NP 1952 - Francois Mauriac

"för den genomträngande själskunskap och konstnärliga intensitet, varmed han i romanens form tolkat det mänskliga livsdramat"

Francois Mauriac (1885-1970) växte upp i Bordeaux's katolska borgerlighet, men begav sig tidigt till Paris med sikte på en litterär karriär. Han skrev det mesta från lyrik och dramatik till biografier, essäer och journalistisk, och invaldes i Franska Akademien 1933, och fick alltså Nobels litteraturpris 1952, med motivation enligt ovan. Tyngst väger hans många romaner och självbiografiska skrifter, med fokus på den lantliga markägande bourgeosie, gisslad för sin trångsynthet. De flesta romanerna tillkom under 1920- och 1930-talet, en brytningstid mellan traditionella katolska och borgerliga ideal och moderna nya psykologiska människosyn han själv anslöt sig till.  Jag har läst två av dem:   

Thérèse Desqueyroux (1927), som räknas till en av hans främsta romaner, har jag läst flera gånger på franska. Den är en sorts psykologisk thriller, en suggestiv skildring av ett brott, inifrån en ung kvinna, som föds in i en lantlig bourgeoisie, med dess kollektiva måsten, där kvinnan 'tillhör' familjen, och bara är där för att föda en arvinge. Den tilldrar sig antagligen på 1920-talet, men i det lantliga hedlandskapet, känns allt 1800-tal, där ägandet är det viktiga. Therese har fått utbildning, är intelligent, men är också raka motsatsen till Bernard, maken i vars familj hon blir en del av - kollektivt, familjen som kväser hennes individualitet. 

Den börjar som ett mysterium kring ett brott, hon försöker förstå och förklara varför hon försökt förgifta sin make, varför idén kom efter en kaotisk skogsbrand, när hon tycks lida av en förlossningsdepression. Hennes kluvenhet att tillhöra det jordägande kollektivet, dragningen till pinjeskogarna, men också att bryta med denna, bli en modern kvinna, inte bara en rökande kvinna, utan vägen att söka hitta sig själv, genom sitt lidande, att få vara ensam, en individ som tänker själv, inte bara en skyltdocka eller en livmoder för en arvinge. Hon är så indoktrinerad i sin miljö att hennes motiv tryckts ner i det omedvetna. 

Till skillnad från Wilhelm Mobergs roman 'Raskens', från samma år, får alltså Thérèse och Bernhard inte ett långt samliv, hur än långt äktenskapet kan tänkas bli. De lär sig aldrig förstå varandra. För familjens ryktes skull frias Therese, trots alla bevis om hur hon gett Bernard gift, så förnekar han fakta, rädd för henne - är hon galen? - separerar de först genom att Therèse isoleras till sitt rum på landet, skild från sin dotter och sin make. Efter år av fördjupad depression och risk för hennes liv, för hon till slut lämna området. Separerade är de och Bernard lär sig aldrig förstå henne, oförstående inför den Nya kvinnan, den intelligenta kvinna han gift sig med. Hon skrämmer honom, hon söker sin frihet. 

Det är en vacker text, långsam, inre psykologi, som jag tog till mig känslomässigt som ung, men uppskattar på djupet först nu som äldre. I synnerhet i förhållande till det omvälvande 1920-talet.

Ormboet (Le noeud de vipère, 1932) finns däremot översatt, senast i Brombergs serie med Nobelklassiker.  Hur än kort roman, 200 sidor, är den första halvan mycket tung för mig att läsa. Mauriac låter sin berättare och huvudperson vara allt jobbigt man kan tänka sig, han är svartsjuk, hatar och vill hämnas på sin egen familj. Han klagar på deras snikenhet, vill göra dem alla arvlösa, samtidigt som han själv är snål och sniken, han klagar över andras dumhet och självupptagenhet, medan han själv är dum och excellerar i egoism. Hela hans liv försvinner i hans kamp mellan illusioner och ilskna projektioner, där återigen det omedvetna innebär en stor blind fläck för hans egen förståelse. 

Det tar över fyrtio år innan får sina stunder av insikt, om än kortvariga, under andra bokhalvan. I alla fall grips jag åter av historien, som åter fångar mitt intresse. Ormboet är hans eget hjärta och själ, där hämnden slåss med självhatet, och undertrycket behov av kärlek. Självbevarelsedriften gör att han ständigt projicerar ut allt negativt på sin familj, hustru och barn och barnbarn och ingifta. Så även om han ibland känner ormarna kräla i sitt eget bröst, trycker han åter ut dem, det är alla han misstänker för att sukta efter arvet efter honom som är 'ormarna' som krälar. 

Mauriac låter sin huvudperson avslöja falskheten i den penninghungriga borgerligheten, som döljer sig bakom sin skenheliga religiositet. Men han har också en blind fläck - sig själv. Men historien är flerdimensionell. Tänkvärt är att boken tilldrar sig 1930, alltså året efter den stora börskraschen 1929, så medan huvudpersonen sålt sina aktier i tid, och därför sitter på en enorm förmögenhet, som han inte vill unna sin familj, så har de verkliga ekonomiska bekymmer. 

Men Mauriac har också en underström av motstridig religionskritik. Huvudpersonen vägrar gå i kyrkan eller följa regler som att fasta på fredagar, han retar sin omgivning med att avnjuta en fläskkotlett, när familjen håller sig till bröd och fisk. De följer alla regler, men tycks inte ha någon djupare förståelse för själen. När deras dotter Marie dör ung, blir hon bara dött stoft för de som säger sig tro på ett evigt liv. Medan huvudpersonen själv, som 'vägrar  tro på gud', är övertygad om att han känner hennes själs närvaro omkring dem. Han ser inte Marie som döda benknotor, utan som levande ande, i den finns kärleken han aldrig lyckades fånga i livet. 

Jag har också läst en av hans noveller, som jag hittade i en gammal antologi, som firade Nobelprisets 60-årsjubileum. Där står tyvärr inte när novellen tillkom, men den heter "Knivstyng", men här är det ett äkta par, 48 och 49 år, med långt äktenskap bakom sig, och där det är 'barnen' som är limmet. Han, Louis, är självupptagen konstnär, som utnyttjar hustrun för all omvårdnad och som bollplank, att prata med när han behöver prata ut om sina 'andra förälskelser'. För honom är hon precis som sin egen mor och farmor, tagen för given, någon att ta hand om barnen, en vana, någon som kan beundra honom. 

Jag läste nyss en doktorsavhandling om kvinnors romaner på 1920- och 1930-talen, och hur det på 1920-talet ofta handlade om kvinnors 'dröm att få vara kreativ', och hur det aldrig gick att kombinera med kärlek, med familj. Kvinnorna 'offrar sig', genom att antingen offra sin kreativitet, och välja familj, eller tvärtom offrar, dvs avstår från kärlek och familj. Och det är något som dyker upp även i denna novell, och i 'Lady Chatterley's älskare' (av DH Lawrence, 1928), alltså hos manliga författare, att kvinnornas 'offer'. Louis hustru, Elisabeth, har valt att beundra sin make och 'stå ut' med hans otrohet, men när de bott i Paris har hon upptäckt att man kan skilja sig, andra gör det, men hon är indoktrinerad i det heliga äktenskapet, men tröttnar på att bli tagen för given. 

I Mauriacs tankevärld, har 'kärlek' ett mått av lidande, på grund av den 'oundvikliga svartsjukan', det är som om det jämställs med Jesu lidanden, men på ett mer materiellt plan, hur äktenskap och kärlek l blir ett redskap för att skapa lidande, som förlossning. Så hur än ytligt och egoistiskt tänkt, så tror de på det som en väg till att få några stjärnor i himmelriket. 

Eftersom jag själv inte är katolik, har jag svårare att ta till mig lidande-problematiken. Men det finns ändå fler lager i berättelsen som är intressant och tänkvärt, och smärtsamt att läsa om. För tyvärr är mycket hos Mauriac problematiseringar av ångest och pessimism. Och tänker man tillbaka på 1900-talets mellankrigstid, så är det inte konstigt. 

NP 1948 - T.S. Eliot

Thomas Sterns Eliot (1988-1965), ännu en av 'förnyarna' som fick nobelpriset efter andra världskriget. Motiveringen löd: "för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi"

Är inte det en 'märklig' motivering? Vore inte 'nyskapande' ett naturligare ordval? I den engelska översättningen står det i alla fall 'outstanding' (framstående). Även i sina essäer om litteratur ville  han omvärdera gamla sanningar. Tror att Eliots tidiga dikter var mitt första möte med modernism i ungdomen. Han känns så 'engelsk' att jag lätt glömmer bort att han faktiskt föddes i Missouri, USA. Men redan 1914, som 25-åring, återvända han till släktens rötter i England och stannade livet ut, med  brittiskt medborgarskap från 1927. 

Hans första uppmärksammade dikt var The Love Song of J. Alfred Prufrock (1915), var också det första jag som ung läste av TS Eliot, vilket grundlade mitt intryck av 'modernism', när den bryter mot alla traditioner vad gäller dikter. Den kom också att ingå i Eliots första diktsamling i bokform, Prufrock and Other Observations (1917), som även innehåller en rad kort dikter, som alla varierar mycket till formen. Samlingen är en modernistisk klassiker. 

Prufrock, de fria verserna, får mig genast att tänka på 'scream of consciousness', medvetandeström, den filmiska bildkavalkad som uttrycker t ex J Alfred Prufrocks psykologiska hämningar, som neurotisk nutidsmänniska, vilket verkar vara TS Eliots favorittema. Denna bildkavalkad är så skickligt utförd att jag nästan missar att dikterna - den fria formen till trots - faktiskt kryllar av rim. De smälter in så skickligt i bakgrunden. Viktigt är också upprepningarna, som vävs in likt musikaliska teman. 

Metaforerna hör till höjdpunkterna, nyskapande - men lär ha irriterat samtiden just genom att de var så okonventionella, som inledningen där kvällen ligger utbredd som en nedsövd patient, "Like a patient ethereised upon a table". Dikten lär ha skrivits redan 1910, alltså flera år före första världskriget, men hela diktsamlingen domineras av intryck som dimma, smog, färgerna är gul, brun, grå, klockslag. Den materiella människan har förlorat sin själ, ja hela meningen med livet. 

Det förvånar mig lite att personerna i text främst är kvinnor ... 

Den poetiska 'imagismen' inom engelsk och amerikansk poesi från 1910-talet, var en reaktion mot samtidens bekymmerslösa romantiska optimism. Ezra Pound definierade imagismen som anti-romantism, koncentrerad och exakt, hård och klar, med nya rytmer och fritt ämnesval. Och där passade TS Eliot helt klart in. Han är mycket rytmisk, texten blir en blandning mellan tankar och musik, som tar om teman och rytmer. Pound fick läsa hans dikter innan han började publicera sig, och de blev genast vänner.  

Diktsamlingen Poems (1920) innehåller tolv dikter, som alla gör lika stort intryck på mig som Prufrock. Tror att jag tidigare bara läst inledningsdikten, 'Gerontion', om den gamle mannen som summerar sitt liv och inser att det varit helt meningslöst. Livet gav varken plats åt andlighet, hjältedåd eller ens politisk idealism, allt smulas sönder till ingenting ju äldre vi blir. Det är tydligt att världskriget krossat alla illusioner, människan har förlorat sin själ, sina ideal, kvar finns bara 'djuret', egoisten, det strikt materiella. Dikterna återger ofta brutal satir, sockrat med litterära referenser, alltifrån antiken.  

Att två av dikterna har namnet 'Sweeney' i titeln (och omnämns i en tredje) är ingen tillfällighet.  Allt sedan 1840-talet hade Sweeney Todd varit en välkänd symbol för känslokall mördare. I dikten 'Sweeney Erect' är han apmänniskan (homo erectus?), vars utveckling snarare går bakåt än framåt, kroppen skall tillfredsställas. En egoistisk bordellkund med avstängt känsloliv. Men i sista dikten "Sweeney Among the Nightingales" (nattens kvinnor) är det dock hans egen tur att råka illa ut på bordellen, när han blir nerslagen och rånad. 

Mycket av satiren inriktar sig på människans lättvindiga sätt att göra sig av med själen och all medkänsla. I dikten 'A Cooking Egg' dagdrömmer diktjaget om en teosofisk himmel där han får välja sitt eget himmelrike, avpolletterar sin hustru och hellre roar sig med Lucretia Borgia, och så vidare.  

'The Hippopotamus' (Flodhästen) är en bedårande jämförelse mellan dess jordiska liv och 'Kyrkan', som religiösa institutionen. Hur än aningslös det stora djuret är, grå och bastant som en sten, men trots allt av 'kött och blod', alltså sårbar, medan kyrkan tycks stå immun, osårbar. Där får flodhästens ande i slutet vingar och evigt liv, medan kyrkan står kvar i den jordiska tåredalens gyttja. Det är fritt att tolka dikten på olika sätt, men jag ser det som satir. Den fredliga flodhästen kommer nog ändå till 'himlen'. 

Flertalet dikter är skrivna i  rimmade fyrradiga strofer. Fyra av dikterna är dessutom skrivna på franska! Två av dem känns mer som lek med franska språkets ljudkvaliteter, experimentell frigörande lek. Men så finns också 'Lune de Miel' (Smekmånad), besviken över äktenskapet. Paret reser från plats till plats, men intim kontakt uppnår de inte. Man kan behöva tänka efter lite, men gör man det stiger dikterna fram som mäktiga tanke-bilder, gestaltningar som helt klart hör hemma på tröskeln till 1920-talet och modernismen.

Bedrövad över förödelsen efter världskriget och de vänner han förlorat, fick TS Eliot ett sammanbrott 1921 och begav sig till ett sanatorium i Schweiz för att vila upp sig. Där skrev han The Waste Land (1922). Det är länge sedan jag fördjupade mig i denna modernistiska milsten, i original. Nu har jag även hittat Bakhålls tvåspråkiga utgåva, full av lärda noter som förklarar alla referenser till äldre litteratur. Trots sin modernism, var TS Eliot klassicist, med Shakespeare och Dante som husgudar, och många andra vars ord han vrider och vänder på.  

Man har kallat det klassicerande modernism, för alla anspelningar på klassisk litteratur. Men blankversen, stilen, ironin, innehållet, allt är yppersta modernitet. Klassiska element blandas med jazz och trivialkultur, tänjer på gränsen mellan det allvarliga och det absurda. Alla dolda klassiska referenser behöver man kanske inte ... Texten väcker känslor ändå. Det är så uppenbart att 'Det öde landet' är världen efter första världskriget, den stora konflikten som upplöste riken och värderingar, och inte minst fick folk att tappa all tro på mänsklig andlighet och moraliska hänsyn till varandra. 

Många olika röster får visa upp sin nya kalla världsbild, där allt bara är Darwinism, och rå sexualitet. Gud ansågs död. Eliot såg kvinnor drabbas värst, om inget annat finns än fortplantning, om livet bara är vägen till gravens mull. När Gud är död återstår bara vidskepelse, och etisk utarmning. TS Eliot är obehaglig när han ironiserar och vägrar se någon lösning på problemen. Men han grubblar vidare. Dikt för dikt. 

Den kristna kyrkan hade förverkat sin trovärdighet. Buddhas 'Fire Sermon' får dock avsluta samlingen. En lång filosofisk dikt, försök att släppa alla passioner, tysta sina sinnen och tankar för att uppnå Nirvana, blev ändå för svårt, leder bara till lidande. 

Så diktsamlingen slutar med de hinduiska etiska reglerna: att ge, hysa medlidande och styra sin båt med glädje. Allt annat var honom omöjligt - just då. De krävde inga gudar, men är en väg ut ur den splittring som rådde tidigt 1920-tal. 

När jag nu läst om The Waste Land, måste jag även läsa om The Hollow Men (1925), som kanske är den mest oförglömliga av TS Eliots dikter. Vem har inte hört de sista raderna citeras?

"This is the way the world ends / Not with a bang but a whimper."

Dikten, skriven tre år efter The Waste Land, tycks ha samma tema, men mer koncentrerat. Hans samtid är 'hollow', tom, andefattig, människor är stoppade med hö, som fågelskrämmor, utan förmåga att tänka eller känna.

Att TS Eliot blev brittisk medborgare 1927 sammanföll med att han gick med i den anglikanska kyrkan, vilket väckte skandal även i de radikala konstnärskretsar han hittills vistats i. Hans konserativa ideal väcktes och bekändes öppet, då han sa sig vara "classicist in literature, royalist in politics, and anglo-catholic in religion".

Jag har ännu inte läst något från denna andra period, som tillkom efter denna vändning, t ex Ash-Wednesday (1927), eller dramer som Murder in the Cathedral (1935) och andra religiösa verk. Inte heller Four Quartets  (1936-1942) som TS lär ha ansett vara sitt mästerverk, och tydligen ansågs vara anledningen till att han fick Nobelpriset. Så jag är nyfiken nog att leta upp de i framtiden. 

Men en favorit till finns, Old Possum's Book of Practical cats (1939; De knepiga katternas bok). En härlig text. Jag älskar den. Det märks att TS Eliot roar sig grundligt. Här har han alla chanser att få rimma och allitterera, hitta på dubbeltydiga namn åt katterna. Rytmen är jätteviktig, så jag förstår hur frestande det var att tonsätta dikterna och göra en musical där dans och rörelse är viktiga för att få fram rytmen i orden, i textraderna. Jag läser dikterna och känner rytmen genomgående, och det är befriande, inte begränsande som så många andra rimmade dikter (av andra författare) kan få mig att känna. 

Och han leker med skilda sätt att tala, ibland beroende på personlighet, ibland på sociolekt, alltså  samhällsklass. Sista dikten är på cockney-dialekt. Näst sista dikten vill uttryckligen förklara

"That Cats are much like you and me / and other people whom we find /possessed of various types of mind." /.../  "A CAT IS NOT A DOG."

Dikterna roar mig, jag njuter av ordval, rim och rytm, men jag funderar också över, är detta människor som typifieras utifrån katter, eller katter som typifieras efter människor? Och kommer fram till - bägge delarna. Jag är själv en 'kattmänniska', och uppskattar att katter har en mer komplicerad personlighet, att man måste närma sig dem försiktigare, till skillnad från mer lättroade hundar. Det uttrycks också i dikterna. Detsamma gäller människor. 

NP 1946 - Hermann Hesse

Efter andra världskriget, en period när Nobelpriset lagts på is, beslöt man att lämna det populistiska draget på 1930-talet, med pristagare som nått ut till många läsare, ville man tänka om och hitta förnyare, de som vågade bana nya vägar. Först bland dessa blev Hermann Hesse (f.1877-1962)  med motivation:

"för hans inspirerade författarskap som i sin utveckling mot djärvhet och djup tillika företräder klassiska humanistideal och höga stilvärden"

Hermann Hesse tillhör de författare jag mötte redan på gymnasiet, i form av Siddharta (1922). en sorts tänkt biografi, som en parallell till Buddhas väg, upptäckten av livet och besvikelser, det livslånga sökandet. Den är så fylld av visdom genom livserfarenhet. Avskalat skönt och visst är basen 'humanistideal'. När jag läste om den nyligen grep den mig ännu djupare än som ung, och ändå tillhör den böcker jag aldrig glömt. Och här finns som alltid kloka ord, till exempel:

"Nej, en lära kunde en allvarlig sökande, en sanningssökande, inte anta. Men den som själv hade funnit en, kunde godkänna varje lära, varje väg, varje mål; ingenting skilde honom längre från tusende andra"

"En människas skatt och visdom låter alltid löjligt i en annan människas öron."

Nu när jag på senare tid läst fler böcker av Hesse blir det uppenbart att huvudintresset är individens utveckling till självkännedom, och visst finns det 'andliga' stråk, eftersom det tidigare oftast var den vägen sökandet tagit genom människans historia. Men Hermann Hesse hör till 1900-talet, och mer allmänt humant, att pröva och blanda efter eget huvud. 

Brunnsgästen (1925) börjar som självbiografisk introspektion. Men även om Hesse säger sig skriva om sina egna erfarenheter, så är det snarast betraktelser över den lilla människans kval, 'egots' fruktlösa frustrationer, den futtiga livskampen med sina krämpor. Och inte förrän i slutet kan han börja skratta åt 'eländet'. Och eftersom jag efter Siddharta antar att han känner till meditation, så är texten för mig ett exempel på just meditation. När det betraktande medvetandet lösgör sig från 'egot' som ischias-patient på en brunnsort, tar ett steg tillbaka, och betraktar egots fruktlösa kamp. Och börjar skratta. 'Skratt-terapi lär ha används av indiska gurus sedan länge. Och det är också vad som frigör Hesse. Skrattet. Texten innehåller en behaglig grad av självironi. 

Min upplaga har dessutom ett efterord som hävdar att texten aldrig var menad att publiceras offentligt.  Han hade problem i sitt äktenskap, och skrev som en sorts själv-terapi - och jag tänker att antagligen fyllde hans skrivande ofta en sådan roll. Han hade tydligen visat delar av den här texten för sin hustru, men hustrun upplevde inte hustrun samma 'Aha!' och förlösning som Hesse själv. De skilde sig. 

Men samtidigt är texten samhällskritik, av överflödet, sysslolösheten på brunnsorten, den meningslösa underhållningen, han blir passiv, tappar sin kreativitet när han motas in i fållan, att bli en typisk patient. Och dessutom är mathållningen där inte rätt för patient. Patienten blir en trogen kund, en inkomstkälla för brunnsorten. I slutet är Hesse olycklig för att hans text misslyckats med att vara tvåstämmig, och visa både det ljusa och det mörka, både ont och gott, önskan att fläta samman ytterligheterna. 

Som författare och musikintresserad tar han gärna upp skapandeprocesser, här fanns en vacker beskrivning på sid. 58:

"Jag är ingen arbetets hjälte och har aldrig gjort mig förtjänt av några belöningar för flit, men när jag väl har kommit igång med någonting, fångats av en vision eller en tankekedja och låtit mig förtrollas, när jag en gång har stretat emot tillräckligt och ger mig in på försöket att form mina tankar till något, då är jag som fastlåst vid min uppgift och förmår inget annat som skulle varit viktigare. Det fanns ögonblick då hela Holland kunde ha spelat revy i rum 64 utan att jag höjt på ögonbrynen, jag var förtrollad och hänförd av mitt ensamma, fantastiska och farliga tålamodsprov som höll mig fången, jag rusade som en besatt med ett krampaktigt tag i pennan för att fånga mina tankar i flykten, byggde meningar, valde bland alla tillströmmande associationer, fiskade hårdnackat efter de rätta orden. Läsaren får skratta hur mycket han vill, men för oss skrivande människor är skrivandet en galen och berusande verksamhet, en färd i bräcklig farkost på det vida havet. En ensamflygning genom världsalltet. Att medan man söker ett enda ord bland tre som erbjuder sig på samma gång hålla fast hela meningen i känslan och örat, att medan man smider frasen färdig finslipar den utvalda konstruktionen och drar åt bultarna i byggnadsverket, och samtidigt på något gåtfullt sätt behålla den inre känslan för tonen och proportionerna obruten i hela kapitlet, hela boken samtidigt - detta är en sublim uppgift."

Så långt allt väl. Men tyvärr fastnade jag inte för hans kanske mest kända 'roman': Stäppvargen (1927) Jag som väntat med denna 'klassiker' alldeles för länge, som på något gott, så risken att bli besviken. växte. Stäppvargen var inte alls vad jag förväntat mig. Tankegodset är viktigt, men inte genomfört på ett för mig lyckat sätt. 

Det inleds med för mycket filosoferande, ord ord ord, som Hamlet säger, och utmynnar sedan i livet som absurd teater. Det senare ligger i linje med det oroliga 1920-talet. Så jag förstår idégodset bakom. Men läsningen gav mig inget, lyfte inte för mig, hade ingen karaktär jag kan identifiera mig med, i synnerhet inte kvinnobilden. Varje människas splittring i multipla personligheter, det är jag helt inne på (har till och med gått kurser på det temat). En viktig kunskap inte minst om sig själv. Men som roman är det för mycket 'telling' för min smak. Om man ens ska kalla det en roman? Njä, idé-roman? Knappt ens det, då det mesta är 'resonemang'. 

Då blev jag desto gladare av att läsa: Österlandsfärden (1932), som avslutas med följande två meningar:

"Vi hade talat om diktens gestalter, att de ofta var mera levande och verkliga än diktarna själva. 

Ljusen hade brunnit ner och slocknat, jag greps av en gränslös trötthet och såg mig om för att hitta en plats där jag kunde lägga mig ner och sova."  

Det här är den Hermann Hesse som jag gillar! Den symboliska inre resan, som varje läsare kan tolka efter eget önskemål. I texten nämner H.H. både medeltiden och 'det stora kriget', som jag tolkar som första världskriget, som fortfarande var så aktuellt i samtiden. En tid med många skiftande tankebanor som stöttes och blöttes, och skapade både tro och vilsenhet. Men som sagt, texten nämner också medeltiden, vilket skapar en sorts känsla av världshistorisk vandring om än i kortkortformat. Alltifrån Hermann Hesses ideal, Franciskus av Assisi. 

Texten väcker tankar, kanske att känna igen sig själv eller tankegångar från annat håll. Öster, Asien, stod länge för det andliga, medan väst stod mer för teknik och materialism. Där kan man börja, men det är inte nödvändigt. Man kan också se det sagolika, folksagornas "Östan om Sol, västan om Måne". Många referenser av olika slag finns i texten, men man behöver inte bry sig om man inte vill. 

Jag gillar det metaforiska, nästan prosalyriska.

Hur än korta hans romaner ovan kan tyckas, det finns längre, som jag dock inte gett mig i kast med. Däremot har jag även funnit två intressanta kortnoveller. Den första i en gammal antologi från 1950-talet, som inte angav när novellen 'Diktaren' skrevs, men jag tänker mig att motivet hör till någon period på 1920-30-talet. Huvudperson är en ung kinesisk skald, Han Fook, och hans inre kamp och personliga utveckling. Vilket som alltid med Hesse han ha handlat om honom själv, eller vilken annan skapande människa, eller andlig pilgrim som helst, hur man än vill läsa historien. 

Som 20-åring har Han Fook, allt han kan önska i den materiella världen, är studerad och kultiverad, har en anständig förmögenhet och en vacker dygdig trolovad med ansenlig hemgift. Inget saknas. Han är redan berömd, så ung han är, ör sina harmoniska dikter, men hans hjärta fyllt av äregirighet att bli en fulländad diktare. Han vill spegla världens skönhet i formfulländade dikter. I livet är han bara åskådare, främlingen utanför. Han kan inte njuta av livet direkt, utan vill omskapa det till strofer. 

Då möter han den vördnadsbjudande främling, De fullkomliga ordens mästare, som erbjuder sig att lära Han Fook allt han kan - om ynglingen reser till mästarens avlägsna "hydda vid den stora flodens källa i bergen". Han Fook önskar så hett få fullkomna sin skaldekonst, att han skjuter upp bröllopet och reser till mästaren. Ett år till att föja sin dröm - blir fler och fler år. 

Hos mästaren börjar han skämmas över sina egna dikter, känner sig värdelös i diktkonsten, och lär sig i stället att spela instrument, tills han genomsyras av musik, och utplåna gammal diktkunskap. Efter två år längtar han hem till släkt och sin trolovade. Mästaren förklarar att Han Fook alltid varit fri att gå när och hur han vill. Men när Han hemma ser sin trolovade kamma sitt hår, ångrar han sig, han vill spegla hennes skönhet i fulländat välljud, inte brottas med det materiella livet.  Så han återvänder till mästaren och diktkonsten. Grips emellanåt av hemlängtan och drömmer om hustru och barn och trädgård, och börjar då hata mästaren, som vemodigt förklarar att att Han Fook alltid varit fri att göra vad han behagar.

Åren går, mästaren försvinner, och Han Fook beger sig hem, åldrad, släkt och trolovad är redan döda. Men andra unga förtrollas av Hans välljudande luta. Han Fook har nått sin själ, som inte längre kan skilja på nu och då. Han har blivit ett med sin själ, med sin musik och dikt. 

Hela novellen skildrar alltså livets ständiga kamp för och emot andliga och materiella önskningar. Här vann det själsliga. 

Ännu en av Hesses noveller återges i En Bok för Allas antologi Fler Nobeller : noveller av nobelpristagare (2012), och heter 'Staden' (1945).  Det är en riktigt kort en, i rasande fart, en fantasi över världens utveckling, via hur en stad växer fram på Prärien, vinner ryktbarhet, växer med människors produktivitet, möten med bidrag från många kulturer som möts där. Först associerar jag till USA, via prärien och oljan, osv. Allt möts där, tills den blir så ryktbar att även ficktjuvar, soutenörer, tjuvar dras dit. Allt av trä förstörs av en jordbävning, men människan envisas och bygger upp allt i sten. Novellen började med en ingenjörs entusiastiska 'Det går framåt!'

Men århundradena går, ja årtusenden, så USA passar inte längre i cirkelgången, när staden hamna rpå efterkälken, andra rikens städer tar över stafettpinnen. Slum växer fram, fattigdom, allt nöts ner, först till lärdom för yngre generationer att bekämpa slum, sedan till attraktiva ruiner som turistattraktion, mer och mer överväxta. Slutligen tar naturen över igen, skogen täcker ruinerna alltmer. Och hackspetten i trädtoppen ropar: 'Det går framåt!" Nu ser djuren åter belåtet på den växande skogen och den härliga, gröna utvecklingen på jorden. 

Hermann Hesse försöker inte ge några entydiga svar, han noterar och fantiserar kring storskaliga utvecklingslinjer för människan och mänskligheten. 

Clownen Jac - Hjalmar Bergman (1930)

Det här var inte alls vad jag väntat mig. Känns olikt allt annat Hjalmar Bergman skrev. Det var hans allra sista roman, när hans liv låg mycket nära slutet, bara några månader. Någon humor finns det inte plats för. 

Även om man kan se Clownen som en metafor för författarens desillusionerade känsla inför det motstridiga i författarrollen, alla krumbukter han utför för att roa, samtidigt som skräck och tankar om död hela tiden rör sig under ytan. Så den här romanen känns tematiskt lika 'En döds memoarer'. 

Fokus i denna bok är tu-delad, det ena är fortfarande släkten Borck från Wadköping. Det andra är de omtumlande erfarenheterna från Amerika, i synnerhet västkustens filmindustri. En stor besvikelse för svenska ideal, för såväl Hjalmar Bergman, som Greta Garbo som befann sig i Hollywood vid ungefär samma tid på 1920-talet. Från Garbo finns brev som talar om den amerikanska jakten på pengar, som frånstötande. 

I romanen talar Bergman om 'Syndikatet', som beteckning på de Agenter/det bolag, som kämpar för att få ut Jac Tracbac (Jonathan Borcks artistnamn som clown) på ännu en turné, och tjäna så mycket pengar som möjligt på honom. Men hela affärsidén handlar om att få folk att skratta åt rädslan - inte minst för döden i trapetser. Att utnyttja för egen vinning. 

Så även om det aldrig blev några memoarer skrivna, så känns det att temat ligger nära författarens hjärta. 

NP 1939 - Frans Eemil Sillanpää

På randen till ännu ett världskrig, riktade Nobelkommitén åter sina blickar mot Norden, och 1939 års Nobelpristagare blev Finlands hittills ända pristagare,

Frans Eemil Sillanpää (1888-1964), med motivering:

"för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang"

Han debuterade 1916, men förutom en rad noveller, har jag bara fått tag på hans mest kända roman The Maid Silja, (Nuorena nukkunut, 1931) som blev hans största framgång. Som ung uppmuntrades Sillanpää att studera naturvetenskap vid Helsingfors universitetet, men föredrog andra ämnen. Efter fem år återvände han till sin agrara hembygd, utan examen, men med en modern naturvetenskaplig världsåskådning. Därav menar man att han kom att se den mänskliga individen som en kugge i ett biologiskt maskineri. 

Totalt utgav Sillanpää sju romaner och tio novellsamlingar om livet på landsbygden i västra Finland. Novellerna översattes i snabb takt till svenska. Han gifte sig 1916 och fick åtta barn. Familjen levde kringflackande av hårt trängs ekonomi, och att hustrun dog 1939 blev ett slag som Sillanpää aldrig hämtade sig från. Hösten 1939 utnämndes han alltså som litteratur-pristagare och reste till Stockholm med sin sekreterare och tre av barnen för att ta emot det. Och familjen kom att stanna kvar i Sverige o samlade in pengar till Finlands krig genom sina framträdanden tills vinterkriget var över.  

Först läste jag novellsamlingen Hiltu och Ragnar och andra berättelser, tryckt på svenska 1939, och jag antar att det var nobelpriset som gjorde att man ville samla en bukett kända noveller, då just dessa tidigare utgivits vid olika tillfällen 1919-1930.  Titelnovellen är längst och handlar om en rik höns-mammad  pojke, som brottas med romantiska och erotiska drömmar. Jag uppfattar i synnerhet att Sillanpää koncentrerar sig mycket på känslor, hur de rör sig i vågor fram och tillbaka, hur ungdomen styrs av sina känslor, som det tar lång tid att begripa sig på. Andra noveller handlar om hur söner som alltid varit trogen familjen, skakas om av uppror och kommunism, men återgår till familjen, att se sina barn som meningen med livet. Nieminens Kalle har först ett dödsstraff hängande över sig, men benådas, varför han får som två helt olika hemkomster för den förlorade sonen, en som innebar död och en annan som en uppståndelse. Novellen 'En man', som gifter sig och vill ge sin hustru en livförsäkring som överraskning, men missförstånd uppstår, kommunikationsproblem leder till svartsjuka, hustrun lämnar honom och han dör i ensamhet. 

Bara som några exempel. I svensk översättning är det vardagsspråkligt med många naturlyriska inslag. Det är livsfragment, där känslor brottas med drömmar och realiteter. Ofta kommer det sårbara barnet i förgrunden. För mig var den allra starkaste novellen "Salig mors spinnrock" (1928), den spinnrock som försnillats efter moderns död, den spinnrock som var det mest typiska för henne och hennes dagliga arbete, den spinnrock han minns sin mor genom, hantverksskickligheten, som gav hela familjen, och särskilt sonen, mjuka varma kläder. Hennes livsverk. Mycket gripande. 

En annan novell av Sillanpää, "Sista akten" fanns med i en tidig samling 'Nobelnoveller', utgiven ca år 1960.  I den började allt elände med revolutionen, och fortsatte med inbördeskriget. De fattiga blev allt fattigare, i synnerhet änkor med barn. Ju fattigare, desto mindre behövde man ge dem för handräckning. Avlagda kläder åt barnen dög. Sjuka barn skulle man vara tacksam om de fick dö unga. Så cyniskt, det jag läser, smärtsamt. Till slut börjar de fattiga bedra varandra, för att själv ta sig fram längs vägarna i letandet efter fängslade eller döda. 

Även En Bok för Allas samling Nobeller, har en novell av Sillanpää. Titel: "Lögner", som inleds med att förklara att det är Jag, Sillanpää själv, som berättar, att han inte tänker dölja sig bakom något falskt namn. Och sedan kommer ett naturlyriskt avsnitt, där han sörjer att han alltid velat fånga naturens mystik och lyrik, men aldrig tycker sig ha lyckats. Därefter kommer erkännande två, att han som barn inspirerats av sin religiösa folkskolelärarinna, till att skriva psalmer, lillgammal och förhoppningsfull, men aldrig fick någon tryckt. Och de förvecklingar med förväxlade initialer, som ledde till livslögnen att han själv skrivit, det som trycks av någon annan. En önskedröm.

Och nu senast har jag alltslå läst Sillanpääs mest berömda roman, The Maid Silja : the last offshot of an old family tree (1931). Jag kan ju inte finska, men försökte göra en google-sökning på originaltiteln som lyder Nuorena nukkunu, som uppenbarligen inte nämner Silja. Och får fram att det kan betyda ungefär 'När de var unga sov de". I Engelska upplagan heter även den inledande prologen "Fallen Asleep While Young". Och för mig verkar det handla om naivitet, en sorts blindhet, att kastas runt av omständigheter, utan att själv agera och ta tag i problemen. De har inte fått med sig tidigare generationers klokskap. Ungdomen går på, livet händer. De råkar illa ut. 

Jag upplever hela tiden Sillanpääs texter som mycket moderna, som hans egen variant av modernism, inriktad på känslor. Texten visar genast på 'det ordlösa', människor fylls av känslor de inte riktigt vet ad de ska göra med, minnen upprepas. Människorna förvandlas ordlöst. Vi får alltid i förväg veta hur det slutar, det är inte huvudsaken.

Romanen börjar i den gamla bondebygden, där man både får klara sig själv, och riskerar att bli utnyttjad. Historien börjar med 'Fadern', Siljas far Kuusta, lika naiv han, när hans föräldrar dör, när han som ende sonen måste ta över som inte stort mer än en tonåring. Han blir själv kär, och gift med Hilma och far till flera barn, men Silja (döpt Cecilia) den underbara flickan, född i slutet av 1890-talet, den enda som har gry nog att överleva, blir meningen med Kuustas liv. De lever ensamma när hon blir sjuk och han vårdar henne, tills hon blir frisk igen.

Men även Silja blir föräldralös redan som tonåring, just som hon ska konfirmeras, och livet skuffar runt henne. Hon har ett litet arv efter fadern, när han sålde deras gård, då pengabrist gjorde att den inte kunde hållas igång. Men förmyndarna gör vad de kan för att knappa in på den bit för bit. 

Och sen utbryter krig, revolution och påföljande inbördeskrig - här kommer verkligen den moderna tiden in, med allt det nya omstörtande. Allt bara svänger, inget att hålla sig till. Vända kappan efter vinden för att överleva. Mycket bra skildrat. Men Silja har hela tiden gott gry i sig, trots att vi vet att hon ska dö - det sägs på första sidan - å andra sidan ska alla dö. Och hur än mycket sladder runt henne och olycklig kärlek, då slipper hon rollen som  den vanliga offerhjältinna, ödet som ensam mor.

Boken är full av annat elände, men Silja är hela tiden en frisk fläkt.

The First Forty-Nine Stories - Ernest Hemingway (1939)

Den här samlingen noveller utgavs redan 1939, och samlar alla noveller Ernest Hemingway hade låtit trycka på olika sätt åren 1921-1938. Samlingen är kronologiskt ordnad, med undantaget att han placerade de fyra kronologiskt senaste novellerna först. Antagligen för att läsaren först ska få bita i dessa fyra oförglömliga noveller, som ett incitament att hålla läsningen uppe även sedan samlingen börjar om med den unge Ernest första stapplande texter, fram mot ett allt större 'mästerskap'.

Hemingway lär ju ha påverkat sin samtid, och sina efterkommande, rent stilmässigt. Han beskriver vad han ser, scener ur liv han mött, sett, upplevt. Det som når mig känslomässigt är främst scener ur krigserfarenheter. själv tillhörde han ambulanspersonalen i Italien under första världskriget. Men i övrigt är det för mig personligen för mycket jakt, fiske, tjurfäktning, bråk mellan män. Kvinnor saknas till största delen. Det mest rör män i männens värld. Klyftan över till kvinnorna är oöverstiglig.

 Han registrerar dialoger och skriver ner dem. Ofta med irriterande upprepningar, livet visar upp alla sina absurda sidor. Och det är väl inte så konstigt. I denna den hårda krigstid, och mellankrigstid som rådde. En oöverstiglig livsklyfta.

Stämningen är desillusionerad, andefattig. Som väl kan illustreras av en medelålders kypare i novellen "A Clean, Well-Lighted Place", när han har gått av sitt pass mitt i natten och funderar över meningen med livet:

"It was all a nothing and a man was nothing too. (...) he knew it all was nada y pues nada y nada y pues nada. Our nada who art in nada, nada be thy name, thy kingdom nada thy will be nada in nada as it is in nada. Give us this nada our daily nada and nada us our nada as we nada our nada and nada us not into nada but deliver us from nada; pues nada. Hail nothing full of nothing, nothing is with thee."

Han ler, tydligen road av sig själv mitt i sin nihilistiska tomhet. 

Förutom att novellerna med krigstema känns avskalade på ett sätt som gör mig mottaglig, är min favoritnovell "Bag Two-Hearted River: Part I", som beskriver hur en äldre man envist släpar på sitt tunga tält och all packning, förbi  en brandhärjad skogssluttning, uppåt, och beskriver hur han reser sitt tält helt själv, slår läger, och lagar sin mat i ensamheten - hans frihet. Här kan jag relatera. men redan i nästan novell, 'Part II' av en novell med i övrigt samma namn, börjar jag gäspa, mannen ska fiska och kämpar med en öring som är för stor och stark för honom. 

Rent språkligt kan jag bli road, där är "Wine of Wyoming" ett mästerstycke av tvåspråkigt samtal  mellan en amerikan och två franska invandrarna, där många meningar blandar engelska och franska. Det är nog den enda text jag kan tänka mig att läsa om - för språkblandningen i varje mening i hela dialogen.

Romanen om Olof - Eyvind Johnson (1934-37)

"för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst"

var motiveringen när Eyvind Johnson tilldelades Nobels litteraturpris 1974. Jag har tidigare läst flera av hans sena mästerverk, så i mina ögon var han värd det. Men jag hade inte väntat mig att detta skulle visa sig redan i denna kvartett böcker från 1930-talet. Det var årtiondet för de autodidakta arbetarförfattarnas självbiografiska uppväxtskildringar. Men de fyra romanerna om Olof är så mycket mer än så. Visst tar  han avstamp i egna erfarenheter, men han nöjer sig inte med realism och arbete, utan Olofs vidgade fantasi, via möten och berättelser, till att omfamna både norrländsk kultur och litterär. 

De fyra romanerna tilldrar sig från 1914 till 1919, och eftersom Olof är född år 1900, är både bokserien och första världskriget parallellt med hans tonårs väg in i vuxenblivandet. Även om Olof har många likheter med Eyvind Johnson, så är detta inte självbiografier, utan romaner - skicklig berättarkonst!

Första delen heter Nu var det 1914 (1934). Olof har sedan hans far dog, levt i fosterhem hos sin barnlösa moster med make. Nu vill han inte längre ligga dem till last, hur än välmenande snälla. Han vill göra rätt för sig, försörja sig själv, bli man. Han vill ta sig ur sin rädslan för mörker och ensamhet. Hans mantra att 'Gud finns inte, men de döda finns' visar hans osäkerhet om det mesta. Den späda pojken har svårt att fylla upp den vuxnes roll han tvingas ikläda sig, först som lärling bland timmerflottare, och senare på ett tegelbruk. Det är ett hårt liv med tungt arbete 10-11 timmar per dag, nästan all vaken tid, resten sover han utmattad bort i arbetarbaracker med andra utslagna män.

Han intalar sig att han 'kan inte stanna', han måste skapa sig liv annorlunda än de andras. Ändå klamrar han sig fast, in i det sista som potatisplockare åt tegelbrukets disponent, ensam i baracken om nätterna, när hösten löser upp arbetslagen. Ännu är pojken osäker om hur han ska ta sig fram genom livet.  Johnsons skildrar 14-åringens närvaro i sitt nu, ett osäkert medvetande, med känslig hud, en kamp för att bli vuxen, en rädsla att vara barn. 

Titeln säger läsaren att första världskriget står för dörren, förändringens mörker, men för Olof, barnet långt upp i Norrland är kriget mycket avlägset, något han bara hör talas om via de äldre arbetarnas prat. Hur många månader pågår krig? Vem vinner? Tyskland, Frankrike, Ryssland? För Olof är 1914 året då han fyller 14 år och känner ett inre tvång att börja försörja sig själv. Även om hans fostermor gärna låter honom stanna hos dem, så stålsätter sig Olof. Han ska ut i livet. 

Undergångsstämningen gestaltas via gamle krokige August, timmerflottaren som tycks leva på övertid, krökt mot marken, ser denne inte längre någon anledning att leva. Sommaren 1914 är härvan av timmer i älven värre än någonsin, en oupplöslig timmerbröt som hindrar flottningen. Symbol för den internationella politikens härva. August vet hur man lägger dynamit bland stockarna när inget annat hjälper. 1914 får han göra det gång på gång, inget tycks hjälpa. Efter krigsutbrottet väljer han medvetet faran och låter sig sprängas i luften med timret. Fickuret, det enda av värde hans livsarbete tjänat ihop, har han lämnat kvar på väggen i baracken. Timmerbröten är symbol för krigets politiska härva, som leder till den gamla världens undergång. 

Varje roman innehåller en Saga, som utgår ur Olof och utvidgad gestaltning av hans verklighet bortom det materiella. I första boken är det 'Sagan om dimman och lungsoten". Den kändes som en feberfantasi, som snirklar sig fram, och nästan ryckte mig ur berättelsen om Olof. Nu när jag läst alla fyra historierna förstår jag bättre helheten. Olofs berättarkreativitet ökar för varje år, med varje roman, Och utvidgar hans norrländska verklighet. I första boken är världskriget så avlägset, i Olofs norrländska verklighet är det lungsoten som är det närliggande hotet, liksom överallt där undernärda hårt arbetande människor riskerar att drabbas. 

Andra delen, Här har du ditt liv! (1935) tilldrar sig andra krigsvintern, alltså 1915-1916, även nu är kriget bortom horisonten. Olof arbetar på ett mindre sågverk, där livet är ett enformigt helvete, slitigt och tungs i ömsom snö och is, ömsom kall väta. Svordomar är arbetsspråket, så frustrationen kan pysa ut ord för ord. Jag älskar att varje ord är genuint, Olofs medvetandeström, allt han hör nedtecknat så att jag hör hur det låter. Och han funderar hela tiden vad det som sägs betyder, t ex varför svordomar är så viktiga, och hur de uppkommit, och skiljer sig mellan olika personer, och olika faser i livet.

Olof är den nästan osynliga pojkvaskern, egentligen för ung och spinkig, men som gett sig tusan på att försörja sig och vara solidarisk. Samtidigt som han hela tiden registrerar allt omkring sig, i synnerhet vad som berättas och hur. Hela romanen är en gestaltning av Olofs växande medvetande, strömmen av intryck, vad som sägs, fantasier, andras och egna. Orden är en parallell verklighet, bortom kroppens slit, där han kan drömma sig bort. 

Olofs medvetande är hela tiden öppet, sväljer allt. Kunskap är makt, så Olof läser allt han kommer över. Autodidakt efter folkskolan, lär han sig till och med språk på egen hand, glosor och grammatik.  Han söker hela tiden mer, ett sammelsurium av spridda kunskaper snurrar i hans huvud under det enahanda arbetet. Allt vad andra berättar stannar i hans medvetande, bygger upp hans fantasivärldar. Inte så att han strävar efter att bli författare, men orala berättelser växer hela tiden fram i hans tankar. 

I romanen blandas sagoelement med Olofs egna varianter. Sagor med tre söner som skall ut på äventyr, blir här skogshuggare, rallare, eller emigrerar till Amerika. I denna del är skillingtryckens melodramatiska visor huvudtemat. 'Visan om Johanna', syster till de tre sönerna som gav sig ut på äventyr. Förförd och övergiven, blir hon tidigt mor. Och får också ge sig av, för att tjäna till brödfödan och barnet, blir kocka och städerska åt rallare. Och fler barn blir det, till olika fäder. 

Kvinnolivet är inget äventyr, det är hårt. Men det är också en kvinnlig styrka som det är skönt att läsa om. Kvinnor saknas ofta i manliga texter, så jag är tacksam att de finns här, realistiska både i styrka och det obarmhärtiga ödet, ty styrkan räcker inte livet ut. Visst kan Johanna-visan kännas lång, men boken handlar inte bara om pojken Olof, utan om hela hans bakgrund och omgivning, Rallarnorrland. Skogsavverkning. Järnvägens offer. 

Tredje romanen, Se dig inte om! (1936) tilldrar sig fortfarande 1916, men nu är det sommar. Livets horisonter vidgas så sakteliga. Fortfarande formar hans medvetandeström orden. Ordens äkthet borrar sig in i mig, den växande ynglingen. Han får sina första vänner, men fortfarande pratar de mer än Olof själv. Han gör också några första försök med flickor, men de samtalen är ännu fåordigare. Han får sitt första fasta arbete, på en biograf, även om en del drängarbete ingår, som att hugga ved. Men han får också mer tid att läsa. Även filmerna vidgar hans horisonter. Han prövar alla sina tankar för att bekanta sig med livet. Rastlöst vandrar han längs tågspåren, glest bebyggd, hjälper en smed när han har 'semester'. Han söker arbete, vill bli delaktig i samhället. Än är allt osäkert, även om möjligt, men det mesta är vagt. Och  ett rastlöst sökande att komma ut i livet. Boken slutar med att Olof börjar läsa Homeros Odysséen.

Den sista, fjärde romanen, Slutspel i ungdomen (1937) är lite längre än de tre första och inleds sommaren 1917, då han sagt upp sig från sitt fasta jobb på biografen, för att vidga sina vyer. Och han hinner säga upp sig åtskilliga gånger fram till slutkapitlet våren 1919, varje gång är det ett sätt att hävda sin egen mänskliga värdighet mot godtyckligt översitteri. Förutom när han försöker sig på strejk, och blir avskedad. Under perioder av arbetslöshet känner sig Olof som en belastning för sin mor, änkan med flera barn att försörja.

Huvuddelen av boken är benämnd 'Mänskans värdighet', och rör outbildade ungdomars bottenläge, den bristande självkänslan, 'värdigheten', parallellt med drömmen om revolutionen, att följa Rysslands exempel, som väckt förhoppningar om att sprida sig och förbättra villkoren i alla länder. Parallellt med detta fortsätter Olof att sluka allt läsbart, 'bildar sig', blir självlärd, av iver, hur än vildvuxet och osorterat. Det är bara när han fått arbete på en elektrisk firma, och försöker läsa en EL-handbok, som det går trögt.  

Sista romanens saga, 'Sagan om de själiska nöjenas och den andliga flärdens land eller Mötet med spanjorskan', infaller i mitten av romanen när Olof av hög feber, troligen Spanska sjukan (som skördade många offer vid den här tiden). Under nära två dygn av feberdrömmar, tar han oss igenom en 45 sidor lång litterär fantasi, genom alla hans läsefrukter av historisk och litterär art, från äventyr på 1800-talet, bakåt via Goethe, Shakespeare, isländska sagor, till Xenofon och Homeros Odysseus, blandat med kungar och drottningar. Alla samtalar med Olof, som själv är med i äventyren, tillsammans med två återkommande personer, Olivia, Olovs sexuella dröm och olyckliga kärlek, och Lunte, en arbetsledare som drunknat i lera vid en arbetsolycka. Dessa tre lever i alla tider och epoker, i rasande fart, gott och ont, ofta med falskhet under ytan, som ger feberyran djupverkan. Det är helt lysande sammanfogat.

Författaren har tillfogat ett efterord, där han förekommer kritikernas, med att förklara att avsnittet "bör inte uppfattas som ett försök att skildra en feberdröm", han ser det "snarare som ett avsiktligt nyckfullt komponerat musikstycke" - vilket jag helt håller med om. De olika instrumentstämmorna är mycket skickligt flätade in i varandra. 

Feberdröm eller inte, inom Olof brottas hormoner, kärlek, död och sjukdom som ofta följer i spåren på de usla arbetsvillkoren. Olof försöker finna logiska sammanhang i livet, men allt blir ett sammelsurium. 

Det är fri flykt i Eyvind Johnsons sätt att uttrycka allt detta, och det är lika berusande att läsa om det.

Fjärde romanen inleddes med att Olof 'tänkt skaffa sig hatt', hösten 1917, som symbol för att han känner sig vuxen och fri, men han avstår. Han har ont om pengar, är arbetslös, och fortfarande osäker. Han vill vidga sina vyer, men det är vinter och kallt, då behövs varmare huvudbonader. Bokomslagets blå hatt skaffar han sig på en av de sista sidorna, våren 1919, på väg till Stockholm, glad och fri, men också med lurande ångest. Första världskriget är äntligen slut! Nu ska det aldrig mer bli krig! Sa man. Men Olof vet att man fortfarande slåss både i Finland och i Ryssland. Så ogripbart komplicerad är världen.

Charleston - Zelda Fitzgerald (1932)

Zelda gifte sig med Scot Fitzgerald 1920, en vecka efter hans romandebut. Av Scot har jag hittills bara läst Den store Gatsby (1925), som fått klassikerstämpel. De blev snabbt gräddan av det Glada 20-talet, Jazzåldern, med den 'nya' kvinnan, befriad genom kort hår och knäkort kjol, som ville ha alla manliga rättigheter, vare sig det gällde känslolivet, att köra bil eller röka offentligt. 

De vistades också en hel del i Europa, men då knakade äktenskapet alltmer i fogarna, och Zeldas mano-depressiva läggning blev allt tydligare, och ledde slutligen till att hon ,  med de första  både i Amerika och Europa, där de vistades flera år. Efter tolv års äktenskap, som också innebar makens litterära framgångssaga, utgav Zelda sin enda roman, Save Me The Waltz (1932), med den svenska titeln Charleston - 20-talets mest karakteristiska dansstil. 

Det är en relativt kort roman, så jag trodde att den skulle vara snabbläst, men icke. Romantexten är mycket kompakt, och ger läsaren en hel del att processa. Man kan se texten som den 'terapi' den sägs vara, eftersom Zelda vräkte ur sig texten på sex veckor, när hon befann sig på mentalsjukhus i Baltimore. Först kan tanke uppstå att texten skulle behövt mer redigering, för att bli begriplig. För det är först svårt att gripa tag i ordflödet, som rusar emot läsaren, i charleston-takt, med flaxande kickar åt alla håll. 

Huvudperson är den unga flickan Alabama, född i sydstaten Alabama (precis som Zelda), och romanen är hennes uppväxt och giftermål med konstnären David Knight, ca 1920. Så möter vi det 'glada 1920-talet' genom en ung kvinna, en strid ström av mer eller mindre lösryckta repliker, svårgripbara. Och med tiden hennes enorma besvikelse av att hamna i kulissen av makens berömmelse - alltså en skuggbild av Zelda och hennes make, författaren. I romanen är maken David firad konstnär. 

De lever i ett upphaussat tempo, som i charlestone-dans, men med alltmer påklistrad glädje. Därför upplevde jag genast den svenska titeln som perfekt (jag har lite svårare att svårare att fatta underbetydelsen i original-titeln,'Save Me the Waltz'). 

Ju mer jag tar in av texten, desto mer framstår den som ett modernistiska konstverk. Rivstarten med alla ihopklippta scener, repliker kors och tvärs, från alla och envar, som jag inte alltid vet från vem (utan förklaringar), associerar jag till just modern konst, som 1920-talets collage-teknik, hos konstnärer i Europa, men också överhuvudtaget kubistisk konst i samtiden. Jag tror att detta är ett mycket medvetet val av Zelda, och inte ett tecken på att hon 'inte hunnit redigera'. Men som med all ny konst, kan det vara svårt att få läsare och betraktare att fatta galoppen. och här är det verkligen'galopp-fart'. 

Tills Alabama med make och liten dotter hamnat i Paris, äktenskapet knakar alltmer i fogarna. Hon söker förtvivlat efter ett eget uttryck för sitt skaparbehov. Balett blir halmstrået. Det frenetiska tränandet ska ge balans. Träning som späkning, tar lektioner av en rysk f.d. ballerina, trots att alla säger att hon är för gammal. En kamp mot tiden, mot kroppen, som alla säger ska formas från barnsben för att uppnå 'idealet'. Och allt leder till intet. Men i ensamheten i träningslokaler får hon tid att tänka, det är då texten tycks sakta ner, bli mer gripbar.

Sjukdom, blodförgiftning via ständiga skavsår, skadar  Alabamas fötter. Samtidigt som hennes far närmar sig döden, så de återvänder till USA. Och när dödsboet töms uppväcks minnen. Alabama säger i slutet: "Jag slår ihop allt som jag har försett med etiketten 'det förflutna', och när jag tömt denna djupa reservoar som en gång var jag, är jag redo att gå vidare". - Så kan man se boken. Ett collage av minnen, lånade ur deras liv och tid. Alltså ett konstverk i collage-teknik.

Men på näst sista sidan skriver hon om frisyrer. "Så hon klippte en frisyr i enlighet med den ena konstnären efter den andra, till hon kom till kubisterna och kamouflerade skallen."

Där står slutligen, svart-på-vitt, den kubism jag kände i texten. Den konst-stil som hjälpte henne att kamouflera bokens djupare innehåll till ett konstverk, som både visar fram och döljer författaren. 

Så nog är det storartat. Men samtiden förstod inte. Fler romaner blev det inte. Så hon skrev pjäser, men de refuserades. Hon övergick till att måla, Scott ordnade en utställning, men kritiken var fortsatt obarmhärtig. Kreativa kvinnor, var antagligen ännu alltför modernt för att accepteras.

Shakespeare and Company - Sylvia Beach (1959)

Det här är en memoar av amerikanskan Sylvia Beach som reste till Europa mitt under första världskriget, utan att visa minsta rädsla. Visserligen åkte hon via Spanien, som var neutralt, men vidare till Paris redan 1917. Efter att ha funderat på att öppna en bokhandel för fransk litteratur hemma i New York, ändrade hon sig snabbt, och startade i stället bokhandeln Shakespeare and Company i Paris, inriktad på engelskspråkig litteratur för alla engelsmän och amerikaner som befann sig i 'Västeuropas centrum'.  

Hon hittade först en liten lokal på en tvärgränd, med hjälp av vänner hon snabbt skaffade sig, och öppnade butiken från 19 november 1919. Redan från början lånade hon ut böcker åt medlemmar, och eftersom det ofta rörde moderna böcker som var svåra att få tag på, strömmade medlemmarna genast till, såväl exil-amerikaner, engelsmän och många franska författare. Efter något år kunde hon byta till en större lokal runt hörnet in på en större gata.

Sylvia Beach's text visar en underbart entusiastisk, godmodig livsinställning. Inte ett ont ord mot någon orättvisa som drabbat henne. Hon fick så mycket tacksam entusiasm tillbaka från många trogna kunder och författare. Och kunde hålla öppet, trots ekonomiska svårigheter under depressionens 1930-tal, ända fram till Tyskarnas ockupation av Paris. När USA gick med i kriget hamnade Sylvia genast på tyskarnas lista över misstänkte spioner. 1941 tvingades hon gömma sin ovärderliga boksamling hos en vän, men hamnade själv i interneringsläger i sex månader, innan hon frigavs med 'villkorlig' dom hängande över sig, så hon beslöt att 'gå under jorden', och levde inkognito i Paris kriget ut. 

Hennes engelskspråkiga bokhandel i Paris, blev alltså centrum för många modernister under 1920-talet. Och det är i synnerhet det optimistiska 1920-talet som texten rör, med alla 'första' möten med kända namn, som vi känner igen i backspegeln. Många kom dagligen för ett pratstund. Men en stor del av boken upptas av James Joyce, som Sylvia beslöt att hjälpa att få Ulysses utgiven. Hon blev hans bokförläggare för den och några kortare texter. Men dessutom verkade hon ha blivit hans bank och sekreterare. Också andra bad henne bli deras utgivare, men till det tackade hon nej.  

Det är intressant att läsa om hennes möten med James Joyce, och hennes insiktsfulla analys av mannen och hans situation. Hon inser i backspegeln att Englands och Amerikas förbud mot Joyce's 'oanständiga' bok, fungerat som en effektiv reklamkampanj, som gjorde honom berömd redan i livstiden. Men medan han kunde skörda lagrar var det hon själv och hennes bokhandel som fick ta de ekonomiska smällarna. 

När 'Ulysses' slutligen fick tryckas i USA, och började få rejält med dollar för den, konstaterar hon: "Jag blev ofantligt glad över hans stora framgång, som borde sätta stopp för hans ekonomiska bekymmer. Mina personliga känslor däremot, ja, dem är man inte alltid stolt över, och man bör ofördröjligen göra sig kvitt dem när de inte längre är till nytta." (s.222)

Den etiken tycks hon ha följt livet igenom. Trots att James Joyce utnyttjade Sylvia Beach arbete och små ekonomiska tillgångar, vill hon inget ont säga. Men mot slutet var hon bra trött på hans krav på hennes stöd och rundhänta slöseri. 

Hon levde alltså oförväget i Paris under båda världskrigen, och hade ett nätverk av tidens mest kända namn runt sig. Många engelskspråkiga försvann dock med depressionen från 1929, men vänner hjälpte till att samla in pengar så att hon slapp stänga butiken. Men texten rör som sagt främst det glada 1920-talet, när allt var nytt - jag antar att 1930-talet mest blev fortsatt arbete, med samma bekanta namn.  

En mycket läsvärd bok, inte minst för Sylvia Beach positiva stil, och för insikter i stämningarna i 1920-talets litterära Paris, och i synnerhet tankarna kring James Joyce. 

Änglahuset - Kerstin Ekman (1979)

Ännu en omläsning av tredje delen i Kerstin Ekmans 'Vallmsta-svit' (om framväxten av ett sörmländskt stationssamhälle, liknande Katrineholm). Ja, vid närmare eftertanke vill jag protestera mot att denna bokserie döptes om till 'Kvinnorna och Staden'. För egentligen gestaltar Ekman lika många män som kvinnor, alla karaktärer är lika utmejslade. Skillnaden är väl att kvinnorna hos Ekman får ta plats, får synas, lika mycket som männen, i hela sin verksamhet och hela sina liv. 

I denna tredje del, Änglahuset, är det metaforiska temat 'Hus' - av alla former.  Tiden rör främst 1930-talet och Andra världskriget, när det svenska Folkhemmet byggdes upp. Omslaget på första upplagan har ett sekelskifteshus (eller lite äldre?) utsmyckat med änglar över fönstren på översta våningen. Enligt Wikipedia bodde en gång Kerstin Ekmans farmor i det så kallade 'Änglahuset' i Katrineholm, men det revs 1956. I Ekmans roman börjar murbruk och delar av änglarna att vittra och ramla av. Tora har också en mycket suggestiv mardröm, där huset rasar samman. 

Samtidigt byggs nya funkishus, och hyreshus för de nya kärnfamiljerna, i sten och betong, som liknar de nya funktionella verkstäderna. Allt ska vara funktionellt, i stället blir det själlöst. Samhällskroppen domineras alltmer av män, kvinnokroppen får cancer, kvinnobröst skärs resolut bort. 

Kvinnoarbetet vittrar också ner bit för bit, i stället för gedigen kunskap i att laga och tillvarata mat och sömnad och skrädderi, slussas kvinnorna ut i fabriker, sitter vid löpande band och övervakar matkonserver, och syr bara en liten del var av klädesplaggen, i högt tempo. Stressigt, själlöst. Textilfabriken borgar för 'svensk kvalitet', men samtidigt försvann den ingående kunskap som alla kvinnor hade ägt, att sy och sparsamheten i att sy om, nu när allt fler köper färdigt, alla likadana trenchcoats, armékänslan, likriktning. Till och med Toras torgförsäljning, som på 30-talet begränsats till hemkokta godsaker, måste nu drygas ut med karamellgrossistens fabriksgjorda sega gubbar med mera. Folk vill ha glada färger, där varje karamell är exakt lika stora. Likriktning.

Toras son Fredrik Otter, gift med Jenny, tillhör dem som tar chansen att bygga en villa, men är ändå en i raden av likadana 'egna hem', likadana trälådor, bundna av lån till bankerna, han försöker inhägna sin 'frihet'. Med tiden kommer trädgårdsgator, som Tora njuter av på gamla dar. Dom är fyllda med vinbärsbuskar, hallon, rabarber och äppelträd, som hon och lilla moderlösa Ann-Marie får plocka av hos de givmilda. 

Jenny kämpar sig till en relation med Arvid, hon fäster sig vid hans kropp, så som män ofta fäst sig vid kvinnokroppen, men hon söker också efter hans själ, men den tycks omöjlig att nå, inlindad i hans liv som är helt inriktad på bandy, sportgemenskapen med andra män. Arvid och Jenny är varandras ankare i livet, även om kärleken aldrig liknar det som brukar 'sägas' om kärlek. Under beredskapsårens slut får Arvid kontakt med en husägare till ett nytt hyreshus, Arvid vill flytta dit med Jenny, vill att Jenny ska få del av moderniteten. Varmvatten, rostfri diskbänk, elspis, element, vattenklosett, badkar i källaren. Men Jenny känner obehag inför lukten i huset, betong och murbruk, hon saknar det levande trädoften. 'Du vänjer dig', säger Arvid. men Ingrid skriker, "Jag vill inte vänja mig!"

Maud, Ingrids väninnan och ensam mor, är en överlevare. Hon öppnar frisersalong, det är den kreativitet som tycks återstå för kvinnor, att utsmycka kvinnor hår. Även om Arvid blir misslynt när Ingrid fått sitt hår fixat hos Maud. Han bryr sig egentligen inte om hennes yttre, det väcker bara oro, om kvinnan vill smycka sig, som om hon vill visa upp sig för andra män, när allt han vill är att få tryggheten med bara de två ensamma, i sin koja, utan konkurrens. 

Ekmans språk är som alltid en njutning, ibland glimmar diamanter fram som på sidan 204: "... minnen, ömma som blottlagda tandhalsar". Vilken suggestiv metafor. 

Eftersom det är samhället och den historiska utvecklingen som har huvudrollen, och inte en vanlig intrig, så är behållningen alla detaljer i texten, som refererar till tiden. Inte direkt uttalat, men underförstått, Ekman väcker tankarna inom oss, medvetet eller omedvetet. Som 'En Svensk Tiger', refereras bara till hur Lottorna som nattetid serverar mat på tågperrongen måste tiga, inga kunskaper på spridas, om tågtider eller vem som far vart. Ibland luras kvinnorna att prata, som en 'kontroll', och skälls för sladdertackor. Medan kvinnorna själva menar att de har intuition nog att veta om de talar med en hederlig svensk, och inte med en nazist. 

Det österrikiskt fosterbarn från första världskriget, som grosshandlare Lindh hade tagit till sig, tillhör redan de som växt om den gamla vittrande grosshandlargenerationen, han skaffade sig den otjänliga marken, sten och sankmark, att sälja till egna-hems-byggarna. Till villatomt passar det, även om man inget kan odla där.

Under andra världskriget får en ungersk-judisk flykting arbete och bostad via Fredrik, och han ser på deras hem, inte bara med tacksamhet, han ser också det s.k. 'Lort-Sverige', som då var så omskrivet på 30-talet, när det gamla skulle rivas, skapa luft och hygien. Trots att Fredriks hem var nybyggt i trä, om än på betonggrund, så är kunskapen om mathållning på väg ner. Han tål inte den hemkonserverade maten. Jenny insåg också inför det nybyggda hyreshuset, att hur än 'modernt' så skulle de ändå ta med sig all sin gamla lump, sin slitna dammsugare, slitna möbler. Man kan aldrig fly från något, man tar det med sig hur man än gör. 

Frida, som haft en själslig upplevelse 1906, då hon upplever ljus stråla ur skogen och alla ting. Hon gick med i missionsrörelsen 1929, när hon hört en pastor som tycktes veta vad det var för ljus hon hade upplevt. I hopp om att själen inte helt gått förlorad inför all modern rationalitet och materialism, även om hon aldrig kommer att uppleva precis detsamma igen. Själen, som Ingrid aldrig tycks få fatt i hos Arvid. Någonstans måste den ju finnas, eller? Frida blir mot slutet alltmer senildement, och hamnar på Folkhemmets nya stora ålderdomshem, för de som inte kan klara sig själva. Sonen Konrad besöker henne och inser hur "tunna skiljeväggarna mellan minne, dröm och vakenhet" är. 

Det är naturligtvis lättast att ta till sig denna tredje del om man redan läst de första två delarna, annars slängs man mitt in i förloppet, och hittar kanske inte den röda tråden. Däremot har jag en känsla av att Ekman medvetet ändrar stilen i de olika delarna, så att de följer även roman-samtidens litteratur, så nu när vi nått trettiotalet, är texten också mer modernistisk. Ett existentiellt sökande, som yttrar sig i en mer lösryckt sammanställning av olika textavsnitt, inte så episkt berättat som de första delarna, inte så kronologisk, mer uppbrutet. Det blir mer för läsaren att själv pussla ihop.

Jenny: s.284: "Hon såg allting mycket tydligt precis som hon sett Fredrik nyss. Man kan inte alltid känna starkt men man kan vara mycket uppmärksam. Hennes liv fanns i det här rummet [...] hela hennes liv från det avlägsna tjugotalet. Tiden hade siktats ner och fallit in som damm i tyger och mattor. [...] Hon skulle aldrig få bort dammet i tyger och mattor härinne."

Bertil och Gerda Franzon har dock investerat i ett nytt funkiskvarter, där de öppnat biograf och restaurang och hyr ut eleganta butikslokaler. Gerda är också elegant i ljusblå dräkt. Ibland känner hon sig naken, utsatt, trots att hon mycket väl vet "att hon är klädd. Hon har till och med huset och staden omkring sig. [...] staden rör sig med henne, som om hon vore klädd i den. Hon kan svårligen klä den av sig."

Livets ax : barndomsminnen - Sven Delblanc (1991)

Livets ax (1991) var en välförtjänst Augustprisvinnare för Sven Delblanc (1931-1992) Dessa minnen främst från hans barndom, är en blandning av prosapoetiska ögonblick, främst från naturen, och återhållen vrede över faderns tyranni. Och mobbing av alla slag i skola och samhälle. 

Äntligen blir hela författarskapet begripligt. Till skillnad från den rena fiktionen, som ofta tycks använda upprepningar som ren utfyllnad, är här varje upprepning väl motiverad. Här berättas också om flykten in i fantasin, med kärlek och vänskap, som var fantasi men i Samuelserien fick bli verkliga karaktärer.  

Men viktigast av allt är hur han hela livet brottats med sina metafysiska erfarenheter, som han vägrar att kalla metafysiska. Hans liv tilldrog sig under det svåra 1900-talet, det maximalt dualistiska, med krig och tyranni, förintelser, allt det groteska i den s.k. 'verkligheten' vs. den outsägliga friden i det uppenbarat meditativa tillstånd som infann sig som en nåd i barndomens svåra situationer. 

Vissheten om all-enheten i de högre dimensionerna, gjorde att han upplevde 'livet' som så groteskt, och omöjligheten att uttrycka det outsägliga, gör att hans texter ofta förföll åt burleskt groteskeri. Det är hans livs tragedi att han inte lyckas överbrygga dualismen. Inte vågar lita på sina helt ovedersägliga andliga meditativa erfarenheter. Det som kom naturligt för barnet, förångas och förskingras med stigande ålder. I det 'groteska verkliga livet' ägnar han sig åt det burleska. I en sorts tro att den 'meditativa friden' skulle ha placerat honom bland de sinnessjuka. 

Hans morfar drabbades av detta, liksom en morbror. Delblancs liv dominerades av den svart-vita dualismen. Det dualistiska tyranniets fall har bara börjat, det inleddes med Berlinmurens fall, november 1989. Första versionen av 'Livets ax' skrevs enligt efterskriften 1988, men föreföll honom då 'alltför pinsam att publicera'. Han arbetade vidare på texten 1990, kanske var hoppet på väg?

Om Elsa Beskow

 Har nyligen läst ut en tjock biografi över Elsa Beskow som skrev sagor och illustrerade både sina egna och andras barnböcker. Biografin heter Solägget : Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst, skriven av Stina Hammar, utgiven 2002. Den är så tjock att den stått några år i min bokhylla innan jag satte igång. 

Namnet Solägget kommer från titeln till Elsa Beskows saga från 1932, en av mina favoriter. Inte minst för sina bilder. Stina Hammar har ett fantastiskt öga till Elsa Beskows symbolvärld. Hur hon blandar realism, naturtrogen återgivning av växter och barn, men ändå alltid har bakat in mer eller mindre tydlig symbolik, att ta till sig för den som kan se förbi ytan. I boken citeras Tove Jansson, som menar att Elsa Beskows sublimt ärliga bilder, kanske på ytan kan synas enkla, men ändå ger barnen 'en bred marginal för egna funderingar och fantasier'. Så sant.  Jag är tacksam att boken börjar med närgångna bildanalyser, för det är mycket givande. Bokens inledande analyser rör också främst de lit senare verken, av den mogna konstnärinnan. 

Det är härligt att läsa, genast vill man läsa om böckerna och detaljgranska bilderna. Så det blev Solägget, Tomtebobarnen, och Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. 

Biografin är mycket bra, men ändå tog det lite stopp för mig, när de inledande analyserna byttes ut mot en mer ingående kronologisk redogörelse för Elsas liv, plötsligt har vi kastats in i slutet av 1800-talet. I synnerhet fastnar Hammar lite väl länge i en i mitt tycke alltför ingående granskning av breven mellan Elsa och hennes fästman, Nathanael Beskow, under deras långa förlovning. Djupdykningen klargör inte tillräckligt för mig, relevansen för Elsas konst. Visst är det bra att få veta vem Nathanael var, och deras relation. Men hundra sidor som mest tycks röra hennes samvetsbetänkligheter inför att ta nattvarden för att kunna avsluta sin konfirmation för att få gifta sig kyrkligt (enligt de regler som fanns då, men som senare försvunnit), det känns överdrivet. Även om det hade betydelse för Nathanael, som läste till präst, och hans föräldrar, då fadern var statskyrklig präst. 

Men jag hade hellre sett ännu fler exempel ur Elsas böcker och bildvärld. Bokens sista tredjedel är dock åter koncentrerad på sagor och bilder. Sex söner hann hon föda och vårda vid sidan av den barnboksskatt hon skapade - naturligtvis delvis just genom erfarenheten av sina barn. Vilket för hundra år sedan inte uppskattades efter förtjänst. Barnböcker ansågs väl inte som 'riktig konst'. 

Åh så fel de hade på den tiden ....

Barnen i 67:an - Lisa Tetzner (1932-1936)

Min klasslärare läste högt ur Lisa Tetzners böcker när jag gick på mellanstadiet. Jag fastnade direkt. En underbar författare, med ett rakt och nära tilltal, i stil med Astrid Lindgren. Många av hennes böcker är i mitt tycke levande klassiker, så man önskar att de fortfarande fanns i tryck. Men det gör jag inte. Leta gärna på bibliotek.

Hon skrev sina böcker främst på 1930-talet, och har en mycket pacifistisk, humanistisk, antirasistisk röd tråd i intrigerna. Hon föddes i Tyskland men flydde till Schweiz redan innan Nazisterna tog över makten. Därför brändes hennes böcker på 1930-talets bokbål i Tyskland. I stället lär de ha utkommit på svenska först, men översattes snart till många fler språk.

Förlaget Tiden återutgav flera av böckerna på 1980-talet, och jag har nu läst om en samlingsutgåva från En bok för alla, Barnen i 67:an (1992; Tiden 1982) - som innehåller de ursprungliga delarna: Fotbollen (1932), Vi i 67:an (1935) och Paul och Erwin (1936). Och det är precis lika läsvärt för mig som vuxen, lika spännande, lika bladvändande som första gången jag hörde böckerna.

Rent kronologiskt börjar historien med vännerna Erwin och Paul, som bor i ett gårdshus i Berlin, ca 1930, det är depression och Pauls pappa blir arbetslös, och spänningarina ökar i samhället, när folket försöker hitta syndbockar för eländet.  Alltså en problematik som återkommit med jämna mellanrum i historien. När Pauls familj inte längre har mat nog för att hålla hungern på avstånd, börjar Paul stjäla bröd och mjölk - tanklöst - driven av hungern. Samtidigt som Erwin, springpojke hos bagaren, får i uppdrag att försöka snoka redan på vem tjuven är. Och när han väl upptäcker att det är hans egen bästa vän, hamnar han i ett dilemma - men vänskapen leder slutligen till att solidariteten segrar. Erwin hittar en lösning, bra för alla.

Nästa historia, Fotbollen, handlar om hur hela kompisgänget i 67:an önskar sig en fotboll, något de alla kan samsas om. Men trots att fotbollar finns på 'rea' just då, så är det för dyrt. Erwin föreslår att de ska samla pengar tillsammans, arbeta ihop dem som springpojkar, bära väskor, putsa skor. Men de får bara småmynt, så det tar lång tid, många ger upp. Slitningar har uppstått i kompisgänget, på grund av krockande åsikter och känslor avhopplöshet.

Pauls familj har dessutom tvingats flytta, och hamnat på fattighuset, eftersom båda hans föräldrar fortfarande är arbetslösa. Paul har svårt att orka, men Erwin kämpar på. Solidariteten blir återigen ett tema, när Pauls mor behöver ett sjukintyg, vilket kostar pengar - och Erwin hjälper henne med sina insamlade mynt. Så tiden går och Rean tar slut. Men återigen, i slutet vinner solidariteten. Erwin och Paul får summan att köpa fotbollen. Men blir besvikna när de vuxna schasar bort dem. Ingenstans får de spela, inte på gården, där fotbollen har sönder ett fönster. I parken är det förbjudet att gå på gräset. Gatorna är för bilar. Så de letar efter rivningstomter, byggarbetsplatser - men inte ens det är tillåtet. Det går så långt att en polis griper Erwin för sitt 'trots'. Han var så frustrerad av alltihop.

I Vi i 67:an kommer en flicka, Mirjam flyttnade till sin moster i gatuhuset. Det är lite 'finare', lite mindre fattigt, vilket väcker avundsjukan. Men Erwin ser i hennes svarta hår och ögon utseendet hos en 'indianprinsessa' och vill ha med henne i gänget. Vilket vore Mirjams dröm, för hon älskar att springa, cykla och skjuta med pil och påge. Men övriga pojkar vägrar, inte 'fåniga tjejer' får vara med i gänget. Erwin vacklar, han vill sympatisera med Mirjam, vars båda föräldrar dött (katolsk far och judisk mor).

Mirjam blir mobbad för att hon talar med en annan dialekt än barnen i Berlin. Gängets ledare är med i Hitlerjugend, och leder mobbarna, kallar Mirjam ibland zigenare, ibland jude. Men hon är modig och ger sig inte. Hon har en väluppfostrad hund som kan göra konster. Erwin vill gärna ha med den i gänget. Men de andra blir avundsjuka, och kidnappar hunden. När hon kämpar för att ta tillbaka sin hund bryter hon benet. Alla blir rädda och skuldfyllda, tills Erwin besöker hennes sjuksäng, och det visar sig att hon inte skvallrat om hur olyckan gick till. Då svänger opinionen, gänget gör sig av med sin gamla ledare, tar med Mirjam och låter ledarskapet gå till Erwin. Mirjams moster, som tidigare alltid grälat på barnen i gårdshuset, som hon alltid ansett väsnades för mycket. Nu blir de vänner.

Höjdpunkten är sista delen, 'Maskeradbalen', då barnen kommer på ett billigt sätt att tjäna pengar, genom att anordna en fest för välgörnade ändamål, de vill hjälpa Pauls föräldrar att kunna flytta tillbaka till sin gamla lägenhet som blivit ledig igen (ca 1935), Pauls far har åter fått jobb, men de har ännu inte lyckats lösa ut sina möbler från pantbanken, så pengar behövs. Barnen sköter det mesta, med goda idéer, och vädjar till de vuxnas solidaritet för att låna ut eller skänka olika saker, så måste också överskottet från maskeradbalen samlas till en 'allmän hyreskassa', som alla i kvarteret kan få nytta av om de hamnar i ekonomisk knipa. En given success. En magisk kväll, med underhållning, och ljusspel och musik från vaktmästarens radio.

Där slutar samlingsutgåvan. Men jag minns fler böcker som min lärare läste högt, skrivna när andra världskriget startat. Då Erwin flyr till Sverige och Mirjam till Amerika. Äventyret fortsätter alltså, riktigt dramatiskt blir det när de lider skeppsbrott och hamnar på en öde ö. Mirjam är då ca 13 år, och en liten flicka, ca två år, tryggar sig till henne. Därifrån blir de räddade av ett amerikanskt krigsfartyg.

Jag hittade ytterligare en bok nyligen på antikvariat, Mirjam i Amerika (1945), då de kommer iland i New York, mitt under kriget, i början av 1940-talet, där överlevande barn söker efter släktingar på olika håll i världen. Här blir Mirjam vän med en svart hisspojke, alltså fortsätter det rasistiska temat, som Mirjam aldrig kan acceptera. Dessutom får hon hjälp av flera gatpojkar i sökandet efter lillflickans far, som försvunnit ur rullorna och ingen tror att han överlevt. Det är kaos i världen, men Mirjam lyckas. Denna sena bok är inte riktigt samma fullträff som de tidigare böckerna, men det anti-rasistiska temat är fortfaerande solklart. Mirjam ifrågasätter ständigt alla antihumanistiska yttringar av alla slag.

Socialt medvetna äventyr. Det blir aldrig omodernt. Inte när det gestaltas så levande som hos Lisa Tetzner.

The Maltese Falcon - Dashiell Hammett (1930)

Har nu läst Dashiell Hammetts klassiska The Maltese Falcon, med den stilbildande hårdkokte detektiven Sam Spade. Och med tanke på att jag nyss läst Umberto Ecos Foucaults pendel, kan jag bara konstatera att han inte bara nämner Sam Spade, utan haft Hammetts deckare i åtanke på mer än ett sätt. Inte bara titeln, utan hela brottsintrigen, snurrar kring en stöldbegärlig historisk klenod från Tempelriddartiden, den 'hemliga' organisation som också var en huvudingrediens i Ecos fabulerande.

Hårdkokt kallade man denna nya genre för att deckaren blivit kompromisslös och spydig, rör sig i tuffa miljöer, där våld och utsatthet är huvudingredienser. Så väl deckare som brottslingar är luggslitna och rör sig på mörka bakgator.

Hela intrigen hos Hammett bygger på falskhet, alla lurar alla, om och om igen, alla vill sätta dit alla, inte ens poliser är att lita på. Signifikant är att den mest misstänksamme polisen bär en symbol för ett hemligt sällskap på sitt kavajslag. Alltså vågar vi inte lita på honom, liksom Sam Spade inte litar på honom, och själv använder Spade metoden att låtsas lika girig som brottslingarna för att smälta in och avslöja sanningen.

Hela historien berättas i tredje person, helt utan referenser till vad Sam Spade själv tänker och vet. Det får läsaren själv försöka lista ut, och riskerar därigenom att gissa fel, både vad gäller Spades moral och vem som är den 'huvudskyldige'. Vilket också naturligtvis ökar spänningen och behåller känslan av 'cliffhanger' historien igenom.

En annan huvudkaraktär är den vackra förförerskan, en Milady à la 1930, en femme fatale, som spelar naiv skolflicka för att försöka uppnå sina mål. 1930 ansågs hennes förslagenhet göra henne till en värdig 'partner' till Spade, och deras 'attraktion' som trovärdig. Jag har ju lite svårt att köpa dessa stereotypa könsroller, tuff man och naiv flicka, då föredrar jag Hammetts senare skapelse, det humoristiska spelet mellan Nick Charles och hans hustru Nora (Jfr The Thin Man).

Sam Spade låter sig aldrig luras, han är ensamvargen som aldrig tummar på sina målsättningar, och aldrig låter känslorna påverka omdömet. Däri ligger tuffhetsidealet. Inga avslöjanden rubbar Spades tankenärvaro eller omdöme. Alla, oavsett sida av lagen, är alltför självupptagna för att någonsin ställa upp för någon annan än sig själv - även så Spade. Det är hans jobb att sätta dit de skyldiga, så då gör han det, hur än unga offer för sin omgivning de skyldiga visar sig vara.

Det 'glada' tjugotalet var över, börskraschen 1929 hade urholkat såväl ekonomi som moral. Spade blir en sorts tidig superhjälte, han ser sig som den ensamme riddaren som aldrig ger vika. Men hans 'rustning' är i den grådaskiga verkligheten sliten och bucklig  

Hammetts prosa är mycket behaglig, ren och precis och lagom detaljerad, ibland med nästan poetiskt sköna formuleringar. Romanen blev genast en dundersuccé och började genast filmas samma år. Den mest berömda filmversionen är dock den med Humphrey Bogart från 1941, och trots att det är mycket länge sedan jag såg den, så är det som om jag hör Bogarts röst i Sam Spades repliker, så trogen var filmen originalet.

Spade rör sig mellan tre kvinnostereotyper. Brigid är lycksökerskan och femme fatale, som kan mäta sig med Spades intriger. Iva är hans mördade partners överkänsliga hustru, som Spade fått efter sig för sina synders skull. Men framtiden är Spades käcka sekreterare, Effie, den idogt arbetande unga kvinnan, ett nytt inslag på 1920-talets arbetsmarknad. Visserligen luras hon av Brigids intriger, lojal mot den unga kvinnan, och är därför inte jämlik Spade, men hennes arbetsmoral och mod är det inget fel på.  

Spade berättar en historia för Brigid, som lär vara en sann historia, från Hammetts egen erfarenhet av detektivarbete. En man som med en hårsmån undkommit en olycka med dödlig utgång, ger sig iväg och 'försvinner'. Hans exalterade livskänsla i dödens bakvatten, får honom att vilja fly ekorrhjulet och börja ett nytt liv. I stället blir detta 'nya' liv en nästan exakt kopia av hans första familj och liv. Kanske menar Hammett att vi aldrig kan undkomma oss själva ...

England Made Me / De skeppsbrutna - Graham Greene (1935)

England Made Me är en tidig roman av Graham Greene, som på svenska fick titeln De skeppsbrutna. Även vissa senare engelska upplagor använder titeln The Shipwrecked.   Och är en liknelse med vilken den spekulerande affärsmannen Krogh beskriver sin livssyn:

"He had always despised people who thought about the past. To live was to leave behind; to be as free as a shipwrecken man who has lost everything." (s.133; Vintage, 2007)

En mångbottnad liknelse för hela romanen. Även om jag finner hela romanen något ogripbar, ofullgången, så väcks ju intresset av att den tilldrar sig i Stockholm och är löst inspirerad av Kreugerkraschen 1932.  I Centrum står alltså Krogh, och hans ekonomiska korthus, på väg att gå i kvav. Men vid citatet ovan lever han ännu som i en febrig illusion av att 'allt går mycket bra'. Sverige hade klarat sig undan första världskriget och arbetade på att modernisera och bygga upp sin ekonomi. Medan huvudpersonerna är det engelska syskonparet, tvillingarna Kate och Anthony, en vinddriven spillra av det Britiska imperiet, deras liksom Englands rikedomar och ideal har splittrats och skingrats och saknar fotfäste under mellankrigstiden. De griper efter Kroghs ekonomiska under, för att hålla sig flytande, trots att det bara är ett halmstrå utan förankring.

Som alltid hos Greene, brottas huvudpersonerna med olika moraliska dilemman, även om just denna roman inte når fram till någon förlösande tydlighet i konflikterna. Dessutom domineras syskonparet av incestuösa drag som Greene inte lyckas förankra hos mig. Det hör säkert till tidens freudianska intressesfär, men blir för mig bara ännu en bild av det brittiska imperiets inavel, det symboliska fröet till storhetstidens undergång, som det måste ha upplevts under tidigt 1930-tals depression och arbetslöshet.

Den skeppsbrutna, som förlorat allt, är den ende som är helt fri. Så försökte modernismen bygga helt nytt utan att använda sina föregångare som bas att stå på. Funktionalistisk arkitektur skapade helt nya former. Carl Milles statyer får symbolisera det nya i konsten: "It wasn't the past, it wasn't something finished to the nipple [...] it was something in the present tense, something working its way out of the stone." Men utan bas, fallerar etiken.

Könsrollerna tycks ombytta. Kate är den 'modernistiska kvinnnan', arbetar så klart och försörjer sin bror, samt dricker och röker dagligen, och hem, barn och känslor ingår inte i hennes alternativ. Samtidigt som många män beskrivs närmast androgynt välansade, ibland rent kvinnofientliga som Minty. Bristen på samband mellan kvinnor och män, är ännu en symbol för samhället som infertilt, kastrerat, steriliserat. Och därmed utan möjlighet att växa och frodas.    

Om jag inte missminner mig helt, skrev Greene i sin självbiografi om hur han varit påverkad av Joseph Conrad i början av sin skrivarbana och hur detta blev en hämsko. Conrads romaner har ju också en rad symboliska bilder av det fallerande brittiska imperiet.

PS. En lustighet - i den svenska upplagan från 1954 heter en svensk arbetare 'Andersen', medan den engelska utgåvan från Vintage (2007), använder det mer korrekt svenska 'Andersson'. Då undrar ju jag: Var det 'fel' i urupplagan, justerade Greene det i senare upplagor efter påpekanden?

Måna är död - Ivar Lo-Johansson (1932)

Ivar Lo-Johanssons skönlitterära debut. Ett passionsdrama. Jag hade svårt att komma in i den, könskriget mellan två småsinta egon kändes ointressant för mig. Innan jag hela boken undrade jag varför Expressen/Bonniers valt just denna av Ivar-Lo till sin klassikerserie. Kort och behändig?

I alla fall inte pga någon tidlös allmängiltighet. För en bild av relationer på 1930-talets läser jag hellre Moa Martinsson. Könskriget hör till tiden, med den backlash som uppstod efter att kvinnorna fått rösträtt och hoppades på jämställdhet. Men inte mycket hände.

I Måna är död beskriver Ivar-Lo kvinnan nästan som ett djur, som lever på känslor, ett djur i bur, underhållen och omhändertagen av män, nästan manodepressivt beroende av flirter. Måna och Bo är båda osäkra, och ett omaka par. Men alldeles mot slutet, de sista 30 sidorna (av 206) börjar allt vändas runt och jag inser att det är inte författarens bild av Måna vi fått, utan det är mannens, Bos, förvrängda bild.

Och plötsligt blandar sig en modernistisk overklighetskänsla in i bilden, och texten omvandlas till en sorts 'surrealistisk' deckare. Romanen har utspelats under parets sommarvistelse på en fäbodvall, men nästan helt utan naturkänsla. Vi vet att det är flottarsäsong, men naturen har inte uppmärksammats. Bo misstänker hela tiden att Måna är där endast för att flirta med muskulösa flottare. Plötsligt inser jag att hela historien utgår ur Bos svartsjuka rationaliseringar, hans inbillningar,

Allra mest surrealistiskt är Månas försvinnande - här en tydlig psykologisk förträngning, där Bo jämför det fula och skrattretande i kroppar som faller i tomrum, med hur vackert Måna föll mot sin egen död, utan att förlora sin skönhet, utan att oroas. En overklig bild som speglar Bos förträngda medvetande. Föll hon eller blev hon knuffad?

Här uppenbaras en alienation som genast får mig att associera till tongångarna i Främlingen av Albert Camus, utgiven tio år senare. Omöjligheten att uppleva verkligheten. Men där Merseult blir offer för sin egen arrogans och betraktad som ett känslokallt monster, utgår Bos omgivning ifrån att han är otillräknelig pga chock, och därför 'oskyldig'.

Näst sista kapitlet (XVIII), 11 sidor före slutet, inleds med orden: "Brottet blev aldrig uppklarat." Var det ett brott?  Omgivningen har bara uppfattat ett förälskat par. Medan det inom Bo rasat en strid mellan behovet av en intim relation och behovet att få hänge sig åt sitt litterära skapande. Måna omvandlas till 'begrepp', en kärlekens idé. Kärleken hade krävt tid han inte kunnat undvara, varför det krävts våld för att frigöra självet. Offrade han sina känslor för konsten?

Efter romanens sista mening inser jag varför den tillhör klassikerna - texten innehåller obesvarade frågor att grubbla över.

Tobaksvägen - Erskine Caldwell (1932)

Ännu en av förlaget Atlantis återutgivningar av gamla klassiker. Här en historia från Sydstaterna, som blev mycket berömd på sin tid, för att den dramatiserades och gick på Broadway i åratal, men även spreds ut över världen via teatrar och film. Den spelades alltså på flera svenska scener innan den ens översattes till svenska.

Tobaksvägen är en alltigenom burlesk historia, dominerad av människors basbehov, mat och sex. Depression rådde, total fattigdom. Det avskalat känslokalla mitt upp i all hjärtskärande utsatthet, gör att jag förstår att boken blev film och teater. Som roman blir det mer en bagatell, hur än smärtsam, mitt i satiren.

Boken åtalades för osedlighet, men frikändes. Det som skavde mest var väl den osminkat satiriska bilden av den utsvultna vita befolkningen, som slängt religion och moral överbord - här är det ren överlevnad som får komma i första hand.

Den andra stranden - Julio Cortázar (1937-45)

Argentinaren Julio Cortázar (1914-1984) är en ny spännande bekantskap, som tillkommit genom Modernistas ambitiösa projekt som inleddes 2012, att ge ut hans samlade verk på svenska. I synnerhet novellerna lär vara intressanta, och kommer i en komplett samling i två band.

Samlingen inleds med en postum samling av hans tidiga novellalster tillkomna 1937-45, när han studerade till lärare och även några år därefter som verksam lärare på den argentinska landsbygden. Enligt Ulf Erikssons förord, ett ensamt liv "fyllt av bokfrossa".

Även om detta är tidiga 'försök', som sporrade till vidare utveckling, så finns där goda frön och ett par i mina ögon helt sublima skapelser. Alla texterna väcker mycket klara bilder i mig när jag läser, bilder av stilla vardagar som växer med nya surrealistiska dimensioner, som dock alltid är fyllda av känslor eller förundra jag kan identifiera mig med - antagligen för att de alltid utgår från verkligheten 'här och  nu'.

Hans ordbilder fastnar på min näthinna, blir outplånliga minnen. Till exempel "Stjärnstäderna" (1942), om hur ett städbolag får in så många uppdrag att putsa upp stjärnhimlen 'städas', tills den bli så klart lysande att allt övergår i en sorts omvänd diabild - där stjärnorna syns som svarta punkter och nebulosorna svarta stormmoln. En helt superb bild!

Men underbarast för mig är nog "Handens station" (1942) - flera noveller har händer som huvudaktörer -  och här kommer en hand kilande in över fönsterblecket. Jag associerar själv till en nyfiken ekorre, som kilar runt och undersöker allt. Det blir ett upprepat möte, där berättaren öppnar fönstret och släpper in handen, tills den gör sig helt hemmastadd. En ordlös relation som genomgår alla stadier som en kärlekshistoria kan innehålla. Alltifrån inledande nyfikenhet och förundran, till beundran, via en mer analytisk fas, som måste 'veta', experimenterar känslokallt, vilket övergår i svartsjuka och rädslor som förstör tilliten som funnits. Fullständigt fascinerande hur Cortázar lyckas få fram all denna mångfald på några få sidor.

Detta bådar mycket gott för fortsatt läsning.  

Lotusätaren och andra noveller - W Somerset Maugham (ca 1926-1946)

Lotusätaren och andra noveller är en samling spridda texter av Maugham, som Atlantis gav ut 1991. Jag har försökt hitta ursprungliga data om innehållet, inte lyckats helt, men kommit fram till att de verkar vara utgivna alltifrån 1925 till 1946. W Somerset Maugham var en mycket populär författare under sin livstid. Läste någonstans att han antagligen var 1930-talets bäst betalde författare.

Jag läser oftast hans texter med ett leende på läpparna, även om viss humor kan kännas lite bedagad. Men karaktärerna är alltid mycket levande, inte minst olika personers sätt att tänka och tala är så 'spot-on' att jag myser. I synnerhet roas jag av beskrivna litterära kulturkrockar, som poeter som inte kan tänka sig att läsa en deckare, osv. Det var tydligen samma sak i början på 1900-talet som nu på 2000-talet, att det är i populära deckare som pengarna ligger. Vilket i denna samling utreds i "Skapargnistan" (1926), och en något annorlunda vinkling kring dikter finns i "Överstinnan" (1946).

Annars hör till mina favoriter "Kyrkvaktmästaren" som jag inte hittat utgivningsår för. Annars har den en underbar slutknorr, om hur huvudpersonen kan vara tacksam att han avskedats från kyrkvaktmästarposten - för att han inte var läs och skrivkunnig - eftersom han då tvingades använda sin affärsmässiga fingerkänsla och blev förmögen på kuppen.

Däremot gillar jag inte "Mr Harringtons tvätt" (1928) som Atlantis placerat sist i sin samling. Den är alladeles för rörig för mig och poängen känns inget vidare. Antagligen var Maugham ute efter att återskapa den kaotiska känsla som rådde under världskriget och ryska revolutionen, men ändå köper jag den inte som helhet och hade inte velat få den som sista intryck när jag lägger ifrån mig boken.

Tio små negerpojkar - Agatha Christie (1939)

Jag läste Tio små negerpojkar av Agatha Christie i tonåren och imponerades av den kluriga gåtan så pass att jag har pocketen kvar än idag. Och nu har jag läst den en andra gång, och märker att jag kommer ihåg nästan allt. Intryck under ungdomen fastnar. Denna slutna-rummet-historia är utvidga till en ö ingen kan komma ifrån. Naturligtvis historien i sig helt absurd, och visst kan man ifrågasätta att allt klaffar så totalt för mördaren, men nog hålls intresset uppe in i det sista. Trots att så många år gått, minns jag vem som var mördaren och kunde därför försöka leta efter ledtrådar från Christie, som man inte tänker på första gången.

Läste nyligen även en Miss Marple-historia, Ett mord annonseras (1950), som jag blev rejält besviken på. Det blir så tjatigt när hela mordutredningen handlar om att försöka hitta små skillnader mellan olika vittnes-uppgifter. I synnerhet när vittnena är så många och allt rapas upp gång på gång. Jag vill mest somna ifrån allt. Så jag förstår att deckare idag har utvecklats bort från detta harvande, till att mer röra kommissariens, deckarens, egna personliga vardag, något läsaren kan leva sig in i. För språkliga detaljer är korsord betydligt roligare.

Å andra sidan har jag tidigare läst två Hercule Poirot-mysterier som jag uppskattade, men även då var det inte brottet i sig, utan Poirots egen uppenbarelse och beteende som roade mig. Oavsett vad jag läser, så är det karaktärerna som kan väcka mitt intresse. Eller så beror det på att Christie själv var yngre och piggare när hon skrev på 1920-30-talen än 1950?