The Volcano Lower : A Romance - Susan Sontag (1992)

Första gången jag läser Susan Sontag (1933-2004) så jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Jag har alltid varit svag för historiska epoker, och den här skulle utspela sig kring Vesuvius vid Neapel, från senare halvan av 1700-talet och gå fram till Napoleonkrigen. Jag visste inte att huvudpersonerna var verkliga kända personer, vilket jag brukar bli misstänksam mot - i synnerhet om det gäller författare, kändisar - då föredrar jag fiktiva karaktärer där det står författaren fritt att fantisera.

Men detta är verkligen en roman, som i synnerhet väcker tidsandan - vilket alltid intresserat mig - från Upplysningstiden  via Franska revolutionen till Napoleonkrigen. Det är stämningsmättat, intelligent, ett konstverk med sitt eget universum, tydligen för att undvika att upprepa allt som redan skrivits om dessa kända personer - vilket jag inte alls kände till, för mig är endast namnet Lord Nelson känt. Amiralen som gav britterna segern mot fransmännen vid sjöslaget vid Trafalgar, men samtidigt miste livet.

Bokens baksidestext meddelar att de tre huvudpersonerna är Lord Hamilton, brittisk diplomat förlagd till riket 'De Två Sicilierna' med Neapel som huvudstad, hans hustru Emma, och så Lord Nelson.  Dessa tre blev tydligen en omskriven kärlekstriangel, eller snarare ett 'menage à troi', under Napoleonkrigen. I börjar av boken noterar jag därför med viss förvirring att Lord Hamiltons hustru heter Catherine, som visar sig vara hans första hustru, och hinner bli sörjande änkling, innan han och Emma - med en åldersskillnad på 35 år - slutligen gifter sig år 1791.  

Jag tycker mycket om att Susan  Sontag egentligen aldrig nämner personernas verkliga namn, mer än enstaka förnamn. Ambassadören Lord Hamilton kallas hela tiden the Cavaliere, och Lord Nelson är the Hero (hjälten), ibland Amiralen. Emma är naturligtvis kort och gott Emma, så som kvinnor oftast tilltalas, bara med förnamn, och beskrivs länge i romanen som oskuldsfull flicka, som levde på sin charm och skönhet, även om eftermälet blev 'kurtisan'.

Sent i texten får vi veta att Emmas far var smed, som dog när Emma bara var två månader, så hon kom från fattigdom, men var sin mors ögonsten, och de åtföljdes i stort sett hela livet. Emma började som piga i London som tolvåring, men visste tidigt att ta sig vidare, blev dansös och beundrad modell åt konstnärer, för att slutligen gifta sig till titeln Lady Hamilton. 

Redan på sidan 58 finns två formuleringar som sätter tonen i hela boken: "Like his century, the Cavaliere was less rational than he has been reported." Vilket gäller hela upplysningstanken. Medan frasen "The sleep of reason engenders Mothers." mer symboliserar förhållandet mellan Emma och hennes mor, 'förnuftets sömn framkallar mödrar', moderskärleken i nuet är det enda som kan skapa en bättre framtid för barnet, även om samhället länge motarbetade döttrarnas möjligheter. Inget av detta uttalas öppet i romanen. Läsaren måste tänka själv. 

Men, som sagt, vi möter inte en historisk dokumentär, utan en rad roller som tydliggör det stora Melodram som var på väg, som präglade tiden. Först högadelns lyxliv skvalpande på vågtopparna av Upplysningstankar, omedvetet nyfikna på vulkaner, omedvetna om 'folket' som skulle explodera som en vulkan i Franska Revolutionen, men också nästan omgående  slås tillbaka, av Napoleonkrigens blodbad när överklassens makt restaurerades. Även om årtal sällan nämns tycks Emmas livstid (1765-1815) vara ramen, men Sontag själv finns med, med enstaka reflektioner som för in texten i 1900-talet, så vi inte glömmer att det här är en rekonstruktion, en roman med senare erfarenheter att utöka reflektionen med.

Minst halva boken handlar om the Cavaliere, diplomaten som önskat sig en mer ärorik placering, än Neapel, huvudstad i 'Kungariket de två Sicilierna' (fortfarande 100 år innan Italien kom att enats till ett rike). Men förutom att smöra för det depraverade kungaparet i Neapel, påtar han runt med sina egna intressen, vulkaner, och posera som 'samlare och kännare av antikviteter', det lyxliv han finansierar genom att köpa urnor, tavlor, antikviteter billigt, att fraktas till London där han kan sälja dem dyrt.   

Så invaggas vi i överklasslivet, med männen i centrum. Tidsandan beskrivs mycket övertygande, så pass att Lord Hamiltons liv både gör mig nyfiken och tråkar ut mig. Så dör hans första hustru, barnlös, han sörjer, tills han träffar Emma, 35 år yngre, 'den charmanta' kurtisanen det hyschas om. Men hon glider genom livet, på moderskärleken, vars strålglans bedårar en rad män. Modern Mary, sprungen ur enkla förhållanden, har hon alltid nära, men hon ignoreras av de flesta, som någon av 'tjänstefolket'.

Invaggad i det patriarkala systemet, det segt småtråkiga manliga överklasslivet, växer långsamt fram insikten om att alla kvinnoroller är marginaliserade, även de kungliga. Ha charm eller inte. Föda barn eller inte. När så Hjälten Nelson kommer, den allt mer krigsstympade (arm, öga, tänder), bara sex år äldre än Emma, förälskar hon sig, önskar energi att leva upp och komma vidare. De får ett barn, som döljs tills Hamilton dör ett par år senare, men då är revolutionen redan kväst, av såväl Napoleon och Nelson. Emma, kväst av förtalet, lyckas inte uppamma samma moderskärlek som hon själv fick från sin mor. Emmas liv har åter nått samhällets botten. 

Det är först i slutet av romanen som alla marginaliserade kvinnoröster träder fram, de beskriver alla samma händelseförlopp kort och koncist, alla ur sina olika perspektiv de är kören kring dramat - och betydligt intressantare än männen - naturligtvis för att de här tas ner från piedestalen av de kvinnliga erfarenheterna. 

Den sista rösten, den mest marginaliserade av dem alla, får plötsligt sitt namn utsatt: Eleonora de Fonseca Pimentel, journalisten som likt vulkanen ivrat för revolutionen, men hängdes som förrädare vid restaurationen, en ensam kvinna bland en rad revolutionära män. Hon ville inte nedlåta sig till att bli 'feminist', likt Wollstonecraft, hon ville inte skilja ut kvinnans öde från mannens, hon ville se alla som människor. Och visst har hon själv av medelklass, fascinerad inför folkets brinnande lava, den Utopi hon såg och anammade - men blev hängd som förrädare, en ensam kvinna bland männen. 

Som sagt, Sontag själv finns emd, också i den italienska skriftställaren Eleonoras slutord på sid 419: "Sometimes I had to forget that I was a woman to accomplish the best of which I was capable. Or I would lie to myself about how complicated it is to be a woman. Thus do all women, including the author of this book. But I cannot forgive those who did not care about more than their own glory or well-being."

Så ja, det är en roman med många lager att vakna upp till. Olika röster med olika vinklar att stöta och blöta i detta romanbygge. 

NP 1960 - Saint-John Perse

 "för den höga flykten och den bildskapande fantasien i hans diktning, som visionärt avspeglar tidsläget"

Saint-John Perse är en författarpseudonym för diplomaten Alexis Léger (1887-1975), född på den tropiska ön Guadeloupe i franska Västindien. Hans föräldrar, som varit godsägare där, valde dock att återvände till Frankrike 1899, där Alexis kunde fullfölja sin skolgång. Han studerade till jurist och började 1914 arbeta inom den franska diplomatkåren. Han var åren 1916-1921 stationerad på den franska ambassaden i Peking, Kina, vilket blev en inspiration till hans mest kända diktbok, Anabase.  Han använde pseudonymen hela livet, från början för att skilja på diplomatkarriären och sitt diktande. 

Hans debutbok Éloges (1911; Hyllningar) hyllar hans barndoms tropiska hemö. Att naturen och dess makt är viktig för honom märker jag i Anabase (1924; Anabasis), som är den enda av hans böcker jag har läst. Den delar titel med Xenofons Anabasis, men det enda gemensamma är det grekiska ordets grundmening, 'att ta sig från kusten in i landet', vilket känns både metaforiskt och konkret i St-John Perses fall.   

Jag fann den i en tvåspråkig utgåva, alltså både det franska originalet, parallellt med nobelpristagaren TS Eliots engelska tolkning, vilken kom redan 1930. Inte två flugor, men väl två nobelpristagare i 'samma smäll'. Intressant. Eliot skriver i förordet att han vägrat låta trycka sin översättning annat än tillsammans med det franska originalet. Och det är viktigt att påpeka, för dikter kan inte översättas, bara tolkas.  

Poesi är ett barn av sitt språk, och sin diktare. Språk har oftast dubbeltydigheter och annat typiskt för sig själv, som är omöjliga att översätta. Jag kan ge ett litet exempel från Anabasis, avsnitt IX.  Rad 3 inleds med 'perissables?' vilket också är sista ordet i den mening som löpt hela rad 1 och 2. TS Eliot översätter det till 'perishable?', vilket naturligtvis är den korrekta glosan, direkt översatt. Det som inte framgår är att andra halvan i den franska glosan också innehåller ordet för 'sand', sables, en dubbelhet som det engelska ordet inte får med.

För de föregående två avsnitten, VII och VIII, har beskrivit 'ces terres jaunes' - 'these yellow lands', och frammanat en öken, bilden av det gula, via ord som svavel, honung, torra löv, hö, blek glöd - en mängd uttryck som jag associerar till den torra högplatån i Kinas och Asiens inre.  Öknen, som trots sin skönhet, sina färger, är en fara för allt levande, som lätt riskerar att torka och tyna bort. 

Det franska originalet blir en begränsad mängd detaljer, både exakta och drömlika, som metaforer av människans undran inför naturen och därmed livet, det sköra, men också ett sammanhang, som frågor inför vår väg på jorden. Men viktigast är det franska språket, den melodiska skönheten, de skarpa bilderna av en sorts ensamhet och utanförskap, en förundran inför livet.

Samtidigt kan jag alltså läsa TS Eliots tolkning, som genast får mig att associera till hans öde landskap i The Waste Land (1922), trots att innehållet i den franska och den engelska dikten är detsamma, blir min känsla inför dem något avvikande, som varianter. Det engelska språket och dess diktare skiljer sig, hur än skicklig i sak, ger ett annat språk en annan melodi, och en annan känsla. 

Men som sagt, det är två nobelpristagare, även om Perse, fick vänta betydligt längre än TS Eliot, så räknas de båda till 'förnyarna' som man börjat belöna efter kriget från 1946 och framåt. Och de tillhör samma generation, formade av samma strävan efter förnyelse, att spränga gamla bojor, att slippa rim och meter. Saint-John Perse skriver något som liknar prosalyrik, men som ändå bryter meningar och rader på ett melodiskt poem-vis. Lättförståeligt är det inte, man behöver ta in bilderna, utan att 'förstå'. TS Eliot menar att bara man läser 'the poem' - som han kallar diktcykeln - tre gånger om, så blir den begriplig, Och det är sant att jag hittar fler ingångar vid omläsning, men nog behöver jag läsa den fler än tre gånger. 

Men det viktigaste är känslan, och jag uppskattar språket och de drömlika bilderna de ger mig. Hur vi både känner livet och är främlingar inför det. Språket är harmoniskt och lyriskt, men mångtydigt, vidgat till en svårtydd allmängiltighet, vilket ger ett modernistiskt bildspråk av episka drömmar. 

Alexis Léger fick en lysande karriär inom franska UD, men så kom andra världskriget. Och när han vägrade samarbeta med Nazityskland, avskedades han av Vichy-regeringen, och tvingades fly landet,  varpå han även miste sitt franska medborgarskap. Han flydde till USA och övergav politiken, och övergick till författande på heltid, och stannade i USA till 1963, trots att han fått tillbaka sitt franska medborgarskap så snart Vicky-regimen föll.  

Raskens : en soldatfamiljs historia - Vilhelm Moberg (1927)

Så jag har aldrig tidigare läst Vilhelm Mobergs (1898-1973) mästerliga genombrottsroman. Jag såg TV-serien när jag var ung, med Sven Wolter som drängen Gustav som blev soldat Rask, och gifte sig med Ida, den oförglömliga Gurie Nordwall. Deras strävsamma, ja smärtsamt hårda liv, sitter kvar i mitt inre. Så jag trodde att texten mer skulle göra ont, än vara 'nödvändig' att läsa. Så fel jag hade!

Nu har jag alltså sent omsider läst romanen, och kan åter konstatera att text vs bild-medium är två helt olika upplevelser. Mobergs utvandrarböcker läste jag för åratal sedan, så jag visste språket lever i hans böcker, med sin lättflytande dialekt. Även om Raskens inte var hans första alster, så var det inte långt ifrån, och ändå visar det sig vara ett moget verk, förlösande njutbar, kanske förledande 'enkel'?

Jag hade tidigare inte noterat att Vilhelm Moberg själv föddes i ett soldattorp, med knektar som förfäder i flera led. Så den verklighet han skildrar, andra halvan av 1800-talet, är en släktskatt han kunnat gräva ur. Och han gör det med både social och psykologisk insikt. Deras liv är  tufft, strävsamt, men deras okuvliga slit, Idas förtröstan, vägen till livserfarenhet - är viktigare än elände och smärta. Det är ett långt äktenskap, 40 år? Och sånt är inte enkelt.

Och ändå. Aldrig brukar böcker få mig att gråta - men de här orden mot slutet tog mig: 

"... han ligger där och dör helt stilla, medan det dagas - Rasken dör med Idas hand i sin."