Så har jag äntligen läst även den sjunde och sista delen av Marcel Prousts mastodontverk, På spaning efter den tid som flytt, (1913-1927) i svensk översättning av Gunnel Vallquist. Och naturligtvis kom del 7, precis som 5 och 6, ut postumt, eftersom Proust avled 1922. Men tydligen skrev han sitt första utkast till denna avslutning redan 1916, alltså mitt under första världskriget, tre år efter att första delen gick i tryck.
Svartsjuka tycks ha varit hans litterära huvudtema hela livet, och 'visionen' till hur den skall förklaras psykologiskt i ett litterärt konstverk, kom tidigt 1900-tal. Men endast första delen hann utges före första världskriget, så jag undrar om, eller hur pass mycket, kriget kom att ändra hans ursprungliga vision?
Det är först i denna sjunde del som Proust låter världskriget få vara med i boken. Eftersom historien börjar med Marcels barndom, som också sammanföll med det tysk-franska kriget 1870-71, är det en naturlig referenspunkt, med Dreyfus-affären som ett centralt fokus 1894-1906, som senare tippar över mot världskriget, när kapporna vändes efter vinden. Det går från storvulna, beridna officerares napoleonska och preussiska tankar, till alltfler döda fotsoldater.
Men han måste ha skrivit vidare på texten som här tryckts, efter 1916. Årtalet 1919 finns med i texten på sidan 108. "... 1919, då engelsmännen alltid kallade tyskarna för hunner, och krävde stränga domar mot krigsförbrytare." En hel del rör Monsieur de Charlus tyskvänlighet, eller adelns neutralitet - de har ju släkt över landsgränserna - och hur folk upprepar tidningarnas polemik, hellre än tänker själva. För och emot krigshetsare. Och ännu senare, på sidan 326-327 talas om 'den tyska offensiven' i mars 1918.
Denna sjunde och sista del är för mig den mest snabblästa, postumt utgiven av en ej avslutad text, där Proust inte hunnit bygga på med ytterligare exempel, gör att meningsbyggnaden blir mindre snårig. Och jag slipper det mesta svartsjuke-tjatet, även om den sociala avundsjukan i stället kommer mer i förgrunden, när Tiden kommer ikapp Marcel, och han inser att allt förändras, även sociala grupperingar i den mondäna societeten. Hur det som glittrat och glimmat i hans barn- och ungdom, försvagas och desillusioneras, tills han inser att han själv åldrats lika mycket.
Det 'adliga' som var så tilldragande i hans barndom, på 1870-80-talen, har förlorat sin patina, och den utvecklingen har bara gått snabbare och snabbare, fram till våra dagar när kändisar blir alltmer kortlivade, ibland bara 15 minuter i en dokusåpa. Men även om Proust såg hur samhället och människorna förändrades i allt snabbare takt, och började inse att adeln var på utgående, så hade han nog haft svårt att hänga med i dagens samhällsförändringar.
Att första delen redan utkommit 1913 och kritiserats, märks av att texten också innehåller polemik vad gäller sättet att skriva. Proust kritiserar realismen, och försöker förklara vad han själv vill åstadkomma med sitt 'verk', den psykologiska djupdykningen, att livet är ett 'inre' skeende, där i synnerhet Tiden lagras, och förändrar vårt sätt att se och tänka om oss själva och andra människor.
Att hela serien blev så långrandig har ju med myllret av karaktärer att göra, att allt måste exemplifieras om och om igen. Jag förstår att han ville få ett mer 'statistiskt' säkert material för sina idéer, än att bara skildra några få enskilda människor, som läsaren kan vifta bort som 'extrema galningar'. Proust ville lära läsaren att se in i sig själv.
Första delen är fortfarande den mest lysande, barndomens mysterier, allt det intermediala - liknelser där konst och musik förhöjer intrycket och förståelsen - även andra delen är njutbar, innan svartsjukan börjar bli för påträngande. För jag kan inte hålla med om allt i Prousts psykologiska idéer, även om jag håller med om att livet är ett inre skeende, som både förändras hela tiden, samtidigt som vissa teman inte gärna släpper taget om oss - som i Prousts fall, svartsjukan.
Det finns även en Del 8, som bara innehåller 'Resuméer och register' över hela alla sju delar. OM man har spridit ut läsningen över ett antal år, vilket var nödvändigt för mig, på grund av den täta myllrande texten, så kan det vara bra att få friska upp minnet om vad Proust faktiskt pratat om på dessa totalt 3486 sidor. De resuméerna är snabbt genomlästa.
Därefter kommer ett gediget register över Personnamn (ca 2000 st) och Ortnamn (ca 1000 st), med hänvisningar till sidor i respektive bokdelar. Det har varit guld värt när jag glömt eller blandat ihop karaktärer, inte minst när de ibland nämns med familjenamn, och sedan plötsligt bara med förnamn.
Det långrandiga ordmyllret handlar ofta om just myllret av karaktärer, att Marcel Proust så gärna vill poängtera och exemplifiera sina 'insikter' med så många fall som möjligt, så att läsaren inte bara viftar bort historien som ett fåtal 'extrema galningar', utan får känslan att detta gäller 'oss alla' - mer eller mindre. Livet, psyket, det undermedvetna. Och framför allt - Tiden med stort T.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar