Lady Chatterley's Lover - D H Lawrence (1928)

Jag läste Lady Chatterleys älskare på svenska när jag var drygt 20 och blev inte alls imponerad, utan gav strax bort boken. Nu har jag läst om den på engelska, och undrar lite om den svenska översättning jag läste som ung var lite förkortad? Romanen är så komplex, med så många karaktärer ur många olika synvinklar. Jag måste ha varit för ung och otålig för att ta till mig djupet i romanen. 

Nästa bok jag läste av D H Lawrence, var Sons and Lovers (1913), som kurslitteratur, jag mjuknade inte inför hans historia, men däremot hans språk, han ska läsas på engelska, språket är fantastiskt.  Sen har jag läst några fler av hans romaner, och bland dem är min favorit The Rainbow (1915), ända tills jag nu läst om Lady Chatterley's Lover i engelskt original. Och upptäckte att den faktiskt är ett såväl språkligt, intellektuellt, som känslomässigt och psykologiskt mästerverk! 

Språkligt, inte bara för lättheten och flyt i dialog såväl som i beskrivningar, utan för att karaktärerna inte bara är språkligt utmejslade, utan att texten även visar hur deras sätt att prata följer deras psykologiska skiftningar. Det kan vara små subtila skiftningar, som Sir Cliffords nästan omärkliga övergång från 'You are' när han vill vara klar och övertygande, till sammandragningar när han blir arg, som "you'll, you're" osv. Betydligt märkbarare blir då skogvaktaren Mellors nordengelska dialekt, och kanske svårare att tyda, då han gärna brer på med den när han vill ställa sig i kontrast mot 'fint folk', adel och medelklass och deras idiotier som han lärt sig att avsky. 

Lady Chatterley's Lover blev DH Lawrence sista roman, dessutom egenutgiven i Italien 1928, han dog tidigt 1930 av sin tuberkulos. Men Storbritannien och USA fick vänta på sin auktoriserade upplaga ända till 1960! Censuren skyggade för könsord han använde, som oanständiga. Piratupplagor fanns det naturligtvis gott om, att boken tema handlar om Sex var naturligtvis frestande för många. 

Men romanens tema är skriven på så många nivåer, från en engagerande intrig på ytan, som med mängden mångfacetterade karaktärer, med var och en sina olika egna erfarenheter, som stöts och blöts mot varandra, vilket fördjupar temat psykologiskt och känslomässigt, och skildrar hela 1920-talets tidsanda. Alla har sina egna drömmar om det perfekta mötet mellan man och kvinna, men också många besvikelser över att idealen - vilka de än är - ändå aldrig verkar fungera. När åren går inser nog de flesta att det är en livslång process som öppnar upp insikter - inför realiteten att ögonblick av 'nirvana' är relativt få, och att misslyckanden och besvikelser är många. Tillfredsställelsen är personlig - att kräva den av någon annan leder till tragedi. 

För mig blir romanen just en mycket intressant sammanställning främst av 1920-talets rörliga tankevärld, skilda åsikter via olika karaktärer, från alla samhällslager, mer eller mindre, som ställs mot varandra. Samhället är i stark omvandling efter första världskriget, kvinnor börjar höras allt starkare, medan männen tycks sjunka ner i depressiv meningslöshet. DH Lawrence fångar många vibbar av den katastrof som var på väg, 1929 års stora börskrasch och den djupa ekonomiska depression som följde, likaväl som alla vilda förslag på förändringar, men mest dominant av alla, förlamningen, som banade väg för extrema grupper, höger och vänster, att ta över makten. 

1920-talet var en tid när förhållandet Man - Kvinna var särskilt livligt debatterad, medvetet eller omedvetet. Ofta fanns bilden av ragatan som ville ta all makt från männen, samtidigt som män ofta visades fram som svaga, feminina, dandys. DH Lawrence sätter Connie som huvudperson, medelklass- flickan som 'gift upp sig' till Lady med Sir Clifford. Men så uppåt är det inte på det kalla 'slottet' Wragby, när maken Clifford kommer hem från första världskriget, förlamad och impotent. De hade gift sig i början av kriget när Cliff hade en månads permission. Mer smekmånad och samliv än så blev det inte. Kroppsligt försvagad lever Cliff dock vidare med sina svala aristokratiska syn på livet, han talar om deras äktenskap inte som känslomässigt eller sensuellt, utan som ett intellektuellt band, l, och talar om deras äktenskap handlar om helt andra gemensamma band. Men hur skaffa en arvinge till adelskapet?

Clifford framkastar: "I do think that sufficient civilisation ought to eliminate a lot of the physical disabilities, all the love-business for example, it might just as well go. I suppose it would if we could breed babies in bottles." Alltså tankar om 'provrörsbarn' 50 år före sin tid. 

Connie tvingas anpassar sig, men Cliffords inställning är för hypotetisk. Ett barn skulle kunna ge henne känslomässig mening med livet, men Cliff har villkor, det får inte påverka Connies 'känslor för honom själv', vilka inom Connie vid det här laget redan krympt ihop till plikt och krav. När hennes far antyder att hon borde skaffa sig älskare, liva upp sig med 'äventyr', och till och med får Cliff att ytligt acceptera tanken att kanske den vägen få en 'arvinge' till sin adelstitel, egendom och ägorna med sina kolgruvor - men bara om transaktionen är mer affärsmässig (Connie som provrör!?) än känslomässig, vilket känns meningslöst för Connie. Och även om Cliff kan tänka sig det som hypotes, kommer det att väcka många dolda mänskliga känslor i olika psyken. 

DH Lawrence är en ypperlig psykolog i den här romanen - visar upp alla brister och styrkor, och hur de kan skifta fram och tillbaka efter situation och humör. Connies och Cliffords samliv begränsas i stort sätt till middagsmåltiden och att Cliff därefter kan idka lite högläsning för henne. Connie föredrar det, mot att spela schack och liknande, för då kan hon låtsas lyssna och tänka på annat. En kväll frågar Cliff om hon läst Marcel Proust? hon svarar: "He bores me: all that sophistication! He doesn't have feelings, he only has streams of words about feelings."  Cliff: "I like Proust's subtlety and his well-bred anarchy." Dessa kommentarer roar mig, för även om det finns underbara avsnitt, i synnerhet det konstnärliga, intermediala, i Prousts texter, så håller jag mest med Connie. Alldeles för många ord, som håller de verkliga känslorna på armslångt avstånd. 

Frustrationen växer inom Connie. En dag påpekar Cliffords 'aunt', Lady Eva, att "A woman has to live her life, or live to repent not having lived it." Connie känner av dubbelheten i mäns attityder till henne själv. De var i allmänhet vänliga mot henne som en person med titeln 'Lady', men kvinnan och kroppen föraktade de, inklusive hennes livmoder. Något nytt sker dock när hon kommer i kontakt med makens 'skogvaktare', Mellors. Ett slags 'naturbarn', en man av folket med respekt för naturen, med önskan om sensuell värme, men bränd av tidigare erfarenheter. 

Det räcker att läsa romanen som en engagerande historia, med en intrig att följa. Eller som en rad psykologiska insikter. Men jag har alltid varit intresserad av bilder som väcker djupare omedvetna symboler till liv. Där hamnar Connie - ytligt sett - i en mellanposition, valet mellan makens kroppsliga svaghet, som fokuserar på själ och intellekt, respektive skogvaktaren Mellors, som bränd av livet beslutat att återvända till naturen och använda kroppen. Ska Connie välja den 'cerebrala' mannen, som förträngt all ömhet, eller 'naturkraften', som ser sensuell värme och behov av beröring, som meningen med livet? 

Men inget är så enkelt i den här romanen. DH Lawrence fördjupar problemställningen en nivå till. Är de två männen verkligen varandras motsats? Den ene är inte mer feminin än den andre, de är det bara på olika sätt, och styrka och svaghet fluktuerar som ebb och flod. Båda männen har förträngt sina ömmare sidor, medan Cliffords styrka, där han sitter maktlös i sin rullstol, kanaliseras till intellektuella hypoteser och affärsidéer. Medan Mellors rör sig i naturen, symbol för 'djuret i människan', har han dock sina fysiska svagheter efter en svår lunginflammation. Livet är inte så enkelt som symbolerna kan lura oss att tro, tycks författaren poängtera. 

Och det är här, med alla dessa facetter och prismor, som den här romanen blir evigt giltig, något som nu nära 100 år senare fortfarande visar upp mänskliga livsvillkor. Den handlar inte bara om 1920-talet, psykologin känns generell, och kommer antagligen att läsa vidare som viktigare i minst hundra år till. Tiden går så fort.

Connie söker sig själv, och sin egen styrka, sin egen vilja. Men det är inte lätt. Slutet på romanen är öppet, inga patentlösningar erbjuder sig. Den skrevs trots allt på1920-talet. Det Glada Tjugotalet var allt annat än glatt. Kvinnors fri- och rättigheter hade ännu lång väg att gå. Skilsmässor existerade, blev allt vanligare. Men inte var det lätt. Ur den synvinkeln känns tiden trög och långsam. 

Men rör på sig, det gör den. Ingenting stagnerar, så som Cliffords aristokratiska världsbild hade blivit stenlagd sedan århundraden tillbaka. Dessutom läser han nu, i sin fysiska svaghet, böcker om hur själen stiger medan kroppen vissnar. Hoppet finns där trots allt, nedtryckt under trauman. 

Mellors nämner dessutom Buddhas insikt om 'medvetenhet', det är Mellors styrka i jämförelse med Cliffords förträngningar av kroppen, Mellors försöker smälta samman kropp och själ. 

NP 1952 - Francois Mauriac

"för den genomträngande själskunskap och konstnärliga intensitet, varmed han i romanens form tolkat det mänskliga livsdramat"

Francois Mauriac (1885-1970) växte upp i Bordeaux's katolska borgerlighet, men begav sig tidigt till Paris med sikte på en litterär karriär. Han skrev det mesta från lyrik och dramatik till biografier, essäer och journalistisk, och invaldes i Franska Akademien 1933, och fick alltså Nobels litteraturpris 1952, med motivation enligt ovan. Tyngst väger hans många romaner och självbiografiska skrifter, med fokus på den lantliga markägande bourgeosie, gisslad för sin trångsynthet. De flesta romanerna tillkom under 1920- och 1930-talet, en brytningstid mellan traditionella katolska och borgerliga ideal och moderna nya psykologiska människosyn han själv anslöt sig till.  Jag har läst två av dem:   

Thérèse Desqueyroux (1927), som räknas till en av hans främsta romaner, har jag läst flera gånger på franska. Den är en sorts psykologisk thriller, en suggestiv skildring av ett brott, inifrån en ung kvinna, som föds in i en lantlig bourgeoisie, med dess kollektiva måsten, där kvinnan 'tillhör' familjen, och bara är där för att föda en arvinge. Den tilldrar sig antagligen på 1920-talet, men i det lantliga hedlandskapet, känns allt 1800-tal, där ägandet är det viktiga. Therese har fått utbildning, är intelligent, men är också raka motsatsen till Bernard, maken i vars familj hon blir en del av - kollektivt, familjen som kväser hennes individualitet. 

Den börjar som ett mysterium kring ett brott, hon försöker förstå och förklara varför hon försökt förgifta sin make, varför idén kom efter en kaotisk skogsbrand, när hon tycks lida av en förlossningsdepression. Hennes kluvenhet att tillhöra det jordägande kollektivet, dragningen till pinjeskogarna, men också att bryta med denna, bli en modern kvinna, inte bara en rökande kvinna, utan vägen att söka hitta sig själv, genom sitt lidande, att få vara ensam, en individ som tänker själv, inte bara en skyltdocka eller en livmoder för en arvinge. Hon är så indoktrinerad i sin miljö att hennes motiv tryckts ner i det omedvetna. 

Till skillnad från Wilhelm Mobergs roman 'Raskens', från samma år, får alltså Thérèse och Bernhard inte ett långt samliv, hur än långt äktenskapet kan tänkas bli. De lär sig aldrig förstå varandra. För familjens ryktes skull frias Therese, trots alla bevis om hur hon gett Bernard gift, så förnekar han fakta, rädd för henne - är hon galen? - separerar de först genom att Therèse isoleras till sitt rum på landet, skild från sin dotter och sin make. Efter år av fördjupad depression och risk för hennes liv, för hon till slut lämna området. Separerade är de och Bernard lär sig aldrig förstå henne, oförstående inför den Nya kvinnan, den intelligenta kvinna han gift sig med. Hon skrämmer honom, hon söker sin frihet. 

Det är en vacker text, långsam, inre psykologi, som jag tog till mig känslomässigt som ung, men uppskattar på djupet först nu som äldre. I synnerhet i förhållande till det omvälvande 1920-talet.

Ormboet (Le noeud de vipère, 1932) finns däremot översatt, senast i Brombergs serie med Nobelklassiker.  Hur än kort roman, 200 sidor, är den första halvan mycket tung för mig att läsa. Mauriac låter sin berättare och huvudperson vara allt jobbigt man kan tänka sig, han är svartsjuk, hatar och vill hämnas på sin egen familj. Han klagar på deras snikenhet, vill göra dem alla arvlösa, samtidigt som han själv är snål och sniken, han klagar över andras dumhet och självupptagenhet, medan han själv är dum och excellerar i egoism. Hela hans liv försvinner i hans kamp mellan illusioner och ilskna projektioner, där återigen det omedvetna innebär en stor blind fläck för hans egen förståelse. 

Det tar över fyrtio år innan får sina stunder av insikt, om än kortvariga, under andra bokhalvan. I alla fall grips jag åter av historien, som åter fångar mitt intresse. Ormboet är hans eget hjärta och själ, där hämnden slåss med självhatet, och undertrycket behov av kärlek. Självbevarelsedriften gör att han ständigt projicerar ut allt negativt på sin familj, hustru och barn och barnbarn och ingifta. Så även om han ibland känner ormarna kräla i sitt eget bröst, trycker han åter ut dem, det är alla han misstänker för att sukta efter arvet efter honom som är 'ormarna' som krälar. 

Mauriac låter sin huvudperson avslöja falskheten i den penninghungriga borgerligheten, som döljer sig bakom sin skenheliga religiositet. Men han har också en blind fläck - sig själv. Men historien är flerdimensionell. Tänkvärt är att boken tilldrar sig 1930, alltså året efter den stora börskraschen 1929, så medan huvudpersonen sålt sina aktier i tid, och därför sitter på en enorm förmögenhet, som han inte vill unna sin familj, så har de verkliga ekonomiska bekymmer. 

Men Mauriac har också en underström av motstridig religionskritik. Huvudpersonen vägrar gå i kyrkan eller följa regler som att fasta på fredagar, han retar sin omgivning med att avnjuta en fläskkotlett, när familjen håller sig till bröd och fisk. De följer alla regler, men tycks inte ha någon djupare förståelse för själen. När deras dotter Marie dör ung, blir hon bara dött stoft för de som säger sig tro på ett evigt liv. Medan huvudpersonen själv, som 'vägrar  tro på gud', är övertygad om att han känner hennes själs närvaro omkring dem. Han ser inte Marie som döda benknotor, utan som levande ande, i den finns kärleken han aldrig lyckades fånga i livet. 

Jag har också läst en av hans noveller, som jag hittade i en gammal antologi, som firade Nobelprisets 60-årsjubileum. Där står tyvärr inte när novellen tillkom, men den heter "Knivstyng", men här är det ett äkta par, 48 och 49 år, med långt äktenskap bakom sig, och där det är 'barnen' som är limmet. Han, Louis, är självupptagen konstnär, som utnyttjar hustrun för all omvårdnad och som bollplank, att prata med när han behöver prata ut om sina 'andra förälskelser'. För honom är hon precis som sin egen mor och farmor, tagen för given, någon att ta hand om barnen, en vana, någon som kan beundra honom. 

Jag läste nyss en doktorsavhandling om kvinnors romaner på 1920- och 1930-talen, och hur det på 1920-talet ofta handlade om kvinnors 'dröm att få vara kreativ', och hur det aldrig gick att kombinera med kärlek, med familj. Kvinnorna 'offrar sig', genom att antingen offra sin kreativitet, och välja familj, eller tvärtom offrar, dvs avstår från kärlek och familj. Och det är något som dyker upp även i denna novell, och i 'Lady Chatterley's älskare' (av DH Lawrence, 1928), alltså hos manliga författare, att kvinnornas 'offer'. Louis hustru, Elisabeth, har valt att beundra sin make och 'stå ut' med hans otrohet, men när de bott i Paris har hon upptäckt att man kan skilja sig, andra gör det, men hon är indoktrinerad i det heliga äktenskapet, men tröttnar på att bli tagen för given. 

I Mauriacs tankevärld, har 'kärlek' ett mått av lidande, på grund av den 'oundvikliga svartsjukan', det är som om det jämställs med Jesu lidanden, men på ett mer materiellt plan, hur äktenskap och kärlek l blir ett redskap för att skapa lidande, som förlossning. Så hur än ytligt och egoistiskt tänkt, så tror de på det som en väg till att få några stjärnor i himmelriket. 

Eftersom jag själv inte är katolik, har jag svårare att ta till mig lidande-problematiken. Men det finns ändå fler lager i berättelsen som är intressant och tänkvärt, och smärtsamt att läsa om. För tyvärr är mycket hos Mauriac problematiseringar av ångest och pessimism. Och tänker man tillbaka på 1900-talets mellankrigstid, så är det inte konstigt. 

Herr Clerk Vår Mästare - Eyvind Johnson (1928; utg. 1998)

 Ack, jag blir så inspirerad varje gång jag läser en text av Eyvind Johnson (1900-1976). Jämngammal med seklet satt den unge Eyvind på 1920-talet i Paris, staden för nyskapande konstnärer och författare. Han skrev oupphörligt artiklar och noveller i hopp om honorar för att hålla ekonomin på rätt köl, men han drömde om en stort upplagd roman, av ett inre behov av att få skapa, använda nya idéer och tekniker, en vilja att visa upp sin samtid på ett nytt sätt. 

1927 har han gift sig och första barnet är på väg, de har flyttat till den lilla staden S:t Leu-la-Forêt en bit utanför Paris, för att få en billigare hyra. Och mitt i allt slitet får han vet att hans yngre bror, som emigrerat till Amerika, avlidit under eländiga livsförhållanden. Det tog Eyvind mycket hårt, han känner skuld och skam, att han brytt sig mer om sin egen skrivarlust än sin brors livsmöjligheter.  

Herr Clerk Vår Mästare, är det lite märkliga namnet på denna stora roman om livet han var mitt uppe i, medvetandeström av mänskliga upplevelser, svårgripbara drifter och tankar, känslor av ofrihet, att vara bunden i ett ekorrhjul omöjligt att ta sig ur.  Men när han skickat manuset till förlaget, refuseras den som helhet. Tydligen för experimentell för svenska läsare? Han tvingades skära ner romanen till nära hälften - och gjorde det med vånda, men han behövde honoraret. Så den lilla roman som utgavs 1928 fick heta Minnas. 

Det jag nu har läst är däremot det fullständiga manus han skickade in, och som Svenska Akademin plockade ihop först sjuttio år senare, 1998. Och jag älskar varje rad i den. Eyvind Johnson hade många inspirationskällor i Paris, både Proust och James Joyce, även om det bara var via hörsägen, eftersom han ännu inte hunnit läsa dem innan han skrev sin egen roman. Men han förstod det stora i deras idéer, och i mitt tycke skapade han en betydligt njutbarare roman kring 'minnet' än Prousts mastodontverk. 

Eyvind Johnsons formexperiment flyter lätt och lekande, med medvetandeström och de inre röster som visar upp samtliga karaktärer i ett prisma av psykologiska nivåer. Inget är entydigt, allt är en blandning av verklighet och idéer som stöts och blöts. Det han tvingades ta bort var det s.k. Himmelrik, avsnitt där Gud och olika änglar betraktar Jorden och människorna med förundran och besvikelse. Dessa partier innehåller också korta sidohistorier, berättelser, som är olika vinklar på samma teman som nere på Jorden, i romanens huvudberättelse. Gud har dock tappat bort Jorden resp. somnat ifrån sitt projekt. En typisk upplevelse av all ondska och mörker som finns i människors liv. 

Det är en stor roman, med många teman, om än ungdomligt och lättläst, som rör svårigheterna att hitta mening i livet, när fattigdom, alkoholism, otrohet, svartsjuka och yttre samhälleligt tryck, är allt vi dagligen möter, det vi fångas av och trasslar in oss i. Det mesta flyter fram i lättsmält dialog eller invirade tankebanor i karaktärernas osäkerhet över hur de ska ta sig an livet. Visst kan det finnas något av Freuds psykologi i bakgrunden, driftslivet, Detet, Överjaget, men mest är det Eyvind Johnsons egen förståelse, via författarens sammanställning av bilder och språk, på flera nivåer, som flera instrument och stämmor, mer eller mindre harmoniskt samsas i samma melodi. 

Samtidigt som författaren brottas med sina tvivel, speglat i romanens berättelser, om vart författandet skall leda, alla historier, borde han inte hellre ta sig ett arbete med fast lön? Kanske hade hans bror då överlevt? Och nu för fru och barn? Men driften till skapandet är störst, hur än mycket det går emot tidens revolutionära strömningar, det kollektiva, hans egen anarkistiska grundsyn. Det var när han tröttnat på intrigerna inom partier och rörelser, som han äcklad gav sig av till Paris. 

Individen skulle vara det viktigaste, individens frihet - i motsats till allt maktmissbruk han ser omkring sig i olika former. Men vem är fri? Varken den 'hedervärde' Herr Clerk, eller alkoholisten J A Galén, kuvad av sina perioder och mardrömmar. Allt har mer än en sida. 

Tusen tranor - Yasunari Kawabata (1949)

Jag hann inte mer än blogga om Kawabatas Nobelpris 1968 via hans 1920-tals-noveller och önska att jag även kunde läsa någon av Kawabatas senare romaner, så var det precis vad jag fann i Myrornas  butik för begagnat. Boken var översatt till svenska och utgiven 1970! Visserligen översatt via en tysk översättning från 1952, men av en auktoriserad översättaren med japanskt namn, så allt bådade gott. Och romanen Tusen tranor har  varit en minst lika skön läsupplevelse som tidigare kort-noveller.  Språket lika lätt och klart. Ämnet eftertänksam och psykologisk. 

Att psykologin genast tycktes öppna sig för mig, handlar säkert om att jag just nu parallellt även råkar läsa Siegmund Hurwitz bok om Lilith, The First Eve : Historical and Psychological Aspects of the Dark Feminine. (2:a rev. uppl. 1999). Den boken är en tankeväckande upplevelse i sig. Utgiven första gången 1992, inleder författaren, som kan läsa de ursprungliga källorna i original, med att påminna om att de  här myterna "skrevs av män för män under en patriarkal era". Detta även som en kommentar till det stora intresse som Lilith väckt hos tredje vågens feminister på 1970-80-talen. 

Så Hurwitz skriver därför sin bok i förhållande till hur patriarkala män upplevt mötet med Lilith som skrämmande. Men hur det i psykologisk termer även är vägen till mannens internalisering av sin Anima, sin inre kvinnliga sida. Rädslan för förförerskan, och dualismen mellan den Goda Modern (Eva) och den Onda Modern (Lilith), som även skrämmer kvinnor, för att hon försöker döda deras spädbarn. 

Och jag upplever verkligen Tusen Tranor som just precis det, den unge mannen Kikuji Mitani, efter att ha förlorat sina biologiska föräldrar, upplever sig själv oförskyllt ha hamnat mitt i ett nav omgiven av fyra kvinnor, som om de vill tvinga honom att välja, men han vet inte hur. Två äldre kvinnor som kan representera en ond och en god moder, liksom två unga kvinnor, som kanske kan spegla hans blivande inre Anima. 

Lilith-figuren Chikako Kurimoto, en äldre kvinna med ett stort mörkt hårigt födelsemärka över ena bröstet, som Kikuhi råkat se när han var en liten pojke och följt med sin far till henne. Ju äldre hon blir, desto mer könsligt neutral, vilket hon själv uttrycker i termer av psykologi, när hon vill hävda sin intuitiva begåvning:  

"De vars kön inte är så ensidigt har i alla fall lika lätt att förstå sig på kvinnor som på män. Det kallas psykologi." (sid.108)

Vilket också kan läsas som en anspelning på att även män skulle vinna på att vara 'mindre ensidiga'.

Inte så att jag vet om Kawabata verkligen läst om Lilith så tidigt som 1940-tal, men även Indien har en mörk modergudinna, Kali. CG Jung kanske var välkänd även för Kawabata, inte vet jag. Japansk andlig kultur finns där i alla fall i större grad, än i Väst vid denna tid när behaviorismen gjort sig av med själen och varje uns av 'intuition' som något verkligt. Jag var tvungen att läsa CG Jung i slutet av 1900-talet för att återfinna tron på att människan är mer än en biologisk maskin. 

Romanen rör naturligtvis främst Japansk kultur i en brytningstid, där mycket rör 'teceremonin' i dess andliga, och därmed också psykologiska form, den äldre japanska kulturen, som den yngre generationen tycks bryta upp ifrån. Efterkrigstidens Japan med telefoner, tåg, bilar, lätta bomullsklänningar ställs i skarp kontrast till kimono, teceremoni, och vördnaden för förfäder, och hemmets 'Tokonoma', ett sorts högtidligt altare i en nisch, undantagen allt profant bruk, och hur allt detta hela tiden kombineras med ett typiskt japanskt sparsmakat bruk av växter/blommor, som följer årstiderna, som ett sätt att förhöja kontakten med livet, inte minst dess själsliga sida. 

Hur det går tänker jag inte avslöja. Texten är väl värd att läsas och tolkas som man själv vill. Kawabata förenar sin äldre japansk kultur med psykologiskt djup. Med hjälp av några avslutande förklaringar får vi också lära oss lite om den äldre keramik, som gått i arv i århundraden, i några fall kanske tusen år, och därmed också bibehåller traditioner och associationer som kans kännas som ett snärjande nät så länge man inte funnit sin egen inre själsliga sida, sin intuitiva anima, resp. animus hos kvinnor.

NP 1968 - Yasunari Kawabata

 "för hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart"

Yasunari Kawabata (1899-1972) blev den förste japan som fick Nobels litteraturpris. Han debuterade på 1920-talet, och den samling jag nu läst av honom är kortare texter, från just denna period: 

The Dancing Girl of Izu and other stories (1923-1929) - i engelsk översättning naturligtvis. Det är främst korta texter, 'palm-of-the-hand-stories', idealet var alltså att texten ska vara kort, klar, enkel, vilket gör att texterna genast intresserar mig, och det psykologiska innehållet gör att jag tar till mig texterna. Det är realism, kombinerat med psykologiska 'visioner', liknande magisk realism, som känns mycket moderna, men som lika gärna kan handla om ett nedärvt buddhistiskt tänkesätt, från det klassiska japanska. 

Titelnovellen från 1926 blev hans genombrott. och lär vara självbiografisk, och handlar om en föräldralös 20-årig student, som under ett skollov är ute på vandring och slår följe med några 'vandrande underhållare', som tar de jobb de kan få, efterfrågade vid fester, men också hånade som de lägsta på samhällsstegen. 

Nästa text, Diary of My Sixteenth Year, är också självbiografisk, och är en återfunnen dagbok från 1914 (han förklarar att 16 kommer av ett gammalt japanskt sätt att räkna barns ålder, men att han fortfarande var 14 när han skrev den) och handlar om hur han, som redan som 4-åring hunnit förlora båda sina föräldrar, därefter levde med sina 'grandparents', och nu när han är 14 dör även morfar/farfar, och dagboken tar upp just dennes tilltagande kroppsliga förfall, så att pojken måste hjälpa den gamle, och besväras av att väckas flera gånger om natten för att hjälpa den gamle att kissa i en urinflaska.

Texten berättar också hur han återfann dagboken 1924, och då renskriver och fyller i förklaringar för läsaren. Och fortsätter att diskutera minnets problem, varför minns han inte den gamle mannens skröplighet, har minnet senare skönmålat honom? Eller ändrade han i texten för att fiktionalisera händelseförloppet. Han har inget svar. 

Samlingen består av två delar, där första delen fortsätter med det självbiografiskt inspirerade, och handlar om en föräldralös pojkes erfarenheter och aversioner och förträngningar som han lär sig förstå först senare i livet. Dessa texter är lite längre än de i del två.

Den andra delen består helt av hans korta 'handflate-noveller', realistiska, men också psykologiskt intressanta bilder av relationerna, i synnerhet mellan man och kvinna, i det japanska 1920-talet. Och det finns alltså en själslig andlig nivå av tankeläsning mellan personerna. I 1920-talets Japan ingick han i något man kallat 'den nysensualistiska skolan', som ville förnya japansk skönlitteratur. Och Kawabatas stil är helt klart frisk och känns modern än idag. 

Texterna gör mig sugen på att läsa mer. Senare i livet, efter andra världskriget började han skriva romaner, som jag blivit nyfiken på, men där han tydligen fortsatte med handflate-idealet, men då inom varje kapitel. Men detta tyckte jag var tydligt även i Första delen i boken ovan jag läst, där alla texter, om än fristående, anknyter till den föräldralösa pojken (alltså han själv mer eller mindre). 

PS. 2026-07-25

Upptäckte idag att En Bok för Allas antologi Fler Nobeller : Noveller av Nobelpristagare (2012) också har en kort novell av Kawabata. Den heter "Födelsemärket", daterad 1940. Det är inte samma födelsemärke som i romanen jag just läst, Tusen Tranor, och snart lägger upp här på bloggen. För första gången i det jag hittills läst, är jag-berättaren kvinna, och det är definitivt en psykologisk utredning, djupt tankvärd, om kärlekens vägar och spänningar i relationer. 

A House Unlocked - Penelope Lively (2001)

En annorlunda bok, som vann flera priser. En sorts memoar, som utvecklas till en kultur- och socialhistoria. Penelope Lively utgår från sin mormors Edvardianska 'Country house' Golsoncott i Somerset. Där samlades familjen om somrarna, i början som familjens mötesplats, omgiven av den sköna naturen. Huset var i familjens ägo från 1923 fram till 1990-talet, senast ägt av en moster.

Penelope själv föddes 1933 i Egypten, och kom att stanna där under andra världskriget som utbröt när hon var sju år, vilket som hon själv skriver, gav henne en annorlunda synvinkel på kriget. Men via de minnen som huset bevarat av olika tider, kan hon relatera den brittiska utvecklingen från mormoderns ungdom sent 1800-tal, via första världskriget, då bl a en rysk mor och hennes två barn vistades hos dem, sedan de flytt ryska revolutionen och fadern avrättats. Där fick hennes barn 'äta upp sig', efter att ha blivit helt utmärglade under kriget.

Under andra världskriget fick huset ta emot många krigsbarn från London, men även en flyktig pojke från Wien. Och här avslöjas hur utmärglade även den engelska underklassen var, och hur omedvetna överklassen var om dessa förhållanden. Och här går trådar ihop om förändringarna i det brittiska klassamhället, hur detta krig gjorde att tjänstefolken försvann från marknaden, och överklassen tvingades ändra livsstil, samtidigt som Penelopes egen generation tillhör den nya mellangenerationen, som måste lära sig kombinera arbete och familj och hur hennes egna döttrar sett detta som en självklarhet med egen karriär.

Men från allt detta som kanske är det mest intressanta, så mediterar hon över tid och rum, minne och historia och betydelsen av ett hem, trädgård och natur- med trådar alltifrån 1600-talet fram till sekelskiftet 2000 - och dessutom ut i världen, som Sovjet strax före glasnost på 1980-talet. Hon hoppar hela tiden i 'tiden', och följer i stället olika teman, 'talar fritt' utifrån sina egna erfarenheter, när hon är nära 70 år. Och detta på ett förhållandevis kort textutrymme, och tycks ändå skapa en hel kulturhistoria, som är mycket lätt att ta till sig. Texten är klok och omdömesgill.

De fem pärlorna - Elin Wägner (1927)

Tyvärr hör den här till Wägners 'darlings' som hon nog borde ha släppt. Men hon kunde inte släppa den, den innehåller för mycket personliga erfarenheter från Rhenlandet och Pfalz, som ockuperades av Frankrike efter första världskriget. Området drabbades av ekonomisk kris och våldsamma utspel av separatiströrelser under hela 1920-talet. Wägner var där, fick vänner, och försökte sprida sitt fredspatos, civilt motstånd utan våld. Vilket fick motståndsrörelsen att le åt hennes naivitet. Romanens huvudperson är därför en naiv kväkarflicka från USA. 

Grundidén var att skapa en pacifistisk thriller, och kan sägas vara en föregångare till dokumentär-romanen.  Problemet är att texten i långa stycken mest resonerar, det är nästan bara 'telling' och inget 'showing' som kan väcka mitt intresse. Samtidigt som det saknas nödvändiga förklaringar. För även om jag känner till den historiska bakgrunden i det stora perspektivet, har hon förlagt denna idédebatt till ett fiktivt land, förstorad och vriden, och där karaktärerna dessutom ofta har märkliga kodnamn (t ex 'Till Sist', vilken min hjärna aldrig får grepp om). Så jag har svårt att engagera mig i historien. 

I synnerhet som denna kamp mellan olika politiska grupper, drivs av sentimentalt patos, liksom även kärlekshistorien. Även om ett tema i texten är att både visa upp och avslöja baksidan, att första göra Överste Martius till en martyr som 'segrat i döden' (Kristus-myten 'att dö för folket') är väl magstarkt, och att sedan avslöja att även han hyste mordplaner men att motståndaren hann före. 

Dessutom komplicerat av att kväkarflickan Kitty/Credo, både blivit denna Martius sekreterare under dennes landsflykt, och förälskat sig i hans eldiga personlighet. I sin pacifistiska nit lyckas hon utverka mordet på motståndaren Cark, som  tagit makten med våld, skjuts upp fem dagar, för att försöka varna denne Cark, i syfte att förhindra mer blodsutgjutelse, oavsett att hon finner honom motbjudande. I stället hinner denne först, och Martius mördas, och Kitty/Credo har blivit verktyget som gör att den hon älskar mördas. 

Och så blir slutsentensen för både Martius och Kitty, insikten "hur äventyrligt det är att älska".

Njä. Wägner hade en idé hon inte kunde släppa på flera år, för att den låg så nära hennes eget hjärta, bland annat en egen kärlekshistoria. Hon var i Pfalz och trodde att hennes pacifistiska vädjanden var orsaken till att ett mord förhindrades. Och även om det flera år att färdigställa den, så var hon själv alltför deprimerad för att se bristerna i sin text. 

Först tjugo år senare har hon sansat sig tillräckligt för att konstatera att det var en brittisk diplomat som förhindrat mordet. Henne själv hade krigarna mer sett som en maskot att le godmodigt åt. Det verkar i alla fall om man läser om det i Isaksson & Linders biografi om Elin Wägner. 

Mot Fyren (To the Lighthouse) - Virginia Woolf (1927)

En klassisk roman av Virginia Woolf (1882-1941) med den medvetandeström hon arbetade så intensivt med att göra så perfekt som möjligt. Den rör sig snabbt och lätt mellan alla karaktärer, familjen Ramsay och några vänner, i deras sommarhus på en ö i Hebriderna. Jag har läst den förut, både på engelska och svenska. Då granskade jag det intermediala, hur texten kan tolkas lika mycket via musik och konst, som det litterära innehållet. Mer om det längre ner. 

Nu efter flera års uppehåll, har jag läst om denna mångtydiga text, för att se vad som griper mig idag. Medvetandeströmmen av tankar och känslor pendlar mellan de olika karaktärerna, och deras olika aspekter av mänskligt liv och personlighet. Samtidigt slås jag av att tiden tycks stå stilla, medan en mängd associationer irrar och hoppar i tiden i karaktärernas tankar, och drar därmed ut de få timmar texten tilldrar sig. Tankarna förflyttar sig mer än karaktärernas kroppar.

Den målande Lily Brisco tänker i bilder och färger, men representerar samtidigt framväxten av en kvinnlig konstnär. Romanen blir en metatext över skapandet, en metafor för Virginia Woolf själv. När Lily brottas med utformandet av motivet på sin tavla, tänker jag att så måste Virginia Woolfs arbete med att förnya skrivandet och utveckla medvetandeströmmen, att forma alla karaktärers tankar, så som hon uppfattade dem. Just så som Lily inte vill ta efter tidens konstnärstrend, hon vill måla det hon ser, just så som hon själv ser det.  "Vad jag ser är vad jag ser."

Virginia Woolf lär ha sagt att hon inte 'menat' något med 'To the Lighthouse', läsaren får göra sin egen tolkning. Del 1, 'Fönstret', tilldrar sig hos familjen Ramsay ca 1910, en afton under sensommaren. Där börjar Lily Brisco måla en tavla av Ramseys sommarhus och trädgård, när Mrs Ramsey sitter och läser en saga för yngste sonen James. Lily ser dem som en violett triangel, en skugga mot det vita huset.  Yta, form och färg intresserar henne. Vännen William Banks ser genast mor och barn, och verkar tolka in Maria och Jesusbarnet, medan Lily reducerar det till en geometrisk form och färgton. Var och en tolkar efter egna ramar - som att tolka en Rorschach-bild (psykologiskt test utvecklat 1921).

Virginias syskon lär ha sett Mr and Mrs Ramsays om naturtrogna bilder av deras föräldrar, så nära en sann bild man kan komma, dvs en mycket rörlig mångfacetterad bild, så som alla människor består av olika aspekter som hela tiden skiftar inom Jagets prisma. De representerar också de Victorianska könsroller som deras barns generation ville ändra på. Begränsningar som i synnerhet Lily Brisco får representera, det svaga självförtroendet efter alla manliga åsikter om att 'kvinnor inte kan måla'. Hon  tvingas leva som hushållerska åt sin far - hennes offer och protest, blir att välja ett asexuellt liv, vigt åt konsten, hennes kreativa sida. 

I del 2 passerar tio år revy, kort och koncist, fyllt av förfall och dödsfall, först Mrs Ramsey, sedan hennes vackra dotter Prue i barnsäng, sedan sonen Andrew liksom många andra under av granat i första världskriget. Ljuset avskärmat, livet grått. 

Men i del 3, 'Fyren' återvänder spillrorna,  Mr Ramsey med de två yngsta barnen, James och Cam, för att äntligen göra utflykten till Fyren, som aldrig blev av före kriget. Nu är de motsträviga, ser fadern som en despotisk hustyrann, vägrar stryka honom medhårs. Även Lily Brisco återvänder och gör ett nytt försök med sin tavla, motivet som lagat kvar i hennes undermedvetna dessa tio år, och nu växer till en vision, där hon släpper taget om sin gamla längtan efter modern i Mrs Ramsay, lyfter ut henne ur skuggan med barnet, och låter henne i stället blomsterprydd avlägsna sig dansande över en blomsteräng. Fri från tvånget att 'vårda' sin sårbara make. 

Så romanen är full av intressanta metaforer. Fyren är framtiden, något att se fram emot - men den drömmen krossas av Stormen - symbol för världskriget - men några spillror överlever, och återkommer, till den drömda framtiden. Sonen James inser att hans missnöje med fadern handlar om att de är för lika, men till slut får James, som styr båten till Fyren, ett berömmande ord av fadern, det han suktat efter i så många år - precis som Mr Ramsey alltid suktar efter erkänsla, berömd, något som kan stärka den svaga självkänslan.

Tro nu inte att detta är en uttömmande bild av romanen. Den innehåller så otroligt mycket mer. Den är väl värd att läsa av många olika skäl. Även om Virginia Woolf inte 'menade' någonting med romanen, är den en klar spegling av sin tids könsroller och skönhetsideal. Woolfs rika bildspråk och oftast mycket konkreta miljöbilder är rörliga, precis så som Lily önskar sig vara ett vinddrag, som kans linka in genom nyckelhål, för att lösa gåtan med Mrs Ramsay, romanens centralgestalt. Och jag upplever verkligen Woolfs ordkonstverk som en rörelse likt vinddrag, och som kan jämföras med musik.  

Ord och meningsbyggnad skapar bilder, likaväl som färg och form på tavelduk. Men en text kan även byggas med hjälp av form skapat för musikverk, även om den strukturen kanske upplevs mer omedvetet. En intermedial ingång, ämnet för min analys för 15 år sen, som då inte hamnade här på bloggen.   

Likt många klassiska musikstycken är romanen uppbyggd av tre delar. I musik avviker tempot i mittensatsen oftast markant, om huvudtemat har varit snabb dur, går mitten-satsen ofta i långsam moll. Eller tvärtom - som i den här romanen. Del 1 rör några timmar en afton, och del 3 några timmar en förmiddag,, om än med melodiska och tematiska utvikningar, medan del 2 förflyttar oss snabbt över tio år mellan dessa två septemberdagar. Romanen spelar likt en symfoni-orkester med många instrument och solister, där gestalternas tankar avlöser varandra och snurrar runt varandra i mycket mjuka lösa övergångar. Ofta ställer sig Mr Ramsay upp och utbrister i någon heroiskt dyster fras. Ibland svarar Mrs Ramsay som sopranen med hela sitt skönaste register, och tillsammans är de som 'tvenne toner, en hög och en låg som slås an samtidigt" och när efterklangen dör bort kan Mrs Ramsay återvända till sagan hon läser för sin son. Som i ett orkesterstycke finns många instrument och mycket pågår samtidigt. Förutom duetten mellan makarna läser modern för sin son. Woolf beskriver att Mrs Ramsay "utan svårighet läste och tänkte på en gång; för historien om fiskare och hans hustru liknade basen som lågmält ackompanjerat ett motiv och då och då dyker upp i melodistämman." Här omtalas alltså detta musikaliska tema svart på vitt. 

Alla gestalterna beskrivs på detta dubbla sätt, att ord och tanke skiljer sig åt, medan de gör något tredje. Ibland kommer en sidodrill från någon solist, som då Mrs Ramsay mitt i en tankegång hejdas helt kort och gör "någonting finurligt med stickorna" (handarbete). Eller rent uttryckt: "Med lätt förvåning noterade hon bristen på samstämmighet mellan vad hon tänkte och vad hon gjorde - serverade soppan - och fick en allt starkare känsla av att stå utanför strömvirveln" (s.116)

Mrs Ramsay är ett huvudtema med variationer, sedd ur alla gestalters olika synvinklar. Lily försöker förstå hennes "melodi" (s.74). För mig stiger hon fram som symbol för "La Belle Epoque", en närmast överjordisk skönhet, l'art pour l'art, men uttalar aldrig egna inre tankar. Hon finns där för omgivningen, tills hon töms på sin kraft och dör hastigt efter första delen. Hennes skönhet beskrivs som "grekisk i varje tum, rak, blåögd" (s.49), syftande på antika skulpturideal, Mr Bankes associerar till romantiska bilder av "gracer i ring på liljeängar" och ser henne som drottninglik, "ett autentiskt mästerverk av Michelangelo", trots att hon stickar grova strumpor i ett hus på fallrepet. (s.50). Och Mr Ramsay ser henne "upphöjd över honom nu, i sin skönhet, i sitt vemod." (s.94) Med henne och första världskriget dör sekelskiftets optimism bort, liksom att kvinnans roll endast skulle handla om äktenskap. Lily väljer bort äktenskapet. Män och kvinnor lever i olika sfärer. I romanen är Orden, i synnerhet de akademiska, en manlig sfär, förbunden med rörelse ut i världen eller mentalt genom alfabetet. 

Lily Briscoe vill fånga en vision på sin tavla, Ramsays hus och trädgård. I mitten finns en tom fläck, där hon vill fånga modern och barnet innanför hemmets fönster. Men hur? Mrs Ramsay, som fött och fostrat deras åtta barn, är den höna Mr Ramsay som ung beundrade, kycklingkullens trygga hamn, dit även han kan återvända när livet känns hårt. Fönstret i del 1, är ramens om skiljer den kvinnliga sfären från den manliga. Fyren är den manliga blicken som sveper förbi om nätterna, men också målet för den manliga resan, livets äventyr och slagfält. Vid fyren har skepp gått i kvav, och manskap drunknat.

Lily Briscoe försöker i sitt målande ta ett vetenskapligt perspektiv på volymer, linjer, färger, vilket den i övrigt vänlige botanisten Bankes vill skilja på konst och vetenskap. Lily våndas, kritiserar sig själv, och kvävs nästan av Charles Tansleys åsikt att kvinnor varken kan måla eller skriva. Men sen "svor hon att besjäla de livlösa färgklumparna". (s.74) Tavlan ska fullbordas. Lyckas hon, "behöver [hon] i alla fall inte gifta sig, gudskelov" (s.140). Men, inte heller Mrs Ramsay tar hennes målning "på allvar", men uppskattar att Lily är självständig. (s.23)  

Dualismen skiljer på kvinnlig färgrik känslosamhet, mot den manliga snårskogen av akademiskt språk. Mrs Ramsay har med åtta barn och hushåll inte tid att läsa för sitt eget nöjes skull (s.46), men ägde en outsinlig medkänsla med människor och ägde "själens förmåga att gripa sanningen i flykten" (s.49). Mr Ramsay avskiljer sig likt en fyr och försöker mäta sin akademiska förmåga kring abstrakt kunskap, i motsats till hustruns intuitiva förmåga, den hon använder för att skydda, värna och återskapa sin makes självförtroende. 

"Då och då slog det henne att han måste vara annorlunda skapad än andra människor, att han var född blind, döv och stum för vanlgia ting men med ögon som en falk för ovanliga ting." (s.100) Stum, Blind och Döv, motsvarar de förlorade sinnen för Ord, Bild och Ton, avskilda från de akademiska vetenskapliga snilleblixtarna. Mrs Ramsay tänker sig in i det sista "den manliga intelligensen" som en "beundransvärd konstruktion" för att bära upp världen. (s.144)

Jesus' Son - Denis Johnson (1992)

Psykedelisk text, liknar inte något jag läst. Texten griper tag, suger in mig. I synnerhet första avsnittet, 'Lift med krock', upplevelsen av en krock, med dödsfall och blodiga skador när det upplevande jaget är utspejsad av droger. Och texterna fortsätter, relationernas ytlighet och bristande kontakt. Utanförskap, frenesi, beroendet som förnekas.

En 'modern klassiker' jag inte kände till. Det är tydligt att författaren själv, Denis Johnson (1949-2017) varit både heroinist och alkoholist, och därför ger oss en realistisk inblick i den världen, vad gäller såväl begränsade synfält, drömska visioner och klarsyn. På en skala från hårdkokt till det bitvis transcendentala. Ett mörkt samhälle, en hårdkokt botten med droger, skottskador, USA på botten. 

Där befann han sig på 1970-talet, när han var i 20-årsåldern. Men hade debuterat med dikter redan 1969, men trots universitetsbetyg och skrivarkurser i botten (bl a för Raymond Carver), måste han hitta ut ur drogerna innan hans skrivarliv utvecklades. Han skrev såväl dikter, som noveller, romaner och dramatik, och vann för detta en rad priser. 

Jag kan inte säga varför boken heter Jesus' Son, jag kan bara gissa att det är den psykedeliska drog-upplevelsen, som också senare ledde till en sorts 'omvändelse' som åsyftas. Drogen må öppna upp en andlig dimension, men den leder inte vidare, utan bara ner i mörker och känslokyla.

Boken har kallats 'novellsamling', men jag ser den inte så. De elva mer eller mindre korta texterna har samma jag-berättare, Fuckhead. De är hans minnen, samlade, men inte kronologiskt, utan mer som glimtar ur heroinistens oftast ofokuserade minne. Människor kommer och går, bråkar, ger upp, oftast avskärmade, dör. 

Bara sista texten är mer kompakt skriven, vaken, när han börjat vakna upp, avgiftad, går på antabus och AA-möten. Och fått ett deltidsjobb som mest liknar 'arbetsträning', att skriva ihop Beverly Home News, ett internt nyhetsbrev för ett sjukhem. Själv har Fuckhead blivit fönstertittare, nyfiken på 'vanliga' människors liv. På sjukhemmet Beverly Home hade han fått möta senila och handikappade, knäppskallar som han själv, de marginaliserade, undanstoppade - dem han aldrig annat "att det kunde finnas en plats för".

Skrattets och glömskans bok - Milan Kundera (1979)

 Milan Kundera, idéförfattare, hans böcker fylls av strukturer och liknelser. Tankeväckande som matematiska ekvationer.  Det här är en meta-roman, som öppet diskuterar romanens delar, tanken vid skapandet.  

För mig är det här även det personifierade 1970-talet. Hur än komplicerad romanen kan tyckas vara  uppbyggd, så finns författaren där öppet i texten, involverar sig själv, liksom sitt skrivande och samhället han lever i. 

Boken framstod först som sju noveller - men är sju delar, tema med variationer - alltifrån realism i självbiografisk form till magisk realism och saga. Men allt är tänkt som musik, där temat varieras för att lyfta olika delar av melodin. Och han förklarar själv varför i bokens text, sidan 186:

"Hela den här boken är i variationernas form. De enskilda avdelningarna följer på varandra som enskilda avsnitt i den resa som leder in i temat, in i tanken, in i en enda situation, vars innebörd går mig förlorad i det oöverskådliga. 

Det är en roman om Tamina, och i det ögonblick Tamina lämnar scenen är det en roman för Tamina.  Hon är huvudfiguren och huvudlysnaren, och alla andra historier är variationer på hennes historia och löper samman i hennes liv som en spegel."

En bok om människolivet, om hur vi glömmer, om kärlek och skratt som motsatser. 

Vilket fick mig att tänka på det första jag läste av Kundera när jag var ung, Kärlekens löjen, sju noveller han skrev på 1960-talet, innan han gav sig i kast med romanformen. Noveller om människans svårigheter att få ihop kärlek och sex. Det var en tid fixerad vid sin nya sexuella 'frihet'. 

Skrattets och glömskans bok är  betydligt 'mognare', ställer fler erfarenheter emot varandra, och lyckas levandegöra en rad av karaktärerna. Jag roas av att Kundera återigen verkar förtjust i att kommentera sin egen tidigare bok, eller kanske han aldrig släpper de teman som intresserat honom.  

I 'Femte delen', där en rad författare träffas och dricker på krogen, och alla benämns med en rad kända alias, alltifrån Boccaccio till Goethe, vilket samtidigt blir en litterär allegori i sig. Där de olika namnen står för olika litterära inriktningar, liksom livssyn. Vilket naturligtvis även varieras under livets olika faser. Petrarca, den störste av kärlekspoeter, fyller den unge studenten med extas, samtidigt som han förklarar att "Boccaccio är ett nöt". "Boccaccio förstår inte kärleken. Kärleken kan inte vara löjlig. Kärleken har inget gemensamt med skrattet."

Skrattet är en explosion som slungar ut oss i ensamheten, Skämtet är en barriär, en fiende till kärlek och poesi. Menar Petrarca på sidorna 162-163. Och i 'Sjunde delen' minns Jan hur han och och hans älskarinna vid ett tillfälle varit nära att brista i skratt, inför några löjliga rörelser, och hur Jan kände att han var bara en hårsmån från att brista ut i skratt, och då skulle han inte kunna älska. "Skrattet var som en jättestor fälla som tålmodigt lurpassade" (s.235). Fysisk kärlek förvandlad till löjliga rörelser.  

The Volcano Lower : A Romance - Susan Sontag (1992)

Första gången jag läser Susan Sontag (1933-2004) så jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Jag har alltid varit svag för historiska epoker, och den här skulle utspela sig kring Vesuvius vid Neapel, från senare halvan av 1700-talet och gå fram till Napoleonkrigen. Jag visste inte att huvudpersonerna var verkliga kända personer, vilket jag brukar bli misstänksam mot - i synnerhet om det gäller författare, kändisar - då föredrar jag fiktiva karaktärer där det står författaren fritt att fantisera.

Men detta är verkligen en roman, som i synnerhet väcker tidsandan - vilket alltid intresserat mig - från Upplysningstiden  via Franska revolutionen till Napoleonkrigen. Det är stämningsmättat, intelligent, ett konstverk med sitt eget universum, tydligen för att undvika att upprepa allt som redan skrivits om dessa kända personer - vilket jag inte alls kände till, för mig är endast namnet Lord Nelson känt. Amiralen som gav britterna segern mot fransmännen vid sjöslaget vid Trafalgar, men samtidigt miste livet.

Bokens baksidestext meddelar att de tre huvudpersonerna är Lord Hamilton, brittisk diplomat förlagd till riket 'De Två Sicilierna' med Neapel som huvudstad, hans hustru Emma, och så Lord Nelson.  Dessa tre blev tydligen en omskriven kärlekstriangel, eller snarare ett 'menage à troi', under Napoleonkrigen. I börjar av boken noterar jag därför med viss förvirring att Lord Hamiltons hustru heter Catherine, som visar sig vara hans första hustru, och hinner bli sörjande änkling, innan han och Emma - med en åldersskillnad på 35 år - slutligen gifter sig år 1791.  

Jag tycker mycket om att Susan  Sontag egentligen aldrig nämner personernas verkliga namn, mer än enstaka förnamn. Ambassadören Lord Hamilton kallas hela tiden the Cavaliere, och Lord Nelson är the Hero (hjälten), ibland Amiralen. Emma är naturligtvis kort och gott Emma, så som kvinnor oftast tilltalas, bara med förnamn, och beskrivs länge i romanen som oskuldsfull flicka, som levde på sin charm och skönhet, även om eftermälet blev 'kurtisan'.

Sent i texten får vi veta att Emmas far var smed, som dog när Emma bara var två månader, så hon kom från fattigdom, men var sin mors ögonsten, och de åtföljdes i stort sett hela livet. Emma började som piga i London som tolvåring, men visste tidigt att ta sig vidare, blev dansös och beundrad modell åt konstnärer, för att slutligen gifta sig till titeln Lady Hamilton. 

Redan på sidan 58 finns två formuleringar som sätter tonen i hela boken: "Like his century, the Cavaliere was less rational than he has been reported." Vilket gäller hela upplysningstanken. Medan frasen "The sleep of reason engenders Mothers." mer symboliserar förhållandet mellan Emma och hennes mor, 'förnuftets sömn framkallar mödrar', moderskärleken i nuet är det enda som kan skapa en bättre framtid för barnet, även om samhället länge motarbetade döttrarnas möjligheter. Inget av detta uttalas öppet i romanen. Läsaren måste tänka själv. 

Men, som sagt, vi möter inte en historisk dokumentär, utan en rad roller som tydliggör det stora Melodram som var på väg, som präglade tiden. Först högadelns lyxliv skvalpande på vågtopparna av Upplysningstankar, omedvetet nyfikna på vulkaner, omedvetna om 'folket' som skulle explodera som en vulkan i Franska Revolutionen, men också nästan omgående  slås tillbaka, av Napoleonkrigens blodbad när överklassens makt restaurerades. Även om årtal sällan nämns tycks Emmas livstid (1765-1815) vara ramen, men Sontag själv finns med, med enstaka reflektioner som för in texten i 1900-talet, så vi inte glömmer att det här är en rekonstruktion, en roman med senare erfarenheter att utöka reflektionen med.

Minst halva boken handlar om the Cavaliere, diplomaten som önskat sig en mer ärorik placering, än Neapel, huvudstad i 'Kungariket de två Sicilierna' (fortfarande 100 år innan Italien kom att enats till ett rike). Men förutom att smöra för det depraverade kungaparet i Neapel, påtar han runt med sina egna intressen, vulkaner, och posera som 'samlare och kännare av antikviteter', det lyxliv han finansierar genom att köpa urnor, tavlor, antikviteter billigt, att fraktas till London där han kan sälja dem dyrt.   

Så invaggas vi i överklasslivet, med männen i centrum. Tidsandan beskrivs mycket övertygande, så pass att Lord Hamiltons liv både gör mig nyfiken och tråkar ut mig. Så dör hans första hustru, barnlös, han sörjer, tills han träffar Emma, 35 år yngre, 'den charmanta' kurtisanen det hyschas om. Men hon glider genom livet, på moderskärleken, vars strålglans bedårar en rad män. Modern Mary, sprungen ur enkla förhållanden, har hon alltid nära, men hon ignoreras av de flesta, som någon av 'tjänstefolket'.

Invaggad i det patriarkala systemet, det segt småtråkiga manliga överklasslivet, växer långsamt fram insikten om att alla kvinnoroller är marginaliserade, även de kungliga. Ha charm eller inte. Föda barn eller inte. När så Hjälten Nelson kommer, den allt mer krigsstympade (arm, öga, tänder), bara sex år äldre än Emma, förälskar hon sig, önskar energi att leva upp och komma vidare. De får ett barn, som döljs tills Hamilton dör ett par år senare, men då är revolutionen redan kväst, av såväl Napoleon och Nelson. Emma, kväst av förtalet, lyckas inte uppamma samma moderskärlek som hon själv fick från sin mor. Emmas liv har åter nått samhällets botten. 

Det är först i slutet av romanen som alla marginaliserade kvinnoröster träder fram, de beskriver alla samma händelseförlopp kort och koncist, alla ur sina olika perspektiv de är kören kring dramat - och betydligt intressantare än männen - naturligtvis för att de här tas ner från piedestalen av de kvinnliga erfarenheterna. 

Den sista rösten, den mest marginaliserade av dem alla, får plötsligt sitt namn utsatt: Eleonora de Fonseca Pimentel, journalisten som likt vulkanen ivrat för revolutionen, men hängdes som förrädare vid restaurationen, en ensam kvinna bland en rad revolutionära män. Hon ville inte nedlåta sig till att bli 'feminist', likt Wollstonecraft, hon ville inte skilja ut kvinnans öde från mannens, hon ville se alla som människor. Och visst har hon själv av medelklass, fascinerad inför folkets brinnande lava, den Utopi hon såg och anammade - men blev hängd som förrädare, en ensam kvinna bland männen. 

Som sagt, Sontag själv finns emd, också i den italienska skriftställaren Eleonoras slutord på sid 419: "Sometimes I had to forget that I was a woman to accomplish the best of which I was capable. Or I would lie to myself about how complicated it is to be a woman. Thus do all women, including the author of this book. But I cannot forgive those who did not care about more than their own glory or well-being."

Så ja, det är en roman med många lager att vakna upp till. Olika röster med olika vinklar att stöta och blöta i detta romanbygge. 

NP 1960 - Saint-John Perse

 "för den höga flykten och den bildskapande fantasien i hans diktning, som visionärt avspeglar tidsläget"

Saint-John Perse är en författarpseudonym för diplomaten Alexis Léger (1887-1975), född på den tropiska ön Guadeloupe i franska Västindien. Hans föräldrar, som varit godsägare där, valde dock att återvände till Frankrike 1899, där Alexis kunde fullfölja sin skolgång. Han studerade till jurist och började 1914 arbeta inom den franska diplomatkåren. Han var åren 1916-1921 stationerad på den franska ambassaden i Peking, Kina, vilket blev en inspiration till hans mest kända diktbok, Anabase.  Han använde pseudonymen hela livet, från början för att skilja på diplomatkarriären och sitt diktande. 

Hans debutbok Éloges (1911; Hyllningar) hyllar hans barndoms tropiska hemö. Att naturen och dess makt är viktig för honom märker jag i Anabase (1924; Anabasis), som är den enda av hans böcker jag har läst. Den delar titel med Xenofons Anabasis, men det enda gemensamma är det grekiska ordets grundmening, 'att ta sig från kusten in i landet', vilket känns både metaforiskt och konkret i St-John Perses fall.   

Jag fann den i en tvåspråkig utgåva, alltså både det franska originalet, parallellt med nobelpristagaren TS Eliots engelska tolkning, vilken kom redan 1930. Inte två flugor, men väl två nobelpristagare i 'samma smäll'. Intressant. Eliot skriver i förordet att han vägrat låta trycka sin översättning annat än tillsammans med det franska originalet. Och det är viktigt att påpeka, för dikter kan inte översättas, bara tolkas.  

Poesi är ett barn av sitt språk, och sin diktare. Språk har oftast dubbeltydigheter och annat typiskt för sig själv, som är omöjliga att översätta. Jag kan ge ett litet exempel från Anabasis, avsnitt IX.  Rad 3 inleds med 'perissables?' vilket också är sista ordet i den mening som löpt hela rad 1 och 2. TS Eliot översätter det till 'perishable?', vilket naturligtvis är den korrekta glosan, direkt översatt. Det som inte framgår är att andra halvan i den franska glosan också innehåller ordet för 'sand', sables, en dubbelhet som det engelska ordet inte får med.

För de föregående två avsnitten, VII och VIII, har beskrivit 'ces terres jaunes' - 'these yellow lands', och frammanat en öken, bilden av det gula, via ord som svavel, honung, torra löv, hö, blek glöd - en mängd uttryck som jag associerar till den torra högplatån i Kinas och Asiens inre.  Öknen, som trots sin skönhet, sina färger, är en fara för allt levande, som lätt riskerar att torka och tyna bort. 

Det franska originalet blir en begränsad mängd detaljer, både exakta och drömlika, som metaforer av människans undran inför naturen och därmed livet, det sköra, men också ett sammanhang, som frågor inför vår väg på jorden. Men viktigast är det franska språket, den melodiska skönheten, de skarpa bilderna av en sorts ensamhet och utanförskap, en förundran inför livet.

Samtidigt kan jag alltså läsa TS Eliots tolkning, som genast får mig att associera till hans öde landskap i The Waste Land (1922), trots att innehållet i den franska och den engelska dikten är detsamma, blir min känsla inför dem något avvikande, som varianter. Det engelska språket och dess diktare skiljer sig, hur än skicklig i sak, ger ett annat språk en annan melodi, och en annan känsla. 

Men som sagt, det är två nobelpristagare, även om Perse, fick vänta betydligt längre än TS Eliot, så räknas de båda till 'förnyarna' som man börjat belöna efter kriget från 1946 och framåt. Och de tillhör samma generation, formade av samma strävan efter förnyelse, att spränga gamla bojor, att slippa rim och meter. Saint-John Perse skriver något som liknar prosalyrik, men som ändå bryter meningar och rader på ett melodiskt poem-vis. Lättförståeligt är det inte, man behöver ta in bilderna, utan att 'förstå'. TS Eliot menar att bara man läser 'the poem' - som han kallar diktcykeln - tre gånger om, så blir den begriplig, Och det är sant att jag hittar fler ingångar vid omläsning, men nog behöver jag läsa den fler än tre gånger. 

Men det viktigaste är känslan, och jag uppskattar språket och de drömlika bilderna de ger mig. Hur vi både känner livet och är främlingar inför det. Språket är harmoniskt och lyriskt, men mångtydigt, vidgat till en svårtydd allmängiltighet, vilket ger ett modernistiskt bildspråk av episka drömmar. 

Alexis Léger fick en lysande karriär inom franska UD, men så kom andra världskriget. Och när han vägrade samarbeta med Nazityskland, avskedades han av Vichy-regeringen, och tvingades fly landet,  varpå han även miste sitt franska medborgarskap. Han flydde till USA och övergav politiken, och övergick till författande på heltid, och stannade i USA till 1963, trots att han fått tillbaka sitt franska medborgarskap så snart Vicky-regimen föll.  

Raskens : en soldatfamiljs historia - Vilhelm Moberg (1927)

Så jag har aldrig tidigare läst Vilhelm Mobergs (1898-1973) mästerliga genombrottsroman. Jag såg TV-serien när jag var ung, med Sven Wolter som drängen Gustav som blev soldat Rask, och gifte sig med Ida, den oförglömliga Gurie Nordwall. Deras strävsamma, ja smärtsamt hårda liv, sitter kvar i mitt inre. Så jag trodde att texten mer skulle göra ont, än vara 'nödvändig' att läsa. Så fel jag hade!

Nu har jag alltså sent omsider läst romanen, och kan åter konstatera att text vs bild-medium är två helt olika upplevelser. Mobergs utvandrarböcker läste jag för åratal sedan, så jag visste språket lever i hans böcker, med sin lättflytande dialekt. Även om Raskens inte var hans första alster, så var det inte långt ifrån, och ändå visar det sig vara ett moget verk, förlösande njutbar, kanske förledande 'enkel'?

Jag hade tidigare inte noterat att Vilhelm Moberg själv föddes i ett soldattorp, med knektar som förfäder i flera led. Så den verklighet han skildrar, andra halvan av 1800-talet, är en släktskatt han kunnat gräva ur. Och han gör det med både social och psykologisk insikt. Deras liv är  tufft, strävsamt, men deras okuvliga slit, Idas förtröstan, vägen till livserfarenhet - är viktigare än elände och smärta. Det är ett långt äktenskap, 40 år? Och sånt är inte enkelt.

Och ändå. Aldrig brukar böcker få mig att gråta - men de här orden mot slutet tog mig: 

"... han ligger där och dör helt stilla, medan det dagas - Rasken dör med Idas hand i sin."

Den återfunna tiden : På spaning ... , 7 - Marcel Proust (1927)

 Så har jag äntligen läst även den sjunde och sista delen av Marcel Prousts mastodontverk, På spaning efter den tid som flytt, (1913-1927) i svensk översättning av Gunnel Vallquist. Och naturligtvis kom del 7, precis som 5 och 6, ut postumt, eftersom Proust avled 1922. Men tydligen skrev han sitt första utkast till  denna avslutning redan 1916, alltså mitt under första världskriget, tre år efter att första delen gick i tryck. 

Svartsjuka tycks ha varit hans litterära huvudtema hela livet, och 'visionen' till hur den skall förklaras psykologiskt i ett litterärt konstverk, kom tidigt 1900-tal. Men endast första delen hann utges före första världskriget, så jag undrar om, eller hur pass mycket, kriget kom att ändra hans ursprungliga vision? 

Det är först i denna sjunde del som Proust låter världskriget få vara med i boken. Eftersom historien börjar med Marcels barndom, som också sammanföll med det tysk-franska kriget 1870-71, är det en naturlig referenspunkt, med Dreyfus-affären som ett centralt fokus 1894-1906, som senare tippar över mot världskriget, när kapporna vändes efter vinden. Det går från storvulna, beridna officerares napoleonska och preussiska tankar, till alltfler döda fotsoldater. 

Men han måste ha skrivit vidare på texten som här tryckts, efter 1916. Årtalet 1919 finns med i texten på sidan 108. "... 1919, då engelsmännen alltid kallade tyskarna för hunner, och krävde stränga domar mot krigsförbrytare." En hel del rör Monsieur de Charlus tyskvänlighet, eller adelns neutralitet - de har ju släkt över landsgränserna - och hur folk upprepar tidningarnas polemik, hellre än tänker själva. För och emot krigshetsare. Och ännu senare, på sidan 326-327 talas om 'den tyska offensiven' i mars 1918. 

Denna sjunde och sista del är för mig den mest snabblästa, postumt utgiven av en ej avslutad text, där Proust inte hunnit bygga på med ytterligare exempel, gör att meningsbyggnaden blir mindre snårig. Och jag slipper det mesta svartsjuke-tjatet, även om den sociala avundsjukan i stället kommer mer i förgrunden, när Tiden kommer ikapp Marcel, och han inser att allt förändras, även sociala grupperingar i den mondäna societeten. Hur det som glittrat och glimmat i hans barn- och ungdom, försvagas och desillusioneras, tills han inser att han själv åldrats lika mycket. 

Det 'adliga' som var så tilldragande i hans barndom, på 1870-80-talen, har förlorat sin patina, och den utvecklingen har bara gått snabbare och snabbare, fram till våra dagar när kändisar blir alltmer kortlivade, ibland bara 15 minuter i en dokusåpa. Men även om Proust såg hur samhället och människorna förändrades i allt snabbare takt, och började inse att adeln var på utgående, så hade han nog haft svårt att hänga med i dagens samhällsförändringar. 

Att första delen redan utkommit 1913 och kritiserats, märks av att texten också innehåller polemik vad gäller sättet att skriva. Proust kritiserar realismen, och försöker förklara vad han själv vill åstadkomma med sitt 'verk', den psykologiska djupdykningen, att livet är ett 'inre' skeende, där i synnerhet Tiden lagras, och förändrar vårt sätt att se och tänka om oss själva och andra människor.

Att hela serien blev så långrandig har ju med myllret av karaktärer att göra, att allt måste exemplifieras om och om igen. Jag förstår att han ville få ett mer 'statistiskt' säkert material för sina idéer, än att bara skildra några få enskilda människor, som läsaren kan vifta bort som 'extrema galningar'. Proust ville lära läsaren att se in i sig själv. 

Första delen är fortfarande den mest lysande, barndomens mysterier, allt det intermediala - liknelser där konst och musik förhöjer intrycket och förståelsen - även andra delen är njutbar, innan svartsjukan börjar bli för påträngande. För jag kan inte hålla med om allt i Prousts psykologiska idéer, även om jag håller med om att livet är ett inre skeende, som både förändras hela tiden, samtidigt som vissa teman inte gärna släpper taget om oss - som i Prousts fall, svartsjukan. 

Det finns även en Del 8, som bara innehåller 'Resuméer och register' över hela alla sju delar. OM man har spridit ut läsningen över ett antal år, vilket var nödvändigt för mig, på grund av den täta myllrande texten, så kan det vara bra att få friska upp minnet om vad Proust faktiskt pratat om på dessa totalt 3486 sidor. De resuméerna är snabbt genomlästa. 

Därefter kommer ett gediget register över Personnamn (ca 2000 st) och Ortnamn (ca 1000 st), med hänvisningar till sidor i respektive bokdelar. Det har varit guld värt när jag glömt eller blandat ihop karaktärer, inte minst när de ibland nämns med familjenamn, och sedan plötsligt bara med förnamn. 

Det långrandiga ordmyllret handlar ofta om just myllret av karaktärer, att Marcel Proust så gärna vill poängtera och exemplifiera sina 'insikter' med så många fall som möjligt, så att läsaren inte bara viftar bort historien som ett fåtal 'extrema galningar', utan får känslan att detta gäller 'oss alla' - mer eller mindre. Livet, psyket, det undermedvetna. Och framför allt - Tiden med stort T. 

NP 1948 - T.S. Eliot

Thomas Sterns Eliot (1988-1965), ännu en av 'förnyarna' som fick nobelpriset efter andra världskriget. Motiveringen löd: "för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi"

Är inte det en 'märklig' motivering? Vore inte 'nyskapande' ett naturligare ordval? I den engelska översättningen står det i alla fall 'outstanding' (framstående). Även i sina essäer om litteratur ville  han omvärdera gamla sanningar. Tror att Eliots tidiga dikter var mitt första möte med modernism i ungdomen. Han känns så 'engelsk' att jag lätt glömmer bort att han faktiskt föddes i Missouri, USA. Men redan 1914, som 25-åring, återvända han till släktens rötter i England och stannade livet ut, med  brittiskt medborgarskap från 1927. 

Hans första uppmärksammade dikt var The Love Song of J. Alfred Prufrock (1915), var också det första jag som ung läste av TS Eliot, vilket grundlade mitt intryck av 'modernism', när den bryter mot alla traditioner vad gäller dikter. Den kom också att ingå i Eliots första diktsamling i bokform, Prufrock and Other Observations (1917), som även innehåller en rad kort dikter, som alla varierar mycket till formen. Samlingen är en modernistisk klassiker. 

Prufrock, de fria verserna, får mig genast att tänka på 'scream of consciousness', medvetandeström, den filmiska bildkavalkad som uttrycker t ex J Alfred Prufrocks psykologiska hämningar, som neurotisk nutidsmänniska, vilket verkar vara TS Eliots favorittema. Denna bildkavalkad är så skickligt utförd att jag nästan missar att dikterna - den fria formen till trots - faktiskt kryllar av rim. De smälter in så skickligt i bakgrunden. Viktigt är också upprepningarna, som vävs in likt musikaliska teman. 

Metaforerna hör till höjdpunkterna, nyskapande - men lär ha irriterat samtiden just genom att de var så okonventionella, som inledningen där kvällen ligger utbredd som en nedsövd patient, "Like a patient ethereised upon a table". Dikten lär ha skrivits redan 1910, alltså flera år före första världskriget, men hela diktsamlingen domineras av intryck som dimma, smog, färgerna är gul, brun, grå, klockslag. Den materiella människan har förlorat sin själ, ja hela meningen med livet. 

Det förvånar mig lite att personerna i text främst är kvinnor ... 

Den poetiska 'imagismen' inom engelsk och amerikansk poesi från 1910-talet, var en reaktion mot samtidens bekymmerslösa romantiska optimism. Ezra Pound definierade imagismen som anti-romantism, koncentrerad och exakt, hård och klar, med nya rytmer och fritt ämnesval. Och där passade TS Eliot helt klart in. Han är mycket rytmisk, texten blir en blandning mellan tankar och musik, som tar om teman och rytmer. Pound fick läsa hans dikter innan han började publicera sig, och de blev genast vänner.  

Diktsamlingen Poems (1920) innehåller tolv dikter, som alla gör lika stort intryck på mig som Prufrock. Tror att jag tidigare bara läst inledningsdikten, 'Gerontion', om den gamle mannen som summerar sitt liv och inser att det varit helt meningslöst. Livet gav varken plats åt andlighet, hjältedåd eller ens politisk idealism, allt smulas sönder till ingenting ju äldre vi blir. Det är tydligt att världskriget krossat alla illusioner, människan har förlorat sin själ, sina ideal, kvar finns bara 'djuret', egoisten, det strikt materiella. Dikterna återger ofta brutal satir, sockrat med litterära referenser, alltifrån antiken.  

Att två av dikterna har namnet 'Sweeney' i titeln (och omnämns i en tredje) är ingen tillfällighet.  Allt sedan 1840-talet hade Sweeney Todd varit en välkänd symbol för känslokall mördare. I dikten 'Sweeney Erect' är han apmänniskan (homo erectus?), vars utveckling snarare går bakåt än framåt, kroppen skall tillfredsställas. En egoistisk bordellkund med avstängt känsloliv. Men i sista dikten "Sweeney Among the Nightingales" (nattens kvinnor) är det dock hans egen tur att råka illa ut på bordellen, när han blir nerslagen och rånad. 

Mycket av satiren inriktar sig på människans lättvindiga sätt att göra sig av med själen och all medkänsla. I dikten 'A Cooking Egg' dagdrömmer diktjaget om en teosofisk himmel där han får välja sitt eget himmelrike, avpolletterar sin hustru och hellre roar sig med Lucretia Borgia, och så vidare.  

'The Hippopotamus' (Flodhästen) är en bedårande jämförelse mellan dess jordiska liv och 'Kyrkan', som religiösa institutionen. Hur än aningslös det stora djuret är, grå och bastant som en sten, men trots allt av 'kött och blod', alltså sårbar, medan kyrkan tycks stå immun, osårbar. Där får flodhästens ande i slutet vingar och evigt liv, medan kyrkan står kvar i den jordiska tåredalens gyttja. Det är fritt att tolka dikten på olika sätt, men jag ser det som satir. Den fredliga flodhästen kommer nog ändå till 'himlen'. 

Flertalet dikter är skrivna i  rimmade fyrradiga strofer. Fyra av dikterna är dessutom skrivna på franska! Två av dem känns mer som lek med franska språkets ljudkvaliteter, experimentell frigörande lek. Men så finns också 'Lune de Miel' (Smekmånad), besviken över äktenskapet. Paret reser från plats till plats, men intim kontakt uppnår de inte. Man kan behöva tänka efter lite, men gör man det stiger dikterna fram som mäktiga tanke-bilder, gestaltningar som helt klart hör hemma på tröskeln till 1920-talet och modernismen.

Bedrövad över förödelsen efter världskriget och de vänner han förlorat, fick TS Eliot ett sammanbrott 1921 och begav sig till ett sanatorium i Schweiz för att vila upp sig. Där skrev han The Waste Land (1922). Det är länge sedan jag fördjupade mig i denna modernistiska milsten, i original. Nu har jag även hittat Bakhålls tvåspråkiga utgåva, full av lärda noter som förklarar alla referenser till äldre litteratur. Trots sin modernism, var TS Eliot klassicist, med Shakespeare och Dante som husgudar, och många andra vars ord han vrider och vänder på.  

Man har kallat det klassicerande modernism, för alla anspelningar på klassisk litteratur. Men blankversen, stilen, ironin, innehållet, allt är yppersta modernitet. Klassiska element blandas med jazz och trivialkultur, tänjer på gränsen mellan det allvarliga och det absurda. Alla dolda klassiska referenser behöver man kanske inte ... Texten väcker känslor ändå. Det är så uppenbart att 'Det öde landet' är världen efter första världskriget, den stora konflikten som upplöste riken och värderingar, och inte minst fick folk att tappa all tro på mänsklig andlighet och moraliska hänsyn till varandra. 

Många olika röster får visa upp sin nya kalla världsbild, där allt bara är Darwinism, och rå sexualitet. Gud ansågs död. Eliot såg kvinnor drabbas värst, om inget annat finns än fortplantning, om livet bara är vägen till gravens mull. När Gud är död återstår bara vidskepelse, och etisk utarmning. TS Eliot är obehaglig när han ironiserar och vägrar se någon lösning på problemen. Men han grubblar vidare. Dikt för dikt. 

Den kristna kyrkan hade förverkat sin trovärdighet. Buddhas 'Fire Sermon' får dock avsluta samlingen. En lång filosofisk dikt, försök att släppa alla passioner, tysta sina sinnen och tankar för att uppnå Nirvana, blev ändå för svårt, leder bara till lidande. 

Så diktsamlingen slutar med de hinduiska etiska reglerna: att ge, hysa medlidande och styra sin båt med glädje. Allt annat var honom omöjligt - just då. De krävde inga gudar, men är en väg ut ur den splittring som rådde tidigt 1920-tal. 

När jag nu läst om The Waste Land, måste jag även läsa om The Hollow Men (1925), som kanske är den mest oförglömliga av TS Eliots dikter. Vem har inte hört de sista raderna citeras?

"This is the way the world ends / Not with a bang but a whimper."

Dikten, skriven tre år efter The Waste Land, tycks ha samma tema, men mer koncentrerat. Hans samtid är 'hollow', tom, andefattig, människor är stoppade med hö, som fågelskrämmor, utan förmåga att tänka eller känna.

Att TS Eliot blev brittisk medborgare 1927 sammanföll med att han gick med i den anglikanska kyrkan, vilket väckte skandal även i de radikala konstnärskretsar han hittills vistats i. Hans konserativa ideal väcktes och bekändes öppet, då han sa sig vara "classicist in literature, royalist in politics, and anglo-catholic in religion".

Jag har ännu inte läst något från denna andra period, som tillkom efter denna vändning, t ex Ash-Wednesday (1927), eller dramer som Murder in the Cathedral (1935) och andra religiösa verk. Inte heller Four Quartets  (1936-1942) som TS lär ha ansett vara sitt mästerverk, och tydligen ansågs vara anledningen till att han fick Nobelpriset. Så jag är nyfiken nog att leta upp de i framtiden. 

Men en favorit till finns, Old Possum's Book of Practical cats (1939; De knepiga katternas bok). En härlig text. Jag älskar den. Det märks att TS Eliot roar sig grundligt. Här har han alla chanser att få rimma och allitterera, hitta på dubbeltydiga namn åt katterna. Rytmen är jätteviktig, så jag förstår hur frestande det var att tonsätta dikterna och göra en musical där dans och rörelse är viktiga för att få fram rytmen i orden, i textraderna. Jag läser dikterna och känner rytmen genomgående, och det är befriande, inte begränsande som så många andra rimmade dikter (av andra författare) kan få mig att känna. 

Och han leker med skilda sätt att tala, ibland beroende på personlighet, ibland på sociolekt, alltså  samhällsklass. Sista dikten är på cockney-dialekt. Näst sista dikten vill uttryckligen förklara

"That Cats are much like you and me / and other people whom we find /possessed of various types of mind." /.../  "A CAT IS NOT A DOG."

Dikterna roar mig, jag njuter av ordval, rim och rytm, men jag funderar också över, är detta människor som typifieras utifrån katter, eller katter som typifieras efter människor? Och kommer fram till - bägge delarna. Jag är själv en 'kattmänniska', och uppskattar att katter har en mer komplicerad personlighet, att man måste närma sig dem försiktigare, till skillnad från mer lättroade hundar. Det uttrycks också i dikterna. Detsamma gäller människor.