Läste den här romanen som ung. Det blev en stor läsupplevelse för mig, lånad på biblioteket i tonåren. Ända sedan dess har jag velat läsa om den som vuxen. Köpte till slut hela trilogin, men inte förrän nu ca 20 år senare blev det äntligen av. Och jag älskar den fortfarande lika mycket.
Alberte och Jakob är första delen, om Albertes tonår, och hennes bror Jakob, ett par år yngre om jag förstått det rätt. Konfirmerad, men i urvuxna kläder, ser ut som en förvuxen pojke. Romanen känns mycket modern, genom att hela tiden berättas i presens, som jag inte tror var vanligt i början av 1900-talet. Det ger en djup närvaro hos huvudpersonen Alberte, trots att den berättas i tredje person. Presens ger närvaron, just NU, som gör att jag sjunker in i texten från första sidan.
Albertes dysfunktionella familj befinner sig i ett isigt kallt Nordnorge, i mörkret. Det är oförglömliga bilder, av trasförnämiteten, snålheten, hur Alberte måste stjäla sig till lite extra kol för att värma upp sitt rum, stjäla sig uppvärmt kaffe ur sumpen, sedan mor och far lämnat frukostbordet. Allt för att få lite värme i sin kropp. Häradshövdingen och hans en gång vackra hustru, fast i kyla och mörkret både verkligt och metaforiskt, fast i banklån, som hindrar och oroar dem.
Jag kunde identifiera mig med Albertes blick inför hopplösheten i det icke-fungerande äktenskapet mellan föräldrarna, och hur hon och hennes bror kommer i kläm, och därför längtar bort. Men samtidigt visas dubbelheter i alla karaktärer, Alberte ser igenom sin omgivning, i synnerhet sin familj, hur besvikelser gjort dem bittra. De har fastnat i konventioner, som inte passar deras barn. Jakob har inget läshuvud - inte som Alberte. Ändå är det han som måste läsa, medan Alberte måste sluta skolan och lära sig husliga sysslor i hemmet, vilket inte heller passar henne. Hon är motsträvig att göra sig 'vacker', i jakt på ett äktenskap, som hon absolut inte vill fångas i. Vilket gör föräldrarna alltmer kritiska mot dottern. Det är den gamla tidens kvinnobild som spelas upp.
När brodern Jakob äntligen tydligt visat att han inte passar för en akademisk karriär, betygen har aldrig varit tillräckliga, men så får han äntligen ta hyra som sjöman - mot moderns vilja, men via faderns kontakt - då blir pojken, i ny tjock värmande sjömanströja, sitt rätta jag. En uppvuxen ung 'man', med kraft i arm, som vill leva på sin egen muskelkraft. Den enda verkliga sanna människan i Albertes omgivning, tänker hon på slutet. Hon och brodern har stöttat varandra i längtan bort. Bort från mörker och kyla, bort från de grå kvävande konventionerna.
Men Alberte är ännu kluven, nedtryckt av all yttre kritik, särskilt från föräldrarna, fast i sina egna lögner. Alberte är kluven mellan lögn och förställning och sin önskan att få 'leva', leva ut sig själv.. Hon vill studera men får inte, hon har läshuvudet men vid den här tiden, tidigt 1900-tal, är hon ännu fast i konventionen om att flickor skall ägna sig åt hemmet, det husliga, och sitt eget utseende, behaga. Alberte vägrar behaga, vägrar locka sitt hår, vägrar lägga sig ut inför möjliga män att gifta sig med, vilka är få enligt omgivningen, och i synnerhet den uppgivna bittra modern, själv en gång 'vacker', en skönhet som begravts i det nordnorska mörkret.
Så det är en tidig 'feminist'-roman, en flickas tvehågsna försök att ta sig loss, trots att föräldrarna bara klagar på hennes jag, hennes utseende, inte ser vad och vem hon är i sig själv. Vilket leder till Albertes djupa leda, och äckel inför kraven och sitt eget falska jag. Till slut vill hon ge upp, dränka sig, som kvinnor gör i så många manliga romanförfattares böcker vid den här tiden.
Men Cora Sandel låter Alberte ändra sig, och känna sin egen livslust, bakom allt äckel. Visst vill Alberte leva, och försöka gå sin egen väg, så som bror Jakob har gjort. Men hur? Det återstår att se i de följande två delarna i trilogin om Alberte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar