och Mme Chauchat sitter vid 'the good table'. Inte förrän i slutet säger berättaren: 

"Our hero had sat at all seven of the tables in the dining-room, at each about a year, the last being the 'bad' Russian table, and his company there two Armenians, two Finns a Bokharian, and a Kurd."  

Och förklarar att även om bordet kallas 'bad', så finns inga skillnader i fördelar och nackdelar, eller människorna i sig själva. Allt började bara med att ett gift ryskt bara, som satt där, var mycket störande vad gällde ljudnivå. 

 När jag läste tänkte jag då och då på Edith Södergran. Hon var patient i Davos i 480 dagar, från januari 1912 till våren 1913, alltså fanns hon där när Thomas Mann besökte sin hustru 1912 och inspirerades till sin roman. Jag undrar ibland om hon satt vid ett av de ryska borden? Hon som var lika hemma i Sankt Petersburg, som i Finland. Och om hon gjorde det, satt hon vid 'the good table or the bad table'. I alla fall genomgick Södergran den punktering av lungan, som den berömda läkaren i Davos utförde, och som beskrivs i Manns roman. En av de unga kvinnorna kunde 'vissla' med denna punkterade lunga, vilket upprörde Hans Castorp i början av sin vistelse i Davos. 

När jag läser böcker så här kronologiskt hittar jag hela tiden associationer som binder dem samman. 

Jonas och Helena : en studie över fantasi och ungdom (1926)

I den här sena romanen återvänder Hjalmar Bergman till 1880-talets borgerlighet, dock befinner sig Wadköpings-karaktärerna  i Paris, på ett svenskt pensionat. Jag har lite svårt att få ihop att den kvinnliga huvudpersonen Helen, bara 19 år, får vara utan förklä i Paris, som ekonomisk barnvakt åt sina äldre bröder? Jag halkar alltför ofta in i en känsla av 1920-tal. Alla övriga inledande betänkligheter lyckas dock Bergman snart förklara för mig.

Som undertiteln visar är texten mer 'en studie' än en roman, men humoristisk och ovanligt mångordig. Den lyckas klämma in mycket fakta i mer återberättande, än Bergmans vanliga luftiga mellan raderna dramatik. Men allt vägs upp av humor, ibland farsartad, ofta elak ironi mot borgerliga later. Men där finns också ädelstenar av nära känsloscener och tragik som ligger bakom mycken humor, vilket göra hela 'romanen' till ett komplext konstverk. Här lyser i synnerhet upp ett ungdomsminne - återberättat i presens, därav närheten, vilket Bergman själv inte kan låta bli att påpeka i början på det efterföljande kapitlet - en scen med den gamla docenten som vill alla sina elever så väl, men samtidigt yvs över att minnas var i samhället deras familjer befinner sig. Alltså klampar han i klaveret när han vill reda ut Jonas, den andra huvudpersonens, födelseort och släktförhållanden. Det är en lysande scen. Hur än smärtsam i sina implikationer. 

Även om jag har svårt att relatera till Helen, så ligger det mycket sanning i 'oäkting'-tragiken som är huvudtemat. Bergman lyckas alltid sympatisera med sina karaktärer i någon av alla deras vinklar och vrår. Men när jag jämför med Selma Lagerlöf, kan jag inte säga att Bergman har det psykologiska djupet, inte av samma art, däremot specialiserar han sig på det sociala mask-spelet, alla olika roller som människor spelar och byter emellan. Det teatrala, som även Jonas lärt sig hantera för att överleva sitt trauma som oäkting.  Alla masker som leder till missförstånd och långa schismer och tragik, under den glättiga ytan. 

Och som 'studie', vill Bergman förklara rakt på sak, formeln kom på sidan 249:

"Samhället vilar lika mycket på spelregler som på tio Guds bud."

Just vad jag satt och tänkte när jag läste, alla sociala maskspel. Hjalmar Bergman var tidig även här. 

Det var ur munnarna orden kom - Mirja Unge (1998)

 Mirja Unges debut, som gav henne katapultpriset för bästa debut 1998.

Det är en mycket egenartad liten bok. Allt verkar ses ur flickan Minnas synvinkel, även om allt inte känns som ett barns sätt att uttrycka sig. Men det är barnets kroppsliga känslovärld, sensoriskt, hud och kropp, smak och dofter. Hennes iakttagelser. Hon kan inte värja sig, hon känner smärtan i omvärlden. Och orden som kommer utan förvarning, och som sedan inte kan glömmas bort.

Utan all smärta, all elakhet, all mobbning, alla cynismer och kärleksbrist, människor emellan, skulle det ha kunnat vara en prosalyrisk bok. Men det är för mycket smärta. Vi får inga förklaringar. Allt blir gissningar. Boken är disparata minnesbilder av allt som sårar, all nedlåtenhet, bristen på medkänsla. Ibland är vi i skolan, ibland verkar det vara sommarlov, när eller hur mycket tid som går sägs inte. inte heller var. Men jag får en känsla av landsbygd, norrut, det plockas hjortron. Eventuellt kring 1980? 

För mig är den obehaglig, i synnerhet genom Johannes, den aggressive mannen, Kristins man, antagligen far till hennes döttrar Maja och Minna. Hans dubbelhet består i att han despotiskt tar på sig en 'offerroll' - som inte existerar - men använder som förvändning för att använda våld, i synnerhet mot sina flickor och sambo/hustru, för att hävda sig. Det är mycket obehagligt, och gör att jag aldrig vill läsa om denna bok. 

Det saknas positiva motbilder, allt är hotfullt i barnets värld. Mamman verkar avtrubbad. Så kallade vänner och skolkamrater mobbar. Lärarinnan verkar sakna emotionell kompetens. Och de vuxna förebilderna gör att barnen börjar bete sig likadant systrar emellan och i samhället i stort. Mycket deprimerande. 

Mrs Dalloway - Virginia Woolf (1925)

Så har jag slutligen läst Woolfs experiment som nyss fyllde 100 år. Den är inte lång, men jag känner genast att det är en roman man vill läsa om, ganska omgående. 

Texten tilldrar sig en dag i juni 2023, där mängden karaktärer skapar ett helhetsprisma över den oroliga tiden efter världskriget, där en hel del försöker glömma och gå vidare, försöker festa, medan andra fått sitt liv förstört genom krigstrauman.  

Texten rör sig mellan en mängd personer, likt en stafett-pinne. Och hur än fylld med strömmar av medvetande, så är det mer än så. Alla karaktärer ses både inifrån och utifrån, som om alla vandrar inom samma klibbiga spindelnät. Den som en gång mött en person blir automatiskt en del av den andre, inte bara i nuet, utan i en ström av minnen, i det medvetna men också det omedvetna.

En ungdomsvän till Mrs Dalloway, Peter Walsh som friat men fått korgen, minns hennes teorier som  ung, om en känsla av släktskap med alla människor, i kombination med rädsla för döden, kombineras till en tro på människan har en osynlig del, som överlever döden, och binder människor samman. Vilket tycks vara hela idén med romanen. 

Men det är inte bara själsligt medvetande i texten. Det är också något måleriskt i stilen. Tydligast är de 'gula bananer', som befinner sig i Septimus och Rezia, men ändå dyker upp i en bisats även när Mrs Dalloways dotter Elizabeth sitter på bussen och betraktar hur en molnstrimmas väg framför solen, får färger att omväxlande lysa upp, och dimmas ner. Inte bara den röda bussen och annat, även bananerna, som inte borde ha något där att göra.

Det är en av anledningarna till att jag vill läsa om, för jag är säker på att texten innehåller många exempel på sådana textflikar som blandas in i den mer allmänna världssjälens medvetandeström, som inte är personliga för karaktärerna. Det är mycket intressant - stilistiskt. Så jag börjar snart en omläsning och kanske uppdatera det här med nya insikter. 

Anna Svärd - Selma Lagerlöf (1928)

Tredje delen kring ätten Löwensköld, vidgar bilden till dalkullan Anna Svärd, en av mödrarna till sjätte generationen. Boken är en direkt fortsättning av andra delen, och börjar 1832,  går till 1842, med ett snabbt skutt till 1850 i sista kapitlet. Men här är vi tillbaka i vidskepelsen från första boken. För de tre oskyldiga som avrättades på 1700-talet, utkrävs en hämnd, Marits förbannelse kräver tre offer ur Löwensköldska ätten. Men den förklaringen kommer inte förrän i slutet. 

Dessförinnan sker många tragiska ting, Annas och Karl-Arturs äktenskap är alltför omaka. Det går aldrig att sympatisera med fattigprästen Karl-Artur, han drivs större delen av livet av Högmod och andra dödssynder. Den Malvina Spaak som en gång försökte hjälpa gossen Adrian Löwensköld utav kärlek, avvisades av aristokratiskt högmod. Hennes dotter, Thea Sundler, är lika förvriden som Karl-Artur, och därför lika svår att ta till sig. Men det är mångdimensionella karaktärer, som dock förvrängs av hämndens svarta magi. 

Den ljusa sidan är dalkullan Anna Svärd, rättfram, händig och företagsam. Hon som alltid kan klara sig själv, genom att vandra med kramsäcken på ryggen. Hon tar godhjärtat hand om de tio fosterbarn som Karl-Artur ropar in på fattigauktionen - även han av godhet - men en god gärning han inte klarar av att föra i land. Många barn far illa i det skildrade 1800-talet.  

Första intrycket är episodiskt, kanske för att den först gick som följetong, innan den blev bok till Selmas 70-årsdag. Men det är inget fel på det episodiska, det ger många intressanta scener med inblickar ur olika synvinklar, som vidgar denna släktkrönika. För det är en släkt med många generationer vi måste ta till oss, och där finns fullt av utmejslade olika personligheter. 

Till exempel kan vi se att i Thea Sundlers inre dialog, uttrycker hon sig hellre som 'man' än som jag-berättare. Hur än självsäker, så är hon ett redskap i det undermedvetna. Å andra sidan är Anna Svärd, med sin folkliga dialekt, lite kluven inför sitt äktenskap med den omaka prästen, varför hon ser sig själv både som 'prästfrun' som hon drömmer om, men ändå inte riktigt kan tro på, samtidigt som hon mycket väl vet att 'Anna Svärd' det är hennes verkliga jag, och därför talar i sitt inre om sig själv som just 'Anna Svärd'. 

Una storia siciliana - Hjalmar Bergman (1925, övers. 1991)

Svensk titel: "En historia från Sicilien"

En märklig upplevelse. När jag hittade den här italienska utgåvan av Hjalmar Bergman, fck jag först för mig att det var Hjalmar Bergman själv som skrivit denna historia på italienska. Han älskade Italien, han levde där sammanlagt i åratal, både som ung, och senare med sin hustru, främst i Florence, men även i Rom, och på andra håll. Antagligen både för att studera och för att det var 'billigt' när han var ung. Han måste ha talat italienska, men här misstog jag mig nog. Bokens översättare är Raffaele och Angelo Tajani. Jag visste inte åt vilket håll, men eftersom den utgavs på Sicilien först 1991, måste de ha översatt till Italienska, inte från.

Boken är i parallelltext, alltså vänster sida i varje uppslag är på svenska och varje högersida på italienska. Så även Lars Forsells förord, som tar upp det förvånande att Hjalmar Bergman som en av Sveriges mest originella författare - endast överträffad av Selma Lagerlöf - så sällan översatts till andra språk. Men texten på svenska respektive italienska, skiljer sig en hel del, i synnerhet i början, vilket gav mig en hel del huvudbry. Översättaren har tagit sig en hel del friheter, eller? 

Sättningen av texten vill på något sätt markera skillnaden, genom att kolumner och font på vänster respektive höger sida skiljer sig en hel del. Den svenska är smal, nästan som en tidningskolumn, men sitter ihop, delas sällan i stycken. Den italiensk är bred, i normal font, med täta styckesindelningar. Den avslutande biografin som informerar om Hjalmar Bergmans liv och verk är dock enbart på italienska.

När jag började jämföra texterna tänkte jag först, Bergman är "för svensk", jag förstår att översättaren, italienare, kanske sicilianare, måste gör texten till sin egen. Det är hans kultur som skildras. Men så avbröt jag läsandet för att söka hitta någon, inte minst ville jag veta utgivningsår. Men det verkade omöjligt. Det är en novell, och ingen verkar ha försökt hålla reda på hans noveller, som han kastade ur sig för att stoppa igen hål i sin ekonomi. Inte ens Hjalmar Bergman-samfundet. 

Bergmans svenska text liknar inte hans vanliga historier, här är hela tiden ögat fokuserat, och när jag slutligen hittade den på wikipedia, anges den som en 'filmnovell'. Inget årtal. Genast insåg jag att det är ett filmsynopsis, men som antagligen inte blivit filmad. Så medan Bergmen talar om för kameramannen vad som skall synas i bild, gör översättaren om det till en historia. Replikerna överensstämmer på språken. Det måste ha varit på stumfilmstiden, alltså 1920-tal, så replikerna skrevs att läggas in i filmavsnitten. 

Nåväl jag läste ut boken, och efter sista ordet har Bergman själv noterat ort och år, där står

"Bern - Como, mars 1925" - Alltså Bern i Schweiz och Como i Norditalien, där han var på resa 1925.  

Vad som börjar som en maffia-historia, kamp mellan jordarbetare och jordägande adel, frågor om hedersmord och familjesammanhållning, växer ut till en triangel med kyrka-religion-klostret som tredje part i intrigen. Och jag tänker på Hjalmar Bergman som moralisten, hur mycket av hans andliga frågor påverkades av hans intryck av italiensk katolicism och vidskepelse kring år 1900?? 

När den oskyldigt dömde dödas, inser jag att den här historien snarare borde läsas vid påsktid, än så här i juletid. 

PS. 2026-01-11

Började just läsa Bergmans brev från 1927, där står i ett brev till Tor Bonnier, dat. 29 januari, från Florens, citat:

" 'Filmnovellerna' ska givetvis ej publiceras - ha ingenting med litteratur att skaffa* (*men var snäll o kasta inte bort dem.)" ... "Filmhistorien har råkat alldeles i stagnation."

Vilket passar in med mina funderingar ovan.

Charlotte Löwensköld - Selma Lagerlöf (1925)

Efter tre generationer Löwensköld med omgivning i del 1, som var en spökhistoria från 1700-talet, parallellt md den framväxande Upplysningen, rör sig denna andra del, som är en mer traditionell roman, via en fjärde generation - överstinnan Ekenstedt, född Löwensköld på Hedeby - till att främst fokusera på femte generationen på 1830-talet. 

Charlotte själv tillhör en fattig sidogren av släkten Löwensköld, men nog har hon skinn på näsan, där känns hon ha släktskap med såväl Sara i CJL Almqvists Det går an (1839) som med Fredrika Bremer, även om jag ännu inte läst särskilt mycket av Bremer. Vi rör oss alltså nu från romantik till tidig realism.

Charlotte lever, i brist på egna medel, som sällskapsdam hos ett äldre par, prost och prostinna, dit överstinnan Ekenstedts bortskämde son Karl-Artur fått tjänst som hjälppräst åt den gamle prosten. 

Viktigare än romantiken är i synnerhet pietismen, en stark andlig rörelse i tiden, som delar människorna i för och emot. Historien har en så pass snirklig intrig, att trots att det är tredje gången jag läser den - om än med ca 20 år mellan varje gång, så är det så många turer fram och tillbaka att jag faktiskt inte mindes hur hur historien slutade för Charlotte. Pietismen är som sagt en vattendelare som påverkar relationer både mellan barn och föräldrar, och mellan sockenbor i det sociala livet. Så också mellan Charlotte och Karl-Artur som förlovat sig, men som trots fem långa år av förlovning ännu inte kommit äktenskapet närmare. 

Charlotte vill stödja honom på alla sätt, i hans karriär, medan han själv oroar sig för att inte få leva sitt liv i Jesu fotspår, fattig och dygdig, utan söker stöd från annat håll, vilket leder till förtal och intriger. Men trots avundsjuka och förtal, försökte Charlotte leva minst lika, för att inte säga mer osjälviskt än sin fästman. Men inte är det lätt. 

Som så ofta hos Selma Lagerlöf, problematiseras kärleks-begreppet. Boken är full av levande utmejslade karaktärer, som brottas med kärlekens irrvägar. Dödssynder som avundsjuk och girighet, finns där men i synnerhet 'dygderna', som så lätt stupar på sitt eget högmod. Mycket läsvärt. 

Lagerlöf låter motsatserna spela mot varandra, och det är åter psykologi och sociala intriger, som har huvudrollen, spöket i del 1 ligger lugnt i sin grav, ostörd av pietismen. 

Löwensköldska ringen - Selma Lagerlöf (1925)

Det finns mycket av Selma Lagerlöf  som passar bra som julläsning. I år beslöt jag att läsa om trilogin om Löwensköldska ringen. Dessutom har jag har jag många av hennes böcker i rött skinnband, vilket också får mig i julstämning. 

Första delen, som heter just Löwensköldska ringen, är en spökhistoria från 1700-talet. Men för mig känns den annorlunda mot hennes tidigare spökhistorier. Vilket inte är så märkligt. Förutom sin egen stil, följer hon med sin samtid, 1920-talets gryende socialrealism. 

Första delen är en kortroman, cirka hundra sidor, som följer tre generationer Löwensköldar på Hedeby, och andra gestalter i trakten, som alla påverkas av 'ringen'. Historien börjar under karg efterkrigstid, då efter Karl XII, liksom i Selmas samtid - med allt vad det innebär av att bearbeta trauman. 

Trots att general Löwensköld 'spökar' hela texten igenom, så upplever jag alltså texten mer modernt socialrealistisk. Avskald, helt utan romantisk spiritualism. Det är ju också upplysningstidens 1700-tal, då andar började ses mer som skrock än som spiritualism. Och det är grått och hårt, med andra ord 'själlöst', spöket till trots, i alla fall för mig. 

Men den sista tredjedelen har vi hunnit till 1780-talet och då ljusnar det mot förromantik, inleder den gustavianska eran, när konflikten äntligen får sin lösning efter tre generationer av mänskligt lidande. Den förfrusna kärleken har äntligen börjat att smälta. 

Men detta är alltså bara en kort inledning. Därefter följer två romaner av normallängd, att förgylla min julstämning. 

Lotten Brenners ferier - Hjalmar Bergman (1928)

Denna märkliga historia bjöd mig på en berg-och-dalbana av olika känslor.

Anti-hjälten blev väl populär under tidigt 1900-tal. Men Anti-hjältinnan? Nog måste Lotten Brenner vara prototypen? Benämnd den 'fula', för att hon är stor, matglad och fräknig? Men blyg är hon inte, utan företagsam, utbildad, doktor i anatomi. Men hennes strategi genom livet har varit att använda humor, som så många som riskerar att mobbas. Hon förekommer begabbarna, är narraktig. En clown? 

Ändå riskerade hon ett tag att falla ner i offerrollen, och då kniper det i hjärtat, hur mobbarna far fram. Efter en lugn inledningen, byter tonen under hela mitten av historien, när Lotten sänts iväg på 'ferier' på Främmande Kusten, av vännerna, som vill att hon ska få uppleva kärlek, kanske hitta en livspartner.  Inte för att någon tror på det. Det behövs intriger. Men då blir Bergmans språk lika narraktigt som Lotten själv. Det måste vara Lotten eftersom både inledning och avslut är så mycket mer sansat. Lotten diktar upp sin ferie med yvigt språk - i sin dagbok. Allt är kodspråk, inga riktiga namn nämns. Hon leker. Och vännerna spionerar via Johan Markurell, men får  också i efterhand tag på Lottens dagbok, för att tyda vad som verkligen hänt. 

Badgästerna kallas 'badianer', vilket med tanke på talet om apache-dansen, tycks vara en samman-sättning av badare + indianer. Å andra sidan får det också en biton av 'babianer', alltså aporna, med tanke på hur de tanklösa badgästerna klampar fram och beter sig på stränder och hotell under sommarbaden. Berättaren är en mosaik av dagbok, spioner, röster ur omgivningen. Det är närmast ogripbart, inte kronologiskt. Först skrattar jag, men emellanåt balanserar allt på gränsen till 'för mycket'. 

Det är då allt lutar mot tragedi, det gör ont. Ska mobbarna vinna?  Men till slut vänder allt. Hon tar sig ur offerrollen, och kommer ur hela röran starkare. Vad som först tedde sig som 'för mycket', får nog sin förklaring i psykologin hos narren, clownen. Allt lugnar ner sig. Vi slipper det tragiska slutet, humorn återvänder. 

Frågan är om Bergman själv, den lite aparta, överviktiga text-skaparen, även lagt in egna upplevelser i kod-form? Nästa roman han skriver blir Clownen Jac. Den sista. Jag har några till att läsa, som skrevs före Lotten Brenners Ferier, men jag läste den här före dem, eftersom Lotten hade en biroll i Flickan i frack. Och när jag når slutet, visar det sig att, jo, Lotten är på ferier, samtidigt som Katja våndas efter hennes frack-episod, hos Ludwig och hans kvinnliga släktingar, samma kvinnor som skickat Lotten till Främmande Kusten. 

Allt snurrar kring Bergmans Wadköping, hans fiktiva kalejdoskop över livet. 

Flickan i frack - Hjalmar Bergman (1925)

'Flickan i frack' gick först som följetong i Bonniers Veckotidning våren 1925. Bergman var i akut behov av inkomster, och denna kom till ganska hastigt. Först intrycket blir lite av lättviktig långnovell riktad till ungdomen. Men man ska aldrig vara för snabb med att bedöma Hjalmar Bergman. 

Han har ju skrivit många romaner med tyngre ämnesval, och alltid har hans språk känts modernt, lätt och rörligt, så att man förleds att glömma tyngden i ämnet. Den här berättelsen  rör sig i ett ganska samtida Wadköping, där den unga Katja Kock, nybakad student, alltid får samma förmåner som sin bror, och protesterar därefter. Får hon ingen klänning till avslutningsfesten, så lånar hon broderns nya frack. 

Ju längre jag läser, desto tydligare blir den ironiska tonen, det småstadskritiska, ställningstagande för ungdomens befriande nytänkande, och medkänsla, i protest mot det ingrott konservativa. Och redan på tredje kapitlet har jag kapitulerat, och roas både av ämnet, och inte minst av hans kreativa svenska språk. Mycket givande. 

De sex kapitlen till trots, är texten ändå mer som en snabbläst långnovell. Men den blev snabbt populär och fick redan samma höst ges ut även som en liten bok, och fick på 1950-talet, en skolupplaga, med förklaringar och arbetsuppgifter, för övre tonåren. Jag har tidigare missat den, men det är en liten pärla. Jag blir alltid lika glad av att läsa Hjalmar Bergman, som den kreativa språkmästare han var.