Alberte och Jakob - Cora Sandel (1926)

 Läste den här romanen som ung. Det blev en stor läsupplevelse för mig, lånad på biblioteket i tonåren. Ända sedan dess har jag velat läsa om den som vuxen. Köpte till slut hela trilogin, men inte förrän nu ca 20 år senare blev det äntligen av. Och jag älskar den fortfarande lika mycket. 

Alberte och Jakob är första delen, om Albertes tonår, och hennes bror Jakob, ett par år yngre om jag förstått det rätt. Konfirmerad, men i urvuxna kläder, ser ut som en förvuxen pojke. Romanen känns mycket modern, genom att hela tiden berättas i presens, som jag inte tror var vanligt i början av 1900-talet. Det ger en djup närvaro hos huvudpersonen Alberte, trots att den berättas i tredje person. Presens ger närvaron, just NU, som gör att jag sjunker in i texten från första sidan. 

Albertes dysfunktionella familj befinner sig i ett isigt kallt Nordnorge, i mörkret. Det är oförglömliga bilder, av trasförnämiteten, snålheten, hur Alberte måste stjäla sig till lite extra kol för att värma upp sitt rum, stjäla sig uppvärmt kaffe ur sumpen, sedan mor och far lämnat frukostbordet. Allt för att få lite värme i sin kropp. Häradshövdingen och hans en gång vackra hustru, fast i kyla och  mörkret både verkligt och metaforiskt, fast i banklån, som hindrar och oroar dem. 

Jag kunde identifiera mig med Albertes blick inför hopplösheten i det icke-fungerande äktenskapet mellan föräldrarna, och hur hon och hennes bror kommer i kläm, och därför längtar bort. Men samtidigt visas dubbelheter i alla karaktärer, Alberte ser igenom sin omgivning, i synnerhet sin familj, hur besvikelser gjort dem bittra. De har fastnat i konventioner, som inte passar deras barn. Jakob har inget läshuvud - inte som Alberte. Ändå är det han som måste läsa, medan Alberte måste sluta skolan och lära sig husliga sysslor i hemmet, vilket inte heller passar henne. Hon är motsträvig att göra sig 'vacker', i jakt på ett äktenskap, som hon absolut inte vill fångas i. Vilket gör föräldrarna alltmer kritiska mot dottern. Det är den gamla tidens kvinnobild som spelas upp.

När brodern Jakob äntligen tydligt visat att han inte passar för en akademisk karriär, betygen har aldrig varit tillräckliga, men så får han äntligen ta hyra som sjöman - mot moderns vilja, men via faderns kontakt - då blir pojken, i ny tjock värmande sjömanströja, sitt rätta jag. En uppvuxen ung 'man', med kraft i arm, som vill leva på sin egen muskelkraft. Den enda verkliga sanna människan i Albertes omgivning, tänker hon på slutet. Hon och brodern har stöttat varandra i längtan bort. Bort från mörker och kyla, bort från de grå kvävande konventionerna. 

Men Alberte är ännu kluven, nedtryckt av all yttre kritik, särskilt från föräldrarna, fast i sina egna lögner. Alberte är kluven mellan lögn och förställning och sin önskan att få 'leva', leva ut sig själv.. Hon vill studera men får inte, hon har läshuvudet men vid den här tiden, tidigt 1900-tal, är hon ännu fast i konventionen om att flickor skall ägna sig åt hemmet, det husliga, och sitt eget utseende, behaga. Alberte vägrar behaga, vägrar locka sitt hår, vägrar lägga sig ut inför möjliga män att gifta sig med, vilka är få enligt omgivningen, och i synnerhet den uppgivna bittra modern, själv en gång 'vacker', en skönhet som begravts i det nordnorska mörkret.  

Så det är en tidig 'feminist'-roman, en flickas tvehågsna försök att ta sig loss, trots att föräldrarna bara klagar på hennes jag, hennes utseende, inte ser vad och vem hon är i sig själv. Vilket leder till Albertes djupa leda, och äckel inför kraven och sitt eget falska jag. Till slut vill hon ge upp, dränka sig, som kvinnor gör i så många manliga romanförfattares böcker vid den här tiden. 

Men Cora Sandel låter Alberte ändra sig, och känna sin egen livslust, bakom allt äckel. Visst vill Alberte leva, och försöka gå sin egen väg, så som bror Jakob har gjort. Men hur? Det återstår att se i de följande två delarna i trilogin om Alberte. 

The Plumed Serpent - D.H. Lawrence (1926)

Ack nej. Köpte den här för ganska många år sedan, nyfiken på titeln och att den skulle tilldra sig i Mexiko. Jag hade läst några DH Lawrence, och om honom. Med tiden har jag upptäckt att jag inte kan identifiera mig med hans karaktärer, i synnerhet inte kvinnorna. Så den här blev liggande bra länge.

Textmässigt är The Plumed Serpent 'lättläst' som roman - bara man har ett visst hum om franska och spanska, för han strösslar med en hel del fraser, vilket ger lokalfärg. Det är mycket dialog och vanligt vardagsspråk. Därför var den slappläst. 

Ämnesmässigt är nog den här boken den mest svårsmälta, ja rent ut motbjudande. Hela historien är påhittade, på ett sätt som gör att det är omöjligt att identifiera sig med karaktärerna. Allt rör sig kring rasism, kolonialism, fascism, övermänniskor, avarter av Nietsche, diktatorer ockulta idéer för att skapa hierarkier och elitreligioner, manskult, kvinnlig underordning, nihilism, dödskult, sjukt svarta tankar. 

Visst, i början kan jag luras att identifiera mig med Kate, irländska änkan på besök i Mexiko. Det känns bra att hon identifierar sig som 'fri kvinna' med eget liv. Ramon som vill starta en ny religion kring sig själv, pratar gärna med henne som 'intelligent' människa, men just därför kan han inte se henne som människa. För honom är hon ett neutrum, inte en kvinna. Som sagt, man får inte luras att köpa det som sägs - att tro att det handlar om alla människors lika värde. För det gör det inte. Kate blir inte mer jämlik genom att vara ett neutrum.

Men Kate är inte mindre rasist när det gäller det Mexikanska kollektivet än andra vita efterkoloniala generationer. Och även hon dukar under, trots sin vilja till 'fritt eget liv'. 

Det är inte så att D.H. Lawrence försöker förklara något av det här för läsaren, därav det motbjudande. Man kan bli misstänksam över författarens motiv. Vad vill han? Det är inte genomfört begripligt om han ens själv visste vad han ville. Jag tror däremot inte att D.H. Lawrence skrev för att propagera för alla dessa svarta avarter av idéer. Det har påpekats att fascismen ännu inte vunnit insteg när romanen skrevs. 

Jag som ägnat flera år åt att läsa böcker från början av 1900-talet tänker att många underliga negativa idéer fanns i livsluften i början av 1900-talet, tidsandan, där det växte fram som invasiva svampar, och som ledde till allt det vi vet kom att hända, även om många önskar att det aldrig hänt.

Clownen Jac - Hjalmar Bergman (1930)

Det här var inte alls vad jag väntat mig. Känns olikt allt annat Hjalmar Bergman skrev. Det var hans allra sista roman, när hans liv låg mycket nära slutet, bara några månader. Någon humor finns det inte plats för. 

Även om man kan se Clownen som en metafor för författarens desillusionerade känsla inför det motstridiga i författarrollen, alla krumbukter han utför för att roa, samtidigt som skräck och tankar om död hela tiden rör sig under ytan. Så den här romanen känns tematiskt lika 'En döds memoarer'. 

Fokus i denna bok är tu-delad, det ena är fortfarande släkten Borck från Wadköping. Det andra är de omtumlande erfarenheterna från Amerika, i synnerhet västkustens filmindustri. En stor besvikelse för svenska ideal, för såväl Hjalmar Bergman, som Greta Garbo som befann sig i Hollywood vid ungefär samma tid på 1920-talet. Från Garbo finns brev som talar om den amerikanska jakten på pengar, som frånstötande. 

I romanen talar Bergman om 'Syndikatet', som beteckning på de Agenter/det bolag, som kämpar för att få ut Jac Tracbac (Jonathan Borcks artistnamn som clown) på ännu en turné, och tjäna så mycket pengar som möjligt på honom. Men hela affärsidén handlar om att få folk att skratta åt rädslan - inte minst för döden i trapetser. Att utnyttja för egen vinning. 

Så även om det aldrig blev några memoarer skrivna, så känns det att temat ligger nära författarens hjärta. 

Härdarna - Karin Boye (1927)

Den tredje diktsamlingen. Som innehåller några Karin Boyes mest berömda rader, och ändå kunde jag inte namnet på den, "I rörelse": 

Den mätta dagen, den är aldrig störst. / Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med i vår färd -- / men det är vägen, som är mödan värd.

Nästan lika minnesvärd är "Från en stygg flicka", som är så förälskad att hon inte kan sova och hoppas att föremålet ligger lika sömnlös."

Det finns fler sköna rader, ändå har jag svårare att ta till mig stora delar av den här diktsamlingen. Kanske för att den känns lösare i formen, med dikter inspirerade från alla möjliga håll. De med personligt tilltal är alltid lättare att ta till sig. Jag tycker också om de dikter som har mytologiska motiv, som den avslutande "Lilith sång". Dikter med metaforisk närkänsla att identifiera mig med.

Tydligen var hon förälskad i Sveriges första teologie licentiat, vilket tycks ha inspirerat till dikter kring kampen för kristna ideal, eller vad jag ska kalla det, dvs mer åt mission och frälsningsarmé. Det blir ofta för opersonligt för mig. Först tog jag dikterna kring död och kamp som ännu en avläggare i 1920-talets oro utlöst av världskrigets erfarenheter.  Men det utlöste också kampanda av olika slag, som revolutioner från öster, och kristna motrörelser och fredsrörelserna fortsatte sin ojämna kamp. Allt tycks finns med på olika hörn. 

Natten till Söndag - Elin Wägner (1926)

Den här lilla flyhänta romanen började som följetong i tidskriften 'Tidevarvet' som Elin Wägner var redaktör för vid den här tiden på 1920-talet. Någonstans läste jag att hon 'gav texten' till tidningen. Som ett stöd antar jag, känd författare som hon var sedan länge. 

Den hör dock till de romaner som knappt omnämns som annat än 'lättsam underhållning'.  Så ser inte jag den. En del räknar den till de texter som tillkom efter den korta och olyckliga kärlekshistoria hon hade med författarkollegan Sigfrid Siwertz. Även om intrigen inte är tagen ur deras liv, är det känslan som räknas. Dialogen och relations-duellen mellan män och kvinnor.

Känslan att kvinnor så lätt kan avpolletteras, när mannen blir rädd att binda sig, och här i romanen riskerar hon, Anna, dessutom att omyndigförklaras, att kvinnlig passion är obalanserat och farligt, kvinnor får inte bete sig som män, och definitivt inte sprudla av romantiska drömmar. 

Huvudpersonen, och berättare, är änkan Anna som förälskat sig i en läkare, och vill använda sin förmögenhet till att starta ett sanatorium med läkaren, som ett gemensamt projekt. Varpå dotterns make, den impopulära svärsonen Gösta, gör vad han kan för att få överta svärmors pengar och hus. 

Intressant är att Anna får en kvinnlig advokat som lotsar henne genom den juridiska labyrinten - och att vi kan se advokaten som Annas motsats. Den analytiska, smarta kvinnan, som via kvinnosaken vill avslöja de patriarkala orättvisor. Medan Anna står för allt känslosamt. och kravet att få vara känslosam, och värna sin kärlek, och vägra att förtala den kärlek hon upplevt, trots att mannen flydde.  

Populär måste texten ha varit för min bok är från utgivningsåret, 1926, och är ändå noterad som 'femte upplagan'. Det är imponerande. Och det är en rapp och lättsam text, trots allt, och som alltid med tänkvärda vinklar på kvinnans samtida situation. 

Winnie-the-Pooh - A.A. Milne (1926+1928)

 Alla känner väl Nalle Puh? Den mest kärvänliga björn man kan tänka, kanske har han ingen hjärna, men emotionellt är han den klokaste av alla, och överger aldrig sina vänner.  Jag har läst om de två första samlingarna på engelska, eftersom jag just nu läser mycket 1920-tal, och det var då Winnie-the-Pooh skapades. Kanske tänker man inte på det till vardags. 

Winnie-the Pooh (1926) passar även de minsta. Christopher Robin kommer ner för trappan, med sin björn på släp, och om hjärnan inte redan blir liten, så blir den det definitivt, när Puhs lilla huvud dunkar mot varje trappsteg. E.H. Shepards illustrationer är geniala. 

Men sen börjar Christopher Robin skolan, lär sig ABC, och den andra samlingen, The House at Pooh Corner (1928) har därför lite tätare och längre textavsnitt, och är mer som en kapitelbok för de barn som redan kan läsa. 

Å andra sidan passar Nalle-Puh-böckerna utmärkt för högläsning, och passar även alla åldrar. De är underfundiga och Nalle-Puh klok, trots allt!