Så jag har aldrig tidigare läst Vilhelm Mobergs (1898-1973) mästerliga genombrottsroman. Jag såg TV-serien när jag var ung, med Sven Wolter som drängen Gustav som blev soldat Rask, och gifte sig med Ida, den oförglömliga Gurie Nordwall. Deras strävsamma, ja smärtsamt hårda liv, sitter kvar i mitt inre. Så jag trodde att texten mer skulle göra ont, än vara 'nödvändig' att läsa. Så fel jag hade!
Nu har jag alltså sent omsider läst romanen, och kan åter konstatera att text vs bild-medium är två helt olika upplevelser. Mobergs utvandrarböcker läste jag för åratal sedan, så jag visste språket lever i hans böcker, med sin lättflytande dialekt. Även om Raskens inte var hans första alster, så var det inte långt ifrån, och ändå visar det sig vara ett moget verk, förlösande njutbar, kanske förledande 'enkel'?
Jag hade tidigare inte noterat att Vilhelm Moberg själv föddes i ett soldattorp, med knektar som förfäder i flera led. Så den verklighet han skildrar, andra halvan av 1800-talet, är en släktskatt han kunnat gräva ur. Och han gör det med både social och psykologisk insikt. Deras liv är tufft, strävsamt, men deras okuvliga slit, Idas förtröstan, vägen till livserfarenhet - är viktigare än elände och smärta. Det är ett långt äktenskap, 40 år? Och sånt är inte enkelt.
Och ändå. Aldrig brukar böcker få mig att gråta - men de här orden mot slutet tog mig:
"... han ligger där och dör helt stilla, medan det dagas - Rasken dör med Idas hand i sin."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar